9789172997868

från all civilisation. När sextonåriga

Áilis pappa dör i cancer tvingas hon ­flytta dit för att bo tillsammans med sin morfar som hon aldrig tidigare

träffat. Välkomnandet blir svalt och Áili känner sig som en främling bland

snö och renar. Men så börjar mys-

tiska s­aker hända i byn, saker som

borde vara omöjliga och som bara kan förklaras med den magi som är direkt knuten till Áilis samiska arv. Snart är

hon indragen i en flera hundra år gammal konflikt, en konflikt som riskerar

att skada de hon bryr sig om. De få som finns kvar.

Mannen med det lyfta geväret dyker upp så snabbt framför mig att jag nästan springer rakt in i honom. I sista stund hinner jag väja men min fart är så hög att jag snubblar i den djupa snön och

faller handlöst mot marken. Den vita vargen med ögon som mina ligger några meter ifrån mig. Den ­blöder ymnigt från sitt vänstra

bakben där en hagelsalva redan har träffat. Blodet har färgat snön röd i en halvmåne runt djuret. Framför vargen står Ivvár Rimpi med geväret höjt.

Foto: Niklas Herrström

de norrländska skogarna, långt bort

..

C H A R LO TTE C E D E R LU N D M I D D A G S M O R K E R

I

dijärvi sameby ligger undangömd i

C H A R LO TTE

C E D E R LU N D

C H A R LO TTE

C E D E R LU N D

M I D D.. A G S MÖRKER

Charlotte Cederlund bor i Lund, till vardags jobbar hon som brandingenjör men att skriva har alltid varit ett stort intresse. Middagsmörker är Charlottes debutroman.

Bokförlaget Opal AB www.opal.se

© Charlotte Cederlund, 2016 Omslag: Anna Henriksson/Pixelpiraya Omslagsfoton: Shutterstock Författarfoto: Niklas Herrström Faktagranskning: Jonna Palovaara Tryckt av Bookwell, Finland, 2016 ISBN: 978-91-7299-786-8

Charlotte Cederlund

Mid dags mรถrker

Opal

Till Lennart, du 채r mitt allt.

1

J

ag landar i istiden.

Så känns Kirunas snökaos jämfört med det skånska slask jag lämnat bakom mig. Det förvånar mig inte ett dugg att flygplanet bara var halvfullt. Ingen vid sina sinnens fulla bruk reser norrut i november när Norrland begravts i snö och kyla. Jag hade inte heller åkt hit om jag hade fått välja själv. Men det fick jag inte, Socialen gjorde det åt mig och tydligen är boende hos släktingar att föredra framför de få andra alternativ som finns för föräldra­ lösa sextonåringar. Även om det handlar om släktingar man aldrig tidigare träffat.

I väntan på min väska smuttar jag på muggen med varm choklad som jag köpt i flygplatsens enda kiosk. Jag hade hoppats att sockret skulle göra något åt mitt dåliga humör, men den ljumma chokladen smakar mest pappersmugg och känns lika menlös som flygplatsen. Jag hoppas att Norrland har mer att erbjuda än det här men jag måste erkänna att mina förväntningar är ganska låga.

Min väska är den sista som rullar ut på det skraltiga bagagebandet. Jag andas ut när jag ser den, djupt inom 5

mig var jag rädd att den inte skulle komma fram. Att den skulle fastna någonstans på vägen och glömmas bort i ett dammigt förråd för hittegods. Väskan är min livlina, min enda koppling till pappa och Skåne. Resten av det som var vårt har magasinerats. Jag hade inte hjärta att flytta sakerna med mig, de tillhör pappa och de tillhör Skåne. Dessutom tänker jag inte stanna här uppe en sekund längre än jag behöver. Två år. Sedan är jag arton. Bara två år. Jag hoppas att jag kan hålla ut så länge.

Väskan är så tung att jag behöver använda båda händ­ erna för att lyfta av den från rullbandet. Jag balanserar muggen med choklad mellan tänderna och tar i så hårt jag kan. Trots det dunsar väskan ner på marken. Stöten får chokladdrycken att skvimpa över och rinna ner över tröjan. Dropparna pärlar sig över det gråa stickade tyget och lämnar ljusbruna rännilar över bröstet. Jag står som fastfrusen och stirrar på fläckarna som bara blir större och större. Tröjan var pappas favorit. Jag har haft den på mig nästan varje dag sedan begravningen och jag har varit jätte­ försiktig, snudd på fanatisk, för att den inte ska skadas.

Mina ben börjar långsamt röra sig mot närmaste toalett och snart springer jag med väskan släpande bakom mig.

När jag står vid vasken och baddar tröjan med våta servet­ t­er känner jag hur den välbekanta tryckande känslan över bröstet kommer tillbaka. Känslan som funnits där dag och natt sedan pappas cancerbesked. Som jag har försökt ignorera sedan begravningen men som nu sprider sig till mage och huvud med full kraft. Trycket inom mig blir så intensivt att jag inte kan andas ordentligt och svarta prickar dansar framför ögonen. Jag sätter mig på huk på golvet och begraver ansiktet i händerna.

6

Pappa. Sorgen river i kroppen när jag tänker på att han är borta. För alltid. När han försvann gick jag sönder på ett sätt som aldrig kommer gå att laga.

Tårar bränner bakom ögonlocken och jag stelnar till.

Inte gråta. Inte här och inte nu. Inte precis innan jag ska träffa honom. Jag försöker andas. Anstränger mig för att ta lugna och regelbundna andetag. Långsamt lättar tyngden.

Kvar är bara den tunga klump i magen som numera är en del av mig.

Jag reser mig från golvet och torkar tröjan under handtorkens ljumma luftström. Medvetet ignorerar jag spegeln framför mig eftersom jag vet precis hur jag ser ut. Glåmig hy och den slarviga flätan full av ovårdade tovor. Det är månader sedan jag orkade göra något åt mitt utseende ­senast.

När tröjan är torr samlar jag mig och går motvilligt ut i ankomsthallen. Hallen är folktom. Mina medresenärer måste ha hunnit lämna byggnaden under mitt sammanbrott på toaletten. Jag söker med blicken längs med de kala väggarna. Han lovade att han skulle hämta mig. Tänk om han inte är här? Tänk om han har glömt bort mig, eller ännu värre, struntar i mig. Vad gör jag då?

Mitt hjärta börjar slå allt fortare i bröstet och jag vill inget hellre än att vända på klacken och springa tillbaka till flygplanet för att böna och be dem om att ta mig tillbaka hem. Men jag stålsätter mig. Borrar hälarna i golvet och sluter ögonen. Koncentrerar mig återigen på andningen.

