Copyright © Kristina Tilvemo och Michael Wainwright 2018 Utgiven av Hoi Förlag 2018 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist ISBN: 978-91-7697-068-3 Tryckt hos ScandBook, Falun 2018
Prolog Hon känner andedräkten mot sin hals. Fräna pustar som tvingar henne att vända bort ansiktet. Gruset knastrar under fötterna när hon mödosamt släpar honom framåt, och hon känner motståndet i hans kropp. Musklernas spänning, en kinkande tyngd. Han är som ett barn. Ett alldeles för stort barn. Hon drar ett djupt andetag, in under den grå halsduken. Inte långt kvar till dungen och de skyddande skuggorna. Yllemössan faller ner över ögonen och hon pressar upp den samtidigt som hon tar ett fastare tag om hans midja. Armen är lealös över axlarna och hon baxar honom mödosamt framåt. Då och då halkar armen ner igen och hon rättar till den för att orka fortsätta. Det är tungt nog över nacken, och trots nattkylan klibbar håret av svett. När hon andas ut kommer kraftiga rökbolmar. Luften smakar snö och över fälten hänger månen rund och rödaktig. Det hade kunnat vara en magisk kväll. Mannen ger ifrån sig ett grymtande läte. Det som blivit hans signum den senaste tiden. Vreden griper henne. Fram tills nu har allting varit en enda lång fest. Nu är det över. Har blivit dags att avrunda. Time to say goodbye. Framför dem ligger mörkret som ett stort djur. Vaksamt väntande, med de stora tassarna beredda. Ändå är hon inte rädd längre. Vet att det snart är över. När hon äntligen anar skuggan till höger saktar hon av. Ger mannen en sista kyss och sluter sina ögon. 7
Del 1 The world is in your hand ‌
1 – Jag skulle hellre dö hemma än i en städskrubb på akuten. Peter Larsson ser sig om i den ödsliga cafeterian. Klockan närmar sig nio på juldagskvällen. Det är glest bland borden och här och var står en julstjärna av plast i ett tafatt försök att skapa julstämning. Tidigare på dagen har han fått stryk av Jakob i en tung femsetare, och nu hämtar de kraft med varsin kaffe. Peter är fast besluten att ställa in sin nya julklappsracket i garderoben. – Inte konstigt att det är så lugnt, säger Jakob. De sjukaste vågar sig inte hit längre. – Nej, nu är det bara de lindrigaste fallen som kommer, som fortfarande inte blivit avskräckta. Dem är det svårare att ta kål på. De sippar på kaffet under tystnad, var och en i egna tankar. Överbeläggningen på Skånes universitetssjukhus i Malmö har återgått till normal, vilket betyder femtio, sextio patienter som väntar på vidareslussning till vårdavdelningar och sängplatser som inte finns. Mest oroväckande är artonåringen som kom in med blindtarmsinflammation och nu legat femton timmar på övervakning i väntan på operation. Peter vet att Jakob letat efter en operationstid eftersom eländet kan brista vilken sekund som helst. Kollegan ser stressat över axeln, och Peter anar att han tänker på sin bror i samma ålder. Själv jagar han röntgensvar till kvinnan i sjuttioårsåldern som väntat sex timmar i korridoren med allt tydligare smärta. Han har lärt sig att sjukvårdens viktigaste instrument är ett headset. Jakob sträcker på sig. Tänjer överkroppen åt sidorna och skakar på armarna. 11
– Satan, hela kroppen håller på att somna. Säg något som gör mig pigg, snabbt! Resan till Skottland till exempel, hur går det med den? – Bra! Peter ljusnar. Vi har spikat programmet och hittat fem destillerier med visning och provsmakning. – Vilka blir ni? – Än så länge jag, Rickard och Olof Lundström från onkologen. Men kanske Ann-Louise Brandt också, hon skulle tänka på saken. – Ann-Louise Brandt? Jakob visslar till. Hon är snygg, trots att hon är över femtio. Jag kanske hänger på. När drar ni? – I början på april, så tänk på saken. Det kommer att bli kanon. Peter dricker det sista ur den vita porslinsmuggen. Nej, vad säger du, ska vi röra på oss? Jakob stönar och lämnar kvar brickan på bordet. Med klapprande sandaler återvänder de till nattskiftet och städskrubbarna. Två timmar senare plockar Peter cykelhjälmen från klädskåpet och ger sig ut i nattens mörker. Nysnön har lagt sig som ett bomullstäcke och lyktorna kastar skarpa rundlar mot det vita. Staden är tyst och vacker, nästan som hemma i Arvidsjaur. Erika borde se det, fast han anar att hon sover. Han