7 Det går utför
Full på möten År hände något i min yrkeskarriär som jag än idag mår dåligt av att tänka på. Det var fredag och en dag som jag karriärmässigt länge hade sett fram emot. Tillsammans med Paul, en inom bolaget högt renommerad strategisk samarbetspartner, skulle jag under hela dagen besöka olika stora företag. Vi skulle kartlägga deras sätt att ur ett strategiskt perspektiv se på framtiden, få inputs och eventuellt skapa samarbeten. Paul och jag hade vid den här tiden arbetat en hel del tillsammans i olika komplexa projekt och han var en av de personer som jag både såg upp till och verkligen njöt av att arbeta med. Han hade en säregen kombination av skarpt intellekt och prestigelöshet. De möten vi skulle ha just den här fredagen var inplanerade sedan länge och det var med de bästa och mest trendiga aktörerna inom svensk marknadsföring. Med andra ord: det fick inte bli något annat än en perfekt dag. Utgångsläget var inte det bästa. Jag hade som vanligt suttit uppe och druckit hela natten i min ensamhet. Det hade blivit en
vana att alltid dricka dagen innan jag skulle göra något särskilt viktigt. Ville jag – på ett omedvetet plan – sabotera för mig själv? Jag sov på sin höjd två timmar innan jag åkte till kontoret för att möta Paul. Jag visste att jag var lite påverkad fortfarande men resonerade att det saknade betydelse, jag skulle ju inte vara på kontoret utan in the heat hela dagen. I min värld betydde det att jag skulle vistas i riktigt coola miljöer med riktigt heta personer – verkliga VIP:s – och att det nog inte gjorde något om jag var lite ”crazy”. Inte helt nykter tog jag, nonchalant som jag var, bilen till jobbet och anlände i tid. Jag satte på mig det berömda Camilla-leendet och gick snabbt förbi mina kollegers rum längs korridoren. Väl på plats vid mitt skrivbord försökte jag se upptagen ut fram tills Paul gjorde entré. Vi sa snabbt god morgon, gick igenom dagens upplägg och begav oss vid tiotiden till det första besöket – den då i särklass hetaste reklambyrån i Sverige. Vi blev sittande i den minimalistiskt och riktigt chict inredda receptionen i väntan på vår kontaktperson Harald. ”Jaha, Camilla, känner du att vi är förberedda nu?” frågade Paul trevande och sneglade mot mig. ”Absolut! Det här kommer att gå galant. Tycker verkligen att vi har tur som får komma hit, alltså.” Alltid lika överdrivet entusiastisk när jag var full eller bakfull, som nu. Jag hade en tendens att överdriva min ambition i sådana här lägen för att folk inte skulle lägga märke till att jag fortfarande var luddig. Och så kom Harald, presenterade sig som Strategic Business Development Director och lotsade in oss i konferensrummet: ”Hej hej, jag är Paul som du har talat med i telefonen och det här är Camilla ...”
Paul gjorde en gest mot mig som om jag borde presentera mig själv. ”Heeej ...” Fan vad yr jag blev nu då. ”Hej! Jo, jag är Camilla Kuylenstierna, Strategic Brand Manager. Schuuuperku ... nej, superkul att ses. Verkligen!” Vi slog oss ner runt ett ovalt vitt bord och inledde diskussioner som jag inte alls minns någonting av. Jag kan bara gissa att det handlade om aff ärsutveckling med inriktning på produktutvecklingsstrategier och hur reklambyrån resonerade kring dessa områden för att bibehålla sin framgångsrika positionering. Jag vet att jag deltog, ivrigt, och att jag uppförde mig på det sätt jag antog vara mest ändamålsenligt. Mötet tog en och en halv timme och efter det skulle Paul och jag äta lunch innan vi träffade nästa byrå. Han föreslog med hänvisning till det varma vädret att vi skulle äta utomhus och försöka styra om nästa möte till restaurangen Calle P i Berzelii Park. Det var ju en strålande idé. Jag behövde allt syre jag