Johanna Nilsson
Gå din väg men stanna
Nilsson Gå din väg men stanna_CS5.indd 3
2011-08-10 13.10
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Johanna Nilsson 2011 Enligt avtal med Grand Agency Omslagsfoto Getty Images Omslagsdesign Jens Magnusson Tryckt 2011 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-13692-9
Nilsson Gå din väg men stanna_CS5.indd 4
2011-08-10 13.10
Till min familj
Nilsson GaĚŠ din vaĚˆg men stanna_CS5.indd 5
2011-08-10 13.10
Nilsson GaĚŠ din vaĚˆg men stanna_CS5.indd 6
2011-08-10 13.10
Hanna satt i ljuset och längtade bort, så hårt pressad mot väggen att det skavde mot skulderbladen. De ljusa fjunen på armarna glittrade och leverfläckarna bildade hemliga tecken överallt på hennes kropp, hon brukade tänka att hon var en stjärnhimmel. Mitt på golvet stod tre flyttkartonger, annars var rummet kalt. Tapeterna var rosenmönstrade och ljust rosa, lite krusidulliga, prinsessaktiga. Hon ville vara prinsessa när hon var liten. Med vida klänningar och en glittrande krona i håret. Långt mörkt hår. Alltid långt mörkt hår som snuddade svanken. Och en glad mun. Och uppnäsa med fräknar på. Hon hade för få fräknar så hon hade lånat mammas kajalpenna och målat tills hon blev som Pippi Långstrump. Hon ville ju vara rebell också, inte bara liten, söt, snäll. Hennes krona var svart nu. Det hjälpte inte hur hon än försökte måla över med guldfärg. Det hjälpte inte med någonting alls. Hon var fjärilen i spindelnätet, den där blåvingen hon sett som barn, skir och hjälplös. Genom fönstret föll ett sådant där varmt ljus som vill att man ska komma ut. Men hon satt stilla och grät för hon ville inte bo här, hon hade nyss köpt lägenheten men hon ville inte bo här, hon var hemlös överallt. Hon ångrade inte att hon lämnat Tommy, hon orkade bara inte 7
Nilsson Gå din väg men stanna_CS5.indd 7
2011-08-10 13.10
leva därute, i världen, i den nyfunna friheten. Frihet. Ordet smakade blött och salt. Det kippade i hennes öron, ett hav hade trängt in. Nej, en oengagerad, ostämd skolorkester, som någon stackars musiklärare försökte få pli på. Hon längtade efter tystnad. Det var för många ljud här. Det var sådan oro i väggarna. Hon kröp ihop och gjorde sig så liten som möjligt, blev ett hoptryckt penseldrag, som höll händerna för öronen. Allt lät: trafiken, grannarna och elementen, liksom måsarna och flygplanen högt däruppe på himlen. De syntes från lägenheten, flygplanen till och från Bromma. Passerade över innergården, som snabba kantiga fåglar. Kanske skulle hon komma att uppskatta det en dag. Följa dem med blicken och tänka på alla människor som reste kors och tvärs över land och hav, tänka att det var förunderligt med alla själar som fanns, allt de tänkte, gjorde, kände. Universum på två ben. Tjocka romaner allihop. Hon ville leva för hon ville skriva om så många av dem som möjligt, ville fylla en hel bokhylla på biblioteket, så att hon kunde gå dit och dra med fingertopparna över dem lite då och då, säga hej, höra dem viska. Hon blundade och tänkte på de bångstyriga romanidéerna i huvudet och känslan av frihet som bultade. Blundade och tänkte på den vita kyrkan längre upp på gatan, dit farfar gått många gånger under sina lunchraster. Blundade och tänkte att det borde kännas tryggt att bo här, i den främmande lägenheten som enligt kontraktet var hennes. Kronobergsparken stod och viskade ett stenkast bort. Från fönstret i vardagsrummet kunde man se polishuset. Brandkåren låg nära. Det var promenadavstånd till S:t Görans psykakut. Hon hade varit där ett par gånger, suttit och skakat i väntrummet med Tommy bredvid sig. Han hade varit trygg och stark då, inte som 8
