9789186021719

Janet Frame Ansikten i vattnet

Del ett

C L I F F H AV E N

1 D E har sagt att vi är skyldiga Säkerheten tro och lydnad, att han är vårt Röda kors som kommer att förse oss med salvor och bandage för våra sår och avlägsna de främmande idéer de fantasins glaspärlor dårskapens krökta hårnålar som är inbäddade i våra sinnen. På alla dörrar som leder till och från världen har de satt upp varningslappar och listor på säkerhetsåtgärder att ta till i extrema nödfall. Blixtnedslag, isolering i snöstorm i Antarktis, ormbett, upplopp, jordbävningar. Somna aldrig i snön. Göm saxarna. Se upp för främlingar. Om du kommer vilse i ett främmande land måste du bestämma tiden genom att se på solen och av bäckarnas flöde mot havet avgöra var du befinner dig.

Kämpa inte emot om någon försöker rädda dig från att drunkna.

Sug ut ormgiftet ur såret. Spring ut under öppen himmel när jorden öppnar sig och skorstenarna faller. Men för den slutgiltiga domedagen när »de som ser ut genom fönstren kommer att förmörkas« finns det inga slagord. Gatorna fylls av panikslagna människor som ser sig om åt höger och vänster, döljer saxarna, suger giftet ur ett sår de inte hittar, bedömer tiden utifrån solens ställning på himlen sedan solen själv har smält och rinner längs mörkrets kanter och ned i de bortångade havens kratrar.

Hur ska vi till den dagen kunna hitta vägen i vår sömn och våra drömmar och skydda oss själva från deras skrämmande verklighet av blixtnedslag ormar trafik baciller upplopp jordbävningar snöstormar och smuts medan lössen kravlar som gåtor genom våra sinnen ? Fort, var är Röda korset nu med salva och plåster nål och tråd och de rena linnebindorna för att mumifiera våra variga drömmar ? Säkerheten först.

* 9

Jag ska skriva om farans årstid. Jag lades in på sjukhus för att en stor spricka öppnades i isflaket mellan mig och de andra människor jag såg glida i väg med sin värld över ett violblått hav där hammarhajar i tropisk frid simmade bredvid sälar och isbjörnar.

Jag var ensam på isen. Det blev snöstorm och jag domnade och ville lägga mig ned och sova och skulle ha gjort det om inte främlingarna hade kommit med saxar och tygväskor fulla med löss och giftflaskor med röda etiketter och andra faror som jag inte hade känt till tidigare – speglar, slängkappor, korridorer, möbler, små fyrkanter, reglade sträckor av tystnad – enfärgat och mönstrat, ett fritt utbud av röster. Och främlingarna satte tyst upp ­cirkelrunda kattunstält och kamperade där med mig, omgav mig med sitt varulager av faror.

Men jag tyckte om att äta Carmello-choklad för att jag kände mig ensam. Jag köpte en kaka med tolv bitar för sex pence. Jag satt på kyrkogården bland krysantemumbuketter nedstuckna i brunaktigt vatten i slemmiga syltburkar. Jag gick fram och tillbaka i den mörka staden, följde de blänkande spårvagnsspåren som uppfångade och skärpte gatljuset till pilar, och spårvagnarna sände plötsliga gnistregn över huvudet på mig och de regnbågsskimrande ljusglimtarna fick det att kännas som om jag såg ­genom tårar. Men skyltfönstren talade till mig, och det gjorde regnet också, där det rann innanför fönstret på fiskaffären, och det gjorde den rena mossan och ormbunkarna i blomsteraffären och de tantiga sladdriga dräkterna och de gammalmodiga ­kapporna som hängde på urmodiga gipsdockor i de billigare affärerna som inte hade råd att lysa upp sina skyltfönster och måste tränga ihop sina varor, som förevisades med stora röd­ målade varningsskyltar. De talade alla till mig. De sa Akta dig för realisation, akta dig för rabattpriser. Akta dig för trafiken och för baciller; om du hittar en näsduk ska du hålla upp den mellan tummen och pekfingret tills någon gör anspråk på den. Ånga bort en luftrörskatarr med Friars’ Balsam. Sitt inte på toalett­ sitsen på en offentlig toalett. Fara. Kraftledningar ovanför.

10

Jag var ännu inte civiliserad. Jag bytte min säkerhet mot fantasins glaspärlor.

Jag var lärare. Rektorn följde mig hem. Han delade upp sitt ansikte och sin kropp i tre delar för att hota mig med tredubbel fara, så att tre rektorer följde mig, en på var sida och en i hälarna. Ett par gånger vände jag mig försagt om och frågade: Vill ni ha en guldstjärna för gott uppförande ? Jag satt uppe hela natten på mitt rum och klippte ut stjärnor ur ark av guldpapper, klistrade upp stjärnorna på väggarna och över dörren i hyresvärdinnans finaste garderob och över huvudgärden och ansiktet och ögonen på hennes stoppade divan, tills rummet var tapetserat med stjärnor, möblerat som en privat natt, som en amulett mot de tre rektorer som tvingade mig att sitta och snällt dricka te med de andra i lärarrummet varenda morgon och som gick på tå i strandskor längs ringblomsrabatten och odlade stinkande goda råd och plattityder. Med mitt goda uppförande som mutor trodde jag att jag höll dem fast med mjöl och vatten i en pappersgalax av uppskattning fast jag i själva verket bara gav mig själv de hundratals belöningarna, garantierna, säkerhetsåtgärderna, försäkringspremierna för att jag ensam var stygg, för att jag ensam hade setts och hörts, hade talat innan jag ens blev tilltalad, hade köpt dyra kakor utan att bli ombedd och satt upp dem på väggen.