In och ut. Långsamma andetag. Det börjar kännas bättre. ”Áili? Är det du?”

Rösten kommer bakom mig och jag känner igen den från telefonsamtalet. Den dova och norrländskt släpande 7

röst som tillhör Egel Sunna. Min morfar. Jag öppnar ögon­ en och vänder mig om.

Han rycker till när våra blickar möts, precis som om jag gett honom en örfil. Skinnmössan han vridit mellan fingrarna faller mot golvet, längs med de tjocka vinter­ kläderna, tills den landar ovanpå läderskon som pekar svagt uppåt vid tån. När han böjer sig ner för att plocka upp den ser jag hur hans händer darrar. Kanske har han fasat för detta ögonblick lika mycket som jag.

Jag har aldrig träffat Egel förut. Inte en enda gång. Vi har inte ens haft någon kontakt. Inga födelsedagsgratulationer och inga julkort. Ingenting. Det enda vi egentligen har gemensamt är vårt efternamn och det är bara för att pappa var modern nog att ta mammas namn när de gifte sig. Nu tvingas jag och Egel tillsammans av orsaker som ingen av oss kunnat påverka och jag har redan en känsla av att föreningen inte kommer att bli helt smärtfri. ”Egel?” ”Du ser ut precis som hon”, säger han. ”Jag vet.”

Jag är en avbild av mamma. Samma mörka hår, fräkniga näsa och mörka, nästan svarta, ögon. Eller öga är det egentligen för mig eftersom den mjölkvita hinna som täcker mitt vänstra öga nästan helt döljer pigmenten under. En missbildning jag haft sedan födseln och som ingen ­läkare kunnat förklara. De påstår att jag borde vara halvblind men min syn har alltid varit perfekt.

Egel verkar inte ha lagt märke till det som normalt sett är det enda människor ser. Han stirrar fortfarande på mig som om jag vore ett spöke. Vilket jag kanske på ett sätt är för honom. Det enda som finns kvar efter hans döda dotter.

8

”Egel?” Jag säger hans namn igen för att bryta den tjocka, sirapsliknande tystnad som flyter mellan oss. Egel blinkar till och ruskar på huvudet som om han försöker skaka liv i sig själv. ”Jag har parkerat bilen precis utanför. Det är väl lika bra att vi ger oss av, vi ska köra en bra bit”, säger han och börjar röra sig mot utgången innan jag hinner svara. Jag får småspringa efter honom för att hinna med.

Marken utanför flygplatsen är täckt av snö. Luften är kall, det kommer rökpuffar ur munnen när jag andas, och jag stannar till för att dra upp dragkedjan på jackan. Egel har redan hunnit över gatan och står intill en silvrig pickup. Mina slitna sneakers får inget fäste i snön och jag halkar fram och tillbaka när jag försöker släpa väskan till bilen.

Två mörkklädda män passerar tätt intill mig men ingen av dem erbjuder mig någon hjälp. Istället fortsätter de rakt mot Egel. Jag hinner tänka att de måste känna varandra innan den ena av männen spottar Egel rakt i ansiktet. ”Lappjävel!” säger han med rösten full av hat.

Den andra mannen knuffar till Egel så hårt att han är nära att tappa balansen och måste trampa runt flera steg i snön innan han återfår den. ”Stanna bland dina renar, ingen vill ha dig här”, säger den andra mannen och de båda skrattar när de försvinner i parkeringsplatsens mörker.

Egels ansikte har fått en högröd ton och jag kan se hur han knyter den ena handen hårt medan den andra torkar spottloskan från kinden. ”Vad hände?” frågar jag lätt andfådd när jag kommer fram till bilen. ”Kände du dem?”

Egel skakar på huvudet.

9

”Det är som det alltid har ­varit.”

Han plockar upp en rund dosa ur fickan och gräver upp en stor prilla snus som han trycker in under överläppen. Den starka doften ger mig kväljningar när han befriar mig från väskan och med lätthet slänger den in i bilens bagage­utrymme.

När Egel inte säger något mer går jag mot bilens passa­ gerarsida. Trots att jag rör mig långsamt halkar jag flera gånger, en gång så ordentligt att jag är nära att trilla i marken. ”Det där är inga skor för en norrländsk vinter.”

Jag möter Egels blick ovanför biltaket och rycker på axlarna. Vad ska jag säga? Att jag inte har några skor som är anpassade för sex månaders vinter. Att det går hur bra som helst att använda sneakers året runt nere i Skåne. Att det sista jag har tänkt på de senaste veckorna är min vinter­ garderob. Att jag hatar snö och kyla. Att jag inte vill vara här. Alls. Men jag kan inte säga allt det jag känner till Egel så istället sväljer jag orden och glider tyst in i bilen.

Bilen luktar ny och oanvänd och ser högteknologisk ut. Jag hade inte vetat vad jag skulle göra med hälften av knapparna och rattarna som sitter på instrumentpanelen. ­Pappa körde en rostig golf. De enda knapparna i den tillhörde radion som ändå inte fungerade. ”Är det långt att köra?” frågar jag och fumlar med säkerhetsbältet en stund innan jag lyckas knäppa det. ”Ja.” Han säger egentligen inte ordet utan suger in luft i munnen vilket ger ett jo-liknande ljud. ”Det är sexton mil, tar två och en halv timme. Mycket längre norrut än så går det inte att komma i det här landet.”

Och för varje mil kommer jag längre bort från allt det jag älskar, tänker jag.

Egel knäpper på radion. Jag uppfattar det som en vink att 10

vårt samtal är över och det gör mig tacksam. Jag är övertygad om att vi inte har tillräckligt mycket att säga varandra för att fylla hela resan. Egel verkar känna likadant för han ser ut att slappna av när musik börjar strömma ut ur högtalarna. Dansbandsmusik, såklart. Det känns förutsägbart på något sätt, men jag vet inte om det beror på att han är norrlänning eller bara gammal. Tanken får något att bubbla inom mig och inte förrän det är borta inser jag att det måste ha varit antydan till ett skratt. Sedan pappas död blir det inte mer än så, det är som om min kropp har glömt bort hur man skrattar.

Jag sjunker ner i sätet och borrar hakan djupt i pappas tröja. Den luktar fortfarande som han och jag sväljer hårt när det hugger till i bröstet. Känslovågen hotar att välla över mig för andra gången sedan jag landade och jag sneglar på Egel. Jag är övertygad om att han skulle bli besvärad om jag släppte efter för den nu. Det vill jag inte utsätta honom för, eller mig heller för den delen. Så jag biter ihop igen och sluter ögonen.

