9789187001802

Fรถrsta delen av

Dimmornas folk

Svart passion Annika Banfield

Fรถrsta delen av Dimmornas folk Svart passion

Fรถrsta delen av

Dimmornas folk

Svart passion Annika Banfield

Tidigare böcker av Annika Banfield Döden Lurar, Lura Döden (1969) Liket går vidare (1970) Bara en tonåring (1970) Glaube, Hoffnung und Liebe der Marie L (1975) Ich will das Kind behalten (1976) Svarta Katten – Själens tysta budskap (2001) De kallar oss ”Indianer” (2004) Svarta Katten – Moder jords tysta budskap (2005) Svarta Katten – Livets Lapptäcke (2006) Den vita buffelkvinnans folk (2007) Röster från buffelkvinnans folk (2007) Kvinnan i Klippan (2008)

Dimmornas folk – Svart passion Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Annika Banfield © Grafisk form och sättning: Katrine Kolström, Idus förlag © Omslagsfoto: iStockphoto och Dreamstime Första upplagan Tryckt av Inprint, Lettland 2013 ISBN: 978-91-87001-80-2

Förord

Mitt mål har varit att ge vampyrälskande ungdomar en bok framarbetad av de själva och baserad på deras egna önskemål om vad en bra vampyrberättelse skall innehålla. Därmed vill jag framföra mitt stora tack till alla ungdomar jag haft kontakt med på Internet och de som jag fått nöjet att träffa under inspirerande vampyrdiskussioner på Göteborgs caféer och skolor.

Några personer vill jag dock tacka alldeles extra: Elisabeth Bjälkemo, lärare på Hvitfeldtska gymnasiet, som varit min kontaktperson på skolan, fyra elever på Hvitfeldtska – Jade Severn, Ida Esborn, Rebecka Alkroth och Andrea Niklasson – som gav mig så mycket inspiration under skrivandet av boken samt även läste och utvärderade det färdiga manuset och Hvitfeldtskas vaktmästare Richard Bergius, som visade mig skolan och gav mig förslag på var man kunde gömma en vampyr.

Tack även till Marie och Mathilda Gomes de Pina, Sandra Skoglund, Eva Koning och Vivianne Balk som hjälpt mig med idéer och åsikter. Och ett stort tack till lajvföreningen ”Kindred Society” i Göteborg för ovärderlig hjälp i samband med lanseringen.

Avslutningsvis vill jag hedra en i mitt tycke fantastisk skådespelare och man, vars rolltolkning av Dracula påverkat många generationer – Sir Christopher Lee. Han har fått stå som förebild för bokens vampyrledare ”Greven”.

Annika Banfield

Hur vaknar man frĂĽn en mardrĂśm om man inte sover?

Prolog

En smal strimma ljus sipprade fram över de ojämna stenblocken som utgjorde trappan ner till underjorden. Hundratals människor hade passerat ner för den där trappan, släpats, dragits, tvingats utför, mot det kompakta mörkret. De hade skrikit. Till ingen nytta. Och när trappans hårda kanter träffade deras sargade kroppar var skräcken gastkramande. De visste att de aldrig mer skulle få se dagsljus.

Men det där skedde för många hundra år sedan.

Ljuset, som lyckades tränga sig ner över de första trappstegen den 21 oktober, kom från en ensam lyktstolpe vid porten. Eftersom nedgången till fängelsehålan var avstängd för allmänheten, fanns inga behov av någon större lyskraft. Inte ens under den varmaste, ljusaste sommardagen lyckades en enda gnutta dagsljus forcera sin väg ned till det innersta utrymmet.

Han satt på det smutsiga jordgolvet och lutade sig mot den skrovliga, fuktiga stenväggen. Den här miljön skrämde honom.

Fortfarande, efter alla dessa år, upplevde han obehaget av att befinna sig i denna underjordiska cell. Den andades smärta, tortyr och död.

Som om själarna fanns kvar i rummet, sargade och rotlösa, sökandes efter hämnd. ”Jag ser fram mot det här.”

Mannen mittemot honom pratade långsamt. En dov röst, en lugn och bestämd röst.

I mörkret hade han svårt att urskilja konturerna av mannen och han gjorde inget försök att komma närmare. Avståndet, ungefär fyra 13

meter, var precis lagom. Trots det noterade han en svag lukt av något han mest kunde beskriva som avskräde. Sopor. Förruttnelse. ”26 december är sista dagen,” fortsatte rösten. ”Om han inte har lyckats innan dess kallar vi honom tillbaka.” ”Han kommer att lyckas.” ”Vi ger honom en chans som inte många får. Någonsin.”

Han stirrade in i mörkret och såg konturer röra sig, en blek hand som gled över den skrovliga väggen, raspandet av långa fingernaglar på murbruket. Han rös. ”Jag förstår,” viskade han. ”Det är … det är väldigt storsint av er.”

De få minuternas tystnad fick honom att undra om han borde ha svarat annorlunda. Han tvekade inte över sin uppgift, men skräcken fanns lagrad i hans inre varje gång han blev utvald för en ny insats.

Ett felsteg, ett misstag, ett olämpligt svar – och han skulle dö den kvalfulla död han sett så många andra genomlida. Ändå kom han tillbaka. Han kom alltid tillbaka. ”Om jag har förstått det här rätt,” fortsatte han eftersom situationen verkade vara under kontroll, ”så behöver jag inte ingripa?” ”Du iakttar. Som alltid.” ”När vet vi om han klarat provet?”

En fnysning hördes i mörkret. Han ryckte till, återigen rädd att han gått över gränsen. ”Zesram,” sa den dova stämman och använde det namn han fått sig tilldelat den dag han började umgås med Dimmornas Folk. ”Du ingriper aldrig någonsin. Du iakttar. Du rapporterar. Du tjänar vårt syfte.” ”Självklart, det vet ni att jag gör!” ”Kanske han klarar sig, kanske han inte klarar sig. Vi får se.”