Mitt rum stank av dambindor. Jag visste inte var jag skulle göra av dem och gömde dem därför i hyresvärdinnans valnötsbyrå, i översta lådan, mellersta lådan och nedersta lådan; det stank av intorkat blod överallt, av skämd mat som hade fallit från hyllorna i ett inre hus som saknade hyresgäster och möbler och hopp om nytt hyreskontrakt.

Rektorn flaxade med vingarna; hans efternamn rimmade på vråk, vilket gav honom makt över de döda, makt att renäta benen på dem som ligger i öknen.

Jag svalde en ström av tårar; det var lätt; jag sov det goda arbetets och det utmärkta uppförandets goda sömn.

Jag kunde kanske ha dykt ned i det violblå havet och sim11

mat över det för att hinna ikapp de bortdrivande människorna i världen; ändå tänkte jag Säkerheten först, Titta åt vänster och Titta åt höger. De försvinnande grupperna av människor vinkade med sina smutsiga näsdukar som de ängsligt höll mellan tummen och pekfingret. Sådan försiktighet ! De höll för munnen och näsan när de nös, men fötterna var bara och frusna och jag tänkte att de kanske inte hade råd med strumpor och skor och därför stannade jag på mitt isflak eftersom jag inte ville riskera fattigdomens fara och tittade noggrant åt vänster och åt höger och aktade mig för den förfärliga trafiken över den ödsliga ­polaröknen tills en man med gyllene hår sa: »Du behöver vila dig från krysantemum och kyrkogårdar och parallella spårvagnsspår som leder ned mot havet. Du behöver komma bort från sand och lupiner och garderober och stängsel. Mrs Hogg ska hjälpa dig, Berkshiresuggan som har opererat bort struman, och du skulle hur grädden strömmar ur hålet i halsen och höra hur fint det visslar när hon andas.« »Ni misstar er«, sa Mrs Hogg och ställde sig på tå med hakan i vädret. »Jag kanske har gulbruna morrhår men det har aldrig strömmat grädde från något hål i min hals. Och förklara för mig vad det är för skillnad mellan geografi, elektricitet, kalla fötter, ett barn fött utan vett som sitter och dreglar i ett rött trälok på en betonggård och Guiderius och Aviragus klagovisa Räds ej mer för solens sting, Ej för vinterns vilda yra; Dig ingen frambesvärje !

Ej häxors konst dig snärje !

Må spöken ej förfära !

Ej ont dig komma nära ! «

12

Jag var rädd för Mrs Hogg. Jag kunde inte förklara skillnaden för henne. Jag skrek åt henne: Dåre, dåre, vid spåret där, Sköt dig själv så stannar jag här.

Hur sköter sig en dåre ? En dåre på Cliffhaven »nedåt banan« där tåget stannar i tjugo minuter för att lämna av och lasta på postsäckar och låta resenärerna ta en gratistitt på dårarna som står där i grupper och gapar fascinerat ?

Tala om för mig vad klockan är nu. Den förryckta skolklock­ an slår i yrsel mot kläppen; har jag kommit i tid till skolan ?

Körsbärsblomman knoppas i sina blankpolerade blad, de sammetshalsade lejongapen står i blom, vinden penslar solsken över raden av smidiga popplar som växer utanför vid vallen, alldeles vid stigen. Jag ser dem från fönstren som bara kan öppnas en och en halv decimeter nertill och upptill och varför kommer människor i skära uniformer med nycklar fästa i en snodd fastknuten vid bältet och nedstoppade i kängurufickor för att låsa dörrarna ? Är det efter tedags ? Violett ljus, gul kamelia, barnen på gatan som hoppar hage spelar brännboll och kula tills det utsuddande mörkret till och med suger färgen från den gula kamelian ?

Jag vill sätta varma yllesockar på människorna i den andra världen, men jag drömmer och kan inte vakna, och jag vräks över klippkanten och hänger där i två fingrar som Den stora overkligheten dansar och trampar på.

Så det enda jag kunde göra var att gråta. Jag grät för att snön skulle smälta och för att de mäktiga som bestämde skulle komma och riva ned varningsskyltarna och jag svarade aldrig Mrs Hogg för att förklara skillnaden, för jag förstod bara likheten som v­ äxte fram med den. Skillnaden skingrades i luften och vissnade och lämnade likhetens frukt kvar, som ett hänge som blottar hassel­ nöten.

2 J A G F R Ö S . Jag försökte hitta ett par långa sjukhusstrumpor av ull för att hålla fötterna varma så att jag inte skulle dö under den nya behandlingen, elchockbehandlingen, och min kropp fick bäras ut i smyg genom bakdörren till bårhuset. Varenda morgon vaknade jag med skräck och väntade på att dagsköterskan skulle gå sin rond och läsa upp från den lista med namn hon höll i handen om jag skulle få chockbehandling eller inte, den här nya och moderna metoden att lugna människor och få dem att inse att order är till för att lydas och att golv måste bonas utan protester och att ansikten måste låsas i leenden och att det är ett brott att gråta. Att vänta i gryningen, i de svartkrönta iskalla timmarna, var som att vänta på att dödsdomen skulle falla.

