9789185505777

Liv arbetar som strippa i nattens Rom – där lagens väktare och den organiserade brottsligheten lever sida vid sida. Kokainet ligger i drivor och raden av män som vill bli tillfredsställda tar aldrig slut. Men Liv är euforisk när hon svingar sig runt stången i spektakulära kläder, som hon sedan låter falla.

Svenska flicka är en kosmopolits berättelse om skuggsidan av det ljuva livet i den eviga staden. Ofta är kunderna oförargliga och betalar bra. Samtidigt är våld, droger och lögner vardagsmat. Men bland sexarbetarna finns solidaritet och en hederskod.

En dag blir Liv hett förälskad i en kollega.

Osentimentalt, krasst och med svart humor skildrar Liw Enqvist vardagen som strippa och sexsäljare. Liw Enqvists romandebut ger en inblick i miljöer som sällan får ta plats. Och hon bekantar oss med drivkrafterna: jakten på pengar, suget efter revansch, ifrågasättandet av status, maktfördelning och begär …

Svenska flicka är första delen i en trilogi.

Ordlista agriturismo stor lantgård som hyrs ut till turister, både italienska och utländska, för en kortare eller längre period, men även för en kväll amichetta väninna, i det här fallet älskarinna amore älskling bionda blondin consumazione kund betalar för att få dricka tillsammans med en strippa fica fitta ganzo fräsigt, fränt gnocca fitta maialina griskulting, också ett uttryck för en kåt tjej marchetta enskilt möte mellan sexsäljare och kund mignotta fnask pacchia festtider, festdagar till exempel ”finita la pacchia” ”nu är det slut på det roliga minsann, nu börjar allvaret”

pariolina kvinna som bor i den stadsdelen Parioli, också ett uttryck för en välklädd mondän romersk tjej som tillhör borgarklassen pomeridiana eftermiddagsmarchetta puttana hora scarpetta skrapa upp det sista av pastasåsen med en bit bröd sepia bläckfisk med stor kropp och ett litet sjok med tentakler framför ögonen serata kvällsengagemang spettacolo scenframträdande tesoro skatt/älskling Topolina Mimmi Pigg tramezzini triangelformade sandwiches troia subba

Prolog Varje år vid Halloween samlas tusentals motorcyklister på en fjuttig liten ort mitt i Umbrien. Det är nästan omöjligt att hitta dit om man inte bor där. Eva Luna, Uribe och jag är denna natts stora överraskning och höjdpunkt. Det är i alla fall planen.

De hade inte kunnat välja en mer udda trio.

Eva och jag är naturligt blonda båda två – egentligen är jag mer mörkblond, men italienarna envisas med att kalla mig bionda – det är också det enda vi har gemensamt. Evas olivgröna hy och lysande bruna ögon får mig att se ut som en albino.

Trots mina klarblå. Uribe är italienare, men det tar alla som ett skämt. Först när han öppnar munnen hör man att han inte har den accent som annars förväntas av en mörkhyad man. Han och jag ska dansa ihop och jag är som alltid entusiastisk över att jobba med en partner.

Och i kväll måste vi vara helt fantastiska inför tjugotusen, eller – vem vet? – kanske trettiotusen bikers. Annars blir vi utbuade, något man inte överlever med stripphedern i behåll.

Räddhågset hopkrupna i bilen närmar vi oss obevekligen vårt mål. Små gula plastmotorcyklar längs med vägkanten visar vägen och lyser upp vår tillvaro här i skymningen. Men min rädsla börjar sakta men säkert övergå i skräck.

Vilka slags krav kan de tänkas ha, dessa typer?

Eva var med förra året och har berättat att de var ganska heta på gröten och helst av allt velat slita av dom kläderna på en gång.

Eva är en aning mindre panisk men klagar på det oförutsägbara i situationen. Vi hittar kanske inte ens dit. Det är svinkallt och mörkt ute. Det är inte dimma än, men längre fram ser

man något som liknar slöjor över den enorma dalen vi bara kan skymta under oss.

Vi tre i baksätet är uppslukade av att planera kvällens stripp.

Chauffören verkar irriterad över vår högljudda diskussion om musik och kläder, vill bara komma fram och få betalt för resan.