ser henne framför sig, invirad i de blommiga lakanen. Tänker smyga ned bredvid henne utan att hon vaknar. Att längta så efter en annan människa. Peter huttrar till och balanserar på cykeln i bilarnas hjulspår. Tröttheten ger långsamt vika när han börjar trampa hemåt. Tänk om Jakob hänger med på resan. Enda felet med honom är att han är lite för bra i tennis. Den jäveln. Men nästa gång ska han få spö. Peter har kommit på vad han gjorde för fel sist, han måste gå fram på nät oftare. Jakob har en svag backhand. Det är där han ska satsa. Peter flinar. Parerar en snösträng över Pildammsvägen och kommer in i parken. Tar sig över Roskildevägen på andra sidan och ökar målmedvetet farten, med huvudet fullt av den kommande whiskyresan. Han har just girat för snävt runt hörnet på ett hus när han tappar balansen. Bakhjulet glider i snön och cykeln viker sig under honom. 12
Exakt då hör han skottet. Ljudet drar honom skoningslöst till nuet. På avstånd anar han adventsstjärnor i de sovande bostadshusen. Betydligt närmare står två män i bylsiga kläder, den närmsta inte mer än två, tre meter bort. Peter låter cykeln falla utan att släppa dem med blicken. Han känner hur blodet dras samman i nacken, hur det stramar i ansiktet. En av killarna är gänglig. I höger hand håller han ett sänkt skjutvapen. Det ryker fortfarande ur pipan. Mellan honom och Peter segnar den andra långsamt ner på marken. Han har jeansjacka och en tjock marinblå halsduk virad om halsen. Han håller sina händer tryckta mot magen, ser förvånat ner samtidigt som blodet pulserar mellan fingrarna. Killen med vapnet tar några snabba steg fram och avlossar ännu ett skott. Han står helt nära nu, siktar mot buken, och killen kastas våldsamt bakåt. Blodet sprutar som om någon stänkt färg med en pensel. Allting sker i ultrarapid. Varje intryck etsar sig fast i nervsystemet. Mördaren tvärvänder och Peter vaknar till. Han famlar efter sin mobil med darrande fingrar. Den skjutne ligger inte långt ifrån honom i snön och han närmar sig försiktigt. Ser hur den röda fläcken växer under kroppen. Peter hör hur gärningsmannen halkar till helt nära. Han ser revolvern kastas upp och rotera i luften, och hur mördaren försöker fånga den. I stället glider hans Converse i snön och han faller omkull på marken. När han åter kommer på fötter sträcker han sig efter vapnet och naglar fast Peter med blicken. Killen är yngre än han trott, med indianskt utseende. Kanske sydamerikan. Så rätar han på sig, vänder och är borta.
13
2 Fyra månader tidigare – sensommaren 2013 Rösterna från terrassen dansar i kvällshimlen. Solen har färgat himlavalvet lila och på stranden trängs folk framför mannen som jonglerar med eldkäglor. Det doftar fotogen och tång. Luften ljuder av applåder och smällande champagnekorkar. Klirrande glas, skratt och skrålande. Havet, och känslan av att tillhöra en exklusiv skara. För några ska festen bli inledningen på livslånga och värdefulla relationer. För andra hade det varit bättre att stanna hemma. Peter Larsson lämnar balustraden och ser sig om efter något att dricka. Före New York-resan blev han smickrad när Jakob frågade om han ville hänga på. En fest på Villa Antoni i Ljunghusen är i princip det coolaste man kan gå på, men nu ångrar han sig. Han har bara sovit fyra timmar och kroppen protesterar av jetlag. Okända människor surrar framför ansiktet, som getingar kring en kvarlämnad augustitallrik. Överallt och utan uppehåll, med tröttsamt entoniga fraser. Kaffe. Han måste ha kaffe. Peter tränger sig fram till den folkstinna bardisken och lyckas efter viss möda påkalla uppmärksamhet och beställa svart. I samma stund som han höjer koppen mot munnen får han en hastig knuff och spiller, den rykande drycken far ut över golvet och hans egna lår. Jävlar! När han vänder sig och skakar kaffet av handen ser han några skrattande tjejer avlägsna sig, i glansiga klänningar och blanka hårsvall. Två vattenkammade stekare skyndar efter, med prinshår och 14
