9789197839570

Tidigare utgivna böcker av Bodil Mårtensson Joakim Hill-serien (kriminalromanserie): Prisma/Norstedts En chans för mycket (1999) Beckmörker (2000) Torpeden (2001) Konsten att dö (2002) Tre Böcker Jag vet att du är ensam (2004) Cuba Red (2005) Nattportierns historia (2006) Brottskod 09 (2007) Rebeccas blod (2008) Greppet (2009) Justine – Raschans hämnd (2010)

© 2011 Bodil Mårtensson och Dahlgrens Förlag Utgiven av Dahlgren Förlag Sättning av Brun Media AB Omslag av Brun Media AB / Viktor Kvant Tryckt i Tyskland Samlarutgåva, Inbundet hårdband: ISBN 978-91-978395-8-7 Mjukband med flikar: ISBN 978-91-978395-7-0 Första upplagan Bokens hemsida: www.barkhe.se Förlagets hemsida: www.dahlgrensforlag.se

“Till mina kära syskon Christel och Peder - som lockade mig hit till underbara Helsingborg - samt deras familjer.”

H

elsingborgs slottsläns styrka, maktposition och kungalojalitet vid tiden för kampen om Östersjön och stormaktstidens framväxt i Sverige var betydande. Redan under tidig medeltid hade kontrollen av sjöfarten i Öresund, samt att slottet i Helsingborg blivit en av Nordens mäktigaste fästningar, gett det omfattande länet stor strategisk betydelse.

Men mitten av 1600-talet var en händelserik tid i de stormiga relationerna mellan Danmark och Sverige – med Skåne som skådeplats.

Var Helsingborgs styrka det som svenskarna behövde bryta för att kunna känna sig säkra efter freden i Skånska kriget 1679?

Och, var man i Skånes sydliga och sydöstra delar sugna på revansch på det tidigare så favoriserade slottslänet i nordväst?

Efter freden brann Helsingborgs dåvarande Rådhus ner till grunden, och med det förstördes säkerligen en omfattande del av stadens annaler, räkenskaper och redovisningar. Var det en av svenskarna anlagd brand för att beröva Helsingborg dess identitet, och knäcka upproriskheten i det förut så mäktiga fästet?

Svaret gick förmodligen förlorat i branden. Men, det är en författares rätt att fritt dikta i detta fantasieggande historiska tomrum.

Därför har jag här blandat fakta med fantasi. Länsman Frans Barkhe och hans familj är helt fiktiva – den faktiske länsmannen på Helsingborgs slott vid denna tid var Ove Gjedde. Kung Frederik III, liksom Göingehövdingen, och hans öde är däremot verkligt om än anpassat till bokens handling. Riksrådet Tage Ottesen Thott höll faktiskt till bland annat på Näs, nuvarande Trollenäs.

Holger Vind fanns också, och blev i september 1657 gift med Ove Gjeddes dotter. Hans Vrams Gunnarstorp hette vid denna tid Vramsgård, liksom Klippan benämndes Åby och Mariakyrkan då kallades Vårfrukyrkan. Men här har dagens välbekanta namn fått bilda brygga till en svunnen epok.

Uppgifter om detta och tidigare skeenden sammanställdes för central arkivering, men den förödande branden på Stockholms slott 1697 förstörde inte bara merparten av riksarkivets medeltidsdokument, utan även bland annat mer än 1500 Skånebrev (B. Fritz, De svenska medeltidsbrevens tradering till 1800-talets början, Meddelanden från Svenska Riksarkivet för åren 1976–1977 (1980).

Tillsammans med ovanstående brand på Helsingborgs rådhus skapades på detta vis ett tragiskt vakuum i vår kunskap om flera viktiga perioder i Skånes och Helsingborgs slottsläns historia.

Och därmed har som sagt författaren fri licens att dikta därom.

Rydebäck/Helsingborg 2011-02-28

Bodil Mårtensson

anna Fransdotter Barkhe sprang över borggården så fort hennes gracila ben förmådde. Det var sent på kvällen den nittonde november i Herrens välsignade år 1656. Österifrån blåste det otäckt hårt och bitande.

Snöglopp slog henne så omilt rakt i ansiktet att kinderna smärtade.

Vintern hade kommit ovanligt tidigt det året. Redan i slutet av oktober tog kölden bygden i ett okuvligt grepp.

Den stenlagda borggården på Barkhehus – den fyrlängade sätesgården alldeles vid Kvidinge, just där Luggude härad gränsade mot Onsjö och Norra Åsbo – var sedan länge en livsfarligt glittrig isgata.

Hanna var därför tvungen vakta noga på sina steg, samtidigt som hon ändå måste ta sig fram fortast tänkbart. Att riskera halka omkull och slå sig fördärvad vore otänkbart. Särskilt nu – nu då så mycket berodde just på hennes snabbhet.

Hon, den första av fem legitima döttrar till länsman Frans Noelsson Barkhe – ägare till gården och tillika mäktig herre över hela Helsingborgs slottslän – var den som hade att överbringa budet till sin far.

En kraftig vindil stötte henne så våldsamt i bröstet att hon tappade andan och blev tvungen stanna upp några sekunder. Hon kunde knappt se ordentligt i busvädret. Och inte blev det lättare av att blötsnön nästan frös ögonfransarna till is.

Så drog hon resolut kapuschongen tätare om ansiktet, samlade ihop kjolarna och stålsatte sig mot elementens raseri.

Under huvans kant plirade hon upp mot västerlängan på andra sidan gården. Hon såg ett tunt ljus i länsman Barkhes sovgemaksfönster på andra våningen. Han var alltså uppe och vaken. ”Åh, käre Gud Fader – måtte jag hinna… måtte jag bara!”

Barkhes Döttrar |

11

Hon visste inte om att hon faktiskt viskat bönen högt. Insåg bara plötsligt att hon dragit lungorna fulla med iskall luft och knep igen sina kylbleka läppar. Det snurrade i huvudet och hon tycktes inte kunna tänka en enda sammanhängande tanke just nu. Utom den att hon till varje pris måste kämpa sig vidare.

Hur Hanna lyckades ta sig fram till porten hade hon i efterhand knappast en aning om. Men plötsligt var hon vid den tunga trädörren, kände doften av tjärat virke och famlade efter handtaget.

Där! Hon fattade tag om den bastanta gjutjärnstrycken och uppbådade alla resterande krafter. Trots vindens envisa motvärn förmådde hon slutligen tvinga upp dörren så hon precis kunde tränga sig innanför.

Väl inne tryckte hon ryggen mot väggen och kippade efter andan. Hon strök kapuschongen från huvudet och trasslade in sina stelfrusna fingrar i de blonda, men nu ack så klistrigt våta lockarna.

Det var bara ett fåtal plusgrader där i trapphuset och andedräkten stod som ett moln ur hennes vidöppna mun. Och ändå tycktes det nästan som om rena sommarvärmen omslöt henne.

Hur länge hon stod där och flämtade visste hon inte heller med säkerhet. Men till slut började känseln återvända till fingrar och tår och det blev lite lättare att höra tankarna i sitt eget huvud.

Hon hade ett uppdrag och måste ovillkorligen vidare.

