9789164204554

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-o455-4

© Jan Guillou 2015 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Eric Thunfors Tryckt i Finland hos Bookwell 2015

1941

I Bränt barn

En av de dubbelvikta filtarna hade rödvitt mönster som var typiskt för Vestlandet. Suddiga bilder från operationsbordet, den kvinnliga läkarens hårda blick ovanför den vita ansiktsmasken.

Det var inget vanligt operationsbord, det var matsalsbordet i storstugan och läkaren var hennes mor. Bilderna flöt ihop till obegriplighet i total oordning eller till ingenting eller ibland till drömmar med någon sorts handling, som i journalfilmer, fast lugnare, utan den smattrande musiken.

Värmen i sanden nere vid bryggan, solglitter, vita segel som gled förbi Startkobben eller Telegrafholmen.

Achtung! Ausweise!

De tyska kontrollanterna slet som vanligt upp kupédörren med ett brak. Tyskarna var ändå lättare att ha att göra med än de vanliga busarna från Nasjonal Samling i sina löjliga uniformer.

SS-männen hade oväntat stigit på tåget i Hønefoss. SS var allra lättast att ha att göra med. Om man tilltalade dem på deras eget språk och kunde deras gradbeteckningar avväpnade man dem vanligtvis lätt.

7

I resväskan uppe i bagagenätet fanns minst 20 000 i norska kronor, nystrukna, hårt packade sedlar under väsklockets foder.

Kurirposten bar hon närmast kroppen. Men resehandlingarna var det aldrig något fel på, de var inte ens förfalskade. Hon hade vant sig av med rädslan, hennes tyska fungerade som en stålsköld.

En SS Obersturmführer var en vacker ung man, som på en av deras egna affischer. Han sade att han helst av allt skulle ha velat följa med henne ända till Bergen, men tyvärr måste stiga av redan i Geilo. Kanske kom sig hans intimitet av att de talade snabbt på tyska. Han lät noga undersöka de tre norska passagerarnas bagage, men inte hennes. Till avsked gjorde han honnör, inte hitlerhälsningen.

Explosion! Det måste ha varit en explosion, hon hade ont i ena knäet som slagit i järnvägsrälsen när hon kastades omkull. En jättes hand hade svept iväg henne flera meter. Brandröken i näsborrarna, ena kinden mot vassa småstenar på banvallen, hon var blind, hörde ingenting utom en skärande hög ton, kunde bara känna doft. ”Och begravningen gick förbi som en dröm i svart.”

Orden hade på något sätt med Karin att göra. Karin hade tagit livet av sig. Virginia hade också tagit livet av sig, nästan samtidigt.

Astarte, en dålig titel. Romanen borde ha hetat Skyltdockan, som tänkt från början. Mer sakligt, allt skulle ändå vara så sakligt på den tiden.

Någon kom och skötte om hennes sår, kallt vatten, utspädd sårsprit som lindrade den brännande hettan. Någon höll kärleksfullt sin hand bakom hennes nacke och lirkade i henne piller, sedan ett glas vatten och snart var allt svart utan drömbilder. Tiden fanns inte.

8

Det tog tre dygn att kämpa sig ur febern, det var åtminstone vad hon fick veta, för hennes del kunde det lika gärna ha varit en vecka eller en evighet. Hjärnan kändes klar, även om det fanns en och annan lucka i minnet.

Hon låg ensam i Seglarstugan som gjorts om till någon sorts enskilt sjukrum, allt var utrivet från det lilla huset utom hennes sjuksäng som placerats mitt på golvet. Det luktade starkt av såpa, fönstren var öppna, de vita gardinerna rörde sig i solljuset, måsarna skrek där ute som om det vore en helt vanlig sommardag i skärgården. Intill sängen stod en hemmagjord ställning med en droppflaska, vid brännskador förlorade man mycket vätska.

Tåg nr 4352, vagn NSB 40256, från loket räknat nummer trettioåtta. Och därifrån var ammunitionslasten stuvad från golv till tak i de följande tjugoen vagnarna.

Planen som låg till grund för operationen hade förefallit förföriskt perfekt. Underlaget från underrättelsetjänsten likaså, ingenting skulle ha kunnat gå fel.