kunde få nu när bakfyllan slagit sina elaka klor i mig. Mitt huvud dunkade, mitt svalg ville ut genom munnen, min mage var orolig och balanssinnet totalt ur funktion. Det snurrade, ja, jag var ordentligt yr, svettades och fick kämpa hårt mot de återkommande kräkreflexerna. Vi åt vår lunch eller rättare sagt, jag petade i min, och hade sedan dagens andra möte utomhus med det, på den tiden, häftigaste kommunikationsbolaget. Men det här går ju bra. Paul verkar tycka att vi får ut det vi ska av våra möten och jag lyckas representera mig själv och företaget korrekt. Go, Kuylenstierna, go – snart får jag gå hem och kan dricka lite till. Bara att hålla ut! Efter kommunikationsbolaget var det dags för det sista mötet. Men då sa Paul:
”Så synd, Camilla. Precis när du var på toaletten” (dit jag hade gått för att kräkas) ”ringde Karin och sa att hon hade fått förhinder och att de var tvungna att ställa in mötet idag.” Herredjävlar, va skönt! Hur mycket tur kan man ha? ”Men oj då! Ja, det var verkligen tråkigt men vi får väl träffa dem en annan dag?” Låtsades låta besviken. Nu ville jag bli av med Paul så fort som möjligt så att jag kunde unna mig en liten fredagsöl på Calle P innan jag gick hem och tog helg. Det var jag ju värd efter en hård arbetsvecka som avslutades så lyckosamt med dessa väl genomförda representationsmöten – även om jag sprungit ut och spytt hela tiden. Värdelös och onykter På måndagen, efter ännu en helg av bakfylla och ångest, var det min avsikt att avrapportera till min chef Nettan. Jag ville berätta om alla lyckade möten vi haft under fredagen och återigen visa hur duktig jag var. Det var ju bara på jobbet som jag betydde något i mina egna ögon. ”God morgon, Camilla, har du haft en bra helg?” Nettan och jag sprang på varandra så fort jag hade klivit ur hissen. ”Absolut, har inte gjort något speciellt utan bara softat och tagit igen mig. Var ju helt slut efter fredagens möten med Paul. Som förresten gick sanslöst bra. Nettan, du skulle ha varit med, vi fick fantastiskt mycket bra inputs. Benchmarketingen gav verkligen resultat och inte minst idéer till strategiskt möjliga utvecklingsområden. Både inom och utanför den processtruktur vi primärt ska fokusera på.”
Jag använde så många bullshit-bingo-ord jag kunde för att få fredagens bravader att uppfattas som professionellt genomförda och framgångsrika. Ett gammalt välkänt knep inom aff ärsvärlden: ju krångligare formuleringar och svårare ord, desto färre ifrågasättanden. Men det bet inte på Nettan, inte den här gången: ”Men vad bra ... För Paul ringde nämligen i fredags på väg till Arlanda och berättade lite om dagen för mig. Du kan väl komma in på mitt rum en stund så kan vi prata igenom vad som hände?” Perfekt! Paul tyckte att det gick så bra att han spontant ringde Nettan. Nu blir det beröm. Min prestationsbaserade självkänsla gjorde sig redo att bli matad och välgödd. Jag gick på lätta steg in till Nettan, stängde förväntansfullt dörren bakom mig och satte mig framför henne vid hennes skrivbord. Sätt igång bara, give it to me, ut med berömmet! ”Jo du förstår, Camilla, att Paul ringde i fredags på väg till flyget och berättade att han varit tvungen att avbryta er dag efter det andra mötet ...” ”Jaha. Men nej, det var inte Paul som avbröt utan det var Karin på ...” ”Nej, Camilla, så var det inte alls. Det var vad Paul sa till dig. Faktum är att han avbokade ert tredje möte per telefon då du var på damrummet. Han såg också till att ert andra möte ägde rum utomhus i Berzelii Park. Vet du varför? Jo, för att du fullkomligt stank alkohol! Tydligen hade Harald på reklambyrån också reagerat då ni satt inne i konferensrummet.” ”Va?! Stank alko... Nä, nu fattar jag ingenting.”
