9789186649104

Fallet med de fรถrsvunna bรถckerna

Ian Sansom

Fallet med de försvunna böckerna Översättning Öyvind Vågen

ISBN 978-91-86649-10-4 © Ian Sansom 2005

Originalets titel: The Case of the Missing Books Svensk utgåva © Massolit Förlag AB 2011 Omslagsdesign: Jan Bielecki Sättning och grafisk form: Stevali Production

Tryckt i Litauen 2011 av UAB ’PRINT IT’ www.massolit.se

1 Nej. Nej, nej, nej, nej, nej. Och åter nej. Det var inte så här det skulle bli. Inte alls så här.

Israel stod utanför biblioteket med sin slitna bruna resväska i handen och luvan på sin gamla bruna duffel högt uppdragen mot de skarpa, hårda vintervindarna, och han kisade när han läste skylten.

AVDELNINGEN FÖR Kultur, fritid och samhällstjänster

BIBLIOTEKSSTÄNGNING Det är med beklagan som Rathkeltairs kommunalfullmäktige tillkännager stängningen av Tumdrum­ distriktets folkbibliotek från och med den första januari 2005. Låntagarna hänvisas till Rathkeltairs centralbibliotek. Ett öppet informationsmöte kommer att hållas i februari 2005 för att undersöka förslag rörande lokala biblioteks- och informationstjänster samt resurser. Se lokalpressen för vidare information.

5

Ytterligare information tillhandahålls av Avdelningen för kultur, fritid och samhällstjänster på nedanstående adress.

Följande bifogade bygglovsansökan och miljöpåverkansredovisning hålls tillgängliga i Stadshusets planeringskontor, Rathkeltair, mellan klockan 09:30 och 10:30 måndag till torsdag. Det rekommenderas att avtala tid för besöket i förväg.

Skriftliga kommentarer skall ställas till divisionens planeringschef, Stadshuset, Rathkeltair, BT44 2BB, och inkomma senast den 5 februari 2005. Vänligen ange ansökans referensnummer vid all korrespondens.

Ansökan nr: X/2004/0432/0 Plats: Carnegie folkbibliotek, Hammond Road, Tumdrum Förslag: Föreslaget fleranvändningsområde inklusive bostäder, bostads-arbets-enheter, klass 2-användning (finansiella, professionella och andra tjänster), klass 3-användning (kommersiell), klass-4 (butik) och kommunala faciliteter.

T. BRUNSWICK, B.A. MBA Verkställande direktör och Kommunchef Rathkeltairs kommunalfullmäktige, Stadshuset, Rathkeltair, Grevskapet Antrim, BT44 2BB

6

Otroligt. Det var bara helt … otroligt.

Han kunde inte ta in det. Hans ögon tycktes snubbla och halka på raderna.

Han läste hela anslaget på nytt och fortfarande var det enda ord han tog in ”Biblioteksstängning” – och det träffade honom hårt, som ett slag mot skallen, tvingade honom bokstavligen att rygga tillbaka på sina utslitna gamla sulor, de utslitna gamla sulorna på hans utslitna enda och bästa par skor, hans bruna brogueskor, för trånga och ständigt oputsade. Skor som ända sedan han tog sin examen hade tjänat honom vid alla upptänkliga begivenheter, följt honom till bröllop, begravningar, bar mitzvor och till de lika talrika som fruktlösa jobbintervjuerna.

Israel hade ont i huvudet och var trött. Hela hans kropp liksom hans enda och bästa bruna manchesterkostym var skrynklig och rynkig efter resan med buss och färja och tåg och buss igen och han ställde ner resväskan, ryckte lite på axlarna för att vakna till liv och läste skylten mer noggrant. ”Biblioteksstängning”. Åh, herregud. Han tog ännu en Nurofen. Och en klunk vatten från sin vattenflaska.

