Marie-Chantal Long
Marie-Chantal Long
Vi 채r v채l v채nner.indd 3
2011-07-08 14.35
Läs mer om Marie-Chantal Long på www.rabensjogren.se
Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Marie-Chantal Long 2011 © Omslag: Johan Petterson Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2011 ISBN: 978-91-29-67809-3 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Vi är väl vänner.indd 4
2011-07-08 12.59
FÖRSTA JAG SKRIVER DET här för att jag måste förstå. Förstå hur det egentligen ligger till. Hur allt hänger ihop. Jag skriver det här för att komma ihåg, när minnena bleknat och till slut suddats bort. Ifall nån skulle behöva ett vittnesmål, om nån skulle komma ihåg fel. Allt finns här, nedskrivet, kan jag säga då. Jag vet, jag var själv med. Det var så mycket som hände på så kort tid, men det kändes som en evighet. Ändå bara några månader. Jag skriver det här för att jag är en ordnörd. Jag förstår inte dem som tänker i bilder. Och det som hände under de där månaderna måste jag sätta ord på, formulera, dissekera. En bild formulerar inte, den bara visar. Fotografer kom och tog just bilder. Bilder som visades i tidningarna. Det gjorde ont. Sen kom andra bilder som visade en annan sanning, men det var för sent. Folk kom mest ihåg de första bilderna. Jag skriver det här för att sen kunna släppa den där våren, lägga den bakom mig och sikta framåt. Jag vill inte se de där bilderna längre, jag vill inte läsa alla ord som skrivits en gång till. För mycket ljug. Och tafs. Osanningar om tafsandet. Osanningar om människor. Jag vet inte om tafs är det rätta ordet här men jag vill ha 5
Vi är väl vänner.indd 5
2011-07-08 12.59
det kvar. Tafsa på. Fingra på. Ibland räcker det med fingertopparna för att det ska kännas. Man behöver inte en hel hand. Det känns ändå. Ljug är det rätta ordet här och låter bättre än lögn. Ljug får det bli. Ljug är mer som påhitt, för stunden. Lögn låter så mycket mer … planerat. Även om jag förstår att det inte är så alla gånger. Jag smakar på ordet och ljug smakar precis som jag vill att det ska smaka. Tafs och ljug. När jag skriver det här har allt nyss hänt så jag kan inte ha glömt så mycket. Kanske ett par små obetydliga detaljer, som färgen på tröjan jag hade de där dagarna i plugget, eller om det fortfarande snöade i mars. Obetydligt för att det inte blev mer eller mindre ljug av det. Obetydligt för att tidningarna inte skrev om just det. Det blev ingen bild på snön utanför vårt hus med några ord under: Se hur snön ligger utanför den misstänktes hus. Eller: Den misstänktes son hade en mörkgrön tröja i slutet på februari. Men allt annat skrev de om. Allt. Om oss, vår familj, om vårt hus till exempel. Om min fars namn. Hans mörka skägg. Min mors blonderade hår och Alinas snaggade. Mina nördglasögon. Till och med om hundens ras. Att min far måste ha valt den rasen för att hundarna är så gulliga och ulliga, man vill bara klappa dem. Att det är tecken på att nåt inte riktigt stämde. Att han hade en sån hund för att locka till sig unga tjejer. Så skrev de. Jag överdriver inte. Jag är ordnörd men aldrig blir jag journalist. Aldrig 6
Vi är väl vänner.indd 6
2011-07-08 12.59
nånsin. Inte efter det här. Jag får bli … inte vet jag. Författare, programledare, forskare. Eller kanske en riktig journalist, inte en sån som skriver ljug. Det borde också finnas. Jag blir inte heller lärare. Framför allt inte i svenska. Inte på ett tag i alla fall. Först ska jag skriva ner allt som hänt. Sen blir det sommar. Sen vet jag inte. Vi ska flytta. Vi orkar inte vara kvar här efter den här våren. Ja, kanske min mor då. Hon kommer sen säger hon. Vi ska flytta till Göteborg. Skönt med en storstad. Jag vill försvinna i folkmassan, bli osynlig. Jag längtar efter många, olika, nya röster. Jag längtar efter sanningar. Efter blickar som säger välkommen hit, inte stick härifrån. Jag längtar efter kärlek, kärlek på riktigt. Inte en lek som jag inte förstår. Tafs och ljug. Det får bli namnet på vårens minnen. Det får bli rubriken på mitt vittnesmål. Jag måste berätta vad som hände, på riktigt. I detalj. Om jag kör fast, om jag glömmer, får jag vila ett tag och ta sats på nytt. Andas. Kanske blunda. Få ihop alla detaljer. Så att det till slut hänger samman. Vem som tafsade och vem som blev tafsad på. Vem som anklagade. Vem som grät. Vem som ljög. Vem som inte förstod. Vem som saknade kompass i livet. Om varför jag inte förstod nånting förrän allting redan skett. Allt började nån gång efter jullovet. 7