Zesram tvekade en kort sekund. ”Och under den här prövotiden är han alltså inte farlig för andra människor?” ”Det väljer han själv.” ”Och flickan? Kommer hon att klara sig?” ”Till dess att fristen går ut. Om han misslyckas med sitt uppdrag kan jag inte påverka konsekvenserna.” Figuren i mörkret lutade sig framåt. ”Vi har frigivit folk i tusentals år med samma regler och 14

förbehåll,” fortsatte han. ”Bara för att ni människor aldrig märker de frigivna, betyder det inte att de inte finns. Du förstår, vi raderar deras minnen. Många av de som tidigare vandrat med oss känner en dragning till Dimmornas Värld. De söker information, läser böcker, ser filmer. Deras kläder och smycken signalerar en längtan tillbaka till vårt folk. Även om deras hjärnor inte minns, finns kunskapen lagrad i deras själar.

Zesram drog ett djupt andetag. Han slöt ögonen för en kort stund, längtade tillbaka till sin lilla tvåa i Majorna, till hunden Freja som förmodligen låg hoprullad vid ytterdörren, till ett helt vanligt vardagsrum i en helt vanlig lägenhet.

Han hade spenderat oändligt många timmar vandrande fram och tillbaka, fram och tillbaka i den där tvåan, timmar då han grubblat, gråtit och svurit. De där rummen var hans trygghet och nu ville han hem. ”Det har tagit oss tusentals år att komma hit där vi är idag,” hördes plötsligt rösten där inne i mörkret. ”Ingen, absolut ingen dödlig varelse ska få hindra oss. Tiden rinner ut. Mänskligheten har fått sin chans, men de har bara 71 dagar kvar och de kommer att misslyckas. Sedan är Sverige vårt. Vårt land!”

Rösten höjdes och studsade mot gråstenen, fångades upp av det kalla jordstampade golvet och tycktes tränga sig igenom sprickorna i källarcellens väggar. Zesram, som börjat resa sig, sjönk snabbt ner på jordgolvet igen. ”Jag förstår.” ”De pratar om framtiden och tror att världen skall omges av kärlek. Eller att den skall rasa samman i ett kaos där mänskligheten förintas. Men inte ens i sin allra livligaste fantasi kan de förställa sig vad som kommer att hända. Mardrömmen överträffar deras förstånd.” Rösten övergick till ett märkligt kluckande. Ett raspande läte som möjligtvis kunde tolkas som skratt. ”Vet du,” fortsatte mannen från Dimmornas Folk, ”människosläktet är den mest korkade, överreklamerade skapelse som någonsin existerat. I massor med år pratade de om 2012 med en visshet om att något måste förändras. Så vad gjorde de? De kastade ut miljarder på tramsiga filmer 15

och böcker, ordnade kurser och diskussioner och varnade alla om att något fruktansvärt skulle komma att hända. Och vad gjorde de sedan? Ingenting! Inte. Ett. Skit!”

Mannen kacklade högre än någonsin och stanken av förruttnelse var så stor att Zesram fick stålsätta sig för att inte kväljas. ”Det är sant,” inflikade han, mest för att tillfredsställa varelsens behov av samtycke. ”De vet att de ska gå under förr eller senare och de gör inte ett jävla skit. Pengar är allt de tänker på, att bli rika på sina fantasier om hur de ska gå under. Ytliga och pengagalna. De förtjänar sitt öde, Zesram. De har fått sin chans. År efter år har de sugit ut jorden, sugit ut varandra och sugit ut all energi på bekostnad av de mest olycksdrabbade. Och nu kommer turen till oss. Nu är det vi som suger ut dem! För all framtid.”

Zesram plågades av hundratals frågor, frågor som förföljde honom i drömmarna. Han hade aldrig vågat ställa dem eftersom han befann sig i underläge och rädslan för döden gjorde honom medgörlig och foglig. Men en ny visshet började få fäste, en insikt som lugnade honom. 71 dagar kvar. Om de dödade honom i vredesmod var de tvungna att hitta en ersättare. Dessa växte inte på trän. Även om de lyckades hitta någon, skulle denna person läras upp, tränas, testas. Förtjäna tillit. Det tog tid. Mycket längre tid än två månader.

Zesram var erfaren och pålitlig. Dimmornas Folk behövde honom, mer än han behövde dem. Och det var därför han beslutade sig för att ställa frågor han tidigare aldrig vågat yppa. ”Kommer det att gå fort?” sa han och kände pulsen öka. ”Fort?”

Han svalde. ”Själva transformationen, menar jag. Blir det jordskred, vulkanutbrott, bränder, meteoritnedslag? Hur lång tid tar det? Några dagar? Månader?”

Han hade trott att den mörka gestalten skulle bli upprörd, men frågeställningen fick kluckandet och raspandet att ta nya former.

Gestalten skrattade, han skrattade tills han hade svårt att prata. ”Zesram, jag har ju sagt till dig att inte titta på de där katastroffilmerna. Hollywoodskit! Har ingenting att göra med verkligheten!”

16

Zesram förstod att planen var noga utformad, finslipad in i minsta detalj under hundratals år. Den hade diskuterats fram i mörka jordkällare i Frankrike, ensliga vindsutrymmen i Tyskland, katakomber i Italien, nedlagda gruvor på Irland, under golven på engelska katedraler och i ödsliga slott i Rumänien. Alltid långt borta från dagsljus. Det var inte ett hastigt påkommet infall, det var en plan som utvecklats under många sekler.

De människor som levde då, i forna tider, visste vad som var på gång och sände en varning rätt in i framtiden. Men tack vare mänsklighetens övertro på sin existens, förvandlades varningen till ett fantasifullt jippo. ”När tiden gått ut kommer vi att infiltrera samhället,” fortsatte gestalten i mörkret. ”Vi finns överallt, i hela världen. Vi är förberedda! Men det kommer att ske vid olika tidpunkter och ingen kommer att förstå. Ingen kommer att misstänka något.” ”Så, det kommer alltså inte att ske över en natt?” försökte Zesram med en viskning. ”Vi kanske behöver fem, sex år för att genomföra alla planer.

Max tio år, skulle jag tro. Långsamt, systematiskt och välplanerat.” ”Och under denna tid … går det inte att stoppa förloppet?”

Tystnaden varade exakt några sekunder för länge. Zesram förstod det så snart han ställt frågan. Han visste att han gått för långt, men han hade ingen chans att värja sig mot anfallet.