Fingrarna greppar frånvarande halsbandet som vilar svalt mot min hud. Jag har haft det så länge jag kan minnas och bär det alltid. Utan det känner jag mig naken. Pappa gav mig halsbandet. En tunn guldkedja som löper genom mammas vigselring. Nu hänger även hans ring runt min hals. Jag låter tankarna sväva fritt. Tillbaka hem och tillbaka till tiden före cancerbeskedet. Dåsande försvinner jag in i den värld som inte längre finns.

S Smärta skär genom kroppen. Den sliter så hårt i mig att 11

det känns som om jag kommer att rämna på mitten. Jag spärrar upp ögonen och är genast klarvaken. Hjärtat bultar mot bröstkorgen och andetagen är så korta att de river i halsen. ”Vad var det?” Orden kommer ryckigt ur munnen.

Egel har stannat bilen och stirrar på mig. ”Vad är det som händer? Är du sjuk?”

Jag knäpper loss säkerhetsbältet och kippar efter luft. ”Kände du det inte? Nu precis? Det kändes som en elektrisk stöt.” ”Jag kände inget.” Jag kan se misstron i hans ansikte. ”Du kanske drömde?”

Jag tittar på honom med rynkad panna. Jag vet att jag inte drömde, självklart kan jag skilja på dröm och verklighet. Tror jag i alla fall. Min mentala hälsa har visserligen inte varit på topp de senaste veckorna. Men smärtan var så verklig. Jag kan fortfarande känna hur det sticker i finger­ topparna. ”Vi är nästan framme”, säger Egel efter en stunds tystnad. ”Det är nog bäst att vi kommer hem.” Han säger inget mer utan låter pickupen långsamt rulla tillbaka ut på vägen.

Jag sjunker ner i sätet igen. Vad pinsamt. Jag har inte träffat Egel i mer än ett par timmar och han tror redan att jag är en lögnare. Eller åtminstone väldigt förvirrad. Är jag det?

Försiktigt, så att Egel inte ska se, föser jag min ena jackärm mot armbågen. De tunna, ljusa hårstråna på ­armen står i givakt. Om jag inbillade mig smärtan måste jag ha gjort det ordentligt. Min kropp är i alla fall över­ tygad om att den var verklig.

12

När den mörka skogen glesnar framträder byn i strålkastarljuset framför bilen. Trots att jag intalat mig att jag inte är ett dugg intresserad kan jag inte låta bli att luta mig lite närmare vindrutan. Snötäckta trähus i varierande färger ligger uppradade likt pärlband längs vägen och jag ser fler skotrar och sparkar än jag hinner räkna. Detta är alltså Idijärvi sameby. Min mammas barndomshem men också den plats där hon är begravd. Undangömd i de norrländska skogarna långt borta från all civilisation. En plats jag knappt vet något om och som jag aldrig tidigare fått besöka. Men som nu ska bli mitt hem.

Egel saktar in bilen och svänger upp intill ett mindre hus i flagnad gul färg. En smal skottad gång leder upp till dörren men i resten av trädgården ligger snön orörd i mjuka vågor. När jag följer honom ut ur bilen möts jag av en färgsprakande himmel. Vita, gula och gröna nyanser fladdrar likt en gardin över natthimlen. Det är så vackert att jag glömmer bort att andas. Jag står med ansiktet vänt mot den blixtrande färgprakten oförmögen att slita blicken från den. Skådespelet är så intensivt att jag inbillar mig att det knastrar i luften. Ljudet påminner om bruset från en radio innan man lyckas ställa in rätt kanal. Då hör jag det, som en viskning genom sprakandet. Någon som kallar mitt namn. Áili. En gång till. Áili. Om och om igen hör jag mitt eget namn. Jag stelnar till. Det är inte möjligt. Norrsken pratar inte. De kallar inte folks namn. Jag är kanske förvirrad trots allt, eller rent av galen.

Paniken får halsen att snörpas åt och jag vänder blicken mot Egel på jakt efter något verkligt att förankra mig själv i. ”Guovssahas”, säger han och nickar mot himlen. När jag inte svarar rycker han på axlarna. ”Norrsken heter så på samiska.”

13

Paniken smälter bort som en isbit och min blick faller ohjälpligt till marken. Jag talar inte samiska. Pappa ville inte det. Precis som han inte ville att jag läste böcker eller såg på TV-program som handlade om samer. Att säga att han förbjöd det låter hårt, nästan elakt, och pappa var inte sån. Ändå var det precis så det var. Därför vet jag nästan ingenting om det liv som en gång var min mammas. Och nu har jag trots det hamnat här. I en samisk by full av samer.

Egel har lyft min väska ur bilen och jag följer honom in genom husets bruna ytterdörr. Norrskenet har återgått till att brusa och knastra och jag hoppas att det andra bara var inbillning. I hallen skyndar jag mig att sparka av mina sneakers och slänga av mig jackan för att jag inte ska tappa Egel ur sikte. När jag är klar står han och väntar på mig utanför ett litet kök med spruckna blå köksluckor och solblekta tapeter. Han tittar in mot rummet. ”Köket. Ta vad du vill, när du vill, det är ditt hem nu också.”

Mitt hem. Det känns konstigt att ens tänka det. Jag undrar om det här huset och den här byn någonsin kommer att kännas som mitt hem. Det är inte det att jag inte flytt­at förut, jag har flyttat fler gånger än jag kan räkna. Men det var tillsammans med pappa, och han var allt som behövdes för att en lägenhet skulle kännas som hemma. Nu är det bara jag och det är tveksamt om det räcker. Ändå nickar jag mot Egel och följer honom avvaktande när han fort­ sätter in i en smal korridor.

På samma sida som köket ligger ett litet vardagsrum.

Jag hinner bara kasta en blick in i rummet och skymtar en röd plyschsoffa och en gammal TV. På den motsatta 14

sidan ligger tre rum i rad. Dörren till det första rummet är stängd. Det andra rummet är ett mycket rörigt kontorsrum. Utanför det tredje rummet stannar Egel. ”Det här är ditt rum”, säger han och låter dörren glida upp.

Jag går in och ställer mig mitt på det kala trägolvet.

Rummet är litet och sparsamt möblerat. En smal säng, ett nött skrivbord och en nedsutten fåtölj är det enda möblemanget bortsett från tre vitmålade garderober. Mysfaktorn är lika med noll och rummet känns kallt och bortglömt.

