Kate Zambreno Hj채ltinnor
Kate Zambreno
HJÄLTINNOR
Översättning av Helena Fagertun
Modernista stockholm
Den här boken är tillägnad min vän Suzanne Scanlon ~ för att vi skriver oss själva som våra egna karaktärer.
• Boken tillägnas också alla flickor som fortfarande, precis som på Virginia Woolfs tid, verkar vara så förskräckligt deprimerade.
D e t var meningen att hon skulle knulla en gud högt uppe på hans bergstopp, men hon vägrade. Hon ville inte lyssna på Apol lons resonemang. Då uttalade han en förbannelse över henne, en livstidsdom. Han sa: Du kan så klart leva för evigt, lika många år som antalet sandkorn i din hand, men din unga förtjusande kropp kommer att försvinna, du kommer att skrumpna ihop till ingenting. Vem kommer då att älska dig? Vem kommer att lyssna? Till slut förvarades hennes kropp i en flaska och sedan fanns bara hennes röst kvar. Bara hennes röst kvar. Och sedan egentligen inte hennes röst alls. Rytmen i mina galna kvinnors liv: ett långt skrik följt av absolut tystnad. I början tänker jag på slut. Modernismens galna fruar som dog på mentalsjukhus. Inlåsta, i säkert förvar. Glömda, utsuddade eller omskrivna. V ivien(ne) Eliot, som hade Sibylla som alter ego i skrivandet, rösten i flaskan som inleder hennes makes dikt »Det öde landet«. Zelda Fitzgerald, en glanslös framgångsrik flicka i makens berättelser, som brann till döds i en eldsvåda på ett mentalsjukhus i Asheville, North Carolina. Det enda som fanns kvar för att identifiera henne: en förkolnad toffel. Jane Bowles slog sig fram, begravdes senare i en 6
omärkt grav i Málaga, Spanien, samtidigt som hennes make Paul aldrig slutade skriva. Medan jag sitter i min grottmynning fogar jag samman spillrorna på papperet. Mina stycken skingras i vinden om de inte blir lästa. Ur denna berättelse kommer en kontur att avteckna sig. Det är en kvinnas kropp. Med dessa spillror har jag stöttat mina ruiner.
7
8
Del ett
9
10
2005
V i har precis flyttat tillbaka till Chicago efter att ha tillbringat ett år i London. De flesta dagar klarar jag inte av att vara ensam på mitt lilla röda kontor, min eremitgrotta på Hermitage Avenue i Ukrainian Village, fångad som en trappistmunk, som Djuna Barnes instängd i munklik isolering i Patchin Place i Greenwich Village, åren efter Paris, efter Thelma Wood och Nattens skogar. Jag försöker lära mig att bli en riktig författare och skriva viktiga böcker, men står inte ut med tystnaden. Hela sommaren följer jag John till Newberrybiblioteket, haltar i mina nya sandaler, badar mina blodiga svettiga fötter i handfatet en trappa ner som om jag vore en hemlös kvinna, byter plåster som smälter bort i hettan. Jag sitter i Washington Square Park och skriver i min anteck ningsbok, står inte ut med att sitta längre stunder i någon av bibliotekets läsesalar och anteckna. Johns arbete går ut på att sitta i en inglasad bur och se till så att ingen stjäl någon sällsynt bok. Jag flyr nedför trapporna till besöksrummet och iakttar folk som köper chokladkakor och läsk från automaterna. Jag klarar aldrig av att härda ut i institutionella sammanhang. Jag känner mig vanligtvis bara mer alienerad av det dödstysta i sådana miljöer, i likhet med flickan som fungerar som motpart till berättaren i Sartres Äcklet. Som en flanös vandrar jag runt stadsdelen Gold Coast och går in i och ut ur butiker, köper ingenting, kanske ett läppstift på Marshall Field’s, och känner omväxlande svalkan från AC:n och hettan utanför. Ja, det var här jag först trollbands av de galna fruarna, min eviga referenspunkt. Jag började läsa om dessa kvinnors liv, så margi naliserade i det modernistiska minnesprojektet. De har funnits hos mig lika länge som jag har försökt skriva – som spökmento 11
rer. Eftersom jag aldrig hade gått någon kurs i kreativt skrivande, förutom en katastrofal workshop när jag studerade journalistik, kände jag mig ensam och utan vänner i det att jag försökte skapa mig själv som författare. I avsaknad av sammanhang skapade jag ett. »Jag gick in i förbindelser med mina själsfränder på pappret«, skriver Hélène Cixous i sin essä »Coming to Writing«. Dessa kvinnor fungerade som en osynlig gemenskap – ungefär som i Susan Sontags pjäs Alice in Bed, om den begåvade brevskriverskan och dagboksförfattaren Alice James (syster till de Stora Männen Henry och William), förutom att det är jag som är nervklen, och att de alla kretsar runt mig. Eller som i Judy Chicagos installation från åttiotalet, The Dinner Party, där hon gör plats för kända hjältinnor, både verkliga och fiktiva. Min osynliga gemenskap – ja, också de hade osynliggjorts. Jag såg nyligen Chicagos installation på Brooklyn Museum och det som slog mig var hur billigt silvret verkade. Och ändå var bildvävnaderna så vackert och omsorgsfullt gjorda.
