9789198098969

1

2

N채rmare dig

3

4

Joanna Björkqvist

Närmare dig

Grim förlag

5

Tidigare utgivning: Nära dig (Ordvändan Förlag, 2011) Förverkliga din bokdröm (KS Förlag, 2012) medförfattare Kristina Svensson

© Joanna Björkqvist, 2013 Utgiven av Grim förlag www.grimforlag.se Formgivning: Joanna Björkqvist Omslag: Ordvändan Sättning: Grim förlag Tryckt hos Scandinavian Book, Danmark ISBN 978-91-980989-6-9

6

Till min mamma Kristina och min dotter Vendela fÜr utan er hade den här boken aldrig skrivits

7

8

Januari Lördag den 2 januari Saga Allerlöv strök med vänsterhanden över den hala och varma ryggen. Hon blundade och lät känslan sakta landa i hennes utmattade kropp. Högerhanden hittade en fot att känna på. Tårna räknade hon sakta under täcket och jo, det var nog fem på den smala foten, även om de verkade väldigt, väldigt små. Skulle de verkligen vara så otroligt små? Och så långa? Åh, tänkte hon, det är över. Här ligger jag med den bästa belöningen man någonsin kan få.

Johan Nord smekte sin sambo över det ljusa, svettiga håret medan blicken vandrade fram och tillbaka mellan henne och barnet. Lugnet infann sig och den idrottsledare han nyss känt sig som när han hejat fram Saga den sista ansträngande biten hade lämnat arenan. Han sträckte sig efter muggen med vatten och svepte det som var kvar. Trött var han, men samtidigt uppfylld av en känsla som gav honom en ny dimension. Värme, förväntan och kanske också en dos förhoppningar for igenom hans kropp.

Han harklade sig och ett ögonblick mötte Saga hans blick innan båda tittade ner på barnet igen. Det var som om känslorna var för stora för att de skulle orka se på varandra längre. Han torkade bort en tår ur ena ögonvrån och sträckte fram handen för att känna på bebisens små knutna händer. Tack gode Gud att det är över, tänkte han. Jag hade inte orkat en minut till och då var det ändå inte jag som skulle krysta ut ungen. Än så länge visste de inte om det var en flicka eller en pojke, som låg med blicken fastlåst på sin pappa. Barnmorskan satte en mycket liten vit mössa på hjässan på det nyfödda knytet och lät de nyblivna föräldrarna insupa varje sekund av ögonblicket utan att störa. Det tunna, ljusa håret försvann under mössan och Johan rättade försiktigt till den på ena sidan.

Det var alldeles tyst i rummet. I alla fall lade Saga inte märke

9

till ett enda ljud. Den enda som upptog hennes tankar var den nya människan i hennes famn och de ännu lätt oregelbundna ande­ tagen. Hon registrerade inte ens i ögonvrån det som pågick vid datorn nere i ena hörnet av rummet eller att saker flyttades och plockades undan alldeles intill henne.

Kroppen ryckte till av både snyftningar och skratt om vart­ annat, men det var inte alls så hysteriskt som hon trott att det skulle vara. Barnet ännu varken mätt, vägt eller undersökt, men hon kände instinktivt att allt var i sin ordning. ”Vill ni se vad det blev för kön?” frågade barnmorskan efter stund och lyfte utan att vänta på svaret upp det nyfödda barnet och höll det i luften.

Så långsmalt och dinglande det hängde där med armarna högt uppe vid de pyttesmå öronen. Det mosiga ansiktet med den bistra minen hade övergått från lila till rosa och såg genast friskare ut. ”Det ser ut som en flicka”, fick Saga fram efter vad som kändes som en evighet. ”Det är mycket riktigt en flicka”, svarade barnmorskan och log. ”En jättefin flicka.”

Saga fick tillbaka den lilla och snusade på henne. En alldeles speciell och egen doft nådde Sagas näsborrar. Du doftar lycka, tänkte hon. Ren och skär lycka. ”Hon ser ut som en Isabella”, viskade Johan och kliade sig tankfullt på hakan. ”Isabella? Det har vi inte ens funderat på. Varifrån fick du det plötsligt?” ”Vet inte, men Isabella låter fint, tycker jag. Betyder inte bella vacker på italienska? ” ”Jo, det gör det nog … Isabella … Bella Isabella …”

Saga smakade på namnet och tittade på Johan. Hon blinkade bort ytterligare ett par tårar och log när hon fuktat de vinternariga läpparna. ”Aldrig trodde jag att någon annan än jag skulle bestämma namnet på min dotter – inte ens hennes pappa. Isabella. Det är fint och det passar henne, faktiskt.” Älskade lilla unge, så vacker och perfekt du är, tänkte hon. Är det ens lagligt att vara så här lycklig?

10

Medan barnmorskan vägde och mätte flickan och belåtet ropade siffror tvärs över rummet, vandrade Sagas tankar till sin egen mamma. Hon önskade att hon kunde ringa henne och berätta att hon blivit mormor. Och visst skulle hon slå numret. Hon skulle slå samma nummer hon själv hade haft som barn och bodde hemma hos mamma och pappa, för trots att numret genom åren gått till tre olika adresser hade det inte ändrats. Men det skulle bli hennes pappa som svarade. Inget nummer i världen kunde koppla henne till sin mamma, för när Saga var femton år och just börjat sista terminen i grundskolan, dog hennes mamma.

Solveig Allerlöv hade som tv-reporter varit ute på uppdrag med en fotograf och i en korsning ett par mil norr om Göteborg hade en ambulans kommit i hög fart. Ambulansföraren hade kört mot rött ljus, men med blåljusen och sirenerna påslagna, och säkert hade han utgått från att alla bilar i korsningen både hörde och såg att det var utryckning på gång. Fotografen hade obarmhärtigt kört in i ambulansen snett framifrån. Den låga och starka marssolen hade speglat sig i blöt asfalt och ingen av förar­ na anade den annalkande katastrofen som snart var ett tragiskt faktum. Kollisionen blev kraftfull och ljudet av krossat glas och enorma plåtskador fyllde luften. Journalisten på passagerarsidan avled senare på kvällen av sina skador, konstaterades det sakligt i lokaltidningen dagen därpå. En knastertorr notis stod i smärtsam kontrast till den tragedi som drabbat familjen.

