Issuu on Google+

MAGGANS LILLA STARKSKÖRA


MAGGANS LILLA STARKSKÖRA Om liv, kärlek, kantstötthet och annat mänskligt maggan hägglund

L I B R I S F Ö R L AG • Ö R E B R O


Copyright © 2013 Maggan Hägglund och Libris förlag, Örebro Formgivning och omslag: Maria Mannberg Omslagsfoto: Daniel Diebel/fstop/Corbis Författarfoto: Peter Knutson Tryck: Livonia Print, Lettland 2013 ISBN: 978-91-7387-285-0 www.librisforlag.se


INNEHÅLL Förord 9 rapporter från ett starkskört liv Skolka lite mer! 15 Mina plufsiga perioder 18 En svart krönika 22 Jag har varit på spök-hajk 25 Själen hörs bättre om natten 29 Under stenen 32 Under-stenarna-sällskapet 37 Bejaka dina styrkor 40 Fånga natten! 43 Låt oss idissla lite mer 45 Tidvis uppsprickande molntäcke 49 Bejaka din inre tax! 53


Handle with care Zen och Freud Näsor, leksaker och andra frågor Nöjd? Jag?! Jag tror vi är tvåtaktsmotorer Lycka är att få dörren på gångjärnen Flickan med snäckskalen Schakta och byt Man ska ha farstu Om vikten av gläntor i livet Ursäkta röran, vi bygger om i själen När livet är lite ur fas Bråddjup, pussar och hopp Om att avsluta rätt Hej Kajsa Kavat!

57 61 64 68 71 76 79 82 85 88 91 94 97 100 103

mina människor & mina platser Nu är jag mamma-lös Aaron och Åke Släng dig i lianen, Jane Lycka, röd jord och konsten att hjula  Alla mina familjer Jaha, det är så här det är Låt dig överraskas! Fascinerande fakta Det gör ont att ta farväl

109 114 118 121 125 128 131 134 137


Tillbaka på Rivieran 140 Det gäller att hitta ett fäste 143 Rätt miljö får dig att bli vacker 146 Äntligen har jag vuxit i min ålder 149 Nu går jag i radhusterapi 152 Vart tog drömmarna vägen? 155 Lite trädgårdspsykologi 158 Vad var det som hände? 162 Vykort från drömfabriken 165 Död, kängsnören och kärlek 168 Excentrisk är inte fel 171 Kungen som åt middag med sin spegel 174 Lite vemod skadar inte 178 Tankar från en ö 181 Kökkenmödding-spaning 185 Våga gå lite vilse 188 Paris är sig likt men inte jag 191 hus­b ehovsfilosofi Elin är hjältinnan i min »herstory« Vi behöver en by Jag längtar efter en generös mall Att nå vägs ände Jag är värd det … eller? Drömmarna har landat på mitt skrivbord Samla på smånjutningar

197 201 204 207 210 213 216


VKK-koll och utgrävningar i livsboet

När börjar livet? Satsa på sömsmån Ta den stora dörren in! Sommarkurs för Duktiga Annikor Ett bröllop piggar alltid upp Det var en gång Sorgen är en bitter blomning Låt tankarna fladdra Rutigt är inte så dumt Visst kan du flyga! Berätta ditt liv Välkommen till Minnes­mottagningen Till havs Det gäller att investera i rätt fonder Till slut

219 222 225 228 232 235 238 241 244 247 250 253 256 259 263 266


FÖRORD det röda skorna på omslaget är lite slitna, men pekar kaxigt framåt. De fick bli symbolen för alla dessa steg i mitt liv som blivit till texter. Jag har gått många mil i mina skor. Du har gått många i dina. Jag har mina livserfarenheter. Du har dina. Och ibland möts vi och delar en tanke med varandra. Sedan år 2000 har jag delat mina tankar och erfaren­heter med tidningen Taras läsare. »Jag känner igen mig«. Har den ena läsaren efter den andra sagt. »Va?!« har jag tänkt. Jag som trodde jag var så udda, så annorlunda.