Ammunition, krut och artillerigranater anlände med fartyg från Tyskland till Arendal, där allt lastades om på norska järnvägsvagnar med destination Finland. Allting deklarerades vagt som sjukvårdsmateriel på de tyska fraktsedlarna. Informationen kom ursprungligen från Milorg, den militära delen av Hjemmefronten, men hade snappats upp av engelsmännen och så övertog SOE ansvaret.

Milorg hade en informatör i Charlottenberg på den svenska sidan. Enligt rapporten därifrån var kvalitén på smörjoljan i de norska tågen så usel att det innebar överhängande risk för varmgång i hjullagren och därmed brandfara. I Charlottenberg inspek9

terade svenskarna därför alla norska järnvägsvagnars hjulhus och preparerade dem med ny smörjolja, tågen skulle ju gå genom Sverige, regeringen hade så bestämt, alltså var det ett svenskt ansvar att de inte fattade eld. Åtminstone inte på svenskt territorium.

Det var den till synes triviala rapporten från Charlottenberg som skapat hela planen. Om Malcolm kunde man säga mycket, i många avseenden motsvarade han till fullo såväl Fars som onkel Oscars föreställningar om engelsmän. Men fantasi hade han.

Idén föreföll helt enkelt genial när han presenterade den. Tåg nr 4352 skulle alltså inspekteras i Charlottenberg och vid behov förses med ny smörjning av hjulhusen. Det skedde i fullt dagsljus, dessutom bland järnvägsinspektörer och militär bevakningspersonal.

Men därifrån var lasten destinerad till Hallsberg för att kopplas till ett nytt norrgående tåg med avgångstid 01:45. Väntetiden till avgång var närmare två timmar.

Där fanns alltså chansen, under sommarnattens enda mörka timmar så här års. Uppdraget för Team Alpha var att i skydd av mörkret ta sig fram till vagn NSB 40256 och sabotera hjulhusen, tömma dem på all olja och ersätta oljan med sand. Från hjulhusen var det sedan bara att leda upp stubintrådar genom vagnens trägolv, om nödvändigt genom att borra upp några springor. Man behövde alltså inte bryta vagnsdörrarnas plombering.

Varmgången i hjulhusen borde bli mer än tillräcklig för att antända stubintråden upp till krut- och ammunitionslasten. I efterhand skulle man inte kunna hitta någon annan förklaring till katastrofen än varmgång. Smällen skulle komma någonstans mitt på sträckan mellan Hallsberg och Krylbo, förmodligen mitt ute på landsbygden och i så fall helt säkert utan mänskliga förluster.

10

En till synes perfekt plan. Tjugoen järnvägsvagnar med ammunition skulle inte nå de tyska trupperna i Finland. Ingenting kunde gå fel, försäkrade Malcolm och alla i gruppen trodde honom.

Team Betas uppdrag var att följa upp i Krylbo under den vanliga täckmanteln, en lastbil med Blå Stjärnans beteckningar, eventuellt med äkta häst i lastutrymmets synliga del. Mest sannolikt inskränkte sig uppdraget till att bara konstatera att tåg 4352 inte anlände till Krylbo, eftersom det oförklarligt exploderat på sträckan från Hallsberg. Rapporter borde snart komma per telefon till stationen i Krylbo, där Team Betas vidare uppdrag var att nästla sig in i stationshuset och få veta vad som hänt, helst också var och när.

I värsta fall, om nu någonting mot all förmodan gått fel, även om det inte fanns någon rimlig anledning att anta det, måste Team Beta fullfölja sabotaget inne på stationen i Krylbo. Annars riskerade man att röja tekniken att mixtra med hjulhusen och därmed omöjliggöra metoden i fortsättningen. Det var av yttersta vikt att den här särskilda operationen inte avslöjades. Det skulle komma nya ammunitionståg samma väg.

Så långt mindes hon allt kristallklart, hur Malcolm skämtade vid avskedet, hur de tog varandra i hand med de vanliga fraserna innan de två teamen skildes åt den soliga och heta eftermiddagen.