Jag går fram till fönstret. Norrskenet spelar fortfarande sin symfoni över himlen men bortsett från det är allt kolsvart utanför. Jag ser inga upptända hus, inga gatlampor och inga billyktor. Fönstret vetter ut mot ingenting.

Besviket låter jag fingrarna glida över skrivbordet. Skiv­ an är blank och len bortsett från en liten inristning som pryder det ena hörnet. När jag böjer mig ner för att titta närmare ser jag att det är bokstäver, tunt inristade för att inte riktigt synas men ändå alltid vara där. E och S. Mitt hjärta hoppar över ett slag. ES. Eijá Sunna. Min mamma.

Jag vänder mig tillbaka in mot rummet för att ta in detaljerna. När jag ser tapeterna blir jag säker. De är ljusgröna med liljekonvaljer som blekts av solen och fläckats av häftmassa.

Mammas favoritblomma var liljekonvalj. Jag vet det eftersom pappa alltid köpte hem liljekonvaljer på deras bröllopsdag. Han satte dem i en blå glasvas intill deras bröllops­fotografi i bokhyllan och ägnade sedan resten av dagen åt att stirra rakt ut i luften. ”Det är mammas rum, eller hur?” frågar jag Egel. Han står kvar i dörröppningen, lätt lutad mot dörrkarmen.

15

”Ja, det var Eijás rum.” Hans röst darrar lätt när han svarar. ”Áili, jag ...” Orden dör ut. Jag inser att han ser blek ut, nästan kallsvettig. Han tar ett djupt andetag och harklar sig. ”Jag måste iväg. Jobbet, alltså renarna, kallar. Du klarar dig väl själv?”

Hans blick är plågad och han undviker att möta min.

Varför reagerar han så starkt på att jag är här? Visst, han vill säkert detta lika lite som jag men det var han som sa ja när Socialen frågade om jag kunde bo här. Han sa ja, det var inte jag. Jag hade egentligen aldrig något val.

Jag sväljer hårt. ”Det är inga problem”, säger jag. Två år, tänker jag samtidigt. Det handlar bara om två år. Sedan är jag min egen.

Egel andas ut och jag tycker mig se hur hans ansikte slappnar av något. ”Bra, då ses vi sen.”

Sedan vänder han på klacken och försvinner tillbaka ut i korridoren. Strax därefter smäller ytterdörren igen och jag är ensam i ett hem som inte är mitt.

16

2

J

ag springer. Hoppar över stenar och nedfallna träd.

Tvingar benen att röra sig med maximal hastighet trots att varje steg smärtar och andhämtningen river i lungorna. Jag kan känna hur de kommer närmare. De tunga kropparna får marken att vibrera och ljudet av grenar som knäcks får mitt nackhår att resa sig.

Björnar. Jag vet inte hur många de är den här gången men det spelar egentligen ingen roll. Det räcker med en för att döda mig. En enda björns käft är tillräcklig för att slita min sköra kropp i stycken.

Skogen tätnar. Låga grenar piskar mig i ansiktet och punk­t­ erar huden. Blodet rinner längs med kinderna men jag bryr mig inte utan pressar bara vidare. Om jag inte hittar den snart är det över. Mina krafter börjar ta slut och snart kommer jag inte klara av att hålla undan längre. Snälla, ber jag tyst inom mig.

Snälla, låt mig se den.

Och det gör jag.

En stenvägg blir synlig mellan träden. På väggen har någon ristat in en symbol. En cirkel i en romb innanför en till cirkel med fyra streck som sammanbinder romben med den yttre cirkeln 17

nästan som ett kors. Jag sträcker handen framför mig. Björnens andedräkt är het mot min nacke när jag pressar fingertopparna mot den innersta cirkelns mitt. Allt omkring mig svartnar.

S Blekt morgonljus strilar in genom fönstret och får mig att blinka yrvaket. Det tar ett tag innan jag kommer ihåg var jag är. Klumpen i magen påminner mig om varför.

Det känns inte som om jag sovit någonting alls och minnesfragment från nattens mardröm gör mig obehaglig till mods. Jag har drömt den fler gånger än jag kan räkna. Ända sedan jag var liten har björnarna jagat mig.

Omgivningarna varierar, ibland är det skog och ibland är det skånsk landsbygd men förloppet är alltid detsamma.

Björnarna jagar mig och precis när jag är redo att ge upp räddas jag av symbolen.

Det är ett tag sedan jag drömde sist och känslan av panik och adrenalin känns ovan i kroppen. Inte en enda dröm har plågat mig sedan pappa blev sjuk och jag började hoppas att jag vuxit ifrån dem.

Jag svänger benen över sängkanten. Även om det känns lockande att stanna kvar under täcket hela dagen inser jag att det är meningslöst. Ingenting förändras av att jag gömmer mig som ett småbarn. Dessutom är jag hungrig. Det sista jag fick i mig igår var den varma chokladen på flygplatsen. Jag orkade aldrig ta en titt i Egels kylskåp och nu protesterar min mage högljutt.

Utanför täckets värme inser jag hur kallt det är i rummet. Näsan och kinderna känns som isbitar när jag rör vid 18

dem. Jag drar till mig pappas stickade tröja och drar den huttrande över huvudet innan jag tassar ut i korridoren.

Huset är öde. Dörren till det som jag antar är Egels sovrum är stängd och när jag lyssnar efter ljud hör jag inget annat än mina egna andetag och det svaga knarrandet från husets träkonstruktion. Vardagsrumsgolvet känns iskallt under mina fötter när jag smyger bort till fönstret. Uppfarten utanför är tom och jag undrar om Egel redan hunnit åka igen eller om han aldrig kom tillbaka igår.

I dagsljuset ser huset annorlunda ut. Möbler och väggytor är gamla, slitna och försummade. Allt känns övergivet. Som om ingen egentligen har brytt sig om det på flera år.

Min mage kurrar och jag följer korridoren till köket och öppnar kylskåpet. Det är fyllt med saker jag inte känner igen. Som messmör och oidentifierbara köttpålägg i olika plastburkar. Jag blir rädd att jag ska tvingas gå hungrig när jag till sist hittar en skalk bröd och vanligt, hederligt smör på hyllan längst ner. Jag brer två smörgåsar som jag slukar stående vid diskbänken.

Jag har fortfarande den sista smörgåsbiten i munnen när jag hör hur ytterdörren öppnas. Hallen ekar av steg och in i köket stiger den rynkigaste gumma jag någonsin sett. Hennes rygg är krum under den hellånga, pälsfodrade kappan och hon stöttar sig med en träkäpp. Ändå rör hon sig mot mig med imponerande snabbhet. Innan jag hinner säga ett ord har hon omfamnat mig. ”Ráhkis mánná, viimmat leat dáppe!”