Jag försökte minnas vad som hade hänt dagen innan. Hade jag gråtit ? Hade jag vägrat att lyda en order från någon av sköterskorna ? Eller hade jag fått panik vid åsynen av någon mycket svårt sjuk patient och försökt fly ? Hade någon sköterska hotat mig med: »Om du inte ser upp åker du på behandling i morgon« ? Dag efter dag ansträngde jag mig för att avläsa personalens ansikten så noggrant som om de hade varit radarskärmar som kunde avslöja om det öde som hade beretts åt mig var i annalkande. Jag var listig. »Låt mig torka golvet i kontoret«, bad jag. »Låt mig städa på kontoret, för mot kvällen har bacillerna lagt sig som en hinna över kontorsmöbler och journaler och om faran inte avvärjs kan ni falla offer för sjukdomar, vilket leder till oro och fingeravtryck och en handsydd liksvepning av billig bomull.« Så jag torkade golvet på kontoret, som en försiktighetsåtgärd, och smög mig fram till systers skrivbord och kastade en snabb

14

blick i den öppna dagsrapporten och på listan över behandlingarna morgonen därpå. En gång såg jag mitt namn där, Istina Mavet. Vad hade jag gjort ? Jag hade inte gråtit eller talat när jag inte skulle eller vägrat köra den gamla polermaskinen fram och tillbaka med golvtrasan under eller inte velat hjälpa till att duka fram teet eller bära de rågade grishinkarna till köksdörren. Det fanns uppenbarligen något brott jag inte kände till och inte hade fått med på min lista eftersom jag inte kunde upptäcka det med sinnets svepande strålkastare in i det omedvetnas mörka inland.

Det var då jag förstod att jag måste vara försiktig. Jag fick lov att bära handskar så att jag inte lämnade några spår när jag gjorde inbrott i känslans överfyllda hus och för eget bruk tog övermod missmod misstänksamhet fasa.

När vi såg dagsköterskan gå från den ena patienten till den andra med listan i handen ökade vår sjuka rädsla. »Du ska på behandling. Ingen frukost för dig. Behåll nattskjortan och morgonrocken på och ta ut tänderna.« Vi måste vara försiktiga, lugna, behärskade. Om våra för­ aningar inte besannades blev vi så yra av lättnad att vi kunde riskera akutbehandling om vi visade det för tydligt. Om vårt namn dök upp på den ödesdigra listan blev vi tvungna att med all kraft försöka dämpa den stigande paniken, fast det inte alltid lyckades. För det fanns ingen chans att komma undan. Så fort namnen hade kungjorts låstes alla dörrar omsorgsfullt och vi var tvungna att stanna inne på observationsavdelningen där behandlingen ägde rum.

Det var en tid av lyssnande – till de andra patienterna som gick genom korridoren mot frukosten, till tystnaden när syster Honey bad bordsbönen med sänkt huvud och vaksamt öppna ögon. »Tack gode Gud för den mat vi ska få i dag.« Och sedan hördes det plötsliga muntra smattret av skedar mot gröttallrikar, stolsben som skrapade mot golvet, det miss15

nöjda muttret vid slutet av måltiden när den oundvikliga saknade kniven letades upp medan syster bistert varnade: »Ingen får gå från bordet innan kniven har kommit fram !« Sedan ännu mer skrapande och skrammel när systers befallning: »Då reser vi oss, mina damer !« åtlyddes. Sidodörrar låstes upp när patienterna beordrades till sina olika arbetsplatser. Tvätteriet ! Syrummet ! Sjuksköterskehemmet ! Raska på, mina damer ! Sedan de marke­rade fotstegen när den massiva översköterskan, Matron Glass, närmade sig i korridoren på små svartskodda fötter, låste upp dörren till observationsavdelningen och tog en överblick över oss, som en boskapsuppfödare bedömer en boskapshjord som står på marknadsplatsen och väntar på att åka lastbil till slakteriet och frågar sköterskan: »Är alla här ? Se till att de inte äter ­någonting.« Vi stod och väntade i små grupper, eller kröp ihop i en halvcirkel runt den stora eldstaden med låsta luckor, där en hög sura kolbitar motvilligt pyrde, och lade händerna på de svärtade stängerna i brasgallret för att värma de domnade fingertopparna.

För trots lejongapen och de pudrade ollonborrarna och körsbärsblommorna var det alltid vinter. Och det var alltid vår farliga årstid: Elektricitet, den fara vinden sjunger till i ledningarna en grå dag. Gång på gång tänkte jag: Vilka säkerhetsåtgärder måste jag vidta för att skydda mig själv mot elektricitet ? Och jag gjorde en lista på nödsituationer – blixtnedslag, upplopp, jordbävningar, och de mått och steg som vidtagits för världen genom människans Röda Korset Gud Säkerheten som vi är skyldiga tro och lydnad eller dö på det avskurna isflaket, i dubbel ensamhet. Men jag kunde inte komma på vad jag borde göra när jag hotades av elektricitet, annat än att jag tänkte på min fars höga gummistövlar som han hade på sig när han fiskade och att de stod ute i boden där de malätna rockarna hängde bakom dörren, bredvid högarna av gamla skämttidningar som Humor Magazine och F ­ inest Selections of the World’s Wit, för att läsas på dasset.

Var fanns boden och de gamla kläderna med spindelväv och 16

grå­suggor i vecken ? Om du går vilse i ett främmande land ska du bedöma din position utifrån bäckarnas flöde mot havet och tiden utifrån solen.

Jodå, jag var listig. En gång påminde jag mig ett samband mellan elektricitet och vätska och med ursäkt att gå på toaletten fyllde jag inskrivningsbadkaret och lade mig i det med nattskjortan och morgonrocken på och tänkte: Nu kommer de inte att behandla mig och kanske får jag ett hemligt inflytande över den strömlinjeformade gräddgula maskinen med alla dess knappar och visare och lampor.

Tror ni på hemligt inflytande ?

