196 mm
carl-michael edenborg
(född 1967) är författare, förläggare och idéhistoriker som disputerat på alkemi. han debuterade 2012 med den uppmärksammade mitt grymma öde, en romanfantasi om händel. omslag elina gr andin författarfoto cato lein
carl-michael edenborg är tillbaka med en sprakande äventyrsberättelse om alkemi, en märkligt modern historisk roman om blind tro, bomber och k ärlekens makt.
C ar l-michael a l k e m i s t e n s
rebis sökande tar henne ut i europa. resan går till berlin, via marstrand och paris smutsiga hamnar och bordeller. där möter hon släktens avfälling andreas, men kan hon lita på honom? alkemistens dotter bär hela världen på sina axlar, men hon får aldrig tvivla.
edenborg d o t t e r
rebis aurora drakenstierna föds som den sista i en släkt av alkemister i slutet på 1700-talet. när fadern dör lämnas rebis ensam med ett ofattbart uppdrag: hon ska förinta universum.
pressröster om mitt grymma öde
——————————————————————————————————————————
Car l-michael
edenborg alkemis tens
dot ter
»carl michael edenborgs roman om tonsättaren händel är mörk och otäck, men fullkomligt livsbejakande mitt i sin dyster het. den är skriven som en gotisk fantasi, och är fasansfullt underhållande, och tveklöst årets bästa svenska roman.« jönköpings-posten »mustig och välskriven …fascinerande läsning!« aftonbladet »… en vindlande, språkligt sprudlande, fasansfull, tänkvärd, stundtals mycket rolig och oavbrutet underhållande roman. det är bara att konstatera: edenborg har skrivit ett mästerverk.« upsala nya tidning »...ett lysande drama, monstruöst, överdådigt och grymt som den operagenre händel komponerade för.« norrköpings tidningar »det är en livfull, vibrerande resa med fräck dialog och bilder som etsar sig fast på näthinnan: av slöa, skönsjungande valrossar och annat.« svenska dagbladet »…det borde inte vara möjligt att skriva så här – men edenborg har gjort det och mitt grymma öde är en härligt svulstig roman i barockens anda. läs!« qx
ISBN 978-91-27-13995-4
9 789127 139954
back flap 100 mm
back cover 139 mm
30 mm
front cover 139 mm
front flap 100 mm
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 2
2014-08-28 10.57
Tillägnad Loka Kanarp, för att du gör universum vackrare.
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 5
2014-08-28 10.57
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 6
2014-08-28 10.57
»En min wän har många gånger haft den i sin hand i Pettersburg, och berättat mig at den war brunskimrande, wid dagsliuset, lysande i mörkret som ett glöd, miuk nästan som wax, ganska tung och något elastigare.« – August Nordenskjöld »För tusan, hur många gånger har jag inte önskat att jag kunde angripa solen, ta den från universum eller använda mig av den för att sätta eld på världen?« – Markis de Sade »Dies irae Dies illae Solvet saeculum in favilla Testet David cum Sibylla« – Thomas av Celano
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 7
2014-08-28 10.57
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 8
2014-08-28 10.57
den fĂśrsta boken:
svart
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 9
ďťż
2014-08-28 10.57
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 10
2014-08-28 10.57
K A PI T E L E T T
testamentet var flera sidor långt och innehöll en mängd anvisningar för gårdens skötsel, bankaffärer och skuldförbindelser, listor med namn på förtroendemän och betydelsef ulla. När notarien med sin långsamma och gnälliga röst läst upp det följde en längre tystnad i kammaren. Även herr Gjörwell satt helt stilla på sin stol. De väntade mitt svar. Jag var liten vid fars skrivbord, besökarna behandlade mig ändå som en fullvuxen. Jag hade hållit ögonen slutna under läsningen, nu öppnade jag dem och såg i tur och ordning på herrarna innan jag avmätt sade: – Tack, herr notarie. – Om fröken Drakenstierna undrar något? Den ytterligt fetlagde mannen harklade sig och strök försiktigt över hakorna med sina välvårdade fingrar. Han kastade en blick mot herr Gjörwell, som återkastade den genom sina rundaglasögon utan att röra en min. När notarien insett att jag inte ämnade ställa några frågor, samlade han sig: – Er salig fader hade den högsta tanke om fröken Draken 11
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 11
2014-08-28 10.57
alkemistens dotter
