9789155264710 by Smakprov Media AB

Kristin Cashore, författare till populära succéserien De utvalda, är tillbaka! Jane och gåtornas hus är en slående roman om sorg, äventyr, kärlek och om en värld med ändlösa möjligheter. jane har vuxit upp med sin moster magnolia. En gång sa moster Magnolia till Jane: ”Om någon någonsin bjuder med dig till Tu Reviens, lova mig att du åker.” Så när Janes stormrika vän Kiran bjuder henne till sin familjs ö där det enorma huset Tu Reviens finns, tackar hon ja. Det förändrar allt. Huset är en labyrint, fyllt av mysterier och människor med dolda motiv. Och vad Jane inte vet är att varje val hon gör får stora konsekvenser …

JANE OCH GÅTORNAS HUS KRISTIN CASHORE

Du hittar Kristin online på kristincashore.blogspot.com

Ett hus. Fem mysterier.

Foto: Laura Evans

kristin cashore växte upp i nordöstra Pennsylvania och har en magisterexamen i barnlitteratur från Simmons College. Hennes episka fantasyromaner i serien om De utvalda – Tankeläsaren, Monstrets dotter och Hemligheternas rike – är alla bästsäljare och har vunnit många priser, bland annat omnämningar i ALA Best Books for Young Adults, School Library Journal Best Book of the Year, Booklist Editor’s Choice och Publishers Weekly Best Book of the Year. Tankeläsaren var dessutom nominerad till William C Morris Debut Award, och Monstrets dotter är vinnare av Amelia Elizabeth Walden Book Award.

Ett hus. Fem mysterier.

”Vissa författare kan berätta en historia, andra har ett vackert språk. Kristin Cashore är en av de sällsynta som lyckas med både och.” the new York times

Med Jane och gåtornas hus har Kristin Cashore skapat något helt nytt och unikt. En roman som inte väljer väg eller genre utan tar läsaren med på alla på en gång. En drömlik upplevelse som dröjer sig kvar. Berättelsen om den unga Jane som är vilse i livet och möter häpnadsväckande mysterier hos de storslaget rika fängslar och förleder. Ska Jane hjälpa till att lösa ett brott? Bli kär? Hamna i en parallell verklighet? Den som läser får se.

ett nytt mästerverk av kristin cashore, som gjort succé över hela världen med sin fantasyserie De utvalda. Jane och gåtornas hus är en New York Times bestseller som har hyllats av kritikerna. Den liknar ingenting annat som du tidigare läst.

Av författaren till De utvalda

ISBN 978-91-552-6471-0

9 789155 264710

Jane_o_gåtornas_hus_tb.indd 1

KRISTIN CASHORE En New York Times bestseller!

2018-06-24 15:49

JANE OCH GÅTORNAS HUS Ett hus. Fem mysterier.

Kristin Cashore Översättning: Carina Jansson

First published by Katy Dawson Books, Penguin Young Readers Group, New York 2017 © Kristin Cashore 2017 © Den svenska översättningen Bokförlaget Semic 2018 Översättning Carina Jansson Omslagsbilder: Shutterstock och Trevillion Images Omslagsform: Monica Sundberg Inlaga: Harald Sundberg Tryckt av ScandBook 2018 ISBN 978-91-552-6471-0

till alla mostrar sĂ¤rskilt min

INNEHÅLL

Tu reviens Det saknade mästerverket

9 91

Lögner utan gränser

171

Där någon förlorar en själ och Charlotte finner en

259

Jane och gåtornas hus

317

Strayhounden, flickan och målningen

369

TU REVIENS Huset på klippan ser ut som ett fartyg på väg att försvinna i dimman. Tornspiran är en mast, träden som piskar mot märsstången är vågor på ett stormande hav. Eller så har Jane bara fartyg på hjärnan eftersom hon befinner sig på ett som gör sitt bästa för att lägga beslag på hennes uppmärksamhet. En våg får yachten att kränga till, hon tappar nästan balansen och sätter sig ner – landar triumferande ungefär där hon hade siktat. Ännu en våg välter henne, som i slow motion, mot fönstret i yachtens lounge. ”Jag har inte tillbringat så mycket tid ombord på båtar. Man vänjer sig väl”, säger hon. Janes reskamrat, Kiran, ligger på rygg på den långa fönsterbänken med slutna ögon. Kiran är inte sjösjuk. Hon är uttråkad. Hon visar inga tecken på att ha hört. ”Jag antar att min moster Magnolia måste ha vant sig”, säger Jane. ”Min familj får mig att vilja dö”, säger Kiran. ”Hoppas vi drunk nar.” Den här yachten heter The Kiran. Genom fönstret ser Jane Patrick, kaptenen, som står ute på däck i regnet, genomblöt, och försöker slänga ett rep runt ett krysshult. Han är ung, drygt tjugo kanske, en kille med kort, mörkt hår, djup vintersolbränna och ögon så klarblå att Jane lade märke till dem direkt. Någon skulle uppenbarligen ha kommit till kajen och hjälpt honom att lägga till, men inte dykt upp. ”Kiran?” säger Jane. ”Borde vi inte gå ut och hjälpa Patrick?” ”Hjälpa honom med vad?” ”Jag vet inte. Att förtöja båten?” ”Skojar du?” säger Kiran. ”Patrick klarar allting själv.” ”Allting?” ”Patrick behöver ingen hjälp”, säger Kiran. ”Någonsin.” jane och gåtornas hus |

”Okej”, säger Jane och undrar om det här är ett uttryck för Kirans jämställda sarkasm i största allmänhet eller om hon har något särskilt emot Patrick. Det kan vara svårt att avgöra med någon som Kiran. Utanför lyckas Patrick slå en ögla runt krysshulten innan han spänner musklerna och börjar hala i repet, drar båten mot kaj kanten. Det är rätt imponerande. Kanske klarar han faktiskt allting själv. ”Vem är Patrick, egentligen?” ”Patrick Yellan”, svarar Kiran. ”Ravi och jag växte upp med honom. Han jobbar för min pappa. Det gör hans lillasyster Ivy också, och hans föräldrar gjorde det fram till för ett par år sedan. De dog i en bilolycka i Frankrike. Förlåt”, tillägger hon och sneglar på Jane. ”Det var inte meningen att påminna dig om reserelaterade olyckor.” ”Det är lugnt”, säger Jane automatiskt och stuvar undan namnen och detaljerna ihop med den övriga information hon samlat på sig. Kiran är brittisk-amerikansk på sin pappas sida och brittisk-indisk på sin mammas, fast hennes föräldrar är skilda och pappan har gift om sig. Dessutom är hon motbjudande rik. Jane har aldrig tidigare haft en vän som växte upp med eget tjänstefolk. Är Kiran min vän? tänker hon. En bekant? Min mentor, möjligen? Inte nu, kanske, men tidigare. Kiran, som är fyra år äldre än Jane, gick på college i Janes hemstad och gav Jane privatlektioner i skrivande medan hon gick på high school. Ravi är Kirans tvillingbror. Jane har aldrig träffat honom, men han hälsade på Kiran några gånger när hon gick på college. Privat lektionerna var annorlunda medan Ravi var på besök. Kiran kom för sent, verkade gladare, var inte lika sträng, lite mindre sammanbiten. ”Är det Patrick som ansvarar för transporterna till och från ön?” frågar Jane. ”Jag antar det”, säger Kiran. ”Delvis, i alla fall. Fast ett par andra hjälper också till.”

10 | kristin cashore

”Bor Patrick och hans syster i huset?” ”Alla bor i huset.” ”Så känns det skönt för dig att komma hem?” undrar Jane. ”Eftersom du får träffa alla vänner du växte upp med?” Jane försöker fiska, för hon vill komma underfund med hur de här tjänstefolksrelationerna fungerar för någon som är så rik. Kiran svarar inte med en gång, stirrar bara tomt framför sig med sammanpressade läppar tills Jane börjar undra om frågan kanske var oförskämd. Sedan säger Kiran: ”Det fanns nog en tid när det kändes som att komma hem när jag träffade Patrick igen, efter att ha varit borta länge.” ”Jaha”, säger Jane. ”Men … inte längre, alltså?” ”Det är komplicerat”, suckar Kiran. ”Vi behöver väl inte prata om det nu. Han kan höra oss.” Patrick skulle ha behövt superkrafter för att uppfatta ett enda ord av deras samtal, men Jane förstår piken. Hon kikar ut genom fönstret och kan nätt och jämnt urskilja siluetterna av andra båtar, både stora och små, som ligger förtöjda i den lilla bukten i ösregnet. Det är Kirans far, Octavian Thrash IV, som äger båtarna, bukten, den här ön utanför östkusten, de vajande träden, det där enorma huset högt ovanför. ”Hur tar vi oss till huset?” frågar hon. Hon ser ingen väg. ”Ska vi stiga upp genom regnet som tubdykare?” Kiran frustar till och överraskar sedan Jane genom att ge henne ett litet, gillande leende. ”Med bil”, svarar hon utan att gå in på närmare detalj. ”Jag har saknat ditt roliga sätt att uttrycka dig. Och dina kläder.” Janes tröja med sicksackmönster i guld och hennes vinröda manchesterbyxor får henne att se ut som någon av moster Magnolias havsvarelser. En mörk clownfisk eller en havsabborre. Jane klär sig nog aldrig utan att tänka på moster Magnolia. ”Okej”, säger hon. ”Och när är vårgalan?” ”Jag minns inte”, säger Kiran. ”I övermorgon? Dagen efter? Till helgen, skulle jag tro.” jane och gåtornas hus |

