Av David Walliams har utgivits: Stinkis Dennis hemlighet Råttburgare En ganska otrevlig elefant Miljardärkillen Gangsterfarmor Världens värsta tandläkare
Illustrationer av Tony Ross
Översättning: Barbro Lagergren
www.wahlstroms.se Text © David Walliams 2013 Illustrations © Tony Ross 2013 Originally published in English by HarperCollins Children’s Books. David Walliams and Tony Ross assert the moral right to be identified as the author and illustrator of this work. Translation under licence from HarperCollins Publishers Ltd. Svensk utgåva © 2016 B. Wahlströms Bokförlag, Massolit Förlagsgrupp AB Originalets titel Demon Dentist Sättning RPform, Richard Persson Tryck Scandbook AB, Falun 2016 ISBN 978-91-32-16635-8
Till min lilla blomknopp …
VARNING. DET HÄR ÄR EN SKRÄCKHISTORIA. MED EN HEL DEL PÅHITTADE ORD.
Prolog
Mörkret hade sänkt sig över staden. Märkliga saker hände i skydd av natten. Barn lade tänder under huvudkuddarna vid läggdags och väntade spänt på att tandfen skulle byta ut dem mot mynt. Men på morgonen när de vaknade hittade de något riktigt otäckt istället. En död snigel. En levande spindel. Hundratals tvestjärtar som kröp och kravlade under kudden. Eller något värre. Mycket värre … Någon eller något hade under nattens mörka timmar tagit sig in i sovrummet, tagit tanden och lämnat kvar en hälsning som fick blodet att isa sig i ådrorna. Det handlade om ren ondska. Men vem eller vad låg bakom? Hur kunde denna varelse smyga sig in i barnens sovrum utan att märkas? Och vad i all sin dar skulle den med alla dessa tänder till …?
9
H채r tr채ffar du de medverkande i den h채r boken:
Pappa, Alfies pappa
Alfie, en pojke med ruttna t채nder 10
Miss Root, en tandl채kare
Gabz, en liten flicka
K채ftis, hennes katt 11
Winnie, en socialarbetare
FrÜken Hare, en NO-lärare 12
Konstapel Noll, en polis
Raj, en butiks채gare
13
Sms-killen, en pojke som aldrig slutar messa
Mr Grey, en rektor
14
Mr Snood, en dramal채rare
Mrs Morrissey, en gammal dam
15
1 Helt vanlig tandvärk
Alfie hatade att gå till tandläkaren. Därför var nästan alla hans tänder gula. De som inte var gula var bruna. De var alldeles fläckiga efter allt gott som barn älskar, men som tandläkare hatar. Godis, läsk, choklad. De tänder som varken var gula eller bruna fanns helt enkelt inte längre. De hade trillat ut. En hade fastnat i en kola och blivit kvar där. Olika sorters fruktkarameller hade lagt beslag på andra. Så här såg Alfie ut när han log … Den tolv år gamla pojken hade nämligen inte varit hos tandläkaren sedan han var ganska liten. Sist han var där var han i sexårsåldern. Då hade han helt vanlig tandvärk, men det slutade med en katastrof. Tandläkaren var en urgammal man, mr 17
Gubb. Han menade säkert väl, men han borde ha gått i pension för länge sedan. Tandläkaren såg ut som en sköldpadda, en riktigt gammal sköldpadda. Han hade glasögon som var så tjocka att hans ögon blev stora som tennisbollar. Mr Gubb talade om för Alfie att tandvärken kom från en tand som var rutten, att den inte gick att laga och att han tyvärr inte hade något annat val än att dra ut den. Tandläkaren ryckte och ryckte och ryckte med sin jättestora tång. Men tanden ville inte lossna. Mr Gubb tog till och med stöd med foten mot stolen,
18
ända uppe vid Alfies huvud, för att få mer kraft att dra ut den förbaskade tanden. Ändå lossnade den inte. Den urgamla tandläkaren bad sin ännu äldre tandsköterska om hjälp. Miss Petig fick order att ta tag om honom och dra så mycket hon kunde. Men tanden lossnade inte. Alltså kallades den stadiga receptionisten, miss Schnitzel, in för att hjälpa till. Miss Schnitzel vägde mer än mr Gubb och miss Petig tillsammans. Men inte ens med hennes tyngd ville tanden lossna. Då fick tandläkaren en idé och skickade miss Petig att hämta extra stark tandtråd. Han knöt noga fast tandtråden i tången som höll tanden och band sedan andra änden runt miss Schnitzels fylliga kropp. Tandläkaren sa 19
