9789175450278

Bengt Liljegren

Winston Churchill Del 2. 1939–1965

historiska media 3

Historiska Media Box 1206, 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Bengt Liljegren 2014 Faktagranskning Erik Hedling och Marco Smedberg Försättsblad Hulton Archive/Getty Images Eftersättsblad Historical London, A–Z maps Omslag Curt Design Studio Omslagsbild Winston Churchill 1941 Foto Keystone/Scanpix Tryck ScandBook AB, Falun 2014 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-7545-027-8

4

Innehåll Tillbaka vid rodret (1939–1940) 7 Vandring med ödet (1940) 43 Den stora alliansen (1941–1942) 84 Resande strateg (1943–1944) 130 Vägen till seger (1944–1945) 167 Framför järnridån (1945–1951) 229 Sista vakten (1951–1955) 255 Solnedgång (1955–1965) 275 Eftertankar 289 Kronologi 297 Falska citat 299 Noter 303 Källor och litteratur 320 Bildkällor 329 Författarens tack 330 Register 331

5

6

Tillbaka vid rodret 1939–1940 You ask what is our aim? I can answer in one word: Victory.

Victory at all costs. Victory in spite of all terror.

Victory however long and hard the road may be.

For without victory there is no survival. winston churchill 1940

london svettades. den 3 september 1939 var en ovanligt het dag.

Temperaturen i regeringskvarteren i Whitehall var också hög: klockan elva samma dag hade Storbritannien förklarat Tyskland krig och andra världskriget var därmed ett faktum. Winston Churchill – vanligen oklanderligt klädd i kostym med väst och fluga – var den här dagen något mer lättklädd: ”Det var den värsta värmebölja jag kan påminna mig – jag gick i bara linneskjorta och en svart sportjacka”, konstaterade Churchill och tillade: ”Vädret var verkligen precis vad Hitler önskat sig inför invasionen av Polen.”1 Vid sjutiden på kvällen, efter ett laddat möte med krigskabinettet, promenerade den nyutnämnde marinministern tillsammans med sin sekreterare Kathleen Hill i rask takt från 10 Downing Street till Amiralitetshuset som låg några hundra meter därifrån. Churchill var på ett strålande humör. Efter ett decennium i kylan hade han återigen fått chansen att ta del av och påverka storpolitiken. Medan andra var tyngda av stundens allvar var Winston Churchill upprymd och förväntansfull.

7

Vid den bakre ingången väntade assistenten kapten Guy Grantham. Churchill behövde emellertid ingen vägvisare utan skyndade uppför trapporna och slog upp dörrarna till sitt arbetsrum.

Han var tillbaka i amiralitetets hjärta som han under förnedrande former tvingats lämna efter Gallipolifiaskot ett kvarts sekel tidigare.

Till hans stora belåtenhet var kontoret sig likt. Det massiva skrivbordet stod på samma plats, de ihoprullade kartorna låg i lådan bakom soffan, sjökortet över Nordsjön satt kvar i kartskåpet. Det var bara en sak han saknade: det åttakantiga bordet. Vaktmästaren blev omedelbart ombedd att leta fram det ur förrådet.

Den här gången ville Churchill göra allt rätt från början. Hans misslyckade insats som marinminister under första världskriget skulle inte upprepas och han var högst medveten om att de flesta inte får en andra chans på den här nivån.2 Och han tänkte inte gå miste om den.

Många skrev och lyckönskade honom. En var Churchills gamle­ officerskollega Reggie Barnes, som åkt med honom till Kuba för många år sedan: ”Det är så glädjande att ha er på rätt plats och ni kommer att besegra den där nollan.”3 Fast mest uppskattade han brevet från antagonisten Colin Thornton-Kemsley, som ett halvår tidigare försökt få bort honom ur parla­ mentet: ”Jag vill bara få detta sagt”, skrev den ångerfulle tory­ politikern. ”Ni varnade oss vid upprepade tillfällen för Tyskland och ni hade rätt: gräshoppan under ormbunken är knappast stolt över att han fick fältet att genljuda av sitt påträngande gnissel. Bry er inte om att svara mig – ni har ju sannerligen mer än tillräckligt att göra, i ett ämbete som vi alla är glada att just ni innehar i denna så farofyllda stund.”4 Men Churchill svarade ändå: ”Jag tycker att vi engelsmän ska börja om från början när vi står inför en sådan här svår kamp och vad mig beträffar är det förgångna redan glömt.”5 Churchill var inte långsint.