Det anordnas en gala för varje årstid i Octavian Thrash IV:s hus vid havet, och det är anledningen till Kirans resa. Hon har kommit hem för vårgalan. Och den här gången har hon av någon outgrundlig anledning bjudit med sig Jane, trots att de fram till förra veckan inte hade träffats sedan Kirans skolavslutning för nästan ett år sedan. De stötte på varandra av en slump på campusbokhandeln där Jane jobbade, för precis som många andra tidigare elever hade Kiran kommit ihåg att där fanns en offentlig toalett. Jane hade stått inträngd bakom informationsdisken när hon sett Kiran komma in med en enorm handväska över armen och ett härjat uttryck i ansiktet. Om det gällt något annat spöke från hennes förflutna skulle Janes första instinkt ha varit att vända bort ansiktet, gömma sig bakom sina mörka lockar och förvandla sig till en staty. Men anblicken av Kiran Thrash hade omedelbart påmint Jane om det märkliga löftet moster Magnolia hade tvingat ur henne innan hon gett sig av på den där sista fotoexpeditionen. Moster Magnolia hade fått Jane att lova att aldrig tacka nej till en inbjudan till Kirans släktegendom. ”Hej”, hade Kiran sagt den dagen när hon stannat framför informationsdisken. ”Janie. Det är ju du.” Hon hade sneglat på Janes arm, där tatuerade manettentakler stack fram under tröjärmen. ”Kiran”, sa Jane och rörde instinktivt vid sin arm. Tatueringen var ny. ”Hej.” ”Går du på den här skolan nu?” ”Nej”, svarade Jane. ”Jag hoppade av. Jag jobbar här. På bokhandeln”, tillade hon, vilket var rätt uppenbart och ingenting hon ville prata om. Men hon hade lärt sig att kallprata, att fylla tystnaden med falsk entusiasm och att lägga fram sina misslyckanden som konversationsbete, för ibland hjälpte det henne att avvärja frågan som hon visste att Kiran skulle ställa härnäst. ”Hur är det med din moster?” Det var som ett muskelminne nu, det där stålsättandet. ”Hon dog.”

12 | kristin cashore

”Oj”, sa Kiran och rynkade ögonbrynen. ”Inte konstigt att du hoppade av.” Det var en mindre vänlig reaktion, men lättare att hålla stånd emot än den vanliga, för den fick irritationen att blossa upp i Janes bröst. ”Jag skulle nog ha hoppat av ändå. Jag hatade det. De andra studenterna var snobbar och jag klarade inte biologin.” ”Professor Greenhut?” undrade Kiran och låtsades inte om gliringen om snobbar. ”Precis.” ”Känd över hela skolan som ett pretentiöst as”, sa Kiran. Jane log, mot sina instinkter. Greenhut förutsatte att hans studenter redan kunde massor om biologi och det kanske var en rimlig förutsättning, för ingen annan i klassen hade verkat kämpa lika mycket som Jane. Moster Magnolia, som varit lärarassistent i marinbiologi, hade svurit över kursplanen. ”Greenhut är en överlägsen, självgod åsna”, hade hon sagt med förakt, och sedan tillagt: ”Inget ont om Ior. Greenhut försöker rensa bort studenter som inte har gått på tjusiga high schools.” ”Det fungerar”, hade Jane sagt. ”Du kanske kommer att gå i skola någon annanstans”, sa Kiran. ”Någonstans långt borta. Det är nyttigt att komma hemifrån.” ”Ja. Kanske.” Jane hade alltid bott i den där lilla universitets staden i Upstate New York, omgiven av studenter så fort hon gick ut. Undervisningen var gratis för barn till fakultetsmedlemmar. Men kanske hade Kiran rätt, kanske borde Jane ha valt en annan skola. En statlig skola, där de andra studenterna inte fick henne att känna sig så … lantlig. Studenterna här kom från hela världen och hade så mycket pengar. Janes rumskamrat hade tillbringat sommaren på den franska landsbygden, och när hon fått veta att Jane hade läst franska på high school ville hon konversera på franska om städer Jane aldrig hade hört talas om och ostar hon aldrig hade smakat. Så förvirrande det hade varit att gå på lektionerna hon avundsjukt betraktat genom fönstren hela sitt liv, och avsky det. Till slut hade jane och gåtornas hus |

hon tillbringat de flesta av sina kvällar tillsammans med moster Magnolia i stället för på sitt studentrum, med en känsla av att hon levde en parallellversion av sitt eget liv, en som inte riktigt passade. Som om hon var en pusselbit från fel pussel. ”Du skulle kunna läsa konst någonstans”, sa Kiran sedan. ”Brukade inte du göra coola paraplyer?” ”Det är inte konst”, sa Jane. ”Det är paraplyer. Knäppa paraplyer.” ”Okej”, sa Kiran. ”Var bor du nu?” ”I en lägenhet i stan.” ”Samma lägenhet som du bodde i med din moster?” ”Nej”, svarade Jane och laddade ordet med en sarkasm som förmodligen var bortkastad på Kiran. Naturligtvis hade hon inte haft råd att behålla den lägenheten. ”Jag bor med tre doktorander.” ”Vad tycker du om det?” ”Det är bra”, ljög Jane. Hennes lägenhetskamrater var betydligt äldre än hon, och för högfärdigt försjunkna i sina kryptiska intellektuella förehavanden för att bry sig om att laga mat, städa eller duscha. Det var som att bo med den självupptagna Uggla från Nalle Puh, förutom att deras hygien var sämre och de var tre stycken. Jane var nästan aldrig ensam i lägenheten. Hennes rum var inte mycket mer än en uppiffad garderob och passade dåligt för paraplyskapande, som krävde utrymme. Hon kunde knappt röra sig utan att sticka sig själv i revbenen. Ibland sov hon med ett pågående projekt vid fotändan av sängen. ”Jag gillade din moster”, sa Kiran. ”Jag gillade dig också”, tillade hon, och det var då Jane slutade tänka på sig själv och började betrakta Kiran, som hade förändrats på något sätt sedan de senast träffats. Kiran hade brukat föra sig som om hon drevs av minst fyra olika angelägna syften samtidigt. ”Vad gör du i stan?” frågade Jane Kiran. Kiran ryckte håglöst på axlarna. ”Jag var ute och körde.” ”Var bor du?” ”I lägenheten i stan.” Familjen Thrashs lägenhet i stan var de två översta våningarna

14 | kristin cashore

av en ståtlig byggnad på Manhattan med utsikt över Central Park, ett ganska ansenligt avstånd för någon som bara var ”ute och körde”. ”Fast jag har blivit hemkallad till ön för vårgalan”, tillade Kiran. ”Och jag blir nog kvar ett tag. Octavian är förmodligen härsken.” ”Okej”, sa Jane och försökte föreställa sig en ”härsken” triljardärspappa på en privat ö. ”Hoppas du får trevligt.” ”Vad är det där för tatuering?” frågade Kiran. ”En bläckfisk?” ”Det är en manet.” ”Får jag se?” Maneten prydde Janes överarm, i blått och guld med smala, blå tentakler och långa, krusiga munarmar i vitt och svart som nådde hela vägen förbi armbågen. Jane hade ofta tröjärmarna uppkavlade för att visa skymtar av tentaklerna, för i hemlighet gillade hon när folk bad att få se tatueringen. Hon drog upp ärmen till axeln för att visa Kiran. Kiran tittade på maneten utan att röra en min. ”Hm”, sa hon. ”Gjorde det ont?” ”Ja”, svarade Jane. Och hon hade jobbat extra som servitris på en diner i stan i tre månader för att betala för den. ”Den är utsökt”, sa Kiran. ”Riktigt vacker, faktiskt. Vem har ritat den?” ”Den utgår från en bild min moster tog”, sa Jane med en ilning av välbehag, ”av en kompassmanet i Stilla havet.” ”Hann din moster se tatueringen?” ”Nej.” ”Dålig tajming är det värsta”, sa Kiran. ”Följ med på ett glas.” ”Va?” sa Jane häpet. ”Jag?” ”När du har slutat.” ”Jag är för ung.” ”Då bjuder jag på en milkshake.” Den kvällen, i baren, hade Jane förklarat för Kiran hur det var att behöva klara hyra, mat och sjukförsäkring på en deltidslön från en jane och gåtornas hus |

bokhandel, hur hon ibland i tankspridda stunder trodde att moster Magnolia bara var iväg på en av sina resor, hur hon ibland gick omvägar för att undvika hyreshuset där de hade bott tillsammans. Jane hade inte tänkt förklara allt det där, men Kiran kom från en tid då livet hade känts begripligt. Hennes närvaro var förvirrande. Allt bara kom. ”Säg upp dig”, sa Kiran. ”Och vad ska jag leva på då?” frågade Jane irriterat. ”Det är inte alla som har pappas obegränsade kreditkort, om du inte visste det.” Kiran tog likgiltigt emot gliringen. ”Du verkar bara inte särskilt lycklig.” ”Lycklig!” utbrast Jane förbluffat och blev sedan, när Kiran bara fortsatte att smutta på sin whisky, riktigt förbannad. ”Vad jobbar du själv med, förresten?” snäste hon. ”Jag har inget jobb.” ”Du verkar inte heller särskilt lycklig.” Kiran överraskade Jane med ett gapskratt. ”Skål för det”, sa hon, tömde sitt glas, lutade sig över baren, stack ner handen i en förpackning med små pappersparaplyer och valde ett i blått och svart som matchade Janes tröja och tatueringens tentakler. Hon vek försiktigt upp det, snurrade det mellan fingrarna och höll fram det mot Jane. ”Beskydd”, sa hon. ”Mot vad?” frågade Jane och granskade paraplyets bräckliga men fungerande konstruktion. ”Mot skit”, sa Kiran. ”Wow”, sa Jane. ”Hela den här tiden har jag kunnat stoppa skit med ett cocktailparaply?” ”Det kanske bara fungerar för riktigt liten skit.” ”Tack”, sa Jane och log lite. ”Okej, så jag har inget jobb”, sa Kiran igen, höll kvar Janes blick en sekund och tittade sedan bort. ”Jag söker då och då, men det leder aldrig till något, och ärligt talat blir jag alltid lite lättad.” ”Vad är problemet? Du har en examen. Du hade väl riktigt bra betyg, eller hur? Talar du inte typ sju språk?”