Han kör moltyst med händerna hårt om ratten som han då och då vrider på med flaxande rörelser. Hans körstil skulle passa en terrängjeep, hans eget skrangliga vrak verkar kunna falla ihop när som helst. Utan en min tar han de snäva kurvorna på två hjul. Hans uttråkade blick får mig att tro att han är en sådan som har rättskaffens sex med frugan därhemma.

Eva lutar sig fram mellan sätena och påpekar att det är lätt att blanda ihop de många avtagsvägarna med huvudvägen.

Hennes röst drunknar plötsligt i ett bröl som tränger in genom bilrutorna med en våldsam kraft, som en tryckvåg.

Det råder inget tvivel om att vi är framme. Ljudet är öronbedövande. I den enorma dalen några hundra meter nedanför oss ser vi något som först ser ut som en kokande kittel, men som sedan snabbt tar form då dimman lättar.

Min första stripp var rena barnleken jämfört med det här.

Rom 2000 Blickar följde mig när jag rusade uppför Via Veneto mot banken där min uppdragsgivare jobbade. Jag var sen och sprang med stora bestämda steg. Min klädsel passade varken mitt arbete eller den svala vårkvällen. Solljuset var blygt och föga uppmuntrande där jag skyndade med bara ben under den obligatoriska uniformen. Agenturens order. Den var obligatorisk för oss kvinnor – alla män slapp! – inte bara då vi arbetade som lärare på agenturen, utan även då vi överlämnade översättningar till uppdragsgivare. Uniformen var tantig och beige på alla sätt och vis. Min kjol, som skulle vara knälång, var för kort – eller jag var för lång, som de andra uttryckte det – så det grova kjoltyget gled högt upp på låren när jag rörde mig. Jag skulle ha gått back om jag köpte nya strumpbyxor varenda gång jag nötte ut dem, så jag använde höga varma läderboots i stället. De var vita, högklackade och otroligt obekväma. Men när jag köpte dom hade jag tänkt att de skulle sätta lite sprätt på min annars så färglösa nuckalook. Det gjorde de också. Helt tvärtemot vad jag hade trott blev mina kollegor förtjusta. Till och med min kvinnliga chef hade lett motsträvigt och gett sitt medgivande med kommentaren ”rött läppstift skulle passa bra till det där”.

Arvodet för min översättning var bara mitt den här gången.

Min chef var skyldig mig pengar så jag slapp ge henne de tjugo procenten. Därav min glada sminkning. De enda gångerna jag ansträngde mig en aning var då det vankades pengar och mitt humör var således på topp.

Inne på banken knackade jag på dörren till personalkontoret, precis som jag hade blivit tillsagd. Tanten som öppnade dörren glodde oförskämt. Med utstuderad falsk artighet bad jag

– 9 –

att få tala med min uppdragsgivare. Jag utelämnade medvetet hans titel och log uppfordrande. Hon kontrade med att förhöra mig om mitt ärende, men blev avbruten av min uppdragsgivare som dök upp bakom henne. Med sval röst, knappt utan att titta på mig, sa han åt tanten att vi skulle gå till baren en stund.

Hans strikta affärsmässiga leende lurade mig inte för en sekund. Inte heller hans gester som i sig utstrålade professionalism. Jag kände genast igen den där skarpa men ändå grumliga blicken som bara fula gamla gubbar har när de bestämt att de ska till.

Jag visste vad som komma skulle. Antingen ett skamligt förslag eller en tursam affärsuppgörelse. Skamliga förslag om att ”gå ut och roa mig för skojs skull” hade jag fått nog av från gubbarnas håll, så jag hoppades på det andra alternativet. ”Kom så går vi och tar en kaffe!” uppmanade han sedan med ett leende.

Den totala personlighetsförändringen och vändningen i samtalet blev för snabb till och med för mig. Jag lät mig överrumplas av hans invit. Han blinkade med ena ögat som en undulat.

Resten av ansiktet rörde inte en muskel, något som endast få undulatflirtare klarar av.

Så fort vi kommit ut från banken frågade han om jag bara arbetade som översättare och vad jag gjorde annars här i livet.

Mina svar blev mesiga och neutrala eftersom jag inte hade bestämt mig för om han var värd att satsa på. Jag bara väntade på att han skulle antyda hur bra vi kunde vara för varandra, och om jag någonsin behövde något, vad som helst, så hade han inga problem minsann. Inga problem alls. Med pengar och sådant där. Men det sa han inget om.