Det darrade otäckt i knäna när hon tog den vindlande torntrappan upp. Förbi första våningen där köket fanns, och vidare mot nästa där fadern hade sina gemak och sin sängkammare. ”Halt – vem går där?”

Våningsvakten, Viggo Rask, såg inte ordentligt i det skumma ljuset. Men han var vid det här laget så van vid hennes steg – så ofta som han hört henne hasta upp och ner här. Han visste precis, men han var bara tvungen att fråga. Att ta något för givet när han höll vakt skulle kunna kosta honom döden på galgbacken. ”Hanna Fransdotter”, flämtade hon till svar, ”jag söker min nådig far, genast!”

12 | Barkhes Döttrar

En annan kväll hade Viggo kanske tvekat störa sin herre så sent om aftonen. Men inte nu, han visste ju precis vad det hela gällde.

Han öppnade till våningen, lät henne komma in och bankade lätt med hillebardens skaft på länsmans sovrumsdörr. Han gav alltid erforderlig varning, han visste nämligen bättre än att bara öppna för att anmäla besök.

Det hände ju faktiskt att länsman hade annat för sig. Ofta var någon av hans frillor på besök. Särskilt på senaste tiden hade den temperamentsfulla och ärelystna Elna Johansdotter varit flitig gäst.

Och emellanåt hade ju Frans Barkhe även andra personliga bestyr att se till. Ibland sov han tungt under det söta vinets inverkan. Stördes han då blev han vanligen fullkomligt rasande.

Därför väntade Viggo tålmodigt på att få höra länsmans bekräftelse om besök passade honom eller ej.

Hanna väntade också, men varken lugnt eller tålmodigt. Hjärtat bultade vilt, hon visste ju att fadern väntade ivrigt på bud. Det gällde ju ett ytterst viktigt ärende, så han var säkert redan spänd och hans humör kunde i sådana fall svänga våldsamt. ”Ja – entré!” hördes en djup, aningen hes stämma inifrån gemaket.

Influenserna från de stora länderna söderut var stor. Nya ord och modeströmningar vävdes ständigt samman med invanda nordiska mönster. Vakten kunde naturligtvis inte franska, men så mycket visste han som att det betydde länsmans medgivande.

Han öppnade genast dörren för unga fröken.

Hon tog ett djupt andetag, sköt bestämt fram bröstkorgen och samlade mod.

Viggo försökte desperat undvika att hans förstulna blickar märktes. Utan att kunna hejda sig reflekterade han över hur fort tiden gått.

Flickungen, hon som så ofta roat honom med sina små filosofiska funderingar medan hon väntat här utanför faderns dörr, var borta. Hon – som var den enda som aldrig ens kommenterat hans i ungdomsslagsmål brutna näsa, utan bara accepterat ho-

Barkhes Döttrar |

13

nom just som han var – fanns liksom inte längre. Men vad annat var att vänta?

Fröken Hanna hade blivit kvinna nu – hela fjorton år gammal.

Hennes små runda bröst strävade lockande mot klänningens spetsprydda urringning, och höfterna var inte längre kalvmagra utan fylligt runda.

Fast mest förändrat var nog ändå ansiktet, tänkte han.

Fina anletsdrag, porslinsliknande hy och fylliga läppar gjorde henne visserligen angenämare än någonsin att se på. Men barnaårens betagande troskyldighet var som bortblåst. Den storögda blick och det oskuldsfulla uttryck runt munnen som åttaåringen hade ägt, fanns inte mer.

Hanna Barkhe hade istället något lätt desillusionerat över ögonen och en stelt vaksam min.

Och hon ägnade sig inte längre åt småprat med kreti och pleti, insåg han med ens.

Att vara länsmans äldsta dotter innebar ansvar och Viggo visste att hon redan hade fått känna av mer än sin beskärda del.

Så plötsligt tog hon äntligen ett resolut steg över tröskeln.

Länsman Frans Barkhe låg inte alls till sängs – vare sig tillsammans med någon, eller ensam med ett härligt vinrus. Han satt vid skrivbordet alldeles intill stora eldstaden. Den rejäla brasan sprakade lika ilsket som ett avvisat fruntimmer. En enkel oljelampa brann betydligt mer harmoniskt i en skål framför honom på bordet.

Ljuset reflekterade hans axelbreda, välbyggda kropp och skarpskurna drag. Barkhe var ansedd för en stilig karl, en riktig kvinnotjusare med axellångt mörklockigt hår och välansad skäggväxt i ton.

Det enda synliga av hans många ärr från slagfält i grannländerna runtom var det över vänster ögonbryn. Ett djupt huggsår hade visserligen läkt, men lämnat en bred brandgata i brynet där fullkomligt vita strån växt tillbaka mellan de svarta.

14 | Barkhes Döttrar

Hanna såg att han satt och försökte läsa räkenskaper. Kanske var det de från slottslänets södra områden, de som kuriren överbringat i morse. Länsman både läste och noterade dem själv, han var ytterst noga med siffrorna. Inkomsterna var omfattande i och med länets stora utsträckning och betydelse. Inte ens skrivaren fick lov att vara honom behjälplig i sådana saker. Minsta felskrivning kunde bli ödesdiger, eftersom det gällde danske kungens personliga godsdomäner.

Men hon förstod att hennes far inte haft god ro till arbetet eftersom han fortfarande tragglade igenom första arket i den digra rullan.

Han tittade genast upp när han hörde henne. Hanna hastade till honom och neg så djupt att kjolarna flöt ut kring henne. Underdånigt god dotter som hon var visade hon nacken tills han med en otålig gest gav henne lov resa sig. ”Nå?” var allt han behövde säga. ”Jordemor ber nådig far att komma nu.” ”Är allt snart överståndet då?” ”Ja, snart nog trodde jordemor så hon bad far att hasta”, sa Hanna lågmält men ändå helt tydligt. Att staka på orden eller darra på rösten var inte att rekommendera inför länsman Barkhe. Osäkerhet betydde svaghet, en av de saker som irriterade honom allra värst. ”Tack, Hanna”, svarade han emellertid bara och avfärdade henne med ännu en spänd vink med handen, ”låt hälsa att jag kommer så snart jag kan.”

Hon neg igen, inte alls varken så djupt eller länge som innan, och skyndade sedan lättad från sovgemaket.

Uppdraget var slutfört.

Frans Barkhe såg sin dotter hasta iväg och även han kastade undrande blickar efter henne.

Det fanns inget han hellre hade velat än att genast avkräva henne besked om läget. Han utgick givetvis ifrån att det hade varit svårt den här gången också, även om han sluppit höra skriken här på andra sidan borggården.

Barkhes Döttrar |

15

Men, nej…

Det gick bara inte an för honom att nedlåta sig fråga sin egen dotter om detta. Värdigheten krävde att han själv kom till barnbördskammaren och i egen hög person tog emot underrättelsen från barnmorskan. Åh, varför?

Frågan malde i hans huvud när han hörde Hannas kvicka steg rassla nedför trappan.

Varför hade hon blivit… så som hon blivit? En flicka. Han hade ju så gärna velat vara en god far för henne, men besvikelsen hade varit gränslös.