8

striderna mellan tyskland och Polen var nu inne på sitt tredje dygn.

Utgången tycktes redan given, även om Churchill och de fyra andra medlemmarna i det brittiska krigskabinettet inte anat att det var så illa ställt med polackernas försvarsförmåga. Trots att de hade 250 000 soldater fler än tyskarna krossade Hitlers krigsmaskin allt motstånd.

Polackernas flygvapen slogs snabbt ut av Luftwaffes flygstridskrafter.

Många ansåg att en brittisk krigsinsats var det minsta man kunde begära med tanke på det avtal som slutits tio dagar tidigare mellan Storbritannien och Polen. De som hade sådana förhoppningar skulle bli besvikna.

Efter sina tio år utanför regeringen var Churchill en av få brittis­ka politiker vars rykte inte hade solkats av eftergiftspolitiken gent­emot Tyskland. Bland allmänheten hade han den senaste tiden blivit omnämnd som den mest populäre kabinettsmedlemmen. Åtskilliga kollegor var dock lika skeptiska som förut: Neville Chamberlain ansåg fortfarande att Churchill var oberäknelig och riskabel. Och förre marinministern, lord Stanhope, påstod att ”det första Winston gjorde när han återvände till amiralitetet var att beställa en flaska whisky”.6 Han trodde inte att Churchill skulle ”vara tillräckligt uthållig för tjänsten efter alla sorglösa år”. Stanhope underskattade sin efterträdare.

Churchill själv hade inte ens vågat hoppas på att få posten som marin­­­ minister. Visserligen hade han ända sedan Hitlers maktövertagande­ 1933 gjort sig känd som en oförsonlig kritiker av naziregimen. Problemet var att han var i otakt med tiden. Under trettiotalet hade den brittiska väljarkåren fortfarande första världskrigets trauman i färskt minne. Dessutom dignade man under den stora depressionens bördor.

Gemene man lyssnade förklarligt nog hellre till politiker som arbetade för att förbättra medborgarnas levnadsvillkor än parlamentsledamöter som krävde mer pengar åt krigsmakten. Dessutom hade Churchill rykte om sig att vara en impulsiv och omdömeslös egocentriker, vilket självfallet låg i vägen för en återkomst i den högsta politiska sfären.

Det som förändrade situationen var Hitlers agerande. Efter den 9

tyska invasionen av Tjeckoslovakien i mars 1939 var det få britter som fortfarande trodde på Führerns försäkringar om att hans enda mål var fred.

Det var här Churchill kom in i bilden.

Under hans första arbetsdag på amiralitetet arrangerades ett intro­duktionsmöte. Chefen för örlogsflottan, amiral Dudley Pound, presenterade den nye marinministern för sina medarbetare, de högs­ ta tjänstemännen inom amiralitetet. Mötet blev kort. Churchill satte sig i marinministerstolen framför ett porträtt av Lord Nelson – uppen­­­­­­­bart tagen av stundens allvar – och förklarade att han var stolt över att vara tillbaka. Han tillade att många svårigheter låg framför dem men att de med gemensamma ansträngningar skulle övervinna dem. Därefter synade han amiralerna en efter en och meddelade att han skulle prata med dem senare. Han avslutade med orden: ”Mina herrar, återgå till era plikter.”7 Churchill hade redan från början digra uppgifter att ta itu med.

Under hans första kväll som marinminister torpederades den brittiska atlantångaren Athenia utanför Irland av en tysk ubåt. Över hundra besättningsmän och passagerare dog, däribland tjugoåtta amerikaner och en tioårig kanadensisk flicka. Övriga av de 1 400 ombordvarande räddades efter insatser från bland annat ett svenskt fartyg.

Hitler hade inte gett sitt godkännande till ett fullskaligt ubåtskrig.

Men kaptenen på den tyska ubåten U-30 hade misstagit Athenia för ett krigsfartyg. Extra känslig blev incidenten eftersom amerikanska liv hade gått till spillo. Från tysk sida ville man absolut inte ha någon ny Lusitania-incident.* Den officiella tyska hållningen var därför att förneka all inblandning.

*

Den 7 maj 1915 sänktes det brittiska passagerarfartyget Lusitania av en tysk ubåt utanför den irländska kusten. 1 198 personer, varav 128 amerikaner, dog. Sänkningen bidrog till att göra den amerikanska opinionen tyskfientlig och var en av flera orsaker till att USA gick med i första världskriget på Storbritanniens sida.