Nu ville Saga berätta hur lycklig hon var och hon ville få bekräftelse av den som allra bäst borde förstå. Av den som fött henne. Luften blev svårare att andas och lyckotårarna som nyss trillat ersattes av saknadens tårar. Lilla mamma, var är du när jag behöver dig? tänkte hon och drog in det tunna snoret som bildats i näsan och torkade ögonen med kanten av det vita sjukhuslakanet. Johan lutade sig fram och pussade henne på pannan.

Saga fick tillbaka Isabella inrullad som en rysk bebis och kunde inte låta bli att skratta till. Så nära det var mellan gråt och skratt ... mellan olycka och lycka. Det var som om hela känsloregistrets alla yttersta punkter just blivit grannar i hennes kropp. Hon grät igen. Herregud, tänkte hon, vilken armé av känslor. De anfaller från alla håll och jag kan inte värja mig.

11

Johan strök Saga över kinden och torkade hennes tårar med handens utsida. Han hade aldrig hunnit träffa Solveig och Saga undrade ofta vad hennes mamma hade tyckt om honom. Alla som träffade honom brukade gilla honom, för hans lättsamma sätt och goda humör tilltalade de flesta. Säkert hade hennes mamma inte tyckt annorlunda. Visst är han en fin kille, mamma? tänkte Saga när hon insåg hur kärleksfullt han tittade på deras slumrande dotter. Antagligen precis den sorten du ville att jag skulle träffa istället för den långhåriga, snusande grabben som jag gick på bio med några gånger på hösten just när jag fyllt 15 och äntligen fick gå på barnförbjudna filmer.

Det lilla mellanrummet mellan framtänderna, som han alltid avskytt, men som hon försäkrat var charmigt, gav Johan tillsammans med det lätt rödaktiga skägget på hakspetsen ett utseende som påminde svagt om ruter knekt. ”Tänker du på din mamma?”

Hon nickade, men orkade inte säga något. Vilken känslo­ karusell som snurrade inom henne. Hon flyttade barnet aningen högre upp, så hennes läppar nådde dotterns panna. Hon pussade så försiktigt att hon knappt nuddade huden och strök sakta öven den lilla kinden som vecklade ut sig lite för varje minut som gick.

Din pappa förstår, tänkte hon. En dag kommer du också förstå att saknaden aldrig dör. Inte heller kärleken.

Saga bad Johan sträcka sig efter telefonen och slog sedan vant numret till sin pappa. ”Hej morfar”, fick hon fram och rösten lät stadigare än hon vågat hoppas på. ”Hej hjärtat, är det klart nu?” ”Ja, det var kämpigt och segt på slutet, men allt gick bra och nu ligger hon här hos mig och är underbar.”

Det var tyst i andra änden och hon hörde sitt eget hjärta slå.

Hon blundade och kände en klump av vemod i halsen. Hennes röst blev grötig och ögonen fylldes återigen av tårar. ”Pappa?

Hon pressade luren närmare örat och hörde hur han drog efter andan. ”Hon är jättefin och stor och liten på samma gång.”

12

Pappans andetag var tunga ett tiotal mil bort. ”Vilken underbar nyhet. Så skönt att allt har gått bra.” ”Det gick till och med bättre än jag trott. Synd bara att mamma inte ...” ”Hon hade tyckt om att få bli mormor.” ”Det tror jag med.”

Det blev tyst en stund och Saga strök den lilla, som tryggt sov i hennes famn, över huvudet. Den minimala mössan var avtagen och det ljusa håret hade börjat resa sig från hjässan en smula. ”Tack … för att du ringde … och för att jag blivit morfar …” ”Jag ringde så fort jag kunde.” ”Jag har tänkt på er hela dagen, så det uppskattar jag. När får vi hälsa på?” ”Bara pappan och eventuella syskon får komma in på BB-­ avdelningen och då menar de inte min pappa och mina syskon, men vi kan ses i kafeterian imorgon.” ”Orkar du verkligen det?” ”Undrar du om jag orkar visa upp världens vackraste flicka för världens finaste morfar? Ja, om jag verkligen anstränger mig ska jag nog klara av det.”

Johan tittade på henne och fascinerades av hur fort hon kunde byta sinnesstämning. Sådan hade hon varit så länge han känt henne och under graviditeten hade den känslomässiga berg-ochdalbanan eskalerat till sådana ytterligheter att han varit nära att förlora förståndet och varit allt mer övertygad på att hon redan gjort det. Han drog handen genom håret och skakade omedvetet på huvudet. ”Hon ska förresten heta Isabella. Hälsa Birgit är du snäll, för nu måste jag ringa vidare på listan. Du vet, en mamma har mycket att göra.”

Söndag den 3 januari Saga och Johan slog sig ner vid ett ledigt bord i kafeterian och ställde den lilla vagnen på hjul med Isabella emellan sig. Det fanns gott om sjukhusrockar att låna, men Saga hade propsat på att klä

13

sig anständigt när hon skulle lämna avdelningen, så nu satt hon i en diskret grå tunika och svarta mammabyxor som dolde magen, som fortfarande var ordentligt svullen. Under natten hade hon knappt sovit mer än någon timme i sträck för Isabella hade vaknat och gnytt gång på gång. Flera gånger hade hon fått hjälp med att lägga till henne vid bröstet och nu ömmade bröstvårtorna efter det mer eller mindre ständiga sugandet. Hon kände sig trots sömnbristen pigg och antog att det var hormonerna som påverkade henne. Jag känner mig som en galen mix mellan en zombie och en kokainmissbrukare, tänkte Saga och borstade bort ett par hårstrån från tunikan.

Johan, som fått en egen säng i familjerummet de sovit i, såg betydligt mer sliten ut. Att nattsömnen varit dålig var tydligt, för mörka ringar skymtade under de blågröna ögonen och det otvättade håret var rufsigt. Den två dagar gamla skäggstubben förstärkte bilden av en utschasad man. Är det så här det ska vara i 18 år framöver? undrade han förskräckt.

Bredvid dem stod några konstgjorda gröna växter på rad och trots att det var lågmälda samtal som fördes kring flera bord runt omkring var ljudnivån lika hög som den alltid blev när människor samlades för att äta eller fika. Kaffedoften genomsyrade luften och det slamrade utifrån köket där någon höll på att ordna besticken.