Vilken lögn skulle jag ta till? Kände mig fullständigt tagen på sängen och hoppades kunna komma undan den obehagliga situationen. ”Du måste missuppfattat, jag drack inte i fredags, vi hade ju jättebra mö...” ”Camilla, du vet att vi har talat om det här tidigare. Du måste sluta dricka om du inte kan hantera alkohol bättre. Återigen har du druckit så mycket på kvällen att du fortfarande är full eller i alla fall bakfull när du åker till jobbet. Jag har inte velat säga något tidigare men vår samarbetspartner på AdVertaReklam AB har också hört av sig om det här problemet. Han har berättat att du är jättefull när ni reser tillsammans och att han och andra har fått ta hand om dig för att du inte hittar till hotellrummet. Det måste få ett slut!” Nu gick luften ur mig. Jag kände mig alldeles tom, orkade inte försvara mig längre. Påkommen. Avslöjad med fingrarna i kakburken och choklad runt hela munnen. Så blev det den morgonen: in på Nettans rum som en sol och ut som en ihjälbankad pannkaka. Fy, vad jag skämdes. Nu var jag inte ens duktig på jobbet längre utan bara dålig ... Dåliga, dåliga Camilla. Värdelös och full utanför jobbet, skitdålig och pinsam på jobbet. Jag ville verkligen bara krypa tillbaka in i Camilla-land och dö. Kunde jag ha slagit ihjäl mig själv så hade jag gjort det. I förhållande till Paul kände jag mig märkligt nog aldrig arg, förrådd eller besviken. Bara en enorm skam över mitt beteende. Och en känsla av förlust för att de genomskådat fin-Camilla och sett ful-Camilla. Men jag förstod att människor som verkligen bryr sig agerar på det här sättet; de orkar vara ärliga och tydliga, berätta för omvärlden vad som pågår och dessutom göra något. De är modiga som tar ansvar som medmänniskor.
Muntliga varningen Det var en onsdagseftermiddag sent på våren och jag var på datakurs när jag blev uppringd av Nettan. Det var i sig inget konstigt. Hon ringde ofta om olika uppdrag och arbetsuppgifter när jag inte var på kontoret. ”Hur har ni det på kursen?” ”Bra, tack. Lite klurigt med en del saker, men spännande såklart. Tur att du ringde nu för vi har precis fikarast.” Hon harklade sig. ”Du Camilla, kan du komma tillbaka till kontoret efter att din datakurs är slut, är du snäll? Jag skulle vilja prata med dig om en sak.” Pang! Magen knöt sig direkt, det kändes som en vakuumpump drog igång i kroppen och jag visste på en gång vad det gällde. Intuitivt. Jag hörde det på hennes röst och jag kände det i min kropp. Jag blev iskall. Jag bemödade mig om att låta som vanligt och intet ont anande. ”Javisst kan jag det.” Ville bara lägga på för att hinna förbereda mig mentalt. ”Tack snälla, det uppskattas. Vi ses vid halv sex-tiden då.” Länge satt jag bara och stirrade framför mig i trappan utanför utbildningslokalen. Okej, ta det lugnt nu, riktigt lugnt. Nu måste jag sansa mig och lägga upp en hållbar strategi. Jag arbetar ju för fan med strategier så den biten ska jag nog kunna klämma fram. Så okej, lugn och sansad ... Sannolikheten för att jag kommer att få en muntlig varning klockan 17.30 är 99 procent så hur ska jag ta mig vinnande ur det då? Vill absolut inte förlora mitt arbete för det är det roligaste jag vet
och egentligen den enda trygga platsen jag har i livet. Tänk, tänk, tänk ... ”Hej, Nettan! Jag är här nu.” Jag tittade in på min chefs rum och log. Nettan log också, men mycket ansträngt. ”Vad bra, Camilla, tack för att du kom. Vi väntar på Sylvia, personalchefen, och kommer att sitta i konferensrum Ettan om fem minuter. Okej?” Japp, där satt den som en blöt vörtlimpa i väggen – Sylvia skulle komma! Vilken oerhörd tur att jag har varit så förutseende att jag lagt upp en plan, tänkte jag. Kände mig till och med lite nöjd. Så gick vi in i konferensrummet, två chefer och jag. Nettan stängde sakta dörren bakom oss och slog sig sedan ner bredvid Sylvia som var stel och satt rak i ryggen. Jag satt ensam mitt emot de båda och stämningen var tryckt. Jag upptäckte skadeglatt att Nettan var riktigt nervös, hela halsen var flammig och full med mörkröda fläckar. En avslöjande reaktion som hon alltid fick när hon skulle göra något jobbigt. Min blick vandrade vidare till Sylvia och jag drog slutsatsen av hennes ryckiga mimik att även hon tyckte att det kommande samtalet var väldigt besvärande. Jackpot, jag kommer att vinna! Jag var nu kolugn och avvaktande. ”Hm ...” Nettan harklade sig för att inleda samtalet. ”Camilla, du förstår att vi ville träffa dig här idag på grund av ditt alkoholintag som vi tror gränsar till alkoholism. Du och jag har ju tidigare talat om detta, bland annat i anslutning till konferensen i fjällen då du blev kraftigt berusad och i samband med din sjukskrivning dagen efter reklambyråfesten för ett par veckor sedan och ...”