maktröda byxor. En av tjejerna har slingrande flätor i sitt hår. Som Medea, fast med gnistrande stenar i det mörka. Hon ser ut som en fotomodell och gestikulerar livligt med en handskbeklädd hand. Peter anar att det var den som gav honom stöten. Jävla överklassbrud. Och värst av allt var att hon inte ens märkte det. Han bestämmer sig för att ge festen en timme till. Han känner inga andra än Jakob och några ytligt bekanta. Och han är för trött för att ens orka tänka på tjejer. Peter återvänder till balustraden och får syn på en avsats nedanför den breda trappan. Där ska han sitta och se ut över havet. Göra ett nytt försök med kaffe och en single malt. Han beställer en ny kopp och lirkar sig varsamt fram mot avsatsen, och känner sinnesron återvända när han går nerför. Alldeles vid muren hittar han en avskild nisch. Utsikten mot havet är bedövande, liksom whiskyn, och Peter lutar huvudet mot stenen och slappnar av. För Erika Kinch har kvällen varit medioker. Sin vana trogen har hon en svans av beundrare efter sig, men allt hon känner är tristess. Hon är less på det eviga tjatet om sin far Claes Kinch, stridbar chefredaktör för Lunds Nya Tidning, och less på att höra om sin engagerade mor. Visst, det är en fördel att föräldrarna tillhör Lunds akademiska elit, hon har haft nytta av det under åren. Å andra sidan är det jävligt trist att behöva se intresserad ut när främmande människor, som av en händelse, råkar nämna att deras föräldrar är bästa vänner med hennes egna. I så fall borde hon väl för helvete ha träffat dem. Hon vet inte när hon började känna så här men grabbarna som kommer fram med Lollo är inget undantag. Så fort väninnan presenterat dem börjar det. Den ena, en rödlätt Douglas någonting, har tydligen spelat golf med hennes bror vid något tillfälle, och Erik Lindefeldt har en far vars ämbete som chef för Malmö konsthall gjort honom till vän med Erikas pappa Claes. Herregud om hon skulle minnas dem alla. Ständigt denna visa. Douglas blinkar. Som om de har en hemlig överenskommelse. 15
– Jag har förresten hört att du satsar på elitlaget i fälttävlan. Jag var faktiskt på en tävling för någon månad sedan. Du var sjukt bra. Vi sågs vid lunchtältet, minns du? Erika nickar artigt. Faktum är att hon inte minns någon av dem. Men typen kan hon. Killar med ambition och feta leenden. Med familjens förväntningar på sina axlar och förmågan att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Eller åtminstone få omgivningen att tro det, tänker hon. – Vad roligt. Rider du också? Hon måttar den kraftige med blicken. Arma häst. Dessutom luktar han svett. – Nja, hästar är inte min grej. Jag var ett golflöfte som ung faktiskt, men knäet pajade. Nu har jag lämnat idrottskarriären för studierna. Får väl hanka mig fram på en medioker advokatlön. Han ger ifrån sig ett inövat skratt. Bullret passar perfekt till den spolformade kroppen. – Fan Dougie, du får aldrig någon medioker lön, du har för dyra vanor! I så fall måste du gifta dig rikt. Ryggdunket. Skrattet. Kallpratet som alltid slutar i en lång meritlista. Haranger om bostadsklipp, semestrar, dyra vanor och kontakter. En hunger efter bekräftelse som är Erikas ständiga följeslagare. En verklighet hon emellanåt desperat vill ersätta. Eller åtminstone vidga med annat. Hon kommer på sig med att längta efter lugnet vid stranden och ursäktar sig. Senare tänkte hon att det var strebrarnas förtjänst att hon fann honom. Att det var tack vare dem som hon gick till avsatsen. Vågorna brusar vilsamt och i mörkret hörs avlägsna hundskall. Här och var har enstaka stjärnor smugit fram på natthimlen, som titthål genom en tjock sammetsväv. Först när ögonen vant sig upptäcker hon honom. En gänglig gestalt vid den grova stenmuren, med ena benet uppdraget och blicken ut över sjön. Killen ser ut att njuta av stillheten. Ger ett ledigt intryck i uppknäppt skjorta och chinos. Ungefär som hon själv känner sig, till skillnad från dönickarna där uppe. 16