stierna. Det hör inte till vanligheterna att en blott tretton år gammal får så långt skridna rättigheter och friheter. Jag hoppas att fröken inte tvekar att fråga om råd och bedja om hjälp ifall behov finns eller nöden kräver. Som frökens förmyndare har dessutom herr Gjörwell det yttersta ansvaret för frökens vällevnad och egendom intill hennes adertonde levnadsår. Han kastade ännu en blick mot Gjörwell. Denne tog av sig glasögonen, putsade dem med sin gröna sidenhalsduk, satte på dem, tog ett par hastiga andetag och bröt ut: – Jag skall inte svika den käre Leos förtroende. Även om avståndet mellan Stockholm och Hermestorp gör den dagliga insynen svår, lovar jag att oftast möjligt besöka er, min kära fröken Rebis, och ge er all den hjälp jag kan. Vad gäller gårdens dagliga bruk måste jag dock helt hänvisa er till förvaltaren som är en duglig karl och kommer att fortsätta det blomstrande bruket. – Jag tackar er, herr Gjörwell. Min röst hade blivit mörkare, den fyllde rummet. Jag tänkte att far efter sin död hade inlemmats i mig, att jag inkarnerade honom. Jag var nu lika lång som han varit månaderna innan han försvann, det hade gått fort. Jag reste mig: – Och jag tackar er, herr notarie, för ert besvär. Kan jag bjuda något att äta och dricka? – Litet till livs skulle inte skada innan hemresan. Fetknoppen såg plötsligt upplivad ut, han slog igen mappen med dokumenten och reste sig. Även Gjörwell rätade på benen med en lättad suck, det knäppte skarpt om hans leder och knotor, han bugade: 12
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 12
2014-08-28 10.57
den första boken: svart
– Nu är fröken Rebis herre på Hermestorp. Jag nickade och gick för att befalla om kosten. Inte mycket minnesvärt sades under måltiden. När herrarna hade lämnat gården i sin diligens, tog jag det oöppnade brevet som notarien högtidligt överlämnat till mig och gick upp på min kammare. Det bestod bara av ett ark, vikt två gånger och förseglat med svart lack som stämplats med vår släkts motto: OMNIVM NIHIL EST När jag brutit sigillet och vecklat ut brevet kände jag väl igen fars handstil, kontrollerad och yvig på samma gång, bokstäverna utmejslade men jagande varandra över sidan, samtidigt som de visade spår av darrningarna som sjukdomen drabbat honom med, det röda bläcket hade stänkt och suddats ut av hans hand så att brevet bitvis liknade ett blodigt förband: Hermestorp, den trettonde maj 1794 Min Älskeliga kära Dotter Rebis, när du läser det här är jag borta. 1:mo. Jag har en längre tid nu vetat att min stund närmar sig. Sörj mig ej. Min enda smärta är vetskapen att inte ha lyckats i det heliga arbetet. Allt hopp står till dig. Du har levt utan moder, nu står du även utan fader, var stark. 13
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 13
2014-08-28 10.57
alkemistens dotter
2:mo. Alla i vår släkt har med nödvändighet skapat avkomma, för att förvalta Visdomen. Du får på inga villkor lyda ditt kötts drift och anamma den vanliga kvinnans sorgliga lott. Du skall endast leva för detta: att föra det Stora verket till dess avslutning, minns att alla tecknen alltid har pekat mot dig. 3:io. Allt jag vet om Konsten har jag lärt dig. Men du är den utvalda, och din förmåga överglänser min, så som solens våldsam ma strålning överglänser månens lånade sken. Läs, läs igen, bed och arbeta, då skall du lyckas. Alla hemligheterna finns i texterna och bilderna, men skåda genom deras smuts och sök det som döljs på andra sidan. En större summa har jag lämnat åt dig, på det att du må leva väl på vår gård eller någon annanstans om du skulle före draga, och ha råd att införskaffa alla instrument och materialer som krävs. 4:to. Ett Laboratorium lämnas dig nu i dina händer, däri jag anlagt kostnad, svett och arbete nästan dag och natt, på att vinna den hemliga processen, håll det med de andra laborationerna vid liv, du lär finna när du allenast håller dig med mitt arbete, välsig nelse av allt det du nöjsamt har och uppfylla vår släkts uppdrag. 5:to. Jag är lycklig över att min själ skall smälta samman med den Oformliga. Glöm aldrig Löftet du gav mig den sista gången vi möttes, det var även din salig Moder Sofias heligaste önskan och själva meningen med hennes död. Jag litar på att du skall nå full komlighet, min älskade dotter, det är min högsta vilja att jag där med aldrig ens kommer att ha funnits, och du – – –
14
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 14
2014-08-28 10.57
den första boken: svart
De avslutande raderna blev allt otydligare, snedare, den sista meningen avbröts med ett trött streck som försvann utanför papperets kant. Fars brev befäste min tro och förvandlade löftet jag givit honom till oomkullrunkelig lag. Jag var ensam, stark, utvald, och det fanns inte längre något utrymme för tvivel: Jag skulle utplåna världsalltet.