Vi är väl vänner.indd 7
2011-07-08 12.59
Innan dess, på hösten, skedde ingenting av vikt. Förutom att jag började på Nya Södra och att det kändes befriande efter låtsasplugget i åttan och nian. Att äntligen få bekänna färg: jag är en ordnörd. Äntligen få skriva. Läsa. Ta till sig ännu fler ord på ännu fler språk. På Nya Södra gick det att fortsätta med franskan och plussa på med latin i ettan. Inte längre en nörd, bara en expert. Min mor förstår mig inte. Jag kallar henne mor, eller Eliza, och hon hatar mig varenda gång. Mor. Så säger man på danska. Så sa man förr i tiden, det låter så snyggt, som början på en dikt. Inte kallar jag dig son, svarar hon då. Jag har bett henne att kalla mig så: Min son. Eller: Sonen min. Hon vägrar. Hon låtsas inte om mig när jag kallar henne Eliza. Hon påstår att mina kurser på Nya Södra är skadliga för min mentala hälsa och att hon hellre hade velat ha en sportnörd till son. Min mor säljer kläder och skor i en egen butik och tänker mycket på sitt utseende. Hon har inte fyllt fyrtio. Hon blonderar håret och odlar ”en frän stil med sotiga ögon”. Det är hennes egna ord på det, hon kallar det girl power. Min far bryr sig inte om vad jag kallar honom. Så länge du inte visslar på mig är det bra, säger han. Min far är en mycket lång och smal man. Han ser lite annorlunda ut än andra män, grannarna till exempel – allvarlig, lite barsk. När tidningarna skrev om det där var det en som använde ordet avskyvärd. Värd allas avsky. Min far och hans mörka skägg var värda allas avsky.
8
Vi är väl vänner.indd 8
2011-07-08 12.59
Jag går för fort fram. Jag måste berätta om allt det andra först. Om tafs och ljug och om vem som sa sanningen. Annars får jag det inte att hänga ihop. Jag önskar att nån kunde hjälpa mig att räta ut allting. Det är så många trådar som trasslats ihop nåt hemskt. Alina kanske? Men Alina befann sig mitt i utan att riktigt förstå. Hon har inte den blicken som behövdes. Kanske om några månader. Kanske när vi bor i Göteborg. Det får landa hos henne först. Som det heter. Om nån har girl power så är det Alina. Hon har de där musklerna som jag aldrig kommer att få. Hon såg så stark ut den där dan hon hade snaggat sig, i ett träningslinne som visade ännu mer än vanligt av hennes axlar och hals. När var det? Förra sommaren. Själv har jag lång lugg. Jag är mycket smalare och liksom mesigare än Alina. Jag såg min mors blick som flackade mellan Alina och mig och för en gångs skull lyckades jag läsa vad hon tänkte: Varför var det inte Alina som var mesig utan muskler, med lång lugg och trevliga nördglasögon och jag som var den sportiga, snaggade, muskulösa typen? Ändå tyckte Eliza om girl power. Men när Alina visade girl power ville Eliza att hon skulle vara mesig. Det stämde inte. Det var mycket som inte stämde i vår familj. Är det viktigt att jag kommer ihåg detta? Det var långt innan det som nu har hänt. Är det viktigt med Alinas snagg och vad min mor tyckte om det? Kanske det. För det var det där snacket om girl power som betydde olika saker för olika människor. För Alina 9
Vi är väl vänner.indd 9
2011-07-08 12.59
