Inte för att det gör Mclean så mycket. Hon är van att bryta upp och börja om, att förändra sig själv och spela nya roller. De senaste åren har hon flyttat så många gånger att hon nästan har tappat räkningen och för varje flytt har hon skapat en ny personlighet. Den populära tjejen. Den alternativa tjejen. Den smarta tjejen.
”Åh, ytterligare en bladvändare av Sarah Dessen – en riktig feelgoodpärla ! ” boksnack.blogspot.se om Mitt perfekta liv
Du glömde säga hej då
Men i Lakeview blir allt annorlunda. Plötsligt står hon där utan förklädnad och skyddsnät och kan inte vara någon annan än sig själv. Men vem är egentligen den riktiga Mclean? Finns hon? Och kommer Dave – killen i grannhuset – att gilla henne?
Sarah Dessen
Annu en ny stad, ännu en ny skola.
Sarah Dessen
Du glömde säga hej då
OMSLAG: FRIDA STHLM
O_Du glomde saga.indd 1
2012-03-20 15.20
Du glömde säga hej då av Sarah Dessen
Översättning av Gudrun Samuelsson
I_Du glömde säga hej då.indd 1
2012-04-03 10.24
Läs mer om Sarah Dessen på www.rabensjogren.se www.sarahdessen.com
Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Sarah Dessen, 2011 Omslag: Frida Axiö-Gelfgren Omslagsbild: Matton Originalets titel: What Happened to Goodbye Översättning: Gudrun Samuelsson First published by Viking, a member of Penguin Group (USA) Inc, 2011 Tryckt hos Bookwell, Finland 2012 ISBN 978-91-29-68128-4 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Du glömde säga hej då.indd 4
2012-04-03 10.24
Break away from What you’ve known You are not alone We can build a brand new home You are not alone – Ben Lee, ”Families Cheating at Board Games”
du glömde säga hejdå.indd 5
2012-03-30 18:07:42
ETT Bordet var kladdigt, det var ett flottigt fingeravtryck på mitt glas och vi hade suttit i tio minuter utan att se skymten av någon servitris. Ändå visste jag vad pappa skulle säga. Vid det här laget var det en del av rutinerna. ”Ja, jag måste då säga att det här stället har potential.” Han såg sig omkring när han sa det och studerade inredningen. Luna Blu beskrevs på menyn som ”Modernt italienskt och gammaldags kvalitet!” men det intryck jag hade fått av den korta stund vi hade varit där gjorde det sista påståendet tveksamt. För det första var klockan 12.30 en vanlig vardag och det satt bara folk vid vårt bord och vid ytterligare ett bord. För det andra hade jag just lagt märke till ett centimetertjockt lager damm på plastblomman som stod bredvid vårt bord. Men pappa var tvungen att vara optimist. Det var hans jobb. Jag iakttog honom medan han studerade menyn. Han behövde egentligen glasögon men hade slutat med det efter att ha tappat bort tre par på raken, så nu kisade han bara mycket 7
du glömde säga hejdå.indd 7
2012-03-30 18:07:42
i stället. På andra människor kanske det hade sett konstigt ut, men i pappas fall blev det bara ytterligare en del av hans charm. ”De har både calamari och guacamole”, sa han och strök håret ur ögonen. ”Det är nog första gången. Vi får väl lov att beställa båda.” ”Mums”, sa jag när en servitris i skinnstövlar och minikjol gick förbi utan att ens kasta en blick åt vårt håll. Pappa följde henne med blicken och tittade sedan på mig. Jag förstod att han undrade, precis som alla andra gånger vi hade flyttat, om jag var arg på honom. Det var jag inte. Visst, det var alltid uppslitande att bryta upp och lämna allting igen. Men i grund och botten handlade det om hur man såg på saken. Betraktar man det som en omvälvande förändring som vänder upp och ner på hela tillvaron så ligger man illa till. Men förvandlar man det till en make-over, en chans att göra om hela sig själv och börja om på nytt igen, så känns allt bra. Vi var i Lakeview. Det var i början av januari. Jag kunde bli vem som helst. Det hördes en smäll och både pappa och jag tittade bort mot baren där en tjej med långt, svart hår och med armarna fulla av tatueringar tydligen hade tappat en stor kartong i golvet. Hon andades ut ljudligt, och satte sig sedan irriterad på knä och började samla ihop pappersmuggarna som rullade runt omkring henne. När hon hade samlat ihop ungefär hälften tittade hon upp och fick syn på oss. ”Å, nej”, sa hon. ”Har ni väntat länge?” Pappa la ifrån sig menyn. ”Inte särskilt.” Hon gav honom en blick som tydligt visade att hon tviv8