I stället sa han att han var säker på, helt bergis alltså, att han sett mig på något ställe i närheten. Då jag inte nappade förkla-

– 10 –

rade han, utan den minsta lilla antydan till en ursäktande ton, att det var fullt med nattklubbar där omkring.

Vi var nu framme vid närmaste bar och satte oss i ett folktomt hörn. Resten av vår konversation skulle kunna löpa fritt. Men han frågade bara om vad jag hade för konstnärliga förebilder. Som om han behövde lura i mig att jag var årets idol och att han var ute på talangjakt. Jag ansträngde mig för att spela med. Han berättade om sina kontakter på strippklubbar och i hela branschen. Jag log och frågade inte vad han menade med det.

Han hävdade att om jag ville kunde jag börja jobba redan samma kväll. Jag sa ja direkt. Han sa att han kunde hjälpa mig att hitta på något roligt dansnummer. ”För du kan väl dansa?”

Jag tvekade innan jag svarade, men vad fasen, sanningen skulle ju ändå uppdagas inom en snar framtid. ”Nej!” ”Oj då! Så illa! De flesta säger ’javisst, jättebra’ trots att de är nybörjare. De som är riktigt urusla säger ’ja, oroa dig inte för det du!’ Om du säger nej, vad betyder det? Hur dålig kan man egentligen vara på att röra lite grann på häcken!”

Jag oroade mig inte över det, tänkte bara på hur mycket pengar jag skulle kunna tjäna. Jag fick visioner av takvåningar med milsvid utsikt i centrum. Senare i livet, när jag samlat på mig pengar, skulle jag kunna välja och vraka bland olika jobb, kanske till och med att öppna en sexshop eller boutique med min egen design, mitt eget märke. Fast jag misstänker att jag aldrig kommer att tröttna på glitter. Jag kommer ha mod och råd att satsa på mina drömmar.

Min fantasi tog djärva språng in i framtiden, men jag tänkte också på hur fantastiskt det måste vara att ha en högre levnadsstandard i allmänhet, att få skäligt och rättvist betalt. Ingen

– 11 –

skulle komma åt mig på något sätt utan att det skulle svida i deras fickor – helst skulle det svida någon annanstans, men det vore bättre än ingenting. Jag skulle helt enkelt tjäna de pengar som jag egentligen redan borde ha tjänat på män som den här kvasiglamorösa karlen framför mig. Jag hade blivit ordentligt kalasad på utan att få ett rött öre för det, tvärtom hade jag förlorat tid och pengar. Vissa sexuella erfarenheter hade varit som att göra en sexuell tjänst, fast helt gratis. Och all sexmobbning sedan, som man får utstå härnere, utan möjlighet till ett skadestånd. Denna nya möjlighet ej inberäknad, förstås.

Jag tänkte att det här måste vara ett lätt och spännande sätt att få en typ av skadestånd. Och det var nu det skulle ske.

Det sjöng inom mig av triumf och jag hade inte varit så uppspelt på mycket länge. Jag kunde inte ens dricka det starka kaffet, det skulle ha gett mig en hjärtattack. Nu hade vinden vänt, minsann! Jag började redan tänka på hur jag skulle avsäga mig alla översättaruppdrag jag åtagit mig. Bort med allt seriöst skräp bara. Rent hus. Bums! På en gång! Helt utan en rationell anledning – fanns det ett enda bevis på att han inte pratade smörja som de flesta gubbar gjorde? – var jag säker på att jag hade fått napp på en riktig goding och att han inte skulle svika mig. I värsta fall var han ännu en idiot som jag fick stå ut med helt gratis. Och han var varken fulare, äldre eller jobbigare än de andra. Faktiskt kunde jag tänka mig att många nappade på hans sydeuropeiska charm. Inte jag. Han såg väl ut som en attraktiv fyrtiofemåring skulle: solbränd, svarta ögon, stor bred mun och bara en nätt romersk knöl på näsryggen. Han var dessutom klädd som en mycket rik man, med svart märkeskostym och vit skjorta som var knäppt ända upp. Han såg ut att vara van vid slipsens strypgrepp och rörde ledigt på sin överkropp, även om han hade en aning stel gångstil.

