L ou i s e P e n n y Begrav dina dรถda
Louise Penny
BE G RAV DI NA DÖDA
Översättning av Charlotte Hjukström
Den här boken tillägnas alla andra chanser‌ De som ger dem. Och de som tar dem.
4
Ett D e rusade uppför trappan med två trappsteg i taget och försökte göra det så tyst som möjligt. Gamache kämpade för att andas lugnt, som om han satt hemma hos sig utan ett enda bekymmer i världen. »Chefen?« hördes den unga rösten i hörlurarna. »Du måste tro mig, min vän. Ingenting ont kommer att hända dig.« Han hoppades att den unge polisen inte hörde ansträngningen i hans röst, hur kommissarien fick kämpa för att låta förtroendeingivande och säker. »Jag tror er.« De hade kommit upp till rätt våning. Kriminalinspektör Beauvoir stannade och såg på sin chef. Gamache tittade på klockan. 47 sekunder. Fortfarande tid kvar. I hörlurarna berättade den unge polisen om solskenet och om hur skönt det kändes med solen i ansiktet. Insatsstyrkan kom uppför trappan med skyddsvästarna på plats, dragna automatvapen och uppmärksamma ansikten. Allas blickar riktades mot chefen. Inspektör Beauvoir bredvid honom väntade också på ett beslut. Vilket håll? De var nära nu. Bara några meter från bytet. Gamache såg in i den ena mörka, smutsiga korridoren i den nedlagda fabriken och sedan in i den andra. De såg likadana ut. Ljuset trängde in genom de trasiga, dammiga fönstren i lokalerna och decembervädret följde med. 43 sekunder. Han pekade beslutsamt åt vänster och de sprang, med tysta 5
steg, mot dörren i korridorens bortre ände. Gamache greppade sitt gevär i farten och pratade lugnt i sitt headset. »Det finns ingenting att vara orolig för.« »Det är fyrtio sekunder kvar, chefen.« Orden kom stötvis, som om mannen hade svårt att andas. »Lyssna på mig nu«, sa Gamache och pekade med hela handen på en dörr. Styrkan rusade fram. 36 sekunder. »Jag tänker inte låta dig komma till skada«, sa Gamache och lät så övertygande, så befallande att ingen skulle våga säga emot. »Du kommer att äta middag med din familj i kväll.« »Ja, chefen.« Insatsstyrkan omringade den stängda dörren med den frostade, smutsiga glasrutan. Det var mörkt där innanför. Gamache stannade upp och såg på dörren med handen höjd, redo att ge signal om att de skulle sparka in den och rädda hans polis. 29 sekunder. Beauvoir trampade otåligt bredvid honom, längtade efter att släppas lös. För sent insåg kommissarie Gamache att han hade gjort ett misstag. »Det blir bättre med tiden, Armand.« »Avec le temps?« Gamache återgäldade den äldre mannens leende och knöt högerhanden. För att den skulle sluta darra. Även om den darrade så svagt att servitrisen på kaféet i Québec City säkert inte hade märkt något. De två studenterna vid bordet intill hade heller inte märkt något. Ingen märkte något. Utom en som kände honom mycket väl. Han såg på Émile Comeau, som med stadiga fingrar höll på att bryta en smulig croissant i bitar. Han var snart åttio år nu, kommissariens mentor och före detta chef. Håret var vitt och välvårdat, ögonen klarblå bakom glasögonen. Han var 6
fortfarande smärt och energisk. Men för varje besök kunde Armand Gamache notera att ansiktet blev lite mjukare och rörelserna en aning långsammare. Avec le temps. Som änkling sedan fem år visste Émile Comeau hur lång tiden kunde vara, och hur stark. Kommissariens egen fru, Reine-Marie, hade rest hem i gryningen efter att ha tillbringat en vecka tillsammans med dem hemma hos Émile, som bodde i ett stenhus i Gamla stan innanför stadsmuren. De hade ätit middag i lugn och ro framför brasan, de hade promenerat på de smala, snötäckta gatorna. Pratat. Varit tysta. Läst tidningarna, diskuterat världsläget. Alla tre. Fyra, om man räknade deras schäfer Henri. Och de flesta dagarna hade Gamache på egen hand gått till ett lokalt bibliotek för att läsa. Émile och Reine-Marie hade släppt i väg honom med vetskapen om att han just nu behövde sällskap, men även ensamhet. Och sedan var det dags för henne att åka. Efter att ha sagt adjö till Émile vände hon sig till sin make. En lång och bastant man i femtiofemårsåldern som föredrog en god bok och en långpromenad framför någon annan aktivitet. Han liknade mer en distingerad professor än en chef för den mest ansedda mord roteln i Kanada. Sûreté du Québec. Han följde henne till bilen och skrapade bort morgonens isbeläggning från vindrutan. »Egentligen måste du väl inte åka«, sa han och log mot henne där de stod i det svaga, bräckliga morgonljuset. Henri satt i en snödriva ett stycke därifrån och iakttog dem. »Jag vet. Men du och Émile behöver tid för er själva. Jag har sett hur ni tittar på varandra.« »Längtansfyllda blickar?« skrattade Gamache. »Jag som hoppades att vi hade varit mer diskreta.« »Ingenting undgår en hustru.« Hon log och såg honom djupt in i de bruna ögonen. Han hade mössa på sig men hon kunde se hans gråsprängda hår, som lockade sig lite där det stack fram under tyget. Och hans skägg. Hon hade långsamt vant sig 7
