9789188769305

Ur ett mรถrker nรฅgon gรถmt

11 Lille Rickard Oscarsson står först helt stilla mitt i stanken, så som både stora och små människor står när allt liksom blir för mycket. Så där som när behovet av ett beslut är så stort att just därför ingenting händer. Han lyssnar förtvivlat omkring sig, hör sina korta, snabba andetag, hör blodet dunka i tinningarna. Hör ingenting annat.

Ute har solen som i ett slag täckts av tunga, blågrå moln och nästan inget ljus alls sipprar längre in från världen utanför. Den värld där doft av regn nu anas, där gulnade löv sakta faller ifrån höstklädda grenar och där några av löven lägger sig till ro vid en gammal damcykel med ett stycke rött lakan sakta svajande från styret. Den värld som finns bortom bastanta väggar utan fönster, massiva portar, kedjor, bom och lås.

Stanken stiger kväljande upp från svärtan nere i schaktet.

Rutten, infekterad luft. Han lyser vilt omkring sig med lampan men skuggorna flyr inte, de bara flyter undan just där strålen träffar och väller genast tillbaka när den far vidare. Det är en mycket dyster plats, den där nu en liten pojke står och slåss mot mörker med en lampa.

Ingenting kan höras, utom snabba små andetag. En liten backar tyst och långsamt bort ifrån schaktet ner i underjorden,

102

håller lampan mot mörkrets öppning. Ljuset blänker lite i ett sönderslitet stålgaller.

Så hörs ett plågat gnisslande från schaktets mörka djup.

I lampans sken rister de rostiga hissvajrarna till och sträcks.

Någonting börjar klättra. Skrapande ljud. Klor emot metall.

Förklaringar tar slut ibland, kvar finns bara är. Skulle inte vara, men är ändå. Ett litet ord, men det tyngsta som finns. Var betyder innan, blir betyder sedan. Är betyder nu.

Den lille vill fly men stirrar som förhäxad på de spända vajrarna. Han måste bort men vågar inte vända sig om utan backar för fort, för långt, och även om lastbryggan bara är en pojkhöjd över golvet slår han sig illa när han faller ner ifrån den. Med skrubbsår, huvudvärk och en spricka i höger ankel försöker en liten att resa sig upp i dunklet. Lampan slog hårt i betongen och rullade spräckt och slocknad bort.

Himlen utanför har mörknat ännu mer. Ögonen är ännu bländade av lampans sken. Rickard kommer sig upp, lyckas ställa sig på sin friska fot och balanserar bara med den onda. Ladan är alldeles tyst igen, trots att en liten lyssnar mer än någonsin förr.

När synen försvunnit är ljuden allt.

Så faller tungt och häftigt regn på tak av rostig plåt och den mörka världen där under dränks i dånande smatter.

En liten hoppar på sitt friska ben ditåt han tror att dörren finns – han gråter nu, men det gör himlen med och allting dränks i det tunga smattrandet därav. Genom tårarna ser han sig om, unga ögon anpassas alltjämt fort och nu anas åter omgivningen svagt. Svärtan har åter fått konturer. Ljuset räcker precis för att se två vackert skimrande punkter som ser på honom genom skugga och smatter.

Så klättrar något väldigt stort ut ur ett mörker någon gömt.

På både frisk och trasig fot rusar lille Richard mot dörren, den som leder till en bred korridor och dörrlösa rum fyllda med märkligt skräp. Genom denna dörr far den lille så fort att han

103

smäller huvudet i ett handtag som sticker ut. Blod av tårar spätt forsar nedför ansiktet och smakar tjockt och salt. Dörren slår igen med en smäll. Ingenting hindrar den.

En ganska kraftig regel sitter mitt på dörren, den är trög men det lyckas honom ändå att skjuta in den i karmens fästen. Så stark som han är nu kan man inte tro om någon som bara är nio år.

En liten faller ihop i hörnet och blundar. Ingenting bankar på porten, ingenting händer. Det enda som hörs är regnet.

Här är ännu mörkare än i ladans stora rum på andra sidan, inte helt kolsvart men mörkare. Det enda lilla ljuset faller ner ifrån trappan upp till loftet. Rickard vet att han måste fortsätta.