Hennes armar är starka och hon håller om mig hårt och länge. Jag kan känna hennes sträva kind mot min och när jag andas in doftar det av granris och rök. När hon till slut 19

släpper taget tar hon ett steg tillbaka, lägger en hand på min haka och synar mitt ansikte.

“Nu čáppat. Juste dego du eadni.”

Jag försöker vända bort huvudet men hennes grepp är stadigt och ögonen, glansiga av tårar, är fästa på mina. Även om jag aldrig har sett henne förut verkar hon upp­ enbarligen veta vem jag är. Det gör mig obekväm och jag skruvar lätt på mig. ”Jag förstår inte vad du säger”, säger jag försiktigt.

Kvinnan stryker lätt min kind innan hon låter armen falla. ”Talar du inte samiska?” Svenskan får hennes röst att låta annorlunda, den blir släpig istället för magiskt klingande.

Jag skakar på huvudet och sänker blicken. ”Nej, inte alls.”

Hon står tyst en stund och begrundar mitt svar. ”Det borde jag ha förstått. Din far, det samiska var aldrig något för honom.” ”Nej, det var det inte.” Klumpen i min mage gör sig påmind och jag tar ett djupt andetag för att hålla känslorna under kontroll. ”Förlåt, men borde jag veta vem du är?” ”Berättade din far aldrig om mig?” ”Nej. Men han tyckte inte om att prata om mammas liv här uppe.” ”Inte det?”

Jag skakar på huvudet igen. ”Det borde väl inte heller förvåna mig egentligen”, s­ äger hon.

Jag kan inte avgöra om hennes röst är sorgsen eller besviken, kanske är den både och. Hon tar min hand i sin.

Den är lika sträv som hennes kind.

20

”Jag heter Ráijá och är din gammelfarmor. Egel är min son.”

Jag lyfter blicken från golvet och tittar på henne. Det fårade ansiktet ger ett starkt intryck och ögonen lika mörka som mitt ena. ”Jag visste inte ... pappa har aldrig berättat om någon annan än Egel.” Min röst är inte mer än en viskning.

Ráijá kramar min hand. ”Jag är ledsen att vi träffas under de här omständigheterna, Áili, men jag är ändå glad att du är här. Jag har tänkt mycket på dig genom åren, både innan din fars sjukdom och efter. Ingen förtjänar att förlora sina föräldrar vid så ung ålder och ingen för­tjänar att behöva riva upp sitt liv och flytta till landets andra ände när allt redan är upp och ner. Men jag lovar dig att jag kommer att göra mitt bästa för att du ska trivas här.” ”Tack.” Det är det enda jag får fram.

Ráijá släpper min hand med ett leende och jag drar den in i tröjärmen för att försöka motverka de köldilningar som börjat röra sig upp längs armen. ”Fryser du?” frågar hon.

Jag rycker på axlarna. ”Lite. Men det är säkert bara för att jag är ovan vid vädret här uppe.” ”Har inte Egel visat dig hur du gör en brasa i öppna spisen?” ”Nej.” Jag funderar på om jag ska säga att Egel inte visat mig någonting alls utan bara lämnat mig här men låter bli eftersom det känns elakt. Egel är trots allt Ráijás son.

Dessutom är det kanske självklart för alla norrlänningar hur man gör upp eld.

21

”Kom så ska jag lära dig hur man gör.” Ráijá går före in i vardagsrummet och visar mig med vana fingrar hur tidningspappret ska knölas till bollar och hur veden packas ovanpå. På ingen tid alls sprakar det i den öppna spisen och jag sätter mig nära intill, med händerna utsträckta framför mig, för att få upp värmen. ”Har du hunnit se något av byn?” frågar Ráijá efter en stund. ”Nej, inte än. Inte mer än det jag såg när vi kom med bilen från flygplatsen. Men det var så mörkt då att det var svårt att se hur allt egentligen såg ut.”

Ráijá skrattar till vilket får hennes fårade ansikte att explodera i rynkor. ”Mörker är något du kommer att få vänja dig vid här uppe. I alla fall den här tiden på året, i sommar när solen skiner dygnet runt kommer att du sakna det. Vill du att jag ska visa dig runt?” ”Ja, gärna.” Jag är nyfiken på byn, mamma växte trots allt upp här och för första gången i mitt liv har jag chansen att få veta lite mer om henne. Att nyfikenheten samtidigt ger mig dåligt samvete försöker jag ignorera. Hur mycket jag än saknar pappa var detta något vi inte var överens om.

Jag respekterade att han inte ville prata om mamma eller hennes samiska arv när han levde, men nu, när det inte längre kan såra honom, tänker jag göra som jag själv vill.

Ráijá väntar utanför huset medan jag knyter på mig mina sneakers, drar pappas tröja så långt ner på låren som det går och sätter på mig jackan. När jag öppnar dörren slår en isande vind emot mig.

Ráijá tittar bekymrat på mig. ”Jag ska höra med grannarna om de har några avlagda 22

vinterkläder du kan överta. Annars kommer vintern bli odräglig för dig och den är lång här, ska du veta.”

Jag fryser redan när jag följer henne ut på byvägen och sticker händerna djupt ned i fickorna för att skydda dem mot kylan. Pärlbanden med hus ser livfullare ut i dagsljus.

Färgerna är starkare och de prydligt skottade uppfarterna och den mjuka rök som bolmar ur skorstenarna gör att byn ser mysig ut. Men jag blir förvånad över hur få hus det faktiskt är. Det är bara en rad med hus på varje sida och Egels är det sista på sin. En liten by med andra ord, till och med mindre än jag väntat mig.

Mina hala sneakers slirar i snön när vi följer byvägen mellan husraderna. Ráijá har inga problem att ta sig fram.

Hennes pälsklädda näbbskor, som är snörade flera varv runt vristen, greppar bra i underlaget och trots att hon går med käpp får jag anstränga mig för att hinna med. För varje hus vi passerar får jag en liten beskrivning om familjen som bor där. Det går fort och jag är ovan vid alla samiska namn men jag gör mitt bästa för att hänga med, ändå tar det inte lång tid innan jag helt tappat bort mig. ”Buorre beaivi, Ráijá!”

En smal man med ett kantigt ansikte som till hälften är dolt under en mörk mössa kommer gående mot oss. Bredvid honom går en tjej som ser ut att vara i min ålder. Hon är vacker på ett sätt som känns orättvist och jag hade kunnat ge nästan vad som helst för hennes korpsvarta hår eller de mandelformade, lätt sneda ögonen.