16 | kristin cashore

”Du låter som min mamma”, sa Kiran och lät mer deppig än irriterad. ”Och min pappa, och min bror, och min pojkvän, och alla andra jävla människor jag någonsin talar med.” ”Jag frågade bara.” ”Det är lugnt”, sa hon. ”Jag är en bortskämd rik tjej som har privilegiet att dra omkring och tycka synd om sig själv för att hon är arbetslös. Jag fattar.” Det var lustigt, för det var exakt vad Jane hade tänkt. Men nu, bara för att Kiran själv hade sagt det, föraktade hon det inte lika mycket. ”Hallå där, lägg inte skit i munnen på mig. Jag är beväpnad”, sa hon och svingade sitt cocktailparaply. ”Vet du vad jag gillade med din moster?” sa Kiran. ”Hon verkade alltid veta precis vad hon skulle göra härnäst. Hon fick det att kännas som om det var möjligt att veta vilket val som var rätt.” Ja. Jane försökte svara, men sanningen i det kvävde henne nästan. Moster Magnolia, tänkte hon med en klump i halsen. Kiran noterade Janes sorg med saklighet. ”Säg upp dig och följ med mig hem till Tu Reviens”, sa hon. ”Stanna ett tag, så länge du vill. Det är lugnt för Octavian. Fan, han kan köpa paraplygrejer till dig. Min pojkvän är där, honom får du träffa. Min bror Ravi också. Kom igen. Varför skulle du stanna här?” Vissa människor är så rika att de inte ens märker när de förödmjukar andra. Vilket värde fanns det i all den noggranna, strävsamma omsorg Jane lade på sitt uppehälle nu, om en halvfrämlings likgiltiga inbjudan, född ur tristess och kissnödighet, gjorde henne ekonomiskt tryggare än hon kunde göra sig själv? Men det var inte möjligt att säga nej, på grund av moster Magnolia. Löftet. ”Janie, hjärtat”, hade moster Magnolia sagt när Jane vaknat ovanligt tidigt en morgon och hittat sin moster på en barstol vid köksbänken. ”Du är uppe.” ”Du är uppe”, hade Jane svarat, för det var Jane som var den sömnlösa i familjen. Hon hade tryckt höften mot kanten på moster Magnolias barstol jane och gåtornas hus |

för att kunna luta sig mot sin mosters sida, blunda och låtsas att hon fortfarande sov. Moster Magnolia hade varit lång, som Jane, och Jane hade alltid passat bra ihop mot henne. Moster Magnolia hade placerat sin tekopp i Janes händer och slutit dem runt de varma sidorna. ”Minns du din gamla privatlärare i skrivande?” hade moster Magnolia frågat. ”Kiran Thrash?” ”Självklart”, hade Jane svarat och sörplat ljudligt på teet. ”Pratade hon någonsin om sitt hus?” ”Huset med det franska namnet? På ön som hennes pappa äger?” ”Tu Reviens”, hade moster Magnolia sagt. Jane hade kunnat tillräckligt mycket franska för att översätta det. ”Du återvänder.” ”Precis, hjärtat”, hade moster Magnolia sagt. ”Jag vill att du ska lova mig en sak.” ”Okej.” ”Om någon någonsin bjuder med dig till Tu Reviens”, hade hon sagt, ”lova mig att du åker.” ”Okej”, hade Jane sagt. ”Fast, öhm, varför?” ”Jag har hört att det är en plats för möjligheter.” ”Moster Magnolia”, hade Jane sagt med en fnysning och ställt ifrån sig muggen för att kunna se sin moster i ögonen. Hennes moster hade en lustig, blå fläck i den annars bruna irisen i ena ögat, som en nebulosa eller en grumlig stjärna, med små spetsar, som spröt. ”Moster Magnolia”, hade Jane upprepat. ”Vad fan pratar du om?” Hennes moster hade skrockat, djupt nere i strupen, och sedan gett Jane en enarmad kram. ”Du vet ju att jag får galna idéer ibland.” Moster Magnolia hade gillat spontana resor, som campingturer till någon avlägsen del av Finger Lakes där det inte var direkt tillåtet att övernatta och där mobiltelefoner inte fungerade. De brukade läsa böcker tillsammans i skenet från en lykta, lyssna till malarna som kastade sig mot det glödande lilla tältet och slutligen somna till

18 | kristin cashore

ljudet av lommar. Sedan kunde moster Magnolia en vecka senare ge sig av till Japan för att fotografera hajar. Bilderna hon hade med sig hem förbluffade Jane. Det kunde vara ett foto av en haj, men vad Jane såg var moster Magnolia med sin kamera, omgiven av vatten, tystnad och kall, bubblande, komprimerad luft, i väntan på besök från en varelse som lika gärna kunde ha varit en utomjording, så besynnerliga var invånarna i undervattensvärlden. ”Du är galen, moster Magnolia”, hade Jane sagt. ”Och underbar.” ”Men jag ber dig inte om många löften, eller hur?” ”Nej.” ”Så ge mig det här enda löftet. Det kan du väl göra?” ”Som du vill”, hade Jane sagt. För din skull lovar jag att aldrig tacka nej till en inbjudan till Tu Reviens. Varför är du vaken, förresten?” ”Konstiga drömmar”, hade hon svarat. Sedan, några dagar senare, hade hon gett sig av på en expedition till Antarktis, överraskats av en snöstorm för långt från lägret, och frusit ihjäl. Kirans inbjudan förde moster Magnolia närmare tillbaka än någonting annat hade gjort under de fyra månader som gått sedan dess. Tu Reviens. Du återvänder. Det är förvirrande, att vara så långt hemifrån – alla hennes vanliga nojor försvann, bara för att ersättas av nya. Vet Kirans pappa ens att Jane kommer? Tänk om hon bara blir femte hjulet när Kiran väl återförenas med sin pojkvän? Hur uppför man sig i sällskap med människor som äger yachter och privata öar? Jane, som står i loungen på The Kiran medan regnet vräker ner utanför, intalar sig att andas sakta, djupt och rytmiskt, som moster Magnolia lärde henne. ”Det kommer att hjälpa dig när du lär dig dyka med tuber”, hade moster Magnolia brukat säga när Jane var pytteliten – fem, sex, sju – men av någon anledning hade det aldrig blivit några dyklektioner. In, tänker Jane och fokuserar på sin svällande mage. Ut, känner jane och gåtornas hus |

bålen bli platt. Jane sneglar på huset som svävar över dem i stormen. Moster Magnolia oroade sig aldrig. Hon bara drog. Plötsligt känner sig Jane som en gestalt i en roman av Edith Wharton eller systrarna Brontë. Jag är en ung kvinna som lever under knappa omständigheter, utan familj och framtidsutsikter, som blivit bjuden till en förmögen familjs glamourösa egendom. Kan detta vara min hjälteresa? Hon måste välja ett paraply som passar för en hjälteresa. Kommer Kiran att tycka att det är konstigt? Kan hon hitta ett som inte är pinsamt? Jane vinglar genom loungen och öppnar en av sina packlådor, och hennes blick faller genast på det rätta valet. Satängtyget i det lilla paraplyet skiftar mellan djupaste brunt och kopparrosa. Mässingsdetaljerna är antika, men starka. Hon skulle kunna spetsa någon på toppen. Jane fäller upp det. Det gnisslar och spröten är så krokiga att tyget blir ojämnt spänt. Det är bara ett fånigt, skevt paraply, tänker Jane och blinkar plötsligt tillbaka tårar. Moster Magnolia? Varför är jag här? Patrick tittar in i loungen. Hans klara blick snuddar vid Jane och landar sedan på Kiran. ”Vi har lagt till, Kir”, säger han, ”och bilen är här.” Kiran sätter sig upp utan att se på honom. Sedan, när han går ut på däck igen, iakttar hon honom genom fönstret när han lyfter upp trälådor på axlarna och bär dem till kajen. Hans blick fångar hennes och hon tittar bort. ”Lämna dina grejer”, säger hon avfärdande till Jane. ”Patrick tar upp dem senare.” ”Okej”, säger Jane. Det är definitivt något på gång mellan Patrick och Kiran. ”Vem är din pojkvän, förresten?” ”Han heter Colin. Han jobbar med min bror. Du får snart träffa honom. Hurså?” ”Bara undrade.” ”Har du gjort det där paraplyet?” frågar Kiran. ”Ja.” ”Tänkte väl det. Det påminner om dig.”

