çiğdem akyol
Erdoğan En biografi
Översättning
annika sundberg
HISTORISKA MEDIA
Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se
c0pyright © 2016 Verlag Herder GmbH, Freiburg im Breisgau originalets titel Recep Tayyip Erdoğan. Die Biografie svensk utgåva © Historiska Media 2017 översättning Annika Sundberg faktagranskning Ingmar Karlsson sättning Åsa Björck omslag Ingrediensen AB omslagsbild Getty Images/Laurent Van Der Stockt tryck ScandBook AB, Falun 2017 tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-7545-527-3
Till Deniz
Innehåll
Förord till den svenska utgåvan 9 Atatürks långa skugga 17 En turkisk barndom 40 Från imamskolelev till politisk nykomling 64 Uppgång, fall och återuppståndelse 92 Jordskredet 122 Den nya självsäkerheten 160 På upploppet mot presidentposten 201 Den allsmäktige 244 Minoriteter och historiska konflikter 264 Arméns kapitulation 305 Det muslimska ekonomiska miraklet 315 Den överste censorn 322 Konservativ, men ingen islamist 335 Tsaren mot sultanen 353 Kuppförsöket – en ”Guds välsignelse” 365 Efterord 376 Författarens tack 379 Noter 380 Litteratur 383 Kronologi 391 De viktigaste turkiska partierna från 1923 till i dag 396 Turkiets regeringar sedan 1920 398
Uttal av turkiska bokstäver 402 Ordlista 403 Personregister 405
Förord till den svenska utgåvan
”Du är Turkiet: Tänk stort!” står det på affischerna med Recep Tayyip Erdoğans ansikte som hänger i hela Turkiet. Å ena sidan syns han överallt, inte minst i Turkiet, och i europeiska medier skapar han stora rubriker. Å andra sidan vet vi i Sverige mycket lite om den man som flertalet av Europas turkar röstar på, som kan fylla stora salar under sina valkampanjer, som kastar ut röda nejlikor till publiken och hyllas som en Messias. När han avger löften åt sitt folk lägger han ena handen på bröstet. ”Üstat! Üstat!” – ”Mästare! Mästare!” jublar åhörarna tillbaka. Populisten Erdoğan är dyrkad av sina sunnitiska och konservativa anhängare. Hans väljare identifierar sig med den dynamiske, nationalistiske presidenten. Det är inte längre möjligt att skratta åt Turkiet, en del västerlänningar är till och med rädda för Erdoğan. Till utlandsturkarna ropar han alltid: ”Vi är stolta över er!” De skanderar tillbaka: ”Turkiet är stolt över dig!” För en utomstående är situationen uppenbar: Erdoğan har lagt Turkiet under sig. I andra delar av Europa har det blivit ett slags folknöje att analysera Erdoğan, den okända faktorn. Diagnosernas detaljer skiljer sig åt, men hans namn nämns sällan utan attributen ”auktoritär” och ”oberäknelig”. I Sverige framstår han som en outgrundlig, avlägsen gestalt som trots detta står i världens blickpunkt. Han presenteras som en outtröttlig förkunnare av sin personliga agenda, en man som inte 9
erdoğan
drar sig för att använda våld för att genomdriva den och som därför har tilldelats en närapå diabolisk roll av sina kritiker. Allt detta stämmer, men naturligtvis är Erdoğans och turkarnas historia inte så enkel. Turkarna är bekanta med Erdoğan ända sedan hans ungdomsår, medan man i Sverige uppmärksammade honom först när han tillträdde som premiärminister 2003. Den hos oss förhärskande bilden av honom motsvarar bara delvis verkligheten, som förstås är mycket mer komplex. När man ger sig ut på jakt efter människan bakom presidenten, efter hans ursprung, blir det tydligt hur osannolik hans väg till makten har varit. Han kommer från fattiga förhållanden. Oppositionen försöker ständigt förringa honom, till och med hans tidigare mentor Necmettin Erbakan har ställt sig i vägen för honom – och ändå har han aldrig gett upp. Alla motståndare har misslyckats i sina uppsåt och i stället gjort honom ännu starkare. Erdoğan arbetade sig upp ur fattigkvarteren, övervann det kemalistiska systemet – som inte har haft med män av hans sort i beräkningen – blev först borgmästare, sedan förlorare, sedan segrare och till sist president. Han är republikens mest mångfasetterade politiker, som präglats politiskt av en kaotisk period i Turkiets historia. Det som utan tvekan har haft störst inflytande över hans karriär och levnadslopp är hans ovillkorliga vilja att få obegränsad makt som president. Hur har denne uppkomling lyckats bli Turkiets mäktigaste politiker sedan Atatürk? Men Erdoğans historia är också den nedslående historien om de turkiska politikerna, som inte kunnat leda landet framåt och på så sätt banat väg för hans framgångar. Därför måste hans liv även betraktas som en del av landets historiska komplexitet och politiska utveckling. Det här är också berättelsen om en snabbtänkt man som 10