Gestalten kastade sig över honom med en kraft som fick honom att tappa andan, lutade sig med hela sin tyngd över hans kropp och naglade fast honom mot den skrovliga väggen. Iskalla fingrar med kloliknande naglar grävde sig smärtsamt in i hans hals så att luftstrupen snördes av, lyfte hans huvud uppåt, bakåt. Det svartnade för ögonen när huvudet dunkades mot stenväggen, samtidigt som den unkna lukten av död fyllde hans näsborrar.

Zesram kippade efter andan och såg rätt in i ett par kolsvarta, blodsprängda ögon, noterade den pergamentfärgade huden, det vita bakåtkammade håret, läpparna så nära hans ansikte, så nära hans hals … ”Stoppa förloppet?” röt varelsen. ”Ingen kan stoppa förloppet, sa 17

jag ju!” Just när Zesram funderade på om han verkligen skulle dö den här gången, lossnade greppet om halsen. ”Förlåt, jag …” flämtade han, men orden övergick i en hostattack. ”Det finns ingen återvändo!” Mannen var tillbaka på andra sidan grottan igen. Zesram hade inte sett honom förflytta sig, men han var tacksam för att bli fri. ”Jag undrade bara om vi kan vara säkra på att allt fungerar,” rosslade Zesram och höll händerna över sin ömma halsen. ”Inte för att ni missbedömt något, inte alls. Det är självklart omöjligt. Men om det finns omständigheter som kan stoppa förloppet, skulle det vara bra för mig att veta. Jag måste ju se till att denna fara elimineras.”

Zesram var själv förvånad över hur snabbt han fann en bra förklaring, men han började bli van vid att skydda sig, komma undan, rädda livhanken. Det hade blivit en del av hans vardag.

Mannen som nyss attackerat honom svarade inte och Zesram var tacksam för en chans att byta ämne. ”Har du ätit?” ”I förrgår.” ”Ska jag skaffa mat?” ”Jag fixar det själv. Jag är trött på den här hålan.” ”Okej. Är det något mer du vill att jag ska göra?”

Han ville hem. Han ville verkligen hem igen, till en helt vanlig vardag med bilar och spårvagnar och cyklister och mammor med barnvagnar som hämtade sina barn på förskolan.

Alla var så ovetande, tänkte han, så trygga i sin lilla vardagsbubbla. Folk gnällde över att mjölkpriset gick upp och att semestern inte blev som de planerat. De klagade över att det regnade för mycket på sommaren och att det var för mörkt på vintern. De byggde sin tillvaro runt siffror som symboliserade pengar – som inte fanns. När siffrorna blev för låga råkade världen in i kaos och undrade vems tur det var att byta siffror med andra länder. Och ingen av alla dessa invånare förstod vad som var på gång – att världen inom en snar framtid skulle falla i händerna på vampyrer.

Zesram älskade västkusten. Han hade växt upp i Göteborg, njutit av hamnlivet, vattnet, fiskmåsarnas skrik, Avenyn, Poseidon på Götaplatsen och Johanna i Brunnsparken. Men han visste saker 18

som inga andra visste, han hade information som han inte kunde dela med någon människa. Just den informationen skulle få oron över ekonomin att kännas som en svag bris jämfört med en orkan.

Göteborg hade i många år varit en betydande hamnstad. Under hundratals år hade segelfartyg, lastfartyg och skonare lagt till vid kajer och stränder, fört iland sin last och sina passagerare för att sedan sätta segel mot nya kuster.

På den gamla goda tiden var det enkelt att lasta och lossa utan alltför mycket insyn. Hemliga trälådor lastades av under natten och transporterades i skydd av mörkret till olika förvaringsutrymmen.

Zesram visste vad som fanns i källarna i de äldsta husen i Majorna och Haga. Han visste vad som dolde sig i de gamla skyddsrummen djupt inne i bergen, i fästningarnas fängelsehålor och i de långa gångarna som löpte under staden. Han visste vad som sov i underjordiska utrymmen. Ingen anade något. Bara tystnad. Och väntan. Hundratals år av väntan. ”Åk hem och lämna mig ifred,” utbrast plötsligt den svartklädde gestalten. ”Åk hem och gläd dig. Tiden är snart inne. Nu börjar det.

Skapelsen av Den Nya Världen! ” Zesram lämnade fängelsehålan. Han satte sig i bilen, körde snabbt – alldeles för snabbt – längs med motorleden, genom Götatunneln, över Älvsborgsbron.

Vid Mariaplan bromsade han in för rött ljus och för några ögonblick lät han blicken svepa över omgivningen, betraktade människor, fordon och hus. En helt ordinär vardag. Folk som var på väg hem från sina arbeten eller studier. Ungdomar på väg hem från skolan. Män och kvinnor på väg till affärer och caféer. Alla på väg någonstans. Alla de där människorna som trodde de hade kontroll på tillvaron, totalt ovetande om Den Stora Planen.

Tids nog skulle de få reda på sanningen. Ingenting skulle bli sig likt. Inte i Göteborg, inte i Sverige. Och inte i större delen av världen.

71 dagar kvar.

Det var för sent att ångra sig, för sent att byta sida. Han måste fullfölja det han påbörjat. Och Zesram lade in tvåans växel och svängde upp mot sin lilla lägenhet i Majorna.

19

Han var helt ovetande om att han själv var en fÜrbrukningsvara i ett fasansfullt spel och att de enda som visste sanningen var folket som fanns men aldrig syntes – Dimmornas Folk.

20

1.

När ondskan flyttar in

Mathilda kollade att hon hade rätt böcker med sig, medan hon skyndade sig förbi den långa raden av skåp i korridoren. Framför sig såg hon Johannas guppande hästsvans, tjock och yvig.

Borta vid trappan stod Logan, Oscar och Matteo, trion som kal�lades för ”De tre musketörerna” och fick flertalet tjejer på skolan att hänge sig åt fantasier och romantiska drömmar. Killarna gick sista året på gymnasiet och var sjukt snygga.