Men sedan gick det trögt i minnet. Det hade i alla fall ljusnat, det var tidig morgon när den täckta lastbilen närmade sig Krylbo och helt ljust när de parkerade på andra sidan spåren mitt emot stationshuset. Ingen av dem hade varit särskilt nervös eller upphetsad, särskilt när det visade sig att tåg 4352 inte kom in på tidtabell. Efter en kvart var de helt lugna, men de hade order att 11

vänta en timme innan de tog sig in i stationshuset för att skaffa information.

Där någonstans upplöstes minnet, bara osammanhängande bilder fanns kvar. Tomma järnvägsspår, ett växellok som drog samman vagnar för att koppla dem till ett inkommande snälltåg från Jämtland på väg till Stockholm. En fridsam tidig morgon, fortfarande ganska svalt i luften trots värmeböljan.

Sedan ingenting. Jo, en sak till. Skräcken de kände när de såg tåg 4352 sakta stånka in mot stationen, tjugotre minuter försenat.

Där var det som om minnet körde in i en vägg. Klart fram till dess, sedan ingenting.

Hon måste ha somnat, som med vilja, som om hon skulle kunna drömma fram de utplånade minnesbilderna.

Snö på Høyefjell fastän i slutet av juni. Första gången hon var rädd när Ole Bull lade till vid bryggan i Tyssebotn. Fyra NS-are i uniform hade starrbligat på henne, viskat och pekat under större delen av resan och hon hade inte blivit av med sin väska med pengarna. NS-are hade rätt att när som helst kroppsvisitera eller arrestera vem som helst av vilken som helst anledning, eller åtminstone tog de sig den rätten.

Mannen som kommit fram till henne på Bergens Sentralstasjon strax efter att hon stigit av Oslotåget hade inte sagt rätt ord. ”Jeg ska hilse fra Ola Nordmann paa Finse”, skulle han ha sagt.

Hon skulle svara: ”Ja, jeg kjenner ham meget godt” och då skulle han ställa ner sin väska intill hennes, tända en cigarrett, säga något om vädret, ta hennes väska och gå.

Men han sade inte hela meningen, bara ”jeg ska hilse fra Ola Nordmann”.

12

Hon måste ha sett äkta förvånad ut, det var en dödssynd att säga minsta fel i sådana överenskomna kodsignaler. ”Det var verkligen en mycket egendomlig hälsning”, hade hon svarat. ”Jo, men får jag bjuda på en cigarrett”, försökte han. ”Verkligen inte!” fnös hon och gick därifrån på klapprande klackar.

Intill västra utgången i centralhallen dröjde hon på stegen och såg sig snabbt över axeln. Gestapomannen eller om han var från Statspolisen var redan framme vid en annan ung kvinna som tycktes reagera lika frågande på det egendomliga budskapet.

Fanns bara en sak att göra. Gå lugnt från stationen, absolut inte springa, absolut inte se sig om. Och ta färjan till Tyssebotn.

Tortyr. Praktiskt taget ingen kunde motstå tortyr mer än fyrtioåtta timmar. Men de fyrtioåtta timmarna måste man uthärda för att ge kamraterna tid att komma undan. Det ingick i grundutbildningen. Liksom det där med att peta in någon felaktig detalj i koden som skulle få den att fungera som en varning. Någon hade torterats, någon hade sagt rätt om Ola Nordmann, av alla orimliga namn, men utelämnat ”paa Finse” och dessutom ändrat det där med cigarretten.

Så måste det ligga till. Och även om hon hade fel så hade hon hållit sig strikt till instruksen, det hon hade lärt. Väskan kändes tung som bly på väg till Tyskebryggen, om den verkligen hette så fortfarande. Ockupationsmakten hade väl inte haft skäl att ändra namnet.

Men sedan ombord på Ole Bull dessa obehagliga kräk i NSuniformer, ”hirdmän” eller ”hjälppoliser” gubevars. Och de satt kvar, bryggstation efter bryggstation medan färjan sakta avfol13

kades. Framme vid Tyssebotn var det bara hon och fyra andra passagerare kvar. Och så hirdmännen.

Hon övervägde att stanna kvar ombord, vänta ut dem, om nödvändigt hela vägen tillbaks in till Bergen. Nej, det vore dumt, i Tyssebotn hade hon åtminstone ett legalt ärende. Hon stelnade av rädsla när de fyra reste sig efter henne och kom närmare. Efter landgången väste en av dem någonting om vad unga damer som hon verkligen behövde och så flinade kamraterna. Det var en lättnad, de hade inte sett henne som misstänkt, bara som kött. Idioter.