vid skägget. Han hade haft mustasch i många år, men på sista tiden, efter det som hände, hade han skaffat ett vältrimmat skägg. Hon gjorde en paus. Skulle hon säga det? Numera var det sällan långt borta från hennes tankar, från hennes mun. Orden som hon visste var värdelösa, om man nu någonsin kunde beskriva ord på det sättet. Hon visste ju att de inte kunde få det att hända. Om de kunde det skulle hon bädda in honom i dem, omsluta honom med sina ord. »Kom hem när du kan«, sa hon i stället, i lätt ton. Han kysste henne. »Det gör jag. Om några dagar, högst en vecka. Ring mig när du kommer fram.« »D’accord.« Hon steg in i bilen. »Je t’aime«, sa han och stack in sin behandskade hand genom fönstret för att klappa henne på axeln. Akta dig, skrek det inne i hennes huvud. Var försiktig. Följ med mig hem. Se upp, se upp, se upp. Hon lade sin egen behandskade hand över hans. »Je t’aime.« Och sedan körde hon i väg, hem till Montreal. Hon såg i backspegeln hur han stod kvar på den folktomma gatan med Henri som ett självklart inslag vid sin sida. De såg efter henne båda två ända tills hon hade försvunnit. Kommissarien stod kvar och tittade även efter att hon hade svängt runt hörnet. Sedan tog han en snöskyffel och började långsamt skotta undan nattens fluffiga snöfall från trappan. Medan han vilade ett ögonblick med armarna i kors ovanpå handtaget förundrades han över hur vackert det var när solens första strålar föll över nysnön. Den såg mera ljusblå än vit ut, och här och där gnistrade det som små glasprismor där snöflingorna hade samlats, fångats och omskapats och nu återkastade ljuset. Som om snön var levande och skojfrisk. Sådant var livet i Gamla stan, innanför stadsmuren. Både lugnt och dynamiskt, traditionellt och pulserande. Kommissarien tog upp en handfull snö och kramade den till en boll i handen. Henri reste sig genast och viftade så kraftigt 8
på svansen att hela bakdelen svängde. Han borrade in blicken i snöbollen. Gamache kastade den rakt ut i luften och hunden hoppade, slog ihop käkarna runt snöbollen och bet till. Henri landade på alla fyra tassarna och blev än en gång överraskad när han fann att det solida föremålet var försvunnet. Helt plötsligt bara borta. Men nästa gång skulle det bli annorlunda. Gamache småskrattade. Kanske skulle han få rätt. Just då kom Émile ut genom dörren, insvept i en jättelik vinterrock mot den bitande februarikylan. »Är du redo?« Den äldre mannen satte en stickad mössa på huvudet, drog ner den så att den täckte pannan och öronen, och tog på sig tjocka tumvantar som liknade boxhandskar. »För vad då? En belägring?« »För frukost, mon vieux. Kom nu innan någon tar den sista croissanten.« Han visste hur han skulle motivera sin gamle medarbetare. Gamache hann nätt och jämnt ställa tillbaka snöskyffeln medan Émile traskade i väg längs den snöiga gatan. Runt omkring dem började resten av stadens befolkning vakna. I den spröda morgonsolen kom de ut för att skotta snö, skrapa rutor och promenera till närmaste boulangerie för en morgonbaguette och en kopp kaffe. Henri och de båda männen gick ut på Rue Saint-Jean, förbi restauranger och souvenirbutiker, till en liten sidogata som hette Rue Couillard, och där hittade de Chez Temporel. De brukade gå till det kaféet sedan femton år tillbaka, ända sedan intendent Émile Comeau hade gått i pension och flyttat till Gamla stan i Québec City och Gamache började hälsa på, för att umgås med sin mentor och för att hjälpa till med de småsysslor som hopade sig. Skotta snö, trava upp ved till brasan, täta dragiga fönster. Men det här besöket var annorlunda. Det skilde sig från alla andra gånger då kommissarie Gamache hade kommit på vintersemester till Québec City. 9