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 15
2014-08-28 10.57
K A PI T E L T VÅ
åren som följde på fars död bestod av studier, laboratoriearbeten och minnen. Jag levde mer i det förflutna än i nuet. Gården skötte sig själv. Jag var medeltid, renässans, barock. Far stod ständigt vid min sida, redo att skänka råd eller spruta förakt. Minnena av hans undervisning, hans berättelser om vår släkt, vårt arbete vid athanoren var min verkliga verklighet, fram till den dagen då jag bröt mig loss och dök ned i framtiden. Jag var den sista av den uråldriga drakenstiernska släkten, jag var den främsta. På en kil av kött, vars grova delar för lorade sig i historiens mörker, var jag den lysande spetsen som slutligen skulle tränga genom tidens mur till evigheten. Min ensamhet var förfärande. Min ensamhet kunde inte jämföras med någon annans i universum. Inte med fångar inspärrade i trånga celler, sjömän ilandflutna på öde öar, inte med tunna sjok av medvetande svävande i tomrummen mellan himlakropparna. Svårast var det om kvällarna, i tystnaden. Bredvid mig i den stora sängen där jag och far sovit gapade ett hål som ekade av sorg. Jag hade hans favoritväst intill ansiktet när 16
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 16
2014-08-28 10.57
den första boken: svart
jag sov, för att känna den kvarvarande doften. Han hade varit det sista bandet till min mor, henne som jag dödat genom att födas. Tanken på detta gjorde min bröstkorg till en krympande bur kring hjärtat. Jag var helt övergiven, vuxen på dagarna men ett barn på nätterna. Hur skulle jag kunna genomföra mitt väldiga uppdrag? Om kvällarna, när jag var mycket liten, brukade far sjunga för mig. Han sjöng tyst och långsamt, sedan stadigt allt tystare och långsammare, tills jag vågade släppa greppet och falla ut i mörkret, in i hans mörker, så som jag tänkte mig saken, för den helt ensamma sömnen var hemsk. Det var alltid samma visa. Den var lång och dyster till orden. Den talade om livet som en börda: Världen är en sorgeö, Bäst man andas skall man dö, Och bli mull tillbaka. De sorgligaste orden förnöjde honom mest. Ju dystrare och mer hopplösa de var, desto ljusare blev fars röst. En kväll frågade jag: – Far, varför älskar du sorglig musik? Han strök med sidan av handen över min kind och viskade: – Därför att den är sann. Världen är en sorgeö, och alla kommer vi att dö och glömmas bort. – Det är hemskt. – Livet är hemskt. – Jag vill inte dö. 17
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 17
2014-08-28 10.57
alkemistens dotter
– Världen vill att du skall dö. – Jag vill inte. Nu slocknade hans leende och något kargt tändes i blicken, det var inte direkt klanderfyllt eller argt, bara ödsligt, som om en intim hinna hade spruckit, och där bakom blottades en isig tundra naken på liv: – Du kommer att ändra dig. Han började sjunga igen. Efter ett par verser hade leendet återvänt till hans ansikte. När han kommit till slutet av verserna och gjorde en paus, frågade jag: – Är inte far rädd för döden? – Tvärtom. Han skrockade dovt åt mitt förvånade ansikte och fortsatte: – Döden är rädd för mig. – Varför? – För att jag och din mor Sofia skapade dig, min ängel. – Jag förstår inte. Han smekte mig lätt över kinden och såg djupt in i mig med sin svarta blick: – Han är mer rädd för dig än för någon annan. Ty du skall döda honom. – Skall jag döda döden? Far skrattade ett av sina tysta skratt, de som alltid retade mig, för att de verkade nedlåtande, samtidigt gjorde de mig nyfiken, och jag hoppades att jag en dag skulle få veta allt. Jag blundade och kröp ihop. Han började sjunga igen, allt tystare. När han trodde att jag somnat, klev han upp. Jag ville somna. Jag kunde inte. Jag klev upp ur sängen 18
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 18
2014-08-28 10.57
den första boken: svart
och gick fram till fönstret, ställde mig på en pall och såg ut. Fifi vaknade i sin lilla korg och gick fram och ställde sig nedanför mig, viftade på sin svans, såg undrande upp på mig. Det var en vinternatt, det kan ha varit i januari eller februari, alldeles stjärnklart med en stark halvmåne. Gården och landskapet låg försänkta i tjock snö som gnistrade och glimmade i blå toner i det skira himlaljuset. Ur laboratoriets skorsten bolmade en tät rök, och eld flagor sprätte stötvis ut och virrade en liten bit innan de slocknade, de avtecknades mot skogens svarta mur. Genom det halvt igenimmade fönsterglaset såg jag far arbeta vid athanoren, med överkroppen bar, rödaktig i skenet från lågorna, blank av svett och smutsig av sot. Jag kunde inte ta blicken från honom, han var vacker i sitt arbete, en hjälte i mina ögon. Han lade in mer kol i ugnen, pumpade rytmiskt luft på glöden, strök då och då svetten ur pannan, gav under högsta koncentration akt på ämnena i degeln, lade till något, rörde runt. Plötsligt hördes en skarp smäll, laboratoriet fylldes av ett bländande ljussken, en pelare av rök spyddes ur skorstenen. Dörren slogs upp och far stapplade ut, hostande, ruskande på huvudet, dubbelvikt över snön, kvidande, nästan ylande som om något spruckit i honom. Laboratoriets innanmäte var starkt upplyst och dimmigt av rök. I skenet från dörröppningen var fars gestalt svart. Han höll händerna för ansiktet, det såg ut som om han grät, han föll uppgivet ned på knä, sedan lade han sig raklång i snön, han kröp ihop på sidan, stönande och suckande. Jag hoppade ned från pallen och gömde mig under täcket. Fifi rusade till19