10

Churchill kungjorde dock att sänkningen var ett flagrant brott mot krigets lagar eftersom Athenia var obeväpnat och ingen varning­utfärdats. Propagandaminister Joseph Goebbels kontrade med att kal�la den brittiske marinministern för lögnare. Churchill hade sedan länge väckt den nazistiska regimens ilska. Nu gick parti­organet Völkischer Beobachter så långt som att hävda att krigshetsaren Churchill låg bakom sänkningen: han påstods ha beordrat att en bomb skulle förvaras ombord och att det var denna som hade orsakat katastrofen.

Konspirationsteorin spreds över världen. Till och med i USA trodde somliga, som den förre presidenten Herbert Hoover, att sänkningen var ett engelskt knep för att påverka den amerikanska allmänheten och för att få USA att gå med i kriget på Storbritanniens sida.

Den nytillträdde brittiske marinministern brydde sig inte ens om att bemöta de befängda beskyllningarna.

Churchill tog sig an uppdraget med sedvanlig frenesi och vetgirighet. Att han snart skulle fylla 65 år märktes inte. Som högste politiskt ansvarig för flottan hade han stora möjligheter att direkt styra­de marina stridskrafterna på ett helt annat sätt än krigsministern och flygministern kunde påverka trupprörelser eller enskilda flygplan. Detta berodde på att amiralitetet i London inte enbart fungerade som administrativt centrum utan även ledde operationerna till havs genom att skicka ut ordersignaler via telegraf till fartygen. Natur­ligtvis försatte inte Churchill sin chans att påverka det operativa skeendet.

Efter­som han varit marinminister under första världskriget ansåg han sig dessutom ha större sjökrigserfarenhet än amiralerna. En flod av frågor, påpekanden och kommentarer strömmade från honom till ministerkollegor, tjänstemän och sjöbefäl. Han hade synpunkter på allt som rörde sjöstridskrafterna – och även krig­föringen i sin helhet.

Det var dock ingen envägskommunikation. Churchill hade förändrats. Som marinminister under första världskriget hade han varit stöddig och ofta oresonlig. Nu var han inte längre lika arrogant som chef. 64-åringen lyssnade mer än 40-åringen. Nu uppmuntrade 11

Churchill till dialog. ”Marinministern”, meddelade han sina med­ arbetare den 4 september 1939, ”framlägger dessa kommentarer för sina kollegor så att de kan överväga dem, kritisera dem och korrigera dem, och hoppas att återfå åtgärdsförslag på önskvärt sätt.”8 Var det riktigt bråttom lät han fästa en röd etikett med orden ”action this day” på meddelandet. Ofta avslutade han med uppmaningen: ”Ber om att få höra era åsikter.” På marinministeriet fick meddelandena snart benämningen ”Marinministerns böner”.

Churchill skrev åtskilliga promemorior varje dag. Innan Chamberlain valde att ta med honom i kabinettet hade han varit rädd för att Churchill skulle trötta ut honom med en massa ogenomtänkta­förslag.

Farhågorna såg ut att besannas. Enbart till Chamberlain skrev, eller rättare sagt, dikterade han tio fylliga brev den första månaden. Trots att de träffades så gott som dagligen. Flera av medarbetarna misstänkte att Churchills utförliga meddelanden mer var tänkta för eftervärlden än för stunden. Redan två veckor efter krigsutbrottet­noterade Chamberlain att han var övertygad om att syftet med åtminstone en del av ordströmmen var att de skulle ingå som citat i den bok om and­ ra världskriget* som Churchill med all säkerhet en dag skulle författa.

Få ministrar har varit så beroende av assistenter som Churchill.

Hans stab av sekreterare, som tjänstgjorde dygnet runt enligt ett rullan­de schema, hade fullt upp.

Churchills arbetsdag inleddes med väckning klockan åtta på morgonen. Direkt efter frukosten tände han sin första Romeo y Julietacigarr­. Under förmiddagen arbetade han från sängen. Butlern Frank Sawyers, en medelålders kortväxt ungkarl från nordvästra England, placerade ut kuddar så att Churchill kunde sitta upp i bädden. Det

*

Termen andra världskriget användes redan i juni 1939, i bland annat tidskriften Time, för att beskriva den rådande hotfulla världspolitiska situationen. Den 4 september 1939 skrev den danska tidningen Kristeligt Dagblad: ”Den anden Verdenskrig udbrød i Gaar Middags Kl. 11.”

