9789176459829

Page 1

Chris Kraus I Love Dick



Chris Kraus

I LOVE DICK Översättning av Annelie Axén

Modernista stockholm



DEL I SCENER UR ETT ÄKTENSK AP



Scener ur ett äktenskap 3 december 1994

Chris Kraus, en trettionioårig experimentell filmskapare, och Sylvère Lotringer, en femtiosexårig universitetslektor från New York, äter middag med Dick, en nära bekant till Sylvère, på ett sushiställe i Pasadena. Dick är en brittisk kulturkritiker som nyligen har omlokaliserats från Melbourne till Los Angeles. Chris och Sylvère har tillbringat Sylvères sabbatsperiod i en stuga i Crestline, en liten stad i San Bernardino-bergen ungefär nittio minuter från Los Angeles. Eftersom Sylvère ska börja undervisa igen i januari, kommer de snart att flytta tillbaka till New York. Under middagen diskuterar de båda männen de senaste trenderna inom postmodern kritisk teori, och Chris, som inte är någon intellektuell person, lägger märke till att Dick hela tiden söker ögonkontakt med henne. Uppmärksamheten från Dick får henne att känna sig stark, och när notan kommer tar hon fram sitt kreditkort. »Snälla«, säger hon, »låt mig betala.« På radion pratar de om att det kommer att snöa på San Bernardino-­motorvägen. Generöst nog erbjuder Dick dem att övernatta hemma hos honom i Antelope Valley-öknen femtio kilometer därifrån. Chris vill frigöra sig ur tvåsamheten, så hon övertygar Sylvère om att han skulle gilla att åka i Dicks magnifika Thunderbird, en veterancabriolet. Sylvère, som inte kan skilja mellan en T-bird och en kolibri och som inte heller bryr sig, går förbryllat med på det. Klart. Dick ger henne en ordrik och bekymrad vägbeskrivning. »Oroa dig inte«, avbryter hon med glittrande leenden och hår. »Jag följer efter dig.« Och det gör hon. Lätt upprymd och med foten stadigt på pickupens gaspedal kommer hon att tänka på Car Chase, en performance hon gjorde på St Mark’s Poetry 7


Project i New York, när hon var tjugotre. Hon och hennes vän Liza Martin hade skuggat en stålhårt snygg Porsche-förare på motorväg 95 hela vägen genom Connecticut. Till slut svängde han in på en rastplats, men när Liza och Chris klev ur körde han i väg. Deras performance slutade med att Liza av-misstag-men-påriktigt knivhögg Chris i handen med en kökskniv. Blodet rann och alla tyckte att Liza var bländande sexig och farlig och vacker. När Liza lutade sig tillbaka för att visa skrevet, med magen tittande fram under en lurvig magtröja och benen i nätstrumpbyxor som trasades mot hennes gröna minikjol av vinyl, såg hon ut som en hora av det billigaste slaget. En stjärna hade fötts. Ingen som såg föreställningen den kvällen hade tyckt att Chris bleka, anemiska utseende och genomborrande blick ens var i närheten av förtjusande. Men vem kunde ha tyckt det? Den frågan hade för tillfället lagts på hyllan. Världen såg annorlunda ut nu. Önske­låtarna stod dunkande i kö på 92,3 The Beat, Los Angeles efter kravallerna, staden som spänts upp på nerver av fiberoptik. Dicks Thunderbird var hela tiden i hennes synfält, de två fartygen osynligt sammanbundna över motorvägens flodbädd av betong, som John Donnes ögonglober. Och den här gången var Chris ensam. Hemma hos Dick utvecklar sig kvällen som fylleslaget på jul­ afton i Éric Rohmers film Min natt med Maud. Chris lägger märke till att Dick flirtar med henne, hans vidsträckta intelligens försöker nå bortom ord och postmodern retorik, för att visa att det finns en grundläggande ensamhet bara hon och han kan dela. Chris svarar lättsinnigt. Klockan två på natten visar Dick en ­video för dem som beställts av brittisk TV där han är klädd som ­Johnny Cash. Han pratar om jordbävningar och landhöjning och sin rastlösa längtan efter ett riktigt hem. Även om hon inte uttrycker det just då, är Chris reaktion på Dicks video komplex. Som konstnär tycker hon att Dicks arbete är hopplöst naivt, men hon ­gillar ­vissa sorters dålig konst, konst som ger inblick i förhoppningar och längtan hos personen som skapat verket. Dålig konst ­tvingar betraktaren att vara aktiv. (Många år efteråt skulle Chris upp8


täcka att hennes dragning till dålig konst är precis som Jane Eyres dragning till Rochester, en elak knarkare med hästansikte: dåliga rollfigurer inbjuder till skapande.) Men Chris håller sina tankar för sig själv. Eftersom hon inte uttrycker sig på något teoritungt språk förväntas det inte så mycket av henne, och hon är van vid att sväva ut i lager av komplexa tankegångar under fullständig tystnad. Chris obeslutsamma dubbelvolt i mötet med Dicks video får henne bara att känna sig mer dragen till honom. Hon drömmer om honom hela natten. Men när Chris och Sylvère vaknar upp i bäddsoffan nästa morgon är Dick borta. 4 december 1994 , k lock a n 10