Jag nickade och såg så skamsen ut jag kunde. Jag växlade mellan att titta ner i bordet och att möta deras blickar med ledsen min. Det här kommer att gå galant! Sylvia tog vid: ”Ja, och nu har Nettan sett sig tvungen att kontakta mig och vi inser båda två att ditt beteende inte längre får fortgå. Det har också kommit till vår kännedom att du var väldigt berusad på en arbetskonferens i Holland förra veckan och anlände försent morgonen därpå. För att inte tala om då du ...” Jag hade slutat lyssna. Jag var inte där för att höra dem rada upp alla de gånger som jag gjort mig själv till åtlöje. De malde och malde och jag nickade och nickade. Nettan hade blivit så flammig att jag trodde hon skulle självantända och Sylvia såg alltmer lidande ut. Hur länge skulle de orka? Slutligen sa min chef: ”Mot bakgrund av det skulle vi vilja erbjuda dig hjälp att ta tag i ditt alkoholproblem. Förutsatt att du själv vill såklart. Företaget står för tio samtal och en utvärdering hos Nala som är specialiserat på att hjälpa till med missbruksproblematik på företag, och sedan vidare terapi efter det. Vi hoppas att du tackar ja till den hjälp vi erbjuder. Risken är annars stor att du inte får bukt med ditt missbruk och att vi tvingas be dig sluta på Swedish Match. Något vi verkligen inte vill. Det förstår du väl?” Både Nettan och Sylvia spände blicken i mig, det blev så tyst i rummet att jag nästan kunde höra deras hjärtan slå. Jag kände segerruset forsa genom kroppen och tänkte att nu djävlar ska jag få dem att kliva av min rygg så att det visslar om det. ”Självklart! Självklart vill jag ta emot den hjälp ni erbjuder! Vilken ynnest att få arbeta med två personer som bryr sig om mig så mycket. Jag inser själv att jag inte kan fortsätta så här längre
och jag förstår nu att jag har ett kraftigt alkoholmissbruk. Jag är verkligen lyckligt lottad som jobbar på just den här arbetsplatsen med er som chefer.” Jag såg på dem med tacksam, gränsande till tårfylld blick och noterade hur deras nervositet omedelbart mildrades. Den tryckta stämningen i rummet bröts och ersattes av ett hallelujah-moment, lättnad, glädje, ja, nästan eufori! ”Du tar alltså emot hjälpen?” sa de i munnen på varandra. ”Men det är ju underbart! Och så klart att vi hjälper dig, Camilla. Du är ju en jätteviktig medarbetare och människa och vi vill verkligen göra allt vi kan ... Åh, vad härligt!” Vad härligt?! Herregud, så dumt det lät. Och så lätt det var att lura dem. Jag skrattade föraktfullt inombords. Kände att min strategi – ”lägg dig först så kan de inte sparka på dig” – hade fungerat över all förväntan. Nu var det bara att se till att inte dricka på vardagarna eller i arbetssammanhang så skulle det lösa sig – att fortsätta dricka på helgerna skulle fortfarande fungera. Det hade ju inte de med att göra. Utvärderingen Nala-utvärderingen skulle påbörjas på hösten. Innan dess var det dags för den årligen återkommande bolags-kickoffen, en av många galet roliga konferenser med sälj- och marknadsavdelningarna i bolagets regi. Den här gången bar det av till Palma på Mallorca, vilket – trots alla skärpta alkoholrestriktioner – blev fylleslaget från helvetet. Konferensen sammanföll med en produktlansering som jag var ansvarig för så för mig var det viktigt att sköta mina kort väl. Det gjorde jag genom att utföra mitt uppdrag i nyktert