Två minuter över tre dök morfar Björn Allerlöv och Birgit, hans fru sedan några år, upp. Vilset såg de sig omkring när Saga höjde handen och vinkade ivrigt. Redan på långt håll lade hon märke till det blanka i sin pappas ögon.

Efter långa och varma kramar fixerade han sitt första barnbarn med blicken och strök sig över det välansade grånade skägget. Glasögonen han bar hade sett ungefär likadana ut genom åren och nu började de bli moderna igen.

Någon vid bordet bredvid tappade en gaffel i golvet och den gänglige tonårspojken i sällskapet lommade iväg för att hämta en ny. ”Så fin hon är”, sa morfadern lågt. ”Jag tycker att hon har tydliga drag av dig, Saga”, sa Birgit.

Saga blev glad över hennes ord, sträckte omedvetet på sig och

14

tänkte att i brist på en biologisk mormor skulle Birgit göra allt hon kunde för att fylla ut rollen. ”Tack, det var snällt sagt.”

Längre än så hann de inte förrän mostern Majken Berglund och hennes man Bengt kom emot dem med snabba kliv. Hennes klackar klapprade högljutt mot golvet och famnen var full av presenter. Den storblommiga kjolen i mörka vintertoner fladdrade kring benen och vinterkappan var redan uppknäppt.

De ställde fram drickor, tidningar, frukt och choklad på bordet och Saga stönade lätt åt överflödet medan Majken uttryckte sin glädje över att få komma genom att strö kramar omkring sig och babbla på i en så strid ström att bordsgrannarna tystnade och stirrade på tornadon som dragit fram alldeles bredvid dem. ”En del bebisar får visst prickar om mamman äter choklad medan hon ammar, men det är inte alls säkert att just ditt barn får det, så testa du”, kvittrade Majken och log uppmanande mot sin systerdotter.

Majken var förtjust i det mesta som gick att äta och det märktes på hennes korta och runda kropp. Hennes en gång naturligt blonda hår hade fått hjälp med att behålla sin ungdomlighet på frisörsalongen och det var kortklippt på ett sätt som gjorde att självfallet kom till sin rätt och bildade en glorialiknande frisyr.

Saga hade egentligen tänkt att hon redan idag skulle börja gå ner de där tjugotvå kilona hon lyckats samla på sig under graviditeten, men när hon såg all chokladen kände hon att hon kunde vänta några veckor och förresten behövde hon försäkra sig om att mjölkproduktionen skulle komma igång ordentligt. Mjölkchoklad låter dubbelbottnat och inte alls dumt, utan rent av lämpligt, tänkte hon för sig själv och öppnade förpackningen för att bryta en bit.

Hon lät blicken vandra över sällskapet och sänkte sakta axlarna. Ett lugn spred sig inom henne medan hon lyssnade på sin mosters ihärdiga komplimanger om hur ofattbart fräsch den nyblivna mamman såg ut, hur fullständigt bedårande det lilla flicke­ barnet var och inte minst hur ljuvligt det var att äntligen ha fått bli bestemoster. ”Jag vet att vi inte har några norska gener, men gammelmoster

15

låter så förfärligt gammalt och trist, så jag tycker att vi säger bestemoster istället för jag ska självklart göra allt som står i min makt för att vara den bästa mostern i världen”, försäkrade Majken och slog ihop händerna som om hon tog i hand med sig själv och förseglade löftet. ”Endast det bästa är gott nog för den här lilla krabaten.”

Saga lade märke till att mostern som vanligt svängde sig med ordspråk och talesätt. ”Du är underbar vad du än kallas”, sa Saga och lade huvudet på sned. Ibland känns livet riktigt fint, tänkte hon.

När Björn och Birgit druckit varsin kopp kaffe, fått hålla den lilla en stund och försäkrat Saga och Johan om att det var den sötaste bebis de någonsin hade sett, tyckte de att det var dags att lämna sällskapet för dagen. Då räckte Majken över de tre paketen hon haft med sig till Saga och som i uppståndelsen blivit liggande på en egen stol. ”Alla goda ting är tre, men det blå paketet med silversnören ska du inte öppna idag, utan det tar du med dig hem och öppnar en dag när du känner för det. Överraskningar bör aldrig komma oväntat, så öppna det en dag när du är redo.”

Saga lade en lockig hårslinga bakom ena örat och vägde det rektangulära, blå paketet i händerna och vände försiktigt på det.

Hon bedömde tjocklek, storlek och vikt och konstaterade snabbt att det innehöll böcker. ”Rätt!” sade Majken och log stort. ”Det förstod jag att du skulle räkna ut lätt som en plätt, men vad det är för böcker är mer svårgissat, skulle jag tro.”

Hon fortsatte att klämma lite på långsidan och kände att det var tre bokryggar, där två av dem kändes lika tjocka och den understa något tunnare. ”Nyfiken i en strut, märker jag, men sluta kläm nu och öppna de andra presenterna istället.”

Försiktigt lade Saga ner bokpaketet på bordet och började med det som hon genast förstod innehöll kläder. Hon fick upp en vit body med brodyr kring handlederna och kragen tillsammans med en stickad klänning som gick i flera rosa nyanser. Botten var blekt rosa medan de påsydda blommorna i nederkanten gick i allt mellan ljust bebisrosa och starkt cerise.