Rykten florerade ständigt om vem på skolan som hade varit ihop med en av musketörerna. Alla tycktes ”känna någon som kände någon”. Sanningen var att ingen visste med säkerhet.

Mathilda stannade vid fönstret utanför klassrummet och lutade sig mot väggen.

Historia hade blivit ett av hennes favoritämnen, vilket var märkligt och helt oväntat. I grundskolan hade hon hatat ämnet. Behovet att veta att Karl XII deltog i slaget vid Poltava 1709 var obefintligt och hon var övertygad om att hon skulle kunna leva ett bra liv utan att minnas vilket år Erik XIV åt förgiftad ärtsoppa.

Men allt det där var innan hon träffade den nya historieläraren: Pinnen.

Varför han hette Pinnen var det inte många som visste. Han var i 40-årsåldern, hade mörkt hår, skägg och glasögon. Och han såg definitivt inte ut som en pinne. Men i början av terminen hade han skrattande berättat bakgrunden till namnet, förklarat att han 21

som barn samlat på glasspinnar och byggt fantastiska konstverk.

Smeknamnet ”Glasspinnen” förkortades snabbt till Pinnen och numera var det ingen som kallade honom något annat.

Pinnen var lärare i historia och samhällskunskap och hade ett fantastiskt sätt att engagera sina elever. Han fick de tysta och ointresserade att lyssna, han fick de högljudda och rastlösa att sitta still och hans lugna och lite galna humor gjorde att skrattsalvorna hördes ända ut i korridoren. Pinnens lektioner var alltid lika roliga och omväxlande. ”Vad har vi sista timmen?” frågade Johanna. ”Engelska? Jag har inte gjort läxan, tror du han märker?”

Duncan – som inte hette Duncan, men som hade en ovana att alltid dunka näven i bordet då han ville understryka något – skulle inte märka ett dugg. Att oroa sig för en bortglömd hemläxa i engelska var fullständigt onödigt. Duncan brukade mest prata för sig själv framme vid tavlan och skulle inte ens notera om majoriteten av eleverna sysslade med något annat. Vilket de oftast gjorde. ”Äh, han märker ingenting. Det vet du väl.” ”Jag fastnade framför TV:n i går kväll och blev så sjukt trött. Jag orkade inte ens slå upp boken.” ”Såg du True Blood?”

Johanna nickade. ”Och sedan tittade jag på filmen, den där med Tom Cruise. Fast jag somnade på soffan. Jag vet inte ens hur den slutade.”

Johanna var den enda klasskamraten från nian som följt med över till Hvitfeldtska gymnasiet och återigen hamnat i samma klass. De två tjejerna hade varit kompisar sedan trean, då Johanna flyttat in till Göteborg från Alingsås. Fortfarande, vid 16 års ålder, var de oskiljaktiga och hade bara varit oense en enda gång. Det gick fort över.

Hvitfeldtska gymnasiet med sina stora byggnader och gamla anor tronade på höjden väster om Götaplatsen i Göteborg. Gymnasiet vilade på minnen från dagar då skolan kallades ”Högre latinläroverket” eller kort och gott för ”Latin”, en pojkskola där eleverna titulerats med efternamn och atmosfären varit sträng, på gränsen till hotfull.

Men det var då, det. Sedan dess hade läroverket blivit Hvitfeldtska 22

gymnasiet, en populär skola med tusentals sökande varje år. Den bar fortfarande spår av forna dagar och speciellt norra byggnaden påminde om en skola i bästa Harry Potter stil. Tinnar och torn stack upp som på ett gammalt slott och oväntade avsatser och balkonger smyckade fasaderna.

Mathilda hade trivts på Hvitfeldtska från första stund. Skolan var mer än dubbelt så stor som den grundskola hon gått på tidigare. Ändå kände hon en stark samvaro och positiv anda som smittade av sig på både lärare och elever. Byggnaderna var kanske ålderstigna, men värmen bland människorna i korridorer och klassrum gick inte att ta miste på. ”Då går vi ner till bion, då? Efter engelskan?” frågade Johanna ivrigt.

Mathilda nickade medan hon såg Pinnen svepa ner för trappan. ”Ja, jag måste vara hemma senast sex, för Julia ville ha hjälp i köket. Hon har bjudit hem några släktingar.” ”Funkar det bättre mellan er nu?”

Mathilda funderade några sekunder på svaret, helt enkelt eftersom inget hade förändrats. Hon tyckte inte om Julia. Och hon hade ingen som helst anledning att inte tycka om henne. Inte längre.

Den dag hon förstod att hennes stora hjälte och idol – det vill säga hennes pappa – hade bytt ut mamma mot en yngre kvinna, hade hennes tillvaro rasat ihop. Men efter månader av hårda ord, tårar och anklagelser hade hon mognat. Pappa hade egentligen inte gjort något ont. Föräldrarnas äktenskap var över långt innan pappa träffat Julia och separationen kom inte som en överraskning för någon – utom för Mathilda. Hon hade nog aldrig fattat vad som pågick. Eller aldrig velat fatta.

Pappa flyttade ut samtidigt som Lina, hennes sju år äldre syster, försvann till Stockholm för att studera. Plötsligt var hon ensam med mamma. Det var konstigt, väldigt konstigt.

Nej, det var inget fel på Julia. Annat än att hon bara var 13 år äldre än Mathilda. Det kunde hon ju inte hjälpa. Hon kunde inte heller hjälpa att hon var sjukt snygg med tjockt mörkt hår, stora bruna ögon och en gyllenbrun hy, som gick i arv från hennes iranska pappa.

23

Julia bar alltid fantastiska kläder och smycken, sådana som Mathilda själv bara kunde drömma om att äga. Hon såg ut som en fotomodell och hade jobbat som modell några år. Julia var perfekt, alltid snäll mot Mathilda, lite för snäll. Ibland så där äckligt, jobbigt, påfrestande snäll – speciellt de gånger Mathilda ville vara ifred.

Pappas nya kvinna var öppen och glad, pratade med alla, fladdrade runt som ett yrväder och hade massor med projekt på gång.

Mamma Anette, kort och blond, var lågmäld och inbunden, ofta orolig och nervös. Två olika typer. Märkligt hur pappa Mikael hade gått från ena ändan av skalan till den andra.