Nåja, den här gången skulle nog allt bli annorlunda, resonerade han och reste sig abrupt. Stolen skrapade skarpt mot golvet när han sköt den tillbaka.

Barkhe drog ett precis lika djupt andetag som dottern gjort innan.

Med ett resolut ryck rättade han till livrocken och tog storkappan från stolen där den väntat hela kvällen. Storstövlarna hade han redan på. Plaggen hade sett bättre dagar, men det var bara i sobert sällskap han brydde sig om stilfulla kläder. Även om han gärna svängde sig med en och annan fransk eller tysk term så var han föga intresserad att följa med i klädmodet.

Riktiga soldater gjorde inte det, resonerade han. Och Frans Barkhe var sannerligen fullfjädrad militär och strateg i ett.

Att han på senare år kommit att fästa allt större vikt vid ekonomiska och politiska spörsmål gällande sitt mäktiga länsmannaskap hade sin fullt förståeliga förklaring. Läget i danska rikets östligaste provinser var kanske till synes lugnt, men oro pyrde under ytan.

Fast just nu var definitivt inte tid att grubbla över sådant.

Länsman Barkhe var övertygad om att han låtsats framgångsrikt inför sin dotter. Hade verkligen bemödat sig att inte verka alltför angelägen.

Men sanningen var den att han fullkomligt brann att skynda över och höra med jordemor. Han behövde i högsta grad snabbt få veta.

Hade det äntligen lyckats honom att få en son?

16 | Barkhes Döttrar

Hanna hade gett sig tid att dra kappan ordentligare om sig på vägen tillbaka till barnbördskammaren. Kylan bet en aning mindre bittert och nu hade hon den ettriga vinden i ryggen. Den drev henne raskt framåt. Och ändå hörde hon hans kraftfulla steg bakom sig redan innan hon hunnit förbi brunnen.

Hon skyndade på sina egna – ville inte på villkors vis verka lat och långsam inför hans alltid granskande blick.

Men faktum var att han för ovanlighets skull inte med en tanke berörde henne eller vad hon gjorde.

Han tänkte bara på barnet som just fötts. Barnet som kommit flera veckor innan beräknat, så tidigt att släktens kvinnfolk inte hunnit hit för att vara med om tilldragelsen.

Men brydde han sig egentligen? Nej, knappast – det var bara skönt att slippa fler pladdrande kjoltyg runt sig. Särskilt om han nu äntligen skulle få lov att i sina armar hålla…

Med ens var de jämsides och hon mötte hastigt hans blick. För ovanlighets skull lyckades han inte riktigt beslöja den. Hon såg tydligt det oförställda hoppet. Kände hans förväntan och längtan, den oerhörda törsten att få besked. En manlig arvinge var ju hans allra högsta önskan.

Inom sig hörde Hanna återigen vad jordemor sagt till pigorna som bistod vid nedkomsten. Just som hon blivit skickad iväg till sin far hade Hanna vänt sig vid dörren och tittat över mot sängen.

Jordemor hade pustande stretat för att hjälpa barnet till världen, till synes döv för den utmattade föderskans jämmer och plågor. ”Tycker det känns som gossebarn”, hade hon muttrat till flickorna, ”tycker det luktar pojke, jag undrar jag om inte…”

Till och med Hanna själv hoppades på en bror – efter alla dessa besvikelser fadern tvingats möta år efter år.

Måtte bara det gedigna silverkorset över barnbördssängen kunna skapa mirakel denna natt!

Kanske skulle en pojke till och med kunna skänka henne och systrarna lycka? Tanken att äntligen slippa bära skammen att vara född flicka var bestickande. Att få möta annat i faderns ögon än besvikelse skulle kännas befriande.

Barkhes Döttrar |

17

Länsman var framme vid östra flygeln där barnbördskammaren fanns och lade handen på handtaget. Hanna hoppades innerligt att jordemor verkligen var så skicklig att hon kunde känna skillnad bara på doften.

Dörren knirkade och slog hårt emot yttermuren när den for upp, men Barkhe brydde sig inte. Tog bara den korta trappan upp till första våningen i två raska kliv. Hanna, med alla sina kjolar och betydligt kortare ben, kom på efterkälken.

Men inte värre än att hon var där på trappavsatsen just som jordemor med hast kom länsman tillmötes i dörren till förstugan. ”Nå, vad blev det?” begärde han utan omsvep att få veta.

Rösten var spänd som en bågsträng och frågan mer än något annat en uppmaning att ge det svar han så förtvivlat längtat efter. ”En pojke, ers nåd”, flämtade jordemor efter pärsen i kammaren och torkade händerna på sitt nedsölade förkläde. ”En pojke”, hörde Hanna sin far saligt utropa, ”tack Gode Gud, äntligen ett gossebarn, släpp fram mig kvinna!” ”Men…” Han sköt resolut barnmorskan åt sidan, totalt döv för hennes kraftlösa protester, och stegade rätt in i barnbördskammaren. Det luktade inte gott, det gjorde det aldrig – det visste han ju. Det var mycket som behövde städas upp efter barnafödande, så var det bara.

Men inte tänkte han, Frans Barkhe, finna sig i att vänta på att allt det där kvinnfolksgörat skulle bli färdigt. Han vägrade hia sig en enda sekund längre. ”Var är han? Var?” frågade han genast pigorna därinne.

Det sprakade från eldstaden. Och fastän det var svinaktigt kallt ute var det ångande varmt härinne. Bra, reflekterade länsman, min son får redan från början lära känna välkomnande värme.

Jäntorna som skyndsamt donade med trasor, bindor och tvättfat i dunklet runt den stora sängen ryckte till. Himmel, länsman var redan här! Förskräckt drog de sig åt sidan, bort från kvinnan de just försökt ordna till.

Seden var nämligen sådan, det visste han ju också väl vid det här laget.

18 | Barkhes Döttrar

Hans andra hustru, Margareta Madsdotter Sporre, hade givetvis hög adlig status. Oavsett hur svår förlossningen än varit skulle hon snarast göras ståndsmässigt presentabel nog att kunna motta lyckönskningar.

Men Margareta var sannerligen inte i stånd att möta någon typ av gensvar.

Det såg han genast på allt blod som färgat det täckande sänglinnet illande rött. Mer ljust färgat upp längs mage och bröst, förmodligen av jordemors händer som försökt driva på. Betydligt mer glittrande vått och ymnigt ner mot skrevet där det blött som intensivast.

Det hade länsman också varit med om förr, både här i barnbördskammaren och ute på slagfältet när männen blött från sina skador – många gånger såg det mer dramatiskt ut än vad det egentligen var.

Men det vita tygstycket, det som just svepts om hennes haka och knutits ihop runt den svettdränkta hjässan, var oväntat och inte på något sätt relaterat till föreskrivet elegant mode.

Det var hädanfärdens omisskännliga signum.

Ett sätt att säkerställa att hur grym hennes bortgång än varit, så skulle anletsdragen vara i så skönt och presentabelt skick som möjligt inför likvaka och begravning.

För Margareta Madsdotter var utan tvekan död.

Och trots pigornas mycket tappra försök att släta skräck och förvridenhet ur hennes ansiktsuttryck var det uppenbart att hon plågats utdraget i inferno den här gången.