Nu hade han läst och förstått hela – det smutsiga lilla ”med beklagan”, det vesslelika ”öppet informations­möte”, det förvirrande ”föreslaget fleranvändningsområde” – men det var ordet ”Biblioteksstängning” som verkligen bar med sig all mening, som träffade hårdast, och han skakade på huvudet för att rensa tankarna och strök undan härvan av hoptrasslat, hemklippt hår från ögonen och sköt sina små, runda, guldbågade glasögon högt upp på sin rynkade panna och tog ett långt, vingligt steg bakåt, lyfte blicken och betraktade byggnaden framför sig: två våningar av 7

skoningslöst falskt rött tegel, fördragna gardiner, kraftiga reglade ekdörrar, inga lampor som lyste, inga tecken på liv.

Han tittade koncentrerat uppåt och sedan sänkte han huvudet igen. Det här stället var definitivt stängt. Permanent.

För gott.

Herregud.

Då dök en herrelös hund upp, en liten terrier, som sniffade omkring Israels gamla resväska och över hans uppvikta manchesterbyxor, och han, Israel, hade verkligen ingen bra hand med hundar, han hade ingen hand med dem alls – han var en typisk vegetarian – och den här saken var en skabbig loppansamling, dessutom halvblind att döma av utseendet och tovig och ledbruten – faktum är att den påminde Israel lite för mycket om honom själv.

Han föste undan den med foten – ”Sjas, försvinn! Bort här­ifrån” – och gned sig i öronen och sneglade runtomkring och bakom sig för att se efter om den var verklig, den här grymma, gudsförgätna platsen, för att ta reda på om han hade begått ett fruktansvärt, simpelt, idiotiskt misstag, om han bara var förvirrad eller om han kanske begett sig till fel bibliotek, eller var i fel stad, eller fel grevskap eller land, för trött efter sin långa resa för att kunna se att människor i själva verket flockades vid någon hemlig, tjusig biblioteksentré, någon liten tunnel, något slags kaninhål som bara lokalbefolkningen kände till.

Det gjorde de inte.

Ingen närmade sig med famnen full av böcker eller lånekortet i hand. Där fanns inga sura och päronformade ålderspensionärer, inga unga mammor på gränsen till nervsammanbrott med stripigt hår och kladdiga, eländiga barn i släptåg till sagostunden, ingen som klamrade sig fast vid föregivet viktiga dokument att fotokopieras i tre exemplar 8

till deras juridiska ombud eller socialtjänsten, inga rynkiga, borstiga, stinkande fyllon, inga skolbarn halvhjärtat sysselsatta med något projekt om antika civilisationer eller andra världskriget eller den mänskliga matsmältningsprocessen. Nej. Inga galningar. Ingen enda av dem. Byggnaden var tom, parkeringsplatsen låg öde.

Det vilar något utpräglat bittert över en byggnad avsedd att användas av allmänheten som är stängd för allmänheten. Det känns som en förolämpning, en ripost av alla våra mer generösa instinkter, ett hot mot samhället som vi känner det och ett demokratins övergivande. Hemma i London hade Israel funnit åsynen av shoppingcentret Brent Cross om natten tillräckligt deprimerande, på samma sätt som hans flickvän Gloria kände inför föräldrarnas swimmingpool när den var tömd inför vintern, men åsynen av det stora tegelröda biblioteket med dess mörka fönsterrutor berörde honom ännu djupare, såsom anblicken av en övergiven, förfallen skola kan inverka på en lärare eller en tom restaurang på en krögare: en tydlig föraning om civilisations nära förestående kollaps och oundvikliga undergång, en påminnelse om att aldrig sälja skinnet innan björnen är skjuten eller överspendera på renoveringar och bestick. Ingen gillar åsynen av ett stängt bibliotek.