En sten knastrar till när hon fortsätter gå och han ser upp. Ler överraskat med en jämn tandrad. – Så det är hit man ska gå för att träffa de spännande människorna. Kul att just du dök upp! Han reser sig och borstar damm från de ljusa byxorna. Ber om ursäkt om jag sitter här som en lodis, men jag var tvungen att komma bort ett tag. Precis som hon själv. Erika ser värderande på honom. Han har en avväpnande norrländska som gör henne nyfiken. – Erika, säger hon med en försiktig hand. Kinch. Jag är granne med en av festfixarna i Lund. – Erika? Vilket vackert namn. Själv heter jag Peter, Peter Larsson. Jag blev medlurad av en kollega. Och uppifrån som du hör. Arvidsjaur, så långt norröver du kan tänka dig. Men inte saknar jag då mörkret. Det är uppenbart att han inte vet vem hon är. På något sätt känns det befriande och Erika slappnar av. – Hälsar du på eller bor du här? Orden klyver luften som en kniv. Hon blir själv förvånad över hur gärna hon vill veta. – Jag kom hit för att plugga för fem år sedan. Skånskan kommer nog vilken dag som helst nu. – Fem år? Erika granskar honom ingående. Låt se, att döma av tiden och din allmänna uppsyn gissar jag på medicin. Möjligen … partikelfysiker. Har jag rätt? Han ser häpet på henne. – Men hur i hela världen …! Hur visste du det? – En yrkesskada. Jag pluggar psykologi och har alltid varit intresserad av människor. Hon sneglar ogenerat på hans lår. Du ser också ut att träna löpning, vilket tyder på att du bryr dig om hälsan. Klädstilen är korrekt men ledig. Klassisk på gränsen till feg om du ursäktar, och du uttrycker dig på ett sätt som är … naturvetenskapligt. Men engagerat. Sedan finns det några andra saker som pekar åt det hållet. Fast inget jag vill gå närmare in på än. Hon rodnar. Än? Innebär det att hon vill ha en fortsättning? 17
Han kisar nyfiket. Tycks inte ha uppfattat avsiktsförklaringen. – Men hörrudu. Har du sagt A så får du säga B. Vad säger du, ska vi gå en bit längs stranden? – Med tanke på vad jag redan har sagt, ja. Jag utgår från att jag har rätt och att du inte är någon våldtäktsman. Han ser roat på henne. – Quite the opposite, dina psykologiska kunskaper hedrar dig. Men hur vet jag att du inte dränker mig i havet för att komma över min ansenliga lön. – Touché! Min hederskodex kanske. Eller så väntar jag bara tills jag hört vad du har att säga. Nå, kommer du? Hon börjar gå utan att invänta svar. Tar de återstående stegen till stranden, där den sista solranden lagt sig till rätta över havet. Väl nere tar hon av sig sandaletterna. Sanden är fortfarande varm och det är skönt att slippa klackarna. Hon börjar gå längs vågranden och lämnar mjuka fotavtryck. – Vänta! Det var länge sedan jag sprang på elitnivå, säger Peter uppifrån trappan. Till skillnad från dig, märker jag. – Det är inte så farligt. Jag råkar ha en personlig tränare, Ninja. En Holsteiner på 1,70 i mankhöjd. Erika pekar mot Peters ben. Själv då? Du haltar. Han tar sig reflexmässigt mot knäet. Erika ser honom haja till och tveka ett ögonblick. – Gammal krigsskada. Skämt åsido, jag sprang faktiskt in i en bil. Vi kan ta det någon annan gång. Få höra om din PT i stället. – Så, löpning? Erika ser forskande på honom. Möjligheten finns att han bara halkat i badrummet och vill framstå som bättre. Nå. Det ska väl visa sig. De börjar gå längs strandlinjen. Peter lyssnar när Erika berättar om hästen, träningen och den kommande tävlingen. Hans nyfikenhet får henne plötsligt att se vad det är som gör sporten så fascinerande. Samspelet med hästen. Ninjas muskler under huden, som uppfattar vad hon vill i samma stund som hon tänker tanken. Pulsen i öronen när de glider över stockhindren. Applåderna vid målfållan som släpper loss endorfinet. 18
Han har ett lugn hon uppskattar, norrlänningen. Under den timslånga promenaden har Peter tagit henne med på en resa från Arvidsjaurs arbetarbostäder till medicinstudier i Lund och sedermera en AT-tjänst i Malmö. Historien om pojken som älskar fjällen och vattnet fängslar henne, och trots deras olika bakgrund känner hon en omedelbar närhet. Han är oväntat öppen. Kallet att plugga till läkare är lika starkt som hennes eget. Och när Peter talar känns uppbrottet från byn till storstaden som ett välförtjänt steg till en plats i solen. Hennes plats. Och dialekten. Erika ryser av välbehag. Orden manar fram bilder av iskristaller och renar i torr snö, och när samtalet så småningom glider in på vänskap och relationer, är det naket och uppfriskande. Hon sneglar på honom. Han är sjukt snygg. Frågan är om han fattar det själv. När de till sist når trappavsatsen igen överraskar hon sig själv med att fråga om han vill följa med till stallet nästa dag. Han håller kvar hennes blick och tackar ja. De vet båda att svaret omfattar mycket mer än så.