– 12 –

Han begrep att han fått mig på kroken och fick plötsligt bråttom tillbaka till bankkontoret. Vi stämde träff inför kvällen på en restaurang i Trastevere, långt från Parioli där jag bodde. Men vad brydde jag mig om det? Jag var bara glad.

På vägen tillbaka bytte vi telefonnummer, men övergick sedan till att prata om översättningen och det avtalade priset så fort vi närmade oss banken igen. Där inne fick jag mina pengar och mitt kvitto. Det sista jag skulle se på mycket länge. ”Är det säkert att du inte har någon som helst erfarenhet av att jobba som stripteasedansös?” Han fiskade upp en lång bit vitrosa sepia med förrättsgaffeln. Därefter kastade han i sig vinet i det halvfulla glaset i en enda klunk, för att direkt fylla upp en halvglasklunk till åt sig själv. Han sneglade mot mitt glas, men jag hade redan försett mig och planerade att fortsätta i den stilen. Hans matta ögon sökte mina – jag struntar i färgen, men ögon ska lysa för att vara vackra – och han fortsatte: ”Eller … hm … liknande typer av jobb … ?”

Man vill väl inte verka helt handikappad, så jag bredde på vitt och brett. ”Jag hade förstås en student som bjöd mig på fester då han insett att jag var en tillgänglig typ. Jag dansade inte eller så, jag bara improviserade ett nummer som lärarinna och klädde upp mig i min uniform och skor med stilettklackar. Sedan lekte jag med kritor, linjal och pekpinne. Hela köret alltså.”

Han såg ut att förstå att jag ljög men att gilla historien skarpt.

Vi satt inte särskilt avskilt från de andra bordssällskapen.

Men de verkade inte alls beröras av vårt samtal. De måste ha varit vana vid att han tog med nya fynd.

Bruno, som han hette, hade redan presenterat mig för många

– 13 –

av de unga och vackra människorna och för någon enstaka ful gubbe. Han var mån om att visa hur populär han var, både bland personal och ”vänner”, som många kallar sina bekanta.

Dessa ”vänner” tittade ibland på mig och log, riktigt vänligt faktiskt. Restaurangen var fylld av folk som jobbade inom finansvärlden och en del tevefolk också, förklarade han. Ibland var det samma sak. På menyn såg jag att priserna var skyhöga och att jag aldrig skulle ha råd att bli stammis här. Inte nu i alla fall. Inredningen var lyxig och borden stod inte alltför tätt.

Väggarna var klädda med tavlor, mest med båt- och havsmotiv eftersom det var en fiskrestaurang. När han såg att jag tittade på målningarna och människorna som satt längre in i salen utbrast han: ”Om du vill kan jag be att få byta bord till ett som är längre in.” ”Nej, det behövs inte!” sa jag artigt. Jag hade velat lägga till något ironiskt, men hade fortfarande inte lärt mig att man kan våga sig på en hel del ironier och spydigheter med de här typerna utan att det får några konsekvenser. Dessutom var jag lite blyg och framför allt osäker inför en främmande människa som kunde betyda så mycket för mig, eller kanske ingenting alls.

Skulle det hela rinna ut i sanden skulle det kanske vara mitt fel.

Så jag koncentrerade mig på att se avslappnad och oblyg ut. Jag studerade ett par män vid bordet intill som var i Brunos ålder och hade samma olivgröna hudfärg, svarta hår och ögon. Även de var klädda på samma prydliga, anonyma sätt, med slips och kavaj i gråa färger. De andra restaurangbesökarna var lite mer roligt utstyrda, särskilt kvinnorna i klänningar som visade låren eller eleganta färggranna kjol- eller byxdräkter.

De tittade tillbaka, lite generade, så jag flinade glatt varefter de böjde sig fram över bordet och viskade till varandra. Jag

– 14 –

kände rodnaden krypa upp över mitt redan hettande ansikte och hoppades att Bruno inte märkte min ansiktsfärg som så lätt blev mörkröd. Blekfisarnas gissel.

Vår kypare kom för att duka undan våra förrättstallrikar.

Brunos var renskrapad, jag hade lyckats pressa i mig hälften, även om maten var utsökt. Bruno bad om en flaska till av samma vita Vermentino som vi börjat med, men som redan började närma sig botten. Bruno gillade vin minst lika mycket som jag.