20 | kristin cashore

Klart att det gör. Det är hemmagjort och ser konstigt ut. Kiran och Jane går ut i regnet. Patrick sträcker fram en hand för att hjälpa Jane och av misstag tar hon tag om hans underarm. Han är genomblöt. Patrick Yellan, konstaterar Jane, har väldigt fina underarmar. ”Försiktigt”, säger han i hennes öra. När de kommit i land småspringer Kiran och Jane mot en enorm, svart bil. ”Det var Patrick som bad mig komma hem för galan”, ropar Kiran genom regnet. ”Va?” ropar Jane tillbaka, lite skärrad. Hon försöker skydda Kiran med sitt paraply, och iskallt vatten rinner nerför kapellet och rakt ner innanför kragen på hennes egen skjorta. ”Var det? Varför då?” ”Vem fan vet? Han sa att han hade någonting att erkänna. Han slänger alltid ur sig sådan skit, och sedan har han ingenting att säga.” ”Är ni … nära vänner?” ”Sluta försöka hålla mig torr”, säger Kiran och sträcker sig mot bildörren. ”Vi blir bara blötare båda två.” Det visar sig finnas en väg som börjar vid kajen, löper motsols längs randen av ön och som sedan övergår i en serie hårnålskurvor för att gradvis klättra uppför klipporna. Det är inte en behaglig åktur i en Rolls-Royce i regnet – bilen känns för stor för att kunna ta de snäva kurvorna utan att fara över kanten. Chauffören har ett ansiktsuttryck som en bulldog och kör som om hon håller på att missa ett tåg. Hon är gråhårig och gråögd, blekhyad med höga kindben, och hon bär svarta yogakläder och ett förkläde med fläckar. Hon stirrar på Jane i backspegeln. Jane huttrar och vinklar huvudet så att hennes bångstyriga lockar skymmer ansiktet. ”Har vi ont om personal igen, mrs Vanders?” frågar Kiran. ”Du har förkläde på dig.” ”Det kom just en handfull oanmälda gäster”, svarar mrs Vanders. jane och gåtornas hus |

”Galan är i övermorgon. Cook har fått ett nervsammanbrott.” Kiran lutar huvudet mot nackstödet och sluter ögonen. ”Vilka gäster?” ”Phoebe och Philip Okada”, svarar mrs Vanders. ”Lucy St. George …” ”Min bror vill ta livet av mig”, avbryter Kiran. ”Din bror har själv ännu inte anlänt”, säger mrs Vanders menande. ”Chockerande”, säger Kiran. ”Väntar vi några bankrånare?” Mrs Vanders grymtar åt denna besynnerliga fråga och säger: ”Det tror jag inte.” ”Bankrånare?” säger Jane. ”Jaha”, säger Kiran och ignorerar Jane. ”Jag anmälde i alla fall min vän i förväg. Jag hoppas att ni har bokat plats åt henne. Jane behöver plats.” ”Vi har reserverat Röda sviten i den östra flygeln åt Jane. Den har eget frukostrum”, säger mrs Vanders. ”Dessvärre har den ingen havsutsikt.” ”Det är inte ens i närheten av mig”, muttrar Kiran. ”Det är nära Ravi.” ”Jo”, säger mrs Vanders, och hennes ansikte mjuknar plötsligt, ”men vi har fortfarande sovsäckar om ni vill övernatta hos varandra. Du och Ravi och Patrick brukade göra det när ni var unga och Ivy fortfarande var liten, minns du det? Hon brukade tigga om att få vara med.” ”Vi brukade grilla marshmallows i Ravis öppna spis”, säger Kiran till Jane, ”medan mr Vanders och Octavian strök omkring och höll vakt, övertygade om att vi skulle bränna oss.” ”Eller sätta eld på huset”, säger mrs Vanders. ”Ivy brukade föräta sig och falla i sockerkoma”, säger Kiran tankfullt. ”Och jag brukade sova mellan Patrick och Ravi framför brasan, som en smältande s’more.” Minnet drabbar hårt, minnet har sin egen vilja. Att sitta med moster Magnolia i den röda fåtöljen, bredvid elementet som slam-

22 | kristin cashore

rade och väste. Läsa Nalle Puh och Nalle Puhs hörna. ”Sjung hej, vad en björn har det bra!” brukade moster Magnolia säga när Christoffer Robin ledde en expotition till Nordpolen. Ibland, om moster Magnolia var trött, läste hon och Jane tyst, nerklämda tillsammans i fåtöljen. Jane var fem, sex, sju. Om moster Magnolia torkade strumpor på elementet luktade det ylle i rummet. Bilen närmar sig huset bakifrån, mullrar runt till framsidan och stannar på uppfarten. Det är inget fartyg längre, det här huset, nu när Jane ser det på nära håll. Det är ett palats. Mrs Vanders öppnar en liten dörr i människostorlek som är infälld i den enorma dörren i elefantstorlek. Ingen välkomstkommitté väntar. Jane och Kiran kommer in i en entréhall med högt i tak och ett schackrutigt golv där Jane lämnar små pölar efter sig för varje steg hon tar. Luften viner när mrs Vanders stänger dörren, suger i Janes trumhinnor och får det nästan att kännas som om hon har missat ett viskat ord. Tankspritt masserar hon sina öron. ”Välkommen till Tu Reviens”, säger mrs Vanders buttert. ”Håll dig borta från personalbostäderna. Vi har inte plats för gäster i köket heller, och västra vinden är fullbelamrad och farlig. Du borde klara dig med din svit, Jane, och sällskapsrummen på bottenvåningen.” ”Vanny”, säger Kiran lugnt, ”var inte ett sådant träsktroll.” ”Jag vill bara inte att din väninna ska spetsa foten på en spik uppe på vinden”, säger mrs Vanders, går genom entréhallen och försvinner ut genom en dörr. Jane tar ett steg framåt, osäker på om hon förväntas följa med, men Kiran sträcker ut en hand och stoppar henne. ”Hon är nog på väg till det förbjudna köket”, säger hon med ett halvleende. ”Jag kan visa dig runt. Det här är entréhallen. Är den vräkig nog för dig?” Matchande trappor reser sig längs väggarna till höger och vänster och leder upp till en andra våning, sedan en tredje. Den ofattbart jane och gåtornas hus |

höga väggen framför Jane gör henne nästan vimmelkantig. Långa balkonger sträcker sig över den på de övre våningsplanen, försedda med regelbundna valvöppningar. Balkongerna kan fungera som gycklarscener, men också som broar mellan husets östra och västra sidor. Valvöppningarna skimrar svagt av naturligt ljus, som om väggen vore ett ansikte med glödande tänder. Rakt fram, på bottenvåningen, finns ännu en valvöppning genom vilken grönska och det mjuka skimret av mer naturligt ljus skymtar. Jane hör ljudet av regn mot glas. Hon förstår inte varför det låter som om det kommer från mitten av huset. ”Det är den venetianska innergården”, säger Kiran när hon ser Janes förvåning, och leder henne mot valvöppningen. ”Den är det bästa med hela huset.” ”Åh”, säger Jane och försöker läsa Kirans ansikte. ”Är det din favoritplats?” ”Typ”, säger Kiran. ”Den gör det svårare för mig att hata det här stället.” Jane studerar Kiran i stället för innergården. Kirans ljusbruna ansikte är vänt upp mot glastaket, mot det smattrande regnet. Hon är inte vacker. Hon har den sortens alldagliga utseende som mycket pengar kan maskera till skönhet. Men Jane inser nu att hon tycker om Kirans trubbnäsa, hennes öppna ansikte och hennes stripiga svarta hår. Om hon hatar det här stället, funderar Jane, varför går hon då med på att komma hit när Patrick ber henne? Eller tycker Kiran lika illa om alla platser? Jane vänder sig om för att se vad Kiran ser. Jaha. Vilket utmärkt utrymme att placera mitt i ett hus – alla hus borde ha det såhär. Det är ett atrium med glastak tre våningar upp, med ljusrosa stenväggar och, i mitten, en skog av slanka, vita träd, små terrasserade blomsterrabatter och ett litet vattenfall som rinner ur munnen på en fisk. Från balkongerna på andra och tredje våningen hänger det ner långa kaskader av gyllenorange indiankrasse.

24 | kristin cashore

”Kom”, säger Kiran. ”Jag visar dig till din svit.” ”Det behövs inte”, säger Jane. ”Du kan bara tala om hur jag ska gå.” ”Det ger mig en ursäkt för att inte börja leta efter Octavian än”, säger Kiran. Skratt hörs från ett inte alltför avlägset rum, och hon grimaserar. ”Eller gästerna, eller Colin”, tillägger hon, tar Jane i armen och drar med henne tillbaka till entréhallen. Det känns märkligt att bli berörd av någon så stingslig som Kiran. Jane kan inte avgöra om det är lugnande eller om hon känner sig lite fångad. ”Vad är Colin för kille?” ”Han är konsthandlare”, säger Kiran och svarar inte direkt på Janes fråga. ”Han jobbar för sin farbror som äger ett galleri. Colin har en magisterexamen i konsthistoria. Han undervisade i en av Ravis kurser på universitetet – det var så de träffades. Men även om han hade läst astrofysik eller något i stället, skulle han förmodligen ändå ha börjat jobba för sin morbror Buckley. Det gör alla i den släkten. Men Colin använder åtminstone sin utbildning.” Kiran har tagit en examen i religion och en i språk som hon tydligen inte använder. En gång, minns Jane, skrev Kiran en uppsats som fascinerade moster Magnolia, om religiösa grupper som samarbetade med myndigheterna för att främja miljövård och miljöskydd. Moster Magnolia och Kiran hade pratat och pratat. Moster Magnolia hade visat sig veta mycket mer om politik än Jane hade insett. Kiran går tillbaka genom entréhallen och uppför trappan till väns ter. Väggarna är täckta av en bisarr samling målningar från olika tidsperioder, i olika stilar. På varje avsats står en komplett rustning. Där trappan når andra våningen domineras väggen av en synnerligen stor och realistisk oljemålning, föreställande ett rum med schackrutigt golv och ett paraply som lämnats uppfällt, som för att torka. Det känns som om Jane nästan kan kliva rakt in i den. En basset hound på väg nerför trappan stannar till och stirrar på Jane. Sedan börjar han skutta och flämta med ökande intresse. När Jane passerar honom vänder han sig om och följer ivrigt efter, men hans långa kropp har en stor svängradie och rasen är inte skapt för trappor. Han trampar på sitt eget öra och gnäller till. Han hamnar jane och gåtornas hus |