Länsman Barkhe stirrade på den bleka, stilla kvinnan i sängen och varseblev plötsligt att jordemor nu hunnit ikapp honom.

Hon stod med ens andlöst alldeles intill, underdånigt medveten om att inte tala innan tilltalad.

Men Frans Barkhe var faktiskt under några korta sekunder helt mållös. Kände sig tom, som om något viktigt plötsligt fattades honom. Helt oväntat kom med ens den djupaste värme i hans blick.

Margareta hade varit honom en god hustru. Oavsett frillor och

Barkhes Döttrar |

19

andra lösa förbindelser så kände han nu ett djupt styng av sorg över hennes död. Han skulle komma att sakna henne. Hon hade skänkt honom både njutning och barn. Tyvärr bara flickebarn innan. Fast det var också enda sättet hon faktiskt svikit honom på. Och så nu, just i bleka dödens ögonblick, hade hon alltså till slut gjort honom riktigt lycklig! ”Ge mig min son, kvinna”, väste han plötsligt till jordemor, ”låt mig genast få hålla honom!”

Hon var glad att han kommit med en direkt uppmaning. Det gjorde på något sätt att hon slapp svara.

Just som hon istället tog några steg förbi honom mot barnbördssängen, insåg han plötsligt exakt vad mer som fattades.

Barnskrik.

Det där ynkliga lilla pipet, det hjärtslitande tunna kvidande efter omsorg och beskydd som var början på allt mänskligt liv. Han hörde det inte.

Och när jordemor drog det blodiga linnelakanet från hans hustrus kropp såg han varför.

Mellan hennes särade, klibbiga lår låg ett helt perfekt litet gossebarn.

Men blekheten var makaber och totalt oförenlig med fulländningen för övrigt.

Han är så vacker, tänkte Frans och hade svårt att slita blicken ifrån sin efterlängtade son. Händer, ben, armar och hår – allt var, till och med fortfarande inbäddat i fosterfett och blodslem, precis som det skulle vara.

Utom det faktum att han, liksom modern, tveklöst tillhörde livet efter detta.

Jordemor förde försiktigt handen in under navelsträngen och visade för länsman. Den var inte klippt. Allt för att kunna visa – lyckas bevisa – att den lille kommit ur livmodern på just det viset.

Strängen var nämligen precis lika blodfattig som gossebarnet självt. Han hade uppenbarligen legat död i hennes kropp länge.

Hanna hade tyst följt efter till kammaren, men stannade nu helt förstummad bredvid sin far. Hennes hjärta bultade nu inte

20 | Barkhes Döttrar

alls av oro. Det var stelfruset och lika iskallt som gossebarnet där i sängen.

Hanna, enda dotter till Barkhes första hustru Ann-Marie, hade varit vid sin styvmors sida ända sedan värkarna satt in. Att nu se fru Margareta död, fast hon varit desperat levande för så kort stund sedan, var tungt. Men tyvärr inte totalt ofattbart. Barnafödande var svårt och riskfyllt. Och om inte Gud var kvinnan nådig, var detta precis vad som kunde förväntas.

Men det som skrämde henne stel ända in i märgen var minnet.

Bilden av hennes egen mor, som legat död efter missfall i precis samma säng för mer än tio år sedan.

Hon hade fallit när hon skulle stiga upp i en av länsmans höga hästvagnar. Blödningen och den efterföljande febern hade tagit hennes liv ungefär två veckor efter att fostret redan drivits ut.

Barnet då hade varken varit vackert eller fullgånget. Det hade dessutom varit en flicka. Förlusten för Frans Barkhe den gången hade varit försumbar. Nu var den ett fullkomligt dråpslag.

Hanna såg sin fars ögon mörkna, såg anletsdragen förvridas av grämelse när han maktlöst knöt nävarna så knogarna vitnade.

Hon lade lugnande handen på hans rockärm, men han skakade den irriterat av sig.

Han stirrade ytterligare några ögonblick på gossebarnet. Så äntligen släppte han barnet med blicken och riktade den istället åter på hustrun – men nu utan minsta vare sig värme eller saknad. ”Förräderska…”, väste han isigt, vände på klacken och rusade från barnbördskammaren utan att en enda gång se sig om.

Frans Barkhe hade bara en enda tanke i huvudet när han hastade tillbaka till gemaket igen. Varför? Fader vår i himlens helighet, varför? Vad ont har jag gjort? Nej, förresten – besvara inte det!

Så hoppfull han varit, då när han rusat mot barnbördskammaren så snabbt att han faktiskt sprungit om Hanna.

Och, så totalt tillintetgjord han var nu.

Barkhes Döttrar |

21

Han hade ju hoppats så makalöst mycket, och så kunde inte mögkärringen därinne ha sett till att krysta fram…!

Tankarna for genom hjärnan som vildgnistor i kvistigt bränne.

Eldade av känslor han för en gångs skull var maktlös att styra över satte de eld på själens innersta.

Av vilken orsak blev han så här grymt straffad?

Det hade ju betytt mer än något annat just nu om han hade kunnat deklarera för världen att han hade en son – en legitim arvinge av manligt kön.

Nåja, det fanns andra vägar, tänkte han hatiskt medan snöblasket piskade hans ansikte lika illa som Hannas. Familjen Barkhes familjevapen var inte för intet ett avhugget vildgaltshuvud.

En Barkhe förmår besegra även skogens vildsinte härskare. Så, ett fruntimmer som inte ens kunde föda honom en levande son skulle inte få lov att hindra.

Han fick helt enkelt gå på jakt igen.

Med ens for fötterna iväg under honom som virvlande höstlöv. Han hade varit så upprörd att han glömt passa sig för borggårdens ishala stenar och halkat. Länsman fäktade desperat med armarna för att lyckas hålla balansen och undvika fallet.

Vad var det frågan om egentligen, rusade det genom hjärnvindlingarna. Var alla helvet… förlåt, världsalltets onda makter ute efter just honom denna kväll?

Med nöd och näppe fick han styr på situationen och hade åter fast grepp under sulorna. Barkhe rätade på ryggen med en knyck.

Det smärtade till våldsamt i den där muskeln i ländryggen. Förmodligen hade han sträckt sig igen.

Men tack och lov var det ingen som sett något… eller?

Han blev kallsvettig i pannan.

Oroligt såg han sig omkring längs gården. Det var väl verkligen ingen som iakttagit? Men nej, det var tyst och stilla överallt.

Han drog en lättnadens suck. Det hade nämligen inte varit hans precis allra värdigaste ögonblick. Tack och lov sov tydligen alla andra.

Hade han lyft blicken en aning hade han sett ett svagt ljus i

22 | Barkhes Döttrar

söderlängan. Det kom från flickornas barnkammare. Hannas systrar väntade också bekymrat besked om det nya syskonet.

Men Frans Barkhe brydde sig för ögonblicket inte det minsta om de små som just blivit moderslösa. Han fortsatte bara vidare till sina egna rum, med den iskalla vinden som enda bittert sällskap.

Hanna hade precis samma elaka följeslagare som sin far när hon en kort stund senare åter hastade över den halkiga, mörka borggården. Snögloppet och blåsten låg på precis lika intensivt, men hon var nu ändå inom sig så stelfrusen att det rakt kunde kvitta.