Sylvère och Chris lämnar tvekande huset utan Dick den morgonen. Chris antar utmaningen att extemporera Tackbrevet som måste skrivas. Hon och Sylvère äter frukost på ett franchiseställe i Antelope. Eftersom de inte längre ligger med varandra behåller de intimiteten genom dekonstruktion: de berättar allt för varandra. Chris berättar för Sylvère att hon tror att hon och Dick just har upplevt ett Konceptuellt Knull. Hans försvinnande morgonen efter är avgörande, och ger det hela en subkulturell undertext som Dick och Chris delar: hon blir påmind om alla känslosamma engångsligg hon haft med män som gått innan hon slagit upp ögonen. Hon reciterar en dikt i ämnet för Sylvère av Barbara Barg: Vad gör man med en Kerouac? Man vänder tillbaka till sängen med Jack Hur vet du han kommit, Jack? Du ser ner på din kudde och vet att han stack…

Och så var det meddelandet på Dicks telefonsvarare. När de kommit innanför dörren tog Dick av sig överrocken, hällde upp 9


varsin drink åt dem och tryckte på play. En väldigt ung, väldigt kalifornisk kvinnas röst dök upp på svararen: Hej Dick, det är Kyla. Dick, jag – jag är ledsen att jag ringer på ditt hemnummer igen, och nu på din telefonsvarare och, och jag ville bara säga att jag är ledsen över att det inte funkade mellan oss härom kvällen, och – jag vet att det inte är ditt fel, men jag antar att jag bara ville säga tack för att du är en så fin person…

»Oj, vad pinsamt«, mumlade Dick charmerande medan han öppnade vodkaflaskan. Dick är fyrtiosex år gammal. Betyder meddelandet att han har förlorat fotfästet? Och om Dick är förlorad, kan han räddas genom att han och Chris inleder en konceptuell romans? Var det konceptuella knullet bara första steget? Sylvère och Chris fortsätter diskutera saken under timmarna som följer. 4 december 1994 , k lock a n 20

Väl tillbaka i Crestline kan Chris inte sluta tänka på gårdagen med Dick. Hon börjar skriva en berättelse om det och kallar den Abstrakt Romantik. Det är den första berättelse hon skrivit på fem år. »Det började på restaurangen«, börjar hon. »Det var tidigt på kvällen, och vi skrattade alla lite för mycket.« I berättelsen vänder hon sig sporadiskt till David Rattray, för att hon är övertygad om att Davids vålnad var med henne under nattens biltur, att han puttade hennes pickup hela vägen längs motorväg 5. Chris, Davids vålnad och bilen smälte samman till en enda enhet som rörde sig framåt. »I går kände jag«, skrev hon till Davids vålnad, »som jag gör ibland när allt öppnar sig mot en ny spännande utblick – att du var här: kompakt, svävande vid min sida, någonstans mellan mitt vänstra öra och min skuldra, sammanpressad som en tanke.« Hon tänkte på David hela tiden. Det var kusligt att Dick någon 10


gång under gårdagens druckna samtal hade berättat hur mycket han beundrade Davids bok, som om han hade läst hennes tankar. David Rattray hade varit en våghalsig äventyrare och ett geni och en moralist, som hängav sig åt de mest osannolika besattheter, nästan ända fram till dödsögonblicket vid femtiosju års ålder. Och nu kände Chris att Davids vålnad försökte få henne att förstå besatthet, hur den älskade personen kunde bli platsen där alla trasiga trådar av minne, erfarenhet och tanke man någonsin haft binds samman. Så hon började med att beskriva Dicks ansikte, »blekt och rörligt, bra benstomme, rödaktigt hår och djupt liggande ögon.« När hon skrev kände Chris närvaron av hans ansikte i tanken, och sedan ringde telefonen och det var Dick. Chris tyckte det var så pinsamt. Hon undrade om samtalet egentligen var till Sylvère, men Dick frågade inte efter honom, så hon stannade kvar på den raspiga telefonlinjen. Dick ringde för att förklara varför han försvunnit kvällen innan. Han hade vaknat tidigt och kört ut till Pear Blossom för att skaffa lite ägg och bacon. »Jag ligger ofta sömnlös, förstår du.« När han kom tillbaka hem till Antelope Valley blev han uppriktigt överraskad över att de hade åkt. I det ögonblicket kunde Chris ha gett Dick sin egen osanno­ lika tolkning: hade hon gjort det skulle berättelsen se annorlunda ut. Men det var så mycket störningar på linjen, och hon var redan lite rädd för honom. Hon funderade febrilt på om hon skulle föreslå att de träffades igen, men lät bli, och sedan lade Dick på luren. Chris stod och svettades i sitt tillfälliga kontor. Sedan sprang hon en trappa upp i jakt på Sylvère. 5 december 1994

