Läs mer om Lisa Bjärbo på www.rabensjogren.se www.onekligen.blogspot.com
Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Text: Lisa Bjärbo 2012 © Omslag: Sara R. Acedo Foto: Flikr Select/Getty Images (framsidan), Sara R. Acedo (baksidan) Tryckt hos ScandBook, Falun ISBN 978-91-29-68016-4 Rabén & Sjögren Bokförlag ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Allt jag sager ar sant.indd 6
2012-01-20 15.29
En gång var jag ett sådant där barn som fick vuxna i lekparken att skaka på huvudet och sucka.
Vad i hela friden ska det bli av den där ungen, tänkte de, och höjde
menande på ögonbrynen åt varandra. Då böjde sig min mormor ner och viskade i mitt öra.
”Lyssna inte på dem”, sa hon. ”Lova mig det.”
Nu är jag inte ett barn längre. Jag är Alicia.
Sexton, snart sjutton, med kolsyra i venerna och håret på svaj.
Kanske inte riktigt självlysande, men det är fan på gränsen. Och jag sa det aldrig då men jag har vetat det hela tiden. Det ska bli något stort.
I_Allt jag sager ar sant.indd 7
2012-01-20 15.29
1
I_Allt jag sager ar sant.indd 9
2012-01-20 15.29
Jag är så jävla kissnödig. Alltså, verkligen.
Så fruktansvärt kissnödig.
Det handlar liksom inte om att jag ”behöver kissa” längre, ni vet,
så där som småungar säger när de åker bil och är uttråkade, ”maaammaaa, jag behöver kissaaa”, det är inte så.
Jag är beyond ”behöver kissa” för länge sedan.
Jag är så kissnödig att mitt enorma behov av att urinera hotar att
överstiga mitt förstånd, och det är inte mycket som överstiger mitt förstånd, det är det verkligen inte.
Kanske kommer jag att kissa på mig.
Så kan det bli, det är inte alls otroligt.
Förmodligen kommer jag att kissa på mig och få gå omkring med
nerkissade jeans på mig resten av skoldagen om inte den där satans
toalettdörren öppnas inom tre sekunder och jag kan kasta mig in på
toaletten och sätta mig ner på den svala ringen och låta kisset skvala och skvala och skvala och skvala tills toaletten är så fylld att kisset nästan slickar mig i rumpan.
Det är ju lite synd, kan man tycka.
11
I_Allt jag sager ar sant.indd 11
2012-01-20 15.29
”Står du i kö, eller?”
En tjej med blond lugg som hänger ner i ögonen tittar frågande på
mig från dörröppningen. Jag känner igen henne, hon går i en av alla samhällsklasserna. Tvåan, tror jag.
Jag nickar sammanbitet, för jag vågar inte öppna munnen. Här öppnas ingenting i onödan. Här håller vi stängt.
Stängt och tätt och fint.
Vad trodde hon, förresten? Att jag stod här och tog det lugnt i
största allmänhet, eller? På toaletten längst bort i hörnet från allt som
händer? Det ska till en puckad samhällsbrud för att tro en sådan sak. Herregud, vilka idioter de är hela bunten. Jag nickar plågat mot toadörren.
”Upptaget”, väser jag övertydligt mellan tänderna. Så att hon verk-
ligen ska förstå, trots att hon inte fått läsa på om köbildning i någon lärobok på förhand. Det går sådär.
Samhällstjejen knycklar ihop ögonbrynen mot mig och ser ännu
mer frågande ut.
”Varför går du inte in där, då?”
Hon pekar på dörren till städskrubben.
”Tycker du jag ska kissa i städskrubben?” frågar jag. Jag är förvånad.
Samhällstjejen, alltså! Kanske har hon oväntade sidor trots allt. Hon suckar.
”Det är ingen städskrubb”, säger hon och går fram och öppnar dör-
ren åt mig. ”Ser du?”
Och det gör jag ju faktiskt, för där inne står den vackraste lilla vita
toasits som världen någonsin skådat och väntar på att mitt arsle ska 12
I_Allt jag sager ar sant.indd 12
2012-01-20 15.29
dimpa ner på den, om jag bara kunde få ner jeansen lite snabbt och
om bara samhällstjejen ville släppa dörren igen så jag kunde låsa om mig, sådär, tack för hjälpen, adjö på sig, klick, så, nu, där, äntligen! Det skvalande ljudet.
Känslan av att kunna andas igen. Lättnaden!
Jag kissar och kissar och kissar, och hör hur samhällstjejen hinner
gå in på toan bredvid och komma ut igen och försvinna och jag kissar och kissar och kissar.
Jag kissar säkert i en kvart.
Sedan reser jag mig upp och drar upp brallorna och vrider om låset
och trycker ner dörrhandtaget, och ska gå ut från toaletten. Men det går inte, för dörren går inte upp.
Då vrider jag om låset igen, och trycker ner dörrhandtaget och tän-
ker: Nu då! Nu går jag väl ändå ut från toaletten?
Men det går fortfarande inte att öppna dörren.
Då trycker jag ner handtaget asmånga gånger till och knuffar med
axeln och rycker och sliter och sparkar och tänker: Men för i helvete, jag måste ut från den här toaletten! Men nej.
