Kapitel IV Gajus Julius Caesar Augustus Germanicus »Caligula» 12 e. Kr.– 41 e. Kr.
Gajus Caesar Caligula hade följt Tiberius till Kapri och vistats där intill hans död. Vore varnageln alltid en god lärare, skulle Kapri varit honom en god skola. Det förakt Tiberius hyste för sin unge frände lönade denne med blind lydnad. Var det endast förställning, såsom man allmänt tyder det, eller var det än mer inflytelsen av den gamles övermäktiga skrämselinjagande och demoniska skaplynne – Gajus Caesar tycktes ha tappat bort sig själv och upptagit farfaderns 1 jag. När Tiberius log med sitt söta leende, log Gajus på samma sätt; när hotet rynkade hans panna och hånet krusade hans läppar, företedde Gajus samma uppsyn. Det måtte vara i en dylik stund hans drag återgivits av den mästarhand, som format hans basaltbyst i Kapitolinska museet. Huvudet vänder sig något åt sidan, pannan åskar, ögonen gnistrar, den fina munnen sammanpressar sig argt och hånfullt; men man ser genast, att denna uppsyn är härmad eller inövad: det är ännu endast teatertyrannen, som uppenbarar sig i de regelbundna dragen. »Hela hans yttre,» säger Tacitus, »efterapade det, som Tiberius för dagen iklätt sig, och han talade nästan med dennes ord.» Hur man nu vill tyda detta, otvivelaktigt är, att Caligulas andliga utveckling därigenom hämmades. Mig förekommer det, som om denne ursinnige våldsverkare genom hela sitt liv haft något 1. Tiberius hade tidigare adopterat Caligulas far Germanicus, troligen för att han var tänkt som tronarvinge innan sin bortgång. Caligulas biologiske farfar var Drusus, Tiberius bror.
60
romerska kejsare i marmor
av barnet kvar, ja allt med undantag av dess oskuld och älsklighet. Ur de egenskaperna växte han tidigt. Men han har barnets fullkomliga brist på självkännedom, dess böjelse för det sagolika och inbillningseggande, dess lust att röna vidden av sin makt, dess oförmåga att fatta det giltiga i andra viljors tillvaro, dess drift att förstöra och att utan ändamål skapa. Det ligger något »naivt», något naturtryggt i hans skändligaste odåd, och i hans grymheter spåras raka motsatsen till plan och ändamål. Han hade härmat sin företrädare, men ej studerat honom. I det ögonblick denne dör, bortfaller det härmade, och man har framför sig, trots tjugufem levnadsår, en elak pojke, som fått världen och människorna till leksaker och på dem ger lösa tyglar åt sitt okynne. Caligula hade icke länge varit kejsare, då han ärade Bajae, tidens yppigaste badort, med en påhälsning, som aldrig skulle glömmas. Den fina värld och den utsvävande, som här stämde möte och firade fester, från vilka »en Penelope återvände som en Helena» 1, fick då till livs ett skådespel, som kunde spänna även levnadströtta nerver. Å andra sidan viken, på en halv svensk mils avstånd, ligger Puteoli. Landsvägen mellan de båda städerna är ej särdeles mycket längre, men raka vägen är alltid den kortare, och Gajus Caesar bjöd, att en bro skulle slås emellan dem. Och vilken bro! Den skulle i allt likna vägarnas drottning, Via Appia. Så många skepp som i hast kunde fås, hela den flotta, som i Egypten hade att hämta årets spannmålsförråd för världsstaden, samlades, ordnades, förtöjda vid sina ankar, i tvefaldig rad och bäddades i en jorddamm, som lades med huggen sten och försågs med gångbanor och milstolpar. Håll för kejserliga ilbud och värdshus för törstande färdemän fick ej heller saknas. Inom några dagar hade Caesars vilja och byggmästarens omtanke om sitt huvud framtrollat detta under, mot vilket Xerxes’ 2 brygga över Hellesponten var en småsak. Men det mest storartade häri var dock, att verket tjänade intet ändamål. Nyttan är synpunkten för jordemänniskans, den för livets prosa mognades, företag; men barn och gudar är höjda däröver. När en gud gör storverk, leker han. Invigningsdagen kom. Badgästerna i
Caligula
61
Caligulas basaltbyst i Kapitolinska museet.
Bajae undrade i vilken dräkt eller, rättare, som vilken gud Gajus skulle uppträda. Månne som Afrodite? Man hade ofta sett den vackre Gajus i kärleksgudinnans skrud. Eller som Jupiter med förgyllt lösskägg och i handen en knippa blixtar? Eller som Neptunus med treudd och den av Caesar så lyckligt återgivna minnen: Quos ego ...! 3 Eller måhända som ett väsen mellan gud och människa, i penula 4 översållad med ädelstenar? Det var dagdrivarnas frågor och ämnena för deras vad; ty klädd som romare eller ens som 1. Penelope och Helena ur Homeros; där Penelope är den lojala och trofasta hustrun till Odysseus, i motsats till Helena som låter sig bortföras av Paris till Troja. 2. Xerxes I, persisk kung 486 f. Kr.– 465 f. Kr. Han lät på sitt fälttåg mot Grekland 480 f. Kr. slå en brygga över Hellesponten, som hade en längd av c:a 2 200 m. Då stormen förstört de utförda arbetena, byggde han en ny bro på 360 stora fartyg. 3. Dem skall jag minsann ...! Ett hot om straff för olydnad. Från Aeneiden av Vergilius. Uttalades av Neptunus till de olydiga och rebelliska vindarna. 4. Klädesplagg som bars utanpå togan i form av en kappa.