Vid färjeläget hade de dessutom en liten ”station” med solkorsfanan, de var tydligen ockupationsmaktens enda representanter på Osterøy, de skulle avlösa fyra otåligt väntande kamrater.

Bestemors hår var fortfarande mycket vackert, grått naturligtvis, hon var ju över åttio. Ingenting av den kopparröda färgen fanns kvar men hennes hår var tjockt och mörkt grått, stramt över tinningarna och med den långa kraftiga flätan dinglande fritt ända ner till stussen. Och så var hon barhuvad, det var en ovanlig stil för äldre kvinnor på ön, kanske var det hennes särskilda estetik, hon bar en av sina egna tröjor i olika blå nyanser där färgerna stod fram som väl genomtänkta ackord till hennes hår och isblå blick, alldeles klar.

På Frøynes neg man för Bestemor. Därefter följde omfamningen, hård, utan ord.

Hon bodde kvar uppe i långhuset som Far låtit bygga i vikingastil, naturligtvis. Ena drakhuvudet på västra taknocken såg lite medfaret ut av väder och vind.

Hon måste säga som det var. De hade ätit under tystnad, som vanligt. De satt sedan vid stockelden och hon berättade pliktskyldigt de senaste nyheterna från familjen i Saltsjöbaden, vilket inte var så 14

mycket nytt eftersom det bara var fjorton dagar sedan de senast sågs. Hon hälsade från alla, lovprisade torrfisken och fårfiolerna.

Brasan knastrade och smällde till då och då, man eldade mest med granved på Frøynes, och Bestemor Maren Kristine var som vanligt tyst. Intet onödigt ord hade någonsin sluppit över hennes läppar, hon talade som i en vikingasaga, Far hade ibland försökt, omedvetet eller ej, imitera den stilen. ”Allra käraste Bestemor, jag har en mycket allvarlig sak att be er om”, försökte hon men kom av sig och visste inte hur hon skulle fortsätta.

Lång tystnad. ”Nu är hårda tider. Ond tid för landet, ond tid för de norske.

Bättre tid att tala allvar finns inte”, sade Bestemor till slut med sitt vanliga lakoniska tonfall.

Ny lång tystnad. Nu var det bara att klämma fram saken. ”Jo, jag måste bekänna… nej jag måste be käraste Bestemor om en tjänst. Inte vilken tjänst som helst utan något som innebär dödsfara.”

Hon kom av sig på nytt, kände sig intrasslad, tyckte hon kunde ha uttryckt sig mer inlindat. Och vad Bestemors stränga gud ansåg när det gällde moralfrågor kunde man aldrig veta. Hennes gud kunde tillhöra Nasjonal Samling likaväl som Hjemmefronten, i båda fall lika obegripligt för den icketroende.

Tystnad, brasan sprakade, Bestemors ansikte outgrundligt. För den som inte kände henne skulle tystnaden kunna tolkas som tvekan eller ogillande. Men antagligen letade hon bara efter den korta, precisa formuleringen. ”I dödsskuggans dal vandrar jag redan. Mitt liv var gott. Men sällskapet med dig gjorde ont om det inte var för en god sak.”

15

Hon tänkte efter, det gjorde ingenting. Bestemor väntade sig ingenting annat än väl genomtänkta förklaringar, utan brådska. ”Borta vid dörren, käraste Bestemor”, började hon och drog ett djupt andetag för att kunna säga allt på en gång utan att tveka, ”finns en skarvstock. Under den vill jag gömma pengar och dokument. Någon från Hjemmefronten, man eller kvinna, ung eller gammal, skall komma till Frøynes, om en vecka eller två. Orden blir då: ’Jag har hälsningar från någon som aldrig seglade på Ran, men på Beduin.’ Precis de orden, inga andra ord. Och inte i någon annan ordning. Då skall Bestemor svara: ’Jag seglade på Ran men aldrig på Beduin’ och mannen eller kvinnan säger då: ’Väl är att segla bland Norges vänner.’ Det är det hela. Den personen har kommit för att hämta det som finns gömt under skarvstocken. Jag kan skriva ner orden om Bestemor vill, en papperslapp försvinner så lätt i stockelden om fel män bankar på dörren.”