Den här gången var det Gamache som behövde hjälp. »Får jag höra nu.« Émile lutade sig tillbaka med en stor kopp café au lait i sina magra händer. »Hur går det med efterforskningarna?« »Jag har ännu inte lyckats hitta några uppgifter om att kapten Cook faktiskt träffade Bougainville före slaget om Québec, men det är ju tvåhundrafemtio år sedan. Dokumentationen är otillräcklig och dokumenten är utspridda. Men jag vet att de finns där«, sa Gamache. »Det är ett fantastiskt bibliotek, Émile. En del böcker är flera hundra år gamla.« Comeau såg på sin bordskamrat som berättade om hur han sökte igenom antika böcker på ett lokalt bibliotek och om de godbitar han hade hittat om ett slag som utkämpades och förlorades för länge sedan. Åtminstone var det ett förlorat slag ur hans perspektiv. Hade det äntligen tänts ett ljus i de kära, välbekanta ögonen? Ögonen som han så många gånger hade mött på fasansfulla brottsplatser under gemensamma mördarjakter. Medan de rusade genom skogar och byar och över ängar, bland ledtrådar och bevis och misstankar. Djupt ner i mörka, bottenlösa fasor, tänkte Émile och mindes diktcitatet lika väl som han mindes den tiden. Ja, tänkte han, det var en korrekt beskrivning. Bottenlösa fasor. Både deras egen fasa och mördarnas. Han och Gamache hade suttit tillsammans vid bord över hela provinsen. Precis som de gjorde nu. Men nu handlade det om att vila från morden. Inget mera dödande, inga flera döda. Armand hade sett för mycket av den varan på sista tiden. Nej, då var det bättre att han grävde ner sig i historien, i liv som hade levts för länge sedan. Ett intellektuellt tidsfördriv och ingenting mer. Henri rörde sig bredvid dem och Gamache stack automatiskt ner handen för att stryka honom lugnande över huvudet. Och än en gång noterade Émile den lätta darrningen. Nu nästan osynlig. Ibland starkare. Ibland försvann den helt och hållet. Det var en avslöjande darrning, och Émile visste vilken fasansfull historia den kunde avslöja. 10
Han önskade att han kunde ta den handen och hålla den stilla och säga att allt skulle bli bra. För det skulle det bli, det visste han. Med tiden. Medan han iakttog Armand Gamache såg han återigen det ojämna ärret på hans vänstra tinning och det kortklippta skägget han hade anlagt. För att folk skulle sluta stirra. För att folk inte skulle känna igen den mest kände polisen i Québec. Men det spelade ju egentligen ingen roll. Det var inte för dem Armand Gamache ville gömma sig. Servitrisen på Chez Temporel kom med mera kaffe. »Merci, Danielle«, sa de samtidigt och hon gick därifrån med ett leende. De två männen såg så olika ut men verkade vara så lika. De drack sitt kaffe och åt pain au chocolat och croissants aux amandes och pratade om vinterkarnevalen som skulle inledas den kvällen. Ibland försjönk de i tystnad och betraktade männen och kvinnorna som skyndade förbi ute i kylan, på väg till jobbet. Någon hade ristat in ett klöverblad i en liten fördjupning i deras träbord. Émile gned över ristningen med fingret. Och undrade när Armand skulle vilja prata om det som hade hänt. Klockan var halv elva och det var dags för det månatliga styrelsemötet i Litterära och historiska sällskapet. Under många år hade mötena hållits på kvällstid, när biblioteket var stängt, men sedan hade det visat sig att färre och färre ledamöter kom på mötena. Därför hade ordföranden, Porter Wilson, ändrat tidpunkten. Åtminstone trodde han att han hade ändrat tidpunkten. Åtminstone hade det stått i ett mötesprotokoll att det var hans förslag, fast själv hade han ett svagt minne av att ha argumenterat emot förslaget. Men nu var de i alla fall här för ett förmiddagsmöte, och så hade det varit i flera år. De andra ledamöterna hade vant sig, 11
och det hade Porter också. Han var så illa tvungen, eftersom det tydligen hade varit hans idé. Att styrelsen hade vant sig över huvud taget var ett underverk. Förra gången de hade ombetts att ändra någonting hade det gällt den utslitna skinnklädseln på Sällskapets stolar, och det var sextiotre år sedan. Medlemmarna kom fortfarande ihåg hur deras föräldrar och farföräldrar hade samlats på båda sidor om den välstoppade barrikaden. De hade hört de giftiga kommentarer som hade uttalats bakom stängda dörrar och bakom ryggar men inför barnen. Sextiotre år senare hade de inte glömt den lömska övergången från gammalt svart skinn till nytt svart skinn. När Porter drog ut sin stol vid övre änden av bordet såg han att den såg sliten ut. Han satte sig genast ner så att ingen, allra minst han själv, skulle hinna se det. Framför varje stol vid träbordet låg en liten prydlig pappershög. Dem hade Elizabeth MacWhirter placerat ut. Han granskade Elizabeth. Ful, lång och mager. Det hade hon åtmin stone varit när världen var ung. Nu såg hon bara frystorkad ut. Som ett sådant där urgammalt kadaver man hittat i en glaciär. Fortfarande uppenbart mänskligt, men visset och grått. Hennes klänning var blå och praktisk och säkert både välskuren och av god kvalitet, misstänkte han. Hon var ju ändå en sådan där MacWhirter. En burgen och vördnadsvärd familj. Där skröt man inte med sin rikedom, eller sin intelligens. Hennes bror hade sålt familjens fartygsimperium cirka tio år för sent. Men det fanns fortfarande pengar. Hon var en smula trög, tänkte han, men ansvarsfull. Ingen ledare, ingen visionär. Inte den sorten som kan hålla ihop en hotad gemenskap. Som han. Och hans far. Och hans farfar. För den lilla engelsktalande minoriteten innanför stadsmuren i Québec City hade levt under hot i flera generationer. Det var en sorts konstant hot som ibland blev mindre och ibland större, men aldrig försvann helt och hållet. Precis som de engelsktalande själva. 12