Men för Israel Armstrong var anblicken av det här stängda biblioteket något mer än ett förebud eller en ren förtretlighet. Israel tog det personligt. För knubbige lille Israel Armstrong i sin bruna manchesterkostym och sitt bästa par bruna skor som kommit hela vägen från England för sitt första besök på Irland och i norr, var åsynen av just det här stängda biblioteket en absolut katastrof. Det här saknade motstycke. För Israel som befann sig långt hemifrån och i ett främmande land, var detta slaget som 9

kommer från ingenstans och skickar iväg en i riktning mot golvet. För Israel betydde just det här stängda biblioteket att han inte längre hade något jobb. Det betydde också, oavsett de kalla decembervindarna som ven runt hans ben och blåste upp skräp runtomkring honom, att han inte hade någon som helst aning om var han skulle tillbringa natten.

Han hade inte precis väntat sig någon välkomstkommitté. Han hade inte förväntat sig att hela landet, eller ens hela norra delen av landet, eller ens hela grevskapet Antrim skulle dyka upp med flaggor och baner, han hade inte förväntat sig mycket, han hade inte förväntat sig ett helirländskt, grön-orange, Guinness-sponsrat firande, men någon form av erkännande av hans ankomst hade varit trevligt, något slags bekräftelse på att han äntligen var här, på att han hade klarat det, på att den nya bibliotekarien för Tumdrumdistriktet hade anlänt. Men den här kalla, sena decembereftermiddagen lyste alla tecken på intresse eller förväntan inför Israels närvaro i staden Tumdrum i grevskapet Antrim med sin frånvaro. Han hade anlänt och ingen brydde sig.

Så. Han gjorde det enda som omständigheterna tillät.

Trots avvisandet behöll han sin värdighet. Han vände dem ryggen, han vände dem alla ryggen: biblioteket, hunden, det ansiktslösa, trolösa folket i norra delen av Nordirland.

Han vände den stora, tomma byggnaden ryggen, plockade upp sin resväska, svepte den stora fladdrande duffeln tätare omkring sig, med fickorna som alltid neurotiskt buktande med nödpocketböcker och dito tidningar, ifall att han skulle bli strandsatt utan något att läsa. Han drog en djup suck, sköt glasögonen bakåt med en kraftfull gest och tog ett steg framåt – rakt i en stor, varm, hoprullad hög, 10

kvarlämnad av den feta, halvblinda, ledbrutna, irländska hunden, och Israel stönade och svor och haltade bort till en lerig gräsplätt nära biblioteksingången och torkade av skosulorna.

Det var hans vanliga tur. Det var bara så förbannat typiskt.

Han lyckades torka av det mesta på gräset och använde The Guardian för att skrapa av det sista. Han ryckte på axlarna ännu en gång och fortsatte sedan nerför rullstolsrampens spruckna betong, över den tomma parkeringsplatsen och tillbaka till vägen.

Det var inte så här det skulle bli. Inte alls så här.

2 Israel Joseph Armstrong, Fil. kand. (med väl godkänt), hade anlänt till Nordirland ombord på nattfärjan från Stranraer. Det var hans första erfarenhet av båtresor och han upptäckte att de tålde honom lika illa som han tålde dem.

I hans livliga förställningsförmåga var Israels överfart till Irland ett slags pilgrimsresa. En handling betingad av nödvändigheten, men också en hyllning till de resor som genomförts av generationer av hans egen familj som gjort inte bara den omvända resan från Irland till England, utan också tagit sig från Ryssland och Polen, från svält och pogromer och förföljelse till den Nya världen eller i alla fall till Bethnal och sedan Golder’s Green och vidare ut till grevskapen närmast London och Essex. Men också i likhet med den ödesbestämda resa W H Auden och Christopher Isherwood företog ombord på Champlain 1939 eller, låt oss säga, Robert Louis Stevensons seglatser till Söderhavet eller sjömannen Joseph Conrads eller den unge Herman Melvilles äventyr eller åtminstone likvärdiga med Jerome K Jeromes tre mäns epitetiska äventyr ombord på en roddbåt på Themsen.

12

Israels problem var att han hade läst alldeles för många böcker.