snart på efterkälken. Han skäller. ”Bry dig inte om Jasper”, säger Kiran. ”Den hunden har en personlighetsstörning.” ”Vad är det för fel på honom?” frågar Jane. ”Han växte upp i det här huset”, svarar Kiran. Jane har aldrig haft en svit för sig själv. Kirans telefon ringer när de kommer in genom dörren. Hon sneglar på den och ser sur ut. ”Förbannade Patrick. Jag slår vad om att han inte ens vill någonting. Du kan se dig omkring själv”, säger hon och går tillbaka ut i korridoren. Jane är nu fri att utforska sina rum utan att behöva dölja sin förundran. Det guldkaklade badrummet, inklusive badkar, är lika stort som hennes förra sovrum, och sovrummet är en vidsträckt slätt, sängen ett berg hon senare ska bestiga för att sova bland molnen. Väggarna har en ovanlig, blek nyans av rött, som en av himlens försvinnande färger i soluppgången. Stora skinnfåtöljer står runt en enorm öppen spis. Jane fäller upp sitt paraply och ställer det på tork mot den kalla spisen, ser att där ligger ved i en stapel och undrar hur man tänder en brasa. Frukostrummet vägg i vägg har ett panoramafönster i öster, förmodligen för att släppa in morgonsolen. Glaset för henne väldigt nära ovädret, vilket känns fint. Ett oväder kan vara rätt mysigt när man inte befinner sig i det. Utanför möter en välansad trädgård en lång gräsmatta och sedan skogen som försvinner i dimman, som om det här huset och den här lilla markplätten kanske har drivit ut ur den normala existensen med Jane som passagerare. Jane, och den leriga flickan som gräver med en planteringsspade i trädgården nedanför, med kort hår som är stripigt av regn. Hon är kanske sju eller åtta. Hon lyfter huvudet för att titta upp mot huset. Är det något välbekant med den där flickan? Känner Jane igen henne? Flickan vänder sig bort och känslan försvinner.

26 | kristin cashore

Efter att ha utforskat sitt frukostrum (jalusiskrivbord, randig soffa, blommig fåtölj, gul ryamatta och en brokig samling målningar) återvänder hon till sitt sovrum och sveper in sig i en mjuk, mörk filt från fotändan av sängen. Ett krafsande ljud för henne till dörren mot korridoren, som hon gläntar på. ”Du klarade det”, säger hon när hunden lufsar in. ”Jag beundrar din uthållighet.” Jasper är en klassisk basset hound i brunt, svart och vitt, hans nos är lång, hans öron längre, benen är korta, ögonen slokar, munnen hänger, öronen flaxar. Han är ett väsen ansatt av tyngdkraften. När Jane sjunker ner på knä och sträcker fram en hand nosar han på den. Slickar, blygt. Sedan lutar han hela sin tyngd mot hennes fuktiga manchesterbyxor. ”Du”, säger Jane och kliar hans huvud på en plats hon misstänker att han själv inte kommer åt, ”är perfekt.” ”Åh”, säger en förvånad röst från dörren. ”Är du Janie?” Jane tittar upp på en lång tjej som måste vara Patrick Yellans lillasyster, för hon har hans drag, hans färger, hans klarblå ögon. Hennes långa, mörka hår är uppsatt i en slarvig knut. ”Ja”, säger Jane. ”Ivy?” ”Ja”, säger tjejen. ”Men, hur gammal är du?” ”Arton”, säger Jane. ”Du?” ”Nitton”, säger hon. ”Kiran sa att hon skulle ta med en kompis, men hon sa inte att du var i min ålder.” Hon lutar sig mot dörrkarmen, bär sina tajta grå jeans och sin röda hoodie så bekvämt att hon kunde ha sovit i dem. Hon sticker ner handen i fickan på hoodien, tar upp ett par glasögon med mörka bågar och sätter på sig dem. Jane känner sig plötsligt besvärad i sin sicksackmönstrade guldtröja och sina vinröda manchesterbyxor, som någon sorts evolutionär avvikelse. En blåfotad sula bredvid en graciös häger. ”Jag älskar dina kläder”, säger Ivy. Jane tappar hakan. ”Är du tankeläsare?” ”Nej”, svarar Ivy med ett snabbt, retsamt leende. ”Hurså?” ”Du läste just mina tankar.” jane och gåtornas hus |

”Det låter oroväckande”, sa Ivy. ”Hm, zeppelinare då?” ”Va?” ”Tänkte du på zeppelinare?” ”Nej.” ”Då borde du kunna slappna av lite.” ”Va?” säger Jane igen, så förvirrad att hon skrattar lite. ”Om du inte faktiskt just tänkte på zeppelinare.” ”Det är fullt möjligt att jag aldrig någonsin har tänkt på zeppelinare”, säger Jane. ”Det är ett godkänt ord i Alfapet”, säger Ivy, ”trots att det skulle kunna tolkas som ett varumärke.” ”Zeppelinare?” ”Ja”, säger Ivy. ”Jag lade det på två trippelordpoängsrutor en gång. Kiran utmanade mig, för zeppelinare är namngivna efter en person, greve Ferdinand von Zeppelin eller någon, men det står i alla fall med i ordboken. Det gav mig tvåhundrafemtiosju poäng. Herregud. Förlåt. Hör på mig.” ”Nej, det …” ”Jo, allvarligt”, säger hon. ”Jag lovar att jag inte brukar lida av verbal diarré. Jag brukar heller inte skryta om mina Alfapetpoäng två minuter efter att jag har träffat någon.” ”Det är lugnt”, säger Jane, för hon trivs med folk som har så lätt för att prata, de kräver mindre arbete, hon vet var hon har dem. ”Jag har inte spelat mycket Alfapet, så jag vet inte vad det innebär att få tvåhundrafemtiosju poäng. Det kanske är helt normalt.” ”Det är helt jävla fantastiskt bra för ett enda ord”, säger Ivy och sluter sedan ögonen. ”Allvarligt. Vad är det för fel på mig.” ”Jag gillar det”, säger Jane. ”Jag vill höra mer om dina Alfapetord.” Ivy ger henne ett tacksamt leende. ”Jag hade faktiskt en anledning till att komma hit”, säger hon. ”Det var jag som gjorde i ordning din svit. Jag ville se så att allt var okej.” ”Mer än okej”, säger Jane. ”Alltså, det finns en öppen spis och ett badkar.” ”Inte vad du är van vid?”

28 | kristin cashore

”Mitt förra sovrum var ungefär lika stort som den där sängen”, säger Jane och pekar. ”’Skrubben under trappan’?” ”Inte riktigt så illa”, säger Jane och ler åt Harry Potter-referensen. ”Det gläder mig”, säger Ivy. ”Säkert att du inte behöver någonting?” ”Jag vill inte att du ska känna att du behöver ta hand om mig.” ”Det är mitt jobb”, säger Ivy. ”Tala om vad du behöver.” ”Alltså”, säger Jane. ”Det är ett par saker jag skulle vilja ha, men jag behöver dem inte och det är inte några vanliga saker att be om.” ”Typ?” ”En cirkelsåg”, säger Jane. ”En svarv.” ”Mhm”, säger Ivy och ler igen. ”Följ med mig.” ”Ska du ordna en cirkelsåg och en svarv åt mig?” frågar Jane och slänger filten på sängen. ”Det finns ett exemplar av allt i det här huset.” ”Vet du var allting finns?” Ivy tänker igenom den frågan medan hunden följer efter dem ut i korridoren. ”Jag vet nog var nästan allting finns. Men jag är säker på att huset har en del hemligheter för mig.” Jane är lång, men Ivy är längre, med ben som aldrig tar slut. De håller jämn takt med varandra. Hunden är henne tätt i hasorna. ”Är det sant att Jasper har en personlighetsstörning?” frågar hon. ”Kiran sa det.” ”Han kan vara lite underlig”, säger Ivy. ”Han gör inte ifrån sig om man tittar på honom – då blänger han på en som om man är oförlåtligt oförskämd. Och det finns en målning i det blå sällskapsrummet som han är besatt av.” ”Vad menar du?” ”Han sitter där, stirrar på den och suckar tungt genom nosen.” ”Är det en målning av en hund eller något?” ”Nej, det är bara en trist gammal stad vid vattnet, förutom att den har två månar. Och ibland kan han försvinna i flera dagar och vi hittar honom inte. Cook säger att han inte passar här på jorden. jane och gåtornas hus |

Och han är vårt lilla husmysterium – han dök upp en dag efter en av galorna, en liten valp, som om någon gäst hade tagit med honom hit och glömt kvar honom. Men det var aldrig någon som hörde av sig, så vi behöll honom. Besvärar han dig?” ”Nej då”, säger Jane. ”Det här huset, alltså”, tillägger hon när Ivy leder henne genom korridoren mot atriet i husets mitt. En isbjörnsmatta, inklusive huvud och glasartade ögon, ligger mitt på golvet i passagen. Det ser ut som äkta päls. Jane går en omväg runt den och gnider sina öron igen, försöker bli av med ett ljud. Huset nynnar, eller sjunger, ett svagt, gällt jämmer av luft som susar genom rör någonstans, fast egentligen är Jane inte helt medveten om det. Bakgrundsljud har en förmåga att ta sig in i ens undermedvetna, att installera sig – till och med göra förändringar – utan att utlösa några av ens medvetna larm. Ivy saktar farten när hon närmar sig mitten av huset. De är på den översta våningen, den tredje, och Ivy svänger av till vänster. Jane följer efter och hamnar på en av de broliknande balkongerna hon såg från entréhallen. Bron vetter mot entréhallen på ena sidan och den venetianska innergården på den andra. Ivy stannar vid en av valvöppningarna med utsikt över innergården. Någon har lämnat en kamera här, på den breda balustraden, en tjusig kamera med stort objektiv. Ivy tar upp den och hänger den runt halsen. När Jane ställer sig bredvid henne, andas igenom den omtöcknande känslan av svindel, gör Jasper det också. Han sticker ut huvudet mellan två balustradpelare. ”Jasper”, säger Jane oroligt, sträcker sig efter hans halsband och inser att han inte har något på sig. ”Jasper! Försiktigt!” Jasper demonstrerar att han inte löper någon som helst risk att falla genom att ta i med full kraft och försöka ta sig igenom, misslyckas och sedan titta upp på Jane med en blick som säger: ”Vad var det jag sa?” Det är ingen betryggande demonstration. ”Det är lugnt”, säger Ivy. ”Han kommer inte att ramla. Han är för stor.” ”Ja”, säger Jane, ”jag ser det, men jag önskar ändå att han kunde