Porter Wilson hade aldrig utkämpat något krig, eftersom han först var lite för ung och sedan för gammal. Inget officiellt krig i alla fall. Men ändå visste han att han och de andra styrelseledamöterna befann sig på ett slagfält. Och i hemlighet misstänkte han att de höll på att förlora slaget. Elizabeth MacWhirter stod i dörren och hälsade de andra styrelseledamöterna välkomna. Hon kastade en blick på Porter Wilson som redan hade satt sig vid bordets huvudände och höll på att läsa igenom sina anteckningar. Elizabeth visste att han hade åstadkommit mycket i sitt liv. Han hade startat en kör, grundat en amatörteater, uppfört en ny avdelning på ett ålderdomshem. Allt detta bara med sin egen starka vilja och personlighet. Och allt detta kunde ha blivit ännu större och bättre om han bara hade lyssnat till andra människors råd. Själva styrkan i hans personlighet var både kreativ och förödande. Hur mycket mer kunde han ha uppnått om han hade varit vänligare? Dynamiska människor var dock sällan vänliga, men när de var det var de omöjliga att stoppa. Porter var möjlig att stoppa. Han hade faktiskt stoppat sig själv. Och nu var Sällskapet den enda förening som ville ha honom i sin styrelse. Elizabeth hade känt Porter i sjuttio år, ända sedan hon i skolan såg honom sitta och äta i ensamhet, varenda dag, och gick fram för att göra honom sällskap. Porter utgick ifrån att hon bara ville fjäska för den stora klanen Wilson och behandlade henne med ringaktning. Men hon fortsatte göra honom sällskap. Inte för att hon tyckte om honom utan för att hon redan då visste någonting som det skulle ta Porter Wilson flera decennier att inse. Engels männen i Québec City var inte längre flaggskeppen, inte längre atlantångarna, inte längre de eleganta passagerarfartygen i samhället och ekonomin. De var bara en flotte. På drift. Och man krigar inte mot någon annan på samma flotte. 13
Detta hade Elizabeth MacWhirter insett. Och när Porter fick båten att gunga, rätade hon upp den. Hon betraktade Porter Wilson och såg en liten, energisk man i tupé. Det hår som var hans eget var färgat i en svart nyans som stolarna skulle avundas. Ögonen var bruna och kilade nervöst hit och dit. Mr Blake var den förste som kom. Han var äldst i styrelsen och bodde mer eller mindre på Sällskapet. Under rocken bar han sin uniform bestående av grå flanellkostym, välpressad vit skjorta och blå sidenslips. Han var alltid oklanderligt klädd. En gentleman, som fick Elizabeth att känna sig ung och vacker. Hon hade varit smygförälskad i honom när hon var en blyg tonåring och han var en charmerande ung man över tjugo. Då hade han varit stilig och sextio år senare var han fort farande stilig, trots att håret var tunt och vitt och hans en gång spänstiga kropp hade blivit rundare och mjukare. Men hans ögon var kloka och livliga, och hans hjärta var stort och starkt. »Elizabeth.« Mr Blake log, tog hennes hand och höll kvar den ett ögonblick. Aldrig för länge, aldrig för intimt. Bara precis så länge att hon kände att han hade hållit i henne. Sedan gick han och satte sig. I den stolen skulle sitsen behöva bytas ut, tänkte Elizabeth. Men i ärlighetens namn borde ju även mr Blake bytas ut. Liksom alla de andra. Hur skulle det gå när de dog ut och det enda som fanns kvar av styrelsen för Litterära och historiska sällskapet var några utnötta, tomma stolar? »Jaha, nu får vi lägga på ett kol. Vi har träning om en timme.« Tom Hancock kom in med Ken Haslam hack i häl. De två var aldrig långt ifrån varandra nu för tiden, dessa osannolika lagkamrater i den fåniga tävlingen som snart skulle gå av stapeln. Tom var Elizabeths triumf. Hennes hopp. Och inte bara för att han var präst i Saint Andrews presbyterianska kyrka i samma kvarter. Den unge prästen var ett nytillskott till den engelsktalande minoriteten. Han hade flyttat till Québec City tre år tidigare 14
