ETT SMAKPROV PÅ
Nigeriabreven EN RESESKILDRING OM ETT LAND PÅ LSD
HATEM SABBAGH
INLEDNING Efter 22 år i Sverige bor jag nu och verkar i Nigeria. I början hängde jag faktiskt inte med så mycket, eller rättare sagt jag trodde inte att det jag upplevde senare skulle bli en del av min vardag. Allt detta samlade jag i minnesanteckningar. Dessa blev snart ett nyhetsbrev som jag mailade till nära och kära som sedemera blev en blogg och i slutändan boken du håller i. Därav den speciella känslan. Ni kommer att märka av övergångarna och ni får leva med det. Jag är ingen författare, jag är en sjukt rolig kille. Utöver det finns det fullt med slarvfel, avstavningar som är helt åt helvette, sär skrivningar (den här är med flit dock), förkortningar, konstiga satsbyggnader och alla möjliga konstigheter som bör anses som ren och skär terrorverksamhet mot det svenska språket och som får Horace Engdahl att flippa. Det är inte för att jag är ”nysvensk” som det heter, utan för att upprätthålla den Nigerianska känslan. Man går i tryck med en halvdann produkt, och man står för det, alternativt skiter i vilket. Och i sann Nigeriansk/Libanesisk anda tar man hutlöst betalt för skiten också. Här är mina skildringar ur ett Svensk-Libanesiskt perspektiv, det är inte rätt eller fel, det är hur jag ser på verkligheten. Och nej jag har inte saltat, med 150 miljoner uppfinningsrika Nigerianer är det behovet helt överflödigt. Jag vill tillägna boken oavkortat till min Far, Mor och Syster, Micke och Tessan, Karin, Lisa, ”de 3 musketörerna” samt Efraim. För deras ovillkorliga stöd när jag förtjänade det allra minst men behövde det allra mest. När andra hoppade av ett sjunkande skepp, ställde ni upp för mig så att jag kunde få skutan att flyta. Jag vill även passa på att tacka alla som jag känner och en hel del jag inte känner, som agerat panel, peppat mig och sett till att jag håller kvalitén på mina historier. Sist men inte minst vill jag tacka de 150 miljoner Nigerianer, som dagligen gav mig hjärtattack, hjärtflimmer, högt blodtryck, fick mig att gå i taket, slita i mitt hår, gråta av ilska med sina trick, blåsningar, scams och allt möjligt som gick emot mina planer.
Mina nyfunna bröder lyckades trots allt få mig att le varje dag med sin uppfinningsrikedom, och spelade ut mig gång på gång varje gång jag trodde att jag hade övertaget. Konstigt nog fick de mig att älska Nigeria. Trots att jag kunde komma på 1000 anledningar till att åka därifrån varje gång jag var där, så saknar jag Nigeria när jag inte är där, men kan inte komma på en enda anledning till varför jag gör det. Jag antar att det är som man säger, Afrika är som malaria, har du en gång fått det så lämnar det aldrig kroppen. Eller som man säger på pidgin: Naijja de for bodyo (Jag har Nigeria i kroppen). Stockholm/Abuja, hösten 2010
CIRKUS SLUTET PÅ MAJ 2009 SKREVS DETTA... Så då var det dags igen. Jag har varit borta ett tag men liten eller ingen möjlighet till internet åtkomst. Jag har varit i Warri Kidnapparnas Mecka! För att åka till Warri måste man vara utrrustad med följande; Mopol (Mobil Polis), dvs en beväpnad polis i varje bil som ifs ligger och sover hela resan, massor med vapen i bilen och militär eskort. Vägarna är skräp ute i djungel och ibland helt omöjligt att ta sig igenom, resan är på 12 timmar och som tur är våra jeepar utrrustade med dvd och tv. På väg ner börjar det med en massa militära check points, med fraser som Happy Sunday (på en onsdag) osv dvs betala om du vill komma förbi... Efter 4 timmar kommer vi fram till ett område som är kontrollerat av Bakasi Boys, det är ett gäng vild ungar som har beväpnat sig till tänderna, och smackat upp döskallar på bron på väg in genom deras “state” påminner lite om Lord of War. Det må låta lite läskigt men det är det säkraste stället i hela landet, de har nolltolerans mot kidnappning, rån och korruption, och de har lyckats med det polisen inte har tagit tag i. På väg in i deras territorium måste man åka över en bro vilket är ett tillhåll för rånare, och 2 nötter bestämde sig för att försöka ge sig på oss. Bakasi boys löste problemet blixt snabbt. Slängde på de bildäck så de inte kunde röra armarna, lite bensin och en tändsticka problemet löst, medan de här killen sprang runt i eld och lågor vinkar hela bakasi boys gänget åt oss och ger oss tummen upp. Jag var den enda som reagerade, tydligen är detta vardagsmat därnere. Väl framme i södern får jag uppleva tropiskt regn för första gången i mitt liv, det bokstavligen öser ner, telefoner