RĂ„DDAD Alfhild Agrell
Denna utgåva av Alfhild Agrells Räddad är ett samarbete mellan Rosenlarv förlag, Riksteatern och Östgötateatern. Räddad trycktes första gången 1883 i Dramatiska arbeten af Alfhild Agrell (Thyra), varifrån texten till den här utgåvan är hämtad. isbn 978-91-975993-3-7 Omslag och typografi: Joanna Hellgren Tryckeri: Nørhaven Paperback A/S, Danmark 2007 © Rosenlarv förlag, Stockholm 2007 www.rosenlarv.se
Alfhild Agrell
RÄDDAD Interiör i tvänne akter
Alfhild Agrells Räddad uppförs första gången på Kungliga dramatiska teatern 1882. Över hundra år senare sätts den upp av Östgötateatern och Riksteatern, med premiär i Norrköping den 15 september 2007.
personerna oscar hjerne banktjensteman viola hans hustru rektorskan hans mor milde kamrer nils barndomsv채n till Viola en l채kare selma carin ida tjenarinnor hos Hjerne en springpojke
första akten En vacker salong med flera utgångar. En soffa med ett bord framför står bredvid kakelugnen, der en brasa brinner.
första scenen. viola. oscar. (Viola sitter på en låg stol och blickar in i elden.) oscar (i rummet till venster 1). Har Dagbladet kommit? viola (spritter till och stiger upp). Nej, inte ännu. oscar (träder ut klädd i elegant morgonkostym). Ett sådant fördömdt slarf! — God morgon, min lilla vän — klockan är öfver nio. viola. Kanske att pressen är sönder. oscar. Pressen? Ja, den är alltid sönder, om du med sönder menar att den aldrig håller ihop. Fy tusan hvad jag känner mig ruskig! viola. Du kom kanske sent hem? (Börjar brodera, hvitt broderi.) oscar. Nej tvärtom — det var mycket tidigt. — Apropos, vill du vara snäll och säga åt portvakten, att han låter gasen brinna tills jag kommer hem om nätterna. Det känns så fördömdt obehagligt att trefva sig fram i mörkret. 5
1:1 viola. Det blir dyrt. oscar (sätter sig i ett soffhörn). (Gäspar.) Det är möjligt; men jag antar det blir dyrare om jag bryter armar och ben af mig. Men du har just aldrig varit så särdeles stark i beräkningskonsten, du lilla (hvisslar en känd melodie). Fördömda champagne! Jag önskar champagne blef så billig, att ingen ville dricka den. (Lägger upp fötterna. Färdig att somna.) Men så säg då något, Viola! viola. Hvad skall jag säga? oscar. Ja, visste jag det, kunde det gerna få vara osagdt. På dig åtminstone har äktenskapet inverkat lugnande. Nå, så särdeles talträngd har du då aldrig varit, men jag vet inte hur det var — man tyckte att du talade, fast du teg, och dina utbrott af yster munterhet voro verkligen förtjusande. Jag minns ännu den der lilla gropen, som bildade sig under högra ögat när du skrattade. Såvida det inte var på någon annan. viola. Det var troligen på — någon annan. oscar (gäspar.) Det är möjligt. Nå, jag beklagar mig visst inte — tvärtom. Det finns så många fjollor som prata, att det är riktigt väl, att det åtminstone finns en som håller mun. Om ödet helt oförmodadt skulle förvandla dig till en sådan der allt begripande, om allt talande dame, så skulle jag bli alldeles förtviflad. viola. Skulle du? 6
1:1 oscar. Ja, jag kan inte fördraga qvinnor »med hufvud», som det heter — min mor alltid undantagen. De ha’ ett sätt att se på en, som är till den grad fatalt. Det är som om de sågo nedåt, i stället för uppåt. (Gäspar.) Nej, den qvinnliga älskvärdheten trifves bäst inom ett trångt omhölje. En hustru i sino prydno. — Aj, för tusan, jag tror jag bryter nacken af mig! Ge mig en kudde, är du snäll, och så någonting öfver fötterna. Ni måtte inte ha’ skött brasan här i dag. Tack, tack! — (Smågnolar.) Hvad var det jag sade? viola (återtager sin plats efter att ha gifvit Oscar hvad han begärt och lagt mera bränsle på elden). Du talade om en hustru i sino prydno. oscar. Ja, alldeles så, ja. Nåja, det är ungefär, hvad du är nu för tiden. viola. Du smickrar mig. oscar. Nej, verkligen! Du lägger inga band på min frihet, du ställer inte till några inqvisitoriska förhör hvarken när jag går eller kommer; du blir aldrig ond, du afgudar ditt hem och tillber ditt barn. — Apropos, hur mår pysen? viola. Tack, bra. oscar. Med ett ord, du skulle vara mönstergill, om du bara inte vore fullt så tyst och allvarsam. Men ingen kan vara fullkomlig här i verlden. 7