I början hade föräldrarna ”delat lika” på henne, numera valde hon själv var hon ville bo. Pappa var inte bara en pappa, han var hennes bästa kompis och hon skulle bosatt sig hemma hos honom för evigt, om inte Julia hade stört hennes tillvaro.

Vid de där tillfällena när Julias energi nästan kvävde henne, flyttade hon hem till mamma. Lugnet i mammas lägenhet var till en början avkopplande, fick henne att varva ner och uppskatta ensamheten. I alla fall under en period. Sedan blev tjatet och de ändlösa frågorna alltför påfrestande. Som ett korsförhör om vem hon träffat, vart hon gått, när hon skulle komma hem. Då packade hon sina saker och flyttade till pappa igen. Helt okej, faktiskt. Flyttandet var inte en nackdel, det var snarare en skön förändring i vardagen.

Historielektionen avlöpte som den brukade, men Mathilda kunde inte koncentrera sig. Hon lät blicken flyga över murarna som omgärdade skolgården, bet på pennan och ritade några sirliga girlanger i anteckningsblocket.

Pinnen hade lämnat klassrummet en stund med tydliga instruktioner om att eleverna skulle läsa tre sidor i boken. Vilket de flesta ignorerade.

Susanne satt och målade läpparna. Hon trutade med munnen, smackade lite, målade ännu mer. ”Kolla, ser det bra ut?” frågade hon Sara, som nickade och visade sin nyinköpta läppglans.

Till höger om Mathilda satt Emil djupt försjunken i historieboken och omedveten om omgivningen. Stackars Emil, tänkte hon 24

ofta. Han var så bortkommen och töntig, släppte ur sig fåniga kommentarer och klädde sig annorlunda, som om han vore en gammal gubbe istället för en 16-åring. Emil var inåtvänd och grubblande, hängde inte med i snacket utan satt ofta för sig själv. Tor och Annelie brukade umgås med honom, de formade en egen liten grupp av elever som inte riktigt smälte in.

Mathilda fortsatte att titta på Emil, på glasögonen som var så omoderna och alldeles fel, det halvlånga bruna håret som han alltid kammade i en märklig frisyr – när han nu kammade det – och den rutiga skjortan som hade hål på armbågen. Samtidigt undrade hon vad som skulle hända om man fick ”styla” honom. Han såg inte så illa ut om man verkligen tittade närmare. Hade hon fått chansen hade hon fixat linser till honom, klippt hans hår och satt på honom moderiktiga kläder. Då kanske …

Emil ryckte plötsligt till, vände på huvudet och mötte Mathildas blick. Förlägen tittade hon bort och ett skyggt leende spred sig på hennes läppar. Pinsamt. Hon hade suttit och stirrat på honom i flera minuter.

Första året på gymnasiet innebar många nya klasskamrater. Mathilda hade aldrig haft någon riktigt pojkvän, vilket inte betydde att hon var ointresserad av killar. Tvärtom. Hon hade drömt om Daniel som gått i en parallellklass i nian, men han hade inte ägnat henne en enda blick. Julia hade en kusin som var 20 år, väldigt snygg med glimten i ögat. Varje gång de träffades kände hon sig bortkommen, visste inte vad hon skulle säga och rodnade lätt.

Jo då, hon brukade hångla med killar när de hade fest och med några av dem hade hon gått rätt långt – inte hela vägen ännu, det ville hon inte – men någon riktig pojkvän … nej, det hade hon inte haft.

Snyggingarna fick ihop det med tjejer som var framåt, lite galna och högljudda. Själv fick hon hålla till godo med de killar som ingen annan ville ha. Så kändes det i alla fall, som om hon borde vara glad att över huvud taget bli sedd. Uppmärksammad av de killar som själv aldrig blev uppmärksammade.

Sucken var djup och kom långt inifrån hjärtat när hon försvann 25

bort i tankarna, samtidigt som hon sneglade rakt över klassrummet mot Sara och Susanne. De där tjejerna hade ständigt killar efter sig, killar som älskade deras tuffhet. Drömmen hade varit att se ut som Susanne eller få bara ett uns av Saras säkerhet.

Själv var hon inte alls nöjd med sitt utseende. Det ljusa halvlånga håret var tunt och ostyrigt och hur hon än klippte det såg det inte bra ut. Ansiktet var alldagligt. Hon skulle så gärna vilja ha höga kindknotor, men det fanns inte tillstymmelse till något sådant. Blåa ögon, en rak näsa och en lagom stor mun. Munnen gillade hon. Det var egentligen det enda hon gillade med sig själv.

Johanna brukade säga att hon var sjukt snygg – så brukade hon faktiskt säga – fast Mathilda inte förstod vad hon pratade om.

Det fanns en mängd killar att spana in på skolan. Högljudda killar, tysta killar, blyga och mjuka killar, nördar och snyggingar och galningar som alltid spexade, killar som byggde muskler och partykillar som ordnade fester.

Och sedan fanns det Matteo.

Skolans mest eftertraktade kille var nästan obegripligt läcker, en kille som attraherade tjejer som gillade farliga, oberäkneliga män.

Det fanns en sorts mystik kring Matteo – hans svarta hår kombinerat med de där djupt bruna ögonen och ett vuxet utseende, som om han vore 25 snarare än 18. Att han var sjukt vältränad var inte svårt att se när han kom gående i korridoren iklädd T-shirt och jeans.

Matteo avverkade tjejer på löpande band. Ryktades det. Hon visste inte om det var sant och hon hade faktiskt aldrig sett honom tillsammans med någon tjej. Han var inte speciellt trevlig, om hon skulle vara ärlig, utan snarare rätt arrogant. Men det spelade ingen roll, för hon önskade så hett att han skulle lägga märke till henne.

Se henne, le mot henne, vad som helst – bara han märkte att hon fanns till.

Kanske en dag när hon blev lite tuffare, när hon vågade mer.

Kanske hon då skulle klara av att gå fram och prata med honom.

Längre än så sträckte sig inte hennes förhoppningar. Självförtroendet var alldeles för bräckligt för att ens leka med tanken om att hon skulle kunna betyda något för skolans hetaste kille.

