Kapitel 1
Det var lördagen den sista mars och solen sken på Avenyn i Göteborg. Den lyste över andra gator också, men inte så bländande, för mellan Kungsportsbron och Götaplatsen hade man fäst metallblanka banderoller och ballonger som reflekterade solstrålarna. Det var den stora utekaféöppnardagen då krögare och affärsmän hoppades på folkfest på verandor och trottoarer. Butikerna hade flyttat ut delar av sitt sortiment, som påskkärringar av halm och t-shirts med tuppmotiv. Unga svartklädda expediter jagade ärtgröna påskfjädrar som virvlade iväg. Det blåste halv storm och temperaturen kom knappt upp i en grad plus, så solen lyste förgäves. Kunderna, flanörerna och de välsituerade vårfirarna syntes inte till. Förmodligen körde de sina barn till fotboll, tränade pilates eller köpte krassefrön till årets första kruka. Kanske besökte de istället sina älskare och älskarinnor eller satt på hemmet och läste högt för en rik gammal farbror. Femmans spårvagn gled skramlande fram på sin eviga klassresa mellan Örgryte och Biskopsgården. Men nästan inomhus, på de inglasade uppvärmda verandorna som hörde till restauranger som Lipp och Rubinen, satt ändå några som vågat sig till innerstan och smuttade på en latte eller en eftermiddagsöl. Vid deras fötter prasslade shoppingkassar i golvdraget. Lönen brände i många kreditkort. Alla längtade efter den varma våren. Vintern har varit svår i år. 9
Tobakshandelns fönster var smutsigt och fläckigt. Innehavarna till den gamla affären på Engelbrektsgatan, bröderna Åke och Holger Jönsson, hade olika inställning till detta förhållande. Lillebror Holger, sextiofem år, ansåg att nästa regn skulle lösa problemet. Storebror Åke, sextioåtta, tyckte att det var oansvarigt att inte genast ta fram en spann ljummet vatten med lite handdiskmedel och en tre dagar gammal dagstidning. Bröderna hade i och för sig olika inställning till det mesta. Holger var liten och trind. Han tyckte om att klä sig i roliga hattar. Han var också glad i öl. Åke var nykterist, lång och magerlagd. Han hade ett visst bildningskomplex men försökte reparera det genom att läsa militärhistoriska faktaböcker. Holger hade en vacker tenor och spelade dessutom trombon i ett gladjazzband. Ingen av dem var gift. Ingen av dem hade varit gift. Ingen av dem hade barn. De hade ärvt tobakshandeln efter sin far som oväntat skrattat ihjäl sig till en Helan och Halvan-film som han och hans fru hade hyrt en kväll när de var ensamma hemma. Då hade Åke och Holger varit unga, men under alla dessa år hade de knappast ändrat något i butiken. Dödsfallet inträffade hemma i älsklingsfåtöljen och brödernas mamma hade direkt efter begravningen flyttat till Tjörn där hon hade vuxit upp. Holger avgudade sin mamma, som snart följde sin make till andra sidan. Trots att bröderna närmade sig pensionsåldern delade de fortfarande pojkrummet i de avlidna föräldrarnas stora paradlägenhet i närheten av Heden och de hade inte många hemligheter för varandra. Möjligen hade Holger dolt en och annan öl genom åren och om sanningen ska fram hade Åke försökt utestänga sin lillebror från den korta och avslutade romans han hade haft med prästänkan Karin Hurtig på semestern i Kenya i november förra året. Hade inte den tokiga Samantha Holkfjell hittat på att alla i 10