Uppför trappan och ut genom den bortrivna plåten, ner till cykeln och hem genom skogen. Så långt, så långt. Nu gör allting så ont igen. Hopkurad och ensam i ett mörkt hörn där inget händer och ingenting hörs, utom smattrande regn. På andra sidan dörren finns något som alla mödrar betygar inte finns, som inte ska finnas. Inte någonstans.

Upp på skadat ben kommer en blödande liten pojke och han är så fixerad vid den stängda dörren att han inte tänker alls som han brukar. För hade den lille varit som vanligt hade han kommit ihåg att dörren hela tiden varit stängd, han fick ju öppna den för att komma vidare förut. Björken bar stora sår av klor, plåten på taket var bortriven, men dörren var stängd.

Ljuset från trappan upp till loftet fylls av skugga. Att dörren är stängd spelar inte minsta roll, för ladans stora rum sträcker sig ända upp till yttertakets nock och därifrån är det helt öppet till takloftet för någonting som kan klättra upp med hjälp av klor.

Nerför trappan kommer något som inte ska finnas och med det väller stanken in i korridoren. Den breda korridor där en blödande och tårögd liten pojke står tryckt emot en dörr han själv har stängt och reglat. Här är nästan helt mörkt. Nästan. Ack så lite ljus räcker till att skimra i vackra ögon stora, mitt i det vidriga anlete som närmar sig från vägen ut. Däri kastar ljuset åter all den vrede, avund, sorg och ömhet.

104

Sedan bara står de där, ögonen, och ser på en liten människa.

Och den lille ser skälvande tillbaka in i ögon som inte längre känns så fruktansvärda, som går att känna igen. Långsamt försvinner mörkret i de själens fönster som de är. Vreden bleknar och avunden mattas därinne bakom vidrigt skal, istället sipprar skam och smärta fram.

En liten är plötsligt inte längre lika rädd. Det är väldigt, väldigt ledsamt, men mod strömmar åter i ynkligt bröst när sårbarhet förnims.

Så minns den lille sitt svärd.

Och vad gör kung med svärd som framför drake står? En liten hjältekonung fylls av hjältedåd, alltmedan draken står tyst framför honom och gråter. Kung Rickard Lejonhjärta samlar sig.

Det stora huvudet framför är sänkt, inuti de vackert skimrande ögonen vinner sorgen sakta över vreden och beslutsamheten. Övertygelsen vacklar, ögonen blir varmare.

Konungen smyger handen ner emot sin täljda gren och får ett stadigt grepp. Så ser huvudet ömsint upp mot honom, ber liksom om ursäkt för sin vidrighet. De stora, vackra ögonen lägger märke till träbiten i den lilla handen men reagerar inte på barnets leksak.

Då sliter hjältekonungen fram sitt svärd och sticker med all sin lilla kraft emot allt det vackra skimret. Sorg och värme byts mot förvåning, förvåning byts mot smärta, smärta blir förtvivlan. Men förtvivlan bara fladdrar förbi, glimmar till som ljus gör i ädel sten, och försvinner. Kvar finns ingenting för ljus att glimma i.

Någonting som inte ska finnas ser upp mot himlen med ett enda öga, tjuter av smärta alltför stor för att bara vara fysisk mot det mörka tak som är i vägen. Det andra ögat är ett grötigt, sårigt hål. Allt varmt och ömsint skimmer är till slut bekämpat, av ett barn med svärd av trä. Ögat som är kvar ser sedan åter på en liten.

Snabbare än ormens hugg sluter sig vidriga käftar runt litet bröst nyss fyllt av hjältemod och en liten hinner inte känna mer 105

än kraftigt tryck när alla tänderna skär in och gör hål på allt därinne. Det går inte att andas, sugande och sörplande dras delar ut och förtärs. Hud sjunker in mot ben som knäcks. Ljudlöst skriker små lungor utan luft. Små ben sparkar häftigt först, men upphör snart när allt blod försvunnit och vävnaden börjar lösas upp. En liten hjältekonungs ena arm och huvud hänger kritvitt, slappt och alldeles tomt ur drakens gap.

Ett enda öga ska aldrig varmt och ömsint skimra mer, där synes skimmer av annat slag då det förtär ett barn. Så slutar än en gång kung Rickard Lejonhjärta att finnas till, men den här gången finns lille Rickard Oscarsson inte heller kvar. Bara en pöl, lite stänk och ett brutet svärd av trä på golv av kall betong.

