Ett rEportagE oM BaNKrÅN, BILBoMBEr oCH BLÖJor
Niklas Malmborg & Geir W Stakset
titelsida.indd 3
2011-03-01 12.20
Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2011 Niklas Malmborg och Geir W Stakset samt Norstedts, Stockholm Utgiven efter överenskommelse med Nygren & Nygren AB Omslag: Nygren & Nygren AB Omslagsfoto: Tommy Bergman Bildhantering och retusch omslag: Nygren & Nygren AB Illustrationer och titellogotype: Salong Betong Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2011 isbn 978-91-1-303649-6
Innehåll
Förord 1. »Dom är poliser och dom ska fan inte tillrättavisa min dotter« 2. »Varje gång jag går förbi en backe där någon åker pulka känns det skit« 3. »Det ser ju ut som ett fängelse« 4. »Pappa är inte hemma för att pappa är knarklangare« 5. »Det är ett krig man inte kan vinna« 6. »Då är det fem minuter kvar av besöket« 7. »Det är en ganska bra förklaring till varför pappa inte är hemma« 8. »Om pappa inte är hemma när du vaknar i kväll så kommer han snart« 9. »Jag har lyckats hålla det separat från min familj« 10. »Han vill fixa grejen, inte fixa mig« 11. »Jag har knarkat och suttit i fängelse, vad har du gjort?« 12. »Du kommer att ångra dig om du fortsätter« 13. »Förr eller senare kommer barnet att förstå« 14. »Det är dags att byta blöjor – yeah!«
11 13 41 60 69 105 127 135 155 172 188 202 229 236 252
1. »Dom är poliser och dom ska fan inte tillrättavisa min dotter«
Lägenheten är ljus och välinredd. De blårandiga gardinerna och lampskärmarna i vardagsrummet matchar medvetet såväl varandra som den enfärgade fondväggstapeten. På ett smalt glasbord vid ena fönstret står en vas röda rosor och den stora mörka skinnsoffan är fylld av små färgglada kuddar med volanger. Vi går in i det välstädade köket, det doftar av nybryggt kaffe och diskbänken är skinande ren. Det är september 2008 och drygt en månad sedan jag besökte lägenheten första gången. Den gången varade intervjun i knappt två minuter innan en av Sams mobiler ringde och han var tvungen att åka i väg för att »fixa en grej«, och vi har inte setts sedan dess. Då hade Sam varit en fri man i nästan två år. Han hade nyss fyllt tjugoett och hade bara ett par veckor tidigare fått veta att 13
hans flickvän, Amanda, var gravid. Persiennerna var nerdragna och möblemanget i vardagsrummet bestod av en grådaskig, nergången soffa, en obäddad säng och en liten laptop på en pall i ena hörnet. Sovrummet var »upptaget för tillfället«, på köksbordet låg sju mobiltelefoner och bredvid den stora täckjackan i hallen hängde en skottsäker väst. Då indikerade Sam att hans hem skulle må bra av en ordentlig städning och mycket riktigt ger lägenheten ett betydligt mer städat intryck nu, såväl bildligt som bokstavligt. – Det är Amandas förtjänst, förklarar Sam. Sen vi flyttade ihop har det blivit jävligt schyst här faktiskt. Om man bortser från dom där jävla prydnadskuddarna, dom hade jag kunnat skippa, men vafan. Amanda och Sam blev tillsammans ett knappt år efter att Sam hade avtjänat sitt första och hittills enda fängelsestraff. Jag frågar om Amanda kände till sin nya killes alternativa livsstil. – Ja, det gjorde jag. Vi träffades först genom en gemensam bekant. Jag kollade upp Sam på Facebook och bara av bilderna där fattar man ju att han inte är direkt laglydig. Det syns på honom. Amanda talar lugnt och eftertänksamt. Hon ger ett väldigt öppenhjärtigt intryck och pendlar ofta och snabbt mellan allvar och skratt. – Jag fastnar gärna för den typen av killar, säger hon. – Varför det, tror du? – Det är väl spännande. Men jag vet ju fortfarande inte riktigt vad han gör. Han kan säga att han måste i väg en stund och så kan han vara borta i fyra, fem timmar. När han kommer tillbaka är allt som vanligt och då vet jag inte om han har varit och fikat eller varit på gymmet eller om han har varit och spöat upp någon. För mig är han bara världens snällaste människa som har lämnat resten bakom sig, vilket han väl inte har gjort. – Hur känns det? – Alltså, jag har ingen som helst tanke på att stötta honom 14
i hans kriminalitet. Men vissa hamnar snett och han vill i alla fall ändra på sig. Eller, å ena sidan vill han inte leva på rätt sida om lagen och göra som andra vill och betala skatt och sånt, det kommer ju aldrig att hända, men å andra sidan så vill han ju göra bra … Amanda blir tyst en stund och sedan brister hon ut i skratt. – Jag har ingen aning om vad jag pratar om, konstaterar hon. Sam ser inte ut som någon värsting. Han är en trevlig och vältalig kille som oftare går runt i skjorta än t-shirt, åtminstone när jag träffar honom. Han slog sig in på den kriminella banan tidigt i livet. Som tolvåring gjorde han sitt första inbrott och därefter »rullade det bara på«. Sitt hittills enda fängelsestraff fick han efter en urspårad fest; en kväll han bittert ångrar och inte vill prata om. Allt jag får veta är att han var arton år gammal när det hände och att han satt i fängelse i ungefär ett år. Även om han är öppen med att han är kriminell är han tydlig med att han inte kommer att berätta vad han håller på med. – Jag tänker ju inte sitta här och gola ut mig själv, förklarar han. Du får dra dina egna slutsatser. Då pratar han hellre om Amanda och det faktum att de om ungefär ett halvår ska bli föräldrar. – Jag visste direkt att hon var rätt tjej för mig, det var inget snack. Ändå tog det nästan ett år innan vi flyttade ihop. Men nu händer det grejer. Sam verkar synnerligen nöjd med situationen. Allt har gått ungefär som planerat. – Min kusin har precis fått en son, berättar han. Hon är som en syster för mig och jag har alltid tänkt att vi ska ha barn ungefär samtidigt. Så att man kan åka över till henne och droppa ungen om det krisar. Sam skrattar. Men även om han skämtar är det svårt att låta bli att undra om det inte ligger något i vad han säger. Han gör 15