Ensamma i Crestline tillbringade Sylvère och Chris det mesta av gårdagskvällen (söndag) och morgonen i dag (måndag) med att prata om det tre minuter långa samtalet med Dick. Varför ställer Sylvère upp på det? Kanske är det för att Chris för första 11


gången sedan förra sommaren verkar livlig och närvarande, och eftersom han älskar henne står han inte ut med att se henne ledsen. Kanske är det för att boken han håller på att skriva om modernism och Förintelsen befinner sig i ett dödläge, och han gruvar sig för att återvända till undervisningsjobbet nästa månad. Eller så är han kanske pervers. 6 –8 december 1994

Tisdag, onsdag, torsdag förflyter utan att nedtecknas, diffust. Om inte minnet ljuger var det på tisdagen den terminen som Chris Kraus och Sylvère Lotringer undervisade på Art Centre College of Design i Pasadena. Ska vi försöka göra en rekonstruktion? De vaknar klockan åtta, kör nedför backen från Crestline, köper en kaffe i San Bernardino, tar 215 till 10:an och kör i nittio minuter. De kommer fram till L .   A . strax efter att trafiken blivit tät. Det är sannolikt att de talar om Dick under större delen av resan. Men eftersom de planerar att flytta från Crestline om bara tio dagar, den 14 december (Sylvère till Paris över julen, Chris till New York), måste de också ha pratat lite om logistik. En ständig längtan… de kör genom Fontana och Pomona, genom ett betydelselöst landskap, med en ofullständig framtid hotande. Medan Sylvère undervisade i poststrukturalism körde Chris ut till Holly­ wood för att hämta några PR-foton till sin film och handlade ost på Trader Joe’s. Sedan körde de tillbaka till Crestline igen, snirklande sig upp över berget genom mörker och tjock dimma. Onsdag och torsdag försvinner. Det blir alltmer tydligt att Chris nya film inte kommer att gå särskilt långt. Vad ska hon göra härnäst? De första konstprojekten hon deltog i var några flummiga psykodramer under sjuttiotalet. Tanken att Dick k­ anske föreslagit något slags spel mellan dem är otroligt upphetsande. Hon förklarar det om och om igen för Sylvère. Hon ber Sylvère att ringa honom, att fiska runt efter tecken på att Dick lagt märke till henne. Om han har det, tänker hon ringa honom. 12


Fr edag 9 dece m ber 1994

Sylvère, en europeisk intellektuell som undervisar om Proust, har omfattande kunskap om kärlekens minsta detalj. Men hur länge är det möjligt att fortsätta analysera en enda kväll och ett tre minuter långt telefonsamtal? Sylvère har redan lämnat två obesvarade meddelanden på Dicks telefonsvarare. Och Chris har förvandlats till ett nervöst känsloknippe, sexuellt upphetsad för första gången på sju år. Så fredag morgon föreslår Sylvère till slut att Chris ska skriva ett brev till Dick. Eftersom hon tycker att det är pinsamt frågar hon Sylvère om han också kan skriva ett. Sylvère går med på det. Brukar gifta par samarbeta om kärleksbrev? Om Sylvère och Chris inte hade varit så militanta motståndare mot psykoanalys, kunde de kanske sett detta som en vändpunkt. BEVISFÖR EM ÅL A:

Chr is & Sylvèr es första br ev Crestline, Kalifornien

9 december 1994

Kära Dick, Det måste ha varit ökenvinden som steg oss åt huvudena den där kvällen, eller kanske var det behovet att fiktionalisera livet lite grann. Jag vet inte. Vi har träffats några gånger och jag har känt stor sympati för dig och en vilja att komma dig närmare. Trots att vi kommer från olika platser har vi båda två försökt bryta upp från vårt förflutna. Du är en cowboy; under tio år var jag en nomad i New York. Så låt oss återvända till kvällen hemma hos dig: den glänsande turen i din Thunderbird från Pasadena till jordens ände, jag menar till Antelope Valley. Vi försökte få till detta möte under nästan ett år. Och det var mer äkta än jag hade föreställt mig. Men hur kom jag in på det här? 13