funkar inte, ingen tv, internet lägger ner och träd rasar, trots det är det typ 30 grader varmt och ganska trevligt väder. Nigerianerna håller inte med, de går omkring i mössor, och stickade tröjjor, halsdukar, det är sjukt roligt att se. Meningen var att vi skulle vara där i 3 dagar men vi fick ingen militär eskort hem så vi var tvungna att vänta, efter 1 vecka blev det för mycket och vi bestämde oss för att ta flyget och skicka chaffisarna själva. Väl framme på warris flygplats (lite asfalt, ingen hangar ingenting), ska vi kliva på planet, och jag ser att det är punktering på framhjulet. Jag ropar på kaptenen och påpekar detta, han tittar på mig som om jag vore en idiot och säger;
Oga, we na go drive na, we go fly... Vi ska inte köra, vi ska flyga...okej...tillbaka till campen i warri och vänta på militär eskort... På campen bestämmer vi oss för dra rövarhistorier, min nigeriabrev har blivit kända här nere oxå och alla känner att de vill bidra med material. Vi bestämde oss för rövarhistorier a la chaffisar. Jag började, 2 dagar innan vi åkte till warri fick jag hit lite äpplen från libanon, de är till vår ordförande som bor i auchi, så jag ringer efter en bil försäkrar mig om att han vet var jag bor, vilket han gjorde, yes sa, of course sa, osv, och åker till jobbet. 4 timmar senare får jag ett samtal från auchi, chaffisen har åkt från HK som är 2 minuter från var jag bor hem till ordföranden för att hämta äpplerna hos honom och lämna de där...bra jobbat, och vad är svaret sorry sir... En anna kille har en chaffis som tydligen e suverän, han är bra på allt pålitlig lojal osv, men han kan inte köra bil...en gång glömde han svänga och körde rakt ut i bushen, en annan gång körde han ner i en grop, avgas systemet gick varpå han vände sig bak och frågade sir what happened? med huvudet bakvänt SMACK rakt in i en moppe. Höjdaren är ändå när han tvättade bilen, Ghassan sätter sig i bilen och den är full med handdukar och undrar förstås vad som har hänt. Det visar sig att han har tvättat bilen med öppna fönster.... Det har oxå kommit till vår kännedom att alla vita har smeknamn så att våra anställda kan snacka skit om oss. Jag och min kusin lyckades skaka fram smeknamnen genom att hota ett av tjänstefolken med svärd... Min kusin som är grundaren; Original Master, Hans Fru; Iron Lady, hon kör med tjänstefolket Min andra Kusin; Good Boy helt taget ur det blå Min kusins svåger; Ironfist, han är sjukt snål Min tredje Kusin; superglue han är ännu snålare Jag vill avsluta detta mail med en trevlig bioupplevelse som vi hade i warri. Vi skulle kolla på transporter 3, vi hann igenom halva filmen, sen dog hela skiten...det visar sig att de hade ett litet tekniskt problem...ingen el... Nu är det nog för denna gång. Happy Easter (dvs ge mig kulor)
ANTILOPRALLY DAGS ATT REDA UT BEGREPPEN Nu är det så här. Det finns vissa begrepp som måste redas ut för att man ska förstå den här storyn. Antiloper och Gaseller. Vi pratar förstås inte om Safari. Utan om fruntimmer. Antiloper är Nigerianska fruntimmer som säljer sig själv till förstbjudande. Lite som aktion utan konkurrens och klubba (förutom din egen förstås). Nackdelen med antiloper förutom det faktum att de med största sannolikhet har hiv är att de faktiskt inte är helt hundra som vi säger. De kan vara sjukt snygga men ha ruskigt håriga ben eller/och ett ögonbryn. De kan ha Afrikas fetaste lår. De kan vara spyäckliga osv osv. I bästa fall ser de ok ut men har en mycket obehaglig nackdel (om man bortser från det faktum at de säljer sig själva). Gaseller är däremot typ Naomi Campell. De är inte det lättaste att hitta än mindre att få tag på. Nu till uttrycket antiloprally. Jag träffade 2 engelsmän som är lite äldre än mig när jag var i Lagos. Jag vågar påstå att båda ser väldigt bra ut (dock inte bättre än mig, men det säger sig självt) som bederv antiloprally. Ett antiloprally går ut på att ha mest is i magen, dvs man sitter och väljer sprutluder åt varandra. Och man måste ta den fulaste, och man måste ligga och kompisen måste smeta. Nackdelen är förstås att man måste ligga med de 2 allra fulaste tjejerna på stället. Diskussionen låter ungefär så här: - Ohhh den här får du ta, hon ser ut som en svart Saddam Hussein, skön mustasch. - Fan oxå att du såg henne först. - Ja, tur för mig, det är bara kliva fram och fråga vad det kostar. Sen går det några minuter. Sen kommer det in en tjej som ser ut som en bajskorv med afro och lösnaglar. SAddam Hussein Varianten ser helt plötsligt lovande ut.