26

Mathilda suckade återigen, gjorde en grimas och försökte återgå till boken. Snett bakom henne satt Johanna och pratade med Mikael medan Tor hade hoppat upp och sprungit bort till Annelie. Allt var sig likt och utanför fönstret hade det börjat regna. Det hade regnat varje dag i över en vecka.

Shit, vad tråkigt livet var. Skola och läxor och tjatiga föräldrar.

Mitten av oktober och inget att se fram mot annat än en lång höst och en ännu längre vinter med massor av prov. Hon skulle gjort vad som helst för en ljusglimt i mörkret, något oväntat. En överraskning som fick henne att leva upp igen och skapade spänning i vardagen.

Varför hon var så märkligt skoltrött just den här hösten visste hon inte, men hon ville verkligen bort från allt. Börja jobba istället. Resa.

Upptäcka livet, det riktiga livet …

Mathilda suckade återigen, ritade ett hjärta i kollegieblocket och fyllde det med text: ”M-A-T-T-E-O”.

Den första känslan av obehag dök upp efter lunch, den där märkliga förnimmelsen av något som inte hörde hemma i skolan. Och inte ens i hennes liv.

Hon stod utanför aulan i norra byggnaden och väntade på Johanna, som sprungit iväg till toaletten. Och det var då hon kände det.

Det var något som förändrats. Inte bara i hennes inre, där diset och mörkret tycktes äta sig in i hennes blod. Förändringen härrörde snarare från miljön runtomkring, varslade om något som existerade men som inte kunde benämnas.

Något i skolan.

Något där, just där, i korridoren där hon stod. I aulan. Vid entrén.

Mathilda rynkade ögonbrynen och andades hastigare. Hon lät blicken glida över trappor och korridorer. Folk strömmade in genom de två entrédörrarna – dubbla bruna dörrar med ett vackert välvt glasfönster ovanför. Killar och tjejer, små och stora, mörka och ljusa, klädda på olika sätt.

Lunchrasten var slut och alla skulle hämta sina böcker innan nästa lektion. Några av eleverna sprang upp för de nötta trappstegen, 27

några valde rullstolsrampen. En lärare korsade korridoren och fortsatte till trappan upp till nästa våning. Tre killar stod och läste vid anslagstavlan. Röster som ekade i korridorerna, några elever som fejkade ett slagsmål, två tjejer som fnittrade högt.

Allt var precis som vanligt.

Fast egentligen var ingenting som vanligt.

Mathilda andades ännu hastigare. Hon hade en märklig känsla för sådant som inte syntes, men som bara fanns ändå. Som en själslig kompass med förmågan att kunna pejla omgivningen och känna av stämningar som ingen annan kände.

Plötsligt slutade hon tänka på vardagliga problem, på föräldrar och lärare och hemläxor och prov. Hon slutade tänka och koncentrerade sig istället på att känna vad som fanns utanför henne själv.

Det var inget tvivel längre – något var fel.

Väldigt fel.

Hvitfeldtska var en varm skola, en skola där korridorerna var fyllda av skratt och gemenskap. En brusande, sorlande, stojande kamratskap som blivit hennes vardag och som hon lärt sig uppskatta och längta till.

Men just den där tisdagen, den där disiga, gråa tisdagen, var det inte bara Mathildas sårade känslor som skapade kaos.

För just den där dagen i oktober flyttade ondskan in på Hvitfeldtska gymnasiet.

28

2.

Den som inte passar in

Duncans lektion i engelska var lika oinspirerad som alltid. Tack och lov var det i alla fall sista lektionen för dagen. ”Tröööökigt,” sa Johanna på överdriven göteborgska när de korsade skolgården. ”Ska vi verkligen ha Duncan i tre år? Jag gillar engelska men det här är ju helt värdelöst!” Mathilda grimaserade och hivade upp väskan på axeln. ”Hörde du vad Emil sa? You am a friend!” ”Han är inte så bra på engelska.” ”Han är inte så bra på någonting.”

Johanna skrattade högt och hennes bruna hästsvans svängde fram och tillbaka när de sprang ned för trapporna till parken. Hon såg rätt alldaglig ut, tänkte Mathilda. Inte bland de snyggaste tjejerna i klassen, men Johanna var alltid så spontan och framåt, så full av liv. Och framför allt mod, den där bubblande spontaniteten som gjorde Mathilda lite avundsjuk.

De ökade takten och kom ner på Kungsportsavenyn. En spårvagn rasslade förbi och gnisslade högljutt när den svängde in på Engelbrektsgatan. Lite längre ner vid Valand, utanför Akademibokhandeln, stod musketörerna, fullt upptagna med en högljudd diskussion. ”De där killarna bråkar alltid,” sa Johanna. ”Matteo är så snygg.”

29

”Alla tre är snygga.”

Mathilda önskade att Matteo skulle vända sig om och titta på henne, bara en enda gång. Hans ögon skulle möta hennes, han skulle se henne, kanske le mot henne. Och hon skulle le tillbaka – utan att rodna!

För två veckor sedan hade hon nästan krockat med honom. Som vanligt var hon sen till lektionen, kom springande ned för trapporna och rundade hörnet alldeles för fort, samtidigt som Matteo var på väg uppför. Hon hade varit så nära honom, bara sekunder från att springa rätt in i hans famn, men inte ens då hade han sett henne.

Bland skolans tusentals elever var hon bara en blyg liten 16-åring som han inte ens bevärdigade med en blick. ”Vad ska jag göra, han märker mig inte ens,” mumlade hon, när de passerade förbi de tre killarna. ”Vem?” ”Matteo.” ”Äh, han har så fullt upp med sig själv. Han ser inga andra.” ”Men han har ju massor av tjejer. Det säger alla.” ”Fast jag tror inte det är sant. Jag har aldrig sett honom med någon tjej, har du? Han hänger ju jämnt med Oscar och Logan.”

Mathilda suckade. ”Han vet inte ens att vi går på samma skola.

Jag menar, om jag nu skulle träffa honom och prata med honom skulle han inte veta …” ”Äh, lägg ner det, de där killarna är skit, Mathilda.”