knappast någon hemlighet av att han inte har lagt brotten på hyllan, något som innebär en del uppoffringar. Sam har levt som kriminell ett bra tag och med det livet kommer ett gäng fiender på köpet. Han är inte den mest ödmjuka killen medger han, något som ibland gör sig påmint. – Amanda sover faktiskt fortfarande hos sina föräldrar, berättar han och ser nog att jag blir lite förvånad. Men meningen är att hon ska kunna flytta in helt och hållet ganska snart. Det händer fortfarande att folk letar efter Sam. Folk som han helst inte vill ha något med att göra. Därför har han valt att ta det säkra före det osäkra och skjutit upp Amandas flytt tills han har koll på läget. Först behöver Sam »reda ut ett par saker«. – Det handlar oftast om att ta sig ett snack med personen ifråga, förklarar han. Vad det blir för snack beror på, antingen kommer man överens verbalt eller så ser man till att det inte finns något att oroa sig över på något annat sätt. Jag har nog gjort en del personer upprörda genom åren, men ju lägre profil jag håller framöver desto mindre är risken att något händer. Det funkar ju inte att hålla på och bråka med allt och alla om man har en unge. För första gången slår det mig att den lägenhet jag befinner mig i förmodligen är långt ifrån världens tryggaste plats. Den skottsäkra västen har visserligen flyttats in i en garderob, men den finns kvar. Tanken får mig att återgå till en tidigare fundering och trots att jag vet att det är en chansning så passar jag ändå på att ställa frågan. – Finns det några vapen i lägenheten? Sam blir tyst och ser ut att fundera över exakt vad han ska säga. Efter en kort stund kommer svaret. – I den situation jag befinner mig i så har jag aldrig mer än femton minuter till ett vapen, säger han och pausar en kort stund innan han fortsätter. Jag säger inte det för att verka tuff, utan för att det är den verklighet jag lever i. Tyvärr. Det ger en tydlig bild av situationen, men är inget rakt svar 16
på min fråga. Sam ser på mig att jag gärna skulle vilja veta mer, men jag hinner inte ens öppna munnen. – Det är bra så, säger han och ser mig i ögonen. Sam vet vilka faror han lever med, och de utgörs inte bara av andra kriminella. Risken att återigen hamna i fängelse är något han lever med dagligen och även om han har svårt att se sig själv som en helt laglydig medborgare, inser han ändå att faderskapet kommer att förändra saker och ting. – Jag har nog fortfarande inte fattat exakt vad det innebär att bli farsa, men ju närmare det kommer desto mer börjar man tänka. Nu riskerar jag bara max sex månaders fängelse, då är jag ute efter fyra. Det känns okej. Det är onekligen ett udda sätt att resonera, men för Sam är det så det är. Han jämför ett fängelsestraff med en längre affärsresa. Innebär det ekonomisk vinning och ett steg på karriärstegen så kan det mycket väl vara värt det – »särskilt eftersom man ibland inte ens behöver åka«. Jag undrar om det här är något som han och Amanda pratar om? – Hon vet ju att jag är ute och springer, även om hon inte vet vad jag gör. Men vi har kompromissat en hel del. Det var hon som fick mig att förstå att jag faktiskt ska bli farsa nu och vi ska göra det här tillsammans. Jag vill inte åka in nu och komma ut igen när mitt barn ska börja plugget. Det funkar inte. Sam berättar att han växer in mer och mer i papparollen för varje dag som går och att Amanda och barnet allt mer hamnar i första rummet. Det handlar mycket om att prioritera och skaffa sig rutiner, tror han. – Även om du inte har ett vanligt jobb så får du lägga upp det som om det vore ett vanligt jobb. Du åker hemifrån vid nio, kommer hem till fyra och sen är du hemma. Bara det är en jävligt stor omställning om man är van vid att åka hemifrån klockan nio 17
på kvällen och komma hem mitt i natten. Man får göra andra saker helt enkelt. Fast det där kommer gradvis, helt omställd är jag inte än. Men jag jobbar på det. Dessutom försöker Sam minska sin bekantskapskrets berättar han. Ju färre människor han är beroende av och ju färre som han har ett ansvar inför, desto mindre är risken för att något ska gå snett. Det gäller att sålla bland sina kontakter. Hellre ett litet men starkt skyddsnät än ett stort med en massa hål i, om saker och ting skulle börja hända. Men det handlar lika mycket om vilka människor Sam vill att hans barn ska ha omkring sig. De måste vara vettiga. – Man tänker på vilka ens barn kan träffa. Jag vill inte att någon ska sätta sig i min soffa och röka en spliff när mitt barn ser. Det är lätt att tro att ju fler desto bättre, men det är bättre med några få starka vänner än ett helt gäng där majoriteten är svaga. Sams telefon ringer och han går ut i vardagsrummet för att prata. När han kommer tillbaka ser han uppenbart nöjd ut. – Det var soc. Jag håller på att blåsa dom, jag ska fixa tillbaka mitt körkort. Det är en annan viktig sak som jag ska lära mitt barn, att aldrig vara beroende av ekonomiskt stöd från socialen. Ingen sån skit. Då kommer man in i det där systemet och helt plötsligt kommer dom hem till en och ska kolla och ställa en massa frågor till ungarna. Det är helt fel och påverkar barn mycket mer än vad man tror. Det är viktigare att hålla dom borta från det nätet än mitt eget nätverk. Mitt kan i alla fall vara bra att ha ibland. Nej, socialtjänstens »småsmulor« är uppenbarligen ingenting som lockar Sam. – Då pysslar jag hellre med lugna grejer och tjänar dubbelt så mycket. Du kanske riskerar böter men du kan tjäna som en läkarlön. Det går att göra en massa andra saker. – Har du funderat över att skaffa ett jobb? – Nej, det går inte. Jag har ingen utbildning och knappast 18
några referenser att använda. Då handlar det verkligen om att skaffa ett skitjobb som typ städare, slita som fan hela dagen och sen ska du orka vara farsa när du kommer hem. Det blir för mycket. Sen har jag auktoritetssvårigheter. Jag har försökt jobba någon gång men det går alltid åt helvete. På såna där pissjobb är många som jobbar så jävla miserabla och missnöjda med sina liv, så dom tar ut den ångesten på sin omgivning. Bara för att dom har varit där längre tror dom att dom kan bossa med en. Det är då det skiter sig för min del, för jag tar inte det. – Vad händer då? Sam funderar någon sekund, sedan börjar han berätta. – Jag jobbade på ett lager ett tag. Packade och lastade grejer, typ. Det är ett ganska tungt jobb men det går i omgångar, ibland är det skitmycket att göra och ibland är det helt tomt. Hur som helst, förutom lunch har man en kvarts rast varje förmiddag och eftermiddag, eftersom det är ganska långa dagar. Om jag visste att jag låg bra till kunde jag dra till gymmet på förmiddagsrasten och köra ett kort pass. Det tog kanske en kvart extra, men det jobbade jag lätt in. Efter ett par månader kom högsta hövdingen på stället förbi mitt bord och sa åt mig att han hade hört att jag fuskade med rasterna. Då visar det sig att en jävla avdelningschef har stått och klockat mina raster och sen sprungit i väg och skvallrat. Tror du man blir förbannad, eller? Jag var fan bäst på det där jobbet, jag gjorde alltid mer än vad som var förväntat av mig. Sånt blir ganska uppenbart, det är bara att räkna antal packade och lastade paket, men ändå fick jag skit för att jag tog för långa morgonraster. Ingen hade märkt ett skit om det inte var för den där skvallerfittan. Det hela slutade med att Sam sade upp sig. – Alternativet hade varit att hämnas på idioten som skvallrade. Jag slutade i stället för att göra något dumt helt enkelt. Om du tror att du kan sätta dig på mig bara för att du är min chef är det läge att tänka om. Du vet inte vad jag är kapabel till. 19