kvarteret som vunnit på Postkodlotteriet skulle åka till Kenya, hade aldrig tobaksbröderna åkt utomlands. Men Åke och Holger hade hängt på. Och deras syskonkärlek hade uppvisats för alla i ressällskapet från Heden när Holger plötsligt försvunnit under safarin. Innan han återfanns hade Åke varit så olycklig att han sånär tappat förståndet. Men allt hade slutat lyckligt och under det halvår som gått sedan dess hade livet förflutit lugnt, utan krokodiler och andra faror. Kontakten med de andra postkodmiljonärerna som rest tillsammans hade inte varit överdrivet tät. Ibland kom någon av dem in i butiken; det var allt. Men på senare tid hade Åke till sin förvåning upptäckt att Holger stod och iakttog honom i smyg. Och han såg inte glad ut. Bröderna Jönsson hade låst dörren till sin tobakshandel på slaget två. Holger hade lyckats förmå Åke att uppskjuta tvätten av skyltfönstret till efter helgen och slutligen bestämde de sig för en kort promenad på Avenyn innefattande ett besök på Coops deli katessavdelning. De tänkte ha sin vanliga sena lördagsmiddag precis som när föräldrarna levt, kanske med en bit sej eller havskatt och ett nät svenska blåmusslor. De passerade dambutiken Evanette och Åke kollade diskret baddräkterna i skyltfönstret. En i korallrött hade en kort plisserad kjol i nederkanten. Trevligt, tyckte Åke. Undrar hur den hade sett ut på Karin? Holger kastade en lika intresserad blick in i det franska bageriet i hörnet av Lorensbergsgatan. Han var mycket förtjust i danska wienerbröd, men franskt och danskt var antagligen inte samma sak. När de vek om hörnet till Avenyn tog den iskalla vinden tag i Holgers gröna hatt, men han var snabb som en kobra med att trycka ner den i pannan. Åke betraktade honom oroligt. – Hur är det, Holger? Du har varit ovanligt tyst idag. Du har väl inga bekymmer som du inte berättar för mig? 11
Holger sneglade misstänksamt upp på den betydligt längre storebrodern, men han svarade inte. Åke trodde att han visste allt. Han var visserligen tre år äldre, men när skulle det ta slut? Var han dömd till att vara lillebror hela livet? Ibland när Holger vaknade mitt i natten av sina egna snarkningar undrade han om inte gräset kunde vara grönare på andra sidan. Även om han inte kände någon kvinna skulle det kanske kunna vara roligt att inte bo ensam livet ut? Åke var så fruktansvärt pedantisk och dessutom negativ. Vad Holger än gjorde var det fel. Åke hade upprättat ett städschema och när det var Holgers tur att rengöra golvlisterna var han knappt klar förrän Åke var efter honom. – Det gick fort det där. Och sedan kröp han på knä runt hela lägenheten och undersökte själv listerna. Om Holger hade bott för sig själv skulle han inte ha haft några lister överhuvudtaget. Helst hade han förresten bott på hotell. Gothia kanske. Då hade han kunnat titta ut över hela stan och äta king size räkmacka på tjugotredje våningen varenda kväll. Å, vad det var tråkigt att aldrig få bestämma över sig själv. – Nej, Holger, det är inte dags för promenadskor. Det kan komma ett sent snöfall. Idag tar vi vinterbootsen. Holger suckade. Han skulle aldrig bli förstådd. Åke blåste på sina stelfrusna fingrar. Holger gjorde likadant. – Vi går hem, sa Åke när de närmade sig Valand. Han vek in på Vasagatan utan att vänta på svar. I handen hängde den fula papperskassen där räksalladen, kvisttomaterna och potatisgratängen låg och skramlade. ”Jag äger” stod det på påsen. Osmakligt. Kanske dags att dö. Holger kastade en lång blick över gatan mot Kometens nyöppnade uteservering. – En förfriskning skulle värma oss så här på lördag middag, föreslog han och pekade med tummen mot restaurangen. Smör, 12