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 19
2014-08-28 10.57
alkemistens dotter
baka till sin korg. När far sent omsider smög in i rummet och gick och lade sig, luktade han syrligt av rök och svavel. Mitt bankande barnhjärta höll mig vaken. Far somnade men gjorde hemska ljud: hesa kvidanden, knarrande flämtningar, muttranden på ett okänt språk. Han kastade sig fram och åter, rullade från mage till rygg och tillbaka. Jag lade mig så långt ut på min sida jag kunde komma. Jag önskade att det fanns något jag kunde göra för honom. Dagen efter, när han åt sin kotlett med buljong till frukost, betedde han sig som vanligt, allt tungsinne var utsuddat, han var den starke och allvetande, en häxmästare. Det var nämligen vad en av pigorna hade sagt till mig en dag vid samma tid: – Översten är en riktig häxmästare, det säger alla. – Vad är en häxmästare? – Och göra guld påstår de också att han kan. Pigan plockade upp tekoppen från frukosten och torkade av bordet med en trasa. Hon hjälpte mig ned från stolen och bogserade ut mig ur salongen. – Det är lika bra hon byter om, den fina klänningen får inte smutsas ned. När hon ställt tekoppen i köket gick vi upp för trappan mot fars rum. – Vad är en häxmästare? – En som kan sådant som ingen annan kan, och gör sådant som ingen annan kan. Eller sådant som ingen annan göra vill. Nog talat om det. När far återvände in i huset och fann mig och pigan syssel satta med att snöra upp och dra av min gyllenskimrande 20
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 20
2014-08-28 10.57
den första boken: svart
sidenklänning, blev han stående i dörröppningen med ett leende: – Du är fin du, dotter. – Amanda säger att pappa är en häxmästare och en guldmakare. Jag kände pigans händer stelna kring tyget, hon stirrade förskräckt ned i golvet, men far skrattade med hela ansiktet, även med de svarta ögonen: – Det säger hon? Och vad tror du, Rebis? – Jag tror Amanda. Pappa är en mäktig häxmästare, som Merlin i sagan. Han stod länge kvar och log. Sedan gick han fram till mig, sjönk ned på huk och tog min hand mellan sina grova, svårt ärrade fingrar: – Du är klok du, min ängel. En vacker dag skall du också kunna göra guld, vänta bara. Pigan darrade när hon tog av mig de vita silkesstrumporna och hängde dem över stolsryggen, hennes fingrar fuktiga och kalla mot mina ben. Far såg inte på henne. Plötsligt utbrast hon: – Förlåt en obildad pigas dumheter. Far rätade på sig och lade en hand på hennes axel, hon svalde tungt flera gånger. – Inget att förlåta.
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 21
2014-08-28 10.57
K A PI T E L T R E
när solen gick in i vädurens tecken, i slutet av mars, hade det gått nästan ett år sedan far dog. Det var några dagar före min fjortonde födelsedag och jag städade grundligt laboratoriet, inventerade ämnena, renade mig själv, iklädde mig mina arbetskläder och begynte. Jag tillverkade min regulus, den lille kungen, just som jag och far hade brukat: av krossad antimonglans, järnfilsspån och svarta flussen. Det frasande ljudet när jag krossade mineralens kristaller i järndegeln väckte minnen, än starkare kom de till mig när stanken av svavel bolmade ut. Det fanns något vemodigt i att glädjas vid den trekantiga degeln utan far; sorg fanns där mer än jubel, den knep mig i hjärtat med sina solkiga fingrar. Mönstret på antimonklumpens yta var lika strålande som någonsin: Så lyser stjärnan över krubban och visar vägen för de vise männen och konungarna, jag kunde höra fars röst. Jag visste dock att det största värdet fanns i den mörka återstoden, i de fula resterna, residuum. Det lägsta och det högsta skall förenas för att skapa ett nytt liv, fars röst igen. Första gången som far lät mig arbeta i laboratoriet var jag 22
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 22
2014-08-28 10.57
den första boken: svart
sju år gammal. Far skrattade åt mig när jag ville ta med mig Fifi in. Den glada lilla papillonen var min enda vän, hennes stora ögon väckte en sådan ömhet i mig, jag hade fått ärva henne efter mor. Men far förklarade att orena djur inte hade i det heligaste att göra. Det lilla timrade huset med tegeltak bestod av två rum, ett mindre som fungerade som lager, omklädningsrum och hall, och ett större vars fönster vette mot vårt boningshus och mot gårdsplanen. I hallen hängde arbetsrockar som en gång varit vita men som nu var smutsade i en mängd färger. Där stod också ett tvättfat av silver. Så snart vi inträtt, lade far en hand på min axel: – Innan du träder in i verkstaden måste du tvätta händer och ansikte, Rebis. Den djupaste smutsen kan vi inte tvätta av oss, då skulle vi själva försvinna. Men vi kan befria oss från så mycket som möjligt av världens klibbiga stoft. Den alkemiska konsten handlar om att ta det smutsigaste av alla ämnen och genom det finna den högsta renheten. Guldet är den här världens och metallernas konung. Far visade hur han grundligt tvagade fingrar och ansikte, skrubbade minsta gömsle i skinnet och under naglarna med en smal borste, därefter torkade han sig med en linneduk. Jag gjorde som han. Han försökte hitta en rock som kunde passa, det fanns inte. Han skrattade och trädde på mig en alldeles för stor, den räckte mig till fotknölarna, han vek upp ärmarna fyra slag, skakade på huvudet: – Det är exakt som när din farfar skulle lära mig, vad lätt det är att glömma. Vi får låta sy upp en mer välpassande rock åt dig, flicka. Och ett par tofflor. Vi kan inte beträda det 23