Amanda kommer in i köket och meddelar att de nog måste börja röra på sig snart. Det vankas middag hos hennes föräldrar och det är inte läge att komma för sent. Sam går och byter om. – Hur kommer dina föräldrar och Sam överens? frågar jag. – Bra, säger Amanda. Dom vet inte så mycket om honom, som att han har suttit i fängelse. Men dom märker ju att han kan ta hand om mig. Amanda jobbar extra i en butik och det är Sam som står för de flesta utgifterna. Förutom att de har en fin lägenhet så bär både Amanda och Sam i princip uteslutande märkeskläder. Det ser knappast ut att gå någon nöd på dem, på så sätt verkar han sköta ekonomin ganska bra. Men Amanda betonar att Sam har gjort ett bra intryck på hennes föräldrar även i övrigt. – Sam kan vara både charmig och artig när han sätter den sidan till, säger hon och skrattar. Under det första året träffade Amandas föräldrar knappt Sam, men när Amanda blev gravid blev hennes pappa av naturliga skäl mer frågvis. Vad jobbade dotterns blivande sambo med, till exempel? Amanda minns att hon drog till med att han var egen företagare och hade en flyttfirma, vilket hon själv hade trott i någon vecka när de först träffades ett år tidigare. – Men han hatar ju allt som har med Skatteverket och staten att göra. Eget företag finns inte på kartan, så det var väl en ganska dålig lögn, skrattar hon. Så jag har sagt att han har lagt företaget på hyllan för att testa andra grejer. Dom tycker ju om honom och det räcker. Dom har ingen aning om att han är nolltaxerad och har haft det tufft och valt fel väg … eller, fel och fel … hans väg, sin väg. Jag vet inte vad dom skulle säga då, men det spelar inte så stor roll. Det är jag och Sam och barnet som är viktiga nu. – Vad tycker dina kompisar om Sam? – Dom är väl inte annat än avundsjuka, säger hon och skrattar. För det kommer så mycket bra av honom. Han är en så bra män20
niska. Fast dom vet inte heller att han inte jobbar. Skulle dom fråga rakt ut om vad han sysslar med och vilja ha ett konkret svar så skulle jag nog bli lite darrig. Jag vet inte riktigt vad jag skulle svara. – Är det inte jobbigt att ljuga och undanhålla saker? – Jo, det tär lite på en såklart. Å andra sidan känner jag att dom inte riktigt har med det att göra ändå. Dom får lita på mig och att jag vill ha det såhär och trivs. Jag är inte särskilt orolig över att dom ska få veta … eller visst, dom skulle kanske bli lite ledsna, men det är inte deras liv och inte dom som behöver ta tag i det. Får dom reda på något så får väl Sam förklara för dom, så kan dom lyssna på honom om dom vill. – Hur är det att inte kunna sova här? – Det är tråkigt såklart. Till mina föräldrar har vi sagt att vi fortfarande renoverar. Fast det har renoverats lite för länge nu, säger Amanda och skrattar. Sam har lovat mig att jag ska kunna flytta in helt i nästa vecka när han har löst allt. Ett löfte som han också håller, ska det visa sig. Amanda vet varför hon inte kan sova hos sin kille, men hon är inte orolig för att göra det när han säger att det är okej. – Jag vet att han aldrig skulle låta mig sova här om det inte var säkert. När han väl säger att det är det så kommer jag att känna mig trygg. Efter min första ordentliga intervju med Sam, i september, dröjer det ungefär två månader innan jag pratar med honom igen. Redan innan vårt första möte hade vi talats vid på tre olika nummer, några veckor senare är det dock bara ett som fortfarande kopplas fram. Efter ett par misslyckade försök och flera sms blir jag uppringd från ett nytt, fjärde nummer. Sam har som vanligt mycket att stå i, säger han, men förklarar att han ska höra av sig så fort han får tid. Det hinner bli december innan han ringer tillbaka och vi bokar in en tid dagen därpå. Han ger mig namnet på sin 21
favoritkrog som ligger på en tvärgata till S:t Eriksgatan och säger åt mig att komma dit. När jag kommer in på restaurangen strax innan avtalad tid har Sam redan fått in sin lunch, som består av oxjärpar med kokt potatis och brunsås. Han sitter i ett hörn tillsammans med en kompis, som har beställt lasagne. Det snackas lägenheter när jag slår mig ner vid bordet. Sam bor i en hyresrätt i Rågsved, men vill byta till något annat. – Det finns för många som vet var jag bor, förklarar han och smuttar på sin cola. Samtidigt reser sig kompisen upp och plockar upp sin tallrik från bordet. – Jag sätter mig där borta och snackar i telefon, säger han och sätter sig ett par bord bort. – Men det här med boende är svårt. Jag har ju ingen synlig inkomst direkt, säger Sam och skrattar lite. Och det har han fortfarande inga planer på att skaffa sig. Man lever ju bara en gång, konstaterar han. Det gäller att passa på att ha så kul som möjligt medan man är ung och att ha kul kostar pengar. Pengar som man inte får genom att jobba »som vanligt folk«. – Jag har en gammal polare som plockar ut trettontusen i lön, säger Sam och fnyser. Det räcker knappast en månad. – Om man gör vad? – Köper en barnvagn till exempel: sextusen spänn. Eller en soffa: femtontusen. Och snart är det jul också. Du hör själv, det går ju inte. Jag trivs med min ekonomi, så varför skulle jag byta? – Riskerna? – Ja, det är klart. Ju mindre risker du tar desto mer får du jobba, så man får ju ställa dom faktorerna mot varandra. Nu riskerar jag i regel bara straff på max ett år, och då tjänar jag ändå ganska bra. – Men senast vi pratade så sa du ju max ett halvår, påpekar jag. 22