förord till den svenska utgåvan
anpassar sig till samhällsutvecklingen och vars oppositionsförmåga är mer beroende av hans personlighet än av yttre krafter och institutioner. Han är ytterst läraktig och gör sällan samma misstag två gånger. Dessutom har han bara sig själv som riktmärke och inte, vilket ofta antyds, sin religiösa tro. Erdoğan är besatt av sin egen person, han har en manipulativ kraft och en retorisk auktoritet som invaggar åhörarna i en känsla av säkerhet. En narcissist och en förförare, utan tvivel självsäker, men ängslig – bara den som är rädd för egen del bygger upp repressiva system. Men man måste också erkänna hans förtjänster. Under Erdoğan upplevde det tidigare ruinerade Turkiet i många år en politisk och ekonomisk stabilitet av sällan skådat slag. Han ledde fram republiken till Europas portar, dristade sig till en nystart av politiken gentemot kurderna, byggde upp infrastrukturen, demilitariserade landet och utvidgade de sociala förmånerna betydligt. Därför associerar många turkar honom inte bara med förtryck och korruption, utan också med nya vägnät och stabilitet. Oppositionspartierna betraktas som ett större ont. Erdoğans oberäknelighet kan man ha överseende med, även om den närmar sig gränsen till det oförlåtliga. Turkiet har under honom blivit modernare och mer civiliserat, men inte mer demokratiskt. Det är knappast möjligt att göra en analys av hans inre liv, för akp-politiker talar sällan med den västerländska pressen. De svarar undvikande, lovar att återkomma, förhalar. Om de trots allt uttalar sig om något får man inte citera dem. De litar inte på pressen och oroar sig för konsekvenserna ifall de skulle säga något utan tillstånd uppifrån. Därför får jag inga svar på mina inledande frågor till regeringen angående en intervju med Erdoğan – min inkorg förblir tom. 11
erdoğan
Om man vill skriva en biografi över Erdoğan måste man alltså gå i hans fotspår och besöka de evenemang där han framträder. Man måste sätta sig in i hans olika livsskeden, känna sig fram, ringa in honom, studera hans personlighet, prata med hans bekanta, anhängare, motståndare och samtidsvittnen, besöka dussintals arkiv och ta del av allt det massmediala material som finns om honom. Därför har jag gjort ett femtiotal intervjuer med människor som antingen känner Erdoğan personligen eller som direkt påverkats av hans politik. Jag har talat med hans vänner och fiender. Men bara ett litet fåtal av dem vill bli citerade. I Sverige skulle kanske sådana människor avfärdas som fega. Journalister som censurerar sig själva skulle stämplas som inkompetenta. Människor som inte vågar yttra sina åsikter offentligt skulle uppfattas som ynkryggar. Men man bör fråga sig vad man själv skulle ha gjort om man levde i en dysfunktionell demokrati med en kontrollerad rättsapparat och bristfällig välfärd. Många är rädda för att bli stämda av presidenten i egen hög person; det fria ordet är farligt. Bara under de första fjorton månaderna efter Erdoğans tillträde på presidentposten inleddes 236 förundersökningar angående ”ärekränkning av presidenten”. Vid fällande dom riskerar man upp till fyra års fängelse. Erdoğan reagerar våldsamt på all kritik, även sådan som kan betecknas som harmlös satir. Det räcker med småsaker för att man ska bli föremål för rättsväsendets intresse. Inte ens i hemmet kan man känna sig säker längre. I februari 2016 polisanmälde en man sin egen fru för ärekränkning av presidenten. Hustrun hade klagat på Erdoğan så fort han dök upp på tv, rapporterade den regeringsvänliga dagstidningen Yeni Şafak. Mannen hade flera gånger förmanat sin fru, men när hon inte slutade klaga spelade han in det hon sa på band och angav henne. 12