12
2009
A k r o n , Ohio. John har blivit anlitad för att ordna och katalogi sera en liten samling sällsynta böcker på universitetet här, en donation från en man i gummiindustrin som ägde många av titlarna i varje boksamlares kanon – några tidiga Shakespeare folianter, Samuel Johnsons Dictionary, två förstautgåvor av Walt Whitmans Leaves of Grass. Det är en provanställning (vilket, enligt reglerna för äktenskapsschack, trumfar en annars rätt till fredsställande kandidatur till en position som universitetsadjunkt hemma i Chicago – kung slår dam). Hustrun får helt enkelt lov att hitta någonting. Bestämd, bestäm ning. Vi bor i ett ockuperat viktorianskt hus nära universitetet. Vi flyt tar in i hemlighet (det här har kommit att bli en vana för oss). Den intilliggande byggnaden och vår är de enda lägenhetshusen på en rätt förortsmässig gata. Innergården är nedskräpad med barndomens spridda tillbehör, som Esther Greenwood observe rar med en rysning i Sylvia Plaths Glaskupan. Barn som skri ker öronbedövande. Vivien(ne)s rader som tillägg till »Det öde landet«, att framföra gallskrikande på bästa cockney: vad gifte du dig för om du inte vill ha barn. Mitt kontor är lägenhetens solarium inramat av ljus och fönster. Först tänkte jag låt gå. Ett slags skrivandets tillflyktsort. Ett eget rum. Allt det där. Virginia Woolf blev ordinerad landsbygdens idyll. En stilla respit från stadens hysteri. (Jag fick hela tiden panik där vi bodde tidigare, på 18:e gatan i Chicago, en man mördades på vår gata samma vecka som vi flyttade därifrån, barnen lekte 13
lugnt på gatan där kroppen hade legat. Våra flyttar verkar alltid så plötsliga, som desperata flykter, vi tänker inte igenom den nya bostadsorten ordentligt eftersom vi har så mycket ångest inför att förflytta oss från den tidigare.) Jag får rätt snart höra från rektorn för den engelska institutionen här att jag inte har behörighet att undervisa i litteratur. Manliga professorer utan något intresse för ämnet undervisar i kvinno litteratur i stället. Jag påminns om att jag inte har blivit klar med min examen. (Varför känns alltid detta som en död?) Jag får ett jobb som lärare på kursen Introduktion till kvinno studier, där jag skriver K V I N N L IG RÖ S T R ÄT T på tavlan inför uttråkade, ibland förvirrade och vid enstaka tillfällen b ittra ansikten. Fulla klassrum. Campus krav på mångfald. Universite tet här är oroväckande kristet – man understödjer en stor kyrka som heter Kapellet och ligger i utkanten av campus. En av de verksamheter som kyrkan bedriver är ett program mot homo sexualitet som heter »Band av järn«. Arbetsförhållandena här är mycket sämre än i Chicago – det är olagligt för deltidsanställda att engagera sig fackligt, och jag har därför varken kontor eller ens en delad kontorsyta, och lönen är usel. Så snart som vi har kommit till rätta börjar jag ivrigt längta efter att komma bort från detta svartvita landskap i Mellanvästern, en före detta industristad där fabrikerna numera står som tomma, ruttnande industriskal. En sorgsen Trollkarlen från Oz-skyltning inför jul i ett av de tomma skyltfönstren i centrum. En gång arbe tade Clark Gable här i en av däckfabrikerna – det var ett steg upp från hans familjs lantbruk men även han lämnade staden för drömmar om något större. Vem skulle inte göra det? Alla frågar: Varför? Om vår flytt. Ekonomin, så klart. Mumlar jag. Ett fantastiskt jobb. (Jag vill egentligen säga: JAG H A R FA N I NGEN A N I NG . Men jag gör det inte. Jag upprepar äktenska pets gemensamma lögn.) 14