Nilsson Gå din väg men stanna_CS5.indd 8
2011-08-10 13.10
annars: en orolig vind med en rynka som klöv pannan mitt itu. Hon hade sökt en klippa men hittat ett vassrör. Lång och smal, med långa smala armar och händer och fingrar, tunna läppar med markerad amorbåge, snälla ögon bakom glas och ett pojkaktigt ansikte med glest skägg och mustasch. Hon hade aldrig blivit inlagd, fast hon erbjudits det. Hon hade bara bett om något att sova på, en tablett eller två, sedan skulle hon må bättre igen. Hans doft dröjde sig kvar i näsborrarna. Kanske var hans T-shirt fortfarande fuktig där hon lutat sin kind mot honom en sista gång. Men hon skulle inte sakna honom, hon hade redan sörjt klart honom, gråten var av trötthet, de hade kramat livslusten ur varandra. Hon satte sig försiktigt upp, blev lätt yr, väntade en stund innan hon reste sig upp. Gick sedan ut på balkongen. En fin liten innergård fem våningar ner. Ingen granne ovanpå. Hon hade varit noga med att välja en lägenhet högst upp eftersom hon inte ville ha någon över sig som kunde klampa eller rulla leksaker över golvet. I lägenheten där hon bott med Tommy existerade ingen ljudisolering. Hon hade inte tänkt på det förrän paret ovanför fick barn. Ett barn som skrek om nätterna så att hon vaknade och inte kunde somna om. Ett barn som växte och började leka med saker som rullade över golvet. Hon kunde inte förlåta barnet, fast det var utan skuld. Hon ville att de däruppe skulle flytta och hon ville flytta själv. Bort från ljuden, bort från Tommy, bort, bara bort. Hon kramade hårt om balkongräcket, såg blommorna på de andra balkongerna och tänkte att det verkade vara ordentliga grannar, och hon såg att himlen var blå, och hon såg måsarna och 9
Nilsson Gå din väg men stanna_CS5.indd 9
2011-08-10 13.10
ett flygplan som målade en vit rand efter sig, tänkte att det såg ut som ett mjukt hopprep som någon liten ängel kunde plocka upp, och hon var väldigt solbränd efter en märklig Caprivistelse, hade fått solblekt hår och äkta fräknar och kanske skulle någon därute finna henne vacker.
10
Nilsson Gå din väg men stanna_CS5.indd 10
2011-08-10 13.10
De där veckorna på Capri kort efter separationen var inristade i henne som en brytpunkt mellan ett gammalt liv och ett nytt. Hon bodde i en av konstnärslägenheterna på Villa San Michele, som hon fått hyra billigt av stiftelsen. Utsikten över havet och kullarna var svindlande. Små ödlor slank hit och dit. Vindruvor och rhododendron växte längs de stensatta gångarna som löpte fram och tillbaka mellan de olika husen – sockerbitar strödda över en sluttande trappa – i svenskkolonin. Utanför muren vandrade turistflockar från all världens hörn, från tidig morgon och fram till dess att museet stängde för dagen. Bland övriga gäster fanns en pianist som väckte alla med Chopin om morgnarna, en konstnärinna och hennes älskare, tre operasångerskor som övade arior och vände sig likt grillspett under solen, en Edith Piaf-kopia med ryskt påbrå och svensk man – til�lika kulturhistorisk forskare i kritstrecksrandig kostym och hatt och med ett brinnande intresse för Capris historia. De var alla snälla och vänliga, men Hanna höll sig mest för sig själv. Hon satt och jobbade vid ett stort runt bord invid glasdörrarna till terrassen. På båda sidor om henne låg fullklottrade lappar och anteckningsböcker, utprintade manussidor med överstrykningar, understrykningar, rättelser och marginalanteckningar. Hon 11
Nilsson Gå din väg men stanna_CS5.indd 11
2011-08-10 13.10