du glömde säga hejdå.indd 8
2012-03-30 18:07:42
lade på det och reste sig sedan och spanade ut över restaurangen. ”Tracey!” ropade hon. Sedan pekade hon på oss. ”Du har ett bord. Skulle du möjligen vilja vara snäll och hälsa dem välkomna och fråga om de vill ha nåt att dricka?” Jag hörde klampande ljud och sekunden efter kom servitrisen i stövlarna runt hörnet. Det såg ut som om hon skulle komma med dåliga nyheter när hon drog upp beställningsblocket. ”Välkomna till Luna Blu”, rabblade hon med avmätt tonfall. ”Vill ni ha nåt att dricka?” ”Hur är calamarin?” frågade pappa henne. Hon bara tittade på honom som om det var en kuggfråga. Till slut sa hon: ”Den är väl okej.” ”Underbart”, sa pappa och log. ”Då tar vi det. Och guacamole. Å, och så en liten husets sallad också.” ”Vi har bara vinägrett i dag”, sa Tracey. ”Perfekt”, sa pappa. ”Det är precis det vi vill ha.” Hon kikade på honom över blocket med skeptisk min. Sedan suckade hon, stack pennan bakom örat och gick. Jag var på väg att ropa efter henne, eftersom jag gärna ville ha en Coca-Cola, när pappas telefon plötsligt surrade och började hoppa på bordet så att besticken klirrade. Han tog upp den, kisade mot skärmen, la ner den igen och struntade i meddelandet precis som han hade gjort med alla andra sedan vi hade lämnat Westcott samma morgon. När han tittade på mig igen ansträngde jag mig för att le. ”Jag känner för det här stället”, sa jag till honom. ”Det har verkligen potential.” Han såg på mig en stund innan han sträckte sig över bordet 9
du glömde säga hejdå.indd 9
2012-03-30 18:07:42
och kramade min axel. ”Vet du vad?” sa han. ”Du är en fantastisk tjej.” Hans telefon surrade igen, men den här gången tittade ingen av oss på den. Och borta i Westcott satt en annan fantastisk tjej och messade eller ringde medan hon undrade varför i hela friden hennes gullige pojkvän, han som var så charmig men som bara inte ville binda sig, inte svarade när hon ringde och messade. Han kanske stod i duschen. Eller hade glömt sin telefon igen. Eller så kanske han satt på en restaurang hundratals kilometer bort tillsammans med sin dotter, och kanske var de på väg att börja om från början med sina liv igen. Några minuter senare kom Tracey tillbaka med guacamolen och salladen och ställde ner dem mellan oss med en liten smäll. ”Calamarin dröjer nån minut”, meddelade hon. ”Är det nåt annat ni behöver just nu?” Pappa tittade på mig över bordet och jag kunde inte hjälpa att jag kände mig trött när jag tänkte på att vi skulle göra allt det här en gång till. Men jag hade bestämt mig för två år sedan. Att stanna eller att resa, att vara en sak eller många andra. Säga vad man ville om min pappa, men livet med honom blev aldrig tråkigt. ”Nej, tack”, sa han nu till Tracey, trots att han tittade rakt på mig. Han kisade inte det minsta, utan ögonen var stora och blå, precis som mina. ”Vi klarar oss alldeles utmärkt.” Varje gång pappa och jag flyttade till en ny stad började vi alltid med att gå till restaurangen han hade kommit dit för att ta över. Där beställde vi en måltid. Vi tog alltid samma för10
du glömde säga hejdå.indd 10
2012-03-30 18:07:42
rätter – guacamole om det var ett mexikanskt ställe, calamari på de italienska haken och en enkel sallad. Min pappa ansåg att det var de mest grundläggande rätterna som alla restauranger värda namnet borde ha på menyn och göra bra, och därför utgjorde de grunden, avstampet för det som kom därnäst. Med tiden hade de också blivit ett mått på hur länge jag kunde förvänta mig att vi skulle stanna på det ställe där vi hade hamnat. Om guacamolen var hygglig och salladen någorlunda spröd visste jag att jag inte skulle fästa mig alltför mycket vid någon eller något. Men superseg bläckfisk eller grönsaker som var svarta och slemmiga i kanterna gjorde det värt att satsa på en sport i skolan eller kanske