Denna gång hade hon definitivt inte något ens till synes hoppfullt bud att framföra. Hon var på väg till söderlängan, där hennes fyra yngre halvsystrar väntade i barnrummet.

Själv var hon vuxen nog att ha sin egen kammare några rum bort. Ett skyddat ingenmansland där hon i ro kunde utvecklas nu när hon blivit kvinna.

Men Magde var bara nio, Ulrika sju, Hedvig fem och lilla minstingen Clara två och ett halvt år. De delade ännu den dagliga samvaron i både glädje och sorg.

Och sorg – det var vad Hanna nu hade med till dem. Hur vedervärdigt det än kändes att berätta så hade de rätt att få veta vad som hänt. Det hade hon lovat.

Magde var klarvaken och satt käpprakt i salsstolen och väntade. De andra småslumrade förargligt nog mellan varven. Att inte lyckas hålla sig vaken en kväll som denna kunde ses som viljesvagt. Fast de lovat, hade de ändå inte hållit ut hela långa natten.

Den enda som utan minsta förställning eller skamkänsla sov så djupt att hon nästan snarkade i sin säng var lilla Clara. Hon förstod naturligtvis inte alls vad som hände, eller vad som gjorde hennes systrar så otåliga och nervösa. ”Hanna?” viskade Magde så snart hennes storasyster kommit innanför dörren.

I och för sig skulle snart hela gården, ja större delen av bygden,

Barkhes Döttrar |

23

ändå veta. Men Hanna ansåg det högst opassande att inte berätta för flickorna först. Att de skulle få det hemska budet genom någon annan var otänkbart. Visserligen borde det ha varit nådig fars ansvar, förstås. Men han hade aldrig behandlat någon av sina döttrar annat än som fina möbler. Som något man putsade, visade upp och var stolt över marknadsvärdet i.

Men att de hade känslor tycktes han aldrig ha förstått. Så hon hade inte förväntat sig det en kväll som denna heller. Och avgjort inte nu, när han måste vara mer än sedvanligt upprörd.

Magde var genast vid hennes sida ”Hur har det gått, Hanna?”, flämtade hon ivrigt. ”Har barnet kommit än?”

Hanna nickade med ett sorgset leende som Magde misstolkade för nöjd trötthet. ”Vad blev det, säg genast – blev det en pojke? Blev det?” ”Ja – jo, men…” ”Åh, jag visste det!” utbrast Magde så upphetsat att hon väckte de två halvstora flickorna.

Ulrika och Hedvig hoppade ur sängarna, rusade över med kjolarna frasande kring sig och ville ta del av beskedet. Men plötsligt drog Magde efter andan. Hennes uppdämda iver hade i första ögonblicket blockerat förmågan att verkligen lyssna på Hanna.

Så med ens uppfattade hon det där ordet. Men. ”Hanna”, sa hon och gjorde dämpande gester åt sina sömnruskiga systrar, ”varför sa du egentligen så där? Vad menade du med… men?” ”Han kom dödfödd”, sa Hanna så lågmält att det bara just precis hördes. ”Åh, nej.”

Ulrika och Hedvig blev med ens mycket osäkra. Hur skulle de tyda det här? Magdes besvikelse var påtaglig, men de förstod inte riktigt varför.

Hanna kunde inte hjälpa att gråten plötsligt vällde fram inom henne. Tårarna rann ohejdad och hon hulkade samtidigt som hon försökte finna en väg att berätta sanningen.

24 | Barkhes Döttrar

Magde gav den. ”Vår mor då, är hon då också…? frågade hon tyst. ”Ja”, svarade Hanna, lite över de två andras huvuden, ”hon är också borta.”

Hanna drog de små intill sig och försökte förklara så begripligt hon bara kunde. Margareta hade ju varit deras riktiga mor, inte hennes. Men nu var de ändå alla moderslösa.

Ulrika började genast gråta, men Hedvig såg fortfarande oförstående ut. Hanna satte sig ner på huk och talade i lugnande ton till henne. ”Hedvig, lyssna på mig – vi behöver att du är en riktigt tapper flicka nu. Din mamma finns inte hos oss längre, utan hos vår skapare. Hon är säkert redan en ängel som ser efter oss.”

Hedvig stirrade oförstående från Hanna till Magde och så tillbaka till Hanna igen. ”Men”, sa hon förvirrat, ”kommer inte jag att få hålla i det lilla barnet då?” ”Nej, söta”, svarade Hanna och torkade vått ur ögonvrån, ”han är med din mor i himmelen.”

Hedvig funderade ett ögonblick, sedan lyste hennes ögon upp i insikt över vad som sagts. ”Åh”, sa hon, ”jag förstår. Det dröjer lite innan vi träffas då, inte sant?” ”Just det”, svarade Hanna och mötte Magdes blick över huvudet på den lilla, ”det dröjer ett tag.”

Magde höll hårt om Ulrika som grät tyst mot hennes bröst.

Plötsligt vaknade lilla Clara, satte sig resolut upp och började tjuta hon med. ”Vad?” undrade Hanna och rusade över till hennes säng. ”Vad är det, Clara?” ”Jag är törstig, törstig…”, lipade Clara. ”Det är ingen fara”, försäkrade Hanna och försökte hålla tårarna ur ögonen, ”jag hämtar något till dig att dricka.” ”Och…”, sa Clara och gnuggade ögonen. ”Ja?”

Barkhes Döttrar |

25

”Jag har kissat i sängen igen.”

Det lakoniska tillkännagivandet gav ett helt nytt perspektiv.

Ingen av dem kände för att blanda in kammarpigan. I så fall skulle säkert budkavlen gå redan i natt.

Därför gällde det att torka, tvätta, städa och sätta på nytt och rent i en hast – precis som därnere på andra sidan borggården.

Men här rörde det sig tack och lov bara om barnkiss.

Hur jordemor och pigorna skulle få bort allt blod vågade Hanna knappt ens tänka på. Istället skyndade hon att se till så hennes småsystrar kunde komma i säng.

Clara, som varken förstod varför alla grät eller vad moderslös betydde, blev nedbäddad i Magdes torra fina säng. Och somnade genast tryggt om igen. Till slut lyckades även Hedvig och Ulrika somna.

Men både Magde och Hanna, som ju förstod betydelsen av det skedda på ett djupare sätt, hade svårt att släppa tankarna.

De satt framför brasan, tysta och uppenbarligen helt i egna funderingar. Ibland snörvlade Magde till. Hon var visserligen nio år gammal och visste att det förväntades att hon uppträdde lika värdigt som en vuxen. Men det var svårt när smärtan att veta att hennes mor låg död for rakt genom hjärtat. Till slut kunde hon inte längre hålla farhågorna inombords. ”Vad tror du att far kommer att göra nu, Hanna?” frågade hon med tunn och ömklig röst. ”Hur tror du det kommer att bli?” ”Jag vet inte, Magde – jag undrar precis detsamma. För det är rakt inte lätt för en man som han att vara ensam.” ”Nej, det kan jag förstå, men…”

Att en styvmor utan tvekan snart skulle komma till Barkhehus insåg de båda. Fru Margareta hade varit en omtänksam mor för dem alla, och nu fasade de naturligtvis för att få någon i huset som inget hellre önskade än att sätta länsmans döttrar på plats.