Och en gammal damcykel med ett stycke regndränkt rött lakan sakta svajande från styret, där den står bland vackra löv som dött.

106

XII Han klarade natten. Det hann bli tidig morgon i världen som gick fel och inte längre finns, men i tidig morgon kom de.

Doktor Renner hörde bilen, stor och svart. Såg genom fönstret hur den stannade rakt utanför.

De såg även de, såg upp mot arbetsrummet ovan.

Doktorn närmast föll åter ner i sin skrivbordsstol där han vakat natten ut. Pistolen satt fortfarande i handen, hade liksom vuxit sig fast. Han hade inte ens känt den förut, så välbekant var vikten. Nu blev den nästan tyngre än han orkade bära. Ingen chans fanns att undkomma, ingen alls. Vetskapen om vad som sannolikt väntade på slutet av den färd de skulle erbjuda täckte sinnet som en tjock, våt filt. För den vetskaps skull hade han aldrig lagt pistolen ifrån sig.

Självförsvar kan vara många ting, tänkte doktor Renner och matade en patron i loppet. Han gläntade på ytterdörren. Där nedifrån hördes en port smälla. Tunga steg, inga röster. På fjärde våningen låg lägenheten och trappan hade så många fler steg än doktorn någonsin förut lagt märke till. Så många steg.

De som gick, de gick långsamt. Ingen stress, trots att de visste att han sett dem. Någon började vissla, en mycket bekant melodi steg vacker och sorgsen ifrån trapphuset tillsammans med doften av tobaksrök, och till tonerna från trappan kom äntligen 107

lugnet över honom. Det lugn som kommer när ett beslut är fattat, när tvivel inte längre finns.

Han kände sig ett ögonblick nästan pånyttfödd i sin återfunna handlingskraft, innan känslan drunknade i en ironi så bitter att sorgen återkom lika fort som den försvunnit. Men han tvivlade inte mer, tvivlet kom inte åter. Den sorgsna doktorn stängde beslutsamt ytterdörren, låste omsorgsfullt och stirrade sedan tomt på den solida barriären.

En dyr dörr, en kraftig dörr. All den tid en flyktande behöver för att aldrig mera kunna kommas åt.

– Mitt hem är min borg, sade doktorn till dörren.

Så skulle han precis slänga upp pistolen till tinningen och tycka av, när dörren till matsalen bakom honom splittrades. In i doktor Renners borg vällde de som smugit sig upp och klättrat över ifrån grannens balkong medan den stora, svarta bilen stal hans uppmärksamhet. Med yrande träflisor kom soldater och sparkade honom med kängor omkull. Doktorn försökte kämpa emot men kängorna trampade honom foglig. Alla hans vita tänder låg kvar i röda stänk på golvet när de bar honom därifrån, fast han behövde inte några tänder mer, inte för det de skulle ha honom till, så det gjorde ingenting.

108

12 Ägarbostaden är helt i kontrast till museet. Den har en stor altan mot ängen till, med gärdsgårdar, rösen och graninramning i fri vy. Därifrån går en större glasdörr in till det öppna köket där panoramafönster låter sagda vy skina in till matbordet. Detta hus är väl renoverat, oväntat modernt och väldigt gemytligt.

Godsägare Lehman tar imponerad ett snabbt varv, placerar påsen där den kan stå och kyla av sig något efter färden, slår sig till ro i köket och suckar belåtet.

Det har varit en lång och i allt väsentligt mycket givande dag.

Som dessutom håller på att ta slut, ser han när han tar sig tid att uppmärksamma både klocka och tynande ljus. I matväg finns inte mycket i kylen, här har man varit och plockat ut uppenbarligen. Inte så bra, proviant av det slaget hade han ju blivit tvingad att prioritera bort då eget transportmedel lyst med sin frånvaro. Gubbens bilnycklar hänger dock ogömda i nyckelskåpet så logistiken inför morgondagen är ju redan löst på bästa tänkbara sätt.

Det reder sig, tänker Nils och hugger förnöjt in på påsens innehåll, trots att det inte är optimalt tempererat efter att ha burits omkring på så länge.