Det måste jag tydligen inte.
För dörren har gått i baklås, och det finns ingen här som kan höra
mig banka.
v Ibland när jag tittar mig i spegeln får jag lust att bita mig själv lite i axeln.
Bara smaka, liksom. Testa om jag är ens hälften så god som jag ser ut. Ibland får jag lust att ge mig själv en örfil också, men det är en annan sak. 13
I_Allt jag sager ar sant.indd 13
2012-01-20 15.29
Jag har: Mörkt hår i frisyrer som du inte trodde fanns. Kläder i
tusen färger. Fräknar på näsan, pärla i läppen och ganska ofta en tjusig hatt på huvudet.
Jag är: Sexton år och i det närmaste elektrisk. v
Skoltoaletter är i regel väldigt små till ytan. Man reflekterar sällan över det, jag vet. Man går mest in, gör sin grej, och försvinner ut igen.
Det är inte förrän man blir inlåst på en som man kommer att tänka
på hur yttepyttiga de verkligen är, de små liven. Jag menar, hur stort kan det vara här inne? Max två kvadrat, skulle jag tro. Och här finns
ingenting, förutom en toalettsits, en toaborste, en toapappersrulle och en plåtbehållare för sanitetspåsar. Inte ens ett handfat, för handfaten står uppradade längs med väggen utanför. v Jag tänker ganska länge på det där med att det inte finns något handfat. Det känns lite äckligt.
När jag blir törstig om några timmar kommer jag att vara tvungen
att dricka vatten direkt från toalettstolen som jag nyss kissade i. Jag har ju spolat så klart, men ändå. Lite äckligt är det ju.
v ”HALLÅ!” skriker jag igen och igen och igen och bankar på dörren. Ingen hör mig, så jag går över till: ”HJÄLP!” i stället.
Det är naturligtvis ingen som hör det heller, men det är i alla fall
lite mindre tråkigt att skrika något nytt. Det är ytterligare en av de 14
I_Allt jag sager ar sant.indd 14
2012-01-20 15.29
saker man aldrig tänker på förrän man blir instängd någonstans: Man
blir verkligen väldigt uttråkad av det här med att banka på dörren och skrika efter ett tag. Det är liksom ingen variation i det. Jag byter ut bankandet mot sparkar i stället och testar: ”SLÄPP UT MIG!” Det har ingen effekt det heller, men jag fortsätter skrika så en stund i alla fall. v Är det sådant här jag vill ägna mitt liv åt? Tanken kommer krypande när handen nästan domnat bort av allt bankande. Jag har ingen aning om hur länge jag har suttit inlåst, jag har ingen klocka, men det måste vara minst en halvtimme vid det här laget. Kanske mer.
Det är hur som helst en väldigt fånig tanke att tänka just nu.
Herregud, det är väl klart att jag inte vill ägna mitt liv åt sådant här!
Ingen i hela världen vill ägna sitt liv åt att sitta instängd på en skoltoalett längst ner i korridoren på en gymnasieskola. Ingen.
Jag suckar överdrivet högt åt min hjärna för att få den att byta spår. Det hjälper inte.
Den fortsätter veva samma tanke på repeat innanför pannbenet, i
takt med att jag bankar på dörren.
ÄR DET (bank) DET HÄR (bank) JAG VILL (bank) MED
MITT LIV (bank bank bank)?
ÄR DET (bank) DET HÄR (bank) JAG VILL (bank) MED
MITT LIV (bank bank bank)?
Det låter lite som om min hjärna är ute och demonstrerar, och i
ärlighetens namn borde jag inte vara förvånad alls, den har liksom laddat inför det här demonstrationstillfället rätt länge nu.
ÄR DET (bank) DET HÄR (bank) JAG VILL (bank) MED
MITT LIV (bank bank bank)?
15
I_Allt jag sager ar sant.indd 15
2012-01-20 15.29
v Den första gången jag tänkte tanken var kvällen innan vi skulle börja gymnasiet. Jag satt på Fannys säng och tittade på när hon metodiskt slet ut vartenda klädesplagg hon hade i garderoben.
”Den här, då?” frågade hon och viftade med något vitt. ”För tråkig”, sa jag. ”Den här, då?” ”För ful.”
”Käften. Den här, då?”
Jag ryckte uttråkat på axlarna och tittade slött på den randiga tröjan
hon höll i.
”Skulle kanske kunna funka. Om ditt mål är att se ut exakt som alla
andra gör på skolan.”
”Är det något fel med det då?” frågade Fanny tjurigt. ”Alla kanske
inte känner sig lika ultraspeciella som du gör jämt.” Hon slängde sig ner bredvid mig på sängen.
”Vad ska du förresten själv ha på dig imorgon?” frågade hon. Jag gäspade. ”Vet inte.” ”Vet inte?” ”Nej.”
”Men Alicia, hallå!” Fanny tog tag i mina axlar och skakade mig
fram och tillbaka så att jag nästan fick hjärnskakning. ”Vi ska liksom
börja gymnasiet imorgon. Ny skola, ny klass, nytt folk, nytt, nytt, nytt, allting nytt. Hur kan du inte ha tänkt på vad du ska ha på dig? Tycker du inte att det är spännande?”