till sin rundlagda receptionist att hoppa ut genom fönstret när han räknat till tre. Men inte ens rycket från miss Schnitzels oerhörda tyngd fick pojkens tand att lossna. Medan den stackars vettskrämda lilla Alfie låg kvar i tandläkarstolen gick mr Gubb ut i väntrummet för att tillkalla förstärkning. Den växande skaran patienter som väntade på sin tur blev alla ombedda att ställa upp. Unga och gamla, tjocka och smala, den urgamla tandläkaren behövde all hjälp han kunde få. Och trots det, trots denna långa kedja av ryckare*, satt tanden envist kvar på sin plats. Vid det här laget mådde stackars lilla Alfie sämre än någonsin. Att dra ut tanden gjorde hundra gånger mer ont än tandvärken.
*VARNING: Påhittat ord
20
Men mr Gubb var fast besluten att avsluta det han påbörjat. Svettig och törstig tog tandläkaren en stor klunk munvatten och ett ännu stadigare tag om tången. Till slut, efter något som kändes som dagar, veckor, till och med månader, hörde Alfie ett öronbedövande
KKKKKKKKKKKKK KKKKKKKKKKKKKK
KKKKKKKNNNNNNNN
NNNNNNNNNNNNNNNN
NNNNNAAAAAAAAAAAAAA AAAAAAAKKKKKKKKK!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! 21
Tandläkaren hade knipit åt så hårt att han hade krossat tanden. Den exploderade i tusentals pyttesmå bitar inne i Alfies mun. Nu när kampen äntligen var över låg mr Gubb och alla hans medhjälpare i en enda hög på golvet. ”Bra jobbat, allihop!” meddelade han medan hans
22
tandsköterska miss Petig hjälpte honom upp på benen. ”Den där tanden var allt en seg liten rackare!” Just då kände Alfie det. Han hade fortfarande tandvärk. Tandläkaren hade dragit ut fel tand!
23
2 Tro
Alfie sprang ut från tandläkarmottagningen så fort hans små ben bar honom. Den där ödesdigra eftermiddagen svor han på att aldrig mer gå till tandläkaren. Fram till denna dag hade han aldrig varit där igen. Tandläkartider hade kommit och tandläkartider hade gått. Alfie hade hoppat över varenda en. Under årens lopp hade det blivit en hel kasse full med påminnelser från tandläkaren, men Alfie hade gömt alltsammans för sin pappa. Alfies familj bestod av två personer. Han själv och hans pappa. Hans mamma hade dött när han föddes. Han hade aldrig fått lära känna henne. Ibland kände han sig ledsen, som om han längtade efter sin mamma. Då brukade han fråga sig själv hur han kunde sakna någon han aldrig hade träffat. När Alfie gömde kallelserna från tandläkaren brukade han tyst dra en stol över köksgolvet. Han var kort för sin ålder. Han var faktiskt näst kortast i hela skolan. Så han blev tvungen att balansera på tå 24
på pallen för att nå upp på skåpet där han gömde breven. Det låg säkert hundra brev undangömda där uppe nu och Alfie visste att hans pappa inte kunde få tag i dem. Det berodde på att Alfies pappa inte mått bra på flera år. På senaste tiden hade han till och med blivit tvungen att sitta i rullstol. Innan han blev sjuk och måste sluta jobba hade pappa varit gruvarbetare. Han hade varit stor som en björn och älskat att jobba i kolgruvan och att kunna försörja sin käre son. Men alla de där åren nere i gruvan hade förstört hans lungor. Pappa var en stolt man och låtsades under lång tid inte om att han var sjuk. Han jobbade hårdare och hårdare för att bryta mer och mer kol. Han tog till och med på sig extra skift för att få ekonomin att gå ihop. Under tiden fick han allt svårare att andas, tills han en eftermiddag föll ihop nere i gruvan. När pappa till slut vaknade upp på sjukhuset, sa läkarna att han aldrig mer kunde gå ner i en gruva. Om han andades in koldamm en enda gång till skulle det ta 25
död på honom. Pappas lungor blev bara sämre och sämre vartefter åren gick. Att skaffa ett annat jobb var otänkbart och till och med vardagliga sysslor, så enkla saker som att knyta ett skosnöre, blev till en kamp. Till sist kunde pappa bara ta sig fram i rullstol. Utan både mamma och syskon, blev det Alfie som ensam fick ta hand om sin pappa. Han måste förstås gå i skolan och göra läxorna, men dessutom var det han som handlade, städade, lagade all mat och skötte tvätten. Men Alfie klagade aldrig. Han älskade sin pappa av hela sitt hjärta.