Efter en inte helt liten stund av gemytlighet och reflektion tar han ännu en lov och får i hallen syn på ett inramat fotografi.

109

Med stora ögon skådar en bedårande, pytteliten och linblond Nils in i kameran från morsans unga och väldigt smäckra arm.

Otroligt, helt otroligt.

Morsan var inte en av de som nostalgiskt ville minnas bättre tider, långt ifrån faktiskt. Inte ett fotografi fanns i minne ifrån då, så med oförblommerad häpnad och mycket opassande tankar står Nils Lehman och stirrar på sin mor. Ofta en underlig känsla, den när barnet inser hur lite som egentligen känns till om föräldrars liv i unga år. Morsan, som för honom sett sina bästa dagar någon gång runt förrförra sekelskiftet, är rasande vacker. Så där förstummande, ojämförligt vacker som nästan inte kan vara på riktigt. Och lycklig. Morsan ser lycklig ut. Hon strålar.

Som en jävla ängel.

Han plockar ner fotografiet och vänder på det av något oklara skäl. Blir ett i slag sur. På baksidan står nämligen inte ”Elizabeth & lille Nils” i slarvig blyerts, istället står ”Elizabeth & lille Nisse” i slarvig blyerts. Hur mycket han än försöker är det visst omöjligt att komma undan det förbannade smeknamnet. Men kärt barn har väl många namn, Nils Pils sätter så omsorgsfullt hans tillstånd tillåter tillbaka fotografiet och återupptar sin lov. Efter en sista blick på sitt bombnedslag till morsa, en helt annan människa än den han känt – ändå precis samma.

Snudd på otroligt att ha klarat sig från oidipuskomplex, konstaterar Nils tacksamt och låter tanken snudda vid sedan länge glömda frågor. Exempelvis vart fadern, den egna personens själva upphovsrättsinnehavare, egentligen blev av? Med tanke på den obefintliga attraktionskraften hos minnets morsa, liksom på hennes umgängeskretsar, har han alltid tagit för givet att det varit ren ynnest att slippa spermaspridaren. Nu ses ju saken i ett helt nytt ljus, morsan ser prinsesslik ut och vart fan tog prinsen vägen? Föga ger förstås lösa funderingar, hon skrämde väl bort stackarn med hysteri och självömkan?

Fast …

Slutsatsen känns felaktig. Skönheten till morsa på bilden 110

har för varma ögon för det. Allt som gäller fadern har i alla år varit tabu och efter ett tag slutade han bry sig. Nu vet han inte längre, vad hände egentligen? Varför blev morsan ett vrak? Bara hennes leende på denna bild hade kunnat ge henne vad som helst. Tanken ger upphov till ett flyktigt vemod, det ligger något mycket obehagligt över alltsammans – han kan nästan känna det.

Men, mat är också viktigt. Gåtor löses inte på tomma magar.

Loven tar honom så småningom till källaren och där finns ingen hejd på skatterna. En av källardörrarna leder nämligen till ett skafferi fyllt av rökta korvar, lagrade ostar, sylt, potatis, ägg och massor av annat i den vägen. Hemgjort minsann och bättre kan det knappast bli för den som svulten är. En annan dörr leder till vedkällaren, men där tränger en obehagligt sötaktig stank igenom den tydligare doften av såpa och undanstädande. Nils stänger fort igen.

I köket osar och fräser pannor och kastruller snart hemtrevligt, han bryr sig dock inte riktigt om att duka ordentligt utan plockar istället en helt ny tallrik för varje smakbit. Mitt i ett vildsint styckande av en gårdsystad hårdost lyckas en synnerligen stor och vass kökskniv skära upp ett smärtsamt hack i höger tumme, offret ser förskrämd på gärningseggen där den blänker ondskefullt i kökslampans sken och låter den ligga kvar på bänken där han tappat den. Väljer en mindre och mer ofarlig kniv istället. Disken kan med fördel ordnas upp en annan dag när rörelserna är bättre koordinerade, anser den gode godsägaren grumligt. Här någonstans tar sömnen överhanden från begäret och han slocknar belåtet utsträckt på kökssoffan, med en stor fläck sylt och lite äggvita på sin naggade jeansjacka.