Och det var just det som var det obehagliga. 16
I_Allt jag sager ar sant.indd 16
2012-01-20 15.29
Jag tyckte ju verkligen inte det. v ”HILFE!” skriker jag och bankar och bankar och bankar. Jag har gått
igenom engelska och franska, är inne på tyska nu. Det är lite uppfriskande. Jag kan nästan ingen tyska, men ”hjälp” har jag snappat upp av
någon anledning.”Hjälp”, och så en del andra fraser hämtade från filmer om Andra Världskriget, men ingen av dem känns särskilt passande
just nu. Jag börjar visserligen bli desperat, men jag är inte så sjuk i huvudet att jag står och gastar ”ARBEIT MACHT FREI” inne på en skoltoalett. Än.
v Andra gången jag tänkte tanken hade jag en prickig badmössa på huvu-
det och en kille i trean framför mig. Han viftade med en svart spritpenna och flinade.
”Glöm det”, sa jag.
Han verkade inte höra.
”Glöm det!” sa jag igen, lite högre den här gången.
Killen tryckte sitt flinande ansikte lite närmare mitt. ”Ja men, du går väl i ettan, va?” ”Ja.”
”Då så. Alla ettor ska nollas. Det är en tradition. Ingen kommer
undan.”
”Jo”, sa jag lugnt. ”Jag kommer undan.”
Killen himlade med ögonen och suckade tungt åt mig.
”Kom igen nu, var inte så jävla tråkig. Det är bara en svart nolla i
pannan det handlar om, den går ju bort när du duschar ikväll.” 17
I_Allt jag sager ar sant.indd 17
2012-01-20 15.29
Jag skakade bestämt på huvudet.
”Du får en prick om du vägrar”, sa killen. ”Jaha.”
”Det är verkligen ingenting jag rekommenderar, att få en prick
redan första dagen.” ”Nähä.”
”Men för fan!” Han började bli irriterad nu. ”Du har ju accepterat
att ha en jävla badmössa på huvudet, då kan du väl lika gärna löpa hela linan ut? Låt mig rita dit den där nollan nu, så kan vi sluta bråka sedan. Du vill väl inte bli utfryst redan från början, ditt freak?”
Jag vet inte om jag sa något mer då, det minns jag inte riktigt, men
jag minns att jag slet av mig den där töntiga badmössan från huvudet
och räckte den till honom och gick därifrån utan minsta tillstymmelse till nolla i pannan och att jag följdes av burop från killen och från några av hans klasskompisar, och jag minns att det kändes som om
jag hade startat ett krig, fast det egentligen inte ens var meningen, jag ville inte kriga, jag ville bara inte gå omkring med en nolla i pannan.
”Menar du allvar?” frågade Fanny när hon insåg att jag tänkte vägra
vara med på resten av nollningen också. ”Det verkar så.”
”Men hallå ...” Hon stampade irriterat i marken. ”Det kan du väl
inte bara göra?”
Jag ryckte bara på axlarna, så hon fortsatte:
”Alltså, jag håller med dig om att det är rätt fånigt att vi ska behöva
gå omkring i badmössor och ha nollor i pannan och slänga oss ner på
marken för att kyssa treornas fötter och äta bananer som de håller fast mellan ben...”
”Rätt fånigt?” avbröt jag. ”Det är helt jävla idiotiskt.” 18
I_Allt jag sager ar sant.indd 18
2012-01-20 15.29
Fanny tog ett djupt andetag.
”Okej”, sa hon sedan. ”Det kanske är idiotiskt. Det kanske det är.
Men ... det är ju bara på skämt!” Hon var arg nu, det syntes. Jag ryckte på axlarna igen.
”Säkert”, sa jag. ”Men jag tycker inte att det är roligt.” v Tredje gången var på matten någonstans mellan x och y i förra veckan. ”Varför måste vi lära oss det här nu igen?” viskade jag. Fanny svarade inte, så jag fortsatte.
”Seriously, kan du säga en enda situation i mitt framtida liv där jag
kommer ha nytta av det här?”
Fanny lade ifrån sig pennan med en suck.
”Sluta nu”, sa hon. ”Vi har redan pratat om det här tusen gånger.
Lär dig bara skiten och var tyst.”
”Men jag vill inte lära mig skiten! Jag vill uträtta stordåd!” ”Tyst, sa jag.”
Jag dunkade huvudet lite diskret mot matteboken en stund. Jävla
Fanny! Det var ju lätt för henne att säga så där, hon var mycket bättre på det här än jag någonsin skulle kunna bli. Och då menade jag inte bara det här med x och y, jag menade hela anpassningsgrejen.
Att göra som man blir tillsagd bara, utan att ifrågasätta. Verkligen
inte min grej.
”Jag kanske dör”, sa jag efter en stund. ”Om jag måste lära mig
skiten.”
”Sluta löjla dig.”
Fanny tittade inte ens upp. 19
I_Allt jag sager ar sant.indd 19
2012-01-20 15.29