Det hade förekommit ögonblick av vild lättnad när maskinen gick sönder och doktorn irriterad kom ut från behandlingsrummet och syster Honey kom med den välkomna kungörelsen: »Ni kan klä på er. Det blir ingen behandling i dag.« Men den där dagen när jag klev ned i badkaret uteblev det hemliga inflytandet och jag fick behandling, föstes snabbt in i rummet som första patient, till och med innan de bråkiga ­patien­terna från avdelning två, stormavdelningen, fördes in för »multipel«, vilket innebar att de fick två behandlingar i följd, och ibland tre. De här upphetsade människorna i sjukhusets röda morgonrockar och långa grå sjukhusstrumpor och pösiga randiga underbyxor som vissa gjorde sig möda att visa upp för oss andra, tilltalades med förnamn eller smeknamn. Dizzie, Goldie, Dora. Ibland kom de fram till oss och började anförtro sig åt oss eller dra oss vördnadsfullt i ärmen som om vi verkligen hade varit av en helt annan ras än de, vilket vi själva kände. Var vi kanske inte de »sansat« sjuka som ännu inte hade utbytt talet mot djurläten eller okontrollerat sparkade och slog eller bröt ihop av tyst hemligt skratt ? Och ändå utstötte vi alla, vare sig vi kom från den stormiga avdelningen eller den »fina« avdelningen, samma halvkvävda skrik när det blev dags för behandling och vi föstes eller drogs in i rummet i änden av avdelningen och elektriciteten slogs på och försatte oss i ögonblicklig ensam medvetslöshet.

17

*

Det var tidigt i min dröm. Tidens spår korsades och smälte samman och vid frontalkollisionen av timmar utbröt en brand som svärtade den vegetation som odlar ett grönt minne vid sidan av spåret. Jag tog en fingerborg med vatten destillerat från havet och försökte släcka elden. Jag viftade med en liten grön flagga mot de ankommande timmarna och de körde förbi genom den härjade landsbygden till sin destination och ansiktena stirrade ut på mig genom fönstren. Jag såg att det var människor som väntade på att få elchockbehandling. Där satt Miss Caddick, som kallades Caddie, en elak och misstänksam kvinna som inte visste att hon snart skulle dö och att hennes kropp skulle smusslas ut bakvägen till bårhuset. Och där såg jag mitt eget ansikte stirra ut från en vagn full av människor med smeknamn och i sjukhuskläder, randiga rockar och grå ylletröjor. Vad skulle det betyda ?

Jag var så rädd. När jag först kom till Cliffhaven och gick in i dagrummet och såg människorna sitta där och stirra rätt ut tänkte jag som någon ute på gatan tänker när han ser någon annan stå och stirra upp i himlen: Om jag tittar upp kommer jag också att se det. Och jag tittade, men jag såg det inte. Och stirrandet var inte som ute på gatan ett tillfälle för människor att samlas och dela åsynen utan ett tillstånd av ensamhet, en vison inom privata och slutna ramar.

Och det är fortfarande vinter. Varför är det vinter när körsbärsträden blommar ? Jag har varit här på Cliffhaven i åratal nu, hur ska jag kunna vara i skolan klockan nio om jag är inlåst på observationsavdelningen och väntar på elchocken ? Det är så långt att gå till skolan, hela Eden Street, förbi Rabble Street och Dee Street, förbi doktorns hus och deras lilla flickas dockskåp som står ute på gräsmattan. Jag önskar att jag hade ett dockskåp. Jag önskar att jag kunde göra mig liten och bo inne i det, hopkurad i en tändsticksask med sängförhängen av siden och guldstjärnor för gott uppförande målade på plånet.

Det finns ingen väg ut. Snart är det dags för behandlingen.

18

Genom verandafönstret kan jag se sköterskorna komma tillbaka efter andra frukosten och åsynen av dem där de kommer gående två och två och tre och tre förbi rabatterna av lejongap och akleja och blommande körsbärsträd får mig att må illa av förtvivlan och uppgivenhet. Jag känner mig som ett barn som har tvingats äta obekant mat i ett främmande hus och måste sova i ett främmande rum med sängkläder som luktar annorlunda och med andra kantband på filtarna och på morgonen vaknar till synen av ett främmande och skrämmande landskap utanför fönstret.

Sköterskorna kommer in på avdelningen. De samlar in lös­ tänder från de patienter som ska behandlas, släpper ner dem i vatten i gamla spräckta muggar och skriver namnet utanpå med blekblått kulspetsbläck. Pennan halkar på den ogenomträngliga porslinsytan och bläcket sprids och flyter ut så att kanterna på bokstäverna ser ut som mikrofilmade flugfötter. En sköterska kommer med två små kantstötta emaljmuggar med metylsprit och eterhaltig tvål för att »massera upp« tinningarna på oss så att elchocken ska »ta«.

Jag försöker hitta ett par grå yllestrumpor för jag vet att jag kommer att dö om jag är kall om fötterna. En patient ser noga till att hon har underbyxorna på sig »om jag skulle sparka upp med benen inför doktorn«. I sista minuten, när känslan av klockan nio omger oss och vi sitter på de hårda stolarna med huvudena bakåtlutade medan den våta bomullen gnids mot tinningarna tills huden brister och svider och resterna av tvättspriten rinner ned i öronen och plötsligt blockerar ljuden, kommer ett sista utbrott av skrik och panik, försök att slita till sig överbliven mat från patienter i sängarna, och när en sköterska ropar: »Toalettbesök !« och dörrarna till avdelningen öppnas för ett snabbt bevakat besök i de dörrlösa toalettbåsen, med vakter i korridoren för att förhindra flyktförsök, hörs ljud av sparkar och kamp när någon försöker ta sig förbi, samtidigt som hon genast inser att det inte finns någonstans att springa. Dörrarna till världen utanför är låsta. Man blir bara förföljd och tillbakasläpad och om det är 19

översköterskan som fångar en säger hon ilsket: »Det är för ditt eget bästa. Ta dig samman nu ! Du har bråkat tillräckligt !« Matron Glass erbjuder sig inte att själv genomgå chockbehandling i samma anda som misstänkta personer ibland erbjuder sig att ta första biten av den kaka som kan innehålla arsenik.