tillstånd under två dagar för att sedan festa loss resten av tiden. Jag kom undan med en sluddrig ursäkt till personalchefen Sylvia, som också deltog på konferensen: ”Du Schyylvja, jag vet att jag inte borde dricka ... hick ... mer nu men jag scka ju ändå schluta när jag kommer hem schåå jag drick...hick...er lite nu i alla fall. Okej, va?!” Av någon outgrundlig anledning godtogs det så jag kunde festa vidare med mina kolleger. Mest utmärkande under konferensresan var den – i dubbla bemärkelser – grisfest som arrangerades på en lokal restaurang en kväll. Festarrangörerna sprang omkring och formligen hällde vin i munnen på alla deltagarna; de skyndade från person till person med en stor tygsäck med rödvin som de höll över huvudet på oss och försökte därefter träffa munnen. Resultatet blev förstås väldigt många väldigt fulla personer med tröjor som var väldigt vinröda. Själv var jag så full att jag inte kunde gå och blev därför hjälpt tillbaka till hotellet av två arbetskamrater. I övrigt minns jag inte vad som hände. Minnesluckan är alltför stor. Hösten kom och det var dags för första besöket på Nala i en förort till Stockholm. Jag hade sällskap av en mellanchef och planerade att vidhålla min strategi när jag klev in i rummet hos den som skulle utvärdera mig. Och vilket skämt! På en kontorsstol i rummet satt en spenslig, grå och intetsägande kvinna som mer såg ut som en blyg liten flicka. Hade jag sagt ”bu” lite för högt hade hon nog krupit in under skrivbordet och gömt sig. Vi samtalade i en timme och kom överens om att jag skulle träffa henne tio gånger för en ordentlig utvärdering. Tio gånger som bara blev tre. Varför? Jo, för att jag lyckades manipulera henne att tro att jag hade läget fullständigt under kontroll. Tredje gången utbrast hon:
”Camilla, du är en av de mest viljestarka och beslutsföra klienter jag haft. Tänk att du redan har slutat dricka efter bara tre veckor! Fantastiskt! Jag tycker inte att vi behöver utvärdera dig vidare utan jag kommer nu att skicka dig till en kunnig alkoholterapeut för en efterbehandling. Det är viktigt att du får stöd i din nyfunna nykterhet. Lycka till!” Nyfunna nykterhet?! Ytterligare ett skämt. Du skulle bara veta, din gråa lilla mus att jag dricker varenda helg och inte alls har några planer på att sluta med det. High five till mig! Så gick jag därifrån, rak i ryggen, stolt och med integriteten i behåll. I alla fall enligt min av alkohol indränkta hjärna. Det var nu jag inledde min ,-karriär. Jag bestämde mig nämligen för att inte dricka vare sig vin, sprit, starköl eller ens mellanöl utan bara den öl som man kunde köpa i vanliga butiker. För 3,5: or kunde väl inte vara så farligt, eller? Den efterbehandling jag gick förlöpte enligt samma mönster; jag manipulerade även den stackars alkoholterapeuten varenda gång vi sågs. Det övergår mitt förstånd hur hon som var en välutbildad och erfaren terapeut inte kunde se att jag var bakis. Att hon inte kunde se igenom mitt beteende när jag kom med riktigt gott kaffe till våra morgonsessioner så att hon med kaffearomen i näsan inte kunde känna min alkoholmättade andedräkt. Jag fortsatte dricka så klart. Försökte begränsa det till helgerna men sladdade allt som oftast och drack även på vardagarna. Antingen orkade inte mina chefer ta tag i situationen eller så förstod de inte hur det låg till. Förmodligen utgick de ifrån att jag dragit ner rejält. För vem skulle fortsätta dricka efter en ”behandling”? Men det var inte alls lika kul längre. Jag hade ingen att dricka med, de flesta i min bekantskapskrets tyckte att jag var jobbig när jag drack och hade förstått att jag hade problem. Det innebar att
jag drack ensam, numera enbart ,:or. Jag satt i mitt kök, inlåst, i mjukiskläder bland tomburkar, fimpar och spyor, omväxlande full, bakfull och med ångest. Ensammare än så här gick det knappast att bli. Men jag var inte riktigt färdig med mitt drickande än. Dricka eller inte dricka? Jag hade i min bekantskapskrets en person som hade slutat dricka några år tidigare. Han hade fått hjälp via ett -stegsprogram i en självhjälpsgrupp som jag nu blev nyfiken på. Eftersom det hade fungerat för honom ville jag nu göra ett försök att själv bli nykter på samma sätt hösten . Under mitt första besök funderade jag mycket på hur det rent praktiskt skulle gå till med alla