Z
d sm u e n li l la e n g g e lh u n d av Isabelle Halvarsson illustrationer av Margareta Nordqvist
Den lilla hundvalpen En häst frustade till i det gamla stallet. En liten hundvalp vaknade och nös. Hon var bara åtta veckor gammal och fläckig över hela kroppen. Det ena örat var brunt. Det andra var vitt. Nu satte hon sin nos i vädret och snusade nyfiket. Det luktade välbekant och hemtrevligt överallt. Halm. Och häst. Och lite gödsel. Men godast av allt luktade hennes egen mamma.
7
Mamman var en liten jack russell-tik som alltid tog mycket väl hand om sina valpar. Men just nu sov hon. Det gjorde den lilla valpens båda syskon också. Valpen viftade nöjt med sin svans. Det passade henne nämligen mycket bra. För hon tänkte precis ge sig iväg på ett litet eget äventyr. Men vad nu då? Mamman blinkade till. Sedan vaknade hon förargligt nog. Hon la genast en tass på sin nyfikna valp och nosade den hastigt under svansen. – Beff, protesterade valpen otåligt. Hon hade ju bråttom till det där äventyret. Därför slingrade hon sig snabbt undan. Gnagde bara lite med sina sylvassa valptänder på sin mammas öra i förbifarten. Hon menade verkligen ingenting illa med det.
8
Var bara lite yster. Valpig och otålig. Men tiken morrade genast till. Uppriktigt sagt var hon en smula trött på valparnas konster. De höll på att växa upp nu. Och någon måtta fick det faktiskt vara. Men valpen brydde sig inte om sådant mammamorr.
Hon tog bara en liten extra, varm slurk mjölk från en av spenarna. Sedan kravlade hon över sina båda syskon och gav sig raskt iväg. Hennes ögon var pigga och bruna som russin när hon nosade förbi en tom säck. Och en liten hög med halm. Men plötsligt tvärstannade hon. Raggen reste sig genast på hennes rygg. Den lilla svansen blev styv som en pinne och öronen drogs bakåt.
– Mrrrr. Groff, aff, aff, morrade hon vildsint. Hon hade tränat länge på att säga så där. Och visst lät det rätt så kaxigt? Att det bara var ett gammalt avgnagt ben som låg där brydde hon sig alls inte om. Det var ett byte. Punkt. Slut. Hon skakade det allt vad hon orkade. Satte det på plats, helt enkelt. Sedan viftade hon på sin svans och fortsatte belåtet. En envis fluga kom surrande förbi.
Hon snappade genast i luften efter den. Stallflugor kan nämligen bitas. Det är inte alls trevligt. Men den här flugan var gudskelov en gammal van fluga. Den var ute i helt andra ärenden. Hästärenden närmare bestämt. Därför drog den snabbt vidare. Det gjorde valpen också. På klumpiga, valpiga tassar. Men hon kom inte särskilt långt. Hästboxen där de bodde tog helt enkelt slut. Den lilla valpen ställde sig på sina bakben och kikade ut mellan ett par springor. Hon snusade i luften. – Veff, sa hon glatt. För där, på andra sidan, stod ju den snälle mannen. Han som brukade klia henne bakom öronen och som luktade så trevligt. Men han var inte ensam. Kvinnan stod också där.
12
Henne tyckte valpen inte alls om. Hon hade ett hรฅrt skratt och en hรถg, skarp rรถst.
Nu fick den där kvinnan syn på henne. Valpen slets genast upp i luften. – Vreeeef, skrek hon ängsligt. Jag vill ner igen! Genast och omedelbart bums! betydde det förstås. Men kvinnan lyssnade inte alls. Hon la bara valpen på rygg där uppe i luften och klämde till om magen. – Den här får du allt sälja allra först, sa hon. Hon är ful som stryk. Titta bara vilka fåniga öron hon har! Valpen hade verkligen inga fåniga öron!
14
Hon var faktiskt en mycket charmig liten hundvalp. Om man bara förstod sig på den saken. Det gjorde tyvärr inte kvinnan alls. Samma kväll kom hon tillbaka till stallet med en helt annan man. En som luktade rök och andra hundar. Rädsla och brådska. – Valpen där borta får du på köpet, sa hon bryskt till honom. Mannen nickade. Han skulle nämligen till djurmarknaden och sälja hundar i morgon. – Hon är ju egentligen för liten, mumlade han. Men jag tar med henne ändå. Ett ögonblick var det alldeles tyst runt omkring dem. Sedan lyftes den lilla valpen plötsligt högt upp i luften igen. Och så ner i en tom brun papplåda.
15
Hon spjärnade emot. Men ingenting hjälpte. Lådan var full av obekanta, hemska lukter och locket slog igen. Det blev mycket mörkt. Absolut inte ett dugg bra. Den lilla valpen började skaka i hela kroppen. – Miiii, gnällde hon. Graff, aff, aff. Oyyyl. Hennes mamma hörde det bums. Hon slängde sig förfärat fram och skällde så det ekade i hela hästboxen och en bra bit ut på gården. Men det var redan alldeles för sent. Mannen som luktade rök lyfte bara upp den bruna papplådan. Sedan gav han sig av. Rakt ut i den sena kvällen.
16