16

Johan satt bakåtlutad med Isabella, som vaknat till, högt upp mot axeln. Hon andades djupt och rytmiskt, men då och då drog hon in extra luft, som för att kontrollera om lungorna fungerade ordentligt. Omsorgsfullt tog Saga bort snörena från det större paketet och öppnade det med stirrande ögon. Inte ett ljud kunde hon får fram. Hon vände och vred på den mjuka, vita apan och ögonen blev fuktiga. Hon svalde hårt och höll apan en bit ifrån sig medan hon med öppen mun vände blicken mot mostern. ”Den är faktiskt ny”, sade Majken, ”men visst är den förvillande lik den apa du själv hade när du var liten?” ”Det är otroligt. Alla apor jag sett genom åren har varit bruna och min vita Apelina har alltid varit den enda i sitt slag. Var hittade du den?” ”I Spanien. Den satt i fönstret i en butik som låg på gatan bakom vårt hotell. Jag kunde inte låta den sitta kvar där mol allena.” ”I Spanien? Det var väl ett par år sedan du var där senast?” ”Just det, sommaren för tre år sedan närmare bestämt.” ”Och då köpte du en apa? Jag var ju inte ens gravid då”, sa Saga förundrat och torkade bort en tår i ögonvrån. ”Nej, jag vet, men den var så lik Apelina att jag bara var tvungen att köpa den. Måste man så måste man. Visst är de bruna ögonen av glas så gott som identiska med hennes? Jag tänkte ge den till dig när du fick barn och nu var det äntligen dags för den att kliva ur garderoben.” ”Men tänk om jag inte hade fått barn, då? Vad hade du gjort med den då?” ”Jag hade även det scenariot i tankarna, så då hade du fått den någon gång när du fyllt år istället.” ”Du är otrolig”, sa Saga och fortsatte att stirra på mostern innan hon såg ner på apan igen.

Saga höll den nyare upplagan av Apelina tätt intill sig och lät tankarna vandra långt bakåt i tiden. Hon hade fått apan av sin mamma på första födelsedagen och när alla kompisarna lekte med dockor var det bara Apelina hon ville ha. Hon hann bli tolv år innan hon kunde somna utan apan i sängen. Alldeles för stor egentligen, det visste hon. Svansen var lenare än den övriga pälsen, så när hon inte kunde somna brukade hon fingra på den

17

långa, smala svansen och omväxlande stryka den medhårs och mothårs. Vilken nostalgitripp, tänkte hon och klappade den nakna apan över ryggen.

När hennes mamma hade dött hade hon tagit ner Apelina från bokhyllan, där hon hade bott de senaste åren, och kramat henne länge, länge varje kväll. Hennes mamma kändes så nära genom apan, som lyssnade, förstod och brydde sig. De bruna ögonen hade påmint om mammans något ljusare variant och när hon tittat apan djupt i ögonen kändes det som att se rakt in i sin mammas. Apelina såg så klok och förstående ut och gav henne tröst när livet kändes som allra tyngst. Inte ställde den några krav eller tjatade på henne heller. Hon bara fanns där för henne. ”Nu ska vi lämna er ensamma, så ses vi nästa gång på hemmaplan och glöm inte att ta med dig det där hem när du lämnar BB”, sa Majken och pekade på det det blå paketet. ”Jag lovar att komma ihåg Isabella, apan och det blå paketet, i nämnd prioriteringsordning”, svarade hon och nickade. ”Kanske byter de plats på prioritetslistan när du får se vad det är i paketet. Den som lever får se”, sa Majken hemlighetsfullt och gick fram till Johan för att stryka Isabella över ryggen en sista gång.

När Majken och Bengt vinkat längs promenaden bort lade Johan ner Isabella och rullade iväg med henne mot rummet igen.

Han fick hjälpa Saga att bära allt som gästerna haft med sig och som tur var hade de lämnat kvar plastpåsarna presenterna kom i.

Saga höll i apan och bokpaketet och vände och vred på det ännu en gång. ”Har du någon aning om vad det kan vara?” frågade hon Johan som om han ingick i någon hemlig allians med hennes moster. ”Absolut inte, men något speciellt verkar det handla om.” ”Spännande, måste jag säga.” ”Livet ska vara lite spännande ibland.” ”Nja, jag är inte i så stort behov av spänning och dramatik direkt, ett lugnt och skönt liv är mer min grej.” ”Jag vet, tråkmåns”, sa Johan retsamt.

Väl inne på rummet lade Saga ner apan, som bara var marginellt mindre än den sovande flickan, intill henne och tog fram

18

kameran för att ta några bilder. Så fina ni är när ni ligger bredvid varandra, tänkte hon och knäppte i rask takt ett tiotal bilder. ”Hon är otroligt söt”, konstaterade hon och zoomade in Isabellas ansikte. ”Apan?” ”Fåntratt.” ”Älskling.”

Torsdag den 7 januari Lite pirrigt kändes det att kliva över tröskeln med den nya familjemedlemmen och Saga gjorde det sakta, för att inte snubbla.

Det tjocka snötäcket som legat på marken när de åkte in till BB hade bättrats på ytterligare och mer snö var på väg, hade de sagt på radion. ”Välkommen till vårt chateau, kära Isabella!” sa Johan högtidligt och höll upp dörren.

Innan de bestämde sig för huset på Stenvägen i Onsala hade de letat länge utan att hitta drömhuset. De började titta efter passande objekt redan innan graviditeten, så de gjorde sig till en början ingen större brådska, utan räknade kallt med att hitta ett perfekt hus i god tid innan det var dags för barn. Mest intressant från början var läckra nybyggda funkishus med milsvid havsutsikt, men bortsett från hur ovanliga objekten var på marknaden var det också den hustypen som av ekonomiska skäl först ströks från önskelistan.

Ett positivt graviditetstest ändrade en solig aprildag deras långsamma tempo på husfronten. Letandet blev mer intensivt och så gott som varje helg gick åt till att gå på visningar. I takt med att magen växte kände de ett smygande behov av att hitta en lämpligare bostad än den centrala trean i Göteborg, som passade dem bra så länge de var barnlösa och ville ha promenadavstånd till Avenyn.

Huset de till slut köpt var ett sådant som ingen av dem hade kunnat tänka sig från början. Det var ett brunt ett och ett halvplanshus i klassisk 1970-talsstil och dessutom det fjärde i raden av

19

identiska hus på en återvändsgata. Ingen av dem såg fram emot att lämna den trista vägbeskrivningen till sina vänner, men de trivdes bättre än de vågat tro när de skrev på pappren. ”Kan hon ligga kvar här, hon sover ju så gott?” undrade Johan och höll fram den sovande Isabella, som andades tungt i babyskyddet han burit in henne i. ”Nej, jag vill lägga henne i korgen, så hon slipper vara så hopsjunken. Jag har längtat så efter att få se hur den ser ut med henne i.”

Varsamt lyfte hon över Isabella och lade hennes huvud på den låga kudden i korgens övre del. Det var gott om plats och skulle säkert vara det i flera månader till. Det fluffiga täcket lade hon försiktigt från midjan och nedåt och hon hörde ett djupt andetag tas. Äntligen hemma igen, tänkte hon lättat.