Blommiga skärmar dras för änden av sjuksalen där behandlingssängarna har gjorts i ordning med uppvikta lakan och kuddarna i rätt vinkel för att kunna ta emot den medvetslösa ­patienten. Och nu vill alla gå på toaletten igen, och igen, medan paniken växer och sköterskan låser dörren för sista gången och toaletterna blir oåtkomliga. Vi längtar efter att få gå dit, sitta på de kalla porslinsstolarna och på enklast möjliga sätt försöka lätta oss från det stigande obehaget i sinnet, som om den kroppsliga processen kunde förändra obehaget och spola bort det som brännande vattendroppar.

Och nu hörs ljudet av morgonhosta och det spänstiga gnisslet av gummisulor mot det blankbonade korridorgolvet utanför, synkoperat med det snabba pingpongsmattret från stabila systers­kor, och doktor Howell och Matron Glass är här. Hon låser upp dörren och stiger åt sidan när han går in och de fortsätter ­sedan i kunglig procession fram till syster Honey, som ­redan väntar i behandlingsrummet. I sista minuten, eftersom det är brist på sköterskor, kommer den nyanställda socialarbetaren som har ombetts att hjälpa till vid behandlingen inspringande (vi kallar henne Pavlova). »Vill syster kalla in den första patienten ?« Jag har många gånger erbjudit mig att gå in först eftersom jag gärna påminner mig själv om att medvetslösheten är så kort­ varig att många av de andra i gruppen fortfarande kommer att stå och vänta i ångestladdad yrsel när jag vaknar, vilket ibland gör dem så förvirrade att de inbillar sig att de kanske redan har fått behandlingen, att den kanske har smugit sig på dem utan att de har märkt det.

Människorna bakom skärmen börjar kvida och gråta.

20

Vi tas i strikt ordning efter »volt«.

Vi väntar medan patienterna från avdelning två »fixas«.

Vi känner till ryktena kring elchockbehandlingen – vi tränas för Sing Sing där vi till slut ska anklagas för mord, dömas till döden och sitta fastspända i elektriska stolen med elektroderna fastsatta mot huden genom glipor i kläderna medan håret sveds när vi dör och den sista lukten i näsborrarna är lukten av oss själva som brinner. Och rädslan gör vissa patienter ännu galnare.

Och det påstås att det är ett sätt att få en att prata, att alla ens hemligheter skrivs upp och arkiveras i behandlingsrummet och jag har sett bevis på det för jag har gått igenom behandlingsrummet med en korg smutstvätt och sett mitt kort. Oberäknelig och farlig, står det. Varför ? Och hur ? Hur ? Vad ska allt det här betyda ?

Det är nästan min tur. Jag går fram till dörren till behandlingsrummet för att vänta eftersom det är så många behandlingar som ska göras att doktorn blir otålig över minsta försening. Produktionstakten ökas så att säga (som tvättekonomi – en uppsättning på, en ren och en i tvätten) om en patient står och väntar vid dörren, en annan ligger på behandlingsbordet och en tredje får sin sista »uppmassering« för att ta den förstas plats vid ­dörren.

Plötsligt hörs det oundvikliga utropet eller skriket från andra sidan den stängda dörren som slås upp efter ett par minuter och Molly eller Goldie eller Mrs Gregg rullas ut, snörvlande och i krampryckningar. Jag sluter ögonen hårt när sängen rullar förbi mig, ändå kan jag inte undgå att se den, eller andra sängar där människor ligger, kanske i tung sömn eller kvidande vaka, med upphettade ansikten och blodsprängda ögon. Jag kan höra någon stöna och gråta, någon som har vaknat i fel tid och på fel plats för jag vet att behandlingen stjäl sådant från en och lämnar en ensam och blind i ett varats intet och man försöker fumla sig fram som ett nyfött djur mot den första tröstens flöde och sedan vaknar man, liten och rädd, och tårarna bara rinner i en sorg man inte kan ge namn.

21

Bredvid mig står sängen där jag ska ligga efter behandlingen, med uppvikt lakan och tillrättalagda kuddar. De kommer att lyfta över mig i den och jag kommer inte att veta om det. Jag stirrar på sängen som om jag måste etablera kontakt med den.

Få människor får en förhandstitt på sin kista, men om de fick det kanske de skulle frestas att försöka förmå den att bevara ett par små minnen av deras identitet bland sidenvecken. I fantasin låter jag en lapp med tid och plats glida in under kudden i sängen så att jag inte ska bli fullständigt förvirrad när och om jag någonsin vaknar och tvingas treva i panik i mörkret att inte veta och inte vara. Sedan går jag in i rummet. Så modig jag är ! Alla säger att jag är så modig ! Jag lägger mig på behandlingsbordet. Jag försöker andas djupt och lugnt som jag har hört att det är bra att göra när man är rädd. Jag försöker låta bli att lyssna när föreståndarinnan hest som en mördare viskar till en av sköterskorna: »Har du munspärren ?« Och inom mig upprepar jag gång på gång en dikt som jag lärde mig i skolan när jag var åtta år. Jag läser dikten på samma sätt som jag bär de grå strumporna, för att avvärja Döden. Det är inte några viktiga rader eftersom det extrema tillståndet ofta kräver en koncentration på oväsentligheter. Den döende mannen undrar vad de ska tänka när de klipper hans tånaglar, mannen som sörjer räknar kalkarna på en blomma. Jag ser Miss Swap, som lärde oss dikten, framför mig. Jag ser skäggvårtan på ­sidan av hennes näsa, de två upphöjningarna som en brödlimpa i minia­tyr och de gulröda hårstråna som växer ut från toppen.