– Ja, medger Sam, men nu har jag ändrat mig. Nu är det ett år som gäller och då sitter jag i åtta månader. Dom kan komma och hälsa på varje helg. Han förklarar att han har funderat noga över det hela; vägt risker mot utdelning, fördelar mot nackdelar. Ändå låter det hela ganska flytande, och han poängterar flera gånger att han kan komma att ändra sig igen. Åt båda hållen. – Det kanske dyker upp något skitbra som är svårt att säga nej till. Eller så kanske jag tar mindre risker när ungen har kommit och man har hunnit fästa sig vid den. Jag vet ju inte hur det kommer att kännas när jag väl blir farsa. – Hur tror du att det kommer att kännas? – Jag vet inte. Men ett år är nog en lagom gräns. Det är smällar man får ta. – Skulle det inte kännas jobbigt att åka in nu och missa hela förlossningen? – Jo, som fan. Men det är det livet man lever. Sam verkar helt övertygad om att det liv som han lever nu är det som är bäst, inte bara för honom själv utan även för Amanda och för hans barn. Några alternativ ser han inte i dagsläget. – Jag och Amanda pratar om det här hela tiden. Hon är med på det, och hon är med på att vänta på mig om det behövs. Sen har jag bra vänner som finns där och kan hjälpa henne och ungen. Det är så här mitt liv ser ut, det är helt normalt för mig att tänka i dom här banorna. – Tvekade du eller Amanda någonsin inför att inleda ett förhållande och skaffa barn medan du lever som du gör? – Nej. Jag tvivlade aldrig på henne och hon tvivlade aldrig på mig. Och varför skulle hon göra det? Hon drog ju värsta jackpotten, säger han och skrattar. Det blir tyst ett par sekunder innan Sam fortsätter. – Men alltså, i framtiden kanske jag kan tänka mig lite vanligt jobb också. Det är skitsvårt att veta nu om jag skulle kunna göra 23
det helt och hållet, för då måste det vara något som jag tycker om att göra och som ger bra pengar. För tillfället är det lite svårt. Det är svårt att bryta vissa kontakter helt, då är jag ju helt ensam. Skulle jag sluta skulle jag få lämna fler bakom mig än vad jag kanske vill. Sam blir allvarligare nu och för första gången under middagen får jag intrycket av att han verkligen vill att jag ska förstå hans situation och hur komplicerad han tycker att den är. – Jag slits på något sätt mellan den här världen och min familj, fortsätter han. Jag har starka band till några och det märker hon också. Om någon ringer och behöver hjälp så måste jag kanske åka. Jag räknar med dom och dom räknar med mig. Det är lojalitet. Som det ser ut nu skulle jag inte klara mig själv. Jag har ganska många ovänner. Om någon vill ha hjälp och jag säger »nej, grabbar jag ska jobba« så går det ju inte. Vi behöver varandra. Jag ställer upp för mina vänner som vem som helst, men det är på en annan nivå för oss. Det är människor som verkligen kan behöva min hjälp. Och tvärtom. Sam blir tyst igen och ger mig en allvarlig blick. Jag minns plötsligt vad han sa om vapen sist vi sågs: de är aldrig mer än femton minuter bort. Sedan sneglar jag på hans kompis, som nu sitter och knappar sporadiskt på sin mobil. Jag undrar lite över deras relation; det råder inga tvivel om att bra vänner bokstavligt talat kan vara skillnaden mellan liv och död i Sams värld. – Är det inte obehagligt att ha den typen av vänskapsband när man ska ha barn? – Jo. Men det finns ändå en viss förståelse för barn och tjejer, att familjen stannar utanför. Och mina vänner kan ju inte vara en anledning att inte skaffa barn. Det är klart att det är jobbigt, men det är vad det är. Sam pratar inte med någon i sin familj om sin kriminalitet, han vill hålla dem utanför. Därför vill han inte heller prata om sin familj med mig. 24
– Det är inte mina föräldrars fel att jag hamnade där jag gjorde, det beror på andra saker i omgivningen. Därför vill jag skona dom så mycket som möjligt och se till att föra vidare allt dom gjorde bra till min dotter. Se till att hon får bra värderingar och så. – Vet ni att det blir en tjej? – Ja, just det. Vi kollade det. Alla farsor vill väl ha en kille, men nu känns det jävligt kul med en liten tjej, säger han. – Vill alla pappor ha killar? – Nej, men jag tror kanske att det hade blivit enklare för mig att uppfostra en kille eftersom jag är det. Fast jag är skitglad över att få en dotter. Jag kommer att bli en bra farsa och hon kommer att bli en bra dotter. Ett gott självförtroende, respekt inför andra människor och att vara rättvis; det är den grund som Sam lyfter fram när han talar om uppfostran. Vad Sams föräldrar inte alltid lyckades med var att göra något åt det som hände i hans omgivning, ett scenario som Sam inte tänker tillåta. Oavsett om det gäller lärare, mobbare eller pojkvänner så kommer han inte tveka att ta saker och ting i egna händer om någon gör hans dotter illa. – Då kommer jag till problemets kärna direkt och med tyngd, dom verktygen kommer jag att ta med mig från den kriminella världen. Jag är inte rädd för konflikter och det vill jag inte att min dotter ska vara heller. Det var mitt problem när jag var liten, att jag inte pallade att stå upp för mig själv. Jag tog en jävla massa skit. Det ska jag lära henne att inte göra. – Vad menar du med att du inte pallade att stå upp för dig själv? – Jag tog för mycket skit. Men det där involverar andra människor som inte har med det här att göra. Därför vill jag inte prata om det. Att ha en pappa som kan sätta folk på plats kan säkert kännas bra ibland, men Sam inser att det finns en risk att hans dot25
ter då också blir odräglig. Återigen betonar han vikten av goda grundvärderingar, att lära sig innebörden av ord som respekt och rättvisa och att se till att även hans dotter får veta när det är hon som har gjort fel. Här uppstår ytterligare ett potentiellt problem: Sams barn ska göra som pappa säger, inte som han gör. Även om det finns diffusa, långsiktiga planer på ett lagligare liv så kommer Sam att fortsätta göra saker som han inte vill acceptera att hans dotter gör. Men han konstaterar att han aldrig kommer att kunna känna i hjärtat att hon har gjort något stort fel om hon till exempel åker fast för snatteri. – Alltså, om polisen kommer hem med min dotter för att hon har snattat något så kommer det ju att bli jävligt dubbelt, för jag kommer att vara tio gånger så arg på poliserna som på henne. Men då är det bara att säga åt henne och skicka in henne på rummet så att man kan skälla ut dom. – För vad? – För att dom är poliser och dom ska fan inte tillrättavisa min dotter. Även sitt polishat menar Sam att han kommer att ligga lågt med i sin papparoll. Hans dotter ska ha en kritisk syn på samhället i stort och framför allt på poliser. Men han vill att hon ska lita på dem så mycket att hon inte tvekar att ringa dem om det behövs. – Jag skulle aldrig göra det själv, men jag är ju skadad och hon ska inte ärva dom sidorna av mig, säger han. Sam inser att det kommer att bli svårt att i längden dölja sitt kriminella liv för sin dotter, men han hoppas att han kan skona henne från så mycket som möjligt så länge det går. Helst vill han bara prata med henne om saker som han vet ligger i det förflutna. Ju mer han trappar ner desto enklare kommer det bli att vara ärlig. Då ska han förklara varför det är fel att göra som han har gjort och vad det leder till. Hon ska inte leva samma liv som han har gjort och Sam tror sig mer än de flesta föräldrar kunna 26