I år hade de tagit fram ovanligt lite julpynt, men adventsljusstakarna i de båda köksfönstren och vardagsrummet hade packats upp när de flyttade in i november och de fick stå kvar ett tag till. ”Än så länge går det ju riktigt bra”, konstaterade Johan med ett leende när han slog sig ner i soffan där Saga satt och tittade på den sovande flickan.

Soffan gungade till av hans tyngd och fläcken av rödvin som han spillt ut på det vänstra armstödet för ett par år sedan syntes knappt längre. Ett ivrigt gnuggande med effektivt medel hade tagit bort nästan alla spår av festen som varat långt inpå småtimmarna i den förra lägenheten och de var båda tacksamma över att de valt en mörkgrå soffa och inte en vit som var den ursprungliga tanken. ”Ja, faktiskt”, höll hon med om och lade sin hand i hans. ”Vi har varit hemma i säkert en kvart och inga katastrofer har hänt ännu, men vänta bara när vaknätterna börjar.” Då blir vi säkert tokiga båda två, tänkte hon. ”Äsch, hon brås på sin far och kommer säkert vara lika beskedlig. Oroa dig inte.”

I samma stund gnydde Isabella till. Inom bråkdelen av en sekund hade Saga slitit bort sin hand och tagit upp henne. ”Ta det lugnt, hon hann ju knappt ens vakna.”Och ännu mind­ re dö av svält, tänkte han.

20

Lördag 9 januari ”Helvete!”

Johan svor till i köket och satte vattenkranen på fullt flöde. ”Hur går det för mästerkocken idag?” ropade Saga inifrån vardagsrummet där hon satt och ammade Isabella. ”Åt helvete som vanligt”, svarade Johan sammanbitet. ”Såsen kokade över.”

Han hade trott att han precis skulle hinna få bort kastrullen från plattan innan det blev översvämning över halva hällen, men det var omöjligt för såsnivån steg alldeles för hastigt med miljoner små irriterande bubblor och han var tvungen att lägga ifrån sig kniven han skar tomaten med innan han kunde rädda situationen som han upptäckte i ögonvrån. Det lyckades han alltså irriterande nog inte alls med. Däremot lyckades han skvimpa ut en deciliter vitvinssås över sin högra hand under manövern och med hand­ loven under den rinnande, svala vattenstrålen småsvor han över att det alltid var något som krånglade så fort han satte sin fot i köket. Han undrade varför han ens fortsatte att göra det. Med en dåres envishet ställde han sig ändå där ibland och han tänkte enfaldigt att han ändå borde nå någon form av framgång till slut.

Värst var antagligen den gång då han inte hade sett att plastlocket med småhål var borttaget från svartpepparburken. Med en enda handrörelse hivade han ner nästan hela burken i köttgrytan som puttrat på spisen i över en timme och som skulle bli middag till sex hungriga personer. Under ljudligt morrande beställde han istället pizza till hela gänget. ”Handen är alldeles rödflammig och spishällen helt nedsölad”, beklagade Johan sig. ”Det luktar lite bränt”, sa Saga försiktigt och kom ut i köket. ”Jag vet och det sitter redan fast så jag får skrapa bort det”, svarade Johan stönande och satte på fläkten lite extra.

Saga såg sig omkring i köket och konstaterade ännu en gång att det alltid såg ut som ett slagfält när Johan farit fram i köksregionen.

Medan hon alltid plockade undan allteftersom gjorde han precis tvärtom och bänkarna var nu fulla med potatis och morötter som inte gått åt, ett tomt ärtpaket, en lika tom grädd­förpackning,

21

l­axskinn han tagit bort, mängder av olika grönsaker han skulle ha till salladen och halv flaska matlagningsvin.

Hennes ordningssinne var betydligt större än hans. Likaså hennes kontrollbehov. Hon skulle aldrig lämnat en sås, som var på väg att koka upp, utan konstant uppsikt.

Men så brände hon sig inte heller och hon slapp skrapa spishällar.

Onsdag den 13 januari Isabella låg och sov i sin korg som Saga rullat med sig in i köket, medan hon själv satt med en rejäl mugg rykande hett darjeelingte.

Mest drack hon gröna eller röda testorter numera, men nu satt hon vid köksbordet med sin mammas gamla favoritte, tillagat på hennes sätt, med den obligatoriska halva citronskivan flytande på ytan. Det var nog ett par år sedan senast, men hon utgick ifrån att de torkade tebladen inte kunde bli för gamla, så hon hade tagit en påse ur burken och luktat på den innan hon doppat ner den i det varma vattnet. Doften av det klassiska teet kastade henne tillbaka till barndomens fika­ stunder. Omedelbart hade vattnet färgats brunt, men när citron­skivan lades i bleknade färgen ett par nyanser och såg genast godare ut.

I fönstret stod några små tomtar kvar sedan i julas och den elektriska adventsljusstaken gav rummet ett hemtrevligt sken. I hörnet av matbordet låg dagens morgontidning, som talade om snöläget i trakten och börsläget i världen. Inget av det intresserade henne och hur mycket snö det var ute behövde hon snarare ett fönster än en tidning till för att se.

Teet var ännu för hett att dricka och de två kexen på fatet bredvid muggen hade ostkanter som stack ut en bra bit utanför kexens form.

Det blå paketet med silversnören, som hon fått av sin moster Majken på BB, låg framför henne. Hon tittade ut genom fönstret och såg att något rörde sig. En äldre kvinna tog en promenad med sin hund på deras återvändsgata och stannade till vid grannens staket. Tydligen rastade hon en hanhund. Stora snöflingor föll från himlen i en jämn takt ner mot marken och lade sig sakta på det redan tjocka snötäcket.

22

Hon slängde ett öga på Isabella, som låg i korgen med händerna längs huvudets båda sidor och ansiktet vänt aningen ifrån henne. Det lilla täcket med afrikanska djur i beige, rött och svart höjdes och sänktes rytmiskt och nere vid fötterna promenerade en giraff omkring på textilsavannen.

