replay omslag svensk.indd 1 2012-12-19 13.12
Det är sista terminen på gymnasiet och en känd rockkritiker ska besöka skolan. De som har band får spela två låtar var, för att sedan bli bedömda. Men Benjamin har inget band längre, det är upplöst, precis som vänskapen med Mathieu. Är det här kanske det perfekta tillfället att återförenas?
– Ärligt talat är jag inte ens säker på vad en vän är. – Någon som man berättar allt för. – Och som blir ihop med tjejen man är kär i och spränger allt man brann för i luften? – Det var som jag sa alltså. Vi är inte vänner längre.
Originalets titel: (Re)play! Originalförlag: Actes Sud, Frankrike 2011 ©Text: Jean-Philippe Blondel, 2011 Översättning: Sofia Lindelöf Omslagsfoto: plainpicture/Daniel Sadrowski Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by ScandBook AB, Falun 2013 ISBN: 978-91-7299-532-1
Replay.indd 2
2012-12-19 11.19
Replay.indd 3
2012-12-19 11.19
Till Francis Couvreux. Till Boris, Morgan, Rodolphe, Carmen, Maxime, Rémy, Thibault, Adrien, Pauline, Loïc, Émilia, Émilien, Benjamin(erna) och alla andra …
Replay.indd 5
2012-12-19 11.19
1
Clément lutade sig mot mig när vi gick ut från mattelektionen. Sen sa han: – Du, jag pratade med skolbibliotekarien i morse. Och vet du vad? Franck Ménard ska tydligen komma hit och hålla ett föredrag om rockjournalistiken i Frankrike. Jag svarade inte. Jag låtsades att jag inte var intresserad. Då kom dödsstöten. – Och det ska visst avslutas med en konsert. Han ska typ lyssna på låtar av några band från skolan. Synd att Frontlights har splittrats. Han blinkade åt mig och försvann med ett hånfullt flin. Jag tror aldrig jag har hatat någon så mycket som jag hatade Clément i det ögonblicket. Men det är väl ingen nyhet precis. Jag hatar Clément. Hans kaxiga uppsyn och framåtluggen, hans klara blick och kläderna som osar pengar, hur han bjuder in hundra personer på fester när hans föräldrar inte är hemma och alla störtar dit bara för att de har pool. Hans ultramoderna gitarrer och all utrustning i deras källare som är omgjord till ljudisolerad 7
Replay.indd 7
2012-12-19 11.19
studio för att grabben ska ha kul. Hans kvasibohemiska band, Jigsaws, som leker rebeller och spelar covers på Babyshambles låtar. Allt jag föraktar. Jag ryckte på axlarna. Jag brydde mig inte. Jag står långt över allt det där. Jag var hur som helst säker på att det bara var skitsnack. Franck Ménard skulle aldrig åka ut till en skola i någon håla – han har viktigare saker för sig. Han är chefredaktör på Frankrikes mest lästa musik magasin. Och så är han producent åt två av de band som syns mest just nu. Dessutom har han blivit värsta hjärtekrossaren som jurymedlem i ett teveprogram alla följer. Varför skulle en sådan snubbe komma hit, till ett okänt gymnasium i Champagne? Ett rykte som kommer att försvinna lika snabbt som det dök upp – som det där man hörde förra året, om att rektorn hade fått smäll på käften av en elev. Rykten är en del av gymnasielivet. Det börjar redan klockan åtta på morgonen, med löst prat som ”biologiläraren är tydligen borta” och sedan fortsätter det hela eftermiddagen med uppdiktade kärlekshistorier och falska påståenden om vilka som har gjort slut. Första året, när man just har börjat, tror man på det. Sista året är man härdad. Jag blev på bättre humör när jag såg Cléments min framför mig när han fick veta att pratet om Ménard var helt ogrundat. Jag brydde mig inte ens om att jag mötte Mathieu i korridoren – nästan inte i alla fall. Jag låtsades att jag inte såg honom typ, som vanligt, men med tanke på att han stryker längs väggarna nu för tiden var det inte så svårt. Oturen kom tillbaka när jag kom in i skolbib8
Replay.indd 8
2012-12-19 11.19
lioteket. Jag skulle träffa Louison där. Hon skulle lämna tillbaka min filosofianalys som hon – som vanligt – varit tvungen att skriva om fullständigt. Men i biblioteket var det rena upploppet. Minst tjugo galna tjejer omringade gamle Francis som inte hade varit så upprymd på flera år. Det var gälla små skrik och fötter som stampade och små nävar i luften. Löjligt. Jag tittade hånfullt på dem och frågade vad det var som hände. Francis var stolt som en tupp när han svarade: – Franck Ménard kommer hit. – Har han inget bättre för sig? – Värst vad du var aggressiv! Jag trodde du skulle vara intresserad, du som ska vara en sådan rockfantast. – Exakt. Ménard är en has been. Francis började skratta. Det är inte lätt att reta upp Francis. Han har suttit i sitt bibliotek i åratal och elevernas reaktioner rinner av honom som vatten på en gås. Han sa bara att det i alla fall var bättre att vara en has been än en has never been. Och så förklarade han att Ménard inte begärde så mycket för sitt besök – ersättning för tågresan och femtio euro i gage – för gammal vänskaps skull. Jag höjde på ögonbrynen. Vad sa han? – Vadå för gammal vänskap? frågade jag. – Min och hans. – Va? – Just precis, grabben. Ménard och jag var grannar när vi var små. Och vi har faktiskt aldrig tappat kontakten. – Det har du aldrig berättat! – Det är mycket jag aldrig berättar. Jag har till exempel aldrig berättat att jag var rätt förtjust i musiken du och dina kompisar spelade förra året. 9