Jag ser mig själv stå och deklamera i klassrummet och känna hur den slitna fernissade kanten på bänken trycker mot kroppen, rätt mot navelknappen där jag kan fiska upp smutskorn med fingret.

I ögonvrån ser jag min bänkkamrats pennskrin som jag åtrådde eftersom det var en trippeldäckare med rosenmönster på locket och med en underbar urholkning där man kunde sätta tummen och dra ut locket ur skårorna. »Äpplen i månsken«, säger jag. »Av John Drinkwater.« 22

På vinden ligger äpplena rad vid rad.

I luckan lyser månen. I månskenets bad Får äpplena en havsgrön färg …

Jag kommer inte längre än tre rader. Trots att doktorn är strängt upptagen med att sköta om alla knappar och kontakter på maskinen, som han respekterar eftersom den är hans allierade i kampen mot övertidsarbete och problemen med depressioner fixeringar manier hos tusentals kvinnor tar han sig tid att le ett plågat God morgon innan han ger tecken åt översköterskan »Slut ögonen«, säger Matron Glass.

Men jag håller dem öppna, uppfattar den hemliga signalen och överväldigas av hjälplöshet medan översköterskan och fyra systrar och Pavlova trycker ned mina axlar och knän och jag känner hur jag faller som om en lucka hade öppnats till mörkret.

Medan jag faller föreställer jag mig att ögonen vänds inåt för att möta varandra och förvirra varandra med var sin sanning som de bekräftar utan min hjälp. Sedan stiger jag kroppslös ur mörkret för att gripa tag i konturerna av min identitet och dess position i rum och tid och klamra mig fast vid den som en hemlös parasit. Först hittar jag inte vägen, kan inte hitta mig där jag lämnade mig, eftersom någon har utplånat alla spår av mig. Jag gråter.

En kopp sött te hälls ned i min hals. Jag griper tag i sköters­ kans arm. »Har jag fått det ? Har jag fått det ?« »Du har fått behandling«, svarar hon. »Sov nu. Du har vaknat för tidigt.« Men jag är klarvaken och ångesten börjar stiga igen.

Ska jag tas ut för behandling i morgon ?

3 N Ä R doktorn var klar med morgonens sista chockbehandling brukade han dricka förmiddagste med Matron Glass och syster Honey på sköterskemottagningen, där han satt i den bästa fåtöljen, särskilt inburen från rummet intill, som kallades »mässen« och där besökare ibland togs emot. Doktor Howell drack ur en särskild kopp med örat omlindat med röd bomullstråd för att skilja personalens koppar från patienternas och på så sätt för­ hindra utbyte av sjukdomar som tristess ensamhet auktoritetsberoende. Doktor Howell var ung snuvig lönnfet blek (vi k­ allade honom Sconeset) närsynt medkännande utarbetad med den ­första entusiasmen snabbt falnande under koncentrerad stress, som ett nytt flygplan som sätts i en testkammare som simulerar miljontals flygmil och på några timmar drabbas av den metalltrötthet som annars tar åratal.

Förmiddagsteet följdes klockan elva av den ceremoniella ronden när doktor Howell, åtföljd av de allestädes närvarande Matron Glass och syster Honey, som fungerade både som tolkar och skyddsvakter, trädde in i dagrummet där de äldre damerna, och de yngre som ännu inte ansågs i form för arbete i tvätteriet eller syrummet eller, vilket rankades högre på den sociala skalan, på sköterskehemmet, håglöst vände blad i en gammal Illustrated London News eller Women’s Weekly eller stickade rutor till filtar åt de spetälska, eller virkade och broderade under uppsikt av den nyanställda arbetsterapeuten, som enligt ryktena hade ihop det med doktor Howell, vilket de hundra kvinnorna på avdelning fyra ogillade. »God morgon. Hur står det till i dag ?« stannade doktorn ­ibland till för att fråga med ett vänligt leende, samtidigt som han

24

snabbt sneglade på klockan och kanske undrade hur han rimligtvis skulle kunna klara av ronderna på alla kvinnoavdelningarna före lunch och hinna tillbaka till sin mottagning för att sköta korrespondens och samtal med krävande förvirrade skrämda skamtyngda släktingar.

Den patient som hade utvalts för samtal med doktorn blev för det mesta så upphetsad av denna sällsporda heder att hon ibland inte kom på någonting alls att säga eller satte i gång med en andlös redogörelse som avbröts av översköterskan. »Doktorn har för mycket att göra för att höra på allt det där, Marion. Fortsätt du med ditt broderi.« Och sedan viskade den allsmäktiga Matron Glass till doktorn: »Hon har inte varit särskilt samarbetsvillig på sista tiden. Vi har satt upp henne för behandling i morgon.« Och doktorn kunde nicka tankspritt och säga någonting dumt innan hans intelligens genast fick honom att inse sin egen dumhet och ta ett mentalt steg bakåt från sig själv som en försäljare som har talat nedsättande om sina egna varor. Han pekade med förnyat intresse på ett stramaljbroderi eller en kråksparkssöm som någon stolt patient stack under näsan på honom. Sedan kastade han en tredubbelt skuldmedveten blick runt dagrummet och drog sig mot dörren medan Matron Glass och syster Honey skötte den tekniska delen av hans sorti genom att låsa upp och låsa dörren och hålla undan de patienter vars behov av att kommunicera med en medkännande lyssnare fick dem att springa fram i ett sista försök att visa sina broderier eller vräka ur sig förbannelser eller hälsa och fråga: »Jo doktorn, när får jag komma hem ?« Ibland valde doktor Howell som i trots mot översköterskan och syster Honey att avskilja sig från dem och gå ut från dagrummet genom den dörr som vette mot den stora lummiga parken utanför avdelning fyra och då stod översköterskan och syster och såg anklagande på varandra och uppgivet på doktorn, som spindlar kanske stirrar när deras så omsorgsfullt inspunna fluga 25

flyr med en snabb knyck på vingarna.