Den närbelägna nationalparken Cuyahoga Valley är vacker i höstiga sprakande färger. Men själva staden är oftast gotiskt mellanvästisk. Jag ser märkliga saker. En kvinna som går in i Radio Shack med en halväten varmkorv i ena handen, pillar på varorna med den andra täckt av ketchup och senap. En annan kvinna traskar nedför den tomma huvudgatan med silvertejp i ansiktet och ett hårt grepp om sin Big Gulp (John observerar: en kidnappad på lunchrast). Vi kommer varandra närmare i vår gemensamma dystopiska vision. (Den favoritförfattare vi för tillfället delar är Thomas Bernhard, när vi först träffades var det Beckett.) En annan sorts alienering än när vi bodde i London eller senare flyttade tillbaka till Chicago. Jag är en utomjording här. Med rakat hår och svart Jeanne d’Arcjacka, glansigt nött efter många år, fodret har rivits ut och ersatts, en kvarleva från våra köporgier med hans studentlån i Londons varuhus. Jag märker hur folk stirrar på mig i mataffären, på cam pus. Jag går också igenom en butchfas, klär mig i tajta mansjeans, kanske en skräddarrevolt från min nya, mer feminina roll. Folk stirrar också på John som har långt hår och bär darling dandy- västar. Han bryr sig inte. Även om jag de flesta dagar inte ens lämnar huset och hasar runt i det jag har haft på mig i flera dygn, bär jag sällan mina urblekta och älskade klädesplagg när jag väl går ut och möter den yttre världens blickar. Förutom under våra regelbundna besök hos min far i Chicago eller enstaka resor till New York. Det känns som om de skulle ödslas här. Detta ödeland. Det verkar som om jag har vant mig vid att ikläda mig denna ständiga främlingspose. Chicago är nu vår pilgrimsort, staden vi en gång så desperat försökte fly från. I Chicago var New York vårt Moskva, liksom i Tjechovs Tre systrar. Detta är vårt mönster: vi glömmer snabbt vad som gjorde att vi ville fly, vi lindar in det i nostalgi. Från mentalsjukhuset skrev Zelda trånande till sin romanmake om 15
deras smekmånad. Helgedomen vi bygger för vårt gemensamma ursprung. Vivs helgedom till Tom, när han hade övergett henne, bredvid hennes inramade bild av Sir Oswald Mosley, den brit tiska fascistunionens grundare. (Älskar verkligen alla kvinnor fascister?) Jag har försökt avskärma mig från det lokala upproret som handlar om LeBron James från Akron som lämnat Cleveland Cavaliers. Jag har alltid tyckt att det har varit fördärvligt att de i Mellanvästern kriminaliserar de som flyttar, som om det var något slags avvisande av deras egna liv. Till skillnad från ambi valensen gentemot deras nu förlorade son är rockmusikern Chrissie Hynde från åttiotalsgruppen The Pretenders en mycket älskad kändis här. »Chrissie« det ena och »Chrissie« det andra. Den veganska italienska restaurangen med husmanskost som hon äger i staden har blivit vår kulinariska heliga plats. Jag kommer ihåg hur jag som flicka läste en intervju med Chris sie Hynde i Rolling Stone som handlade om hur hon lämnade den här staden i Ohio när hon var ung och flyttade till London. Jag minns att jag tänkte på det som ett exempel på något jag själv skulle kunna göra i framtiden. Att jag kunde lämna Chicago, lämna familjen, lämna Mellanvästern. Och jag gjorde det. För ett tag. Men nu är jag tillbaka här. Det eviga återvändandet. (Att skriva är, kanske, att alltid återvända.) Så många av modernismens hyllade gudar kommer