Jag vill tala om kvällen hemma hos dig. Jag hade en känsla av att jag kände dig på något vis, och att vi kunde vara oss själva tillsammans. Men nu låter jag som den där bimbon vars röst vi – ofrivilligt – hörde på telefonsvararen den där kvällen… Sylvère Crestline, Kalifornien

9 december 1994

Kära Dick, Eftersom Sylvère skrev det första brevet hamnar jag i en bisarr position. Reaktiv – liksom Charlotte Stant i förhållande till Sylvères Maggie Verver, om vi levde i Henry James roman Den gyllene skålen – Den Dumma Fittan, en känslofabrik som frammanats av alla män. Så det enda jag kan göra är att redogöra för Den Dumma Fittans berättelse. Men hur? Sylvère tror att kärleken jag känner för dig inte är något annat än en pervers längtan efter att bli avvisad. Men det stämmer inte, i grund och botten är jag en väldigt romantisk flicka. Jag blev rörd av sårbarheten som kom till uttryck i ditt hem… så spartanskt och så självmedvetet. Albumomslaget till Some Girls som du satt upp, de dunkla väggarna – så daterade, vilket nedköp. Men jag diggar misströstan, tvekan – ögonblicket när fasaden krackelerar, strävan misslyckas. Jag älskar det och jag får skuldkänslor för att jag uppfattar det, och sedan strömmar en varm och obeskrivlig ömhet in för att dränka skuldkänslorna. Under flera år dyrkade jag Shake Murphy på Nya Zeeland på grund av detta, ett hopplöst fall. Men du är inte precis hopplös: du har ett anseende, självmedvetenhet och ett jobb, så det slog mig att här finns kanske något för oss båda att lära, om vi spelar ut romansens kort på ett ömsesidigt självmedvetet sätt. Abstrakt romantik? Det är underligt, jag har aldrig ens ställt mig själv frågan om jag är »din typ«. (För historiskt sett – svärmeriets empiri – är jag inte cowboygrabbarnas typ, eftersom jag varken är söt eller 14


moderlig.) Men kanske är det att handla som spelar roll nu. Vad människor gör tillsammans är viktigare än Vilka De Är. Om jag inte kan få dig att bli förälskad i mig för den jag är, kanske jag kan vinna ditt intresse genom det jag förstår. Så i stället för att fråga: »Kommer han att tycka om mig?« frågar jag: »Antar han utmaningen?« När du ringde i söndags höll jag på att nedteckna en beskrivning av ditt ansikte. Jag kunde inte prata, och lade på luren vid slutet av det romantiska räknestycket med dunkande hjärta och svettiga handflator. Det är fantastiskt att känna så här. De ­senaste tio åren har jag byggt upp mitt liv kring att undvika det här smärtsamma, basala tillståndet. Jag önskar att jag också kunde syssla lite med romantiska myter, som du. Men det kan jag inte, för jag förlorar alltid, och bara den här tre dagar långa fullständigt fiktiva romansen har börjat göra mig sjuk. Och jag undrar om det någonsin kommer att finnas någon möjlighet för mig att förena ungdom med åldrande, eller det anorektiska öppna sår jag var förut med den svindlarhagga jag har förvandlats till. Vi begår självmord för vår egen överlevnads skull. Kunde man kanske hoppa tillbaka i tiden och kretsa kring det, som man kan göra i konsten? Sylvère, som skriver ner det här på datorn, säger att brevet saknar poäng. Vilken reaktion vill jag ha? Han säger att brevet är för litterärt, för Baudrillardskt. Han säger att jag mosar sönder alla de små ängsligheterna som han tyckte var så rörande. Det blev inte den Dumma Fittans Exeges som han väntat sig. Men Dick, du vet att allt det här är sant när du läser det, det vet jag. Du förstår att spelet är verkligt, och till och med bättre än verkligheten, och att vara bättre än verkligheten är vad det hela handlar om. Vilket ligg är bättre än droger, vilken konst är bättre än sex? Bättre än betyder att inträda i fullständig intensitet. Att vara förälskad i dig, att vara beredd att göra den här resan, får mig att känna mig som sexton år, hopkurad i min skinnjacka i ett hörn tillsammans med mina vänner. En tidlös jävla bild. Det handlar om att skita i allt, eller att se konsekvenserna hopa sig 15