redigerade en roman och skrev på en barnbok, skissade på kommande romaner och plitade ner dagboksanteckningar, simmade omkring i ett hav av ord, men där fanns ingen början och inget slut, bara ett evigt flöde. Det var underbara timmar på morgon och förmiddag. Hon satt som i en stor såpbubbla, vars insida var lika mjuk som mormors handflator. Tiden mellan lunch och middag tillhörde havet, vågorna, klipporna, och alla böcker som hon tagit med sig för att läsa. Sedan tog hon sig ofta en promenad genom Anacapri, där kommersen var i full gång fram till midnatt. Utanför en av de många klädbutikerna stod ofta en ung man och kastade långa blickar efter henne när hon gick förbi. Hon log skyggt mot honom och hjärtat slog ett extra slag. Hon var hungrig, fruktansvärt hungrig. Huden skrek och kroppen värkte. Hon skyndade på stegen och lämnade honom bakom sig. Vågade inte. Orkade inte. Sedan kom kvällarna och nätterna med sin ångest, ackompanjerad av de vilda magra katternas jämmer. Depressionen stod böjd över henne och andades surt. Hon var rädd för livet. Hon var rädd för döden. Hon var rädd för nästa dag. Hon var rädd för ensamheten. Hon var rädd för att träffa någon. Hon var rädd för att misslyckas på nytt. Hon var rädd för sitt eget psyke som för varje dag blev en allt knyckigare slänggunga. Hon grep tag om sitt huvud och försökte hålla det stilla. Det gick en liten stund, sedan kom slänggungan tillbaka. Efter tre veckor tog vistelsestipendiet slut. Hanna stod i hamnen och väntade på färjan som skulle ta henne till Neapel, varifrån hon skulle flyga till Stockholm via München. Solen sved på axlarna och en vind drog över kajen. 12
Nilsson Gå din väg men stanna_CS5.indd 12
2011-08-10 13.10
Hon tänkte på Tommy fast hon inte alls ville tänka på honom. Hon tänkte på lägenheten vid Kronobergsparken som hon köpt och försökte längta dit fast hon av någon anledning kände olust. Hon klev på båten. Hon ville inte åka. Hon ville inte stanna. Hon var inte trygg på Capri. Hon var inte trygg någonstans, utom inuti berättelserna förstås, inuti fantasin.
13
Nilsson Gå din väg men stanna_CS5.indd 13
2011-08-10 13.10
Kanske var detta början: Hon stod utanför badrumsdörren och därinne fanns mamma och mamma låg på golvet och badade i sitt eget blod, för mamma höll på att dö varje månad, det var så om man var kvinna. Hanna ville gå in och rädda mamma. Ville sy ihop alla sår. Grät för mammas skull och grät för att hon själv skulle få det likadant. Hon ville inte. Hon lovade sig själv att få slippa undan. Hon var väldigt liten. Hon gömde sig i garderobsmörkret i hopp om att växandet inte skulle hitta henne. Ibland satt hon där så länge att mamma eller pappa började leta efter henne och till slut kom och öppnade dörren. Inte bara när hon var väldigt liten utan också tonåring och några gånger när hon var över tjugo och hade flyttat hemifrån men åkt hem över helgen eller något lov. Ständigt lika hopkrupen satt hon, med benen uppdragna mot kroppen och armarna slutna runt smalbenen. Hon försvann gärna in i fantasier. Hon läste otaliga böcker. Hon ville vara någon annan. Hennes själ gled ifrån henne. Hon visste inte längre vem hon var. Var fanns hon under alla dessa år? Eller var det den där gången ute på gatan, när grannflickan berättade att det skulle börja växa hår mellan benen och under armar14
Nilsson Gå din väg men stanna_CS5.indd 14
2011-08-10 13.10