till och med gå med i ett par klubbar eftersom vi skulle bli kvar ett tag. Efter att vi hade ätit betalade vi notan – och gav bra med dricks, men inte överdrivet – innan vi åkte för att hitta vår hyrda bostad. Så fort vi hade hakat av släpvagnen skulle pappa gå tillbaka till restaurangen för att presentera sig och jag skulle sätta i gång att göra oss hemmastadda. EAT INC, restaurangkoncernen som pappa konsultade för, hittade alltid husen åt oss. I Westcott, den lilla kuststaden i Florida som vi just hade lämnat, hade de hyrt en gullig liten bungalow bara ett kvarter från havet. Den hade varit inredd helt i rosa och grönt och det var plastflamingor överallt – på gräsmattan, i badrummet, uppsatta i små lampor ovanför spiselkransen. Kitschigt, men på ett lite rörande sätt. Innan dess, i Petree, en förort alldeles utanför Atlanta, hade vi fått en ombyggd vind i ett flervåningshus som till största delen beboddes av ungkarlar och affärsmän. Allt var i teak, möblerna var moderna med vassa 11
du glömde säga hejdå.indd 11
2012-03-30 18:07:42
kanter och det var alltid tyst och väldigt kallt. Det kanske hade varit extra tydligt för mig eftersom det var en sådan kontrast jämfört med vår första bostad, i Montford Falls, ett suterränghus på en återvändsgata där det bara bodde barnfamiljer. Det stod cyklar i varenda trädgård och det fladdrade små dekorativa flaggor från de flesta förstukvistarna – tjocka jultomtar vid jul, rubinröda hjärtan på alla hjärtans dag, regndroppar och regnbågar på våren. Armadan av mammor – som alla var klädda i yogabyxor och sköt en barnvagn framför sig när de gick för att möta skolbussen på morgnarna och eftermiddagarna – studerade oss ogenerat från det ögonblick vi flyttade in. De såg min pappa komma och gå vid konstiga tider och gav mig medkännande blickar när jag bar in våra matvaror och vår post. Jag hade länge vetat att jag inte var en del av vad som betraktades som en traditionell familjeenhet. Men deras stirrande påminde mig, om jag nu skulle ha råkat glömma bort det. Allt var så annorlunda den där första gången vi hade flyttat, att jag inte kände att jag också behövde vara annorlunda. Därför var det enda jag ändrade mitt namn, genom att vänligt men bestämt rätta min mentor under första dagen i skolan. ”Eliza”, sa jag till honom. Han kastade en blick på klasslistan och strök sedan över det som stod där och skrev in det i stället. Det var så enkelt. Bara så där, under de stressiga sekunderna mellan olika meddelanden som lästes upp, packade jag ihop och la undan sexton år av mitt liv och blev pånyttfödd, allt innan första lektionen ens hade börjat. Jag var inte helt säker på vad min pappa tyckte om det. Första gången någon ringde och frågade efter Eliza några dagar 12
du glömde säga hejdå.indd 12
2012-03-30 18:07:42
senare såg han förvirrad ut, till och med när jag sträckte mig efter telefonen och han gav den till mig. Men han sa aldrig någonting. Jag visste att han förstod, på sitt sätt. Vi hade båda lämnat samma stad och samma omständigheter. Han måste förbli den han var, men jag tvivlade inte en sekund på att han skulle ha gjort om sig i fall han hade haft möjligheten. Eliza var inte särskilt olik den jag hade varit tidigare. Jag hade ärvt vad mamma brukade kalla sitt hälsosamma, lantliga utseende – lång, rödblond och blåögd – så jag såg ut som de andra populära tjejerna i skolan. Lägg till det faktum att jag inte hade något att förlora, vilket gav mig självförtroende, och jag smälte lätt in bland de snygga killarna och partytjejerna och fick snabbt många kompisar. Det var en stor fördel att alla i Montford Falls hade känt varandra i evigheter. Att man kom utifrån, även om man såg ut ungefär som alla andra, gjorde en exotisk, annorlunda. Jag tyckte så mycket om den känslan att när vi flyttade till Petree, nästa ställe, gick jag ett steg längre, kallade mig Lizbet och slog följe med dramadrottningarna och dansarna. Jag hade på mig avklippta tajts, svarta polotröjor och klarrött läppstift, hade håret uppsatt i en så hård knut som möjligt medan jag räknade kalorier, började röka och förvandlade allt till en Produktion. Det var utan tvekan annorlunda, men det gjorde mig också utmattad.Vilket förmodligen var anledningen till att i Westcott, där vi hade bott mest nyligen, hade jag varit nöjd med att vara Beth, sekreterare i elevrådet och en som var med lite överallt. Jag skrev för skoltidningen, jobbade med årsboken och anordnade läxhjälp för mellanstadieelever som hade det svårt i skolan. På fritiden ordnade jag biltvätt 13