26
Även om pappas kropp var utsliten, så hade han livsandarna i behåll. Han var fantastisk på att berätta historier. ”Nu ska du få höra, min valp …”, brukade han säga. Pappa kallade ofta Alfie för sin valp, och Alfie älskade det. Bilden han såg framför sig av en stor, gosig hund och en liten valp som kurade ihop sig tillsammans fick honom att känna sig trygg och varm. ”Nu ska du få höra, min valp …”, sa pappa. ”Du behöver bara blunda och tro …” Hemma i deras lilla hus brukade pappa ta med Alfie på massor av spännande äventyr. De åkte iväg på flygande mattor, dök djupt i de stora oceanerna, körde till och med pålar genom hjärtat på vampyrer. Det var en färgrik låtsasvärld en miljon mil från deras grå vardag. ”Ta med mig till spökhuset igen, pappa!” tiggde Alfie. ”Kanske, min valp, kanske ska vi ta en tur till det gamla spökslottet …!” retades pappa då. ”Snälla, snälla, snälla …”, svarade Alfie. Far och son brukade sluta ögonen och ge sig in i dagdrömmen. Tillsammans hade de: • Åkt på fisketur i Skottland och fångat sjöodjuret i Loch Ness. • Bestigit bergen i Himalaya och stått öga mot öga med Snömannen. • Dödat en väldig eldsprutande drake. 27
• Gömt sig på ett sjörövarskepp och blivit tvungna att gå på plankan som fripassagerare, men blivit räddade av vackra sjöjungfrur. • Gnidit på en magisk lampa och träffat en ande som skänkte dem tre önskningar var, fast pappa gav alla sina önskningar till Alfie.
• Ridit på Pegasus, den bevingade hästen i den grekiska mytologin. • Klättrat upp för en bönstjälk till Jättarnas land och träffat en vrålhungrig cyklop som tyckte att en tanig liten tolvårig pojke var det godaste mellanmål han kunde tänka sig, så pappa måste rädda honom. 28
• Blivit det första far-och-sonteamet som någonsin lyckats landa på månen i en hemmagjord raket.
• Jagats mitt i natten över dimmiga hedar av blodtörstiga varulvar. Det här var i fantasins värld. Allt var möjligt i pappas och Alfies äventyr. Ingenting kunde hindra dem. Ingenting. Men ju äldre Alfie blev, desto svårare blev det att se allt det här framför sig. Medan pappa berättade öppnade Alfie ögonen, började tänka på annat och önska att han fick spela dataspel hela kvällarna precis som de andra barnen i hans nya stora skola. 29
”Bara blunda och tro, min valp …”, brukade pappa säga. Men Alfie hade börjat tycka att nu när han var tolv, nästan tretton år, var han för stor för att tro på trolldom, sagor och påhittade varelser.
Han skulle snart få veta hur fruktansvärt fel han hade.
30