förklara varför det är en dålig idé. Men det samtalet ligger än så länge väldigt långt in i framtiden. – Hon är ju inte ens född än, skrattar han, men förr eller senare kommer hon såklart att fråga och då vill jag kunna vara så ärlig som möjligt. Men det kommer nog att dröja ett tag innan jag helt slutar göra saker som hon inte får veta. Sam har hunnit äta upp och påbörja sin andra kopp kaffe när hans mobil ringer. En kompis är sen till en rättegång och behöver skjuts, förklarar han medan han reser sig upp och häller i sig det sista kaffet. Han ursäktar sig och undrar om jag har tid att ses igen dagen därpå. – Kom förbi mig efter två så kan vi prata mer, säger han. Ring när du är på gång bara. Ta hand om dig och ha det gott, säger han och ger mig ett fast handslag. Innan de försvinner går hans kompis på toaletten och jag passar på att fråga vem den tystlåtne vännen är. – Det är alltid bättre att vara två, svarar Sam kryptiskt och minuten senare går de ut till Sams bil och försvinner i väg. Det är en trött och märkbart irriterad Sam som öppnar dörren strax efter klockan två dagen därpå. Efter att ha lämnat av kompisen vid rättegången åkte han till en klubb för att fira en annan vän som fyllde år. På vägen hem stoppades han av polisen som tog med honom och två kompisar till stationen för prover. Sam är övertygad om att de enbart ville jävlas. – Jag körde en helnykter kväll, berättar han. Mina polare var visserligen fulla men man ser på någon om dom har tagit något annat och vi var helt gröna. Vi hade ingenting på oss eller i oss, ändå skulle dom ha med oss till stationen. Så fick vi sitta där halva natten. Jävla idioter. Han förklarar att han ska skippa utekvällarna ett tag framöver. Händelser som nattens är inte bra för Amanda och barnet. – Det ska vara så lugnt och harmoniskt som möjligt. Förresten 27
har jag inte tid att festa, jag har fullt upp med ekonomin. Sam berättar att han vill ha pengar undanlagda för sitt första år som pappa, ett mål som upptar en stor del av hans vakna tid för tillfället. Det låter väldigt ambitiöst, påpekar jag, och undrar om han har någon plan för hur det ska gå till. – Jag ska ställa mig och sälja lotter nere i centrum, säger han och skrattar. Nej, men jag tror att det kommer lösa sig. Just nu känns det bra. Han har en finansieringsplan, berättar han, men tänker av naturliga skäl inte gå in på den. Däremot har han lagt flyttplanerna på is ett tag framöver. Lägenheten är stor nog åt tre, åtminstone till att börja med, och dessutom har Sam insett vad en flytt skulle kosta. – Jag fick ett erbjudande om ett schyst kontrakt nu. Dom ville ha trehundratiotusen spänn. Det är ju helt tokigt. För ett kontrakt, då äger du inte ens lägenheten. Så det får vänta ett litet tag, tills dottern är ett halvår, typ. Hon kommer ju ändå att sova i samma rum som vi, så det är ingen brådska. Hade han kunnat så hade han tagit ett banklån och köpt en lägenhet, men på det hela taget ser Sam bara fördelar med att stå utanför samhället även när han blir pappa. – Det är ganska skönt att vara en outlaw på det sättet. Om jag sitter på ett föräldramöte till exempel så kan jag ju säga precis vad jag tycker och tänker för jag skiter fullständigt i alla andra och det finns ingen som kan komma och peka finger åt mig. Socialen har inget att säga till om. Jag har ett alldeles för starkt skyddsnät och inga missbruk inom familjen så dom kommer aldrig att kunna komma och ta något ifrån mig. Sam har ett ibland motsägelsefullt förhållande både till pengar och till det samhälle som han så starkt tar avstånd ifrån. Strax efter att han öppnat för att ta banklån om han bara kunde så säger han att ingen månadslön i världen skulle kunna få honom att lämna sin outsiderposition. Så fort man kliver in i ekorrhjulet 28
blir pengarna viktiga på ett helt annat sätt och lån och avbetalningar blir en del av vardagen, menar Sam. Även om han ofta pratar om pengar så säger han sig inte bry sig så mycket om det egentligen. I Sams värld är pengar något som kommer och går, ingenting att hänga upp sitt liv på eller bli för beroende av. Även om han erkänner att han i perioder haft tankar om ett mer vanligt liv med någon slags vit inkomst, under premissen att han kan vara sin egen chef, så börjar han mer och mer överge de idéerna. Eller, han har snarast accepterat att det förmodligen inte kommer att hända. De flesta av Sams »yrkesbekanta« är äldre än vad han själv är, och de är på många sätt hans förebilder. Deras liv lockar Sam betydligt mer än fast anställning och ekonomisk stabilitet. – Dom har inte ändrat sig och varför skulle just jag vara ett undantag? frågar han retoriskt. Samtidigt är det inte synd om dom. Visst, dom har betalat en del på vägen och dom kanske ångrar att dom har suttit inne, men det är ju inte som att dom sitter och tycker synd om sig själva hela dagarna. Sam förklarar att nittio procent av människorna i »den här branschen« fastnar i missbruk och sitter på kåken. Det är de som står för den allmänna bilden av hur kriminella är. Kvar finns de tio procent som han själv inspireras av. De som gör sitt, ser till att de har en grund att stå på och lägger av med de stora risktagandena i tid. Kanske gör de lite affärer här och där, men mest av allt glider de runt och har det ganska bra. Men då har de å andra sidan jobbat på ordentligt innan. – Är du idiot så har du ju inte en chans, då är det klart att du åker dit. Men lyckas du ta dig upp till den där nivån är det lättare att inte ramla. Mer konkret än så blir aldrig bilden av Sams förebilder. Över huvud taget är han, även i sina mest beslutsamma och till synes målmedvetna stunder, ganska luddig och allmän. Visserligen verkar han i en av naturen misstänksam bransch där ingenting 29