9


Men i orden hittade jag hem. Till många andra. Det är ett av mitt livs mirakel. Att jag och orden hittade till andra som också är både starka och sköra. Som också är lite kantstötta av livet. Men ändå lever lysande, skimrande liv. Perfekta är vi inte. Men alldeles, alldeles underbara. Det här är ett urval av många års krönikor. Det är skärvor från mitt liv. Under de här åren har livet blivit bättre, ljusare. Och jag lite klokare. Det tror jag i alla fall. Jag känner igen mig. Säger den ena och den andra. Och jag är förundrad. Det är ett mirakel att orden kan bli lägereldar kring vilka vi samlas och berättar våra liv. Det här är min berättelse. Min styrka och min skörhet. Och hur jag lärt mig att se med mildögon på mig själv. Sitt med mig vid min lägereld ett tag. Jag önskar att mina ord och mina erfarenheter ska kunna ge lite värme. Svep om dig en generös filt av kärlek och låt oss tala om livet. Kantstötta är vi. Och alldeles, alldeles underbara. Maggan

10

Maggans lilla starksköra


RAPPORTER FRÅN ETT STARKSKÖRT LIV I en krönika uppfann jag ordet StarkSkör. För det är sån jag är. Stark och Skör. Både och. Jag fick läsarbrev: »Vilket bra ord! Sån är jag också«. Så småningom skulle det bli en hel bok om det. Drunkna inte i dina känslor, som Doris Dahlin och jag skrev tillsammans. Vi är inte ensamma, vi är många som är både starka och nyfikna men också känsliga intill hudlöshetens gräns. Lite bökigt, men väldigt intressant.

13


SKOLKA LITE MER! oj, så djupt det sitter i märgen. Bara jag skriver »skolka lite mer« står det en sträng magister och tar mig i örat. Men Margareta, vad är det du skriver? Skolk är fult. Fy, fy, fy! Men jag tror att många av oss har behovet att ibland få skolka. Strunta i det duktiga, dansa på borden eller bara sitta och »tomglo« som vi ångermanlänningar säger, bara sitta och titta rakt ut i tomma intet medan själen går in för landning. Jag fick ett brev från »Nettan« om hur hon för att överleva drar sig undan arbetslivet och sociala kontakter några dagar ibland. »Jag har en period där jag känner att livet är extra svårt och jag skolkar från livet där ute i ett par dagar. Ibland så måste jag dra mig undan arbetslivet och alla sociala kontakter. Numera så räcker det med ett par dagar, tidigare var det långa perioder av sjukskrivning. Det som är så svårt med det är att låtsas att jag varit ›vanligt‹ sjuk när det egentligen Rapporter från ett starkskört liv

15


är själen som måste få stillhet. Tänk om försäkringskassan skulle ha en ruta där vi kunde få kryssa i ›livet/själen kom emellan‹.« Med hennes bakgrund »borde« hon blivit missbrukare. Men hon är en överlevare som efter fosterhemsplacering, fysisk och psykisk misshandel och sexuella övergrepp har byggt sig ett bra liv, fast det har tagit mycket arbete och femton års terapi. Nu lever hon med en man hon älskar, är mamma till två barn, jobbar och går på föräldrasamtal i skolan. Inte underligt att hon behöver skolka ibland. Och jag tycker det är så bra det hon skriver: » … jag vill inte definiera hela mitt liv efter min uppväxt, jag vill inte ha identiteten offer … « Men även vi som inte har haft en så fruktansvärd uppväxt har behov av att skolka ibland. Jag läste någonstans att varje människa har sin ensamhets-tids-koefficent, etk. För varje timme man tillbringar tillsammans med andra, behöver man en viss mängd ensamtid för att fylla på reserverna, få balans. En del får multiplicera tillsammanstiden med 0,25 och ta sig en kvart ensam, andra får multiplicera med 1,5 och ta sig 1,5 timme för varje gemenskapstimme. En del behöver bara en liten, liten stund, men vi är några som behöver såar av ensamtid att tvätta vår själ i, fundera på saker, låta somt sjunka undan och annat flyta upp till ytan. Låta sår läka i lugn och ro. Lyssna på oss själva, tänka våra

16

Maggans lilla starksköra


tankar till slut, ha lite tråkigt, komma på lysande idéer och titta på havet, små barn eller gråsparvar. Och när vi kommer ut ur våra små ensamholkar i tiden är vi mycket snällare och gladare och tycker det är jättekul att vara tillsammans med andra. Var mindre duktig och skolka lite mer. Lugna oroliga »ju-mer-vi-är tillsammans-människor« med att det är inte synd om dig, du gillar det faktiskt och du har faktiskt ovanligt hög etk. Jag tror att jag själv ska införa vad man hade i skolan: »håltimme«. Är inte det ett underbart ord. Ett alldeles lagom stort ledigt hål i tillvaron att användas till vad du vill. (12/2005)