du glömde säga hejdå.indd 13
2012-03-30 18:07:42
och kakförsäljningar för att samla in pengar till det litterära magasinet, debattlaget och barnen i Honduras som eleverna i spanskklubben hoppades kunna bygga en idrottsanläggning till. Jag var den där tjejen, hon som alla känner, och mitt ansikte syntes överallt i årsboken. Vilket skulle göra det desto mer märkbart att jag var försvunnen i nästa. Det konstigaste med allt det här var att förut, i mitt tidigare liv, hade jag inte varit någon av de här sakerna – varken medlem av elevrådet, skådespelare eller atlet. Där var jag bara genomsnittlig, normal, omärklig. Bara Mclean. Det var mitt riktiga namn, mitt tilltalsnamn. Och även namnet på den genom tiderna mest framgångsrike basketcoachen för Defriese University, mina föräldrars lärosäte och min pappas favoritlag nummer ett. Att säga att han var ett fan av Defrieses basketlag var en underdrift, ungefär som att säga att solen bara är en stjärna. Han levde och andades DB – som han och hans medbesatta kallade det – och det hade han gjort sedan barnsben, eftersom han växte upp bara några kilometer från universitetsområdet. Han gick på Defrieses basketläger, kunde statistiken för varje lag och spelare utantill och hade på sig en Defriese-tröja på i stort sett alla skolkort från dagis upp till sista året på high school. Den faktiska speltid han så småningom fick ihop efter att ha nött bänken i två år som reserv var de bästa fjorton minuterna i hans liv, utan konkurrens. Förutom, förstås, skyndade han sig alltid att tillägga, när jag föddes. Det var också fantastiskt. Så fantastiskt att det egentligen aldrig var någon tvekan om att jag skulle bli döpt efter Mclean Rich, hans enda coach och den man som han beund14
du glömde säga hejdå.indd 14
2012-03-30 18:07:42
rade och respekterade mest. Mamma, som visste att det var meningslöst att göra motstånd, gick med på det på villkor att jag fick ett normalt mellannamn – Elizabeth – vilket erbjöd alternativa möjligheter om jag bestämde mig för att jag behövde dem. Jag hade aldrig förväntat mig att det skulle bli så. Men man kan å andra sidan aldrig förutse någonting. För tre år sedan var mina föräldrar, som träffades på universitetet, lyckligt gifta och uppfostrade mig, sitt enda barn, tillsammans. Vi bodde i Tyler, universitetsstaden där Defriese Uni var epicentret och där vi hade en restaurang som hette Mariposa Grill. Pappa var köksmästare, mamma skötte ekonomin och var ansiktet utåt och jag växte upp på det trånga kontoret där jag ritade med färgpennor på fakturorna eller satt uppflugen på en bänk i köket och såg killarna som kom med varuleveranser slänga in saker i frysen.Vi hade säsongsbiljetter till DB i näsblodssektionen, där pappa och jag satt och skrek lungorna ur oss medan spelarna sprang omkring, myrlika, långt nedanför. Jag kunde Defrieses matchstatistik på samma sätt som andra flickor samlade på sig kunskaper om Disneyprinsessorna – tidigare och nuvarande spelare, skottstatistik för startfemman och reserverna, hur många vunna matcher Mclean Rich behövde för att erövra titeln som mest segerrik genom tiderna. Den dagen han gjorde det kramade pappa och jag om varandra och skålade i öl (han) och ginger ale (jag) som en stolt familj. När Mclean Rich gick i pension sörjde vi, sedan bekymrade vi oss för dem som kandiderade för att bli hans ersättare och studerade deras karriärer och offensiva strategier.Vi enades om 15
du glömde säga hejdå.indd 15
2012-03-30 18:07:42