Jag är inte vacker. Det låter kanske som en klyscha, för vilken sextonårig tjej tycker egentligen att hon ser bra ut?

Om hon inte ser ut som flickan framför mig alltså. Jag kanske kan anses som söt, åtminstone om det inte vore för 23

mitt vänstra öga. Missbildningen har en tendens att stjäla all uppmärksamhet vilket gör att mina andra, helt okej drag, hamnar i skymundan.

Mannen ler brett när de kommer fram till oss och sträcker fram sin hand mot mig. ”Don fertet leat Áili?”

Jag tar osäkert hans hand och skakar den lätt. Tjejen tittar först nyfiket på mig men när våra ögon möts blir hennes blick fylld av avsmak. Jag tittar automatiskt bort, även om jag är van vid den typen av reaktion betyder det inte att jag är immun mot den. ”Áili, det här är Ivvár Rimpi och hans dotter Tuá. Ivvár är samebyns ordförande”, säger Ráijá. ”Ivvár, Áili talar inte samiska.” ”Inte?” Han ser förvånad ut. ”Hur kommer det sig?” Det är en oskyldig fråga men något i Ivvárs tonläge får mig att känna att den är betydligt viktigare för honom än han visar.

Jag rycker på axlarna. ”Min pappa ville inte det.” Ivvárs ansikte gör en missbelåten grimas och jag får en känsla av att jag svikit pappa genom att berätta sanningen. ”Vad skulle jag förresten med samiska till nere i Skåne”, tillägger jag därför. ”Ingen annan talar språket där.” ”Språket är en del av vårt kulturella arv, en del av det som gör oss till samer”, säger Ivvár. ”Kan du verkligen kalla dig same om du inte ens talar språket?”

Jag har aldrig kallat mig själv för same, aldrig känt mig som same. Det är svårt när man växer upp över hundra mil från snö och renar, med en pappa som skyr det samiska lika intensivt som om de vore magnetiska motpoler. ­Ivvárs 24

argument borde alltså inte påverka mig men av någon ­anledning får hans ord mitt blod att sjuda. ”Jag tycker inte att det samiska sitter i språket”, säger jag och blir förvånad över hur säker min röst låter. ”I så fall kan ju vem som helst med språkbegåvning kalla sig same. Det sitter i blodet. Min mamma var same, därför är jag det också.”

Ivvár skrattar men hans skratt låter onaturligt. ”Naturligtvis sitter det samiska även i blodet men utan språket och kulturen är det bara genetik. Om du inte talar samiska eller värnar om den samiska kulturen, vad skiljer då dig från en storsvensk? Vad gör dig till en av oss? Din pappas beslut har skapat en klyfta mellan dig och din sam­iskhet som är svår, nästan omöjlig, att överbrygga. Din pappa borde inte ha valt att påverka ditt liv på det sättet, han var inte same och han hade ingen aning om vilken skada han gjorde.”

Jag stirrar på Ivvár. Hur kan han prata så respektlöst om pappa när han inte ens är här och kan försvara sig? Det är inte rätt. Ivvár har inte en aning om varför pappa gjorde som han gjorde. Han vet inte hur pappa såg ut varje gång samebyn eller mamma kom på tal. Som om hela världen var på väg att gå under. Jag kunde inte utsätta honom för det, jag kunde inte fortsätta gnälla och tjata för att få min vilja fram när det såg ut som om hans hjärta skulle brista.

Jag knyter nävarna hårt och sneglar mot Tuá. Hon har plockat upp sin mobiltelefon som hon knappar på, till ­synes ointresserad, men jag kan se på henne att hon hört vartenda ord som sagts. Det skulle inte förvåna mig om hon håller med sin pappa. ”Áili har gott om tid att lära sig både språk och kultur”, säger Ráijá. ”Om hon vill det. Än är loppet inte förlorat, Ivvár.” Hon låter oberörd när hon pratar men hennes ögon 25

har antagit en ännu mörkare nyans än den jag lade märke till när vi stod i Egels kök.

Det ser ut som om Ivvár ska ge svar på tal men istället slår han ut med händerna framför sig. ”Om du säger det ...” ”Vi var precis på väg ner mot sjön”, säger Ráijá och lägger en hand på min axel. ”Det är ju Áilis första besök här så jag tänkte visa henne byn och omgivningarna.” ”Det tycker jag låter som en strålande idé.” Ivvár ler mot mig och jag känner en oerhörd lust att slå till honom. ”Du är varmt välkommen till vår by, Áili. Jag hoppas att du ska känna dig hemma här. Tveka inte att komma till mig om det är något du behöver hjälp med. Det är det jag och styrelsen är till för.” ”Tack.” Jag pressar fram ordet mellan sammanbitna tänder och undviker att se på Tuá när Ráijá föser mig vidare längs bygatan, det ser ut som om hon gör sitt yttersta för att kväva ett skratt. En sak är säker. Jag kommer aldrig be varken Ivvár eller Tuá Rimpi om hjälp, inte ens om mitt liv hängde på det. ”Ivvár är en udda personlighet, det har han alltid varit”, säger Ráijá när vi kommit utom hörhåll. ”Jag tror inte han menar att vara elak, inte egentligen. Han kan bara inte låta bli. Du gör bäst i att inte lyssna på vad han säger.”

Jag suckar. Med utandningsluften försvinner spänningen inom mig. ”Jag ska försöka.” Jag rätar ut fingrarna. De har blivit stela av kylan och mitt krampaktiga grepp och jag får gnugga dem mot varandra för att mjuka upp dem.

Vi passerar en kvinna som vinkar från sin trädgård och Ráijá besvarar gesten.

26

”Grannarna är nyfikna på dig”, säger hon. ”Att du har flyttat hit är det mest spännande som hänt sen renkalvningen i somras.”

Kvinnan följer oss med blicken när vi passerar och jag försöker låtsas som ingenting. Tanken på att vara en av höjdpunkterna i byns kalender gör mig mer än obekväm. ”Varför valde ni Ivvár till er ordförande?” frågar jag ­efter en stund. ”Jag menar, om han nu inte ens kan hjälpa att han är elak?” ”Ivvár är många saker, klumpig och elak är två av dem.

Hängiven den här byn är en annan. Han har ett genuint intresse av att göra det som är bäst för byn, det är det han lever för. Och för en så pass liten by som den här är det värt oerhört mycket. Ivvár ser till att ingen trampar på oss, du ska bara veta hur många det är som försöker.”

Jag tänker på spottloskan i Egels ansikte igår och undrar om det är sådant Ráijá syftar på.