Paketet hade blivit bortglömt under några dagar medan blöjoch klädbyten och ständiga amningar upptagit så gott som all vaken tid och även en ansenlig del av nattens timmar, men nu låg det där. Hemlighet var fortfarande inslagen. Johan hade åkt för att handla både mat och skruvar för en stund sedan och skulle bli borta några timmar. Saga smuttade försiktigt på teet medan högerfoten rörde sig rytmiskt till de svaga tonerna av en tjugo år gammal ballad som spelades på radion.

Hon flöt omkring i sin bebisbubbla och försökte lära sig följa sitt barns rytm och tyda hennes signaler. Det var ingen tvekan om att signalerna hördes väl, men de var fortfarande svåra att begripa sig på, för alla skrik lät ungefär likadana. Hon tänkte att det nog var som att lära sig att dansa vals. Det skulle se väldigt smidigt och lätt ut, men krävde full koncentration och ett enastående samspel.

Beslutsamt tog hon tag i paketet framför sig och klippte med två effektiva handrörelser upp snöret. Saxen hjälpte henne även med de tre tejpbitarna som fäst ihop det blanka presentpappret.

Hon tog upp böckerna och tittade på dem med skeptisk blick. De såg ut som tre tjocka skrivböcker, den ena med slingrande blomsterrankor och den andra med lodräta linjer. Den tredje skilde sig helt från de två första, för den var enfärgad och knallröd. Den var dessutom, som hon känt redan på BB, lite tunnare än de två första.

Hon öppnade den bok som legat överst och fick en chock. Med tårarna hastigt brännande under ögonlocken och tankarna virvlande som ostyriga snöflingor, läste hon sakta den första handskrivna sidan.

Min älskade dotter!

Idag är det nyårsdagen och det är första gången jag går in i ett nytt år med dig vid min sida. Det är också första gången vi ger oss in i 1980-talet och dessutom ska jag fylla 30 detta år. Du kommer att

23

utvecklas så enormt mycket från den tremånadersbebis du är idag fram till nästa nyår, att jag känner att jag vill skriva ner vårt år tillsammans. Det kommer att bli ett alldeles speciellt år – för oss båda.

Vid tolvslaget förra nyåret önskade jag så innerligt att jag skulle bli gravid under året. Det var det enda jag ville. Inte anade jag då att du, min älskling, redan låg i min mage – om än bara ett par veckor gammal!

Tanken är att detta ska bli en dagbok om vad vi gör och upplever och samtidigt en dokumentation över din utveckling under året. Jag har förstått att det som en gång upplevts som stort och fantastiskt snart faller i glömska och därför vill jag skriva ner sådant som jag tycker är viktigt och intressant, så du kan få ta del av det i framtiden.

Det som står här kan ingen ta ifrån oss vad som än händer och det känns skönt.

Du är livets present till mig och en saga så god att jag knappt kan tro att den är sann. Därför fick du heta Saga och jag älskar dig mest av allt! Gott nytt år, älskade Saga!

Puss och kram mamma Sittande med boken i handen läste hon sidan om och om igen.

Frågorna var så oändligt många fler än svaren. Hon hade fått böckerna av sin moster, men hur hade de hamnat i hennes ägo? Och när? Kände hennes pappa till böckerna? Varför hade hon inget fått veta under alla år som gått sedan modern dog? Hon hade varit död i femton år vid det här laget och ändå var det plötsligt som om hon satt och drack sitt älsklingste med sin numera vuxna dotter och pratade med henne som om hon var helt närvarande. Mamma, är du hos mig? Kan du se mig nu? undrade hon och såg sig omkring i rummet efter tecken.

När hon läste sidan för vad som kan ha varit femte gången brydde hon sig inte om tårarna som föll ner för kinderna, utan såg bara till att de inte vätte ner boken. Hon tog en djup klunk av teet och smaken förstärkte sinnesintrycken ännu mer.

Mamman hade bjudit henne på den varma drycken så många

24

gånger och ofta, särskilt i elva-tolvårsåldern, hade hon tackat ja,för att det var trevligt att sitta och småprata. Det var inte alltid hon druckit särskilt mycket ur muggen, men det hade varit ett sätt att umgås.

Deras sista år tillsammans hade hon allt oftare tackat nej, för att hon inte hade tid att sitta ner och prata. Det hade varit läxor som skulle läsas, kompisar hon skulle ringa, filmer hon skulle se och killar hon skulle träffa. Inte visste hon då att tiden med mamman var utmätt. Hon trodde de hade hela livet på sig att fika. Hela hennes liv. Ett långt liv där mamman skulle bli en vithårig och stelbent nittioåring med tilltagande senildemens och där känslan av ”Du fattar ju ingenting, morsan” skulle få en helt annan innebörd än när hon sa det som femtonåring.

Men de hann aldrig dit. Livet tog en helt annan vändning en bländande solig marseftermiddag 1995 och ingenting blev där­ efter detsamma.

Nu satt de istället vid köksbordet på Stenvägen 8 och drack te och kunde uppleva minnen från Sagas egen barndom. Hon började fnittra, för situationen var absurd. Det här är ju helt galet, mamma, tänkte hon. Vad är det som händer?

Isabella rörde på huvudet där hon låg i korgen, men verkade inte vakna. Kanske kände hon att det var bäst att låta sin mamma vara i fred en stund till. Saga viskade: ”Jag kan hälsa från din mormor. Hon är här.”

Hastigt bläddrade hon igenom böckerna och konstaterade att hennes mamma hade skrivit lite varje dag. En sida om dagen verkade vara det genomgående konceptet. Hon slog nyfiket upp den 1 januari 1980, nyårsdagen då dagboksanteckningarna började.

1 januari 1980 Det nya decenniet har börjat fint och vi hade en mycket trevlig kväll med Majken, Bengt och barnen. Jag drack ungefär en matsked champagne vid tolvslaget, för jag ville inte utsätta dig för några alkoholrus vid endast tre månaders ålder och du brukar alltid vilja ha ett nattmål vid ettiden.

På kvällen, så här på det nya årtiondet, badade du i baljan på köksbordet och pappa fick backa längre och längre bak för att kunna filma dig utan att förstöra kameran! Du är en härligt vild

25

badare och vi skrattade alla högt! Även du! Du är inte det minsta rädd för vattnet som skvätter och det känns skönt.