men göra det ändå. Jag är övertygad om att du – jag – är på jakt efter just det här, och det är hänförande att se sådant hos en annan människa. Sylvère tror att han är den sortens anarkist. Men det är han inte. Jag älskar dig Dick. Chris Men när de var färdiga tyckte både Chris och Sylvère att de kunde göra bättre ifrån sig. Att det fanns saker som förblev osagda. Så de började på en ny omgång, och tillbringade större delen av fredagen sittande på vardagsrumsgolvet i Crestline, medan de skickade laptopen fram och tillbaka mellan sig. De skrev varsitt nytt brev, Sylvère om svartsjuka, Chris om Ramones och Kierkegaards tredje stadium. »Jag kanske skulle vilja vara som du«, skrev Sylvère, »bo helt ensam i ett hus omgivet av en kyrkogård. Jag menar, varför inte ta en genväg? Så jag lät mig också uppslukas av fantasin, även sexuellt, för att begär utstrålar just det, oavsett vem som är dess föremål. Det finns skönhet och energi i begäret. Jag tror att jag blev upphetsad av Chris, som var upphetsad av dig. Efter en stund blev det svårt att komma ihåg att inget egentligen hade hänt. Jag antar att jag insåg någonstans att för att inte bli svartsjuk så var den enda lösningen att jag gick in i det här fiktiva förhållandet från ett perverst håll. Hur skulle jag annars kunna hantera att min fru var förälskad i dig? De tankar som slagit mig är ganska smaklösa: trekant, den villiga maken… men vi är alla tre alltför sofistikerade för att låta oss inskränkas till sådana tråkiga arketyper. Försökte vi öppna upp till ett nytt rum? Din cowboypersona passade så bra med Chris drömmar om trasiga och tystlåtna desperata män hon blivit avvisad av. Det faktum att du inte svarar på meddelanden förvandlar din telefonsvarare till ett oskrivet blad som vi kan projicera våra fantasier på. Så på ett sätt uppmuntrade jag Chris, för tack vare dig blev hon påmind om större sammanhang, om hur hon var för en månad 16


sedan efter att ha besökt Guatemala. Vi är alla potentiellt större människor än vi är, det finns så mycket vi inte har talat om. Men kanske är det just så man lär känna varandra. Genom att dela tankar som inte kan delas…« Chris andra brev var inte lika ädelt. Hon inledde återigen med entusiasm över Dicks ansikte. »Det började med att jag såg ditt ansikte den där kvällen på restaurangen – wow, liksom, är inte det första raden i ›Needles & Pins‹ av Ramones? ›I saw your face/ It was the face I loved/And I knew‹ – och jag fick samma känsla som jag får varje gång jag hör den sången, och när du ringde bultade mitt hjärta och sedan tänkte jag att vi kanske kunde göra något tillsammans, något som förhåller sig till tonårsromansen som Ramones cover förhåller sig till originalet. The Ramones ger ›Needles & Pins‹ en ironisk tolkningsmöjlighet, men ironin undergräver inte låtens känsla, utan förstärker den och gör den mer sann. Søren Kierkegaard kallade detta det tredje stadiet i artikelserien Krisen och en kris i en skådespelerskas liv, han hävdar att ingen skådespelerska kan spela fjortonåriga Julia innan hon är åtminstone trettiotvå. För att skådespeleri är en konst, och konst innebär att nå över avstånden. Att sätta vibrationerna mellan här och där, och då och nu, i spel. Och tycker inte du att verkligheten bäst uppnås genom dialektik? P. s. Ditt ansikte är rörligt, fårat, vackert…« Innan Chris och Sylvère har avslutat sitt tredje brev börjar eftermiddagen gå mot kväll. Lake Gregory glittrar på avstånd, omringad av snöiga berg. Landskapet är häftigt och avlägset. Just nu är båda tillfredsställda. Minnen av huslighet när Chris var ung, tjugo år tidigare: en äggkopp och en tekopp i porslin, måla­ de människor som kretsar runt den, blå och vita. En blåsångare längst ner i koppen, genom bärnstensfärgat te. All världens skönhet, innesluten i dessa två objekt. När Chris och Sylvère lägger ner laptopen är det redan mörkt. Hon lagar mat. Han återvänder till arbetet med sin bok.

17


BEVISFÖR EM ÅL B:

Hyster i Del 1. Sylvèr e blir galen Crestline, Kalifornien

10 december 1994

Kära Dick, I morse när jag vaknade fick jag en idé. Chris borde sända dig ett kort brev och bryta sig ur sitt instängda, självrefererande delirium. Det skulle kunna låta så här: Kära Dick, jag ska lämna Sylvère på flygplatsen på onsdag morgon. Jag behöver prata med dig. Kan vi träffas hemma hos dig? Kära hälsningar, Chris

Jag tyckte att det var en briljant lösning: ett litet stycke verklighet som kunde lösa upp vår skruvade känslohärva. För våra brev riktade sig ju först och främst till oss själva, marriage à deux. Det var faktiskt den titel jag hade fått idén till innan jag somnade. Jag ville dela detta med Chris så snart hon vaknade. Men det hade motsatt effekt. Efter all brainstorming dagen innan hade hon på något vis gömt undan sin besatthet av dig. Hon var tillbaka i tryggheten – äktenskap, konst, familj – men min oro väckte hennes besatthet igen, och plötsligt kastades vi tillbaka in i overklighetens verklighet, ifrågasättandet som ligger bakom allt. På ytan hade det att göra med hur Chris uppfattade det att fylla fyrtio, eller det var i alla fall det hon sa. Jag är rädd för att mina brev varit alltför högtravande och nedlåtande. I alla fall, låt mig försöka igen – Sylvère †