19
3 När Peter Larsson lägger sig i sängen den kvällen kommer minnesbilderna över honom. Han kan inte hejda dem. Återupplever hela bilkraschen i Queens som i en oönskad film och vrider sig med svettdränkta lakan. Han har just nått korsningen Bowne Street och 41st Avenue när han känner stanken och skräcken. Hör på nytt skriken och metallen som fläks upp mot den ljusa asfalten, och känner smärtan i lungorna när han börjar springa mot den röda bilen. Det är precis som att vara där igen. Fronten är intryckt mot flanken på en mindre bryggerilastbil och Peter rycker upp dörren på förarsidan utan att märka hur han slår den rakt i knäet. Han ryggar inför lukten av blod och utsmetad hjärnsubstans på den intrycka vindrutan. Känner till och med den skarpa frityrdoften, där deras sista lunch med servetter och pommes spridits ut över säten och golv. Musiken strömmar ur radion, en tung rå låt som de måste ha lyssnat på när det smällde. Razorblade, av The Strokes. Oh, the razorblade, wish it would snap this rope, the world is in your hand or it’s at your throat. Det är en bisarr känsla och Peter trycker tillbaka krampen i sin egen mage. Han andas hårt och försöker låta bli att kräkas. Kvinnan i passagerarsätet är död med krosskador i skallen. Linnet är nedsolkat med blod och hon har en stiliserad piltatuering i nacken. Över ratten ligger en ihopsjunken man med huvudet nedböjt mot sina knän. Han har uppenbarligen försökt värja sig och armarna är vridna i konstiga vinklar. 20
Peter lägger ett stadigt grepp om mannens bröstkorg och drar, men den skadade har klämts fast mellan ratten och sätet. I samma stund känner han handen på sin axel. Kvinnan som dyker upp hjälper honom att pressa undan ratten och baxa ut den skadade. Dra honom i säkerhet och lägga honom på marken med en tröja under nacken. Han hör rop och ser åhörarnas spända ansikten på andra sidan gatan. Mellan dem är asfalten täckt av glassplitter och utspridda delar av intryckt metall. Framför honom ligger den skadade mannen, med skäggstubb, svullna ögon och läppar som tappat färg. Peter inser plötsligt hur fingrarna och ansiktet börjar dra mot blålila, och hör bröstkorgens desperata pipande efter luft. Som om den fått pyspunka. Han förstår direkt vad som håller på att hända. Killen får inte tillräckligt med syre. Peter ska just börja jaga runt när han minns kartongen med matrester från bilen. Visst låg det en stor pappmugg på golvet nedanför föraren? Peter flyger upp och springer mot bilen samtidigt som han ropar åt kvinnan att försöka få tag på en skarp kniv. Han lutar sig in genom bildörren, och upptäcker plastlocket bakom bromspedalen. Han sträcker sig in och når det precis med fingertopparna. Hoppas vid gud att det ska lyckas. När han återvänder räcker kvinnan över en röd fickkniv. En Victorinox Original Swiss Army Sportsman. Av alla knivar i hela världen. Peter måttar den belåtet i handen, är trygg med kniv. Har alltid varit, ända sedan han följde med morfar på fjället. Men det är skillnad på att flå en död harr och att skära upp strupen på en levande människa. Han slår sig ned och känner med fingrarna på den skadades hals. Pulsen har försvunnit och han fäller snabbt ut det skarpa bladet. Kvinnan skriker till och tar tag i hans arm. – Herregud! Vad gör du? – Det är lugnt, jag är läkare, mumlar Peter sammanbitet. Åtminstone nästan. 21