Och de visste avgjort redan vem som var den starkaste kandidaten. Elna Johansdotter var en uppseendeväckande grann krämardotter från Helsingborg. Hennes far, köpman Johan Bessermann, kom ursprungligen från Lübeck. Men numera handlade

26 | Barkhes Döttrar

han med kryddor och fina tyger från sitt hus alldeles i närheten av den storslagna Mariakyrkan.

Det ryktades att han var god för väldiga rikedomar. Men adlig var han då rakt inte, en olycklig omständighet som naturligtvis låg hans högmodiga dotter en hel del i fatet. Hon gjorde kort sagt allt hon kunde för att kunna ändra på det förödmjukande förhållandet – allt länsman kunde önska, om sanningen skulle fram.

Vad kyrka och lag påbjöd angick länsman i Helsingborgs slottslän ytterst lite. Hor var strängeligen förbjudet. Sådana lustfyllda aktiviteter hörde endast den äkta sängkammaren till. Men om sanningen skulle fram så – det överhögheten förbjöd gemene man kunde de mycket väl unna sig att själva sväva ut i.

Så även om alla på Barkhehus och i bygden omkring naturligtvis väl kände till deras förhållande så förblev det ändå en officiell hemlighet. Han visade sig aldrig öppet tillsammans med henne, men på något vis var det ändå uppenbart att hon ägde särskilt stor makt över hans sinne. ”Men du hoppas väl också att det i alla fall inte blir Elna, eller hur?” suckade Hanna. ”Jag bara undrar om du visste”, sa Magde rådvillt och snurrade fingrarna i sitt kjoltyg.

Så sent som för tre dagar sedan hade Magde råkat dra på sig den snarstuckna Elnas ovilja. Bara för att hon gått förbi faderns dörr på väg till studiekammaren på vindsvåningen. Den låg längst upp under snedtaket, och där höll magister Magnus lektioner för flickorna.

Vad som än kunde sägas om Frans Barkhes vresiga kylighet mot sina flickor så förnekade han dem inte möjligheten till utbildning och självförverkligande.

Hos magistern lärde de sig två dagar i veckan att läsa, skriva och förstå de klassiska konstformerna. Hanna hade bönat sin far om att även få lov lära politik, filosofi och anatomi. Men se där var det stopp för länsmans storsinthet. Det fanns i alla fall gränser för vad fruntimmer borde befatta sig med, hade han kort avfärdat henne.

Barkhes Döttrar |

27

Herre Du min Skapare, hade han tänkt när Hanna stängt dörren om sig på väg ut, förstod hon då inte hur farliga sådana kunskaper skulle vara för någon ur det svagare könet?

För sitt eget bästa borde kvinnfolk absolut inte ens försöka greppa så betydande insikter. Sådant vetande kunde självfallet bara anförtros det starkare manssläktet.

Alltnog, det var när Magde råkat vara försenad till en lektion i poesi som det fallit sig så olyckligt att Elna just lämnade länsmans gemak. Rufsig i håret som hon var, trött om ögonen och blek om de smala läpparna, var hon ingen vidare vacker syn.

Rouget hade smetats från kinderna och Magde hade nästan, men bara nästan, börjat skratta åt det faktum att lite av det råkat hamna på näsan. Det såg ut som om den fagra just höll på att få en rejäl blemma där. ”Vad i hela fridens namn”, hade Elna utropat lika förfärat som om hon sett en råtta kila genom korridoren, ”tror du att du håller på med, då? Spionerar du på mig, va! Tjuvlyssnar du utanför din egen fars dörr? Vänta bara tills han får reda på det!” ”Nej”, hade Magde, med ens allt annat än skrattlysten, försökt tillbakavisa anklagelsen, ”jag har inte alls tjuvlyssnat, jag var bara på väg upp till magister Magnus.”

Elna hade stirrat klentroget på henne. Men vad kunde hon egentligen i rådande läge göra åt det? Tösen var ju trots allt länsmans dotter. Själv var hon ju om sanningen skulle fram bara en av hans frillor. Än så länge, i alla fall.

Frans Barkhe hade nämligen i ett av deras rusiga sängbabbel låtit undslippa sig en intressant tankegång. Om hans hustru inte heller denna gång lyckades skänka honom en son, så var han sannerligen betänkt på att förskjuta henne och ta sig en ny hustru. ”Vem tänker ni månne då på, ers nåd”, hade Elna småfnittrande svarat och än en gång börjat smeka lemmen under täcket.

Han hade i och för sig inte direkt svarat henne, bara grymtat vällustigt och menande sugit hennes bröstvårtor så det smärtat.

28 | Barkhes Döttrar

Hon hade tolkat det som en ordlös bekräftelse.

Elna visste mycket väl att hennes position var den av frillokvinna. Alla utan betydelse visste, och ingen med rang brydde sig det minsta. Hon hade med alla medel försökt lirka sig till i alla fall status av erkänd mätress. Det skulle göra henne till en betydelsefull person, med både ställning och inflytande.

Men länsman hade slagit ifrån sig. Och det hade ju ändå funnits alltför många ovissa premisser. Det kunde ju tänkas att det faktiskt blev en gosse. Och då skulle Fru Margaretas ställning vara starkare än någonsin – oavsett vilka njutningar Elna än hade att erbjuda.

Alltså var det bättre morra än anfalla, så länge utgången inte var given. ”Äh, men så försvinn då genast ur min åsyn – skynda dig iväg till dina böcker bara, snorunge!” hade Elna fräst ifrån och hoppats att vakten inte hört hennes ilskna utbrott.

Men för Magde hade det varit nog så verkligt. Hon hade rusat vindstrappan upp till skolkammaren på darrande ben.

Inte blev det bättre av att magister Magnus blev tvungen ge henne ett rapp över fingrarna på vardera hand för försenad ankomst. Men det smärtade faktiskt mindre än insikten. Den att om något faktiskt skulle hända deras mor, skulle makten över länsman kanske komma att ligga hos den där argsinta lycksökerskan därnere.

Den enda hon kunnat anförtro alltihop hade varit Hanna, som lika klart insåg att Elna Johansdotter såg länsmans döttrar som inget annat än ett stort hinder.

Var det då konstigt att det var just detta de tänkte på i denna trista natt när det otänkbara blivit bitter verklighet. ”Nej, tyvärr Magde”, svarade Hanna trött, ”jag vet faktiskt inte – men jag hoppas lika mycket som du att det i alla fall blir någon annan än hon.”

Det fanns nämligen anledning att hoppas, även om Elna Johansdotter oftare än andra gjorde deras far lycklig om nätterna.