från Mellan västern. Scott Fitzgerald från Saint Paul. Ezra Pound som blev relegerad från sitt college i Indiana. Tom Eliot utesluten från de högfärdiga Eliots i Saint Louis. Och alla flydde de till Europa – de blev landsförvisade, kosmopoliter. De lyckades göra sig av med sitt ursprung, ömsa huden från Mellanvästern. Hemingway gick många år tidigare på samma high school i Oak Park, Illinois som min far och hans syskon. Jag avgudade verkligen Hemingway när jag studerade journalistik. Nu skyr jag honom som pesten på 16
grund av hur han demoniserade Zelda i sin memoar En fest för livet. Och på grund av hur han behandlade sin fru Hadley. Hon blev, kort sammanfattat, avvisad. ( Jag befinner mig nu i en annan sammanslutning. Det är en sammanslutning av glömda eller utsuddade fruar. Jag betalar fordringarna dagligen.) I Cleveland förbjuder den lokala bibliofila föreningen uttryck ligen kvinnor att bli medlemmar. John deltog på ett möte in bjuden av sina kollegor vid Oberlin. (Det gjorde mig inte glad.) En sådan kvasihemlig förening för rika vita män med bisarra ritualer, möten i stora viktorianska hus. Scenerna som inleder Virginia Woolfs Ett eget rum, hennes återgivning av de materiella förutsättningar som tillåter en kvinna att skriva, att skriva bra. Hennes scener belyser hur kvinnor blir bannlysta från platser och bibliotek och matställen på det fiktiva colleget Oxbridge, och hon visar att en kvinna på den tiden blev bannlyst från alla offentliga platser där samtal och socialisering och högre undervisning ägde rum, platser som enligt Woolf är viktiga att ha för att man ska kunna röra sig i det inre och kunna tänka sådana upplysta tankar som främjar Stora Texter. Denna typ av segregering är bekant för den litterära modernis men med sina kotterier och sällskap. Mest berömd var Gertrude Steins salong på 27 Rue de Fleurus. Stein brukade umgås med Hemingway och Fitzgerald medan Alice B. Toklas småpratade med fruarna i rummet intill. Gertrude Stein som buktalade Alice i Alice B. Toklas självbiografi (hade hon någon som helst känsla för det ironiska i ojämställdheten? Jag vet inte): Hon talar till de stora, medan jag pratade med fruarna och älskarinnorna. Å, men det de hade att berätta.
17
S e d a n vi flyttade hit har jag så klart läst om Madame Bovary. Jag är Madame Bovary när jag läser Madame Bovary. Leda, känslornas överdrifter. C’est moi. Jag är Zelda. Jag är Vivien(ne). Zelda och Vivien(ne) var båda uttråkade i sina nya liv som gifta kvinnor med generationens litterära profeter. Båda led av samma sjukdom som Madame Bovary fram tills att de diagnostiserades med andra mer olycksbådande och behandlades för ännu mer olycksbådande. »Vivien var fortfarande sjuk och led av nervösa huvudvärker och sömnlöshet som utan tvivel förvärrades av det faktum att medan hennes make hela tiden jobbade aktivt hade hon väldigt lite att göra och blev uttråkad.« Gud, vad det är tråkigt här. Fast i provinsen. Romanförfattaren Jean Rhys bungalow i Cornwall där hon tillbringade sin exil, under många år av fattigdom och mörker skrev hon fram sin hjältinna i Sargassohavet, gjorde en omskrivning av den galna kvinnan Bertha Mason i Jane Eyre. »Alla de tråkigaste böckerna som har skrivits har slutat sina liv här«, skrev hon i ett brev till sin dotter. Jag måste komma så långt bort som möjligt. Måste fly från stilla stående, misär. Ändå är jag här, fastfrusen. Jag känner släktskap med Eliots aboulie. Jag vet att jag vill lämna denna instängda stad så snart som möjligt. Jag är säker på att om jag inte gör det kommer jag att dö. Jag tänker på Madame Bovary. »Hon hade lust att resa, eller flytta tillbaka till klostret. Hon ville både dö och bo i Paris.« 18