»Vänner är änglar som hjälper oss när våra egna vingar inte fungerar.« anonym tänkare

Rapporter från ett starkskört liv

17


MINA PLUFSIGA PERIODER jag såg en bild av liza minnelli på besök i Cannes. Hon satt på en terrass vid havet och var glad, fräsch och vacker. Det var inte så länge sedan hon såg ut som ett vrak, gick in ett underligt äktenskap, och sedan växlade hon och maken polisanmälningar mot varandra. Men nu har hon rest sig igen. Nästan nere för räkning, men hon tog sig upp innan domaren räknat till tio. Hennes liv har varit en berg-och-dal-bana. Lysande succéer och bråddjup ångest. Det är Liza Minnelli, Elizabeth Taylor och jag. Vi har våra plufsiga perioder. Perioder då vi tappar greppet. Missköter oss. Äter för mycket, dricker för mycket, tränar för lite, odlar de svarta blommorna i själens trädgård, gräver ner oss, vägrar vara förnuftiga och desperat ser efter nödutgångarna.

18

Maggans lilla starksköra


Vi är väl »starksvaga« som redaktionen kärleksfullt kallade mig på den löpsedel de gjorde till mig när jag slutade på Tara. Starksvag. Det är inte så dumt. Visst. Jag skulle hellre vilja vara starkstark. Men det gäller att gilla läget. Jag vet inte om de plufsiga perioderna har någon funktion. Kanske bevisar de bara att vi är mentala jojo-bantare som svänger från duktig-extremen till släppataget-extremen. Eller så byter vi päls, blir tussiga och toviga och eländiga innan den nya, blanka pälsen vuxit ut. Inte vet jag. Det är bland det bästa med att bli 50 och lite till. Man kan säga: inte vet jag. Inte vet jag hur livet är. Det är lite hit och lite dit. Upp och ner, ibland genomlyst av något större, ibland skamfilat och trött. Och det är helt okej. Man behöver inte ha alla svar. Kanske når vi plufs-periodare vår jämvikt och blir avspänt lagoma och snälla mot oss själva så småningom. Eller kanske inte. Inte vet jag. Z

Rapporter från ett starkskört liv

19


Jag måste bara – apropå ingenting – berätta om min vän Margareta. Vacker och begåvad barpianist och underhållare som nyss jobbade på nyaste lyxlyxlyx-hotellet i Las Vegas. Baren där hon underhöll vette åt baccarat-rummet där storspelarna spelade om de stora pengarna. En av storspelarna fattade någon slags hatkärlek till Margareta. Dömde ut hela hennes repertoar förutom en enda låt »Amore«: Den skulle hon spela hela tiden, tyckte han. Hon flikade in den ibland, snäll som hon är. Men så kom en av hotelldirektörerna, bugade och sa att Mister Jätterik Storspelare ville att hon skulle spela »Amore«. »Ja, jag tar den efter den här låten«, sa hon. »Nej, nu, omedelbart«, sa hotelldirektören. »Men jag måste ju spela för alla andra gäster också«, sa hon. Då kommer repliken: »De här människorna – de är inte viktiga«. Mr Jätterik Storspelare hade aldrig förr träffat en Begåvad Orädd Margareta från Sverige. Hur hotellet löste det? De bygger om så baccarat-salen inte gränsar mot pianobaren! Vad än denna världens direktörer må säga: Kom ihåg att du är viktig. Med eller utan plufsperioder. (13/2005)

20

Maggans lilla starksköra


»En neuros är smärtan hos själ som ännu inte hittat meningen med sin egen existens.« cg jung

Rapporter från ett starkskört liv

21


EN SVART KRÖNIKA det här är ingen rolig krönika. Den handlar om det allra svartaste. Eller som det heter på byråkratspråk: »Dödsorsaks-kod nr 2026. Avsiktligt självdestruktiv handling«. Vet ni i vilken ålder det är vanligast att svenska kvinnor begår självmord? Svar: Mellan 45 och 54 år. Det är ju vi. Varje vecka väljer mer än två kvinnor i »Tara-ålder« att avsluta sina egna liv. Det är markant fler än i alla andra åldersgrupper. De tio åren står för 25 procent av alla självmord bland svenska kvinnor. Räknar man från 40 år och upp till 59 år blir det 40 procent av alla självmord. Men varför? Och varför talar ingen om detta?


9789173872850