För faktum kvarstod att han genom Helsingborgs slottslän var

Barkhes Döttrar |

29

Skånes mäktigaste länsman och direkt underställd kungen i Danmark. Elnas enkla ursprung skulle inte komma att ses med helt blida ögon i aristokratiska kretsar. Många högvälborna familjer skulle i så fall fråga sig med vad rätt Frans Barkhe ratat deras högättade döttrar till förmån för en ofrälse. ”Jag är rädd”, sa Magde knappt nog hörbart, ”att hon kommer att viska giftiga lögner i hans öra så att han sänder bort mig.” ”Sänder bort?” ”Jag har hört talas om flickor som sänts iväg till klosterskolor långt bort. I främmande länder, där de talar helt obegripliga språk. Och en del kommer inte tillbaka – någonsin.” ”Nej, det kan jag rakt inte tro att han skulle göra”, försökte Hanna lugna, men inom sig var även hon allt annat än säker. ”Du såg inte hennes blickar”, rös Magde vid minnet av deras möte. ”Som vassa knivar hon önskade skulle borra sig rakt in i mig.”

Magde hade naturligtvis rätt, tänkte Hanna. Om Elna betedde sig så bara för att hon råkat få se henne där, vad fanns då för anledning att tro att hon skulle vilja ha någon av dem kvar här i fortsättningen? ”Eller kanske gör hon ännu värre”, flämtade Magde plötsligt. ”Kanske ser hon till att göra sig av med oss alla för gott?” ”Åh, inte då”, försökte Hanna släta över, men hon visste ju precis vad Magde tänkte på.

Elna skulle säkert kunna få länsman att anse att hans döttrar fordrade en betydligt mer gedigen utbildning än vad en enkel magister kunde ge.

Sådan lärdom som både Magde och Hanna visste bara kunde fås i någon scholae monasticae, en klosterskola. Och sådana fanns bara i ”fiendeland”, de länder som bekände sig till katolicismen.

Och vad skulle man inte där göra med flickor från upproriska lutheranska länder?

Hanna bävade vid tanken.

Historierna de hade läst om händelser i andra länder, där ute i det som furstar och prästerskap kallade Europa, hade kommit

30 | Barkhes Döttrar

dem att rysa. Försvinnanden, inspärranden och till och med avrättningar av obekväma personer i vägen för makten fanns upptecknade i historieböckerna. Man ville inte gärna tro att det låg sanning bakom, men Hanna misstänkte att det mycket väl kunde vara så. ”Vad i alla helgons namn ska det bli av oss, Hanna?” snyftade plötsligt Magde, helt oförmögen att hålla en tapper fasad längre.

Med ens slog det Hanna att deras far säkert inte heller skulle kunna sova denna natt. Och att han förmodligen var ensam. Det hade han ju varit när hon kommit med budet och efter det hade det säkert varit alldeles för sent att kalla någon till gemaket.

Kanske satt han där och önskade att någon han verkligen kunde lita på skulle komma och lindra hans själsliga smärta?

Elna visste nog ännu inte om att fru Margareta var död. Men vänta bara tills morgonen kom. Då skulle hela bygden veta. Vad skulle länsmannen då komma att behöva? Jo, köttslig tröst. Och Elna skulle säkert hasta till hans sida. Lugna honom med smek och kyssar och låta honom glömma sorgerna djupt inne i henne.

Och när han så utmattad vilade mot hennes bröst skulle hon säkert inte ha alltför svårt vränga av honom ett löfte han svårligen skulle kunna svika.

Om inte…

Men Frans Barkhe behövde faktiskt ingen ytterligare smärtlindring. Han hade redan stjälpt i sig mer än ett halvt krus burgundiskt vin. Det hade dövat smärtan ett bra tag, men effekten började ge vika för en obeveklig insikt. Vad han behövde nu var inte tröst utan stark handlingskraft.

Kung Frederik III hade vid sin senaste audienssession i Helsingör för dryga halvåret sedan tydligt gjort nödvändigheten av ett raskt gossebarn klart för Frans Barkhe.

Istället för att bifalla Barkhes enträgna begäran om att få uppbära slottslänet på avgift, och inte som nu på räkenskap, hade kungen låtit förstå att han i nuläget såg sig förhindrad bifalla

Barkhes Döttrar |

31

detta. Han menade istället att stabiliteten inom länsmansuppdraget i Helsingborgs län borde säkras. ”Men Ers Majestät”, hade Barkhe ivrigt försökt värja sig, ”jag kan försäkra att slottslänet sköts med både fast och rättvis hand.

Har folket klagat?”

Vad som hänt Tycho Brahe på Vhen när han misskött sina bönder och egendomar fanns fortfarande ett halvt sekel senare i färskt minne. Slutligen hade befolkningen där beklagat sin nöd för Frederiks far, kung Kristian IV. Brahes ödesdigra straff blev godsindragningar och uteblivna anslag. Han förbjöds fortsätta sina banbrytande astronomiska experiment, jagades i praktiken på flykt och kom i tjänst som hovastronom hos kejsaren i Prag. Där dog han snart en plågsam död. Förgiftad för sina missgrepps skull?

Frans Barkhe var synnerligen medveten om hela den historien.

Vad skulle inte Kristians son – som var uppvuxen och utbildad vid tyska furstehov – kunna utmäta? Frederik tycktes nu en allt skarpare statsman och hade stigande rykte om sig att inte heller han lägga fingrarna emellan. ”Nej, Barkhe – folket har inte klagat”, hade han nu svarat. ”Det är jag som framför mina egna farhågor inför framtiden.”

Länsman var fullt införstådd med vad som åsyftades även med detta. Slottslänet Helsingborg var strategiskt mycket viktigt. Särskilt efter den snöpliga freden i Brömsebro för elva år sedan. Den där kungens far med nöd och näppe lyckats behålla Skåne och Blekinge inom det danska rikets ramar.

Helsingborg hade förblivit det största och starkaste av Skånelands alla län, att styras endast av den mäktigaste länsman.

Men det var, liksom Malmöhus, alltså ett räkenskapslän. Ett för Barkhe inte helt fördelaktigt alternativ. Särskilt inte när det som ett av Danmarks mäktigaste län numera även gick med en avsevärd vinst. Makten var en sak, rikedomen en annan. ”Kontinuitet i styret ger styrka och gör folket lojalt. Svensken mullrar på alla håll och kanter – tro inget annat än att han har den läckra flæskestegen Danmark som mål för sina planer”, hade Frederik klargjort som om det var tidernas nyhet.

32 | Barkhes Döttrar

”Självfallet står Helsingborgslänets befolkning lojalt på Ers Majestäts sida”, hade Barkhe försäkrat. ”Att de står på min sida tar jag för självskrivet, Barkhe – men står de på er?” ”Hur menar Ers Majestät då?”

Barkhe hade sannerligen inte hört talas om något knot och missnöje av större dignitet i länet. Tvärtom löpte livet där nu effektivare och mer inbringande än på länge. Detta, om något, skapade väl lojalitet?

Och var givetvis även grunden för Barkhes påstridiga hemställan att få omvandla villkoren för sitt länsmanskap.

Barkhe hade tillträtt sin befattning i de magra tider som följt på den beska freden. Länets inkomster var under några kämpiga år allt annat än blomstrande. Då hade det varit till en länsmans ekonomiska fördel med innehav på räkenskap.

Att erhålla rundlig lön för att driva in länets inkomster till kronan hade ibland varit snudd på mer lönande för Barkhe än för kungen.