Jag börjar läsa om Anaïs Nins dagböcker, både de redigerade hon publicerade under sin livstid, och sedan dagböckerna med allt sex (som jag förstås föredrar). I berättelsen som Anaïs väver genom oräkneliga dagböcker är hon en befriad kvinna som till slut flyr från förtrycket i den provinsiella miljön. I sin version utelämnar hon Hugo, hennes bankir till make, som försörjer hen ne. Enligt Nins levnadstecknare trodde de amerikanska hemma fruar som vid tiden läste Nins dagböcker att de fick tillåtelse att lämna sina äktenskap och de kände sig sedan förrådda när de fick veta sanningen. Jag antar att jag skulle kunna plocka bort John ur den här redo visningen helt och hållet – men vem skulle då tro på att jag befann mig i Akron av egen fri vilja? Medan jag bor här utvecklar jag ett begär efter att gå i analys, troligtvis på grund av allt jag läser av Anaïs Nin, Nin som hade en affär med sin analytiker, Otto Rank, han som skrev en bok om konstnären. Kanske är det här en längtan efter att bli tolkad som en litterär karaktär. Jag talar in ett meddelande på Clevelands psykoanalytiska centers telefonsvarare. Jag leker med tanken på att studera till psykoanalytiker och bli en feministisk analytiker för plågade, excentriska konstnärer. Som Julia Kristeva. Sylvia Plath som övervägde att doktorera i psykologi. En kvinna från centret ringer upp mig och jag ändrar mig och ringer aldrig tillbaka igen. (Jag inser att de dyra sessionerna skul le ägt rum dagligen, jag har ännu inte kommit på hur jag skulle ha hanterat den fyrtiofem minuter långa bilresan, vill förresten inte köra här över huvud taget.)
19
J a g vaknar och läser trots att Nietzsche säger att det är fånigt. En sorts narkotika, läsning. Jag läser med handen ner i byxlin ningen – onani är mitt sätt att läsa. Ibland känner jag mig skyldig när jag för mina smorda fingrar över biblioteksböckerna. När jag läser Anaïs Nins dagböcker och Henry Millers Kräftans vändkrets sida vid sida får det mig att vilja ha affärer, trots, eller kanske just på grund av, min intensiva kärlek till John – tidigare idealiserade jag modernismens öppna förhållanden, triangelför hållandet mellan Anaïs, Henry och June, Bloomsburys fria kärlek, Bowles som delade allting förutom säng. (I London åtrådde jag en filosofistudent med änglalikt ansikte.) Även jag vill ha ett sinnligt uppvaknande utanför äktenskapet, som Emma Bovary eller Edna Pontellier i Kate Chopins Uppvaknandet. Hustruskap något att besitta. Jag vill inte vara besatt. Jag vill vara fri. Som Charlotte Brontë projicerade sin längtan efter upplevelser på sin hjältinna Jane Eyre, som Virginia Woolfs kritik i Ett eget rum – förutom att jag, när jag läser dessa böcker, i stället för att vilja resa runt världen för en stund vill knulla världen – en litterär nymfomani. På grund av den mytiske förföraren som frammanas genom Nins dagböcker har jag alltid fantiserat om att ha en affär med Henry Miller, kåte Henry Miller som inte kan hålla händerna i styr, som kommer att trycka upp mig mot en fåtölj, som kommer att knulla mig så att jag förblir knullad. 20