12

specialtillverkade sängbordet placerades framför honom. Här ägnade sig Churchill åt tidningsläsande, korrespondens och författande av promemorior.

Vid tiotiden var det dags för rakning, den skötte Churchill själv, samt en stund i badkaret. Påklädningen stod butlern för. Winston Churchill var en engelsk aristokrat av uråldrigt snitt. Han hade inte klätt sig själv sedan han var 20.

Resten av förmiddagen upptogs av möten och mer pappersarbete.­ Klockan halv två intogs lunch. Ansvaret för matlagningen vilade på Georgina Landemare, en ytterst skicklig kokerska med solitt rykte i Londonsocieteten – hon var för övrigt gift med kökschefen på Ritz, Paul Landemare. Churchills hustru Clementine hade anlitat henne för diverse catering­uppdrag sedan 1920-talet. När Churchill blev marin­minister erbjöd fru Landemare sina tjänster åt familjen. Clementine tacka­de glatt ja.

Klockan 15 drog sig Churchill tillbaka för att sova middag en timme, en vana han lagt sig till med under vistelsen på Kuba 1895. ”Winston arbetar dag och natt”, noterade Clementine. ”Han är vid god hälsa, tack och lov, och blir bara trött när han inte får sina åtta timmars sömn. Han behöver inte sova alla timmar i ett sträck, men får han inte ihop tillräckligt med timmar på ett dygn blir han mycket­trött.”9 Den obligatoriska eftermiddagsluren fortsatte att vara en av hemligheterna bakom hans anmärkningsvärda arbetsförmåga och tack vare den lyckades han pressa in en och en halv arbetsdag per dygn. ”Det irriterade mig en smula att nödgas gå till sängs som en barnunge varenda eftermiddag”, berättade han i sina memoarer, ”men jag fick min belöning när jag upptäckte att jag på så sätt kunde arbeta ända till två på natten, ja till och med längre, ibland mycket längre, och ändå börja den nya dagen mellan åtta och nio på morgonen.

Denna vana följde jag under hela kriget och jag rekommenderar den till andra som behöver anstränga sig till det yttersta.”10 När Churchill vaknade vid 16-tiden tappade butlern upp dagens 13

andra bad och kontrollerade att temperaturen var exakt trettiosju grader. Stunden i badet betraktades som arbetstid och det hände inte sällan att sekreteraren satt utanför den öppna dörren och steno­ graferade medan en cigarrökande Churchill dikterade från karet.

Omkring 16.30 var det dags för fler överläggningar med rådgivare och ministerkollegor samt genomgång av rapporter.

Middag serverades klockan 20. Vanligtvis var ett flertal gäster inbjudna. ”Måltiderna var för Winston blott en angenäm förlängning av arbetet”, mindes hans dotter Mary, ”ett gyllene tillfälle att lära känna en ny kollega lite bättre, eller att fullfölja en tankegång.”11 Efter middagen fortsatte sammanträdena. De brukade pågå mellan klockan 21 och 23. Sedan ägnade han sig i ett par timmar åt korrespondens och talskrivande. Han drog sig undan i arbetsrummet med sina närmaste medarbetare och dikterade för en sekreterare som använde en särskilt tyst skrivmaskin. En kväll inledde han arbetet med att fråga dem: ”Är ni beredda allihop? Jag känner mig väldigt fertil ikväll.”12 Statssekreteraren Geoffrey Shakespeare iakttog Churchills arbetsmetod: ”När en sida var färdigskriven ögnade han snabbt igenom den, justerade ord lite här och var, mildrade eller förstärkte på så vis innebörden. När han dikterade gick han av och an iförd sina mjuka morgontofflor, händerna höll han knäppta bakom ryggen, huvudet var framåtlutat och en cigarr stack fram ur mungipan. Resonemanget var logiskt och följsamt. Då och då gjorde han en paus, frågade mig om något eller föreslog något och gick bort till bordet och fyllde på sitt whiskyglas.”13 Några centiliter Johnnie Walker blandades med sodavatten – om han någon gång serverades ren whisky reagerade han alltid med missnöje.