Det var doktor Howells ungdom som tilltalade oss. De andra läkarna, som inte tog hand om oss men bestämde över sjukhuset var äldre och gråhåriga och sprang in och ut ur sina rum i främre delen av byggnaden som råttor som snodde in och ut ur sina gömställen och satt vid skrivborden med samma gamla söndertuggade lösningar utspridda runt sig som bobyggnads­material.

Det var doktor Howell som försökte sprida den intressanta nyheten att mentalpatienter var människor och därför möjligen någon gång kunde tänkas vilja ägna sig åt mänskliga aktiviteter. På det sättet uppstod »Kvällarna« när vi spelade kort och spel – dasstunna och hjärter, femkort och Svarte Petter, fia med knuff och kinaschack, med priser och middag efteråt. Men fanns det extra­ personal för att övervaka aktiviteterna ? Pavlova, som var den enda socialarbetaren på hela sjukhuset, närvarade hjältemodigt vid ett par »sällskapskvällar« för manliga och kvinnliga patienter i dagrummet på avdelning fyra. Hon satt och såg folk trilla ned i dasstunnan och sitta och hålla på Svarte Petter och spaderdamen och hoppa över varandras kulor på spelbrädet. Hon blev också glad när doktor Howell anlände som kvällens klimax i sportjacka och mjuka skor, med det halmgula håret vattenkammat och ett icke doktorsmässigt skratt som klingade varmt och äkta. Han var som en gud. Han var med och spelade ett spel som heter »Ormar och stegar« och kastade tärningen med en guds rätt att sända en blixt. Han visade förväntat missnöje när han blev tvungen att gå tillbaka fyra steg, men det var uppenbart att han till och med kunde tjusa giftgröna spelbrädesormar. Och människor. Han var Pavlovas gud också, det visste vi, men hur hon än sprang ­omkring i sin fläckiga vita rock med de nedersta knapparna uppknäppta lyckades hon inte stjäla doktor Howell från arbets­ terapeuten. Stackars Pavlova ! Och Stackars Noeline som väntade på att doktor Howell skulle fria till henne trots att han aldrig hade sagt mer än Hur mår du i dag ? Vet du var du är ? Vet du varför du är här ? till henne, fraser som under normala omstän26

digheter knappast skulle tolkas som tecken på tillgivenhet. Men när man blir sjuk upptäcker man nya fält av intryck inom sig där man skördar tolkningar som skänker en det dagliga brödet, den enda näring man får. Så när doktor Howell till sist gifte sig med arbetsterapeuten fick Noeline föras till stormavdelningen.

Hon kunde inte förstå varför doktorn inte behövde henne mer än någon annan i världen, varför han hade svikit henne för att gifta sig med någon som inte verkade duga till någonting annat än att visa patienter, som inte alltid var intresserade, hur man väver halsdukar och fållar muslin med smygstygn.

4 D E T sägs att alla klockor i närheten av dödscellen stannas när en fånge ska avrättas, som om frånvaron av klockor skulle skära av tidsflödet och strandsätta fången på en tidlös kust där ögonblicken häver sig och vräks framåt som vågor som bryts utan att någonsin nå stranden.

Men ingen oceanografs död har någonsin hindrat havet från att svalla och en av havets egenskaper är mötet med land. Och i dödscellen flyter tiden in som om alla gökklockor farfarsklockor väckarklockor slog samtidigt i fångens öra.

Gång på gång när jag tänker på Cliffhaven spelar jag tidsspelet som om jag hade dömts till döden och signalerna hade stängts av och jag ändå hör dem ringa i öronen för att varna mig för att klockan nio, tiden för behandlingen, närmar sig och att jag måste hitta ett par grå yllestrumpor om jag inte ska dö. Eller också är det klockan elva och behandlingen är över och det är de första gryningstimmarna eller åren i min dröm när jag ännu inte satt i regnbågsskimrande vattenpölar på gården utanför avdel­ ning två eller gick omkring i den kala parken innanför de höga stängslen med rostiga spikar som skjuter ut längst upp och pekar mot himlen.

Klockan elva. Jag minns klockan elva, den plågsamma njutningen i att försöka fatta ett beslut när den blekfeta Mrs Pilling stod beredd med tvättkorgen med den ostdoftande duken i och frågade: »Följer du med och hämtar bröd ?« Och samtidigt kom den ängsliga Mrs Everett, som hölls kvar på sjukhuset »på konungens önskan« som det hette, fram med en tom mjölkkanna och frågade: »Följer du med och hämtar grädde till efterrätten ?«

28

Möjligheten till två utflykter samtidigt utanför de låsta dörrarna var så underbar att jag tvekade för att dra ut på njutningen och dividera med mig själv om bageriets och mjölkbodens fördelar. Bröd eller grädde ? Bageriet där Andy skyfflade in plåtarna med brödlimpor som jästa skäggvårtor i den gäspande ugnen, skivade upp brödet till vår avdelning och samtidigt försökte sjunga en duett för bagare och skärmaskin med avbrott för hårda kanter, eller kanske bjöd in mig i det inre rummet för att ge mig en bakelse som hade blivit över från direktörens bjudning eller en smakbit i förväg av söndagens korintkaka.

Eller promenaden uppför backen till bondgården, förbi de tomma dyngluktande kostallarna till mjölkboden där Ted hade ställt upp gräddkannorna i rangordning som vi barn brukade rada upp koppar – bäst i klassen, näst bäst i klassen, och så vida­ re, när vi lekte skola med dem.