ost och sill och en liten gammeldansk skulle sitta fint, tänkte han utan att känna något hopp. Men Åke marscherade vidare utan att svara. Han var inte alls nöjd med sitt liv. Och han var ännu mindre nöjd med sin lillebror. Det var som att gå omkring med en hund i koppel som hela tiden sprang åt fel håll. Han gick med så långa steg att Holger nästan fick springa bredvid. De sneddade tigande över Heden. Man fick nare på studs, så kallt var det, fast det inte fanns ett moln på himlen. På Heden spelades ungdomsfotboll, någon sorts cup. Ljusa flickröster blandades med målbrottsspräckliga. Längre bort mot Hotell Liseberg Heden stod helglediga grävskopor ordentligt på rad och ännu längre bort syntes de grå fasaderna där Öster om Hedens bostadskvarter tornade upp sig med gröna balkonger. Undrar vad Karin gör, tänkte Åke. Han kunde se hennes balkong, men hon satt väl i vardagsrummet och läste Tjechov med papiljotter i håret, citronskivor på armbågarna och högfärdig min. – Till vintern blir det bandy på Heden igen, sa Holger i ett desperat försök att lätta upp stämningen. Då ska jag gå dit. – Du och dina enkla nöjen, sa Åke. Holger stönade högt och tryckte ner hatten ytterligare på huvudet. När de kom till sin egen port tvärstannade Åke och betraktade sin bror. – Men vad är det frågan om? frågade han irriterat. Jag känner inte igen dig. Holger drog ett djupt andetag. Nu eller aldrig. – Jag vill ha ett eget rum, sa han och stirrade stint på sin bror. Åkes ögon förblev iskalla. – Jaså, var det bara det, sa han. Det är fullständigt uteslutet. Vi har ju bott i samma rum sedan du föddes. De åkte upp i hissen under tystnad och den här gången satte sig inte Holger på den lilla pallen som han annars alltid gjorde. 13
– Det ska bli gott med en kopp grönt te, sa Åke till sig själv när han låste upp ytterdörrens båda lås. – Det tycker jag inte, sa Holger och tog upp sin älskade Miss Tusker i famnen så fort han kom in i hallen. Hon spann ivrigt. – Har du längtat efter pappa hela dagen? kuttrade Holger. – Måste du tala barnspråk med kattstackarn? muttrade Åke.
* Margaretas flykt till Frankrike hade skett brådstörtat och under dramatiska former strax före jul. Just som Axel avslöjat för henne att han varit otrogen under Kenyaresan som de nyss hade kommit hem från, hade telefonen ringt i lägenheten på Öster om Heden. Det var Margaretas pappa som med bruten röst berättade att hennes mor hade avlidit helt stilla i sängen i den vita villan i södra Frankrike där paret hade sitt hem. Margareta lämnade Axel som stod mållös i tamburen och fem minuter senare satt hon i taxin till Landvetter. Hon hade inga syskon, dålig kontakt med sina båda döttrar, var inte bekant med sina båda små barnbarn, så vad var det som väntade hemma i Sverige? Ingenting. Förmodligen hade hon undermedvetet fullständigt raderat Axel ur sitt liv efter att han avslöjat sin otrohet. Efter alla dessa år! Så många års äktenskap var plötsligt utplånade. Så efter begravningen, sedan hennes ansökan om tjänstledighet från skolan hade beviljats, hade hon helt enkelt stannat kvar hos sin pappa vid kusten i Sydfrankrike. Månaderna rusade iväg. Den första riktigt vackra vårdagen med småfåglar sjungande på franska i träden gick Margareta till Monoprix, den lilla byns supermoderna livsmedelsbutik, och köpte en damejeanne av plast, fylld med tio liter av traktens rosévin som smakade ljummen vinäger. Kassörskan pekade på en kran vid utgången och 14