18

††


Kaliforniska snårskrikor skränade utanför det största sovrummet. Sylvère satt och skrev på datorn, lutad mot två kuddar, medan han såg ut över altanen genom glasdörrarna. Det spelade ingen roll hur många gånger de hade försökt att ändra på det, så länge Chris och Sylvère hade sovit tillsammans hade de sällan börjat sin dag före lunch. Medan Chris fortfarande slumrade, gjorde Sylvère dagens första kaffe och bar in det i sovrummet. Sedan berättade Chris om sina drömmar för Sylvère, och efter det om sina känslor, och Sylvère var alltid den bästa, mest nyanserade och mest infallsrika lyssnaren hon kunde föreställa sig. Sedan brukade Sylvère gå och göra mackor och kaffe nummer två. ­Medan koffeinet började verka förändrades samtalet, blev mer allmänt, och sträckte sig till att handla om allt och alla. De diggade varand­ras referenser och kände sig smartare i varandras närvaro. Sylvère och Chris var bland de fem mest belästa människorna de kände, och det var en ständig överraskning eftersom ingen av dem hade gått på några särskilt bra skolor. Hon kände sig så rofylld tillsammans med honom. Sylvère, Sylvalium, accepterade henne för den hon var, och hon tog små munnar kaffe för att befria sig från morgonens drömmar. Sylvère drömde aldrig och visste sällan vad han kände. Ibland lekte de en lek som skulle locka fram hans känslor: Det Objektiva Korrelatet. Vem var Sylvères metonymiska spegel? En student på konstskolan? Deras hund? Mannen i kassan på den lokala matvarubutiken? När de var klarvakna, kring elva, kulminerade ofta samtalet i en passionerad diskussion om fakturor och räkningar. Så länge Chris skapade indiefilm, skulle de alltid fixa och trixa med p ­ engar, tiotusen här och tiotusen där. Chris köpte eller förvärvade första­ handskontrakt till tre lägenheter och två hus, som de hyrde ut med vinst, medan de själva gömde sig i slummen ute på landet. Hon höll Sylvère uppdaterad om tillståndet för deras amorteringar, skatter, hyresintäkter och reparationskostnader. Som tur var höll Sylvères karriär – med Chris hjälp – på att bli tillräckligt lönsam för att tillsammans med deras lekmannamässiga utflykter 19


på fastighetsmarknaden, täcka underskottet som hennes karriär skapade. Den orubbliga feministen Chris, som ofta föreställde sig att hon snurrade på ett stort, elisabetanskt lyckohjul, log när hon tänkte på att hon måste bli försörjd av sin man för att kunna fortsätta skapa. »Vem är oberoende?« frågar Isabelle Hupperts hallick, medan han smiskar henne i baksätet på en bil i Nu gäller det livet! »Hemhjälpen? Byråkraten? Bankiren? Nej!« Yeah. Fanns det någon som var fri under senkapitalismen? De flesta av Sylvères fans var unga, vita män som drogs mot modernismens mer »överskridande« sidor, det mänskliga offrets hjältemodiga vetenskap och den tortyr George Bataille legitimerar. De tejpade in fotokopierade bilder av det berömda lingchifotot »Att skäras i tusen strimlor« från Batailles bok Les Larmes d’Éros i sina anteckningsböcker – en metod för kungamord fångad av franska ant­ ropologer på gelatinsilverfotografi i Kina 1902. Bataillepojkarna såg salighet i offrets plågade ansiktsuttryck, när bödeln sågade av den sista lemmen han hade kvar. Men ännu mer oförlåtligt var att de ofta var oförskämda mot Chris. När pojkarna gick ut på barer för att utbyta idéer med Sylvère Lotringer efter någon av hans föreläsningar i Paris, Berlin eller Montréal, blev de förnärmade över allt som kunde komma mellan dem och den store mannen (särskilt en fru, och dessutom en som inte var förförisk). Chris svarade med att göra pengar på Sylvères växande popularitet, genom att pressa upp honoraret ytterligare. Skulle pengarna från Tyskland och de 2.000 dollarna från Wien vara nog för att täcka räkningen från filmlabbet i Toronto? Nej. Det var bäst att fråga Dieter om traktamente. Och så vidare. Vid lunchtid, med den tredje koppen kaffe stigande i blodet, när de var för uppspelta för att prata om något annat än pengar, kastade de sig på telefonen. Att Dick kom in i deras liv innebar en paus från den ordningen. Det öppnade för en annan ordning. Redan när de drack lördagens morgonkaffe gjorde de upp planer på att skriva en omgång brev till, med Sylvères laptop balanserande mellan mackor och kaffekoppar. Sylvère, en omarbetare av rang, tyckte inte om hur hans första brev lät, så han skrev: 20