möten som jag hade förstått att man var tvungen att gå på. Jag hörde på folk, både dem som varit nyktra en kortare tid och på dem med många års erfarenhet av nykterhet, att de gick på möten ett par, tre gånger i veckan. Med tanke på hur mycket jag drack förstod jag att jag nog behövde gå rätt ofta, i alla fall i början, och jag började därför räkna. Om jag går fyra gånger i veckan så är det alltså fyra kvällar som är uppbokade. Då återstår tre lediga kvällar i veckan – det kommer ju aldrig att funka! Jag måste ju kunna jobba över, träna och umgås med folk. Vad tror de egentligen? Att jag ska sluta leva eller? Med den uträkningen som främsta argument tyckte jag att en gång i veckan räckte. Jag förstod inte att hela ansvaret vilade på mig att göra det som krävdes. Jag ville ju bara göra så mycket som jag hade lust till. Inte mer. Under ett möte sprang jag på en man som jag var bekant med sedan tidigare; han hade varit min lärare under marknadsekonomutbildningen. Vi började prata och han frågade om min
mötesfrekvens. Jag var helt ärlig med hur jag såg på det här med mötena: ”Ni som går här kanske inte har så mycket för er och det respekterar jag förstås. Men jag har faktiskt en betydelsefull karriär, ett rikt socialt liv och är därtill väldigt mån om min hälsa så jag vill hinna träna. Det är lätt att räkna ut att det inte finns så mycket tid över till att springa på så många möten.” Mannen tittade på mig, log vänligt och gav mig en lång kram. Sedan tog han ett steg tillbaka, granskade mig allvarligt och sa: ”Vad härligt, Camilla, att du lyckats skapa dig ett sådant underbart liv. Det är fantastiskt, verkligen. Vill ändå att du tar med dig en fråga att fundera på: Om du nu inte anser dig ha tid att arbeta med ditt tillfrisknande under låt oss säga fyra timmar i veckan undrar jag hur många timmar i veckan du hittills har lagt på att dricka?” Först blev jag ställd. Sedan gjorde jag en snabb överslagsräkning: Sitta hemma i myskläder och dricka tills jag får blackout på fredagskvällen klockan 18-24 = 6 timmar. Ligga i sängen och kräkas hela lördagen = 24 timmar. Gå runt och skämmas hemma hela söndagen = 24 timmar. Oj, det blir ju 54 timmar! Jösses ... ”Men herregud”, sa jag långsamt, ”jag skulle i princip kunna gå på femtiofyra möten i veckan och fortfarande ha samma tidsspann kvar ...” ”Mmm, precis. Och om du inte anser dig ha tid att rädda dig själv, vad ska du då med tiden till? Om du fortsätter på det sätt du gjort hittills dröjer det inte länge tills du – eller någon annan – dör. Antingen av att du kör rattfull, sätter eld på lägenheten eller kroppen slutar fungera ... Det finns så mycket som kan hända. Och det vill du väl inte, va? ”
Nej, det ville jag inte, så mycket visste jag. Även om det skulle dröja ytterligare ett helt år till innan jag blev bestående nykter lämnade samtalet med denne man skarpa avtryck i mitt medvetande. Idag förstår jag precis vad han menade. Det var inte särskilt svårt att sluta dricka alkohol. Det var att hålla sig nykter, det vill säga att inte börja dricka igen, som var svårt. Men jag fortsatte att gå på mina möten och var faktiskt nykter hela tiden. Däremot var jag inte villig att ändra min livsstil så jag fortsatte gå på fester och hänga på krogen med mina gamla kompisar. Inför arbetskamrater och andra i min omgivning kände jag mig duktig, vuxen och ansvarstagande: ”Titta på mig, jag klarar av att vara nykter och ändå leva det liv jag gör.” Det stärkte självförtroendet, även om självkänslan fortfarande var väldigt låg. Det blev allt mer påfrestande att vara ute med mina festarkompisar och svårare att stå emot när de på krogen uppmuntrade mig att dricka: ”Kom igen, Kylen, slappna av och ta ett glas. Var inte så förbannat pretto!” Efter att jag hade varit med i -stegsprogrammet i två och en halv månad, satt jag på ett