kan diskuteras konkret förrän efter att preskriptionstiden har gått ut, om ens då, men hur säker han ändå är på sin sak är det svårt att helt lita på att han verkligen vet vad han gör. Jag frågar honom hur Amanda, som ju ändå har accepterat hans livsstil, känner? – Jag har inget behov av stabilitet, men hon kan nog sakna det ibland. Det är lite därför jag håller på och lägger upp en finansieringsplan för det kommande året nu. Eller se till så att det finns pengar, helt enkelt. Och skulle det, mot all förmodan om man ska tro Sam, skita sig och han åter hamnar i fängelse, med skulder snarare än kapital, så finns det alltid livlinor att rycka i. – Åker någon dit så tar man hand om varandra, förklarar han. Det är fortfarande lite ovant att prioritera tjejen före sig själv, men det blir mer och mer naturligt ju längre tiden går. Kanske blir det lättare när barnet väl har kommit, säger han, och när den där flytten väl blir av. – Jag vill ju flytta, men då måste vi hitta ett bra alternativ först, säger han. Det handlar inte bara om att lämna delar av sitt förflutna bakom sig utan om att ge sin dotter en god miljö att växa upp i. Även om det inte ger några garantier, så tvivlar inte Sam på att postnummer och skola har ett enormt inflytande över vilka vägar ett liv tar. – Plan A var att styra upp en schyst villa i typ Bromma, då kan man liksom inte misslyckas. Eller, hon blir i alla fall inte kriminell. Men det går sådär med det, säger han och skrattar. För första gången är det på mitt initiativ som vi avslutar intervjun. Det känns talande för hur jag tänker mig att Sams liv har förändrats sedan jag först träffade honom. Om det är ett spel för gallerierna är svårt att säga, men han känns betydligt lugnare och mer avslappnad än förut. Det tycks verkligen som att han 30
har trappat ner på olagligheterna och fokuserar på sin familj. På något sätt får han det än så länge uppenbarligen att gå ihop ekonomiskt också. Efter det här mötet är det också betydligt lättare att hålla kontakten med Sam. Han svarar allt som oftast i telefon och ett par gånger ringer han till och med upp mig, bara en gång från ett okänt nummer. Några längre samtal är det dock aldrig tal om och det dröjer ändå ett tag innan vi får tillfälle att träffas igen. Återigen möts vi i hyresrätten i Rågsved. Sam berättar att polisen har fortsatt att hålla koll på honom och hans kompisar. Under de knappa två månader som gått sedan vi sågs senast har inte mindre än fem av hans närmaste vänner anhållits misstänkta för olika brott och för två veckor sedan gjorde polisen en husrannsakan hemma hos ytterligare en kompis. Att polisen håller ögonen på honom och vet vem han är blir Sam påmind om konstant. – Häromdagen kom två snutar fram när jag handlade mat och skulle provocera. En frågade när ungen kommer, så att dom ska veta när dom ska ringa socialen. Dom vill bara att jag ska flippa, det är det enda dom vill. Sam kniper ena näven och grimaserar. – Vad säger du då? – Sug min kuk! – Har du pratat om det med Amanda? – Ja, hon blir också arg. Men hon vet ju att jag kan spåra ur rätt rejält så hon är väl nojig också, tycker att jag ska tänka på barnet och så där. – Är du orolig för att du ska spåra ur? – Nej, det är polisen som spårar ur. Det är dom som har skapat den här situationen. Dom håller på som fan nu och det gör ju att man blir på ganska dåligt humör. Så fort man går ut är dom där. Dom har fattat att jag bor här också. Men dom vet nog inte exakt vilken port det är, för jag går in källarvägen. Det är ett jävla liv alltså. 31
Att så många av Sams kompisar sitter inne och polisens uppvaktning påverkar naturligtvis Sams förutsättningar att dra in pengar. Ändå är han inte särskilt orolig. Han har så att han klarar sig fram till förlossningen, säger han, och kan ta det ganska lugnt. Han kommer att göra pengar under tiden också, men han behöver inte ta några onödiga risker. – Det enda polisen kan göra nu är att lägga mig på något, sätta dit mig för något som jag inte har gjort. Jag vet en massa folk som sitter utan bevis. Men vad fan ska man göra? Dom får komma om dom vill. – Är du inte orolig för att Amanda och barnet ska drabbas? – Jag hatar polisen så jävla mycket och jag kommer aldrig att böja mig för dom. Tar det för mycket på familjen så får man väl flytta, byta land, typ. Men jag tänker inte bryta kampen med dom. – Vilken kamp? – Nej, men du vet … Sam blir tyst en stund. Han plockar upp en penna och börjar kladda på en servett på bordet medan han förklarar. – Man ska visa att man skiter i dom. Deras lag gäller inte i min värld och det är inte okej att snuten håller på såhär. Vill dom skapa förändring så går dom helt fel vägar. – Är kriminalitet rätt väg? – Det är en väg, säger han snabbt men blir tyst en stund innan han fortsätter. Målet är ju att lägga ner brott, men alternativet är inte att greppa en mopp. Visst är jag skadad, har lite sjuka värderingar och så, men jag tror att det ändras när dottern kommer, även om det inte finns någon konkret plan just nu. Sam tystnar, skrynklar ihop servetten och skiner upp när han möter min blick igen. – Men i alla fall, det känns bara bättre och bättre med familjen just nu och det kan inte ens snutarna förstöra. 32
Amanda håller med. Hon känner sig lugnare ju närmare födseln kommer, säger hon, och tycker också att Sam tar allt större ansvar. I dag är hon inte heller orolig över att han ska försvinna. – Nej, absolut inte. Han skulle aldrig göra det nu, det är så mycket större för honom att bli förälder än att sätta sig själv och oss i skiten, säger hon och klappar sin nu väldigt stora mage. Trots att hon är säker på sin sak så vet hon fortfarande ingenting om vad han faktiskt gör när han går hemifrån, eller var pengarna som betalar deras räkningar kommer ifrån. Så vill både han och hon fortsätta ha det. – Jag har inga problem med honom och vill inte veta om något annat, säger hon. Men oron finns där hela tiden. Det faktum att Sam inte lever ett helt laglydigt liv kan Amanda inte bortse från och det händer att hon vaknar upp mitt i nätterna och tror att han har försvunnit. Men han ligger alltid där, och de senaste veckorna har uppvaknandena varit få. Om nätterna är lugnare än de varit så har dagarna snarare blivit värre. Polisens intensiva spanande är påfrestande, tycker Amanda. – Alltså, dom kommer ju aldrig komma överens. Sam provocerar mycket och sån kommer han nog alltid att vara. Han är så arg och blir väldigt irriterad över att dom överdriver så, men han finns i deras register och dom tycker väl att dom har anledning att hålla koll på honom. Så det är klart att jag är orolig. Varje gång dom ser honom så plockar dom ju in honom och ibland blir jag rädd att dom kommer ta bort honom en längre tid, eller bara ett par veckor. Jag skulle inte klara ens det nu. Ibland får Amanda för sig att spanarna följer efter henne också. Ser hon samma människa två gånger i affären börjar hon undra, även om hon oftast förkastar de tankarna ganska kvickt. – Men allt det här är ju ett val från min sida. Sen skulle det vara skönt för min del om han vaknade en morgon och gick och sökte ett vanligt jobb i stället, fast jag vet att han aldrig kommer 33