och var med sina trettiotre år ungefär hälften så gammal som den näst yngste ledamoten. Ännu inte cynisk, ännu inte utbränd. Han trodde fortfarande på att hans kyrka skulle få nya församlingsmedlemmar, att de engelsktalande plötsligt skulle börja föda barn som ville bo kvar i Québec City. Han trodde på provinsregeringen när den utlovade lika rättigheter i arbetslivet för engelsktalande. Och sjukvård på deras modersmål. Och utbildning. Och äldreomsorg, så att det sista de hörde när allt hopp var ute var ord på det egna språket från personalens läppar. Han hade lyckats sporra styrelsen till att tro att allt kanske inte var förlorat. Och att det kanske inte ens var något krig som pågick. Det var inte någon ruskig fortsättning på slaget vid Abrahams slätter, där engelsmännen skulle förlora den här gången. Elizabeth tittade upp på den oväntat småvuxna statyn av general James Wolfe. Hjälten som led martyrdöden i slaget för tvåhundrafemtio år sedan svävade över Litterära och historiska sällskapets bibliotek likt en anklagelse i trä. För att bevittna deras småsinta strider och påminna dem, i evighet, om det väldiga slag han hade utkämpat för deras skull. Där han hade stupat, men segrat på den blodfläckade åkermarken. Därmed var kriget slut och Québec tillföll britterna. På papperet. Och nu satt de i detta förtjusande gamla bibliotek där general Wolfe stod i sitt hörn och såg ner på dem. I alla bemärkelser, misstänkte Elizabeth. »Jaha, Ken«, sa Tom och intog sin plats bredvid den äldre mannen. »Är du i form? Redo för tävlingen?« Elizabeth hörde inte vad Ken Haslam svarade. Men det hade hon inte heller räknat med. Kens tunna läppar rörde sig, de formade ord, men orden hördes inte. Alla stannade upp som om de tänkte att detta var dagen då han skulle få ur sig någonting högre än en viskning. Men de hade fel. Ändå fortsatte Tom Hancock prata med Ken, som om de förde ett riktigt samtal. Elizabeth älskade Tom även av det skälet. För att han inte 15
utgick ifrån att Ken var dum därför att han var tyst. Elizabeth visste att han var allt annat än dum. När han var i sextiofemårsåldern var han den mest framgångsrike av dem och byggde upp ett eget företag. Och nu när det var klart hade Ken Haslam gjort ytterligare en sak som var alldeles enastående. Han hade anmält sig till den riskfyllda tävlingen i iskanot. Gått med i Tom Hancocks lag. Han skulle bli äldst i laget, äldst av alla deltagarna. Kanske den äldste deltagaren någonsin. När Elizabeth såg på Ken, tyst och lugn, och Tom, ung, vital och stilig, undrade hon om de kanske trots allt förstod varandra alldeles utmärkt. De kanske båda två hade saker som de inte ville säga. Sedan funderade hon över Tom Hancock. Varför han hade valt deras församling och varför han stannade kvar innanför stadsmuren i Québec City. Elizabeth visste att man måste vara av en viss personlighetstyp för att vilja bo i något som i princip var en fästning. »Jaha, då börjar vi«, sa Porter och rätade på ryggen lite till. »Winnie har inte kommit än«, sa Elizabeth. »Vi kan inte vänta.« »Varför inte det?« frågade Tom med avspänd röst. Men Porter uppfattade det ändå som en protest. »Därför att klockan redan är över halv elva och det var du som hade bråttom«, sa Porter och gladde sig åt att ha tagit hem en poäng. Än en gång, tänkte Elizabeth, lyckades Porter titta på en vän och se en fiende. »Det är sant. Men jag väntar gärna«, sa Tom med ett leende. Han ville inte gå i krig. »Men det gör inte jag. Första punkten?« De diskuterade inköp av nya böcker en stund innan Winnie kom. Liten, energisk och obrottsligt lojal. Mot den engelsktalande gruppen, mot Sällskapet, men först och främst mot sin vän. Hon marscherade in, gav Porter en förintande blick och satte sig bredvid Elizabeth. 16
»Jaså, ni började utan mig«, sa hon till Porter. »Jag sa ju att jag skulle komma sent.« »Det gjorde du, men det betyder inte att vi måste vänta på dig. Vi diskuterar bokinköp.« »Och ni tyckte inte att det var en fråga som borde diskuteras med bibliotekarien?« »Ja, men du är ju här nu.« Resten av styrelsen betraktade replikskiftet som om de var på Wimbledon, fast med betydligt svagare intresse. Det var ganska uppenbart vem som hade fördelarna på sin sida och vem som skulle vinna. Femtio minuter senare hade de nästan tagit sig igenom hela dagordningen. Det fanns en havrekaka kvar, och ledamöterna stirrade på den men alla var för väluppfostrade för att ta den. De hade diskuterat uppvärmningskostnader, medlemsvärvning, de sjaskiga gamla böckerna som de fick i testamentsgåvor i stället för pengar. Böckerna var oftast predikosamlingar, eller gråtmild viktoriansk poesi, eller någon bedrövlig dagbok om en resa i Amazonas eller Afrika i syfte att skjuta och stoppa upp något stackars djur. De diskuterade om de skulle ha en ny bokförsäljning, men efter det förra fiaskot blev den diskussionen kort. Elizabeth antecknade och fick tvinga sig att inte mima till varje styrelseledamots kommentarer. Det var en liturgi. Väl bekant och på sätt och vis trygghetsskapande. Samma ord som upprepades om och om igen på vartenda möte. I evighet. Amen. Plötsligt avbröts den trygga liturgin av ett ljud, som lät så ovanligt och uppseendeväckande att Porter nästan hoppade ur stolen. »Vad var det?« viskade Ken Haslam. För att komma från honom var det nästan ett skrik. »Jag tror det var dörrklockan«, sa Winnie. »Dörrklockan?« undrade Porter. »Jag visste inte att vi hade någon.« »Installerad 1897 sedan viceguvernören var på besök och 17