Han hade redan hävt i sig fem-sex enklunksglas och verkade en aning blarig, till min stora glädje. Hans ansikte sken när han tittade på mig, till och med de matta ögonen fick något som liknade en glimt när han började säga något om mina kläder, men blev avbruten av kyparen som kom med vinet. Bara några sekunder senare kom han tillbaka med vår huvudrätt. Bruno påpekade genast, efter att bara ha kastat en blick på våra enorma tallrikar, att vår färska svärdfisk – direktflugen från Sardinien, hade kyparen påstått – inte var rensad som den borde.

Kyparen svarade inte, han flög bara tillbaka till köket med våra tallrikar som fastklistrade på armen. Bruno snörpte på munnen men kom sedan ihåg var vårt arbetssamtal hade avbrutits. ”Du har eleganta kläder på dig, som en riktig Pariolina!”

Han log sitt sneda leende. Jag var lättad över att vara godkänd, för jag hade insett att min garderob var det dålig på slampfronten. Till slut hade jag hittat en lång svartglittrande nyårsklänning. ”Fast det där det är knappast något klubbmaterial. Du har inget annat med dig för i kväll?”

Jag skakade på huvudet. ”Jag tänker ta med dig till en bra klubb där jag känner ägaren. Du kan börja jobba redan i kväll om du vill. Men först måste vi hitta på något inför ditt framträdande. Vi åker hem

– 15 –

till mig först, så att vi får pröva på vad som kan fungera. Jag har en del strippkläder hemma. I fortsättningen får du själv gå och köpa, jag kan tipsa dig om några affärer.”

Jag lade band på mig för att inte hoppa på stolen och tjoa, för det var först då det slog mig att jag skulle jobba som strippa, med andra strippor, få se dem göra det de nu gör, få se hur snygga de var. ”Vilka tider hade man? Vad gjorde man resten av tiden? Inte stod man bara där och dansade hela kvällen?” Jag ställde fråga på fråga, men han fnissade bara förnöjt och sa att allt skulle vara glasklart för mig då vi kom till klubben. Han himlade med ögonen på ett så teatraliskt sätt att jag begrep ungefär vad han menade: kunderna ville väl ha en massa sex förstås.

Under tiden hade fisken kommit tillbaka. Den var så rensad att inte en enda vit tråd fanns kvar. Vi diskuterade kläder, smink. Var jag bra på att sminka mig? Ville jag byta namn?

Vem var min förebild? Skulle jag kunna tänka mig att ha sex med en tjej? Eller hade det kanske redan inträffat …?

Han ställde den ena väsentliga frågan efter den andra och jag behövde inte anstränga mig för att mina entusiastiska svar skulle vara till belåtenhet.

Det tog oss minst en timme att komma igenom den underbara huvudrätten och vår arbetsintervju drog ut på middagen.

Våra bordsgrannar, som ändå verkade rätt så världsvana, började skratta lite då och då utan att de själva hade sagt något innan. När kyparen kom till vårt bord för att kontrollera läget sa Bruno att han som avslutning på den optimala middagen ville ha lite av ”husets”. Det innebar tre halvfulla femlitersdamejeanner: två olika sardinska likörer och en grappa. Det var säkert meningen att vi bara skulle smutta på dem i de små likörglasen, för kyparen rynkade på ögonbrynen när han en kvart

– 16 –

senare kom tillbaka och såg att nivån hade sänkts ett par tre centimeter i alla tre behållarna. Med bestämd min och utan att sluddra bad Bruno om notan. Kyparen gick iväg och knyckte menande på nacken mot våra nu mycket glada bordsgrannar.

Bruno böjde sig fram och bad mig viskande ge prov på mitt sanna jag. ”Titta på mig nu! Se på mig på det där viset du ser på män när du vill ha dem. Nu! På en gång!”

Jag blev häpen. Jag försökte i alla fall göra en min som passade en gris som blev inspanad av en annan gris. Jag lyckades inte något vidare Men han blev klart imponerad. ”Nej, men gud! Jag menade inte så! Vi är knappast ensamma här!” Han gjorde en dramatisk paus och såg sig menande omkring. Hans blick var kontaktsökande utan att vara bedjande, som om han aldrig misslyckats med att få allas blickar på sig.