att göra det. Det är inte lönt att försöka ändra på honom. Vi har varit på socialen tillsammans och då märker jag också hur dom är mot honom på grund av hans bakgrund. Dom bryr sig inte. Så jag förstår att det kan kännas svårt att ändra sig. Amanda har onekligen fått göra en hel del uppoffringar för att leva med Sam och så kommer det av allt att döma fortsätta. Tvekar hon aldrig på att det är värt det? – Nej. Det är svårt att förklara, men det är klart att det är värt det. Amanda suckar tungt och tittar ner i köksbordet en stund innan hon fortsätter. – Så länge vi klarar oss … och det kommer vi ju att göra. Hon skrattar åt tveksamheten i sin egen röst. Men hur maktlöst det än låter så är röst och blick klar när hon tillägger: – Han gör sin sak, så får det vara. Skiter det sig så gör det det. Även om hon anade vad Sam sysslade med tidigt i deras förhållande förstod hon aldrig riktigt hur mycket det skulle prägla deras förhållande. Jag undrar om hon hade gjort något annorlunda om hon på ett tidigare stadium förstått vad hon gav sig in i. – Nej, det hade nog slutat såhär i vilket fall. Jag är ju kär i honom, det andra spelar ingen roll. Fast ibland är det klart att jag vill veta precis vad han håller på med. Det jobbiga är att han kan vara jättestressad och jag har ingen aning om varför. Jag kanske har planerat en filmkväll hemma och han kan inte ens sitta still. Amanda pratar oftast öppet, men varje gång vi närmar oss Sams kriminalitet så blir hon mindre tillmötesgående. De tankar hon har kring det pratar hon inte om med någon, inte ens Sam. Det är som en slags tyst överenskommelse: vad man inte vet tar man ingen skada av. Men bara för att Amanda har valt att acceptera Sams livsstil så betyder inte det att hon aldrig säger ifrån. – Det har mest varit om han har fått i sig en viss mängd alkohol någon gång, då har jag sagt till honom. Det var nog två månader sen det hände sist, och sen dess har han inte druckit 34
en droppe. Det är bra, för det är det enda i hans person som jag inte tycker om, så som han blir mot mig och sina vänner när han dricker. Men sen jag sa till så har han inte gjort om det. Han är väldigt uppmärksam, det är inte som att han skiter i oss. Och det är ju alltid ett plus, säger hon och skrattar. Just nu tycker Amanda mest att det ska bli väldigt spännande att bli mamma, hon kan knappt sova på nätterna, säger hon. Hon och Sam pratar mycket om hur det kommer att bli. Att de har olika utgångspunkter och värderingar är inget som skrämmer henne. – Vi är väl ganska delade i värderingar och så. Jag tänkte inte på sånt här alls, för jag hade aldrig haft med det att göra. Han vinklar allt åt sitt håll, nyheter om poliser eller politiker, då ska han alltid förklara för mig att poliser är dumma i huvudet och dom ska man inte ha att göra med. Jag lyssnar men jag vill ändå inte tro på det. Jag vill fortfarande känna att jag kan gå till dom och anmäla något om jag vill. Jag kan förstå honom utifrån hans berättelser och vad dom har gjort mot honom, hur dom har dragit in honom i en bil och slagit honom i en timme. Jag förstår honom, men vill inte riktigt tro på hans bild. Han har å andra sidan ingen förståelse för att jag någonsin skulle vilja ha med dom att göra. Vi håller inte med varandra, men vi respekterar varandra. Någon »vanlig« familj tror hon aldrig att de kommer att bli, men det gör ingenting. Inte så länge de är en familj. Förlossningen börjar närma sig och det råder inga tvivel om att både Amanda och Sam är spända på vad som komma skall. Ingen av dem kan ens föreställa sig hur det kommer att vara att bli förälder på riktigt, men båda är beredda på att det kommer att innebära en stor omställning. Det är bara veckor kvar och Sam och jag kommer överens om att vi ska höras igen ett par månader efter att barnet är fött. – Jag hör av mig när det är läge, så får du komma förbi och 35
träffa ungen. Det kommer nog att vara fullt upp ett tag, säger han när vi står i hallen. Jag önskar dem lycka till och lovar att hålla tummarna för att förlossningen ska gå bra. – Tack, och ta hand om dig. Jag hör av mig. Ha det så bra så länge, säger Sam på samma väluppfostrade och varma sätt som han brukar. Men Sam ringer aldrig. Nästan tre månader efter det preliminära födelsedatumet har jag fortfarande inte hört något och bestämmer mig för att själv kontakta honom. Efter fem obesvarade samtal på två olika nummer blir jag uppringd. Men det är inte Sams röst jag hör i andra änden, det är Amandas. Jag hör direkt att något är fel. Med utmattad röst förklarar hon att Sam sedan elva dagar tillbaka sitter häktad med restriktioner. De plockade in honom när han och Amanda var på promenad med tolv veckor gamla Alexandra. Sedan dess har varken hans dotter eller hans flickvän sett honom. Amanda säger att hon ska höra av sig igen när hon vet mer. Innan vi lägger på försäkrar hon att det finns gott om vänner som tar hand om henne och att det är oron över Sam och vad som ska hända honom som är värst. – Jag kommer aldrig att klara om han försvinner. Jag vet inte vad som händer och polisen säger ingenting förutom att jag ska glömma honom och hitta en bättre pappa till mitt barn. Men jag vill inte ha någon annan pappa. Jag vill bara att det här ska ta slut, suckar Amanda. Hon ursäktar sig och säger att hon nog måste ringa upp en annan gång. Under de kommande veckorna håller Amanda mig uppdaterad med enstaka sms. Så länge Sam sitter häktad med restriktioner finns inte mycket information att ta del av och Amanda får fortfarande inte ens prata med honom. Två veckor efter mitt sam36