förord till den svenska utgåvan
Därför håller många modiga människor sig undan. Det fåtal som tappert har fortsatt att kritisera Erdoğan tvingas vecka för vecka bevittna hur deras meningsfränder bryts ner i rättsprocesser eller sitter häktade i flera år på svaga grunder. Men nästan alla som har träffat Erdoğan personligen vittnar om hans karisma. Man imponeras av hans utstrålning, vare sig man ogillar eller stödjer honom. De talrika biografierna och böckerna om Erdoğan utgör också viktiga källor, även om de aldrig är objektivt skrivna. För att nämna tre exempel: Muhammed Pamuk, författare till boken Yasaklı Umut. Recep Tayyip Erdoğan (”Otillåtet hopp. Recep Tayyip Erdoğan”), är journalist i regeringsvänliga medier. Han sticker inte under stol med sin förtjusning i bokens huvudperson. Mustafa Hoş, författare till bästsäljaren Big Boss, utgår i sin bok från tesen att Erdoğan är en ”god skådespelare”, en uppgift han styrker med hjälp av diverse biografier. Hoş är på det hela taget objektiv, men också han har en tydlig politisk agenda: han var en av Turkiets mest framstående reportrar tills Erdoğans anhängare satte sådan press på honom att han upphörde med journalistiken. Ruşen Çakir och Fehmi Çalmuk har visserligen publicerat den sakliga studien Recep Tayyip Erdoğan. Bir Dönüşüm Öyküsü (”Recep Tayyip Erdoğan. En förvandlingshistoria”), men den kom redan 2001 och är därmed föråldrad. Hursomhelst är det nödvändigt att ta hänsyn till dessa källor, även om man måste gripa sig an dem med ett kritiskt förhållningssätt. När man pusslar ihop Erdoğans biografi hittar man mycket som är välbekant, men framför allt inser man att Erdoğan inte är den islamist som han ofta framställs som, utan en taktiker av första klass – eller av värsta sort, beroende på utgångspunkt. Hans politiska program består av honom själv. Överallt 13
erdoğan
där han visar sig möts han av reaktioner – ibland oroligheter, ibland beundran. Han kan sporra, provocera, undervisa och entusiasmera. Den viktigaste frågan lyder: Vad är han ute efter? Han vill att samhället ska bestå av lydiga människor. De ska köpa, konsumera, finna sig i situationen och inte spjärna emot hans idéer. Framför allt är han ute efter oinskränkt makt. Han saknar fortfarande ett erkännande av sina prestationer – det är en grogrund där kränkningarna kan frodas och out siderns ärelystnad växa sig stor. Därför underhåller han vänskaper bara så länge som de gagnar honom. Abdullah Gül, som följde honom under flera decennier, sköt han helt enkelt ifrån sig när detta var taktiskt riktigt. Erdoğan intresserar sig nästan inte alls för åsikter som yttras utanför Turkiet, eftersom det viktiga är att hans kärnväljare kan ge honom politisk majoritet. Vänner glömmer han snabbt bort, fiender aldrig. Han är långsint och gör förr eller senare upp med alla som dristat sig till att ifrågasätta honom. På så sätt växer det auktoritära styret. Erdoğan har lyckats förvandla Turkiet till ett rädslans land. Ungdomar oroar sig för att hamna bakom galler på grund av Erdoğankritiska inlägg på Facebook. Under Erdoğan har Turkiet blivit ett land där kritiska böcker inte får säljas i butikerna. Invånarna måste vara beredda på att en terrorist ur Islamiska staten (is) kan spränga sig i bitar mitt ibland dem, och på att regeringens enda reaktion är att utlova meningslösa åtgärder. Kurderna kan inte längre känna sig trygga gentemot vare sig Ankara eller terroristorganisationen pkk. Bara under det sista halvåret 2015 omkom 44 barn i samband med våldsamheter mellan regeringskritiker och säkerhetsstyrkor eller i terrorattentat, rapporterar kritiska medier. I en studie utförd av Global Peace Index över de fredligaste länderna i världen år 2016 hamnar 14
förord till den svenska utgåvan