inte kom in«, sa mr Blake, som om han hade varit där. »Själv har jag aldrig hört den.« Men nu fick han höra den igen. En lång, gäll ringsignal. Elizabeth hade låst dörren till Litterära och historiska sällskapet så fort alla hade kommit. För att de skulle slippa bli avbrutna. Men eftersom de nästan aldrig fick några besök var det mer av gammal vana än av nödvändighet. Hon hade också hängt upp en skylt på den tjocka trädörren. Styrelsemöte pågår. Biblioteket öppnar på nytt kl. 12. Tack. Merci. Det ringde på dörren igen. Någon hade satt fingret på knappen och höll kvar det. De stirrade fortfarande på varandra. »Jag går och ser efter«, sa Elizabeth. Porter såg ner i sina papper. Försiktighet är en dygd. »Nej.« Winnie reste sig upp. »Jag går. Ni andra stannar här.« De såg Winnie försvinna ut i korridoren och hörde hennes steg i trätrappan. Sedan blev det tyst. Någon minut senare hörde de stegen i trappan igen. De hörde hur de smattrande fotstegen kom närmare. Sedan var hon tillbaka, men stannade i dörröppningen med blekt och allvarligt ansikte. »Det är någon här som vill tala med styrelsen.« »Jaha«, sa Porter och kom ihåg att han var deras ledare, nu när den gamla kvinnan hade öppnat dörren. »Nå, vem är det?« »Augustin Renaud«, sa hon och iakttog deras ansiktsuttryck. De kunde inte ha sett mer förfärade ut om hon hade sagt »Dracula«. Fast eftersom de var engelsmän uttryckte de bara sin förfäran genom att höja på ögonbrynen. Vartenda ögonbryn i lokalen var höjt, och om general Wolfe hade kunnat höja på ögonbrynen skulle han också ha gjort det. »Jag lät honom vänta utanför«, sa hon i tystnaden. Som en bekräftelse tjöt dörrklockan igen. »Vad ska vi göra?« frågade Winnie, men i stället för att vända sig till Porter tittade hon på Elizabeth. Det gjorde alla andra också. 18
»Vi får rösta om saken«, sa Elizabeth till slut. »Ska vi be honom komma in?« »Han står inte på dagordningen«, påpekade mr Blake. »Det är sant«, sa Porter och försökte ta tillbaka kontrollen över mötet. Men till och med han såg på Elizabeth. »Vilka röstar ja till att låta Augustin Renaud tala med styrel sen?« frågade Elizabeth. Ingen räckte upp handen. Elizabeth sänkte pennan utan att anteckna röstresultatet. Sedan nickade hon snabbt och reste sig upp. »Jag ska informera honom.« »Jag följer med«, sa Winnie. »Nej, stanna här, du. Jag är strax tillbaka. Jag menar…« Hon stannade upp i dörren och såg på styrelsen och general Wolfe ovanför. »Hur illa kan det vara?« Men alla visste svaret på den frågan. När Augustin Renaud kom på besök kunde det aldrig vara bra.
19
Två A r m a n d G a m a c h e sjönk ner på den nötta skinnsoffan nedanför statyn av general Wolfe. Han nickade åt den gamle mannen mitt emot och drog upp breven ur sin axelväska. Efter en promenad genom staden med Émile och Henri hade Gamache gått hem och hämtat posten, samlat ihop sina anteck ningar och stoppat ner alltihop i väskan, och sedan hade han och Henri gått uppför backen. Till det tysta biblioteket som tillhörde Litterära och historiska sällskapet. Nu tittade han på det tjocka, ljusbruna kuvertet som låg bredvid honom på soffan. Hans post från jobbet i Montreal eftersändes varje dag hem till Émile. Assistent Isabelle Lacoste hade sorterat hans post och lagt med en lapp. Hej chefen! Det var trevligt att pratas vid i telefon häromdagen. Det låter härligt att få tillbringa några veckor i Québec City. Jag har sagt till min man att vi måste ta med barnen till karnevalen, men han påstår att de är för små. Antagligen har han rätt. I själva verket är det jag som vill åka dit. Förhören med den misstänkte (svårt att kalla honom så när vi alla vet att det inte handlar om misstankar utan om visshet) fortsätter. Jag har inte hört vad han har sagt, om han nu sagt någonting över huvud taget. Som du vet har det tillsatts en utredning. Har du vittnat än? Jag blev kallad i dag. Vet inte riktigt vad jag ska säga till dem.