62
romerska kejsare i marmor
människa hade man inte sett Gajus, sedan han flyttat till Palatinen. Men denna gång hade alla gissat orätt. Man hade glömt, att Gajus nu gick i tankar på kämpalekar i Germanien. Han kom till häst, klädd i guldstickad grekisk mantel, med svärd vid sidan och med en spansk lädersköld i rem över axeln. En fylking praetorianer följer honom. Han pekar åt Puteoli till, spränger fram över bron och återvänder som triumfator från den på lek stormade staden. Följande dag är även fest: då visar sig Caesar i en gyllene tvåhjulsvagn, dragen av hästar, namnkunniga i den tidens »sport». Om aftonen strålar bron och hela den rundel av berg och kullar, som omger det innersta av puteolanska viken, i skenet av otaliga bloss. Det hela liknar en jätteteater. Bron, som nu öppnats för den stora allmänheten, vimlar av glada skaror, då på en gång genomträngande skri hörs. På en vink av Gajus Caesar är de lustvandrande störtade i havet. Över dem, som håller sig uppe med simning eller hängt sig fast i skeppsroder och ankarkättingar, regnar slag av stänger och åror, tills de sjunker i djupet. Länge talade man i Bajae om detta pojkstreck, längre än om Caesars bad i välluktande essenser eller om hans middagar, som slukade miljoner. Caligula svärmade för att bygga; men nästan allt som han uppförde var ändamålslöst som nämnda bro. Man har svårt att tänka sig konstnärer i kinkigare läge än hans arkitekter. Gajus hade sin egen smak vad bokvärldens och konstens skapelser vidkommer, och ingen skolpilt har käckare vrakat allt som ditintills gällt för mönster i det sköna. För denne vasse granskare var Vergilius ett blockhuvud, Livius 1 en sladdrare; de homeriska sångerna sägs han ha ämnat allmän förstörelse, måhända i minnet av den stränghet, varmed Tiberius tillhållit honom att läsa dem. Alla borde böja sig för Gajus’ smak, och det är inte osannolikt, att den stora mängden av de då så vanliga Vergiliusbysterna under hans styrelse försvann: till vår tid har ingen kommit, men gissningsvis har man givit skaldens namn åt en antik bröstbild i Museo Capitolino, som bär hans sångmös och hans skaplynnes drag i älsklig förening. Gajus’ om-
Caligula
63
dömen i arkitektur var nog lika nedrivande. För sina lustslott och villor uppgjorde han planer, som han trodde snillrikare i den mån de utmanade sunt vett. Byggmästaren hade att lyda och tillse, såvida livet var honom kärt, att allt vore färdigt inom den av Caesars otålighet utstakade tiden. Ej långt från Caracallas termer och Porta San Sebastiano finns ett kolumbarium 2, som tillhört Augustus’ frigivne 3. Därinne ses en nisch, krönt i barockens smak av en stympad snäcklinje. Man väntade inte att på antik grund möta en varsel om den stil, som mer än halvannat årtusen därefter skulle kläda Roms kyrkor och portar i lockperuk; men man upptäcker snart, att denna underlighet inte alstrats av smaken, utan påtvungits av utrymmet. Hade något av Caligulas lustslott skonats av tiden, misstänker jag, att man där skulle överraskats av åtskilliga små förkänningar i barockoch rokokoväg. Men vad som är kvar av hans byggnader är endast de väldiga ödemurarna av hans kejsarborg på Palatinen och en stödjemur till den bro han från denna kulle slog högt över Forum romanum till den ena toppen av Kapitolium. Bron var en färdeled mellan två höga gudar, när de ville rådslå om viktiga ting. Den ene guden var Jupiter Kapitolinus 4; den andre – åt vilken kejsaren byggt tempel, stiftat prästerskap, rest guldstoder och uttänkt kostbara och kostliga offer – var Gajus själv. När de samtalade, tillgick det så, att Gajus, även kallad Jupiter Latiaris 5, viskade i medgudens öra och sedan lade sitt eget öra till hans mun. Stundom höjde Jupiter Latiaris hotande sin röst. Jupiter Kapitolinus, som aldrig genmälde i samma ton, hade dock skäl att knorra, om ej å egna 1. Titus Livius, 59 f. Kr.–17 e. Kr., romersk historiker. Hans verk Ab urbe condita libri (Böcker från stadens grundläggning) sträcker sig fram till 9 e. Kr. 2. Gravkammare med nischer för förvaring av askurnor. 3. Phaedrus, 15 f. Kr.– c:a 50 e. Kr., romersk fabelförfattare, Augustus’ frigivne slav. 4. Den Jupiter som dyrkades i templet på Kapitolium. 5. Latiums Jupiter. Latium heter idag Lazio: regionen där Rom ligger.