En riktig lirare. ”Om du går omkring på scenen och glor så där galet på folk så behöver du inte göra så mycket mer.” ”Jag är rätt så vig av mig, så jag ska nog klara av lite bensprattel och spagat.” ”Jaha. Det låter ju finfint det”, sa han utan att låta det minsta övertygad. För ett ögonblick såg han riktigt orolig ut. ”Vi får väl kompensera med smaskiga scenkläder helt enkelt!” ”En jättebra ide!”

Att få pengar för att klä upp sig, eller egentligen för att ta av sig det man klär upp sig i, verkade vara den lättaste och roligaste saken i världen!

Jag har aldrig varit blyg på det sättet, aldrig varit rädd för att visa mig naken förutom i de perioder då jag hade komplex.

Men dem hade jag självfallet kommit över, annars skulle jag inte sitta där.

– 17 –

Bruno bodde också i Parioli, fast i den delen av kvarteret som ligger närmast centrum, vilket förstås ändå var en bit från Trastevere.

Han låste upp och släppte in mig med en galant gest i sin tvåa som hade sett ut som en ordinär ungkarlslya om det inte vore för alla akvarier. Det var som att bli inbjuden till en man som ägde ett zoo och som förvandlat djurparkens akvarium till sin privata bostad. Det fanns inte en enda vägg som inte var täckt med höga akvarier. Till och med på diskbänken simmade neonfiskar och guppies. Fiskar i alla färger och storlekar rörde sig slött vart jag än vände mig. ”Åh! Du måste ha odlat det här intresset för akvariefiskar väldigt länge!” utbrast jag. ”I minst tio år. Jag har lärt mig en massa av att observera mina fiskar. De starka slår ut de svaga. Men det får vi prata om en annan gång.”

Han ledde mig till sovrummet som var bland det stökigaste jag sett, förutom sängen, som var stramt bäddad.

Jag fick prova kläder i tre pirayors åsyn. Jag gick mellan klädhögen i sovrummet och spegeln i hallen. Det var sent och han hade inte tid att bränna någon musik i min smak på sin dator, så medan jag provade letade han i sitt två meter höga cd-tower. ”Något långsamt, som du inte direkt behöver dansa till. Gå så mycket som möjligt, ta på dig själv, visa vad du går för!” Han skrattade plötsligt mitt i sin allvarliga rådgivning. Jag valde läderkläder som kunde passa min stela stil, en stor mantel i silvertyg och en Batmanmask. ”Perfekt! Klubben öppnar halv elva och nu är klockan ett.

Han blir nog sur om vi kommer senare än två. Han är snäll,

– 18 –

ska du veta, ägaren, en riktig lustigkurre, och han kommer att älska dig. Men han är seriös, så … Vi kan öva lite efteråt här hemma hos mig när du slutar i kväll. Det är väldigt sent.” ”Ja, ja, det blir nog bra det här. Inte behöver jag öva.” ”Bra! Så ska det låta! Visa att du är en riktig maialina.”

Jag skrattade till, för jag hade ännu inte lärt mig alla italienska uttryck som betyder kåt.

Vi kastade oss in i Roms nattrafik och han körde mig till en av Roms södra förorter.

När jag kom intravandes efter Bruno i klubben, som utifrån såg ut som ett vanligt diskotek, satt ägaren i kassan och skrev på en namntabell av något slag och jag kunde inte låta bli att stirra.

Bruno presenterade oss och ägaren reste sig. Han log och gav mig en klapp på huvudet som om jag vore en söt liten jycke.

Jag försökte lyssna på vad de sa, men jag kunde inte låta bli att snegla in mot klubben. Precis som i entrén var väggarna där inne belamrade med affischer och foton på mer eller mindre nakna strippor. Silvio, som ägaren hette, frågade på en gång om jag var ny. När Bruno svarade ja, la Silvio sin arm om mina axlar och sa: ”Här är vi som en enda stor familj! Nu har jag tyvärr, tyvärr, inte tid att prata så mycket med dig, men det får bli senare och i morgon då du måste vara punktlig. Kom nu, så presenterar jag dig för tjejerna … ” Han visade mig in i klubben där jag såg först bara såg män, män, män. Det låg ett mjukt neonljus över lokalen och i högtalarna spelades Britney Spears Oops! … I Did It Again på högsta volym. Jag såg en liten tjej i självlysande vita kläder som stod vid baren. Hon kom nyfiket fram till oss med en gammal brunklädd gubbe i släptåg. Han hade på sig en uråldrig kavaj med

– 19 –

små bajsbruna, olivgröna och gula rutor. Det är den jag minns bäst från mitt första möte med en klubbgubbe: rutkavajen med diarréfärger.