talade om att så fort dunken var tom, kunde Madame komma tillbaka och fylla på den och då behövde hon inte ens betala pant. När Margareta kom ut ur butiken drog hon ett djupt andetag. Blundande räknade hon till tio, först på franska, sedan på svenska och slutligen på franska igen. Sedan öppnade hon ögonen, gick runt huset och hällde ut innehållet i plastdunken på bakgården framför tassarna på en förbryllad katt. Dunken kastade hon i affärens överfulla soptunna. Den föll genast i marken och katten sprang undan. Margareta sparkade till dunken så hårt att det gjorde ont i stortån. Hon drog ännu ett djupt andetag och ställde sig bredbent. – Det måste bli en ändring, sa hon högt på svenska. Innan jag fyller sextio ska jag ha ett värdigt liv. Ett helt igenom värdigt liv. Nej, förresten: ett intressant liv. Ett liv helt enkelt. Så fort hon uttalat meningen insåg hon hur central den var. Hon gick inte hem till fadern som hon brukade när hon handlat, utan klättrade uppför den gamla stentrappans etthundratre steg som ledde till ruinen av ett kloster. Platsen hade blivit en oas. Längs trappans sidor växte murgröna och lavendel och den varma luften var redan mättad av blomdofter, fast det bara var mars. Trappstegen var höga och obekväma, men Margareta hade gått exakt en mil varje dag sedan hon kom till Frankrike och hade utmärkt kondition och starka benmuskler. Nu behövde hon bara frid och att få vara i fred. Det kunde hon få på bergets topp. Inte en människa inom synhåll. Innanför den halvt raserade kloster muren betade två mörkögda bergsgetter med raggig grå päls. Hon kände en märklig samhörighet med dem, kanske för att hon hade akademiska betyg i zoologi. Eller för att hon också började få raggig grå päls. Hon hade mött två stiliga långa män i yngre medelåldern i en gränd på morgonen. De hade sett rakt igenom henne. Hon slog sig ner på ett klippblock och blickade ut över Medel 15
havet som skimrade och blänkte i olika nyanser av turkos. Ett par segelbåtar och en färja såg hon. En mycket mörk man i shorts paddlade helt nära vattenbrynet med en papegoja på huvudet. Annars var havet folktomt. Margareta hade alltid en liten anteckningsbok och en blyertspenna i fickan på kakishortsen. Nu samlade hon sina tankar och skrev noggrant upp vad hon hade tänkt ut. Hon var mycket för struktur. 1. Jag vill tänka ännu mer på mig själv. Inte bara på själen utan även på kroppen. Jag vill inte tänka på andra. 2. Jag ska inte tröstdricka. Det finns förresten inga fördelar med alkohol överhuvudtaget. Om jag säljer bilen behöver jag inte ens sprit till vindrutorna. 3. Jag ska åka till Sverige och tala om framtiden med Axel, hur den än blir. Få det överstökat. 4. När tjänstledigheten gått ut ska jag säga upp mig på skolan, även om alla människor tycker att jag är galen. Pengar har jag ju. 5. Jag ska skaffa mig ett fritidsintresse och det är INTE att rätta korkade elevers korkade biologi- och matteprov. Hon drog ett djupt andetag. Kanske skulle hon köpa ett litet hus i Frankrike eller Italien. Hon hade råd. Men i så fall borde hon nog vänta tills hennes pappa gått bort … Eller ett litet korsvirkeshus i Skåne kanske. Eller på Jylland. Hon hade ett speciellt förhållande till Skagen. Den enda semester karriäristerna som var hennes föräldrar hade unnat sig och sin dotter var en årlig sommarvecka i Gammelskagen. När hon betraktade havet, horisonten och himlen fick hon plötsligt lust att teckna eller måla, en känsla och en längtan som hon inte hade haft på många år. Som liten hade hon älskat att teckna och måla. Fram tills skolan började hade både barn16