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 23
2014-08-28 10.57
alkemistens dotter
heliga rummet med smutsiga skor. Idag får du gå i strump lästen. Han höll upp det svarta skynket som hängde för dörröppningen, och jag gick in i laboratoriet. Far studerade mig noga medan jag betraktade de många märkliga föremålen och svarade utförligt på alla mina nyfikna frågor. Där fanns den murade ugnen athanor och en mängd glas kolvar och phioler i olika storlekar och utföranden. Där stod mortlar av sten och järn och rader av burkar och kärl med pulver, kristaller, spånor och salter. På hyllor längs med väggen stod flaskor med syror och vinäger, under arbetsbänken fanns lådor fyllda med mineraler och metaller. Här och var i laboratoriet fanns porslinsdeglar: runda, fyrkantiga, trekantiga. I hörnet stod en stor korg med engelskt stenkol och ett par gjutjärnsgrytor med stora tänger och spatlar. Bland de mindre föremålen fanns raka, krokiga och spiralformade destilleringsrör, termometrar, timglas, brännglas och olika slags vågar och pendlar. Bredvid ett fyrfat av järn grinade en dödskalle, och på väggen hängde en griffeltavla fullklottrad med halvt utsuddade kritanteckningar. Slutligen fanns tänger och hammare och andra verktyg för att krossa, finmala, klyva och hyvla ämnena, samt några mässingsurnor, väl förseglade. – Om bara Sofia hade fått vara med nu! Far nästan grät. Han tog min hand: – En vacker dag kommer du att veta vad alla dessa nödvändiga föremål heter, Rebis, och vad de tjänar för syfte i vårt arbete. – Men de är så många? 24
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 24
2014-08-28 10.57
den första boken: svart
– Du kommer att förstå. Vi har tid. Men innan vi börjar arbetet skall jag ge dig något. På sin dödsbädd befallde din mor mig att ge den till dig då du var redo, den dagen du påbörjade ditt arbete. Är du redo? – Jag vet inte far. Hjärtat flaxade i min bröstkorg som en fången fågel. Far sköt undan hyllan som dolde ingången till det hemliga biblioteket, gick in och kom tillbaka med ett föremål inlindat i en linneduk. Han sträckte över det. Jag vecklade upp duken och fann en lång och mycket smal dolk med metallhandtag. På handtaget var präglat: SOLVM NIMIVM SATIS EST. – Vad betyder det? – Endast för mycket är tillräckligt. Tycker du om den? Jag höjde dolken, dess blad lyste. Jag kände försiktigt med tummen på spetsen, den var vass som en syl. – Jag tycker om den. – Dess namn är misericorde. Den brukade man avliva sårade riddare med, bladet är smalt för att kunna utdela nådastöten genom springorna i en rustning. Den var din mors, nu är den din. Bär den alltid med dig. Fäst den vid vaden, var ständigt redo att använda den. Om du blir anfallen, min ängel, av vem det än är, sky inga medel för att döda. Det är så vår släkt har överlevt. Sky inga medel: det är grundprincipen för melée.
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 25
2014-08-28 10.57
K A PI T E L F Y R A
sent en kväll efter att jag hela dagen hade varit uppslukad av det heliga arbetets magnetism och låg utsträckt i sängen och inväntade sömnen, fick jag ett besök. Mitt medvetande hade nästan suddats ut av spirande drömmar då jag ryckte till av ett klickande ljud, som av en klo mot golvplankorna. Därefter hörde jag ytterligare ett, sedan fler, och jag fick en förnimmelse. Men intet syntes i det tjocka mörkret. Jag satte mig upp i sängen. – Vem där? Min röst var torr och tunn, orden multnade så snart de lämnat läpparna. Jag spanade in i de dunkla hörnen, spårade mödosamt tapeternas mönster, möblemanget som var knappt upplyst av stjärnornas ljus, allt som vanligt. Jag lade mig ned, försäkrade mig om att mina händer och fötter var skyddade av täcket, fick otäcka aningar av våta beröringar från varelser under sängen, blundade hårt. Så kände jag närvaron starkare. Jag satte mig upp igen. Den mörka kammaren tycktes mig lika oändlig som rymden, rentav ödsligare, helt utan stjärnor. Först utan att tro det, sedan med en allt större övertygel26
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 26
2014-08-28 10.57
den första boken: svart