Gamache sänkte brevet ett ögonblick. Assistent Lacoste skulle säga sanningen, naturligtvis. Så som hon uppfattade den. Det 20
fanns inget annat val; hon var sådan och det var dessutom vad hon hade lärt sig. Innan han gick på ledighet hade han uppmanat alla på roteln att samarbeta. Precis som han själv hade gjort. Han fortsatte läsa. Ingen vet ännu vart det leder, eller var det ska sluta. Men det finns misstankar. Stämningen är spänd. Jag håller dig informerad. Isabelle Lacoste
Brevet blev för tungt i hans hand och sjönk långsamt ner i knät. Han stirrade framför sig och såg assistent Isabelle Lacoste blinka förbi i korta minnesbilder. De oinbjudna bilderna kom och gick för hans inre syn. Hon tittade ner på honom och såg ut att skrika något, men han uppfattade inga ord. Han kände hennes små, starka händer på båda sidorna av huvudet, såg att hon böjde sig fram och att läpparna rörde sig, den intensiva blicken som försökte kommunicera någonting till honom. Kände hur skyddsvästen slets av från hans bröst. Såg blodet på hennes händer och uttrycket i hennes ansikte. Sedan såg han henne igen. På begravningen. Begravningarna. Uppställd i uniform tillsammans med de övriga på den berömda mordroteln vid Sûreté du Québec. Själv ställde han sig först i det hemska ledet. En bitande kall dag. För att ta farväl av dem som dött under hans befäl den där dagen i den nedlagda fabriken. Han slöt ögonen och tog djupa andetag, andades in de musti ga dofterna av biblioteket. Doften av ålderdom, stabilitet, lugn och ro. Av gammaldags polermedel, av trä och av ord som var inbundna i gammalt nött skinn. Han kände sin egen svaga doft av rosenvatten och sandelträ. Och han ville tänka på någonting bra, någonting fint, någon sorts vänlig hamn. Och han fann det hos Reine-Marie, i minnet av hennes röst i 21
mobiltelefonen tidigare på dagen. Glad. Trygg. Hemma. Deras dotter Annie och hennes man skulle komma dit och äta middag. Dags att handla mat, vattna krukväxterna, svara på brev. Han kunde se framför sig hur hon stod och pratade i telefonen bredvid bokhyllan i deras lägenhet i Outremont. Det soliga rummet var fullt av böcker och tidskrifter och bekväma möbler, välordnat och fridfullt. Det fanns ett lugn i det rummet, och det fanns ett lugn över Reine-Marie. Och han kände hur hans bultande hjärta började sakta ner och hur andetagen blev djupare. Han tog ett sista djupt andetag och öppnade ögonen. »Vill ni ha lite vatten till hunden?« »Förlåt?« Gamache kom tillbaka till verkligheten och såg att den gamle mannen mitt emot honom gjorde en gest mot Henri. »Förr tog jag alltid Seamus med mig hit. Han brukade ligga vid mina fötter medan jag läste. Precis som er hund. Vad heter han?« »Henri.« När den unge schäfern fick höra sitt namn satte han sig upp, genast på alerten, och hans jättelika öron vreds hit och dit som parabolantenner på jakt efter en signal. »Jag ber er, monsieur«, sa Gamache och log, »säg inte B- O L-L för då är allt förlorat.« Mannen skrattade. »Seamus blev alldeles till sig när jag sa B- O -K . Då visste han att vi skulle hit. Jag tror att han älskade det här stället till och med ännu mer än jag.« Gamache hade varit på det här biblioteket varje dag i nästan en vecka och bortsett från de viskande konversationerna med den gamla kvinnliga bibliotekarien som hade hjälpt honom med att hitta okända verk om slaget vid Abrahams slätter, hade han inte pratat med någon. Det var en lättnad att inte behöva prata, inte behöva förklara, inte känna att någon väntade sig om än inte krävde en förklaring. Det skulle komma tids nog. Men just nu längtade 22
han efter lugn och ro, och det hade han funnit på det här undanskymda biblioteket. Trots att han hade hälsat på sin mentor många år i rad och ansåg sig känna till Gamla stan mycket väl vid det här laget, hade han aldrig tidigare varit inne i det här huset. Aldrig ens lagt märke till det bland alla vackra bostadshus, kyrkor, kloster, skolor, hotell och restauranger. Men här, alldeles i närheten av Rue Saint-Stanislas där Émile bodde i sitt gamla stenhus, hade Gamache funnit en fristad på ett engelskspråkigt bibliotek, bland böcker. Var annars? »Ska han ha lite vatten?