Crestline, Kalifornien

10 december 1994

Kära Dick, I går kväll somnade jag medan jag tänkte på en utmärkt titel till vår text: Ménage à Deux. Men när jag vaknade verkade den för definitiv och för tråkig. Har jag och Chris tillbringat den senaste veckan i känslomässigt kaos bara för att förvandla våra liv till text? Medan jag gjorde kaffe kom jag på den perfekta lösningen, en möjlighet att snabbt stuva om bland korten. Du förstår, Dick, jag och Chris har diskuterat om vi ska sända dig breven som vi skrev i går kväll. Det är ett vansinnigt koncentrat av vårt tillstånd, kära Dick, och du förtjänar inte att utsättas för en så masturbatorisk passion. Jag föreställer mig våra fjorton sidor skrivas ut på din övergivna fax, rad för rad. Att ens överväga att sända dem vore vansinnigt. Dessa brev är inte ämnade för dig, de var en dialektisk lösning på en kris som aldrig existerat. Alltså tänkte jag sända dig detta fåordiga föreläggande: Kära Dick, jag kommer att ta Sylvère till flygplatsen på onsdag morgon. Jag behöver prata med dig. Kära hälsningar, Chris

Vad tänker du göra med det? Inte svara i alla fall! Sylvère †

††

Ända sedan han var nitton hade Sylvère Lotringer velat bli författare. Med en enorm bandspelare bak på vespan åkte han runt på de brittiska öarna och gjorde intervjuer på knagglig engelska med alla de litterärt stora – T. S . Eliot, Vita Sackville-­ West och Brendan Behan – som sedan publicerades i en fransk 21


kommunistisk litteraturtidskrift. För första gången långt borta från sin Förintel­se-överlevande familj och den skabbiga Rue des Poissonière. Detta var friheten. När han två år senare studerade på Sorbonne tillsammans med Roland Barthes skrev han en essä om narrativets funktion genom historien. Texten publice­rades i det prestigefyllda litterära magasinet Critique. Resten är historia. Hans. Han blev specialist på narrativ teori, inte författare. På grund av att alla unga män i Frankrike var tvungna att mönstra under kriget i Algeriet, började han hoppa runt mellan olika lärar­jobb i Turkiet och Australien och till slut Amerika. Nu, fyrtio år senare, skrev han om Antonin Artaud och försökte finna ett samband mellan Artauds vansinne och andra världskrigets vansinne. Under alla dessa år hade Sylvère aldrig skrivit något han älskade, inte verkligen, och heller inget om andra världskriget (samma sak). Och han mindes vad David Rattray hade sagt om Antonin Artaud: »Det är som att återupptäcka gnosticismens sanning, idén att detta universum är vansinnigt…« Tja, Artaud var helt galen och det var David också. Och i stället för att Sylvère skulle vara olycklig hela tiden, kanske han också kunde vara ­galen? Så han fortsatte: Kvällen vi tillbringade med dig smittades vi av Västerns virus. Ditt virus. Jag menar, jag och Chris är förnuftiga människor. Vi gör inget utan anledning. Så det måste vara ditt fel. Jag har känslan av att du har betraktat oss hela tiden, med ditt John Wayne-leende, och manipulerat oss på avstånd. Jag avskyr verkligen den delen av dig, Dick. Som har inkräktat på vårt liv. Jag menar före den kvällen hade jag och Chris något fint tillsammans. Kanske inte väldigt passionerat, men behagligt. Vi skulle kunnat fortsätta för evigt på det viset, men så kom du, den kringströvande mannen, med alla dessa vagabondfilosofier vi själva växt ifrån under de senaste tjugo åren. Det är verkligen inte vårt problem, Dick. Du lever som i en spökstad, och smittar alla som kommer nära dig med vålnadens sjukdom. Ta tillbaka den, Dick. Vi behöver den inte. Jag har tänkt på ett till fax: 22


Kära Dick, varför gör du detta mot oss? Kan du inte bara lämna oss i fred? Du invaderar våra liv – varför? Jag kräver en förklaring. Kära hälsningar, Sylvère †

††

Kunde man över huvud taget sända breven? Chris sa ja, Sylvère sa nej. Om inte, varför skriva dem? Sylvère föreslog att de skulle skriva tills Dick ringde tillbaka. Okej, tänkte hon, eftersom hon trodde på telepati. Men Sylvère, som inte var förälskad men njöt av samarbetet, förstod att de kanske skulle komma att skriva till honom för evigt. Crestline, Kalifornien