se, såg jag ett skimmer mitt i rummet bara någon meter från sängens fotända. Det flöt upp ur golvet som en otydlig pelare, hög som en liten människas kropp. Tre kära män hade jag mistat i mitt liv och sörjde: far, kapten Anckarström och Johan. Jag var övertygad om att det var någon av dem som hemsökte mig. Först tänkte jag att det var fars spöke jag såg. Men intet i uppenbarelsen liknade hans stolta hållning. Jag kröp in till mitten av sängen, darrande, huttrande. Ljuset vällde upp ur golvet, det fick mig att tänka på hur blodet hade sprutat som en fontän ur Anckarströms hals vid hans avrättning. Minnet av den unge kaptenens omänskliga öde, av hans ansikte som den gången i Stockholm bara hade befunnit sig någon meter från mitt, blicken han givit mig då, gjorde min skräck mångdubbelt värre, darrningarna övergick i skakningar och konvulsioner. Var det han som kommit på besök? Men den sammankrupna ljusgestalten var helt olik kaptenens kraftfulla. Långsamt bleknade skimret, jag blev sittande länge, gradvis lugnare, efter en stund var jag osäker på om det syntes eller ej, till slut var rummet åter en monolit av mörker. Jag kunde inte somna den natten, jag oroades av minnena av kapten Anckarström, av de gånger han besökt far på Hermestorp med sin livfullhet, sin entusiasm över alkemin och släkternas uppdrag och sedan de fruktansvärda piskningarna, och den sista, ohyggliga stunden när han låg på avrättningsplattformen, hemligheten han tycktes vilja skänka mig ur sina klarblå ögon sekunden innan hans liv förrann. 27
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 27
2014-08-28 10.57
alkemistens dotter
Under veckorna som följde återvände spöket nästan dag ligen. Jag bytte rum, jag prövade att sova i min gamla barnkammare och i ett av de mindre rummen på bottenvåningen, men det hjälpte inte, skimret uppträdde även där. Jag hade ingen att anförtro mig åt, att dela min rädsla med. Varje kväll svettades jag av ångest inför tanken att ensam tvingas möta denna ohygglighet. Här hjälpte varken värja, handyxa, krutpistol eller något av de andra vapen som far instruerat mig i att använda. För varje gång växte det rasslande ljudet i styrka, det lät som tusen torra klor som klickade mot golvet. Även apparitionen blev starkare, fick en kontur, liknade allt mer en mänsklig varelse. Med sammanpressade tänder, tårar av ångest, hulkande, rysande, frysande, låg jag hårt sammankrupen under täcket, då och då tog jag mod till mig och smygtittade på spöket. Det var uppenbart att det saknade all likhet med Anckarström. Däremot påminde dess sorgset hängande armar och sänkta huvud om min barndomsvän Johan, som året innan hade dött en våldsam död i vargens käft. De dagar jag inte var upptagen med laborationer, studier, fäktning, ridning, prickskytte eller gårdens skötsel, gjorde jag det till min uppgift att håna skapelsen, just som far många gånger hade instruerat mig. Jag fastade, drack blott en kopp osötat te till frukost, och sökte till häst eller till fots upp det vackraste i trakten kring Hermestorp, de ljuvligaste ängarna, de stoltaste klipporna, den äldsta delen av skogen med de högsta och rakaste furorna, jag betraktade 28
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 28
2014-08-28 10.57
den första boken: svart
dem, drog in deras rika doft i mina lungor, lät mina sinnen fyllas till brädden av dem – och fördömde dem. Det var en prövning och en träning. Jag saknade Fifi under de där utfärderna, minnet av den lilla hundens ögon, hennes blick, den fruktansvärda skuldkänslan, allt var inbränt med eldjärn i mig. Inte långt från gården, halvvägs till byn, växte en ek med obegripligt tjock stam. Trädet var inte särskilt högt, långt ned på stammen delade det sig i två tjocka lår, det måste ha skett tidigt, kanske genom ett blixtnedslag. Dess grenar växte skålformat ut, täckta av friska bladverk. Far hade sagt mig att eken säkert vuxit där redan för ett halvt millennium sedan, långt innan drakenstiernorna flyttat dit, när vi fortfarande jagades genom Europas gamla länder som djur. Jag samlade mina kjolar i handen och klättrade över gärdsgården, vandrade fram till det väldiga trädet. Torra ekollon och löv knastrade under mina skor, jag lade handen på stammens ytterst grova bark. Det var en solig dag. Trots sin brutala yta, det skorviga och hårt rynkiga, kändes trädets hud len och varm mot min hand. Men när jag låtit handflatan och fingrarna pressa mot den några sekunder, vek värmen undan och en kyla trängde fram inifrån trädets djup. Det välkomnande var bara en tunn kuliss. Innanför den bedrägliga ytan var eken kallsinnig. Jag viskade: – Varför har du fått leva i hundratals år när pappa dog efter bara sextio? Du är kall och dum, han var full med kärlek och liv! En vindil fick de nyutslagna bladen i den kopiösa kronan 29
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 29
2014-08-28 10.57
alkemistens dotter