När vi passerat det sista huset svänger Ráijá ner på en smal stig och vi lämnar byn bakom oss. Stigen är till hälften upptrampad av andra fötter som gått där före våra. Ändå sjunker mina sneakers djupt ner i snölagret och det tar inte lång tid innan väta tränger sig genom tyget och ända in mot min bara hud.

Stigen följer skogsbrynet som omgärdar byn och snirklar sig mot en stor öppen yta längre fram. Det tar ett tag innan jag inser att den öppna ytan är en frusen sjö. ”Sjön heter Idijärvi precis som byn”, säger Ráijá. ”När jag var ung var det en evig tvistefråga om det var byn som namngett sjön eller tvärtom. Nu är det inte längre någon som bryr sig.”

När vi når stranden är jag helt slut. Ráijá däremot ver27

kar opåverkad. Hon står vid vattenbrynet och lutar sig mot käppen. Min andhämtning är ansträngd och kylan nyper i mina kinder. Ändå slås jag av hur vackert det är. ”Din mor älskade den här sjön”, säger Ráijá utan att släppa blicken från utsikten. ”På vintrarna åkte hon skidor runt den och på somrarna badade hon i den. Ibland fick man slita henne härifrån. Hade hon fått bestämma själv hade hon nog bosatt sig på stranden.”

Jag kan förstå mammas uppskattning, det ser ut som ett vykort. Den släta ytan, inramningen av frostklädda buskar och snöhöljda träd. ”Är det här hon är begravd?” Jag minns att pappa berättade att mamma fått sin sista vila på den plats hon älskade mest.

Ráijá ler. ”Nej, inte här men det är inte så långt bort. Men det är inte en grav i den bemärkelsen, vi spred hennes aska i skogen intill ett vattenfall som var en annan av hennes favoritplatser.” ”Jag skulle vilja åka dit.”

Ráijá nickar. ”Jag förstår. Det är svårt att vandra dit nu när det ligger snö, men med skoter är det inte så långt. Jag ska höra med grannarna om någon vill köra dig.” ”Tack.” Mina ögon fastnar på ett ensamt stenblock som står intill sjön en bit ifrån oss. Den kolsvarta ytan är sträv och kantig och stenen ser ut att ha borrats rakt ner i mark­ en. Det ser onaturligt ut, som om stenen egentligen inte hör hemma här. På något sätt tilltalar det mig, kanske för jag är i samma sits som stenen.

Jag går bort till den och lägger handflatorna mot den 28

hårda ytan. Den är inte så kall som jag räknat med, faktum är att den är betydligt varmare än insidan av mina fickor.

Jag blundar och låter stenen mjuka upp mina fingrar. Det kittlar till i lillfingret men när jag öppnar ena ögat kan jag inte se vad som orsakat känslan. Jag blundar igen. Stenen börjar vibrera under mina fingrar. Mjuka, böljande vibrationer som fortplantar sig genom mina armar och axlar.

Jag rycker tillbaka händerna och stirrar på dem. ”Det är en seite”, säger Ráijá. Hon har lämnat strandkanten och tittar på mig med pannan rynkad. Jag inser att jag måste se märklig ut med händerna hängande i luften framför mig så jag tvingar dem tillbaka i fickorna och pressar fram ett leende. ”Vad är en seite?” ”Det är ett besjälat föremål, ett föremål bebott av andar kan man säga, som tillbads av våra förfäder.” Hon släpper mig inte med blicken när hon svarar och ansiktsuttrycket är konfunderat. Jag hoppas att hon inte har sett min reaktion, det räcker att Egel tycker att jag är tokig. ”Men den används inte längre?” frågar jag och anstränger mig för att rösten ska låta oberörd. ”Oh nej, den har inte använts på flera hundra år. Inte sen de kristna missionärerna kom till Sápmi.” Ráijá börjar långsamt gå tillbaka mot byn och jag följer tacksamt efter.

Mina fingrar är stela av kyla och jag kan inte längre känna mina tår när jag slirar fram på den smala stigen. Dessutom börjar jag på riktigt bli orolig för min mentala hälsa. ”Vad gjorde missionärerna här?” ”De utplånade den samiska religionen”, svarar Ráijá.

Hennes svar förvånar mig. Under historieundervisningen i skolan har jag läst om både korståg och religiösa 29

missioner. Utomlands. Ingen av böckerna har nämnt att samma sak hände i Sverige.

Vi tar en annan väg hem. Istället för att gå tillbaka upp på byvägen korsar vi den och svänger av på en annan stig som leder oss bakom den långa raden av hus. ”Jag ska visa dig var jag bor”, säger Ráijá. ”Så du vet var du kan hitta mig om du behöver mig.”

Vi har passerat nästan alla husen innan jag ser den. Snett bakom det sista huset i raden, alldeles intill skogsbrynet, står en konformad byggnad med väggar av trä och snöklädd mossa. Högst upp finns en öppning där ljusgrå rök sipprar rakt upp mot himlen innan den förs iväg av vinden. ”En kåta? Jag trodde det var en myt att samer fortfarande bodde i kåta.” ”Det är en myt”, säger Ráijá. ”Men inte för mig. Kom med in så ska du få något varmt att dricka.”

Hon öppnar dörren och jag får huka mig för att komma igenom den låga öppningen. Inuti är kåtan större och ljusare än jag föreställt mig. Granriset på golvet, eldens hemtrevliga knastrande och dofterna av natur gör att det känns som om jag precis rest flera hundra år tillbaka i tiden.

Ráijá drar av sig sin kappa och avslöjar en mossgrön ylleklänning som hon burit under. Färgen matchar kåtan och det känns som om de hör ihop. ”När jag flyttade hit tyckte folk att jag var tokig”, säger hon och sätter sig ner på en av pallarna. ”Men nu har de vant sig och kommer mer än gärna förbi på en kopp kaffe.”

Mina ögon dras till ett skinnstycke som sitter uppspänt på väggen. Skinnet är blekt och ser gammalt ut. Den ljusa ytan är fylld av ord, när jag går närmare ser jag att det är namn. ”Vad är det där?” frågar jag och pekar mot väggen.

30

”Det är ett släktträd.” ”Över vår släkt?”

Hon nickar och jag granskar namnen noggrannare. Merparten har jag aldrig hört förut men nästan längst ner ser jag att det står Ráijá med snirkliga bokstäver och under det finns både mammas och mitt namn. Det känns fint på något sätt att ha oss samlade, även om det bara är på ett skinnstycke. ”Inga män?” frågar jag.