– Tack för det, jag trodde nästan … Hon sätter sig bredvid honom. Jag har ringt efter ambulans och de är på väg. Peter sätter kniven mot den skadades halsgrop där luftstrupen är synlig. Huden är motspänstig och han ökar trycket tills kniven går igenom med ett fint snitt. – Kan du ge mig det där? Hon räcker över det polkagrisrandiga sugröret. Ett supersize. Hela veckan har han retat sig på amerikanernas överdimensionerade måltider, med sugrör som skulle passa åt en älg. Men nu kommer det till användning. Han lirkar försiktigt in änden i hålet. Virkar sig genom den trånga öppningen och skjuter långsamt ned sugröret. Först rycker det till i bröstkorgen. Så hörs en kvävd hostning när mannen kippar efter luft. Bröstkorgen hävs uppåt, nedåt. Rörelsen är inte stor, men den är jämn. Peter lutar sig tillbaka och andas ut. – Helt otroligt. Kvinnan skakar misstroget på huvudet bakom honom. Hade jag inte sett det skulle jag aldrig ha trott det var sant. Peter klappar henne på armen. – Det verkar faktiskt funka. Tack för hjälpen, den här kniven var precis vad vi behövde. Bakom dem hörs ljudet av sirener allt starkare. Tvärs över gatan börjar folkmassan röra sig. Peter hajar till när han begriper att han kanske måste stanna. Dras in i förhör, intervjuer och en hel jäkla mediecirkus. Aldrig i livet. Han tänker inte bli indragen i detta. På nattygsbordet lyser de gröna siffrorna. 04:37. Peter sträcker ut fingrarna och rör vid kniven på bordskanten. De perfekta verktygen är prydligt infällda. Som en tjock ruvande sten. Peter sjunker tillbaka mot kuddarna med en tung suck. Gud. Det kan inte fortsätta så här. Han måste tala med någon. Den första han tänker på är Erika.
22
4 – Men herregud! Menar du att du aldrig gav dig tillkänna? Letar Victorinox verkligen efter dig? Du skojar, jag måste kolla! De har varit ute i stallet och sett underverket, en skräckinjagande jättehäst med stålhovar och sylvassa tänder. Nu sitter de i Peters mörkgrå ullsoffa på Östra Kristinelundsvägen, en välplanerad tvåa i Malmös innerstad, med var sin kopp roibos och softar. Roibos, eftersom Erika hade med sig teet som present och erbjöd sig att sätta på vatten. Så soft det nu kan bli när man försöker lära känna en människa som kan visa sig vara kärleken i ens liv. Peter skruvar på sig. Vill inte verka för angelägen. Erika drar upp mobilen och googlar varumärket. Peter betraktar henne medan insikten går upp. Han vet precis vad det står. Sedan några dagar söker knivtillverkaren med ljus och lykta en blond man i tjugofemårsåldern med anledning av hjälteinsatsen där en av deras bästsäljare spelat en inte helt oviktig roll vid den svåra bilolyckan i Queens, New York. Föga överraskande vill de ha en intervju med hjälten in spe, eftersom händelsen skulle bli en utmärkt story för deras Swiss Army Knife Adventure Tales. Det enda som nu krävs är att mannen, egendomligt nog alltjämt okänd, hör av sig. Belöningen går inte heller av för hackor: Företagets egen top-of-the-line av Officer’s Knives, supermodellen Victorinox Swiss Champ med inte mindre än trettiotre kvalitetsverktyg infattade i prisbelönt design. Självfallet i rostfritt stål graverad med hjältens namn. Till sist ser hon häpet på honom. – Det här är ju inte klokt. 23
Hon drar upp benen och lägger armarna om sina knän, som ett barn som satt sig tillrätta för att lyssna på sagor. Peter stryker henne försiktigt över håret. Hon är lika snygg i jeans som i festklänning, där hon sitter. Prinsessan Tuvstarr. – Nä. De var galna, jänkarna. Från början hade jag tänkt stanna en vecka till men de blåste upp det till en megagrej. De var överallt, med tv-spots, annonser, webberbjudanden. Du skulle sett, deras supersize-mål var enorma. Jag blir bara förbannad när jag tänker på deras matsvinn, det går ju inte att få i sig hälften ens. Men efteråt tänkte jag om. Det var precis ett sådant sugrör som räddade honom. – Du räddade honom, glöm inte det. Och jag är glad att du inte stannade. Hon ser allvarligt på honom, med sådan intensitet att Peter blir generad. Han klappar sig på knäna och byter ämne. – Hur kom det sig att du valde psykologi? – Jag vet