Direktörens kanna stod främst, välputsad utan bucklor eller ringar av gammal grädde inuti. Sedan kom doktorernas kanna, också ren och fin. Sedan kom den till ekonomichefen gårdsförvaltaren och hans familj ingenjören översköterskorna och chefsskötarna skötarna och sköterskorna. Sist stod kannorna till ­speciella patienter som var för svaga eller led av tuberkulos och vars namn stod på en lista på väggen i matsalen. På en avdelning med hundra kvinnor kunde bara tio eller femton vara »speciella« nog för att få grädde. Jag minns min förvåning och tacksamhet när mitt namn under några veckor förekom på listan över »speciella«, och jag satt där och kände mig viktig när sköterskan hällde grädde på min portion tapioka eller ris eller välling eller brödpudding (måndagar) eller (torsdagar under säsongen) ugnsstekta äpplen.

Ni vet att jag bara har låtsats, ni vet att klockan är elva och att jag inte får lov att gå och hämta bröd eller uppför backen förbi popplarna och ginstbuskarna och akacieträden för att hämta grädde, att jag sitter på en fruktlåda med brasved och gömmer mig inne i linneförrådet och gråter och är rädd för att någon 29

ska se att jag gråter och kanske ta ut mig för elchockbehandling.

Linneförrådet är mitt bästa gömställe. Det skuras varje morgon av tuberkulossköterskan och golvet ser ut som ett fartygsdäck.

Härifrån lyssnar jag på Margaret som har tbc och alltid viskar hest om första världskriget. Hon ber alla som går förbi i korridoren att hjälpa henne att få ut fienden ur rummet. Hon har levt många år i det här rummet och sett solen bara ett par timmar någon sommareftermiddag när sneda ljusstrålar lyckats lirka sig in genom det rostiga gallret för fönstret och fått dammkornen att dansa mot väggen. Vid en eftermiddagspromenad med sköters­ kan kan man ibland se Margaret stå i det soliga hörnet i rummet och solen verkar lysa rätt genom henne som om benstommen hade varit av gasväv. Ansiktet har ingen färg, inte ens de två röda feberfläckarna på kinderna, och hon ser ut som ett skelett. När man ser henne tänker man Hon är döende. Ändå fortsätter hon att leva, i år efter år, medan andra lungsotspatienter som verkar mer robusta på ytan – Effie, Jane – dör och deras kroppar snabbt och antiseptiskt förs till bårhuset, som ligger bakom tvätteriet, mitt emot växthuset, omgivet av rader av blommor och grönsaker, med de härdigare växterna utomhus och de känsliga begoniorna i krukor inomhus för att ställas upp runt pianot när den blinde mannen från staden kommer för att spela.

Bårhuset är ansiktslöst.

Om det hade byggts så stort att det hade räckt till för att inrymma alla döda skulle det ha överskuggat både växthuset och tvätteriet och panncentralen och Stora köket och kanske hela sjukhuset. Men det är litet och oansenligt och vädjar till patienterna att anpassa sig till ensamhetens lagar och dö en i taget.

Trots att linneförrådet ser så renskrubbat ut luktar det b ­ onvax skokräm (från de sällan använda hoptorkade burkarna med svart och brun kräm som förvaras i den stora buckliga kakburken med George VI:s bistra profil på locket), fuktiga vedklabbar vars lukt lämnar en torr sträv smak i munnen, klibbande våta lakan och den dova nystrukna lukten från ren tvätt på hyllorna märkta 30

Underbyxor Linnen Nattlinnen Lakan Sängöverkast (med den snirklade patriotiska devisen Ake, Ake, Framåt, framåt). Här finns munskydden och porslinet till de tbc-sjuka, liksom spottlådorna av kartong, ovikta som de kommer från leverantören.

De tbc-sjuka sitter av en del av arbetsterapin genom att vika ihop lådorna, stoppa in flikarna, ställa upp dem med centilit­ rarna tydligt utmärkta på sidan, som en grupp lekskolebarn som sysselsätter sig med att bygga gör-det-själv-likkistor. Här står de avskurna fotogendunkarna där det använda tbc-porslinet läggs för att kokas, för det finns ännu ingen steriliseringsapparat för dem, över öppen eld i matsalen.

Den här proceduren överses av Mrs Everett och Mrs Pilling som delar ansvaret för köket och är ansvariga för brasan. Det är också Mrs Pilling (den mest betrodda patienten på avdelningen) som organiserar brödrostningen över öppen eld på morgonen, ser till att brödet och grädden hämtas, att den fulla grismatstunnan ställs vid köksdörren så att den guldlockige svinpojken kan hämta den på väg till bondgården i sin lättjefulla hästkärra. När tunnan har lastats på kärran gräver han igenom maten, struntar i de kalla sega klumparna av överbliven gröt och letar fram mer lockande godsaker som kanter av rostat bröd och blöta bitar av korintbullar, som han hungrigt kör in i munnen innan han belåtet tuggande klättrar upp på kärran igen och med ett ryck i tömmarna och ett »Tjo !« sätter den sorgsna men tålmodiga hästen i rörelse. Miss Pilling har på sitt tysta stillsamma vis en överenskommelse med svinpojken och även om hon äcklas över hans vanor har hon en djup tolerans och respekt för andra människors egenheter och är beredd att frångå sina egna principer för att bevara någon annans personliga rättighet.

Ibland lägger hon en skiva personalkaka längst upp i grismats­ tunnan. Det verkar inte som om hon har make barn släktingar.

Hon får aldrig besök. Hon talar aldrig om sina egna problem och man tänker sällan på att hon har några. Hon har varit på sjuk­ huset i många år och har ett litet rum i slutet av tbc-korridoren 31