betydde det kanske att snagga sig, styrketräna och bli bäst på handboll. För min mor handlade det mer om att känna sig, inte vet jag, snygg eller ung eller nåt. Att hon ville känna sig fri fast hon var gift och tvåbarnsmor. Att hon ville kunna ta för sig. Ta för sig. Det var just det uttrycket som Liselotte Sand brukade använda. Liselotte Sand, min svensklärare. För henne var det inte riktigt fråga om girl power utan om Strindberg och kvinnorna på hans tid. Då kvinnorna ville ta för sig och Strindberg tyckte om det, så länge det inte var hans egna fruar som gjorde det. Nån sorts girl power även då. Nej, det hände inget särskilt förra hösten. Äntligen mådde jag bra i skolan. Jag läste, jag skrev, jag pluggade så mycket jag orkade. Jag umgicks inte så mycket med folk i klassen men fick ändå sitta med ibland utan att det störde nån. Jag hade inte umgåtts med folk i mina tidigare klasser så det blev ingen skillnad. Jag var trevligare hemma fick jag höra. Alina blev snällare mot mig och slutade kalla mig nörd, särskilt efter att jag färgade håret svart. Glasögonen bytte jag också, jag hade hittat ett par fyrkantiga svarta bågar på Tradera och så var det slut med Harry Potter-skämten hemma. Av min far fick jag ärva några slitna tröjor som hängde lite slött på axlarna. Alina berömde looken, min far log lite och sa att jag var rätt lik honom när han var i samma ålder, lika lång och benig fast utan skägg. Min mor lät som om hon fnös och ville kanske byta ut mig mot en annan, bättre son. 10
Vi är väl vänner.indd 10
2011-07-08 12.59
Innerst inne ville jag nog att min mor skulle bli nöjd med mig. Det kanske var det som saknades i mitt liv. Inte vet jag. Kanske var min mor inte nöjd med min far heller. Kanske var hon besviken på hela vår familj. Den man hon hade valt för 20 år sen hade kanske visat sig vara en annan än den hon trodde. Hon hade kanske stadgat sig för tidigt. 19 år. Som om jag skulle välja nån om tre år och vara kvar hos henne resten av livet. Det går ju inte. ”Den-nis-s”, brukar min mor säga med ett liksom spetsigt uttal när hon vill låta otrevlig eller när hon inte står ut med honom. Hon studsar mitt i och drar ut på sista bokstaven, hon nästan väser. ”Den-nis-s! Måste du …” Hon brukar inte avsluta meningen. Man förstår ändå. Bilderna på dem två när de var unga och kära tycker jag om att titta på, men det gör inte min mor. ”Titta hur jag ser ut! Vilken frisyr! För 20 år sen hade man verkligen ingen smak.” Jag tycker att de är vackra på bilderna: Eliza har mörkare hår, ett stort leende och rundare kinder. Hon verkar lycklig. Min far ser ännu blygare ut än i dag, ännu smalare och med mindre skägg. Han påminner om Che Guevara, han är stilig. På vissa bilder röker han till och med pipa. Det fick han sluta med sen. Min mor tyckte inte längre om lukten. Här är hela bilden: Min mor, som jag kallar Eliza, är rätt så missnöjd med oss alla. Min far heter Dennis Milanovic och bara för att han inte bryr sig brukar jag omväxlande kalla honom far eller Dennis. Hans föräldrar kom hit från Balkan innan han föddes. Själv är han svensk, förutom 11
Vi är väl vänner.indd 11
2011-07-08 14.20
namnet. Alina är snaggad och knappt ett och ett halvt år yngre än jag, men mycket starkare. Hennes mål i livet är en plats i handbollslandslaget. Det kan vara viktigt med hela bilden för att förstå hur allt hänger ihop. Alla dessa detaljer. Eliza, Dennis, Alina. Och så hunden, en bichon frisé, ullig, gullig, kallad Moss efter det riktiga namnet Mozart nånting i stamtavlan. Jag själv, med svartfärgat hår, mindre Harry Potter och mer … inte vet jag. Vårt familjeporträtt är komplett. Liselotte Sand sa ett par gånger att jag såg ut som en intellektuell från 50-talets Paris. Glasögonen. Looken. Alldeles för lite muskler. Den slappa tröjan. Kanske var det skönt att bli sedd. Det tänkte jag inte på först. Var det viktigt för mig att bli det? Var det det hon förstod? Såg hon på mig att min mor hade önskat sig en annan son? Liselotte Sand tyckte inte om när jag sa att hon var som en mor för mig. Efter jullovet försvann två av våra lärare. Matteläraren gick i pension. Den nya var ung, full av idéer och tatuerad. Han hade en skön stil och likadana glasögon som mina när han inte orkade fumla med linser. Den andra, vår svensklärare, blev påkörd av en snöskoter när han åkte skidor i fjällen. Min mor trodde inte på det förrän det stod i tidningen. Han klarade sig till slut men behövde tid för att repa sig. Då kom det en vikarie till oss. Det var hon som var Liselotte Sand. 12
Vi är väl vänner.indd 12
2011-07-08 12.59