På kvällen prövade du ljud igen och nu kom det s-ljud för första gången! På nyårsdagen! Det är som om du visste att jag nu skriver ner saker om dig, för då bjuder du självklart på något att anteckna. Tack för det, lilla solstråle!

Den brungula citronskivan kittlade henne på överläppen när hon tömde muggen och hon log åt alla mammas utropstecken. Som språklärare var hon van vid att säga till eleverna att inte strössla med dem, som de alltför gärna gjorde, men i dagboksanteckningarna kändes de genast hemtrevliga. Hon konstaterade att det var första gången sedan hon gått hem på föräldraledighet i samband med jullovet som hon ägnat sitt yrke en medveten tanke.

När Isabella en stund senare låg med slutna ögon och njöt av sitt mellanmål satt Saga i fåtöljen i vardagsrummet med telefonen i handen. Långsamt slog hon numret till Majken och hoppades att hon var hemma. Som nybliven pensionär hade hon fått ett nästan ännu mer hektiskt liv än hon haft så länge hon jobbade. Nu engagerade hon sig i både kyrkokören och ideella föreningar och var alltid på väg någonstans. ”Hej, gumman.”

Som vanligt hade hon sett på displayen vem som ringde och svarade lika familjärt som hon brukade. ”Hej, du låter hes?” blev Sagas öppningsreplik. ”Ja, Monica i kören lät för eländig för ett par dagar sedan och eftersom vi står där och fullständigt vrålar ut våra baciller så kom detta som ett brev på posten”, svarade Majken uppgivet.

Saga log åt att hon använde ett talesätt redan i första meningen hon sa. Hon visste ingen annan som spontant skulle säga att hesheten kom som ett brev på posten. ”Jag har öppnat det blå paketet idag.” ”Älskade barn, vad roligt.” ”Vilken oväntad present.” ”Ja, jag har väntat länge på att få ge dig det. I många år till och med.”

26

”Jag förstår det. Varifrån har du fått dem? Har mamma gett dem till dig?” ”Nej. När din pappa bestämde sig för att sälja huset när du var tjugoett och hade flyttat hemifrån hjälpte Bengt och jag honom att röja och städa. Då var det sex år sedan din mamma dog. Jag hittade böckerna och ville ta med mig dem hem, så de inte skulle försvinna. Jag frågade din pappa om det var okej, men jag berättade aldrig vad det var för böcker.” ”Vad sa du då?” ”Att jag hade hittat tre anteckningsböcker som var flera år gamla och att jag gärna ville ha dem.” ”Har du läst dem?” ”Nej, jag måste säga att jag inte har det. När jag läste första sidan i den ena och förstod att den var till dig, så läste jag ett par sidor av ren nyfikenhet, men det kändes inte rätt, så jag slutade.

Jag kikade lite i de andra också för det kanske var en motsvarande dagbok till dina småsyskon, men det var det inte, utan de var också till dig, men började några månader senare. Den första boken tog helt enkelt slut, så hon fick köpa nya.” ”Men hittade du inga som hon skrivit till Hanna och Erik, då?” ”Nej, det fanns nog inte en chans att hon, som en vacker dag stod med tre blöjbarn som krävde full uppmärksamhet så gott som dygnet runt, dessutom skulle skriva dagbok. Kanske skulle hon i så fall känt sig tvingad att skriva två parallella böcker, en till dem var och det verkar fullständigt omänskligt. Det var helt säkert fullt program ändå.” ”Det har du förstås rätt i.” ”Jag har funderat över när jag skulle ge dig böckerna, eftersom det inte var något jag hann prata med din mamma om och det stod heller inget på förstasidan om när hon själv hade tänkt sig att ge dig dem. När jag tog dem i förvar tänkte jag i mitt stilla sinne att det kunde bli en fin present till dig när du själv fick barn, för då skulle du säkert sakna din mamma extra mycket och då kunde hennes ord vara en tröst för dig. Som en liten hälsning från andra sidan, tänkte jag.”

Majkens röst darrade på slutet och Saga visste att Majken saknade

27

sitt enda syskon nästan lika mycket som hon själv saknade sin mamma. Tystnaden låg mellan dem och luften i vardagsrummet kändes svårare att andas.

Blicken vandrade planlöst över bokryggarna i bokhyllan framför henne. Ryggarna var ordnade efter färg, för hon mindes alltid färgen på böcker hon läst och det såg både snyggt och trevligt ut att ordna dem så istället för efter författarens efternamn, som var tråkigt och förutsägbart. Högst upp till vänster stod de vita, i mitten lyste det av gula, rosa och röda och de mörkare blå stod intill de bruna. Allra längst till höger stod de svarta och de var fler än hon trott.

Intresset för böcker hade hon ärvt av sin mor och det hade utvecklats ytterligare när hon läst litteraturvetenskap på universitetet för några år sedan. Året på Humanisten i Göteborg hade gett henne ett nytt perspektiv på det skrivna ordet och många författare hade med sina ord gjort outplånliga intryck på henne och lämnat bestående minnen.

Nu skulle hon läsa tre böcker som aldrig publicerats, men som var ovärderliga och riktade direkt till henne själv. Det var en hisnande känsla, som fyllde henne med både förväntan och nervositet.

Tankfull bar hon sin halvt slumrande dotter över axeln ut till badrummet. Hon satte en torr och ren blöja på den nyvakna flickan och pussade henne på magen. Fortfarande kände hon sig lite valhänt, men hon började bli allt mindre rädd att göra fel och allt säkrare på hur en body skulle träs på och hur hårt hon skulle fästa den pyttelilla prematurblöjan, som gav extra plats för navelstumpen, som ännu inte trillat bort.

Hon slog sig ner i fåtöljen igen och intog en låg sittställning, så att Isabella skulle kunna sova på mage mot hennes axel. Med en långsam rörelse öppnade hon dagboken igen. Den här gången hoppade hon direkt till den andra januari 1980.

Tonen i det mamman skrivit tyckte hon om och hon läste sakta för att inte missa någon nyans. Känslan var varm, kärleksfull och glad. Och enkel. Det var nog det som slog henne mest, den lätta, vardagliga tonen, som man använder till någon man tycker om och som man ofta träffar. Inget högtravande, distanserat ord-

28

val och långa snirkliga meningar, utan ett direkt tilltal och med ord som de skulle kunna ha använt om de hade pratat i telefonen.

