Ytspänning StorySide AB Box 27323 102 54 Stockholm www.storyside.se © Aino Trosell 1999 Omslag av NORMA Gruppen ISBN: 978-91-7036-746-5 E-boksproduktion Publit 2012 Tack för att du köpt den här boken! All kopiering, utöver för ditt privata bruk, och otillbörlig vidarespridning är förbjuden.
I
D
et här är en historia om rädsla. Rädslan för vatten. Rädslan för det okända. Rädslan för djupen och för hur det blir mörkare ju djupare man kommer. Hur trycket stiger medan livsoddsen faller om man släpper taget och bara låter det hända. När man ger sig hän. Och jag drömmer - jag drömmer mig ett med mitt element. I vatten färdas ljudet på samma sätt som i kroppen, genom vätska. Ljudet svänger i cellerna i mitt kött. Jag färdas, jag drömmer. Det är mörkt och jag brusar framåt igenom det okända jag inte kan hejda. Ingen kontroll. Plötsligt tänds en strålkastare och jag ser havsbotten, jag svävar fram över slammet medan ljudet knådar min kropp med sin jättenäve som i ett skruvstäd sitter jag, fast i denna ljudkropp som rent fysiskt berör mig och stör mig. I min dröm. Ljudnävens grepp - och jag kommer inte undan. En pipeline framträder i det grumliga vattnet. Det är djupt, hur vet jag det? Det måste vara ljudet och det helt annorlunda elementet. Att det är mörkt, att jag måste föra ljus med mig hit ner. Ljudet trycker in vetskapen i min kropp, djupt, mycket djupt i min kropp. Och pipelinen mynnar i en oljebrunn från vilken flera ledningar letar sig bort över den närmast sterila och leriga botten och andra ledningar dyker upp alla tillsammans bortåt dunklet och mörkret. Stålormar, ofrånkomligt oböjliga och orörliga ringlar de sig efter bottens kupering över enstaka stålbroar över sprickor raviner men annars stålstela mjukringlande som om stålhårdhet inte fanns. Ett stort fundament!? Betong. Vem är jag? Vart bär det? Ljuskäglan letar sig uppåt, uppåt. Hur länge? Hur långt? Trycket förändras, jag känner det i jättenävens förändrade 7
grepp. Ljus? Ja, ljus, uppifrån nu. Först skymning och strax därpå gryning, en grå gryning där fiskar lugnt simmar förbi. En mycket grov ankarkätting, mycket grov. Ljudnävens grepp förändras nu snabbt. Ett tak ovanför mig? Vad skuggar ljuset? Inget tak... ? ...undersidan på ett fartyg! Propellrarna rör sig makligt, vrider sig parerande för att hålla fartyget på plats. Ljudnäven grämer sig men släpper greppet plötsligt och lättande och jag bryter igenom ytan. Verklighet! Riktiga ljud, vågskalp och måsskrik. Jag ligger i vattenytan som plaskar och stänker. Jag ser fartygssidan, spanten trycker sig mot bordläggningen. Likt revben buktar de ut jag ser det från min fiskposition och inte alls långt bort vilar den stora oljeborrplattformen på sina betongfundament som jag nu vet sträcker sig långt, långt ner under havets yta, dit ner där bara tryck och mörker och rädsla existerar. Min antivärld. Och solen glittrar och måsarna skriker och himlen är blå - jag lever, tack gode Gud. Under mig ruvar det okända. Organiska delar av min kropp. Det här är en historia om rädsla. Min rädsla. Jag som kan leka med detta orddjur utan att bli giftstungen av det. Jag är berättaren och jag är rädd. Men i den värld jag skildrar används inte detta ord. Aldrig någonsin! Rädslan är ingenting under ytan. Rädslan är vattenlöslig, löses upp. Rädslan går upp i själva elementet. Blir en del av det. Har inget eget namn. Har inget namn.
E
n svettdroppe rinner sakta nerför pannan, nerför näsan. Han torkar irriterat bort den. Han står framåtlutad och fyller den rymliga nylonväskan med kalsonger, underställ, pocketböcker, kassettband, strumpor, tröjor och verktyg. Han är 35 år, blond, vältränad och brunbränd. Om det inte vore för det missnöjda uttrycket skulle han se mycket bra ut. Det är inte alls bråttom, egentligen, men han hetsar på som om flyget stod och väntade enbart på honom. Det är tyst. Bakom hans rygg, och med ryggen emot honom, står hans hustru i dörröppningen. Hon är gravid i sjunde månaden och klänningen hänger löst över svanken. Framtill putar det däremot rejält, redan, det vet han. Han sneglar hastigt medan han än en gång rycker ut byrålådan för att packa ännu några par strumpor. Man vet aldrig. Nej, man vet aldrig. Nu kommer den femårige sonen in i rummet. Han trycker sig mot mammans ben medan han ser rakt på Ian som nu hejdar sig. Ians händer sjunker. Tröttheten faller över honom som ett täcke av bly. Ja, den som ändå finge lägga sig ned under ett skyddande blytäcke och bli röntgad och opererad och fråntagen alla dessa pockande krav! Inkvalad som sjuk, dödssjuk om så vore! Sonen ser på honom. Och hustruns rygg sänder. Han säger att det är för deras skull han gör det, det är av omtanke om dem. Klänningsryggen fnyser. Om det vore för dem så skulle han inte fara, så är det ju. Hon har redan bett honom så många gånger - åk inte! Åk inte!!? 9
Han känner på väskan. Den är tung, ja. Han säger att han kommer att hinna tillbaka i god tid innan det är dags men att det är dags nu för honom att ge sig iväg. I dessa tider får man vara glad för de jobb som står en till buds. Nu börjar klänningsryggen att snyfta och den lille pojken springer iväg. Ian hör de små fötterna trumma allt längre bort i huset. Och ryggen svankar inte längre utan är krum och skakar. Du har ju ett jobb! Iland! viskar hon. Om det ändå varit en annan kvinna! viskar hon. Jag är snart tillbaka, säger han. Och då står jag här och väntar? Gör jag det? Säg, gör jag verkligen det? Han hinner inte vill inte svara ty nu tutar en taxi på gatan utanför. Det rycker i hans muskler och blicken söker sig utåt. Solen har spelat upp utanför deras fönster, det ska bli en strålande sommardag. Han är redan på väg. Redan sitter han på flygplatsen i Aberdeen redo att embarkera nästa flight till Stavanger. Hyr en film, säger han. Eller gå på restaurang, du hittar nog på något, vi har gott om pengar, oroa dej inte, jag är snart tillbaka - då fortsätter vi där vi var.