Nära gryningen, när natten är som allra mörkast, då vaknar Nils Lehman med sprängande huvudvärk och märker att han fryser. Regnet vräker oförminskat ner utanför och piskar takpannor och fönsterglas. Lampan i köket är på men skenet gör natten utanför ogenomtränglig. Skapar ett skal av ljus i allt mörker så kontrasten stänger allting annat ute. Det är kallt. Regnet 111

hörs oerhört tydligt, smattrar som om det föll inne i köket.

Vinden slår ytterdörren hårt och dovt mot räcket till entrétrappan. Ännu en gång, sedan ännu en. Luften känns fuktig.

Nils kommer huttrande på fötter och vacklar ut mot hallen.

På sin väg snubblar han till och trasslar in foten i ett genomblött lakan med ett litet spänne fäst i ena hörnet. Han sparkar svärande bort det med sin omedelbart dyngsura strumpa och råkar samtidigt stiga på en vält kastrull med smält ost som också ligger på golvet. Ett flertal glas- och metallförpackningar i flaskoch burkformat bidrar till röran. Det stinker så mycket att han inte blir förvånad när ytterdörren visar sig stå vidöppen, fast han inte för sitt liv kan minnas att han varit uppe och vädrat.

Det våta lakanet med spänne dyker upp i sinnet.

Ett rött lakan.

Som han sett förut minsann, även om det cyklade förbi rätt fort.

– Vandal! utbrister Nils trött för sig själv i sin trögflytande tankevärld, bestört över den otyglade ungdomskriminaliteten på orten. Han orkar dock inte göra det minsta lilla åt saken just nu, utan drar istället igen dörren och glömmer trots intrånget än en gång bort att låsa. Stapplar in mot sängkammaren. Stupar med huvudet före in under överkastet och försvinner in i dimman en stund till.

Där ligger sedan Nils Pils reflektionslöst och slumrar, alltmedan regnet tvättar alla spår och avtryck från världen utanför.

112

XIII Doktor Renner fanns inte längre. Liksom så många andra fick han inte stanna kvar i världen som blev fel och inte längre finns.

Att han var långtifrån ensam i att ifrån denna värld fördrivas såg han ändå som en sorts tröst, i princip alla han älskat och känt hade ju redan gett sig av och således väntade ju eventuellt en gedigen vänskapskrets på honom där bortom allt. Han tvingades dock göra en sista sak först, tvingades lämna ett sista avtryck på världen som gick fel, som bara herr doktor Renner i hela den felande världen kunde lämna.

Tyvärr var det ju inget bra avtryck.

Precis innan hädanfärden blev doktorn tvungen att för sig själv erkänna vådan av en del saker som åstadkommits i det senaste. Förlåtelsen är lyckligtvis både stor och vacker och därför hade han ändå närt visst hopp i ödesstunden. Allt fick bli som det blev helt enkelt, inte mycket att göra åt. Speciellt ont gjorde den som tur var inte heller, själva hädanfärden, det hade gjort mycket ondare när de sparkat ut hans tänder. Ner på knä på ett kallt golv utan dagsljus, lite ljud från någon bakom ryggen på honom, en knall och så var det svart för alltid. Inget mer med det. Inget dramatiskt alls.

Men slutet smärtade honom givetvis ändå för det är ju sällan trevligt att tvingas dö. Särskilt när han som sten på börda 113

ÄR NILS LEHMAN en morgon vaknar upp till ett oväntat telefonsamtal, halkar han yrvaket på sin pilsnerdränkta vardag och trillar in i en helt ny och glimmande verklighet. Rik som ett troll på mindre tid än det tar att hälla i sig en pilsner och godsägare dessutom, saker och ting börjar arta sig i livet och han beslutar sig förväntansfullt för att utforska sina nyvunna tillgångar. Mitt ute i mörkaste skogen.

N

Men allt är inte guld som glimmar. I Nils nya verklighet är saker och ting inte riktigt som vanligt och tyvärr är ovanligheter inte alltid något bra. Och så är det ju det där med oförklarligt mycket pengar, sådana kommer alltid någonstans ifrån. Ibland ifrån dunkla, dolda platser som inte tål solens ljus. Ibland ifrån resterna av en värld som blev fel och inte längre finns. Ibland ända nerifrån ett mörker någon gömt.

www.vistoforlag.se ISBN 978-91-88769-30-5

9 789188 769305