Det svindlade några ögonblick efter att hon sagt det. Faktiskt hade hon dragit in sin egen farmor, en kvinna på över åttio år, i Hjemmefrontens mest illegala arbete. Var det vansinne, hänsynslöshet eller båda delarna?

Att svaret dröjde var inget att oroa sig över. Bestemors ansikte var som alltid outgrundligt när hon stint stirrade in i den falnande elden.

När hon äntligen svarade log hon, det var ovanligt. ”Ditt förtroende värmer mig. Stolt är jag över dig. Och för ord om liv och död behöver minnet inga papperslappar.”

Visst var det så hon alltid talade. För många år sedan, barndomssomrarna i en ljus tid då alla ville att hon skulle sitta i Bestemors knä för att man skulle kunna fotografera dem tillsammans, helst med håret utsläppt – synd att det inte fanns färgfoto på den 16

tiden – hade hon talat så, till och med när hon skämtade, vilket dock var sällan.

Det än mer ovanliga var att hon lutade sig fram och började smekas utan att säga något. Hennes smala beniga hand rörde sig upp och ner längs naken underarm, det var tveklöst ett erotiskt närmande, fullständigt orimligt, det måste vara en mardröm.

Det var Tante Christa som smekte henne för att väcka henne.

Johanne vaknade av att hon skrek till. ”Hysch, hysch, det är bara jag, inte vara rädd, du är på Sandhamn hemma hos oss”, tröstade Tante Christa. ”Ingeborg sa att det var dags för dig att börja sitta lite utomhus. Och om du orkar kan jag passa på att klippa håret på dig.” ”Förlåt, jag drömde så realistiskt.” ”Var befann du dig då… nej, vänta! Tänk inte på det, glöm att jag frågade!” ”Det var inget alltför omskakande, jag var på Osterøy hos Bestemor. Jo föralldel när Bestemor gjorde ett närmande genom att börja smeka min arm så blev jag lite rädd. Och så var det bara ni, Tante Christa. Och så drömde jag på norska aber nun ist noch Ordnung!”

De skrattade lättat. Tante Christa hade aldrig lärt sig vare sig svenska eller norska.

Droppflaskan var borta, det stod en vattenkaraff på det nattygsbord där ställningen varit. Hon prövade försiktigt att svänga benen över sängkanten och ställde sig upp, lite vingligt men yrseln gick fort över.

Tante Christa placerade henne resolut i trädgårdsmöbeln på baksidan av långhuset och lade upp kammar och två saxar på bordet framför dem. Hon sade att det skulle bli ett nöje att än en gång 17

få till en anständig frisyr från det glada 20-talet.

Johanne protesterade lamt, hon hade sett bilderna från den tiden när kvinnor skulle se ut som plattbröstade ”garçonner” med hår som låg som en liten kokett hjälm över huvudet.

Men det var inte mycket att resonera om. Det mesta av håret på vänster sida av huvudet var bortbränt, bara små röda fjun stack fram här och var bland sårskorporna. Det skulle ta minst fem veckor att läka, och flera månader för håret att växa ut. Det var bara att börja från början, lika på båda sidorna, dessutom var det doktorns stränga ordination, liksom många salta bad den närmaste tiden, utan badmössa. ”Var är Mutti, jag har inte sett henne sen jag kom hit. Och hur kom jag hit förresten?”

Tante Christa sänkte saxen, hon såg uppriktigt förvånad ut. ”Kommer du inte ihåg?” ”Nej, det är något konstigt med minnet, med hörseln också, jag hör bara på höger öra.” ”Ja, du har en spräckt trumhinna, det tar också några veckor att läka. Men minns du inte alls vad som hände?” ”Jag minns fläckvis. Jag minns till exempel dagen innan, jag antar åtminstone att det var dagen innan… när kom jag hit?” ”Den tjugonde juli.” ”Allright, då är det dagen innan jag minns, fram till en viss punkt. Men hur kom jag hit?”