10 december 1994

Kära Dick, När vi tänker efter, varför ringde du oss över huvud taget i söndags? Kvällen efter vår »träff« med dig i Antelope Valley. Det var meningen att du skulle vara den där coola killen som rökte en cigarett bakom din sovrumsdörr söndag morgon, och bara väntade på att vi skulle sticka. Att inte ringa skulle vara så ­typiskt för den roll du spelar i det här. Så varför ringde du? För att du egentligen ville att det skulle fortsätta, eller hur? Du hittade på den där dåliga ursäkten om att du åkte och handlade frukost  – klockan 7:30 på morgonen i din pyttelilla stad, där närmaste butik ligger på tre minuters avstånd. Det tog dig tre timmar, Dick, att handla den där jävla frukosten. Så vart åkte du? Smög du i väg för att träffa bimbon som lämnade sitt uppgivna meddelande 23


på din telefonsvarare? Kan du inte ens vara ensam en enda natt? Eller slogs du redan om platsen i ditt mentala universum, som invaderats av två cyniska, giriga libertiner? Försökte du försvara dig, eller lade du ut en snara den kvällen, som du drog åt nästa dag med hjälp av ditt tillsynes oskyldiga samtal? Faktum är att jag plockade upp luren ett ögonblick och hörde din röst den kvällen. En ganska liten röst också, för så höga insatser. Du har hållit vårt öde i dina händer de senaste dagarna. Inte så konstigt att Chris inte visste vad hon skulle säga. Var är det för spel du spelar, Dick? Du har redan gått så långt att det är för sent att gömma sig, på avstånd, medan du biter på naglarna och lyssnar på Some Girls eller några andra girls. Du måste befatta dig med det du har skapat. Dick, du måste svara på följande fax: Kära Dick jag tror att du har vunnit. Jag är helt besatt av dig. Chris kommer att köra från kust till kust. Vi måste prata om detta – Sylvère

Vad tänker du om detta, Dick? Jag lovar att jag inte ska skada dig. Jag menar, jag är på väg till Frankrike för att träffa min familj, de har säkerhetskontroll vid flygplatsen, jag kan inte riskera att bli ertappad med ett vapen. Men det är dags att göra slut på dessa galenskaper. Du kan inte fortsätta skapa kaos i människors liv på det här viset. Kära hälsningar, Sylvère †

††

Chris och Sylvère sitter på golvet och skrattar hysteriskt. Chris, som kan skriva nittio ord i minuten, håller ögonkontakt med Sylvère medan han pratar. Sylvère har aldrig varit så produktiv. Efter att ha tragglat med fem sidor per vecka om Modernism & 24


Förintelsen, är han upprymd över hur snabbt orden ackumuleras. De turas om att DICK-tera. Allt är hysteriskt kul, deras munnar och fingertoppar utstrålar makt och världen står still. Crestline, Kalifornien

10 december 1994

Kära Dick, För två dagar sedan diskuterade jag och Sylvère det bästa sättet att göra sig av med ett lik. Jag tänkte att det bästa stället vore ett förråd någonstans på landet. I veckan besökte vi ett i Crestline och det slog mig att man skulle kunna lämna ett lik där ganska länge, bara man betalade hyran. Men Sylvère invände att liket skulle ruttna och lukta. Vi funderade på nedkylning, men så vitt jag minns har utrymmena inga eluttag. Mittremsan på motorvägar är välkända platser för att dumpa lik, och dessutom en skaplig kommentar till offentlig åttiotals­ arkitektur, tycker du inte? Liksom Bensinstationer Med Självservice (och är inte det självförklarande) är de tätt trafikerade, anonyma offentliga rum där det inte verkar finnas någon ansvarig. Man ser aldrig människor ha picknick längs motorvägen, eller hur? Det är inte en plats där barn leker. Mittremsan syns bara från bilar som kör snabbt förbi: perfekta förhållanden för att göra sig av med kvarlämningar. Jag har varit intresserad av styckning under en längre tid. Läste du om mordet på Monika Beerle i East Village runt 1989? På grund av förhållandena i New York på den tiden blev fallet en urban legend. Monika kom från Schweiz för att studera dans hos Martha Graham. Hon försörjde sig genom att arbeta deltid som toplessdansös på Billy’s Lounge. Hon träffade en kille som hette Daniel Rakowitz, som hängde runt där hon bodde, och hon gillade honom. Det ena ledde till det andra, och det slutade med att hon erbjöd Daniel att flytta in. Kanske kunde hon dansa mindre om hon hade någon som betalade halva hyran? Men det visade 25


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.