jungfrun, fröken i kindergarten och föräldrarna tyckt att det var praktiskt med en stillsam och stillasittande liten flicka. Aldrig att hon väsnades eller smutsade ner sig, möjligen små färgfläckar på händerna. Men när hon börjat skolan och teckningsläraren hade uppmuntrat henne, fann hon ingen förståelse hemma. Båda föräldrarna var mitt uppe i karriären som överläkare med tydliga professorsdrömmar. – Koncentrera dig på skolämnen som är viktiga för din framtid, sa hennes mamma. Matematik och naturvetenskapliga ämnen. Kludda kan du göra på fritiden. – Hade du haft en verklig talang, sa hennes pappa, hade jag naturligtvis uppmuntrat ditt så kallade konstnärskap. Men eftersom du är en medelmåtta är det helt meningslöst. Ägna dig åt läsämnen istället. Det har du huvud till. Hon hade förstås lytt sina föräldrar och lagt färgerna på hyllan. Glädjen i att teckna och måla hade försvunnit. I gymnasiet hade hon varit bäst i klassen i alla naturvetenskapliga ämnen. Tankarna på karriär upptog dygnets vakna tid. Helst ville hon bli lärare eftersom hon tidigt hade upptäckt att hon alltid visste mer än andra, fadern möjligen undantagen. Margareta avslutade sidan i anteckningsboken med en snabbskiss över utsikten. Hon log när hon slog ihop boken. Lättad rusade hon nedför trappan. Här lurade inga trötta höfter och knän fast hon snart skulle fylla sextio. Nionde maj – den dagen skulle hon ha uppfyllt en massa mål. Hon kände sig så motiverad att hon kastade en liten sten från berget och strax därefter hörde hon ett plask i Medelhavet. En timma senare gick Margareta ut i pergolan och slog sig ner bredvid sin far som satt och halvsov i rottingstolen med en bortglömd espresso på bordet framför sig. Hon betraktade honom tankfullt. Sedan hennes mamma dog före jul och hon tagit första flyget till den lilla byn i Sydfrankrike, hade fadern blivit gråare 17
och tunnare för varje dag. Han skulle visserligen fylla åttiofem till sommaren, men egentligen hade han inga krämpor och hjärnan var knivskarp. Det var livslusten som försvunnit. De spelade schack varje kväll. Resten av tiden ägnade Margareta åt lång promenader. Vad han gjorde intresserade henne inte. Under den här tiden hade hon känt sig rastlös dygnet runt. Hon visste inte vilket som plågade henne mest: att hon inte fått ta farväl av sin mor eller att hennes man sedan decennier plötsligt erkänt att han varit otrogen. – Lilla Margareta, sa fadern plötsligt till sin dotter som slog honom både i längd och axelbredd. Om du tänker stanna här, tycker jag att du ska börja laga mat. Du går ju bara runt och skrotar. Både lunch och middag på restaurang varenda dag är inte riktigt sunt för min del. Och det är definitivt inte bra för dig att bara slå dank. Raggmunk skulle vara gott på tisdagarna. Ärtor på torsdagarna. Pannkakor är inte nödvändigt. Det är för småbarn. Lite kålpudding vore inte så dumt någon gång. Min mamma brukade ha sirap i kålpuddingen. Och skånsk kalops. Det höll jag på att glömma. Skånsk kalops med slantade morötter i … Margareta blev så kränkt att hon ångrade att hon hade hällt ut rosévinet bakom Monoprix. Hur kunde han vara så fräck? Margaretas mamma hade väl aldrig lagat mat under hela sitt vuxna liv! Det hade