Tante Christa återupptog klippningen och arbetade en stund innan hon svarade. ”Du kom vacklande, halvt medvetslös längs stranden på Skärkarlshamn. Hans Olaf och Carl Lauritz sprang dig till mötes och hjälpte dig den sista biten.”

18

”Kom jag gående? Helt för mig själv?” ”Ja, i mörka glasögon, konstig konstnärsbasker och någon sorts schalett.” ”Och sen?” ”Mutti klädde om som en blixt och förvandlade sig till den magiska kirurgen, vi opererade dig på matsalsbordet i flera timmar.” ”Ja! Filtar med rödvita mönster från Vestlandet.” ”Vi gjorde en bädd av dubbelvikta filtar, ja.” ”Och sen? Jag har varit medvetslös, feber, drömt konstigt. Men var är Mutti, varför har jag inte sett henne?” ”Hon eller jag har varit hos dig var fjärde timme. Du vet väl en del om brännsår, med tanke på alla dina kurser.” ”Var är Mutti nu?” ”Just nu sover hon, hon sover mycket i den här hettan.”

Samtalet stannade av. Tante Christa koncentrerade sig på klippningen, hon gav i alla fall intryck av att veta precis vad hon gjorde.

Johanne började känna sig osäker på om hon skulle fortsätta samtalet. ”Yrade jag?” frågade hon till slut. ”Berättade jag något som verkade konstigt?” ”Jovars. Fast på engelska.”

Tante Christas tonfall kunde inte missförstås. Hon hade ett sätt att betona engelska som var alltför likt hennes mans, onkel Oscar som hatade allt engelskt och alla engelsmän.

Tante Christa klippte och kammade en stund utan att de sade något. Många frågor hängde i luften, självklart. Och det var inga lätta frågor.

19

Bara ljudet av saxen, rött hår som samlades i högar nere i gruset. ”Rapport som följer”, sade Tante Christa till slut, hon roade sig ofta med att parodiera sin mans ibland överdrivet militära tonfall.

Rapporten var både koncis och underförstådd till innebörden.

Tidningarna hade under de senaste dagarna skrivit mycket om det man kallade smällen i Krylbo, men behandlade saken enbart som en ren olyckshändelse. Ingenting sades om sabotage. Det fanns en teori om brand till följd av att vagnshjul på något sätt skulle ha gått varma, friktion i ett hjulhus, vad nu det var för någonting.

Fast man visste ju inte vad som fick skrivas och inte skrivas för censuren. Oscar hade på sitt vanliga tvärsäkra sätt förklarat situationen. Den som kom med svåra brännskador halvt medvetslös längs Skärkarlshamn dagen efter explosionen i Krylbo var någon som hellre riskerade livet än sökte sig till ett vanligt sjukhus. Ergo hade kära brorsdottern skador från en händelse som myndigheterna betraktade med största stränghet. Dagen efter Krylbo, som sagt. Någon annan känd explosion fanns inte vid den tidpunkten.

Ergo riskerade nu kära Johanne dödsstraff och andra i familjen långa fängelsestraff för skyddande av brottsling. Familjen skulle naturligtvis hålla samman. Angivarsamhället hade man lämnat bakom sig -35. Så var läget. ”Och Papi”, frågade hon, ”vad ansåg han?” ”Det vanliga. ’Nu talar vi inte mer om den saken’, du vet.”

Den ofrånkomliga frågan hängde i luften.

Skulle hon svara självmant eller tvinga Tante Christa att ställa frågan helt öppet och rakt på sak?

Bara ljudet från saxen. Det började kännas kallt om huvudet.

20

En kacklande gråtrut seglade på låg höjd över grästaket på långhuset. ”Ja”, sade hon till slut. ”Krylbo var sabotage. Jag var där, jag ingår i en sektion av Hjemmefronten som arbetar tillsammans med SOE, det betyder Special Operations Executive. Efter 9 april arbetade jag som kurir i Norge, men för några månader sen blev jag bränd och man satte mig i utbildning på nytt. Och nu detta i Krylbo. Men egentligen borde jag inte berätta något alls, det är emot alla regler. Den som vet är faktiskt medskyldig.”