Turkiet på plats 145 – av 163 länder. (I jämförelse befinner sig Sverige på plats 14.) Och i och med flyktingkrisen har européerna blivit beroende av Erdoğan, som använder de flyende människorna som brickor i sitt spel. Bara mellan mars 2013 och november 2015 utlystes fyra val, det sista eftersom Erdoğan ogillade resultatet av det föregående parlamentsvalet. Därmed visade han också att han aldrig kommer att lämna ifrån sig makten frivilligt. Bara mellan oktober 2015 och nyåret 2017 dog omkring 365 människor i terrorattentat utförda av kurdiska sammanslutningar eller i mord aktioner av Islamiska staten. Hur kommer det att fortsätta? Visserligen har Erdoğan överlevt kriserna under sin ämbetstid: Geziprotesterna, korruptionsskandalen, gruvolyckan i Soma, maktkampen med Fethullah Gülen, den misslyckade utrikespolitiken gentemot grannländerna, vågen av terrordåd som förmodligen utförts av is, slutet på fredsprocessen med kurderna, det avbrutna kuppförsöket – men många problem förblir olösta. Turkiets ut rikespolitik har inte gjort landet säkrare, eftersom det har gått i klinch med alla sina grannländer. I fråga om Cypern finns ingen lösning i sikte, samtalen med armenierna har nästan gått i stå. Det människorättsliga läget försämras i rask takt. Mot sina kritiker vrålar Erdoğan: ”Känn dina gränser” (Haddini bil). Ekonomin är skakig, han har bara samlat ja-sägare omkring sig, kurderna i de sydöstra delarna av landet kämpar vidare mot regeringen. I Turkiet sitter fler journalister i fängelse än i något västerländskt land. Säkerhetstjänsten förses hela tiden med nya, utvidgade befogenheter. Men det finns inga alternativ till Erdoğan. Tusentals oppositionella sitter i fängelse, och efter den misslyckade militärrevolten har Erdoğan inte längre några hämningar – han 15
erdoğan
gör sig av med alla kritiker i ett enormt ”reningsbad”. Hans konservativa och religiösa väljarkår påverkas inte av de negativa rubrikerna eftersom Erdoğan kontrollerar de flesta medier och hans anhängare uppskattar hans markeringar mot fienden. De vill vara en del av Erdoğans utpräglat centralistiska system, vars institutioner allteftersom har fyllts till brädden med hans underlydande. Turkiet är alltså ett splittrat land. Det finns de som hyllar Erdoğan och de som stödjer honom eftersom de fruktar ytterligare oroligheter. Det finns de som tiger för att de är rädda, för att de inte vet vad de ska ta sig till – som inte kan lämna landet eftersom de sitter bakom galler eller för att akp-regeringen har tagit ifrån dem deras pass. Och så finns det de som ropar ”Erdoğan, avgå!” ute på gatorna. Turkiet är de döda barnens republik, där fjortonårige Berkin Elvan blir skjuten i huvudet av en polis under Geziprotesterna. Turkiet är de politiska pragmatikernas land, där kurdiske Dengir Mir Mehmet Fırat, tidigare biträdande partiledare för akp, går över till hdp i hopp om att där kunna åstadkomma något. Turkiet är en plats som är full av otroliga historier – där den tyskturkiske hdp-politikern Ziya Pir, brorson till en av pkk:s grundare, nu kämpar mot Erdoğan. Turkiet är de sårades land, där målaren tillika den övertygade kemalisten Bedri Baykam blir knivskuren av en islamist och därefter blir en av Erdoğans största kritiker. Istanbul i februari 2017 Çiğdem Akyol 16
Atatürks långa skugga
Recep Tayyip Erdoğan är utan tvivel det moderna Turkiets mest inflytelserika politiker, både inrikes- och utrikespolitiskt, sedan Mustafa Kemal Atatürk. Republikgrundaren är fortfarande en personifikation av landets självbild, och Erdoğan vill gå i hans historiska fotspår. Frågan om den egna betydelsen i relation till Atatürk är fortfarande ett centralt motiv i Erdoğans image – och därmed även i hans politiska beslut, eftersom det i Erdoğans värld inte finns någon skiljelinje däremellan. Om man vill förstå Erdoğan måste man först förstå Atatürk och sätta sig in i dennes principer, vilka har präglat det moderna Turkiet. Trots att det skiljer nästan sjuttiofem år mellan de båda presidenternas födelseår finns det biografiska paralleller. Båda var söner till ”enkla människor” och föddes alltså inte in i den makthavande eliten. Deras förmåga att klättra ända upp till toppen från knappa omständigheter bygger bland annat på ytterligare ett gemensamt drag, som var tydligt redan från unga år: den kompromisslösa viljan att utföra storverk. Med hjälp av sin ärelystnad lämnade Atatürk sin tillvaro som faderlös pojke i provinsen och uppnådde först ryktbarhet som militär innan han tog plats i den nya statens ledning. Hos Erdoğan, som lyckades ta sig från Istanbuls arbetarkvarter till makt eliten, märks denna vilja i en envis strävan efter att bli legendarisk – likt Atatürk. Den ene skapade en ny stat, medan den 17