Men på de magra åren följde återhämtning och ett överraskande snabbt välstånd. Skånes överflöd hade än en gång spillt över breddarna. Barkhe hade insett fördelarna med att försöka byta formen för innehavet till fast avgift istället.

Att betala kungen en överenskommen summa och sedan själv behålla det alltmer växande överskottet, hade plötsligt blivit långt mer lockande.

Barkhe hade därför vid ett flertal tillfällen gjort hemställan hos kung Frederik om att få ändra innehavsformen. Förhållandet att han stått kungens far nära och lojal i bittra strider under ungdomsåren borde kunna tippa vågskålen i hans favör, hade han resonerat.

Men hans anhållan hade hela tiden viftats undan på det mest enerverande sätt. En frustration, långt större än den att enbart ha begåvats med flickebarn, hade sedan länge växt inom Frans Barkhe.

Ville inte kungen bifalla hans önskan så fick han kanske bli sin egen lyckas smed?

Barkhes Döttrar |

33

Frågan hade sedan länge varit mer eller mindre bordlagd, när kungen så helt oförhappandes kallat till mötet i Helsingör.

Barkhe hade givetvis passat på att åter ta upp saken och för ovanlighets skull fått ett direkt svar – men knappast det han hoppats på.

Kungen hade utan omsvep vidhållit sin ståndpunkt. Omvandling av förvaltningsformen för det kungliga slottslänet kunde under rådande läge inte komma på tal. Även om inte krig för tillfället rasade i Skåne och Blekinge, så djupnade orosmolnen alltmer. Läget var redan, i skuggan av kriget Sverige redan bedrev nere i de tyska grevskapen och i Polen, synnerligen spänt. Vad skåningarna behövde var därför inte nyordning, utan snarare att man med styrka befäste rådande ordning.

Och hur skulle då han – kung Frederik III av Danmark – kunna känna sig förvissad om att Frans Barkhe verkligen hade denna stabiliserande styrka? ”En länsman som saknar en stark arvinge gör folket osäkert, Barkhe”, hade kungen slängt honom rakt i ansiktet. ”Kanske går sladdret redan? Varför ska de hysa respekt för en man som inte lyckats avla söner?” ”Jag har då aldrig hört något sådant”, försvarade sig Barkhe.

Slottslänet gick ju inte i arv, tänkte han lätt irriterat. Vad menade kungen – fanns missnöje med hans styre kunde kungen bara kräva det tillbaka. Men något sådant hade faktiskt aldrig signalerats.

Vad kunde det då spela för strategisk roll om han ännu inte hade en son? För, att han en vacker dag skulle komma att få en hyste Barkhe inte minsta tvivel om. ”Att du inte hör det betyder inte att det inte viskas”, hade kungen resolut deklarerat. ”Vad händer när du faller ifrån och inte har fört dina färdigheter vidare till någon pålitlig? En avgrund, med oundvikliga stridigheter om positionen, skulle öppnas. Och vem ska folket då lita till?” ”Men det tycks inte som något problem, Ers Majestät”, hade Barkhe dristat sig att invända. ”Om så verkligen skulle vara så kan jag skola upp vilken duglig ung man som helst.”

34 | Barkhes Döttrar

”Även om lagen säger att val gäller, så vill inte folket lita till uppkomlingar”, hade kungen deklarerat, irriterat viftat med det franska kråset vid rockärmen och tagit en mycket sträng ton. ”Och det vill avgjort inte vi heller – här krävs gedigen härkomst, någon att direkt överföra sin lojalitet på.”

Frans Barkhe hade varken vågat eller kunnat invända.

Han hade bara hovsamt bugat och backat undan inför näste man som väntade på audiens.

Inget ytterligare hade sagts om saken.

Audienserna hade som vanligt följts av taffel, dans och kurtis i mörka utrymmen. Kronborgs slott hade naturligtvis också sådana, även om det var ett bekvämt och modernt residens med ljus och luft i salarna.

Men Frans Barkhe hade för ovanlighets skulle inte haft lust för något av detta. Trots den uppsluppna atmosfären hade sanningen stått kvävande klar för honom.

Om han inte snart lyckades säkra släktens makt genom en manlig arvinge, skulle det kanske i värsta fall bli nödvändigt för kungen att söka sig ny länsman till Helsingborgs slottslän?

Tack och lov hade Barkhe redan då vetat att hans lagvigda hustru Margareta Sporre åter var havande. Ett faktum han då inte vågat delge kungen. Allt var så pass tidigt att man aldrig säkert kunde veta om fostret verkligen skulle bli fullgånget.

Men havandeskapet hade förlöpt väl och ingen blodgjutning hade stött bort fostret.

Allt hade gått bara bra.

Om nu bara inte gossen varit dödfödd! ”Helvetets förbannade fruntimmer”, fräste Barkhe högt för sig själv, ”som inte kunde klara ens den enkla uppgift kvinnor satts till jorden för!”

Det måste ha varit minst tusende gången den natten han anklagade den döda. I sorgen ansåg han allt bero på hennes tillkortakommande.

Men, avsaknaden av en rättmätig manlig arvinge var långt ifrån länsmans enda problem.

Barkhes Döttrar |

35

Frederik III hade sedan snart ett decennium regerat Danmark efter sin kraftfulle far Kristian IV. Men där fadern främst hade varit inriktad på merkantila och krigsmässiga framgångar, var sonen uppenbarligen av en helt annan sort. Han ville inte bara styra handel och landvinningar – han ville styra allt.

Länen var viktiga för kungen, men landområdena också oöverskådligt stora. Länsmännen borgade för kontroll över dem.

Helsingborgs slottslän, med sina stora bördiga arealer och strategiskt viktiga position längs sundskusten, var ett av de allra viktigaste. Den långa gränsen norr- och österut mot det alltmer hotfulla Sverige gjorde det till en veritabel brännpunkt. En som kungen inom kort skulle komma att vilja hålla extra stor uppsikt över.

Ryktet sa att han snart tänkte koppla järngrepp på alla undersåtar, inte minst förvaltare och rådsmän. Och det ryktades också att han hade planer på att sätta åt tumskruvarna till och med på rikets allra mäktigaste.

Så vad skulle han då inte göra med en ändå så relativt obetydlig underhuggare som Frans Barkhe?

Han, som i protest faktiskt tagit situationen i egna händer och fyllt sina privata skattkistor när kontrollen ändå inte varit särskilt hård. Att undanhålla uppbörder när man själv förde räkenskaperna hade inte varit alltför svårt.

Och vad skulle han annars gjort när han misslyckats att få kungens gillande att överföra länsinnehavet från räkenskap till avgift?

Men vad skulle nu hända – om kungen fick kännedom om den dödfödde arvingen och kanske beslutade ersätta Barkhe?

Helt säkert skulle räkenskaperna komma att stämmas av och avvikelserna upptäckas.

Om kungen därför beslutade om räfst och rättarting – hur skulle Barkhe då kunna förklara de undanhållna medel som aldrig nått kronan?

Rikedomar som istället fyllde hans egna kistbottnar i det hemliga arkivet.

36 | Barkhes Döttrar

Visionen om offentlig halshuggning var en av Frans Barkhes oftast รฅterkommande mardrรถmmar.

Barkhes Dรถttrar |

37