När han var klar med skrivandet vid tvåtiden på natten ville han ofta ta en sista titt på kartorna i War Room för att kontrollera var någonstans i världen krigsfartygen befann sig just då. Eller läsa morgontidningarna. ”Det var väldigt svårt att förmå honom att gå 14

till sängs”, mindes Geoffrey Shakespeare.14 Ofta hann klockan bli närmare tre på morgonen. ”Vi höll på att falla ihop av utmattning.”

Innan Churchill kröp ner under täcket och satte på sig sina svarta ögonskydd drack han vanligtvis en kopp kall consommé, ibland tog han också sömntabletter av märket Quadroon. Trots all stress och allt ansvar led han aldrig av sömnlöshet. ”Jag kunde alltid gå till sängs och sova efter dagens arbete, naturligtvis beredd på att bli väckt om något viktigt inträffade”, berättade han senare. ”Jag sov gott och vaknade utvilad, och det enda jag kände var en god aptit på att ta itu med vad den nya dagen kunde bära i sitt sköte.”15 det var inte bara sjömilitära ärenden som fångade den nye marinministerns intresse: allt som rörde krigföringen väckte hans nyfikenhet, även sådant som låg utanför hans egentliga ansvarsområde, till exempel flygplansproduktionen.

På amiralitetet upplevde snart många honom som enerverande.

Churchills arbetsiver, beslutsamhet och förkärlek för att detaljstyra tröttade ut dem. ”Han lät folk praktiskt taget jobba ihjäl sig”, hävdade Clifford Jarrett, en av cheferna på ministeriet.16 Ändå såg Jarrett positivt på Churchills ledarskap. Det gjorde även hans privat­ sekreterare Kathleen Hill: ”Hela högkvarteret surrade av liv och energi när Winston var där. När han var på resande fot var det bara dött, dött, dött.”17 Det fanns även andra som värdesatte Churchill. Veckan efter tillträdet gratulerade Franklin D. Roosevelt honom: ”Eftersom vi hade liknande tjänster under första världskriget vill jag att ni ska veta hur glad jag är över att ni är tillbaka på marinministeriet.”18 Den amerikanske presidenten underströk att Churchill var välkommen att vända sig till honom personligen om det var något som han undrade över eller ville meddela. Roosevelt avslutade brevet med att han satte stort värde på Churchills väldiga biografi om anfadern hertigen­ av Marlborough: ”Det gläder mig att ni blev klar med volymerna 15

om Marlboro [sic] innan allt det här bröt ut – jag har läst dem med stor behållning.”

Churchill uppskattade verkligen erbjudandet om en direktkanal med president Roosevelt och sände ett vänligt svar tillbaka. Det var den första kontakten mellan dem under andra världskriget. Det skulle bli ytterligare tvåtusen brev och otaliga telefonsamtal.

Roosevelt adresserade sina meddelanden till honom under titeln Former Naval Person, medan Churchill använde förkortningen potus (President of the United States).

I årtionden hade Churchill privat och offentligt poängterat den unika relationen mellan Storbritannien och USA. Nu skulle han göra sitt yttersta så att den kunde fördjupas och förbättras.

Med marinministerposten följde i vanlig ordning den magnifika tjänstebostaden på adressen 26 Whitehall. Återigen flyttade Winston och Clementine in i det stora Amiralitetshuset. Den här gången bara i sällskap med yngsta dottern Mary, 17. De äldre barnen var utflugna. Äldsta dottern Diana, som fyllt 30, var gift och hade två barn.

Diana kände sig utanför. Hon upplevde att brodern Randolph var faderns favorit och lillasystern Sarah moderns. Diana var en känslig person. Som tonåring hade hon gjort uppror mot föräldrarna genom att söka sig till teatern. Men innan karriären tog fart gifte hon sig med en förmögen sydafrikan, John Bailey. Clementine ifrågasatte omgående deras relation och farhågorna besannades. Äktenskapet avslutades tre år senare. En kort tid därefter gifte hon om sig med den konservative politikern Duncan Sandys. När kriget började anmälde sig Diana som frivillig officer vid Women’s Royal Naval Service. Kanske var det ett sätt att vinna föräldrarnas gillande. Även sonen Randolph, 28, ingick numera i den brittiska krigs­ makten. Han var egentligen journalist, men hade fått en tjänst vid faderns gamla förband, 4. husarregementet.

Randolph Churchill var inte lätt att tycka om. Hans oberäkne16