fru Olsson gjort och när fru Olsson var ledig hade de ätit på restaurang. Nescafé kunde hon laga och en gång när Margareta var liten och sjuk hade hennes mamma värmt mjölk med honung alldeles själv. Och Margareta hade verkligen uppfostrats att bli likadan. Förspilld kvinnokraft, hade hennes mamma sagt om allt arbete där man använde händerna. Hon kunde varken sy, sticka eller virka och var stolt över det. Därför hade Margareta intresserat sig för matlagning så fort hon gift sig med Axel. Hon kunde lägga timmar på en rådjursgryta och Sjötunga Walewska var peanuts för henne. Och nu tänkte hennes oförskämda far lättåka på denna kunskap. No way. 18
Hon ställde sig upp så att hennes far hamnade i skuggan. Han såg liten ut. Det kändes obehagligt men hon sköt bort känslan. – Jag har inte minsta lust att hushålla för dig, pappa. Det kan du glömma. Jag har faktiskt en akademisk examen och har haft allvarliga planer på att doktorera på näbbmöss, om du möjligen kan påminna dig det. Och du själv då, ska du sitta här resten av livet och ruttna under olivträdet? – Det är inte ett olivträd. Det är en akacia, svarade fadern torrt. Det borde du veta som läst vid universitetet på min bekostnad. Margaretas ögon mörknade. Akacia – det visste hon väl. Hon skulle bara testa honom. Det var hon och ingen annan som satt inne med kunskaperna, i synnerhet de botaniska och de zoo logiska. Hon gäspade demonstrativt och tittade på klockan. Hennes far suckade utdraget på sitt nya martyrsätt, reste sig mödosamt upp, tog sin käpp och haltade överdrivet när han gick ner till bilen, uppenbarligen för att köra till sin hustrus grav som han gjorde varje dag. Margareta log i mjugg. Han visste inte att hon redan hade packat. Hon gick in i sitt rum och betraktade dess kala vita väggar. En liten ödla kom ut ur den tomma garderoben och kilade över golvet, stannade en stund och funderade på nästa mål. Margareta betraktade den uppmärksamt. De hade något gemensamt. Garderobsdörren bestod av en helfigursspegel. Hon såg sig i spegeln, länge och utan att anlägga en tillgjord min som hon brukade. Hon upptäckte belåtet att hon hade blivit snyggare i kroppen och även i ansiktet av allt promenerande i bergen och av simturerna i pappans pool. I Göteborg skulle hon ta tjuren vid hornen. Hon log snett. Ja, uppenbarligen var Axel en tjur som hade bedragit henne så fort han kom åt. Men vad var det som väntade efter alla dessa månader i Frankrike? En ny dans, en ny chans, en ny romans? 19
Hon skrattade högt åt sig själv. Det skulle inte hända. Nästa steg var döden och nu var hon riktigt rutinerad. I egenskap av enda barnet hade hon tagit hand om sin mammas begravning, bara tre dagar efter dödsfallet och helt enligt pappans föreskrifter. Margareta hade varken talat med sin dotter med familj i Halland eller med sin yngre dotter som var dykinstruktör i Australien. Hon hade förresten aldrig vetat vad hon skulle prata med sina barn om sedan de flyttat hemifrån. Hon oroade sig inte ett dugg för sin pappa. Det var inte för hans skull hon åkt till Frankrike utan för sin mammas och för sin egen. I framtiden skulle säkert hans golfpolare ta hand om honom. När han kom hem från kyrkogården skulle hon vara borta. Hon förnam sin favoritkänsla: sann skadeglädje. Så går det när man vill att ens egen dotter ska bli kokerska och hembiträde. Det tog bara några minuter att bli klar och ringa efter taxi till flygplatsen. Hon lämnade ingen lapp.