« frågade den gamle mannen igen. Han verkade vilja hjälpa till och även om Gamache tvivlade på att Henri behövde någonting sa han ja, tack. De gick ut från biblioteket tillsammans och fortsatte genom en korridor, förbi en rad med porträtt av tidigare ledare för Litterära och historiska sällskapet. Det var som om huset var inpyrt med sin egen historia. Det skapade en känsla av fridfullhet och säkerhet. Men så var det med en stor del av den gamla stadsdelen innanför de tjocka murarna. Den enda befästa staden i Nordamerika. Skyddad mot fiender. Nu för tiden var muren mer symbolisk än praktisk, men Gamache visste att symboler var minst lika effektiva som bomber. När människor dog och städer föll levde symbolerna kvar och växte sig starkare. Symboler var odödliga. Den gamle mannen hällde upp vatten i en skål som Gamache bar tillbaka till biblioteket, där han ställde den på en pappershandduk för att inte blöta ner de breda, mörka golvbrädorna. Henri var som väntat helt ointresserad. De båda männen satte sig ner igen. Gamache såg att mannen läste en tung faktabok om hortikultur. Själv återgick han till sin post. Ett urval av brev som Isabelle Lacoste trodde att han ville läsa. Mest från kollegor i hela världen som ville uttrycka sin medkänsla, men också från vanliga medborgare som ville 23
framföra vad de kände. Han läste alla breven och var tacksam för att assistent Lacoste bara skickade ett urval. Allra sist läste han brevet som han visste skulle finnas där. Det var alltid med. Varje dag. Det var skrivet med en numera välbekant handstil; orden var hastigt nedkrafsade och nästan oläsliga men Gamache hade vant sig och kunde dechiffrera kråkfötterna. Käre Armand, Jag hoppas och ber till Gud att du mår bättre. Vi talar ofta om dig och hoppas att du snart kommer och hälsar på. Ruth vill att du tar med dig Reine-Marie, eftersom hon inte gillar dig. Men hon bad mig hälsa till dig att du skulle dra åt helvete.
Gamache log. Det var ett av Ruth Zardos vänligare uttryck. Nästan lite av en ömhetsbetygelse. Nästan. Dock har jag en fråga. Varför skulle Olivier flytta på liket? Det är ologiskt. Det var inte han som gjorde det. Kram, Gabri
I kuvertet hade Gabri, som alltid, lagt med en lakritspipa. Gamache tog upp den, tvekade, och höll fram den mot mannen mitt emot. »Lakrits?« Mannen tittade upp på Gamache och sedan ner på lakrits pipan. »Bjuder ni en främling på godis? Hoppas jag inte behöver ringa polisen.« Gamache kände hur han stelnade till. Hade mannen känt igen honom? Var det en förtäckt varning? Men mannens blekblå ögon var öppna och ärliga, och han log. Den gamle tog emot lakritspipan, bröt den i två delar och lämnade tillbaka den största biten. Den med piphuvudet och sockerglöden, den bästa biten. 24
»Merci, vous êtes très gentil.« Tack, det var mycket vänligt av er, sa mannen. »C’est moi qui vous remercie.« Det är jag som ska tacka, svarade Gamache. Det var ett vanligt, men uppriktigt menat, replikskifte mellan artiga människor. Mannen talade perfekt, bildad, kultiverad franska. Möjligen med en svag brytning, men Gamache visste att det kunde vara han som inbillade sig eftersom han visste att mannen var engelsktalande medan han själv hade franska som modersmål. De åt sin lakrits och läste i sina böcker. Henri lade sig till rätta och klockan halv fyra kom bibliotekarien Winnie och tände lamporna. Solen började redan gå ner över den mur omgärdade staden och det gamla biblioteket innanför murarna. Gamache kom att tänka på de ryska trädockor som är gömda inuti varandra. Ytterskalet var Nordamerika och innanför det fanns Kanada och inuti Kanada gömde sig Québec. Och inuti Québec? En ännu mindre nation, den engelskspråkiga gruppen. Och inuti den? Det här. Litterära och historiska sällskapet. Som bevarade dem och alla deras handlingar, deras tankar, deras minnen, deras symboler. Gamache behövde inte titta upp på statyn för att veta vem den föreställde. Här förvarades deras ledare, deras språk, deras kultur och deras gärningar. Sedan länge bortglömda eller kanske aldrig kända av den franskspråkiga majoriteten utanför dessa väggar, men här levde de kvar. Det var en fantastisk institution som var helt okänd för de flesta fransktalande. När han berättade om den för Émile hade hans gamle vän trott att Gamache skämtade, att han bara hittade på, och ändå låg lokalen bara två kvarter från hans eget hem. Ja, det var som en rysk docka. Den ena inuti den andra och allra längst in var den här lilla dyrgripen. Men var det här dockans bo eller dess gömställe? Gamache följde Winnie med blicken när hon gick runt i biblioteket. Bokhyllorna nådde från golv till tak, det låg 25