na, fult äckligt hår, men det gick ju att klippa bort. Eller var det när pojkarna i klassen gjorde knulltecknet med fingrarna och flinade otäckt, samtidigt som kropparna började växa, samtidigt som det kom små hårda bröst och det där håret mellan benen och under armarna, samtidigt som kvinnoblod började rinna ur hemlighålen på flickorna i klassen, och det skulle man skämmas för, det förstod Hanna omedelbart, det var ett straff, men hon fick aldrig veta varför de skulle straffas, vad de hade gjort, bara att. Eller var det när ryggarna vändes mot henne och viskningarna blev taggiga och hon plötsligt tillhörde dem som var utanför. Ingen supertönt, bara nästan. Inte fysiskt mobbad, bara utfrusen. Inte så mycket att gnälla över, egentligen. Alla kunde inte vara poppis, eller hur? Någon måste vara plugghäst, inte sant? Och hon hade tur som i alla fall inte var ful, som Katarina till exempel, hon hade det inte så roligt direkt. Katarina var dessutom värdelös på idrott, medan Hanna tillhörde toppskiktet bland tjejerna, vilket faktiskt gav henne en del pluspoäng. Eller var det alla tystnader och tabun som förts vidare från generation till generation, och som alla i familjen rättade sig efter fast de nog inte ens var medvetna om att de fanns där? Men varför blev isåfall bara hon sjuk och inte Emma och Andreas? De delade ju också blod och gener. Inte så att de varit befriade från smärta, inte alls, men maten var inte deras fiende och ångesten var inte deras ständiga följeslagare, depressionerna kom inte med jämna mellanrum och deras kontakt med psykiatrin var knappast regelbunden. Ändå var hon glad att det var hon och inte de som fått det tyngsta oket. Om det nu verkligen var hon som fått det tyngsta oket. Kanske var det mer smärtsamt att stå bredvid och se på. 15
Nilsson Gå din väg men stanna_CS5.indd 15
2011-08-10 13.10
Emma och Andreas. Lillasyster storm. Vild och oberäknelig, i alla fall när hon var liten. Fyra år yngre än Hanna, som vid första anblicken av knytet i det vita sänghavet på BB, hade gett sig själv i uppdrag att skydda henne. Det gick rätt bra i början. Sedan snubblade de båda och drev isär. Storebror vindstilla. Inte när han var liten, men senare. Hanna som velat skydda honom också, framförallt från ensamheten. Det hade inte heller gått särskilt bra. Hanna själv var de strida strömmarna, hudlös från födseln – hon saknade filter, det blev för mycket att bära, för många känslor som var andras, för många klanger på en och samma gång, för många möjligheter, för många berättelsetrådar: hon ville lösa dem alla och då glömde hon bort sig själv, glömde berättelsen om Hanna. Hon satt tyst och stilla i ett hörn och tycktes nöjd med detta. Och visst var hon nöjd, ganska ofta var hon nöjd, men ett skavande tog sin början och hon ville blunda och fly. Till en början räckte det med fantasierna. Sedan började hon klösa inåt. Det onda hon gav sig själv tog bort det onda som själva existensen medförde. En liten stund i alla fall. En liten stund. Sedan måste hon börja om på nytt. Det kom ramar och regler, som ett försök att få stadga och hålla skavandet borta. Det blev många och långa punktlistor. Det blev scheman för varje dag. Det blev tvång och måsten, regler för mat, vikt, träning, studier, krav på att vara bäst för annars dög hon inte någonting till, annars var hon en Hannasopa. Det fanns inget mittemellan Hannasopan och Hanna-medguldmedalj-runt-halsen. Det fanns bara antingen eller. Svart eller vitt. Liv eller död. 16
Nilsson Gå din väg men stanna_CS5.indd 16
2011-08-10 13.10
Högsensibel. Det var ett ord som Hanna tyckte om, och kunde gå runt och smaka på, nynna på. Det lät vackert, samtidigt som det sammanfattade henne. Och hon ville så gärna vara vacker. Hon ville så gärna vara någon som hon själv tyckte om och kunde förstå och förlåta. Men hur förlåta den som var utan skuld? För visst var hon väl utan skuld? Visst hade hon inte kunnat göra annorlunda? Inte ville hon väl vara sjuk?
17
Nilsson Gå din väg men stanna_CS5.indd 17
2011-08-10 13.10