att prassla, jag tänkte att de irriterat svarade på min förolämpning, jag skrattade: – Men jag kommer att ta bort dig! Även du, som skryter över din höga ålder och kråmar dig i vinden, även du skall förgås under min hand när jag utplånar världsalltet. Jag kände mig som David inför jätten, jag drog hastigt upp kjolarna och lösgjorde min misericorde ur dess hölster på den högra vaden, jag hötte med den långsmala dolken mot trädet: – Jag kanske är liten. Men min far och vår släkt har gjort mig till vapnet som skall göra slut på allt det överväldigande och ofullkomliga. Den Oformliga är på min sida, och vem har du som talar för dig? Vinden ökade i styrka och ruskade kronan, jag ryckte till inför ett smattrande ljud och översköljdes därefter av ett regn av ekollon som sved till när de studsade mot skinnet. Jag rusade undan, ställde mig en bit från trädet och hämtade andan, medan det svängde framför mig i vinden som en hånfull kärring som vrider sig i sin klänning och ylar av skratt, sedan kom det till ro. På dagen ett år efter fars död anfölls jag efter kvällsvarden av en plötslig smärta, en jag aldrig tidigare känt, en skarp, tung värk längst ned i magen. Det kändes som en böld som långsamt växte och väntade på att spricka, den spände och molade. Jag såg ingen annan råd än att tillkalla läkaren. Men pigan kunde inte hindra ett leende när hon hörde mitt klagande och sade att en läkare nog inte skulle behövas, detta skulle lösa sig av sig självt. 30
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 30
2014-08-28 10.57
den första boken: svart
– Men Amanda, jag säger att det gör förfärligt ont. Hämta läkaren! – Har fröken aldrig hört talas om fruntimmerslidande? – Fruntimmerslidande? Vad för slag? – Varje månad är det samma elände, från det hon blir kvinna tills hon blir kärring, det smärtar och drar, så blöder det några dagar och sedan är det bra. Om hon inte blir välsignad med ett barn, för då blir det uppehåll ett tag. – Jag förstår inte. – En annan skall bära upp ett kärl med varmt vatten till fröken att ha i sängen bredvid magen, så skall hon se att värken lindras. – Jag förstår fortfarande inte vad Amanda menar? Pigan kunde inte hindra ett skratt: – Det kallas månadsrening, det är alla kvinnors och även hondjurens lott, det har med vår plikt att fortplanta oss att göra. – Vår plikt att fortplanta oss? Hon skyggade inför mitt raseri, men snart återvände leendet och hon gick för att hämta det varma kärlet. Med sig hade hon också några linnebindor som hon instruerade mig att placera mellan benen. Den natten drömde jag om en sol som badade i en svart sjö. När den flöt tillbaka upp rann det svarta av den, fräsande över ytan, som vatten på ett glödgat mässingsklot. På morgonen hade den skärande värken övergått i ett vagt molande. Jag drog fram bindorna och såg att de blodats ned under natten. Häpen betraktade jag de mörkbruna fläckarna. Jag hade blött många gånger förr: när jag skadat 31
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 31
2014-08-28 10.57
alkemistens dotter
mig på något vasst instrument i laboratoriet, när jag slagit i näsan eller varit förkyld, när jag tappat en tand. Men det här var något annat. Jag viskade stolt: – Du är något heligt, och du är en hemlighet som far ville att jag skulle upptäcka själv. Stämningen i huset den dagen var märklig. Kokerskan och pigorna log. Drängarna och mjölkerskorna och deras barn och mormödrar och alla de andra invånarna på gården tycktes sprudla av nyheten. Så mycket vett har de ändå att de alla vördar mitt blod, tänkte jag: Om Jesus blödde skall jag också blöda, se här en punkt där kvinnorna visar sig överlägsna männen.
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 32
2014-08-28 10.57
K A PI T E L F E M
jag hade misslyckats med mitt arbete under fyra vårar i rad, nu stod jag inför nödvändigheten att finna något nytt, något som kunde hjälpa mig vidare, jag kom ingenvart. Jag hade läst alla de alkemiska böckerna i det hemliga biblioteket flera gånger, jämfört särskilt brännande ställen hos de hermetiska filosoferna med varandra, vrängt och böjt varje egendomlig term tusen gånger enligt den fonetiska kabbalan, förtvivlat sökt svar på frågorna om proportionerna, temperaturen, glaset, men fallerat, och därefter fallerat igen. Det hade gått så långt att jag börjat förakta mig själv. Det heliga uppdraget låg som ett rovdjur uppkrupet på min rygg, med käften öppen kring mitt huvud, redo att hugga till. Ormen med lejonhuvudet var på väg att segra. Jag skällde på min spegelbild: – Du, som är utvald att genomföra det största som någon av universums skapelser någonsin ämnats till, du är för lorad, vilse, och med dig dör möjligheten, på grund av dig skall Samaels verk förbli. Du förråder den Oformliga. Allt övrigt var sig likt, alltför likt. Jordbruket och djur33
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 33
2014-08-28 10.57
alkemistens dotter
hållningen gick sin gång. Jag hemsöktes några gånger i månaden av det gulaktiga skimret, jag talade till det och kallade det för Johan, jag visste inte rätt varför, jag fick aldrig något svar, men jag hade börjat njuta av dess besök, det föreföll mig som en vän, tyst men ändå ett sällskap. Under en av dessa nattliga stunder, när jag tröstades av apparationen som lyste upp min kammare, drabbades jag av en plötslig tanke som i ett slag ändrade allt. Jag vet inte var ifrån den stammade, kanske var det ur min djupaste förtvivlan, min fullständiga uppgivenhet, kanske var det Johans spöke som gav mig den. Hur som helst öppnade tanken mitt låsta läge och pekade ut en möjlig lösning. Jag satte mig hastigt upp i sängen och nästan skrek åt apparitionen: – Johan! Kanske finns det, ja, nog måste det finnas! Fler drakenstiernor än jag som kämpat med det heliga arbetet och som är i livet, mer eller mindre avlägsna släktingar, om inte i mitt eget land så längre bort. Nu är jag gammal nog att resa, snart nitton år. Jag måste bara hitta dem! Genast efter frukosten nästa dag, när jag slängt i mig mina kotletter och gulpat i mig min buljong, satte jag mig och skrev ett brev till herr Gjörwell i Stockholm och frågade om han kände till några andra av släkten Drakenstiernas medlemmar, under förevändningen att jag ville lära mig mer om mina förfäder. Med vändande post gav han mig tre namn: två kusiner till far, bosatta i Göteborg och Berlin, och en nästkusin, bosatt i Paris. Jag skrev ett brev till var och en av dem, på det språk de kunde tänkas behärska. Med stor noggrannhet dolde jag 34