30 | kristin cashore

backa lite. Respektera höjder, ditt långörade miffo!” Det får Ivy att ge ifrån sig ett kort litet skratt. ”Donquijotisk”, säger hon. ”Va?” Hon skakar på huvudet åt sig själv. ”Förlåt. Det slog mig bara att om jag hade kunnat spela ut ordet donquijotisk i stället för zeppelinare hade jag fått ännu fler poäng”, säger hon ursäktande. ”Du får mig att vilja prata. Jag kan inte låta bli. Men jag kan gå och hämta en munkavle.” ”Jag sa ju att jag gillar det”, säger Jane och lägger plötsligt märke till orden på Ivys kamerarem: Jag är Stygga vargen. Jag skapar mig själv. Det är en referens till teveserien Doctor Who. ”Gillar du science fiction?” ”Ja, jag gör väl det”, säger Ivy. ”Science fiction och fantasy i allmänhet.” ”Vem är din favoritdoktor?” ”Öhm, jag gillar medresenärerna bättre”, säger Ivy. ”Doktorn är alltid så tragisk och deppig och den sista av sitt slag och jag fattar lockelsen i det, men jag gillar Donna Noble och Rose Tyler. Och Amy och Rory, och Clara Oswald, och Martha Jones. Det är ingen som gillar Martha Jones men jag gillar Martha Jones. Hon är stenhård.” Jane nickar. ”Jag fattar.” ”Skulle du säga något om huset?” frågar Ivy. ”Förut?” ”Dekorationerna”, säger Jane. ”Konstverken. Är de inte lite … slumpartade?” Ivy lutar ena armen mot balustraden. ”Jo, de är definitivt slumpartade”, säger hon. ”Officiellt slumpartade, till och med. För typ hundra år sedan, när den allra första Octavian Thrash byggde det här huset, hm … hur ska jag uttrycka det … annekterade han delar av andra hus i olika delar av världen.” ”Annekterade?” säger Jane. ”Vad menar du? Som Ryssland annekterade Krim?” jane och gåtornas hus |

Ivy flinar. ”Ja, i princip. Några av husen skulle byggas om eller rivas. Octavian köpte en del. Men i andra fall är det svårare att säga hur han lade beslag på sakerna.” ”Menar du att han stal?” ”Ja”, säger Ivy. ”Eller köpte stöldgods. Det är därför pelarna inte matchar, eller kakelplattorna, eller någonting, faktiskt. Han samlade konst på samma sätt, och möbler. Tydligen brukade det komma fartyg med allt möjligt skräp, kanske en dörr från Turkiet, ett trappräcke från Kina, ett målat glasfönster från Italien, en pelare från Egypten, ett lass golvbrädor från något slottskök i Skottland. Till och med skeletten är gjorda av blandade ben som han har samlat på sig.” ”Så … huset är som Frankensteins monster?” ”Japp”, säger hon, ”på tal om science fiction. Eller som någon sorts kannibal.” ”Kommer det att äta upp oss?” Ett leende till. ”Det har inte ätit upp någon än.” ”Då stannar jag.” ”Bra”, säger hon. ”En del konstverk ser nyare ut.” ”Mrs Vanders och Ravi sköter inköpen nu för tiden. Octavian ger dem fullmakt att spendera hans pengar.” ”Vad köper de för något?” ”Värdefulla grejer. Smakfulla grejer. Ravi jobbar faktiskt för en konsthandlare i New York nu, med Kirans pojkvän Colin. Det är typ hans drömjobb. Jag tror att han gråter av lycka varje morgon när han åker till jobbet. Ravi är galen i konst”, tillägger hon när hon ser Janes förbryllade min. ”Det har hänt att han har sovit under Vermeertavlan. I korridoren alltså. I en sovsäck.” Jane försöker föreställa sig en vuxen, sovande man på golvet under en tavla. ”Jag ska försöka komma ihåg det, om jag någonsin traskar runt i mörkret.” ”Ha!” säger Ivy. ”Jag menar när han var liten. Han gör det inte nu. Vi brukade leka låtsaslekar med en del av konsten också.

32 | kristin cashore

Skulpturerna, Brâncușifisken. Rustningarna.” Medan Jane försöker katalogisera all den här informationen fortsätter regnet att smattra mot glastaket över innergården. ”Innergården då?” säger hon och betraktar de rosa stenväggarna, de terrasserade rabatterna, den hängande indiankrassen. ”Den är inte udda. Den känns balanserad.” ”Mhm”, säger Ivy med ett snett litet leende. ”Den första Octavian räddade alltihop från ett venetianskt palats som skulle rivas och fraktade hit det i ett enda stycke.” Det är något skrattretande över tanken på ett fartyg som fraktar tre våningar tom luft runt Apenninska halvön, över Medelhavet och Atlanten. ”Det här huset ger mig faktiskt kalla kårar”, säger Jane. ”Vi kommer snart till personalbostäderna”, säger Jane. ”Där är det fint och enkelt, inga döda isbjörnar.” ”Blir du också illa berörd av den?” Ivy rycker på axlarna. ”För mig är han bara kapten Polepants.” ”Va?” ”Det var vad Kiran och Patrick kallade honom när vi var små. De tyckte att det var fantastiskt roligt, för Kiran är halvbritt och i Storbritannien betyder pants underbyxor. Mr Vanders hade ett annat namn på honom”, säger Ivy och tänker efter. ”Bipolar Bear, tror jag att det var. För att han gillar psykologi. Kul va?” ”Jo”, säger Jane. ”Min moster var naturvårdare. Hon fotograferade isbjörnar i stället för att göra mattor av dem.” ”När man talar om trollen”, säger Ivy och tittar ner på innergården. En äldre man rusar över golvet. Det är en lång, mörkhyad svart man i svarta kläder, med en ring av vitt hår. Han bär ett litet barn på höften, kanske två eller tre år. Allt Jane ser av barnet ovanifrån är vågigt mörkt hår, solbränd hud och flaxande armar och ben. ”Varför?” tjuter barnet och sprattlar. ”Varför? Varför!” ”Kiran berättade aldrig att det fanns så många barn här”, säger Jane och minns den lilla flickan som grävde i regnet utanför hennes fönster. jane och gåtornas hus |

Ivy tvekar lite. ”Det där var mr Vanders”, säger hon. ”Han är butler, och mrs Vanders är husfru. De har en hel del anställda att handskas med. Han har alltid bråttom.” ”Okej”, säger Jane och noterar att Ivy inte säger någonting om barnet, att hennes ansikte har blivit vaksamt och rösten omsorgsfullt nonchalant. Det är konstigt. ”Du sa att vi var på väg till personalbostäderna?” tillägger hon. ”Mrs Vanders sa faktiskt att jag inte fick gå dit.” ”Mrs Vanders kan dra åt helvete”, säger Ivy med plötslig skärpa. ”Va?” ”Förlåt.” Ivy ser skamsen ut. ”Men hon bestämmer inte i det här huset. Hon bara beter sig som om hon gör det. Du får göra vad du vill.” ”Okej.” Jane vill se hela huset, varenda vinkel och vrå. Hon vill också inte bli utskälld. ”Kom”, säger Ivy och rätar på sig. ”Om vi möter henne kan du bara låtsas att du inte vet vilken del av huset vi är i. Du kan skylla på mig.” Hon börjar backa vänd mot Jane, försöker få Jane att följa med. Sedan ler hon det där retsamma leendet igen, och Jane kan inte säga nej. ”Varje gång jag kommer till en ny avdelning känns det som om jag har hamnat i ett annat hus.” Jane snurrar runt, granskar de oväntat fridfulla, kala, blekgröna väggarna vid de förbjudna personalbostäderna, på tredje våningen i västra flygeln. Dörrarna är infällda i små alkover längs huvud korridoren. ”Vänta bara tills du får se bowlinghallen där nere”, säger Ivy, ”och inomhuspoolen.” Jane inser att hon har andats in den svaga, ganska behagliga doften av klor ända sedan hon lämnade sin svit med Ivy. ”Simmar du?” ”Ja, när jag hinner. Du kan använda poolen när du vill. Säg till om du vill att jag ska visa dig omklädningsrummen eller så. Där är

