EN ANDRA CHANS William Kowalski VILJA
En andra chans Originalets titel: Something Noble Författare: © 2012 William Kowalski By arrangement with Transatlantic Literary Agency Inc. Översättning: Hans Peterson Omslagsfoto: izusek/iStockphoto Första upplagan 2013 Sidantal: 128 Lättlästnivå: 4 av 4 (X-Large) Lix: 15 ISBN 978-91-87221-99-6 Vilja förlag – en del av Nypon förlag AB info@viljaforlag.se www.viljaforlag.se www.facebook.com/viljaforlag
William Kowalski
En andra chans Översättning: Hans Peterson
Vilja förlag
Kapitel 1
Den här historien slutar inte lyckligt. Men den slutar inte heller sorgligt. Det är en berättelse om att vara mamma. Därför är den både lycklig och sorglig på samma gång. Det har varit ett märkligt år. Ett år som har ändrat inte bara mitt liv. Det har ändrat livet för andra också. På sätt och vis började det på en plats som jag aldrig tyckt om. Hos doktorn.
3
Min son Dre var sexton år. Han hade känt sig lite dålig en tid. Han hade blivit undersökt flera gånger. Och nu satt vi hos doktorn och väntade på att få besked. Dre var för sjuk för att vara orolig. Han låg på britsen med ena armen över ögonen. Han var så lång att benen hängde ner över kanten på bänken. Jag hade glömt hur stor min pojke hade blivit. Det var inte länge sedan jag bar honom på armen. Jag såg på honom. Han var lång och hade mörka ögon. Och så snygg att alla tjejer blev kära i honom. 4
Jag var bara sexton år när jag fick honom. Jag var så tanklös i den åldern. Ung och dum. Det var ett under att vi klarade oss. Men det hade gått. Ända till nu. Nu var min pojke sjuk. Och jag hade en känsla av att det skulle bli värre. När jag är nervös måste jag prata. Så jag småpratade med Dre även om han inte svarade. Efter en stund öppnade han munnen. – Mamma, slappna av. Så vi satt tysta och väntade.
5
Till slut öppnades dörren och doktorn kom in. Han tittade i sin journal. – Buenos diaz. Me llamo Doktor Wendell, sa han vänligt. Det var som vanligt. Folk tror att vi kommer från Sydamerika. Det är bara för vårt efternamn. Jag brukade bli vansinnig på det. Men inte nu längre. Jag orkar inte bry mig. – Hej, jag heter Linda, sa jag. Och det här är min son Dre. Läkaren satte sig ner. – Jaha, då ska vi prata om Dre, sa han. Jag sa inget. 6
– Vi har fått svar på proverna, sa läkaren och såg på Dre. De visar att det är problem med dina njurar. Jag nickade. Jag hade förstått att det måste vara något allvarligt. – Vad för slags problem? sa jag och höll andan. – Njurarna ska rensa blodet från olika gifter. Om de inte klarar det blir giftet kvar i blodet. Därför är Dre sjuk. Hans njurar tar inte bort giftet i blodet, sa läkaren. I vanliga fall har läkare inte tid med oss. Vi är bara fattigt folk. Men doktor Wendell behandlade Dre och mig som vanligt folk. 7
Och det gjorde att jag blev ännu mer nervös. Det visade hur allvarligt det var med Dre. Jag såg på Dre. Han hade inte rört på sig. Jag grep tag i hans ena tå och skakade den lite. – Okej, pojken min. Nu vet vi i alla fall var felet ligger, sa jag. – Mmm, lät det från Dre. Jag förstod att han kände sig ganska eländig. – Är det ena njuren? Eller båda? frågade jag doktorn. – Jag vill undersöka honom närmare för att vara säker. En sköterska kommer och tar blodprov på dig, Dre, sa doktor Wendell. 8
– Mmm, sa Dre igen. Han var så sjuk att han inte klagade över fler sprutor. Sköterskan kom och fyllde ännu ett rör med blod. Hon sa att doktor Wendell skulle ringa mig när han fått resultaten. Sedan hjälpte jag Dre ut till bilen. Och vi for hem. – Vad är klockan? sa Dre. – Den är tre. Hur så? sa jag. – Jag måste dela ut tidningarna, sa han. – Nej nej nej. Bry dig inte om det nu. Du måste vila, sa jag. – Vi behöver pengarna, sa Dre.
9
Dre tjänade lite på att dela ut tidningar. Men området där vi bor hade blivit allt mer oroligt och våldsamt. Jag ville helst inte att Dre gick ensam på gatorna. Jag blev rånad framför vårt hus nyligen. Mitt på dagen. En kille hotade mig med kniv. Jag blev aldrig skadad. Men jag blev livrädd. Och han tog de hundra spänn jag hade. Det var mycket pengar för oss. Jag skulle vilja flytta till ett bättre område. Men att flytta kostar pengar. Och pengar hade vi ont om. 10
Det jag tjänade räckte till mat och annat nödvändigt. Men inte mer. – Glöm det där med pengar, sa jag nu till Dre. Det ordnar sig alltid på något sätt. – Men hur? sa Dre. – Det vet jag inte. Låt mig ta hand om vår ekonomi. Nu gäller det dig, sa jag. – Det gäller inte bara mig. Det gäller Marco också, sa Dre. Jag älskade Dre för de orden. Jag såg ut genom fönstret för att han inte skulle se att jag hade tårar i ögonen.
11