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 34
2014-08-28 10.57
den första boken: svart
mitt egentliga ärende men placerade samtidigt slugt in signaler som skulle väcka intresset hos en införstådd: Hermestorp, den trettonde november 1799 Högt vördade, den som skriver det här brevet är dotter till överste Leo Draken stierna, Er släkting, sorgligt avliden för snart fem år sedan, då hans själ befriades ur materien. Jag har sedan dess inte utan besvär varit ensam herre över släktgården och därmed hörande mörka arbeten. Nu, när jag snart fyllt nitton år, ämnar jag göra en resa för att bekan ta mig med världen, men även för att få ett gyllene tillfälle att möta min svårt saknade faders släktingar i världen och kanske lära något nytt om honom och vår ätt och kanske även något som kunde hjälpa mig i mina heliga ansträngningar. Om jag får ett positivt svar från Er på det här brevet, ämnar jag ge mig av härifrån i april kommande vår, i Vädurens tecken, och ser då fram emot att besöka Er snarast. Med de hjärtinnerligaste hälsningar och i djupaste vördnad, Rebis Aurora Sofia Drakenstierna OMNIVM NIHIL EST Jag tvekade över om jag skulle rita dit någon av de hermetiska filosofernas gåtfulla symboler i breven, kanske doktor Dees hieroglyfiska monad, men beslutade att de signaler jag redan infogat skulle räcka för den invigda. Dagen därpå skickade jag iväg de tre försändelserna med diligensen. 35
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 35
2014-08-28 10.57
alkemistens dotter
Hur kunde jag inte ha kommit att tänka på detta tidigare? Min enfald var oerhörd. Jag beslutade att bedja, så som min släkt alltid gjort, så som far lärt mig flera år tidigare. Jag öppnade luckan i laboratoriets hallgolv, klev ned för stegen. Den tysta kuben var fuktig och kall innanför sina murade väggar. Jag knäböjde på jordgolvet och bad, i tysthet, med bröstet svärmande av entusiasm, med en stark känsla av att den Oformliga avsmakade bönerna och fann dem ljuva. När jag badade i turkost skimmer visste jag att mina böner den här gången inte skulle förbli ohörda, trots att de var stumma. När jag efteråt klättrade upp för stegen var jag övertygad om att någon av de tre släktingarna skulle visa sig vara den rätta. Jag vågade inte föreställa mig ännu ett nederlag.
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 36
2014-08-28 10.57
978-91-27-13995-4_inlaga.indd 37
2014-08-28 10.57
196 mm
carl-michael edenborg
(född 1967) är författare, förläggare och idéhistoriker som disputerat på alkemi. han debuterade 2012 med den uppmärksammade mitt grymma öde, en romanfantasi om händel. omslag elina gr andin författarfoto cato lein
carl-michael edenborg är tillbaka med en sprakande äventyrsberättelse om alkemi, en märkligt modern historisk roman om blind tro, bomber och k ärlekens makt.
C ar l-michael a l k e m i s t e n s
rebis sökande tar henne ut i europa. resan går till berlin, via marstrand och paris smutsiga hamnar och bordeller. där möter hon släktens avfälling andreas, men kan hon lita på honom? alkemistens dotter bär hela världen på sina axlar, men hon får aldrig tvivla.
edenborg d o t t e r
rebis aurora drakenstierna föds som den sista i en släkt av alkemister i slutet på 1700-talet. när fadern dör lämnas rebis ensam med ett ofattbart uppdrag: hon ska förinta universum.
pressröster om mitt grymma öde
——————————————————————————————————————————
Car l-michael
edenborg alkemis tens
dot ter
»carl michael edenborgs roman om tonsättaren händel är mörk och otäck, men fullkomligt livsbejakande mitt i sin dyster het. den är skriven som en gotisk fantasi, och är fasansfullt underhållande, och tveklöst årets bästa svenska roman.« jönköpings-posten »mustig och välskriven …fascinerande läsning!« aftonbladet »… en vindlande, språkligt sprudlande, fasansfull, tänkvärd, stundtals mycket rolig och oavbrutet underhållande roman. det är bara att konstatera: edenborg har skrivit ett mästerverk.« upsala nya tidning »...ett lysande drama, monstruöst, överdådigt och grymt som den operagenre händel komponerade för.« norrköpings tidningar »det är en livfull, vibrerande resa med fräck dialog och bilder som etsar sig fast på näthinnan: av slöa, skönsjungande valrossar och annat.« svenska dagbladet »…det borde inte vara möjligt att skriva så här – men edenborg har gjort det och mitt grymma öde är en härligt svulstig roman i barockens anda. läs!« qx
ISBN 978-91-27-13995-4
9 789127 139954
back flap 100 mm
back cover 139 mm
30 mm
front cover 139 mm
front flap 100 mm