att Peter Hamilton, som var ung och entusiastisk och hade fina meriter var det bästa valet och vi gick på hans välkomstfest med höga förväntningar. Förväntningar som det verkade finnas fog för när han ville använda Mariposas privata festsal för en lagbankett. Pappa var i sjunde DB-himlen när två av hans stora passioner – basket och restaurangen – äntligen blev till ett. Det var helt underbart. Sedan blev mamma kär i Peter Hamilton, och det var inte lika underbart. Det skulle ha varit illa nog om hon hade lämnat pappa för någon annan. Men för pappa och mig, DB-fanatiker som vi var, var Peter Hamilton en gud. Men idoler faller och ibland landar de rakt på en och plattar till en. De förgör din familj, skämmer ut dig i stadens ögon och förstör basketsporten för all framtid. Fortfarande efter så här lång tid kändes alltihop ofattbart, och både det hon hade gjort och det faktum att hon faktiskt hade gjort det kunde fortfarande få mig att tappa andan i oväntade stunder. Under de första darriga, konstiga veckorna efter att mina föräldrar hade satt sig ner tillsammans med mig och berättat att de skulle separera, gick jag gång på gång igenom det gångna året och försökte förstå hur det hade kunnat hända. Jag menar, visst, restaurangen var på fallrepet och jag visste att det var spänt mellan dem på grund av det. Och jag höll med om att pappa inte tillbringade tillräckligt mycket tid med oss, vilket han påpekade att han absolut skulle göra när vi väl bodde i en pappkartong vid vägkanten. Men sådana gräl hade väl alla familjer, eller hur? Det betydde inte att det var okej att sticka med en annan man. Särskilt inte coachen för familjens favoritlag. Men den enda personen som satt inne med alla svaren pra16
du glömde säga hejdå.indd 16
2012-03-30 18:07:42
tade inte. Åtminstone inte lika mycket som jag ville. Jag kanske borde ha varit beredd på det, för mamma hade aldrig varit den överdrivet känslosamma typen som bekände allt för alla. Men de få gånger när jag hade försökt närma mig tiotusenkronorsfrågan – varför? – under skilsmässans första darriga dagar och de inte alltför stabila dagarna som följde dem, så kunde hon bara inte säga det jag ville höra. I stället utgjordes hennes partilinje av tre meningar: ”Det som händer i ett äktenskap är en sak mellan de två personer som ingår i det. Din pappa och jag älskar dig väldigt mycket. Det kommer aldrig att förändras.” De första gångerna sa hon det med sorg i rösten. Sedan i irriterad ton. När hennes tonfall blev vasst slutade jag att ställa frågor. Hamilton hemfridsstöraren! skrek sportbloggarna. Jag tar din fru, tack. Det var roligt att rubrikerna kunde vara så gulliga när sanningen var direkt smutsig. Och så konstigt för mig att det här som alltid hade varit en del av mitt liv – det som hade gett mig mitt namn – nu bokstavligt talat var en del av mitt liv. Det var som att älska en viss film och kunna varenda replik i den och så plötsligt befinna sig i filmen. Men det är ingen romantisk film eller komedi längre, det är i stället den värsta mardröm man kan tänka sig. Naturligtvis snackade alla. Grannarna, sportjournalisterna, folk i skolan. De pratade förmodligen fortfarande, tre år och ett par små Hamilton-tvillingar senare, men lyckligtvis var jag inte där och hörde det. Jag hade lämnat dem där, tillsammans med Mclean, när pappa och jag kopplade en släpkärra till vår gamla Land Rover och gav oss i väg till Montford Falls. Och Petree. Och Westcott. Och nu hit. 17
du glömde säga hejdå.indd 17
2012-03-30 18:07:42
Den var det första jag såg när vi svängde in på garageinfarten vid vårt nya hus. Inte den fräscha, vita färgen, de glada, gröna fönsterfodren eller den breda, välkomnande verandan. Till en början la jag inte ens märke till husen på ömse sidor om vårt, ett med en prydligt klippt gräsmatta och trädgårdsgången kantad av välskötta buskar, det andra med bilar parkerade på tomten och tomma röda plastmuggar utspridda runt omkring dem. I stället såg jag bara den där, som stod alldeles i slutet av infarten och väntade på att hälsa oss välkomna personligen. Vi körde raka vägen fram till den utan att någon av oss sa