34 | kristin cashore

mitt rum”, säger hon och pekar på en stängd dörr. ”Vänta, jag ska bara lägga undan kameran.” ”Vad fotograferar du?” ”Konsten”, svarar Ivy. ”Snart tillbaka.” Hon lämnar Jane i huvudkorridoren, där Jasper lutar sig mot hennes ben och suckar. Janes kläder har nästan torkat. Hon känner sig i alla fall inte som en blöt och frusen luffare längre. Fast hon är väldigt utsatt här – hon föreställer sig att mrs Vanders missnöjt spionerar på henne, och hon skulle vilja se Ivys rum. Har tjänste folket också badkar och eldstäder? Är Ivy alltid i tjänst? Får hon resa till New York, som Kiran gör? Om hon är nitton, ska hon börja på college? Hur gick hon på high school? Hur gick Kiran på high school, för den delen? Ivy kommer tillbaka. ”Har du badkar där inne?” ”Knappast”, säger Ivy och ler. ”Vill du se?” ”Gärna.” Jane och Jasper följer med Ivy in i ett avlångt rum med två tydliga delar: sängdelen, nära dörren, och datordelen, som tar upp resten av utrymmet. Jane hade ingen aning om att en enda människa kunde behöva så många datorer. Bredvid ett av tangentborden ligger en bunt rep och två av de längsta ficklampor Jane någonsin har sett. Stora, exakta skisser – nästan som planritningar – täcker väggarna. När Jane tittar närmare ser hon att de är kartor över ett hus, så detaljerade att de visar tapeter, möbler, mattor och konst. ”Har du gjort de här?” frågar Jane. ”Mm”, säger Jane. ”Det är huset.” ”Wow.” Jane börjar upptäcka bekanta saker: den venetianska innergården, det schackrutiga golvet i entréhallen, isbjörnsmattan. Ivy verkar generad. ”Patrick och jag delar ett badrum i korridoren”, säger hon. ”Fast mr och mrs Vanders har en egen svit, och där finns det badkar.” ”Du får gärna låna mitt badkar.” ”Tack”, säger Ivy, drar snodden ur sin slarviga knut, skakar ut jane och gåtornas hus |

håret och sätter upp det igen. Luften doftar lätt av klor, och av jasmin. ”Mazarin”, säger Ivy och drar åt snodden. Jane börjar bli van. ”Ja?” ”Bara ett annat bra Alfapetord, eftersom det har ett z.” ”Tänker du alltid på Alfapetord?” ”Nix. Bara sedan du kom.” ”Jag kanske kommer att vara bra för ditt Alfapetspelande.” ”Det verkar så. Hjärnor är konstiga”, säger Ivy, går tillbaka ut i korridoren och leder Jane och Jasper förbi fler alkover och dörrar. ”Om du växte upp här”, säger Jane, ”hur gick du i skolan?” ”Vi fick hemundervisning”, säger Ivy, ”av Octavian och mr Vanders, och den första mrs Thrash.” ”Var inte det konstigt? Att få hemundervisning på en isolerad ö?” ”Antagligen”, säger Ivy och flinar, ”men det kändes helt normalt när jag var liten.” ”Ska du gå på college?” ”Jag har funderat på det rätt mycket den senaste tiden”, säger Ivy. ”Jag har sparat, och jag gjorde högskoleprovet förra gången jag var i stan. Men jag har inte sökt något än.” ”Vad vill du läsa?” ”Ingen aning”, säger hon. ”Är det dumt? Borde jag ha hela mitt liv planerat?” ”Du frågar en som har hoppat av college”, säger Jane, och blir sedan osäker på hur vilka känslor hon ska visa när Ivy tittar nyfiket på henne. Det är lugnt? Det är inte lugnt? Jag känner mig dum? Lämna mig i fred, min moster dog? ”Det var inte meningen att ställa dig mot väggen”, säger Ivy. ”Det är inget fel på att hoppa av college.” ”Fast det känns inte särskilt bra”, säger Jane. ”Det betyder inte att det är fel”, säger Ivy tankfullt. Det låter som något moster Magnolia skulle ha sagt, fast hon skulle säga det med vishetens djupa klang medan Ivy säger det som om det är en ny möjlighet hon överväger för första gången. De har kommit fram till en dörr i slutet av korridoren, gjord av ohyvlade

36 | kristin cashore

plankor och med en tung järnklinka i stället för ett handtag. Ivy öppnar den, och de kommer till en avsats med hissdörrar rakt fram och trappor både upp och ner. Ivy trycker på en knapp och rummet ovanför lyser upp. ”Västra vinden”, säger hon innan Jane hinner fråga. ”Verkstaden är där uppe.” ”Mrs Vanders sa att jag inte fick gå till västra vinden heller”, säger Jane. ”Hon sa att det var farligt.” Ivy fnyser och börjar gå upp. ”Kom och se själv. Om det verkar farligt går vi inte in.” ”Okej”, säger Jane och låtsas vara den regelbrytare hon inte är, för hon vill inte förlora Ivys respekt. ”Wow”, tillägger hon när ett enormt rum träder fram ovanför trappan. Det är fullt av arbetsbänkar i prydliga rader, nästan som en slöjdsal. Det har höga fönster, synliga bjälkar och täcker hela västra flygeln, och det doftar starkt av olja och sågspån. Regnet smattrar mot taket. När Jane tittar ut genom fönstren kan hon nätt och jämnt urskilja tornspiran på husets östra sida som tränger igenom ovädersmolnen. Det är ett prydligt, öppet utrymme som påminner om en lada, fast helt utan utstickande spikar och ruttna bjälkar. Jane vandrar runt, Ivy följer med. En ofärdig kista fångar hennes uppmärksamhet. Det är valnöt – Jane kan sina träslag. Locket har ett snidat undervattensmotiv med kaskeloter (Jane kan också sina valar). Ovanför valarna sitter en flicka i en roddbåt, omedveten om varelserna nedanför. ”Vem har gjort den här?” frågar Jane. ”Åh”, säger Ivy och ser förlägen men belåten ut. ”Den är min.” ”Är den? Gör du möbler också? Den är jättefin!” ”Tack. Jag har inte rört den på evigheter. Jag hinner inte med några stora projekt. Fast min bror och jag blev klara med en båt ganska nyss.” ”Byggde du och Patrick en båt här uppe?” ”Ja, en roddbåt. Vi blev tvungna att sänka ner den med rep genom ett fönster. Det finns en varuhiss och en mathiss”, säger Ivy jane och gåtornas hus |

och viftar med handen i riktning mot trappan, ”men det var trots allt en båt.” En hemmabyggd roddbåt. Jane försöker göra sina paraplyer vatten täta, men det är inte som om någon kommer att drunkna om hon klantar sig. ”Använder ni båten?” ”Absolut”, säger Ivy. ”Det är en jättefin liten båt.” Vem klarar att bygga en båt på sin lediga tid, med sina egna händer, lägga den i havet och ro omkring med den? Förmodligen medan hon tillkännager vinnande Alfapetord och är djärv och tapper. ”Det finns en cirkelsåg där bak någonstans”, säger Ivy, ”och vi har några olika svarvar.” ”Tack”, säger Jane och känner sig lite bedrövad. ”Det är bara att ta vad du vill ha.” ”Tack”, säger Jane igen och hoppas att Ivy inte ska fråga vad hon behöver verktygen till. Huset stönar och muttrar, nästan som om det sympatiserar med Janes känslor. Som gamla hus gör, tänker hon för sig själv. Hon föreställer sig det här huset hopkrupet med ryggen mot himlen, huttrande runt det mittparti det måste värma, med huden mot det piskande regnet. Nära trappan finns ett litet, separat rum med glasväggar. Inuti står ett bord, och på bordet står en stor målning av en vit man med sluttande axlar. På huvudet har mannen en basker med en stor, krusig fjäder. Runt målningen finns penslar, flaskor och lampor. ”Är någon här konstnär?” frågar Jane och pekar. ”Ja, Rembrandt”, svarar Ivy och ler. ”Det där är ett självporträtt av Rembrandt. Det är en av husets tavlor. Mrs Vanders rengör den. Hon har examen i målerikonservering, bland annat. Du kanske känner lukten av acetonet – lite skarpt, liksom? Hon använder det ibland.” ”Jaha”, säger Jane och skäms över att hon inte kände igen en Rembrandt. ”Just det.” ”Det där rummet är hennes restaureringsstudio”, säger Ivy.

38 | kristin cashore

”Det är förseglat, så att konsten är skyddad från sågspån, och glaset är sådant där speciellt som skyddar mot ljus utifrån.” ”Wow.” ”Ja”, säger Ivy förstående. ”Det finns seriösa konstälskare i det här huset. Och Octavian har mer pengar än Gud.” En dörr vid vindens bortre ände öppnas med ett skrapande ljud som får Jane att rycka till. Hon snurrar runt och ser en skymt av gula tapeter i ett ljust rum bakom dörren. En man med näbbig mun kommer ut ur rummet, ser Jane och stänger snabbt dörren efter sig. Han har mörkt hår och östasiatiska drag och bär en marinblå kostym och brandgula Converse. Han drar av sig ett par latexhandskar, trycker ner dem i fickan och går över golvet mot Jane och Ivy. ”Hejsan”, säger han. ”Hej”, säger Ivy, och hennes röst blir omsorgsfullt nonchalant igen. ”Det här är Philip Okada”, säger hon till Jane. ”Han är här för att vara med på galan. Philip, det här är Kirans vän Janie.” ”Trevligt att träffas”, säger Philip, som talar med vad som låter som ett brittiskt uttal. ”Detsamma”, säger Jane och tittar på handskarna som hänger ut ur hans kavajficka. ”Ursäkta”, säger han. ”Jag är något av en bakteriofob och använder dem ofta. Hur känner du Kiran?” ”Hon gick på college i min hemstad.” ”Aha.” Han ler artigt, rynkar ansiktet på ett sätt som får Jane att gissa att han måste vara minst trettio. Trettiofem? Ännu äldre? När får gamla människor skrattrynkor? ”Hur känner du familjen Thrash?” frågar Jane och bestämmer sig för att vara nyfiken. ”New Yorks sociala scen”, svarar Philip med behagligt neutralt ansiktsuttryck. ”Jag förstår”, säger Jane, undrar vad det betyder, exakt, och hur en bakteriofob klarar av en myllrande ”social scen”. Finns det mer här än ögat ser? ”Jaha”, säger han, ”vi ses säkert senare.” Han böjer sig ner för jane och gåtornas hus |