Replay.indd 9
2012-12-19 11.19
– Hm, tack. – Ingen orsak. Ménard vill förresten höra vad ni ungdomar går för. Han tänkte ta sig tid att lyssna på några band från skolan. – Vi har splittrats. – Jag har hört talas om det. Men det här är väl ett bra tillfälle att återuppstå, eller? – Tror knappast det. – Har ni problem med överdimensionerade egon? – Nej. Jo. Det är för komplicerat. – Okej, ska jag skriva upp att du vill gå på föredraget eller inte? Antalet platser är begränsat och de här unga damerna har redan fyllt en tredjedel av salen. – Mhm. – Det där var inget svar. – Ja. Det var ett väldigt ynkligt ”ja”. Något sprött och försynt, mitt emellan ett mummel och ett riktigt ja – men jag såg att Francis lade till mitt namn på listan och log. Jag gillar Francis. Han är gammal typ, hänger inte riktigt med i den nya tekniken och ibland är han fullkomligt ute och cyklar, men han finns alltid till hands och jag tror att han älskar sitt jobb. Även om han gnäller hela tiden. Ibland ser jag hur han tittar ut över biblioteket – eleverna som halvligger över borden och skolväskorna som spyr ut sitt innehåll över mattan – och suckar, men innerst inne är han nöjd över att vara där. Nöjd och dyster på samma gång. Som om han sörjde att han sitter på fel sida om skrivbordet. Som om han skulle ge vad som helst för att förflytta sig i tid och rum och vara sjutton 10
Replay.indd 10
2012-12-19 11.19
igen. Han har aldrig missat en konsert med ett band från skolan – även om han har varit mest inne på romsk jazz på sista tiden, Thomas Dutronc och den stilen. Han går till barerna i innerstan, alltid ensam, han beställer in en öl, lyssnar på några låtar och går därifrån utan att säga något. Den enda konsert han inte dök upp på var hans sons konsert för några år sedan. Det är egentligen helt logiskt att han är polare med Franck Ménard. De är lika, båda är gamla men vill inte släppa taget. Franck Ménard. Skit också. Franck Ménard, det är först och främst en av min pappas idoler. Min pappa köpte typ hans tidning när han var i min ålder och lite senare tittade han på teveprogrammen där Ménard var programledare. Men det gick över med åren, min pappa lyssnar inte så mycket på musik längre, och om han får syn på Ménard i rutan brukar han byta kanal och säga att det är pinsamt med folk som inte vet hur man åldras, men egentligen märks det tydligt att han är avundsjuk och att han gärna skulle ha bytt liv med Ménard och fått träffa band från hela världen, skaka hand med världens bästa gitarrister och leva ett liv med musik, svallande känslor och utsvävningar. Min pappa jobbar som skatterådgivare på en bank och den enda utsvävningen han tillåter sig numera är cigaretterna han aldrig har kunnat sluta med – men han röker betydligt mindre än förr. Ménard är också någon man refererar till – och inte bara i min pappas generation. Han har fortsatt finkamma scenerna och kulisserna – förlåt, backstage – och det 11
Replay.indd 11
2012-12-19 11.19
är han som producerar allt som är något att räkna med på dagens rockscen. För ett år sedan skulle jag ha gett vad som helst för att få träffa Franck Ménard. Idag är det annorlunda. Idag har jag inget band längre. Jag blev verkligen heldeppig av den här grejen. Jag gick inte ens på engelskan – som är mitt favoritämne sedan jag började gymnasiet, för det språket låter så himla mycket bättre än franska när man sätter ihop det med musik. Och att sjunga på engelska är, antingen man vill eller inte, det bästa man kan göra – så länge inte orden blir en enda gröt. På rasten satte jag mig på en bänk och bara tittade på alla på skolgården. Alla som pratade högt. Som skrattade. Ansträngde sig. Jag kände mig helt främmande för alltihop. Jag hade gett vad som helst för att vara någon annanstans. Nästa år, på universitetet. Eller ännu hellre, förra året. Förra året kände jag mig hemma här. Det var min håla. Mitt paradis.
12
Replay.indd 12
2012-12-19 11.19
Replay.indd 119
2012-12-19 11.19
replay omslag svensk.indd 1 2012-12-19 13.12
Det är sista terminen på gymnasiet och en känd rockkritiker ska besöka skolan. De som har band får spela två låtar var, för att sedan bli bedömda. Men Benjamin har inget band längre, det är upplöst, precis som vänskapen med Mathieu. Är det här kanske det perfekta tillfället att återförenas?
– Ärligt talat är jag inte ens säker på vad en vän är. – Någon som man berättar allt för. – Och som blir ihop med tjejen man är kär i och spränger allt man brann för i luften? – Det var som jag sa alltså. Vi är inte vänner längre.