Ráijá skrattar. ”Nej, av någon anledning är det bara kvinnorna som finns med.”

Jag lämnar skinnstycket och sätter mig bredvid Ráijá som börjat värma vatten över elden. När vattnet kokar häller hon i ett rejält mått med kaffe och låter kannan stå vid sidan om elden några minuter. Sedan låter hon vätskan koka upp igen. Proceduren upprepas ytterligare en gång.

Jag har aldrig sett någon koka kaffe på det sättet förut.

Pappa var ingen stor kaffedrickare utan föredrog te.

Precis som jag. De få gånger jag druckit kaffe har jag inte fått i mig mer än några klunkar. Men det har jag inte hjärta att berätta för Ráijá och när hon räcker mig en mugg med rykande innehåll tar jag emot den med viss tvekan. Men kaffet doftar gott och strävheten mot tungan är acceptabel. När värmen sprider sig från magen och ner mot tårna bestämmer jag mig för att det är värt det.

S När jag lämnar kåtan någon timme senare är jag trött men inte längre lika frusen. Ute har det blivit mörkt trots att 31

det fortfarande är tidig eftermiddag och precis som igår sprakar norrskenet ovanför mitt huvud. Den här gången blixtrar det i blodrött över himlen. Jag stelnar till, rädd för rösterna som jag tror ska viskas genom bruset, men idag är det tyst. Istället är det Ráijá som pratar. ”Tvi, tvi Borri noaidi”, säger hon och spottar i snön utanför kåtans dörröppning.

Hon måste se min förvåning för hon brister ut i skratt. ”Förlåt, det är något min farmor lärde mig när jag var liten. Samisk vidskeplighet. Jag gör det av bara farten.”

Jag ler. ”Pappa höll också på sådär, fast med svarta katt­er som sprang över vägen och sånt. Vad är Borri noaidi?” ”Noaidi, eller nåjder, var samiska schamaner”, förklarar Ráijá. ”De sades besitta magisk kraft och ha kontakt med andarna. Borri noaidi var, enligt sägnen, onda nåjder. När norrskenet brann rött sa man att de var ute efter att spilla blod och då gjorde man bäst i att hålla sig undan.”

Jag ryser. ”De låter som otrevliga typer.”

Hon skrattar. ”Det är bara en sägen, en barnsaga berättad i kåtan under riktigt kalla vinternätter. Dessutom”, tillägger hon och blinkar illmarigt, ”hinner de inte ifatt dig om du skyndar dig hem.”

Jag är tacksam att det inte är långt att gå tillbaka till Egels hus, bara ett tiotal meter till byvägen och därifrån sa Ráijá att jag ska kunna se huset. Ändå ökar jag på mina steg, det sista jag vill är att börja frysa igen.

På byvägen får jag en känsla av att någon följer efter mig. Jag vänder mig om men det är naturligtvis tomt och 32

jag bannar mig själv för att jag låter Ráijás vidskepelse skrämma upp mig.

Jag korsar vägen i tre stora kliv och försöker skaka av mig känslan som inte vill ge med sig. Med lätt fladdrande hjärta skyndar jag mot ytterdörren men jag hinner inte ända fram innan min kropp fryser till is och jag stannar upp mitt i en rörelse. Bara några meter från mig, mitt i trädgårdens orörda snö, står en varg som är betydligt större än jag någonsin kunnat föreställa mig. Den kritvita pälsen reflekterar norrskenet och får vargen att glänsa i samma färger som himlen. För ett ögonblick står vi båda blixtstilla och stirrar på varandra. Sedan vaknar överlevnadsinstinkten inom mig till liv och kroppen är på helspänn.

Vargar är inte som de djur jag är van vid. Vargar dödar.

Jag sväljer och börjar långsamt röra mig mot ytterdörren. Det stora djuret lägger huvudet på sned och härmar min rörelse, som om vi lekte följa John. Jag är så fokuserad att jag slutar att andas. Dörren är bara några meter bort men med mina sneakers på fötterna är det osäkert om jag hinner dit innan vargen är ifatt mig.

Jag förflyttar mig några steg till. Även denna gång följer vargen min rörelse. Den kommer så nära att jag kan känna den starka lukten av hund. Mitt hjärtas fladdrande övergår i ett intensivt bankande. Slagen är så hårda att jag blir rädd att mina revben ska gå sönder.

Jag stålsätter mig för attacken som jag är säker på ska komma och söker djurets blick. Om det är nu jag ska dö vill jag åtminstone se när det händer.

Vargens ögon är som en spegelbild av mina egna. Det ena ögat är mörkbrunt, så mörkt att det ser svart ut. Det andra är dolt under en mjölkvit slöja.

33

Det är mer än vad jag kan hantera. Utan att tänka efter slänger jag mig mot dörren. Fötterna halkar i den hala snön men jag lyckas mirakulöst nog hålla mig upprätt. När jag får tag i dörrhandtaget vänder jag mig om för en sekund innan jag rycker upp dörren.

Vargen är borta.

34

från all civilisation. När sextonåriga

Áilis pappa dör i cancer tvingas hon ­flytta dit för att bo tillsammans med sin morfar som hon aldrig tidigare

träffat. Välkomnandet blir svalt och Áili känner sig som en främling bland

snö och renar. Men så börjar mys-

tiska s­aker hända i byn, saker som

borde vara omöjliga och som bara kan förklaras med den magi som är direkt knuten till Áilis samiska arv. Snart är

hon indragen i en flera hundra år gammal konflikt, en konflikt som riskerar

att skada de hon bryr sig om. De få som finns kvar.

Mannen med det lyfta geväret dyker upp så snabbt framför mig att jag nästan springer rakt in i honom. I sista stund hinner jag väja men min fart är så hög att jag snubblar i den djupa snön och

faller handlöst mot marken. Den vita vargen med ögon som mina ligger några meter ifrån mig. Den ­blöder ymnigt från sitt vänstra

bakben där en hagelsalva redan har träffat. Blodet har färgat snön röd i en halvmåne runt djuret. Framför vargen står Ivvár Rimpi med geväret höjt.

Foto: Niklas Herrström

de norrländska skogarna, långt bort

..

C H A R LO TTE C E D E R LU N D M I D D A G S M O R K E R

I

dijärvi sameby ligger undangömd i

C H A R LO TTE

C E D E R LU N D

C H A R LO TTE

C E D E R LU N D

M I D D.. A G S MÖRKER

Charlotte Cederlund bor i Lund, till vardags jobbar hon som brandingenjör men att skriva har alltid varit ett stort intresse. Middagsmörker är Charlottes debutroman.