att klia Jasper bakom öronen. Sedan går han nerför trappan, låter handen glida på metallräcket. ”Jag trodde att bakteriofober undvek hundar och trappräcken”, säger Jane. Ivy rör inte en min. ”Ta vad du behöver”, säger hon och vänder sig bort. ”Vår vind är din vind.” Definitivt mer än ögat ser. Till slut lånar Jane en cirkelsåg, en liten svarv, en presenning, några vackra björkkvistar, en burk fernissa och ett arbetsbord med lagom höjd för hennes symaskin. I verkstaden finns tusen andra saker hon skulle kunna ha nytta av, men hon är redan förlägen över sina rikedomar, särskilt som hon måste gå två vändor för att få med sig allting. Medan Jane balanserar sitt första lass i famnen ger Ivys telefon ifrån sig ett ljud, som ett av hornen i Sagan om ringen. ”Ursäkta”, säger hon och sneglar på den. ”Det är Cook. Klarar du dig? Lämna arbetsbordet, någon kommer upp med det senare.” ”Okej”, säger Jane, ”tack.” Hon undrar när hon kommer att träffa Ivy igen, men är för blyg för att fråga. Jasper följer Jane fram och tillbaka från vinden till hennes svit, lufsar glatt fram bakom henne och väntar tålmodigt vid foten av vindstrappan varje gång. ”Jag gillar dig, Jasper”, säger Jane. Hennes väska och packlådor har levererats medan hon var borta. Det är flera timmar kvar till middagen och stormen härjar utanför. Med Jasper vid sin sida blickar Jane ut över den dränkta världen genom fönstren i frukostrummet. Hon förmodar att det är en passande dag, en passande miljö, för att överväga paraplytillverkning. Det var inte färgerna som först hade väckt Janes intresse för paraplyer. Det var inte mekaniken. Det var moster Magnolia. Regniga dagar, när Jane var liten och moster Magnolia var iväg på någon djuphavsfotoexpedition, brukade Jane bygga ett paraply-

40 | kristin cashore

fort på campus gräsmatta och gömma sig i det. Ljudet av regn som smattrade mot det spända tyget ovanför henne fick det att kännas som om hon befann sig under vatten. Jane kunde krypa in i sitt paraplyfort och föreställa sig att hon var där moster Magnolia var. De äldre grannarna som tog hand om Jane när moster Magnolia var borta var uppmärksamma och snälla, men de var gamla, och Jane fick oftast leka ensam. Moster Magnolia hade gett henne en gammal dykarhjälm som hon kunde ha på sig i paraplyfortet, så att hennes andetag lät konstiga. Ibland, beroende på vädret, stämde en kör av små grodor in i allt annat oväsen. Jane brukade ligga på rygg i det våta gräset, andas genom munstycket, lyssna, låtsas att paraplyerna var jättemaneter. Och en gång på high school, när moster Magnolia hade tagit bilder i havet utanför Nya Zeeland i vad som kändes som en evighet och Jane hade bott ensam i lägenheten, hade hon plötsligt börjat arbeta på en paraplyskulptur. Hennes konstlärare hade öppnat ett skåp fullt av blandat skräp och sagt åt alla att rota runt och skapa någonting. I skåpet hade det funnits björkris, diverse kablar och metallbeslag och ett stort stycke mörkt tyg med mönster av trollsländor. Det hade regnat den dagen, vattnet strömmade nerför fönstren. Det var inte precis vad konstläraren hade menat med ”konst”, men på något sätt hade den funnit Jane, denna skeva, vatten avstötande grej med ett öppet kapell som ett riktigt paraply. Det hade varit ett rent hopplock, egentligen. Tillverkat av lyckliga upptäckter och oräkneliga misstag. Men tårarna sved i ögonen när hon tittade på det. Vem vet hur vi väljer vad vi ska älska? Efter det där första försöket hade hon rotat igenom hallgarderoben, rafsat åt sig de två paraplyer som fanns där och sysselsatt sig med att plocka isär dem. Spänningen uppstod av att grenar sträckte sig ut från en central stam och från varandra – så långt från varandra, faktiskt, som de kunde komma. Det var den sträckningen utåt som höll det välvda kapellet spänt och på plats. Varför hade Jane älskat detta, att det var sträckningen utåt som höll ihop det? Vem vet. Men det hade hon, jane och gåtornas hus |

och hon hade plockat isär alla paraplyer hon kunde hitta, börjat experimentera med impregnering och byggt rangliga stommar som moster Magnolia snubblade över eller hittade slängda i hörnen. Jane blev väldigt noggrann med små variationer i färg och form. Hon hade arbetat med dem lite varje dag på den tiden, nästan tvångsmässigt. ”Det är inget fel på opraktisk kärlek”, hade moster Magnolia svarat varje gång Jane bett om ursäkt för att hon ägnade så mycket tid åt dem. Och sedan hade college börjat och hon hade inte hunnit med någonting, förutom skolarbetet som hade känts som att rulla stenar upp för en sluttning. ”Janie, hjärtat”, brukade moster Magnolia säga ibland. ”När arbetade du med ett paraply senast?” Jane hade fått hyfsade betyg så länge moster Magnolia fanns där och kunde hjälpa henne, men hennes moster hade rest mycket den hösten och Jane fick underkänt i biologi. Och sedan hade moster Magnolia dött. Jane hade hoppat av skolan. Och paraplyer var allt hon mäktade med, nästan som om ett perfekt paraply skulle få moster Magnolia att komma tillbaka. Jane sitter i den randiga soffan i frukostrummet och håller sig för magen. Jasper kommer och lutar sig mot hennes ben. Christoffer Robin och Nalle Puh seglade en gång ut i ett paraply, minns Jane. Under en översvämning, för att rädda Nasse. Kanske, tänker hon för sig själv, borde hon ta med sina paraplyer ner till stranden, vända dem upp och ner som båtar och skicka ut dem på havet utan last. Om de bar med sig allt ingenting, skulle hon kanske ha någonting kvar. ”Nedskräpning av haven, alltså?” var vad moster Magnolia skulle ha sagt om det. ”Är det din genialiska lösning?” Eller: ”Okej, vältra dig i ditt elände en stund, men sedan reser du dig ur den där soffan, slutar tycka synd om dig själv och gör något meningsfullt.” Okej, moster Magnolia, som du vill, tänker Jane. För din skull ska jag resa mig. Med en tung suck häver hon sig upp på fötter och ser sig

42 | kristin cashore

omkring i frukostrummet. Hon lägger ner presenningen för att skydda ryamattan, där hon tänker utföra större delen av grovarbetet, och börjar sedan plocka paraplyer ur lådorna och fälla upp dem. Det finns inte plats för alla, så hon lägger några oöppnade på golvet och lutar några mot väggarna medan Jasper uppskattande tittar på. Hon har tagit med sig vartenda ett. Hon har ingen annanstans att förvara dem – hon har tagit med sig allt hon äger till det här huset. Hon har trettiosju färdiga paraplyer. Några av dem är inte ens särskilt dåliga. De förvandlar rummet till ett märkligt landskap av färgstarka, spetsiga kullar. Hon öppnar jalusiskrivbordet och upptäcker att det har små etiketterade lådor. ”Obesvarade brev”, ”Brev att behålla”, ”Frimärken”, ”Fotografier”, ”Adresser” och så vidare. Hon tar ut etiketterna en efter en, vänder på dem och skriver sina egna märkningar: ”Lim”, ”Nysilvertråd”, ”Bindningstråd”, ”Stift”, ”Tubringar”, ”Gångjärn”, ”Avbitartänger” och så vidare. Det är tillfredsställande att lägga föremålen i rätt lådor. Jane lägger buntar med stålspröt och impregnerade tyger på skrivbordsstolen och sidoborden i närheten. Hon låter symaskinen stå kvar på golvet så länge går för att tvätta händerna i det enorma, guldkaklade badrummet. Det sista Jane tar upp ur sina lådor är fem stora, inramade fotografier, fyra av dem tagna av moster Magnolia och ett av en kollega. En rosenfärgad marulkfisk i Indonesien med utväxter som får det att se ut som om den bär en skog på ryggen. De stora, mörka ögonen på en Humboldtbläckfisk i Peru. Ett undervattensfoto av fallande grodor i Belize, med ben som griper efter fäste i vattnet och panikslagna ögon. En kanadensisk isbjörn, lyckligt simmande under vattnet, avslappnad, oberörd av kylan. Dessa fotografier hade krävt stort tålamod och tur. Moster Magnolia hade aldrig gjort någonting som kunde skrämma djuren, aldrig jagat dem eller försökt lura dem. Oftast hade hon bara väntat. Hon hade varit en spion i undervattensvärlden, där allt är tyst och långsamt. jane och gåtornas hus |

JANE OCH GÅTORNAS HUS KRISTIN CASHORE

Du hittar Kristin online på kristincashore.blogspot.com

Ett hus. Fem mysterier.

Foto: Laura Evans

Ett hus. Fem mysterier.

”Vissa författare kan berätta en historia, andra har ett vackert språk. Kristin Cashore är en av de sällsynta som lyckas med både och.” the new York times

Av författaren till De utvalda

ISBN 978-91-552-6471-0

9 789155 264710

Jane_o_gåtornas_hus_tb.indd 1

KRISTIN CASHORE En New York Times bestseller!

2018-06-24 15:49