Kapitel 2
Den ena dagen hade varit den andra lik sedan Margareta försvann före jul. Axel önskade av hela sitt hjärta få tillbaka sin hustru, men aldrig att han tänkte böna och be. Det var hon som hade lämnat honom. Å andra sidan hade han minuten innan erkänt att han hade varit otrogen. Det gjorde faktiskt att han fortfarande kände sig lite solkig både inuti och utanpå. Det var synd för det förtog en del av glädjen i ett väldigt vackert minne. Men livet skulle vara enklare om det var ogjort. Då kanske Margareta hade stått i deras kök i detta nu och förberett en underbar Sjötunga Walewska. Han skrapade ur det sista ur aluminiumformen med Fiskgratäng Dill. Den där fabriken i Skåne borde ge honom medalj. Han hade nitton till i frysen plus lika många lasagne med bladspenat. Han sneglade på schemat på kylskåpet som han konstruerat ett par dagar efter att Margareta lämnat honom. Det satt bredvid skolschemat så tiden var täckt. Vardagar: 06.00: jogging asfalt. 07.00: havregrynsgröt med lin- och hampfrön. Ägg och bacon. 07.30: cykeltur till skolan. Lektioner, skollunch, lektioner, cykling hem, middag, gym eller gå på match, fotbollskväll eller trav på tv, god natt. Lördagar: damma, dammsuga, våttorka golven, tvätta, putsa fönster (var tredje vecka). Efter lunch köra söderut till MajaLisa i Halland och tillbringa lördagskvällen och söndagen med barnbarnen, de små ljuslockiga grabbarna Linus och Lukas. 21
På söndagen brukade Maja-Lisa laga riktig hemlagad mat som hon visste att hennes pappa älskade, ofta fiskgratäng med dill eller lasagne med bladspenat. Kvalitet! Maja-Lisa använde alltid nötfärs i lasagnen. Sällan häst. När han kom hem söndag eftermiddag brukade han köra upp till Skatås och löpa grusåttan. Det vet ju alla vettiga människor att motion är det enda raka mot ångest och ängslan, sa han till sig själv. Axel var inte alls glad i mediciner i allmänhet och lugnande i synnerhet. Men den här kvällen, som var söndagen den femtonde april, hade hans barndomsvän Kent lyckats övertala honom att gå med ut och ta en öl på hans favoritpub i Lunden som hette Paddington. – Det vete fan vad du har gjort av din kärring, men nu måste du ut och ha lite kul. Axel kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Han ville absolut inte ha lite kul, men det tog emot att säga nej till sin äldste och bäste vän en gång till. De tog vagnen till Redbergsplatsen och korsade Sankt Pauli kyrkoplan med sina mäktiga hästkastanjer. På Paddington kunde man till och med äta en riktigt hygglig rumpstek, fast det bara var en svensk pub där de anställda talade engelska med gästerna. Viktigt att undvika tisdagarna bara, när det var quiz. Frågor hade åtminstone Axel nog av i skolan. De satt mittemot varandra, Kent med en Guinness och Axel med en Hof. Efter ölen bankade Axel bedrövat på sin bröstkorg. – Det känns tomt härinne. Fattar du? Nej, det förstod inte Kent. – Ta en öl till. Det är vad du behöver. Axel skakade på huvudet. – Det gör så jävla ont! Nästan hela dan, utom möjligen på lektionerna, och ännu värre på nätterna. – Om inte Maggan kommer tillbaka får du nog skaffa dig ett 22
nytt fruntimmer. Flera jag känner har gift sig med tanter från Thailand. De är jättenöjda. Tanterna borstar till och med skorna åt dem. Och de kan ta in pengar på massage. Axel skakade återigen på huvudet. Han ville gå hem. Trots att det var i mitten av april fylldes plötsligt vårluften av ett ilsket och vindpiskat snöblandat regn. Det slog honom hårt i ansiktet när han kom ut från puben. Han bestämde sig ändå för att promenera hem, mest för att plåga sig i snålblåsten. Kent hade beställt en öl till i samma ögonblick som Axel gick. Han bodde ändå i Kålltorp som låg åt motsatt håll. När Axel kom hem till bostadsområdet Öster om Heden kröp han genast i säng, men sömnen ville inte infinna sig och krampen över bröstet kändes värre än någonsin. Han steg upp och värmde ett glas mjölk och hällde i ett par skedar akaciahonung. Det hade Margareta lärt honom. Precis när han skulle återvända till sovrummet hörde han nyckeln vridas om i ytterdörren. Och