Saxen klippte tre klipp innan Tante Christa långsamt och kontrollerat lade ned den på trädgårdsbordet och i nästa ögonblick fullkomligt tappade behärskningen, kastade sig om halsen på Johanne och storgrät när hon försäkrade att ingenting kunde göra henne mera stolt, ingenting i världen var viktigare än att besegra Tyskland, nej inte Tyskland, inte hennes Tyskland utan Nazityskland och Johanne måste verkligen förstå varför, inte sant?

Det föreföll som en överreaktion, särskilt från den alltid så behärskade och kyligt analyserande Tante Christa, ”gammal förhärdad bolsjevik” som Mutti brukade kalla henne. Deras permanenta gräl om socialdemokrati eller bolsjevism hade pågått i över trettio år. Johanne kunde inte erinra sig att hon någonsin sett Tante Christa gråta, annat än möjligen av rörelse eller sentimentalitet. Och nu detta underliga utbrott. Hur hanterade man sådant? ”Såja, såja Tante, ’ännu är Polen inte förlorat’”, försökte hon trösta samtidigt som hon smekte den snyftande kvinnan över ryggen som man tröstar barn och insåg hur fel det gamla tyska uttrycket lät där och nu. Om någonting sannerligen var förlorat detta år så var det Polen.

21

”Vad jag menade”, försökte hon släta över, ”är att vi inte får ge upp hoppet, inte ge upp vårt motstånd.”

Tante Christa gjorde sig försiktigt fri från omfamningen, tog fram en spetsnäsduk, torkade tårarna och log förläget. ”Det finns tydligen ett och annat som du inte vet”, sade hon och samlade ihop sina kammar och saxar. ”Men i morgon tar du och jag en långpromenad så ska jag berätta.”

Hon reste sig, sträckte på sig som för att återta sin värdighet och började gå bort mot Dalstugan där hon och onkel Oscar som vanligt inrättat sitt sommarkvarter och resebibliotek. Men strax ångrade hon sig och vände tillbaka. ”Marsch ner i badet flicka lilla, doktorns stränga order. Och ingen badmössa!” befallde hon skämtsamt och vände om på nytt.

Johanne satt kvar, konsternerad och grubblande. Vad i all fridens namn kunde det där handla om? ”Ett och annat” som hon inte skulle veta? Det kunde inte gärna gälla krigets hemligheter.

Sådant kände hon bättre till än alla andra i familjen. Nå, möjligen med undantag för kära lillasyster som arbetade på okänd adress och okänd funktion inom den svenska underrättelsetjänsten.

Men Rosa sade aldrig så mycket som flaska.

Hon släppte funderingen när hon kände hur svetten rann nedför ryggen och nattlinnet klibbade fast runt kroppen. Det var inte feber längre, det var den hetaste sommaren på hundra år, eller något i den vägen. För en vecka sedan hade det varit 38 grader i skuggan på läsidan bakom långhuset.

Väl nere på bryggan kastade hon av sig badrocken och dök fort i eftersom hon var naken. Badgästerna på sandstranden i Skärkarlshamn var knappt hundra meter bort.

Hon simmade med långsamma tag så långt hon förmådde 22

under vattnet i skuggan av Beduins skrov. När hon var förbi ute i ljuset såg hon små flundror förskräckt pila undan åt alla håll, bort från den hotfulla skuggan av den vita valen där uppe. Moby Dick var kanske en kvinna, så förargligt för kapten Ahab, tänkte hon när hon kom upp till ytan och häftigt drog efter andan.

Huvudet kändes kalt utan det långa håret, hon såg antagligen ut som en säl. Det var därför Strindberg ogärna blötte sitt ovanligt lilla huvud när han badade med Zorn och Albert Engström här ute i Sandhamn, han påstod just att han såg ut som en liten säl i händelse av vått huvud. Eller om det var någon av vännerna som retade honom.

Hon dök på nytt ner under Beduins skugga och simmade bort mot badstegen man byggt vid bryggans yttersta stenkista, en nyhet för i år, en påstådd eftergift för somliga av familjens kvinnor som ogärna dök från bryggan.

Hon hängde på underarmarna en stund vid badstegen och flämtade av ansträngningen. Helt återställd var hon alltså inte.

Men det svala vattnet tycktes friska upp minnet lika mycket som kroppen.