inte. Kanske för att det är ett bra yrke med intressanta människor. Och karriärmöjligheterna är suveräna. Många börjar på klinik men slutar som managementkonsulter och mentorer åt näringstopparna, med stort inflytande. Du kan ju bara ana vad de tjänar. – Är det något sådant du vill? – Jag tror det. Erika fingrar på en platt silverring med glimmande stenar. Orden kommer stötvis med små pauser, som om hon aldrig reflekterat över tanken. – Karriären är viktig för mig. Har alltid varit. Jag är uppvuxen med det om du fattar, beundrar drivet. Både pappa och mamma har alltid engagerat sig. Jobbat hårt och nått resultat och inflytande. Men det är väl samma sak för dig som pluggar till läkare? – Jo, men visst. Peter tvekar. Vad ska hon tänka om han säger som det är? Att han först och främst drivs av en filantropisk lust att förändra världen. Att han vill hjälpa svaga och utsatta, kanske rentav som volontär i någon urskog. Kommer hon att dumpa honom då? Å andra sidan är risken förmodligen mindre om han avslöjar att han börjat luta åt att bli akutläkare. 24
– Men jag vill något annat också, säger han till sist. Nog är det viktigt med bra lön och ett gott liv. Men läkaryrket känns som ett bra sätt att hjälpa andra. På samma sätt som för psykologer antar jag. Så. Det lät bra. En anpassning utan att ge avkall på sig själv. – Jo. De blir sittande under tystnad. Erika dricker ljudliga klunkar av teet. Peter låter sitt stå. Han har aldrig förstått vitsen med roibos, annat än som ett inslag i Damernas detektivbyrå. Men det säger han inte. Erika har talat varmt om drycken och dess hälsoeffekter. – Tänk att du satt där på en avsats mot havet. – Tänk att du kom. Han ser på henne. Ögonen glimmar intensivt i skenet från stearinljusen. Hon makar sig närmare och lägger handen på hans knä. Medeaflätorna är borta och det långa håret faller i vågiga slingor. Hon doftar svagt av Fragonard. – Du sa aldrig något om kaffet. Hon ler gåtfullt. – Så … du visste? – Inte att det var du, men jag hörde någon som svor åt oss i baren. Vi drog förstås, men när jag såg dig sedan kände jag igen kläderna. Och kaffefläcken över låren. Hade jag inte vetat det hade jag nästan trott att du hade … Hon blinkar retsamt mot skrevet. Peter gapar. Blir sittande med låtsad stränghet innan han gör ett våldsamt utfall och börjar kittla henne i midjan, under armarna, hakan. Fingrarna är överallt och Erika tjuter av skratt medan hon försöker värja sig. – Sluta, stopp, jag dör! Förresten förtjänade du det, stå i baren och dricka kaffe utan att ens försöka ragga upp mig. Hur tänkte du egentligen? Peter ser underfundigt på henne. Ansiktet är nära nu. Inte mer än någon decimeter. – Det skulle visa sig vara en välvald strategi. Och jag tog ju igen det sedan, eller hur. Hennes hud doftar blommigt och friskt på samma gång. Läp25
parna är markerade med en mjuk båge under näsan. Han vet inte om han vågar. Hon är så mycket. Så stark. Näst intill skrämmande. Så gör han det bara. Slutar tänka och kysser henne. Erikas mun är varm och mjuk. Det känns helt naturligt. Som om de aldrig gjort annat. Peter stryker fingrarna över hennes hår. – Sa jag att jag gillar dig? – Nä. Men jag tror visst jag gillar dig tillbaka. Hon makar huvudet tillrätta mot hans halsgrop. – Du sa aldrig vad som hände med killen som krockade. Klarade han sig? Obehaget kommer från ingenstans. Peter har ingen rimlig förklaring, vet inte varför minnet av mannen på thoraxavdelningen gör honom olustig. Eller lappen. Papperet med telefonnumret som han inte vet vad han ska göra med. – Jo. Han klarade sig. Det tror jag i alla fall. Erika märker inget. Kurar ihop sig som en kattunge i famnen och gäspar. – Vad skönt. Då borde du verkligen fått en Victorinox i guldutgåva.
26