där stod hon. – Margareta, flämtade han. Är det verkligen du? Hon var nära att säga: – Ja, vem trodde du? Den där slinkan Samantha eller vem det nu var du var otrogen med? Men det var för sent på kvällen för att säga sådana saker. De stod och tog in varandra med alla sinnen. Atmosfären var mättad. Axel tyckte faktiskt att det kändes som när de träffades i lärarrummet allra första gången för flera decennier sedan, när han var ny på skolan och såg henne. Hon var stor och stark och rik. Nu såg han henne igen. Alla år som gått däremellan var borta. Han skulle aldrig kunna berätta hlea sanningen om sin otrohet. Möjligen på sin dödsbädd om det var läge då. Nu ville han bara glömma vad som hänt i Kenya. Margareta stod blickstilla där i hallen. Så frisk hon såg ut. Vältränad. 23
Axel stod fortfarande med hängande armar och bara såg på henne. Plötsligt tog hon tre steg framåt och föll raklång i hans famn. Han lyfte henne och svängde henne runt och bar henne utan ansträngning in till sovrummet. – Hemma! Gud så skönt, sa hon. – Ja, Gud så skönt, sa han. De fann varandras välbekanta kroppar och förenades ordlöst. – Vi måste prata, sa hon efteråt. – Inte idag, sa han och torkade hennes svettiga panna med lakanet. Jag ska vara på skolan om tre timmar. Jag tror förresten jag hoppar joggingen imorgon bitti. – Kors i taket, sa Margareta, log stort och somnade. När hon vaknade vid niotiden på måndagen kom hon på att hon inte hade rört den platta whiskyflaska som hon köpt på flygplatsen i Nice för säkerhets skull (om planet skulle störta). Hon hällde ut innehållet i vasken och stoppade tomflaskan i handväskan av gammal vana, för att kasta den på stan. Axel hade tydligen redan ätit frukost, men plockat undan allt efter sig, sköljt disken och ställt den i diskmaskinen. Här hade det tydligen hänt saker. Hon beställde en paniktid hos frissan och tillbringade tre förmiddagstimmar i skickliga händer. Hela tiden funderade hon på vad hon skulle syssla med denna härliga vår och kanske även i framtiden. Margareta var faktiskt nöjd med att hon hade lämnat Frankrike och fadern hux flux. Det var i alla fall hon som bestämde. Tro inget annat. För att inte tala om hennes otroliga balans vid hemkomsten. Hon hade inte ens bråkat med Axel om hans otrohet. Hon hade bara tagit emot hans välkomnande med öppna armar. Plötsligt erkände hon för sig själv att hon hade längtat efter värme, ömhet, ja kärlek. 24
Hon bläddrade i modemagasin från hela Europa och skvaller tidningar som handlade om premiärer kring Stureplan i Stockholm och slottsbaler med jakt och dressyr i Malmö. Öppningen av Liseberg hade också smugit sig med. Grånade politiker skrattade rutinerat när de köade till det nya pariserhjulet, medan ett par uppsluppna runda artister tog en öl utanför Hamnkrogen. Men Margareta var inte road. Hon var besatt av tanken att hon skulle hitta ett intresse som slog ut allt annat, någonting att brinna för, något som ersatte hennes tidigare ångest, ensamhet och rastlöshet. En sak som skulle fylla hennes liv så fullständigt att hon skulle småle ända till graven. Ett bättre uttryck än att skratta hela vägen till banken, ansåg hon. Hon hade faktiskt aldrig skrattat hela vägen till banken, eftersom hon var född förmögen. När hon kommit hem från Team Tranberg på Kungsgatan, mycket nöjd med håret och inte så missnöjd med resten heller, började hon med att titta på nätet efter intressanta kurser som startade i april. Zumba, porslinsmålning, hitta dig själv, vattengympa, virka cupcakes, röstträning, körsång för seniorer, ukulele, träffa en partner, jägarkurs … Det ringde ingen klocka. Tills, heureka! hon hittade en förmiddagskurs i akvarellmålning på tisdagar. En kortkurs. Hon fick en kick direkt. Den skulle börja nästa dag. Hon skrattade högt. Äntligen flyt! Hade inte hennes föräldrar stoppat henne hade hon varit konstnär för länge sedan. Ett namn på allas läppar. Hennes enfaldiga elever på skolan drömde om att bli kändisar. (Vad jag vill bli när jag blir stor? Kändis såklart.) Men med Margareta var det skillnad. Hon hade talang.