Tåg 4352 gled långsamt in på stationen. Alla tre stirrade skräckslaget ner mot vagn NSB 40256. De såg ljus rök tränga ut genom takventilen och vagnens träväggar. Branden hade kommit igång, men senare än tänkt. Först föreslog någon en portabel sprängladdning med timer. Nej, den skulle hittas. Haugli, om det nu var hans namn, räckte henne en gummituta fylld med bensin och knuffade ut henne, hon bar ju uniform. Hon gick över spåren som om hon hade ett ärende, lugnt så länge hon kunde ses från stationshuset. Sedan sprang hon. Tåget rörde sig fortfarande när hon tryckte in gummitutans spets i en springa och sprutade in bensi23

nen, slängde ifrån sig den ljusröda lilla bollen – man använde den normalt vid lavemang – sprang undan ett tiotal meter och tvingade sig att på nytt börja gå lugnt tillbaks mot bilen medan hon betraktade ett kartfodral och rättade till uniformsmössan.

Det var sedan hon gjorde fel, nu var minnesbilden alldeles klar.

Hon kunde inte hålla sig, hon vände sig om för att se om hon lyckats. Hon hann se att eldsflammorna redan slog ut genom vagnsväggarna. Sedan blev allt svart.

Ont i ena knäet, hörseln utslagen och ersatt med en sjungande hög ton i öronen. Förblindad. Men hon kände ingen smärta i ansiktet. Lukten av bränt hår.

Fortsättningen mindes hon inte aktivt, kunde bara försöka rekonstruera. Efter den första stora detonationen i vagn NSB 40256 kom en serie av mindre explosioner och sedan ännu en mycket kraftig. Paniken spred sig, folk sprang fram och åter, hon måste ha varit en av många som fällts till marken av tryckvågen från antingen den första eller den andra större detonationen.

Haugli och M måste ha sett ut som alla svenskar som försökte rädda skadade mitt i allt kaos.

Hon låg i lastutrymmet under hästen på väg mot Sala, fast medvetslös. Så måste det ha varit.

Hon ville inte minnas mer, inte just då. Dök på nytt ner i det svala läkande vattnet. Men utan att förta sig den här gången. Här fanns inte längre några bröder att tävla mot.

Mutti bannade henne för att hon badat naken när hon kom upp till huset. Det fanns faktiskt folk på ganska nära håll på allmänhetens badstrand, påstod Mutti.

Det var förstås bara ett tafatt försök att hålla känslorna under kontroll. De höll om varandra en lång stund.

24

”Min tappra lilla flicka”, viskade Mutti på norska. ”Min kloka mor och skickliga kirurg och räddare”, viskade hon tillbaks på tyska. Det var allt.

Vid middagen var allt som vanligt. Eller det var snarare absurt vanligt, som om absolut ingenting hänt.

Far ägnade visserligen första skålen till att hälsa ”sjuklingen” tillbaks till middagsbordet och ge henne en komplimang för den nya praktiska frisyren.

De åt sommarmat ute på verandan. Kall inkokt torsk med färskpotatis, majonnäs och sallad, till det någon riesling trocken, konserverade persikor med vispgrädde och eiswein till efterrätt.

Mutti förmanade henne att inte äta för mycket efter tre dygn på buljong. De talade om segling som vanligt, eftersom regattan närmade sig och Carl Lauritz hade stora förhoppningar. Onkel Oscar analyserade det strategiska läget som vanligt. Helene ville prompt ha tillbaks Seglarstugan och flytta ut sina saker dit, om det gick för sig. Johanne hade ingenting emot att flytta in i stora huset och till någon av gästkojerna.

Hettan låg kvar i luften till efter skymningen.

Far och onkel Oscar satt snart ensamma i sommarnatten med sina cigarrer och sin pjolter. Allt var som vanligt.

Johanne svettades i sin instängda koj den natten, sov dåligt och halvdrömde mardrömmar om en nattlig bilfärd mellan Sala och Stockholm, hon fick inte komma fram för sent men inte heller för tidigt, utan helst precis till Waxholm I:ans avgång klockan 08:00, veckans minst trafikerade tur till ytterskärgården eftersom det var måndagsmorgon. De hade morfin för att dämpa smärtor. Precis som de hade blåsyrapiller för att dö, eller om det bara var skryt från männen.

25