fredagsmöte. Det var en kall, ganska vacker och snöig kväll i slutet av november. Mötet var för kvinnor, vilket jag i och för sig tyckte mycket om. Det fanns både separata kvinnomöten och separata mansmöten ifall man behövde ta upp saker som kunde upplevas känsliga inför det andra könet. Många hade också riktigt trasiga relationer och hade stor hjälp av att ventilera sina erfarenheter i nykterhet. Men den här hösten, , gick jag inte på möten med hela mig engagerad. Drivkraften var inte särskilt stark, det fanns ingen djupare längtan inom mig att sluta dricka även om jag intellektuellt hade förstått att jag behövde hjälp. Och eftersom jag var där
med hjärnan men inte med hjärtat var jag för det mesta kritisk till det som sades och gjordes. Det var en plikt att vara där och som sådan både tråkig och enformig. Inte blev det bättre av att de andra ”alkisarna” var så jobbigt påträngande och skulle kramas, prata känslor och ständigt fråga hur jag mådde. Men gud, folk, sluta upp med att vara så känsliga hela tiden. Det som har hänt har hänt. Kan ni inte bara borsta av er och gå vidare? Och rör mig inte! Jag kramar bara folk jag känner och jag känner inte er. Just den här fredagen var det en kvinna som grät hela tiden och en annan som beklagade sig över att de var elaka mot henne på jobbet. Vilket djävla gnäll ... Jag satt där i mina vita lurviga moon boots och min ljusblå midjekorta dunjacka med händerna nonchalant i fickorna. Nej, jag tog inte ens av mig jackan på mötena för jag ville signalera att jag inte hade för avsikt att stanna och bli en av dem. Jag lyssnade på vad de andra kvinnorna berättade, noterade hur de såg ut, vad de kände och hur de betedde sig. Efter en halvtimmes övervägande bestämde jag mig: Nej, blir det inte roligare än så här kan jag lika gärna börja dricka igen. Hellre full än att sitta här och glo resten av livet. När mötet väl var slut promenerade jag till Ica Karlaplan och köpte tolv stycken ,:or. Så började jag dricka igen. Man kan ibland höra människor säga att alkoholister får återfall men jag anser att vi tar våra återfall. Det är ett medvetet val, en aktiv handling. I alla fall var det så med mig den här kvällen. Att återgå till mitt gamla dryckesmönster var helt och hållet mitt eget beslut.
Ingen är som alla andra. Själv var Camilla Kuylenstierna för det mesta full. Hon föddes i en gravt alkoholiserad familj och växte upp med parkbänksalkisar i köket. Hon satt på fosterhem och tampades med sociala myndigheter samtidigt som hon gick i privatskolan Carlssons Skola på Östermalm med sitt adliga efternamn som sköld. I ung ålder utvecklade Camilla själv en kraftig alkoholism samtidigt som hon klättrade i karriären inom en internationell koncern. Som populär partytjej hade hon företräde till alla Stockholms nattklubbar och festade med både amerikanska musikproducenter och svenska kändisar. Ingen anade att tjejen med den stora livsglädjen och energin privat grät sig till sömns, kräktes av bakfylleångest och tillät sig att bli misshandlad av sina pojkvänner.
ansvarsFULL är den gripande självbiografiska berättelsen om Camilla Kuylenstierna som gjorde karriär som internationell marknadschef trots sin svåra sjukdom. Med berättelsen hoppas hon få bort skam och skuld kopplad till sjukdomen inte bara för den som dricker utan också för anhöriga, vänner och arbetskamrater. För att understryka vad som händer omkring en aktiv alkoholist innehåller boken ocensurerade intervjuer med personer ur Camillas förflutna; en högt uppsatt chef, hennes närmaste kollega, en kusin samt en barndomskamrat. En beroendeläkare förklarar också sjukdomen alkoholism ur ett rent medicinskt perspektiv. Camilla är nykter sedan 2005 och följer idag livsmottot: Vågar du ta ditt eget ansvar, blotta dig själv och be om hjälp? I så fall är allt möjligt.
ISBN 978-91-86603-33-5