Då säger han som valde Saddam åt sin kompis: -Fitta oxå jag borde ha haft mer is i magen. -Jackpot henne tar du. Mitt i allt tumult och wealande och dealande frågar de här nötterna: -Hatem, vill du inte vara med på vår lek. -Näää asså jag hoppar (I will Jump som man säger på svengelska), det är lixom inte min grej att ligga med 3 fulasta tjejerna på stället och dessutom betala för det. Det är som jag brukar säga, jag betalar inte för samlag, jag får betalt. Min fråga är när man ändå pröjsar för sånt här vansinne, varför vill man ta det värsta som finns? Säga vad man vill, men de här killarna är trasigare än genomsnittet. Och ja, de är gifta och har barn. Kräm.
FAMILJEFÖRHÅLLANDEN Som ny i Nigeria kan famlijeförhållanderna lätt bli lite mycket att hantera. Det går rätt fort att inse att familjerna ter sig bli rätt stora och det är inte helt ömöjligt att tycka att nigerianska män är hingstar som pallar att pumpa på så mycket som de gör. Tillåt mig att presentera Lincoln, en chaffis som hög tag i mig mina första dagar i Nigeria. Som välkommnade mig till deras land, och lovordade min närvaro om hur mycket den betydde för landet och hur mycket jag skulle bidra med. Efter charmoffensiven så frågade han om jag inte behövde anställa lite folk, hans bröder behövde tydligen jobb. Javisst sa jag, skicka hit de bara. På 3 dagar hade jag masinvandring till mitt kontor, folk satt inne på kontoret i hallen, gömde sig bakom hyllor, låg och skräpade över lag. Jag fick förstås prestationsångest. Jag är 32 år och det enda jag har lyckats åstadkomma är ett par aborter, jag skämdes, min manlighet försvann ut genom fönstret och kvar satt en 32 årig man med ett pojkigt utseende och genitalier som tydligen är helt värdelösa. Jag var i chocktillstånd över hur många bröder de var i antalet, jag slängde vatten på mig själv för att vakna ur madrömmen, använde parfym, luktsalt, men mardrömmen var inte över. Sen tog jag mig mod till att fråga: - “Lincoln, är ALLA verkligen dina bröder?” - “Sah, yes Sah!” (Sir yes sir) - “Åh fan” tänkte jag. Jag ligger efter, och luften gick ur mig än en gang.
Jag kände mig illa till mods och gick runt och frågade lite andra killa som har varit där längre än mig om det verkligen kunde stämma och blev beväpnad med en fråga som motgift. Jag visste inte om den skulle funka, men mitt självförtroende kom sakta tillbaka i samband med min instikter till att reproducera växte. Jag satte mig på min plats och kallade in trettio personer i taget med Lincoln närvarnade, sen pekade jag på en i taget och frågade: - “Är det här din brorsa?” - “Ja”, fick jag som svar. - “Samma mamma, samma pappa?” - “Nej, samma kyrka, nej samma hemby, nej samma församling, nej samma stam, nej samma mamma bara, nej han är egentligen kusin, nej, nej, nej , nej, nej, nej nej och åter nej. Jag hade knäckt koden, jag slängde ut hela gänget, gick in på toaletten, drog ner byxorna och körde ett snabbt pepptalk med min Petter-Nicklas. Ordningen var återställd.
Nigeriabreven är en skildring av Afrika som kontinent. Kultur och mentalitet ur en vit mans perspektiv. Hatem lyckas med sin råa jargong och humor skildra Nigeria och Nigerianerna ur just sitt perspektiv som en Libanes, uppväxt i Sverige, med helt andra värderingar och synsätt på livet. Vi följer Hatems resa i Nigeria och hans karaktärer med, vad många skulle uppfatta som, en reseskildring om ett land på LSD. Utskällning av anställda baserad på missförstånd och kulturkrockar, folk som välter ångvältar, en skildring av allt som vi anser vara omöjligt, eller inte kan hända, händer. Bilden av Nigeria är minst sagt motsägelsefull, en upplevelse med tragikkomik.
Röster om Hatem Sabbagh & Nigeriabreven IVAN GERLE Jag instämmer i kören om komplimanger för Hatems Nigeriabrev. Till yttermera vissa vill jag dessutom avslöja min tankar i sammanhanget där jag jämfört skrivandet med många uppmärksammade författare. Boken flyter fram på ett engagerade sätt, på ett sätt som gör att man absolut inte kan sluta att läsa. MICHAEL FORSMAN Trodde inte att det kunde bli värrre. Men, det kunde det. “Nigeriabreven” kommer att bli en klassiker. CHRIS COKER Dagens ljuspunkt, sjukt rolig läsning och bra skrivet.