erdoğan
andre skapade ett nytt system. Båda försköt maktförhållandena till sin egen fördel. Denna målsättning sporrade Erdoğan att söka sig uppåt. Hungern efter att uppfattas som betydande och stark har gjort honom till en hård och kraftfull envåldshärskare, som i allt mindre grad låter sig påverkas av andra – det är hans land, hans folk, hans regler som gäller. Hans bana har inte nått sitt slut än: Erdoğans viktigaste målsättning lyder ”president år 2023”. Då fyller Turkiet hundra år som republik. Ifall han då fortfarande är president kan han äntligen kliva ut ur republikgrundarens eviga skugga. Atatürk är inte bara föremål för hela Turkiets högaktning, han är dessutom fortfarande en central del av landets självbild, som alltsedan hans ”kemalistiska reformer” grundar sig på sekularism, framstegstro och turkisk nationalism. Trots det politiska kaos som drabbade landet i mellantiden, uppfattades principerna som heliga i flera årtionden. Ända tills Erdoğan urholkade och demonterade dem.
republikens grundare Historiker, statsvetare, journalister, författare och turkologer från hela världen har i flera generationer plöjt igenom arkiven i sina efterforskningar om Atatürk. Det råder ingen brist på objektiva biografier med säkerligen rimliga sammanställningar av historiska fakta och tolkningar. Mustafa kommer till världen i den osmanska och kosmopolitiska staden Saloniki (dagens Thessaloniki i Grekland), antingen vintern 1880–81 eller våren 1881 – hittills har ingen lyckats fastställa hans exakta födelsedatum. Senare har den 19 maj 1881 utnämnts till hans ”officiella” födelsedag. Hans namn som nyfödd är kort och gott Mustafa, eftersom turkar18
atatürks långa skugga
na blir tvingade att ta sig efternamn först i och med de kemalistiska reformerna. Mustafa är son till en tjänsteman vid skattemyndigheten och en bonddotter, och bor fattigt tillsammans med föräldrarna och sina fem syskon. Bara han själv och den ena systern kommer att uppnå vuxen ålder. Efter faderns förtida död 1888 flyttar modern hem till sin bror med de båda återstående barnen, där de även i fortsättningen lever i fattigdom. ”Min viktigaste uppgift var att vakta fälten. Jag glömmer aldrig hur jag satt med min lillasyster under ett litet tak mitt ute på ett bönfält och hur vi tillsammans sjasade bort kråkorna.”1 Efter två års arbete på åkrarna skickas Mustafa till en kvinnlig släkting i Saloniki, där han återigen kan gå i skola. Han intresserar sig tidigt för det militära och ansöker därför till en förberedande militärskola i Saloniki. 1893 består han inträdesprovet. Det är på militärskolan som han på grund av sin matematiska begåvning ska ha fått tillnamnet Kemal (efter arabiskans kamāl: mognad, perfektion) av en lärare. Så småningom går han vidare till en högre militärskola. Den 13 mars 1899 flyttar han till Istanbul för att gå på ”krigsskolan”. Därefter går han från och med 1902 på den dåvarande huvudstadens militärakademi. Denna utbildning avslutar han 1905 med majors rang som den femte bästa i sin årskull. Direkt efter examen börjar Mustafa Kemal tjänstgöra i den osmanska armén. På den här tiden är militärskolorna grogrunder för patriotism och liberalism, vilket ogillas av den sittande sultanen Abdülhamid II. Sträng censur är en central del i dennes styre. Kritiker landsförvisas, fritt tänkande välkomnas inte. Sultanen härskar enväldigt och gör anspråk på både den världsliga makten (sultanatet) och den religiösa ledningen (kalifatet). Inte ens det år 1877 tillsatta parlamentet kan förändra hans krav på allmakt. Efter 19