Under andra delen av Bowles smekmånad i Paris gick Jane ut sent på kvällen, strök omkring på gatorna, i de lesbiska barerna. Jane Bowles som älskade att vara i slummen liksom Baudelaire, som Vivien Leigh kanaliserade Blanche DuBois. Utanför en klubb kom en hemlös man med skamliga förslag varje natt. En tid senare såg hon ett fotografi på mannen i litteraturdelen av en dagstidning. Hennes glömde man på bakgatan – Henry Miller. Tvångsmässigt börjar jag läsa historiska kärleksromaner som research för en roman, som handlar om en hemmafru vid namn Emma som inhalerar historiska kärleksromaner för att döva sig själv. Under flera dagar är jag omtumlad och klarar inte av att läsa någonting förutom dessa kärleksromaner. (Mina favoriter är kärleksromanerna från början av 1800-talet, kostymdramer, som Jane Austen med sex.) Plötsligt blir jag allergisk mot allting som är mer intellektuellt. Dagtid ser jag på TV på datorn när jag egentligen ska skriva, bäst gillar jag såpoperor för tonåringar. Jag blir som ett spöke på fanforum där man hela tiden analyse rar karaktärernas motiv samt »relaterar« specifika karaktärer, en variant på »relation«, alla är så passionerade över karaktärerna att de är helt säkra på att det är ödesbestämt att de ska vara tillsammans. Vi har blivit inbjudna till två professorer i historia på Thanks giving. Merparten av maten kan vi inte äta eftersom vi är veganer, och jag har också haft fruktansvärda problem med matsmält ningen på sistone. De har gjort fyra sorters tranbärssås. Det är det enda som vi kan äta och värdarna ler förväntansfullt mot oss. En innehåller tequila. Jag slickar darrande av skeden och tänker på Emma som slickar botten av glaset när Charles tittar för djupt i det. Det finns en ung man där, en jazzpianist med själfulla ögon. Jag inser att han skulle kunna vara deras marijuanalangare. Jag kommer på mig själv inbegripen i en lätt flört med honom. Min mage krampar. Jag tyngs av maten. Han skulle kunna vara min Leon, jag sitter frånvarande och drömmer. 21
Prackade Tom på Bertrand Russell Vivien(ne) för att hon skulle få någonting att göra? Här är jag någons hustru. Det är så jag blir presenterad. Inte som författare. Utan hustru. (Ingen verkar bry sig om att jag är förfat tare och väntar på publiceringen av en tunn nervös roman.) Alla är mycket mer fascinerade över Johns karriär. I sin källarlokal omges John av högar av läderbundna volymer, böcker som ser brända ut, på ett flertal språk, ett Babylon. Eliot studerade språk när han jobbade på Lloyd’s Bank. Jag älskar att titta på John när han fingrar på en bok, läser sidorna, spår den, talar dess hemliga historia. Han kan så lätt glida över i den charmerande pedanten. Min professor X , som Woolf kallar akademins patriarker i Ett eget rum. Vivien(ne) i undervisningen om viktoriansk litteratur som Tom höll för vuxna från arbetarklassen. Hennes uttryck var hänryckt, andäktigt. Hon offrade allting för honom, för hans möjliga genialitet. Jag inser att man blir en hustru trots gemensamma försök till ett jämlikt förhållande, så snart som man går med på att flytta för honom. Man placeras in i den feminina rollen – blir en bricka i spelet. Så snart som man låter tornadon svepa in i hustruskapets självförnekelse. Det gjorde jag från början, för nästan ett decen nium sedan, när jag sa upp mig från mitt jobb som redaktör för en veckotidning för att vi tillsammans skulle kunna flytta till London där han skulle läsa bokhistoria på avancerad nivå. Jag skriver den här boken om skugghistorier. Dessa historier om böckers skuggor.