2 januari 1980 Idag fyller du fyra månader! Grattis, mitt hjärtegryn! Om du hade ätit tårta hade jag bakat en till dig, men du får nöja dig med några extra centiliter finfin bröstmjölk. Ensidig kost, kan man tycka, men du verkar nöjd.

Idag hade vi tid på BVC och det blev en rask promenad i kylan för att hinna i tid. Nu väger du hela 7 210 gram och är 64,5 centimeter lång. Vilken raketfart på kurvan!

Tänk att jag inte ens visste hur du såg ut på morgonen för fyra månader sedan och nu är du så självklar och omöjlig att vara utan.

Vem var jag innan jag blev din mamma? Fanns jag egentligen över huvud taget? Och hur kan du vara så fantastisk när du har mig, petite moi, som mamma?

Det sägs att ögonen kan ändra färg efter flera månader, men du verkar få behålla din färg. Jag har alltid räknat med att få brunögda barn, eftersom jag själv har bruna, om än ganska ljusa, men idag sa BVC-sköterskan att du antagligen får behålla dina blå och det tycker jag är roligt. Du överraskar och det gillar jag.

Det känns skönt med ett barn som går sina egna vägar!

Hon slog ihop boken och tittade ut genom fönstret igen. Mörkret hade fallit och snöflingorna såg mindre ut än tidigare på dagen.

Damen med hunden var säkert hemma sedan länge och själv hade hon helt tappat tidsbegreppet.

Efter en blick på köksklockan konstaterade hon att det hon funderade över inte blev besvarat via klockan. Hon undrade vilket datum det var och hur väl i tiden det passade med dagböckernas anteckningar. Det var den trettonde januari och det betydde att det bara skilde en dryg vecka på de datum hon just läst om i boken.

Hennes egen dotter var elva dagar nu. Fyra månaders försprång skulle hon ha, när det gällde hennes egen utveckling som bebis, om hon läste dagböckernas sidor motsvarande den dag

29

de var skrivna. Hon skulle få en bra inblick i vad som skulle kunna komma inom den närmaste framtiden genom att läsa om sin egen spädbarnstid. Ögonen hade hennes mamma ofta pratat om. De hade drag av grått, men bruna, som hennes mammas och Hannas, hade de aldrig blivit. Hon och Erik hade fått blå ögon som deras pappa istället.

Hon bestämde sig för att inte sträckläsa dagboken, utan istället läsa en dag i taget och det dessutom på den rätta dagen. Då skulle dagböckerna räcka hela året. Ännu hade hon några dagar som hon behövde läsa ifatt för att vara i fas och det skulle hon göra senare under kvällen, när Johan kommit hem och hon själv hade hunnit smälta nyheten.

Dörrhandtaget trycktes försiktigt ner och in över tröskeln klev Johan med tysta steg. ”Hej hej”, ropade Saga glatt inifrån vardagsrummet.

När Isabella åt var hon inte det minsta lättstörd, utan fortsatte att äta med god aptit. När hon sov var hon däremot lättare att rubba ur cirklarna, så Johan hade för länge sedan fallit in i rollen som en god förälder och borta var hans annars tämligen bullriga ankomst. ”Jag måste skynda mig att ställa in kylvarorna”, sa han och pussade Saga på munnen som hon plutande sträckte upp mot honom. ”Det är en sak jag vill berätta för dig när du kommer sedan.” ”Har det hänt något? Har Isabella sagt pappa? Eller kan hon gå redan?” ”Inte direkt, men kom när du är klar.”

Några minuters prasslande senare kom Johan in med en vecko­ tidning i handen och gav den till henne. ”Här får du lite kvalitetsjournalistik att roa dig med”, sa han med ett leende.

Hon log igenkännande mot den hyllade sångaren och hans ex längst ner till vänster på framsidan av tidningen. Bilden på paret var dramatiskt delad med en sicksacklinje som skilde dem båda åt. ”Jaha, de har fått nys om separationen nu. Man kan ju undra vad han sagt, min käre lillebror. Det står ’Därför tog kärleken

30

slut’, men man ska knappast räkna med att svaret finns i den här typen av tidningar.” ”Va? Är det sant? Åh nej, nu rasar hela min världsbild, för jag har alltid utgått ifrån att det är just sanningen skvallertidningarna lever på”, sa Johan och tog sig stönande för pannan. ”Du vet det blå paketet jag fick av Majken när jag låg på BB?” sa Saga och bytte samtalsämne. ”Jag öppnade det idag och du kan aldrig gissa vad det var för böcker.” ”Partnermassage, kanske? Eller böcker om hur man kan få tid för sin partner fast man har barn?” ”Jättekul”, sade hon med ett snett leende. ”Det var faktiskt dagböcker jag fick. Som min mamma skrivit.” ”Dagböcker? Från när hon var tonåring?” ”Nej, från när jag var några månader.”

Ivrigt berättade Saga om dagböckerna, vad hon hittills läst och hur det kändes att återigen ha fått kontakt med sin mamma. Johan slog sig ner i soffan och satte sig bredbent och framåtlutad med armbågarna på låren. Han såg fundersam ut. ”Jag vet att det är lite galet”, sa hon förstående och tittade på honom. Antagligen är han mer förvirrad än jag just nu, vilket inte säger lite, tänkte hon och räckte honom den första av böckerna.

När Isabella lagt sig vid tiotiden på kvällen brukade hon oftast sova två-tre timmar, så då satte sig Saga för att läsa mer i dag­ boken. Handstilen var prydlig och konstnärlig med livfulla slängar på bokstäverna g, j och y. De flesta dagarnas modesta äventyr var nedtecknade med blå bläckpenna. Ett par dagar hade fått svart bläckfärg, men det verkade inte vara ett medvetet drag och snart var den blå tillbaka igen. De flesta dagar var anmärkningsvärt lika varandra och mamman berättade i detalj om det kyliga vintervädret, vilka slingriga promenader de tog och hur den lilla dottern sovit. Det var tydligt att dagböckerna inte var tänkta för publicering, utan mer som ett stöd för det egna minnet och som en hälsning till Saga som var för liten för att själv komma ihåg något alls av det som hände 1980. Men en del dagar stack ut. Hon läste den åttonde januari två gånger.

31

32