1:1 viola. Nej, det är sant. oscar. Brr! Jag kan ännu inte utan en viss rysning påminna mig det första året af vårt äktenskap. Det var trefligt, när man glad och toujour så der vid tretiden på morgonen kom hem från en munter middag och fann unga frun utgråten och förstörd sittande vid fönstret insvept i en schal, frysande och huttrande som en frosspatient. Jag hade naturligtvis blifvit rånad, mördad, gått ned mig på isen, fallit nedför en trappa eller i allra lyckligaste fall hamnat i en rännsten med afbrutet ben. (Skrattar.) Att finna ut den helt enkla förklaringsgrunden: några hastigt förrunna timmar i ett gladt lag — det föll dig aldrig in. — viola. Nej det föll mig aldrig in. oscar. Det vete tusan huru många sådana der mornar du afnarrade mig löftet att komma hem qvällen derpå. viola. Lika många, som löftet bröts. oscar. Ja, det blef naturligtvis följden. Det der är löften som man inte kan hålla, äfven om man vill. Mannens ställning förvandlas inte genom äktenskapet, endast qvinnans; men det der förstår du inte, du lilla. Men vi ska inte tala om de der barnsligheterna vidare. Du har tagit ditt förstånd till fånga — jag har fått frid i mitt hus och har ingenting vidare att beklaga mig öfver. Men det var väl också tusan till käring, som inte kommer! Dagbladets »löpande ärenden» sköts åtminstone högst miserabelt (kastar sig gäspande tillbaka i soffan). 8
1:1 viola (gör min af att stiga upp). Kanske att det är kommet, fast... oscar. Åh nej. I så fall hade nog Selma varit inne med det. (Hvisslar samma melodi som nyss.) Fördömda melodi att hänga efter! Jaså, det var sant! — Jag reser till landet om måndag. Det är en liten lustresa. viola (ser hastigt upp). Om måndag! Då skulle ju Alf och jag resa hem till mammas graf. oscar. Det gör mig verkligen ledsen, min lilla vän, men det hade jag alldeles glömt af. viola. Såå. oscar. Nå, det kan nu inte hjelpas. Du får vara så snäll och skjuta upp din resa. (Stiger upp, sträcker på sig.) viola. Den har blifvit uppskjuten nu ett år. oscar. Ja, det kan falla sig så der förargligt ibland. Men vi kunna naturligtvis inte fara från mamma båda två. viola. Nej, naturligtvis inte (stiger upp). Är det något mer du befaller, Oscar? oscar. Befaller, jag? Jag som i hela mitt lif aldrig befallt något. (Skämtande.) Men efter som du väcker björnen, som sof9
1:1 ver, så befaller jag dig att inte tillåta din herre och son att hålla serenad hvarenda morgon, som han gör. Det är han, som narrat upp mig i en sådan här otta i dag. viola. Alf skriker ovanligt litet. oscar. Mjuka tjenare! Då måste de, som skrika ovanligt mycket, vara trefliga. Men eftersom vi tala om Alf, så har jag någonting att säga dig, som jag redan tänkt säga länge. viola. Och det skulle vara? oscar. Att du i grund pjåskar bort pojken. viola (liksom omedvetet). Han är min! oscar. Förlåt, jag antar, att han är vår. I går, när jag lyftade upp honom framför mig i sadeln, skrek han som en gast, och bössan och sabeln, som han fick, gömde han under sängen. viola. Än sedan? oscar. Än sedan? Jo, jag vill verkligen inte att min son ska bli en sådan der jungfru-Jonas. När jag var så gammal som han kujonerade jag redan pigorna, körde med bandhunden och befallde min fyra år äldre syster ge vika derför att hon var flicka. Men så fick jag också en helt och hållet annan uppfostran.
10
1:1
viola. Ja, ja, ja, jag vet. En hustru skall förlåta och öfverskyla. Men hvarför skola vi förlåta och öfverskyla? Derför att vi äro kristna? Nej, derför att vi äro qvinnor. En man, som döljer sin hustrus felsteg, anses begå en svaghet – en qvinna, som blottar sin mans, en låghet. Nej, det der öfverskylningssystemet är, måste vara falskt! Viola kan inte lämna sin man för då förlorar hon vårdnaden om sitt barn. Alfhild Agrells Räddad visar på kvinnornas utsatthet inom äktenskapet. Dramat hade premiär redan 1882 men det dramatiska språket, Violas desperata situation och den radikala äktenskapskritiken trollbinder läsaren än idag. Agrells verk var både politiska och populära och hon var en viktig del av den kvinnorörelse som erövrade plats i offentligheten mot slutet av 1800-talet.
ISBN 978-91-975993-3-7
11