tal med Amanda inleds rättegången och ytterligare två veckor senare, i juli 2009, faller domen. Sam döms till ett och ett halvt års fängelse för grov stöld. Brottet ska ha begåtts i november, strax innan mitt näst sista möte med Sam. Amanda tar det hårt, men när jag pratar med henne ett par veckor efter domen så är hon ändå ganska samlad. Nu får hon och Alexandra träffa Sam. Hon vet vad som väntar och slipper i alla fall leva i osäkerhet, säger hon, även om hon inser att det kommer att vara tufft ett tag framöver. Sam sitter på en anstalt i Stockholmsområdet och får träffa Amanda och Alexandra en gång i veckan, två timmar åt gången. Några andra besökare är inte aktuellt. Sam, Amanda och Alexandra är fortfarande en familj och de behöver den lilla tid de kan få tillsammans. På papperet är de dessutom en helt utblottad familj. Sam är skadeståndsbelagd och saknar tillgångar, men det står mat på bordet hemma hos Amanda och Alexandra varje kväll och räkningarna betalas i tid. – Det är knappast något lyxliv och det är tufft men på något sätt går det runt. Jag får lite bidrag och familjen och Sams vänner hjälper till, säger Amanda när jag träffar henne på ett kafé på Götgatan en iskall onsdagsmorgon i februari 2010. Det har gått sju månader sedan domen föll och det är äntligen dags för Sams första permission. Han ska få skjuts från anstalten av en kompis och jag har blivit lovad några minuter innan han och Amanda ska åka och äta en tidig lunch. Hon berättar att hon har ett stort stöd och att hon aldrig trodde att hon skulle klara av det liv hon nu lever när det blev verklighet för några månader sedan. Familj och vänner har funnits där hela tiden, berättar Amanda. – Sams kompisar brukar följa med och handla och ta med mig ut på middag och så. Dom ser till att jag kommer ut och träffar folk. Sånt betyder mycket, att man inte är ensam. Dom ifrågasät37
ter inte utan fokuserar på vad som kan göras utifrån att situationen ser ut som den gör. Mina föräldrar vet ju mer nu och dom har också hjälpt mig massor. Amanda orkar inte prata om besöken på anstalten eller tiden då Sam satt häktad, men det är inga trevliga erfarenheter konstaterar hon. Framför allt polisernas råa attityd till henne under häktestiden har satt djupa spår. Även om hon har långt till Sams polishat så har hon onekligen tappat aktning för poliskåren. – Att säga till en nybliven mamma att hennes livs kärlek inte är något att ha och att hon kan börja se sig om efter någon ny, så gör man inte bara. Framför allt inte när jag inte har en aning om vad som händer eller varför. Dom där veckorna var dom värsta i mitt liv, utan tvekan, säger hon och suckar tungt. Amanda blickar ständigt ut genom fönstret bakom mig och plötsligt reser hon sig upp. Hon springer ut och möter Sam ute på gatan. Jag dröjer mig kvar vid bordet och tio minuter senare kommer Sam fram och hälsar. – Tjena! Det var länge sen, hur är läget? frågar han. De artiga fraserna och öppenheten finns kvar men det är en mer stressad Sam än den jag är van vid. Under vårt korta samtal har han svårt att sitta still och det är uppenbart att han vill vidare. Jag försäkrar att allt är bra med mig men att jag undrar om detsamma gäller honom. – Ja, du. Det är tråkigt som fan att sitta i fängelse ska du veta, säger han medan han sätter sig ner. Men det är bra också, för man får tid att tänka. Jag har verkligen svängt hundraåttio grader dom senaste månaderna, när det gäller att vara farsa och så. Det här med att inte riskera si och så långa straff, som jag snackade om tidigare, det finns ju inte längre. När det här är över så är det nolltolerans som gäller. Jag ska fan inte sitta inne en dag, säger Sam självsäkert. 38
– Betyder det att du ska sluta med brott? – Inte helt, men det kommer att vara på en ännu lägre nivå än tidigare. Jag ska hålla mig så långt ifrån skiten som möjligt. Det låter kanske lite halvhjärtat, men visst har det hänt saker med Sams attityd sedan jag träffade honom sist. Han säger sig till och med vara redo att jobba lite extra om det behövs. Att greppa den där moppen är kanske inte något förstahandsalternativ, men Sam säger att han vet folk inom restaurangbranschen som kan fixa extraknäck om det skulle bli kris. – Då får jag en vettig chef och cashen i handen. Det viktigaste nu är att hålla ihop familjen. Allt annat får stå tillbaka, och det kommer inte att vara några problem. Med tiden har den här riktiga fadersinstinkten som jag kanske saknade under graviditeten kommit. Så nu har jag klippt ordentligt i bekantskapskretsen och håller mig till folk och vänner man kan lita på. Folk som inte har haft eller har barn runt omkring sig fattar inte vad det innebär. Men det gör jag nu. Sam vidhåller dock att han inte borde sitta i fängelse över huvud taget, även om han aldrig säger rakt ut att han skulle vara oskyldig. – Jag ska egentligen inte sitta, för dom har ingenting. Men så är det ibland, det visste jag från början. Och även om jag trodde att jag hade koll på läget förut så omgav jag mig fortfarande med alldeles för mycket människor. Då går det såhär. Sedan börjar han skratta. – Fast med tanke på allt som jag har sagt till dig så kommer ju jag att framstå som lika dum i huvudet i din text. »Det är bara idioter som åker fast«, skrattar han och citerar fritt sig själv. Ja, det är väl jag då. Men, som sagt, jag vet bättre nu och jag tänker försöka att inte hamna där igen. När jag frågar vad som är viktigast för honom i framtiden tvekar han inte en sekund. – Att vara en närvarande pappa. Det är det enda som räknas 39
nu. Om jag lyckas med det kan alla andra säga vad fan dom vill. Då är jag nöjd. – Hur känns det att vara pappa nu då? – Det är skitgrymt! säger han med ett stort leende på läpparna. Nu är det familjen som gäller. Det har varit en jävla resa men det är verkligen skitgrymt. Vi kommer att bli en bra familj. Det blir snabbt dags att skynda vidare. Sam har klargjort i förväg att det här mötet är ett avslut och att det inte kommer att bli några fler intervjuer. Han och Amanda har annat att tänka på. – Ja, du får ha det så bra, säger Sam och lovar glatt att bjuda på middag när han väl är en fri man igen. Strax därefter försvinner han och Amanda ut i snörusket och vidare för att möta familj, vänner och, framför allt, elva månader gamla Alexandra hemma i lägenheten. För en stund ser de ganska nöjda ut med tillvaron. Om sju och en halv timme ska Sam vara tillbaka på anstalten igen.
40