22
S y lv i a P l a t h fascinerades av figuren dybbuk, den vandran de, okroppsliga själen i judisk mytologi. Vanligtvis självmördares själar. En dubbelgångare, dybbuken. Anne Sexton som trodde att hon var Edna St Vincent Millays reinkarnation. »Det finns också rapporter om människor som i sina drömmar ser verkliga händelser i andra människors liv, både tidigare och framtida.« Den galna hustruns resa från övertygad till intagen. »Vi är gifta. De sibyllinska papegojorna protesterar mot gung ningen i de första bobbade huvudena i Biltmorelyxens panel« – F. Scott och Zelda Fitzgerald, »Show Mr. and Mrs. F to Number – « Zeldas ord men en gemensam byline. Han fångar upp hennes bon mots, hennes underliga formuleringar, på små pappersbitar, baksidorna av kuvert. Hennes dagböcker innan hon blev gift. En Mrs. Vivien(ne)s litterära alter ego Sibylla. De sibyllinska papegojorna. Ett par vackra fåglar. Zelda och Viv, vilda flapprar som skänkte ord till sina skrivande makar. Vi är gifta. Ett bestämt ställningstagande. En förklaring. Det berömda fotografiet på Fitzies: blanka lejonansikten, särdrag 23
som blandas med varandra. Båda är så stoiska och självupptagna. De spelar en roll. De är de berömda grälande Fitzgeralds. Nästan incestuöst. Om Vivien(ne) och Tom skrev en levnadstecknare: »Båda kände en Narcissusaktig likhet i den andras närhet.« Vår deliriska duo. Vi är allt för varandra, syskon, föräldrar, nära vänner, älskare, fiender… Vad vill du egentligen skriva? frågar John mig. Vi befinner oss på en bar i Bucktown i Chicago. Vi har precis träffats. Vi har ännu inte tillbringat någon natt tillsammans, men så snart vi har gjort det kommer vi under flera år aldrig att tillbringa nätterna isär. Jag skrev tvåtusenfemhundra ord per vecka för en tidning genom att kasta ur mig kvickheter i krönikor och artiklar som något slags chick lit-version av Dorothy Parker eller Renata Adler. John är redaktionschef för en lokal litteraturtidskrift. Dagtid jobbar han med välgörenhet för en kulturförening. Inledningsvis under vårt dejtande skrev jag sarkastiska personliga krönikor under pseudo nymen Janey Smith (en blinkning till Kathy Ackers antihjältinna) som han hjälpte mig att redigera. Så snart vi träffades gjorde jag honom till en karaktär. Vad vill jag egentligen skriva? Jag vill skriva romaner. Eftersom det är vad man förväntas skriva, åtminstone om man skriver. Ring Lardners spydighet: »Mr Fitzgerald skriver nyskapande romaner och Mrs Fitzgerald är en nyhet.« Jag vill bli tagen på allvar och mest av allt vill jag att han ska ta mig på allvar. (Jag träffade honom innan jag blev en röra av sidor och en vind eller ett ord kunde riva sönder mig.) Är det sant att jag när jag träffade honom visste att han var min 24
redaktör? Jag är Hilda Doolittle som snart kommer att byta namn till H. D. , Imagiste av Ezra Pound. Jean Rhys som föll för Ford Madox Ford, Jane Bowles, alla de andra. Toms markeringar i Vivs anteckningsböcker och senare som officiell härskare över Djuna på Faber & Faber. Jag går i sömnen genom 1920-talet med bläckfläckiga händer och en samling klockhattar och min begåvade fascist till make. Klockhatten med spännet som jag köpte i en butik innan vi res te… Vi bestämde att det var min bröllopshatt. När Jane först träffade Paul sa hon till en vän att han var hennes fiende. När hon träffade den unge kompositören hade hon kort hår och rökte små kubanska cigarrer. Sylvia tog ett bett av Teds äppelkinder. Edenskt. Profeter och profetior. Jane och häxaktiga Cherifa. Madame Sosotris i Eliots svit. Sylvia och Teds ouijabräde. Zelda till Scott i ett av sina brev: »JAG V I L L gifta mig med dig – även om du tror att jag ›fruktar‹ det – jag önskar att du inte hade sagt så…« Vivien Haigh-Wood och Thomas Stearns Eliot gifte sig på Hampstead Register Office 1915 efter att ha känt varandra i tre månader (hon hade förkortat sitt namn, men skulle komma att förlänga det igen senare). Det var en hjältemodig insats – Ezra Pound hade pressat Vivien(ne) att gifta sig med poeten för att han skulle kunna stanna i England, på samma sätt som han se nare tog upp sin genialitet. Vi härmade Eliots. Gifte oss snabbt i en känsla av ädelt äventyr (de hade känt varandra i tre månader, vi hade känt varandra i nio). Vi som skulle leva märkvärdiga liv. Vi som skulle vara 25