Tystnad. De passerade över spårvagnsspåren vid Valand. ”Så du skulle inte vilja ha någon av dem?” ”Jo, jag skulle vilja ha alla tre.”

De bröt ut i ett hysteriskt skratt. Johanna drog upp väskan som hotade åka ner från axeln, kastade en blick bakåt för att se vad killarna hade för sig och stannade sedan tvärt. ”Gå dit och fråga Matteo om han vill gå med på bio!” ”Är du sjuk, eller?! Aldrig i livet!” Mathilda spärrade förfärat upp ögonen. ”Varför inte?” ”Seriöst, alltså. Du är ju inte klok.”

30

”Det var bara ett förslag,” sa Johanna och ryckte på axlarna. ”Om du vill träffa honom får du väl göra något åt det.”

Bara tanken på att gå fram och prata med Matteo gjorde att Mathilda blev nervös. Johanna skulle göra det, utan att tveka. Själv blev hon bara generad och fnittrig och sa alltid fel saker. Och så rodnade hon. Det var så sjukt pinsamt och när hon oroade sig för att rodna, så rodnade hon ännu mer.

Framtiden skulle bli annorlunda, det hade hon bestämt sig för.

En dag skulle hon bli modig och sluta vara den lilla blyga tjejen som ingen noterade.

En dag skulle hon våga …

Nere vid bion på Kungstorget var det fullt med folk. Den nya vampyrfilmen Moonshadow hade just haft premiär och biljetterna till filmen var slutsålda många dagar framöver. ”Bättre än Twilight” hade några klasskompisar tyckt och fått två inbitna Twilightfantaster – Mathilda och Johanna – att ta sig ner till stan för att skaffa biljetter. ”Åh, vad snygg han är!” flämtade Johanna och beundrade filmplanschen med en kille i 25-årsåldern, som poserade i ett dimmigt landskap. ”Jack Cornell. Tänk om han hade gått på vår skola.” ”Istället för musketörerna.” ”Jag hade gått fram och pratat med honom direkt.” ”Tror jag säkert.”

Biljetterna inhandlades och stoppades ner i plånböckerna med en längtansfull suck. ”Ska vi ta en dricka? Jag känner för en croissant. Ska vi gå till Le Pain?”

Den första regndroppen föll precis när de korsat Västra Hamngatan och kommit fram till caféet. Men det var Mathilda som uppmärksammade killen som stod utanför. ”Kolla, där står Emil,” sa hon förvånat.

Johanna undertryckte ett skratt. Till och med i ytterkläderna såg Emil ut som om han hade kommit till fel land och fel tidsålder.

Jackan hade ett hål på armbågen och såg ut att passa bättre på en 70-årig gubbe än en kille på 16.

31

”Fan, vad han ser bortkommen ut,” mumlade Johanna samtidigt som de nådde fram till caféet. ”Hallå, Emil! Vad gör du här?”

Som om hans smutsiga skor blivit det viktigaste i hela världen, stirrade Emil ner på sina fötter innan han till slut kikade upp på flickorna. ”Inget.”

Utan att lägga någon mer energi på den udda klasskompisen försvann Johanna in på fiket. Men Mathilda dröjde sig kvar. ”Väntar du på någon?”

Han tycktes tveka en aning, fingrade på sin dragkedja och svarade sedan tyst: ”På dig.” ”På mig?!”

Inget svar. Nu stirrade han återigen ner på sina smutsiga sneakers.

Situationen började bli obekväm och därför upprepade hon frågan ytterligare en gång: ”Väntar du på mig? Varför då?”

Hans blick gled mellan skorna, trottoaren och Mathildas ansikte.

Trots den ljumma oktoberkvällen såg han ut att frysa. Eller kanske var han bara nervös. ”Jag … jag ville prata med dig.”

Mathildas hjärna bearbetade situationen. Hon försökte förstå varför klassens tönt stod vid ett fik nere på stan, ett fik dit hon och Johanna var på väg, och berättade att han ville prata med henne.

Han hade haft hela dagen på sig att prata om det nu var så viktigt. ”Okej, så vad vill du?”

Dörren slogs upp och Johanna kikade ut. ”Det finns bord längst in, jag la min halsduk där.” Undrande lät hon blicken svepa mellan klasskamraterna. ”Vad sysslar ni med?!”

Några besökare till caféet trängde sig förbi, ettans spårvagn gnisslade när den svängde runt hörnet mot hållplatsen. Men den unge pojken förblev tyst, medan han olustigt skruvade på sig. ”Emil ville säga något till mig,” sa Mathilda och fnittrade. Hon fnittrade alltid när hon kände sig obekväm. ”Jaha …?” Johanna stirrade på Emil. Båda tjejerna stirrade. Och väntade. ”Men vad fan vill du, då?” utbrast Johanna med otålig röst. ”Varför står du här och hänger?”

32

Killen såg faktiskt förskräckt ut. Den där blicken kunde Mathilda koppla till sin egen blyghet, när hon skulle göra något som oroade henne. ”Gå in,” sa hon till Johanna. ”Jag kommer strax.”

Johanna himlade med ögonen, suckade och försvann tillbaka in i fiket medan hon skakade på huvudet. ”Vad var det du ville prata om?” Mathilda sänkte rösten och försökte lugna Emil, som nu bet sig i läppen. ”Om … dig.”

Säg inte att den här tönten hade blivit tänd på henne! Kunde det vara så? Nej, det fick inte vara så. ”Mig?!” utbrast hon med ett skratt.

Deras konversation gick i cirklar och eftersom Emil varken framkallade hjärtklappning eller pirrningar i maggropen gick hon rakt på sak. ”Varför pratade du inte med mig på skolgården om du ville säga något?” ”Kan vi gå ner till kajen?” ”Kajen?! Jag är här med Johanna. Vi ska fika!” Killen var sjukt konstig, tänkte hon och började känna sig irriterad.

Lusten att ignorera honom och bara gå in i caféet var överväldigande, men det fanns även en pirrande nyfikenhet som gjorde att hon dröjde sig kvar. Varför sa han inte vad han ville? De hade varit klasskompisar i tre månader, hur svårt kunde det vara?!