något. Sedan stängde pappa av motorn och vi böjde oss båda fram och tittade ut genom vindrutan där den tornade upp sig ovanför oss. En basketkorg. Självklart. Ibland är livet verkligen festligt. Ett ögonblick stirrade vi bara. Sedan lät pappa handen falla från tändningsnyckeln. ”Nu packar vi ur”, sa han och öppnade dörren på sin sida. Jag gjorde samma sak och följde med honom till släpkärran. Men jag svär på att det kändes som om den tittade på mig när jag drog ut min resväska och släpade den uppför trappan. Huset var gulligt – litet, men verkligen mysigt och det märktes att det nyligen hade blivit renoverat. Köket såg nytt ut och det fanns inga märken efter spikar och häftstift på väggarna. Pappa gick ut igen för att fortsätta packa ur medan jag kostade på mig en liten rundtur för att kolla läget. Kabel-tv redan installerad, liksom trådlöst nätverk. Det var bra. Jag hade ett eget badrum, ännu bättre. Och det verkade vara promenadavstånd till centrum, vilket innebar mindre transportproblem än på 18
du glömde säga hejdå.indd 18
2012-03-30 18:07:42
förra stället. Jag tyckte faktiskt att allting kändes ganska bra, bortsett från påminnelsen om basket, åtminstone tills jag gick ut på altanen på baksidan och hittade någon som låg utsträckt på några kuddar från utemöblerna. Jag skrek bokstavligt talat rakt ut och ljudet var så gällt och flickaktigt att jag förmodligen skulle ha blivit generad om jag inte hade varit så häpen. Men personen på kuddarna blev lika förvånad han, i alla fall att döma av hur han hoppade till och vände sig om och tittade på mig när jag snabbt backade in genom den öppna dörren och trevade efter dörrvredet så att jag kunde stänga mellan oss. När jag drog för regeln, fortfarande med bultande hjärta, såg jag att det var en kille med långt hår, klädd i en blekt flanellskjorta, jeans och slitna Adidasskor. Han hade läst en bok, en tjock sak, när jag kom och störde. Nu satte han sig upp och la boken ifrån sig. Han strök bak håret, trassligt och svart och lite lockigt, och skakade sedan ut jackan han hade haft hoprullad under huvudet. Den var av blekt manchester, med någon sorts emblem på framsidan och jag stod där och tittade när han tog på sig den, hur lugn som helst, innan han reste sig och tog det han hade läst, som jag nu såg var en skolbok av något slag. Sedan strök han bak håret med ena handen och vände sig om och såg rakt på mig genom glaset mellan oss. Förlåt, sa han övertydligt så att jag skulle se det. Förlåt. ”Mclean”, ropade pappa från ytterdörren och hans röst ekade i den tomma hallen. ”Jag har din dator. Vill du att jag ska ställa den i ditt rum?” Jag bara stod där som förstenad och stirrade på killen. Han 19
du glömde säga hejdå.indd 19
2012-03-30 18:07:42
hade klarblå ögon och ansiktet var vinterblekt men kinderna var röda. Jag försökte fortfarande bestämma mig för om jag skulle ropa på hjälp, när han plötsligt log mot mig och gjorde en underlig liten honnör och snuddade med fingrarna vid tinningen. Sedan vände han sig om och sköt upp nätdörren som ledde ut i trädgården. Han gick över trädäcket, under basketkorgen och fram till staketet som skilde vår tomt från nästa. Staketet hoppade han över med något som i mina ögon var en oväntad smidighet. När han gick uppför trappan öppnades köksdörren. Det sista jag såg var att han drog upp axlarna, som om han samlade sig inför något innan han försvann in. ”Mclean?” ropade pappa igen. Hans steg ekade i det tomma huset. När han fick syn på mig höll han upp min datorväska. ”Vet du var du vill ha den här?” Jag tittade tillbaka mot grannhuset där killen just hade gått in och undrade vem han var. Man höll inte till i något man trodde var ett tomt hus när man bodde precis bredvid, om det inte var så att man inte kände för att vara hemma. Och det var hans hem, det var helt klart. Man kunde avgöra när någon hörde hemma någonstans. Det är något man inte kan fejka, hur mycket man än anstränger sig. ”Tack”, sa jag och vände mig mot pappa. ”Ställ den var som helst.”
20
du glömde säga hejdå.indd 20
2012-03-30 18:07:42