Tjejen log och sträckte fram handen och sa något namn på engelska som jag inte uppfattade. Jag hade fått syn på själva objektet för den dånande musiken: iklädd något som liknande en militärpolisuniform skred hon ut ur det rum som jag förstod var omklädningsrummet. Hon tog sig fram genom hopen av män som stirrade och skrattade åt henne innan de släppte fram henne till den öppna golvytan som fungerade som scen mitt i den stora salen.

Sedan förklarade Silvio och Bruno snabbt mina tre arbetsuppgifter: framföra mitt spettacolo i minst en halvtimme utan att ta upp någon på scen, privatstripp i en högst kvart och slutligen dricka i sällskap med kunderna i högst en kvart.

Om jag inte minns fel så fick jag bara femtio euro för mitt första framträdande. För de övriga arbetsuppgifterna var det standardarvode: två euro per consumazione – kunden betalade sexton euro per consumazione fick jag reda på lite senare – Tjugofem euro för en privatstripp. Sedan fanns det en lyxigare variant på privatstrippen som man fick femtio euro för. Vad som ingick i den fick jag förklarat för mig av Silvio nästa kväll i Brunos frånvaro.

Horgalna hycklande pampar! Gräddan av sexköpargräddan! tänkte jag senare samma kväll när jag såg ut över publiken.

Eller snarare såg upp: spritt språngande kröp jag omkring på alla fyra med en cigarett i handen. Jag blåste rök mot benen på den stol jag använde som rekvisita på den lilla scenen. Männen stod eller satt så nära scenen att det kändes som om de vidrörde mig med sina blickar. De såg precis allt, varenda litet veck och

– 20 –

hårstrå, då jag vred och vände på mig i alla möjliga ställningar. Ändå räckte det lilla avståndet för att jag skulle känna mig trygg och oåtkomlig för de ludna händerna. Som snart skulle ösa pengar över mig.

Trodde jag.

Det tog mig bara halva första kvällen att lära mig att häpnadsväckande många män försöker pruta ner priset till en ovärdig nivå, med tanke på vad de ville. Klubbgubbarna var tvungna att sätta sprätt på sina pengar och stripporna sprätte på benen för pengar. Och kanske mer än så, vad visste jag. Ingen gav besked om vad som egentligen gällde angående sex, men det var det enda som verkade intressera kunderna.

En del var fattiglappar, andra låtsades vara fattiga. De pilska och disponibla knösarnas diskreta sätt skilde sig inte nämnvärt från de andras. Gemensamt för dem alla var att de vill ha mer än en stripp. De ville ge mig ”dricks”, ”en gåva”, ”betala extra”, de bönade och bad för en snabbis inne i något av båsen bakom de svarta och röda sammetsdraperierna som hängde från taket ända ner till golvet. Eller betala för ett rum med en dörr som kunde stängas, dock inte låsas – ruggigt! Dessa bås längs väggen längst in i klubblokalen, som bara var ett par kvadratmeter större än en provhytt, var avsedda för privatstripp eller table dance. Helt utan resultat, eftersom jag inte visste exakt vad klubben gav sitt samtycke till, eller kanske till och med uppmuntrade.

Jag undrade varför någon skulle vilja betala för att ha snabbsex, med alla risker som det innebar, när de i stället kunde bjuda hem mig till ett lugnare ställe vid ett annat tillfälle.

Alla klubbgubbar började ”flirten” på samma sätt: med ett diskret flin. De snackade sedan om saker som inte intresserade någon av oss och efter en stund la de in den omskrivna frågan.

– 21 –

Normal förlag ger ut böcker med ett ärende.

Normal förlag Åsögatan 174 116 32 Stockholm www.normal.se

Copyright © Liw Enqvist och Normal förlag 2008 Omslag och grafisk form Katy Kimbell Normal redaktion Helena Eitrem Tryckt 2008 hos Livonia Print ISBN 978-91-85505-66-1 ISBN 978-91-85505-66-1

9 789185 505661