Kanske ville han följa med in i caféet och fika, sitta vid samma bord som dem? Gemenskap. Samhörighet. Men hon hade ingen lust i världen att låta den här konstiga killen förstöra hennes stund med Johanna, speciellt som de skulle dränka sig i drömmar om vampyrkillar som Robert Pattinson och Jack Cornell. ”Vi kan prata i morgon,” sa Mathilda och tog ett steg mot caféets dörr. ”För du har ju tydligen ingenting att säga nu, eller hur?”

Emil tittade snabbt upp medan han kliade sig med ena handen på jackärmen. ”Vad skall ni göra sedan?” frågade han. ”Efteråt?” ”Men jag vet inte. Stick hem nu, Emil.” ”Så varför är ni i stan?” ”Vi har köpt biljetter till Moonshadow. Okej?”

33

Emils lågmälda framtoning förändrades plötsligt. Han lyfte huvudet och med en röst fylld av ilska röt han:”Jävla skit!”

Helt överrumplad hejdade hon sig i rörelsen. ”Va?! Vad snackar du om?” ”Twilight och Moonshadow och sånt, bara lögner och skräp!

Vad fan går ni och ser sådana filmer för?”

Plötsligt stod han framför henne, rakryggad och stel som en pinne, med ögon som tycktes blixtra bakom glasögonen. ”Men det har väl inte du med att göra!” snäste Mathilda ilsket.

Johanna var tillbaka ute på gatan, irriterad över att hennes kompis uppenbart inte kunde slita sig från den korkade killen utanför. ”Vad håller ni på med?!” ”Han säger att Moonshadow är skit.” ”Emil, gå hem till mamma nu!” skrattade Johanna. ”Du behöver inte gilla samma filmer som vi gillar.” ”Ni ska inte se sån där smörja, säger jag!” fräste killen vid väggen.

Båda flickorna tystnade. Förändringen var så plötslig och överraskande att orden försvann. Ingen av dem hade förväntat sig att Emil ens kunde höja rösten. ”Du behöver väl för fan inte bli så arg för det,” snäste Johanna till sist. Se inte filmen då, om du inte gillar den.” ”Jag hatar den. Alla de där Twilightfilmerna – skräp!” ”Har du sett dem?” ”Jag hatar dem, säger jag ju!” Till och med hans röst var förändrad.

Mathilda bet sig i läppen. Hon stirrade på killen med de fula glasögonen, det rufsiga håret och de söndriga kläderna och undrade om det var samma Emil som stått där för några minuter sedan. Helt uppenbart var det något fel på honom. Sjukt fel! ”Det är skit som sprids,” väste han. ”Lögner. Fantasier. Vampyrer som Hollywood har skapat för att göra pengar. Det är bluff och båg, alltihop!”

Upprört trampade han fram och tillbaka på trottoaren, medan han flaxade med armar och händer.

Med en förskräckt blick, som konstaterade att Emil var mer störd än någon av dem trott, sökte Mathilda stöd hos sin kompis.

34

”Emil,” sa Johanna lugnt medan hon försökte få kontroll över situationen, ”de flestafilmer är fantasier. Vi vet det! Vi tror ju inte precis att Twilight är på riktigt!” ”Vampyrer kan inte vara ute i solljus,” fortsatte Emil med andfådd stämma. ”Men ta det lugnt! Varför blir du så upprörd?” ”För att det är lögn!” ”Men det är bara en film, för helvete!”

Båda tjejerna brast ut i gapskratt. Den spända stämningen och Emils oförutsedda utbrott hade gjort dem fnittriga.

Under en halv minut stod han kvar, andades hastigt och blängde på de två flickorna. Sedan vände han sig plötsligt om och försvann över spårvagnsspåren.

Mathilda satte handen för munnen och böjde sig fram med ett stort skratt. ”Han är inte klok!” flämtade hon mellan skrattsalvorna. ”Totalt sjuk i huvudet!” ”Det är bluff och båg,” väste Johanna, härmade Emils röst och imiterade honom genom att frenetiskt vifta med händerna. ”Bluff och båg!”

En ny skrattsalva och tjejerna vände sig om för att äntligen gå in i caféet. ”Han kanske är vampyrexpert i hemlighet. Han tror att han är den ende som vet hur vampyrer skall vara,” fnittrade Mathilda. ”Men för helvete, han behöver vård! Lobotomi.”

Mathilda fnissade fortfarande åt Emils utbrott, men det fanns en gnagande fråga som virvlade runt i hennes hjärna – hur visste Emil att hon och Johanna skulle gå till Le Pain?

Sedan slog hon undan frågan och ägnade sig åt att kolla in godsakerna bakom disken.

Den unge mannen som stod utanför fönstret till caféet släppte Mathilda med blicken. Han vände sig om och försvann som en skugga in på den smala Vallgatan.

Matteo hade sett allt han behövde se.

35

Hur vaknar man från en mardröm om man inte sover?

Mardrömmen startar i Göteborg för att sedan spridas över hela Sverige. Folk som försvinner spårlöst, oförklarliga blodspår, bestialiska mord. Och på Lisebergs julmarknad går 16-åriga Amanda in i Spökhuset Gasten för att aldrig mer komma ut …

När ondskan flyttar in på Hvitfeldtska gymnasiet förändras Mathildas liv totalt. Vänskapen med klassens nörd Emil är märklig och oväntad.

Egentligen drömmer hon om Matteo, skolans hetaste kille. Men Matteo bär på djupa hemligheter. Och Mathilda – som inte ens tror att vampyrer existerar – har ingen som helst aning om att hon är märkt av vampyrflocken sedan den dag hon föddes.

Medan Dimmornas Folk förbereder det slutgiltiga övertagandet av Sverige, kastas Mathilda in i en värld av mörker och skräck. Och mitt i mörkret hittar hon kärleken. Den underbara – och omöjliga – kärleken.

För hur älskar man en sefyr?

Dimmornas folk – Svart passion är en gastkramande berättelse om vampyrerna i Göteborg, om en helt vanlig tonårstjej med uppdraget att rädda Sverige och om den odödliga kärleken som övervinner allt!

www.idusforlag.se