Böckerna hade förstört honom, de hade fått hans hjärna att koagulera som grädde som glömts kvar en varm sommareftermiddag eller ägg övervispade med smör. Han hade varit en bokmal redan som liten, yngst av fyra och det slags barn som började läsa utan att någon förstod eller lade märke till det, som gillade böcker utan föräldrarnas propsande, som rusade igenom fackböcker i tidig ålder och med anmärkningsvärd hastighet, som läste Jack Kerouac innan han kom i tonåren, som vid sexton års ålder hade betat av de flesta stora franska och ryska författarna, och som ett resultat av detta hade växt upp till en vuxen, intelligent, blyg, passionerad och känslig själ full av drömmar och idéer, med en omfattande vokabulär och av ingen världslig nytta för någon.

Hans förväntningar var skyhöga och hans verklighetsförankring minimal.

Exempelvis var den stora vita färjan som hade burit Israel över till Irland, insåg han sorgset och för sent, inte hans förhoppningars och drömmars skepp. Den var inte alls som Pequod eller Mark Twains Mississippi-flodbåt, den var mer som …

Den påminde faktiskt mer om en flytande vägkrog, en Little Chef Travelodge på vatten fylld med skotska och irländska och förmodligen skotsk-irländska långtradarchaufförer, män med påfallande ljus hud och väl tilltaget midjemått, män med enorm aptit och till synes outsläcklig törst, och Israel förstod inte ett ord av vad de sa och de begrep inte honom, lika lite som han fattade hur de kunde dricka så mycket som de gjorde. Litervis. Bokstavligt talat.

Tillräckligt för att sänka ett skepp. Israel själv hade aldrig 13

varit mycket för att dricka, även om han inte var helt avogt inställd, men han hade upptäckt att två glas rödvin oftast var vad han mäktade med och att de uppskattningsvis verkade ha samma effekt på honom som ett dussintal starköl hade på hans likar och samtida. Mer än så och han blev genast våldsamt illamående, precis som han nyss hade blivit ombord på färjan, trots att han inte druckit så mycket som en droppe rödvin och bara hade kaffe och snacks i magen. Han var inte säker på om det var hans nerver eller sjögången eller efterverkningarna av den tio timmar långa bussresan upp från London Victoria i kombination med ett gäng vegetariska samosas på vägen, ett 10 % extra-på-köpet-pack med Doritos, två Snickers, två hårdkokta ägg och en souvenirförpackning med ”Olde London”-fudge impulsköpt i en kiosk på stationen strax innan avgång.

Han hade försökt återfå balanssinne och fattning i färjans bar – olyckligt döpt till ”Sea Dogs” – med ett glas Coca Cola för att lugna magen, men vid åttatiden började saker och ting bli lite stökiga och osammanhängande i baren och eftersom han inte hade någon lust att ytterligare bidra till röran och förvirringen förflyttade han sig till teve­rummet där han måste genomlida ett välgörenhetsprogram av det slag där folk tvingas tävla om chansen att få sina hus omgjorda av sina favoritkändisar genom att delta i en dubbelgångarkaraoketävling.

Att försöka sova upprätt i en stol inklämd mellan två män dubbelt så stora som han själv, vilka dreglade hamburgerdressing, och med reklamteve på högsta volym: det var inte så det var meningen att hans nya liv på Irland skulle börja. Nej. Inte alls. Hans nya liv på Irland skulle vara fullt av irländsk gemytlighet och glädje; av blarney och av craic.

14

Meningen var att han skulle vara förväntansfull, redo och darrande av upphetsning inför sitt stora äventyr.

Istället balanserade Israel på gränsen till att må illa igen och hela den patetiska resan hade gett honom huvudvärk, en fruktansvärd, fruktansvärd huvudvärk. Israel led martyr under sina huvudsmärtor. Han hade förmodligen haft ont i huvudet oftare än de flesta andra hade ätit varma måltider, med tanke på att folk nuförtiden äter mer sallad och ofta bara smörgåsar till lunch. Det var alla böckerna och bristen på frisk luft som var orsaken, samt det faktum att han var en Mycket Känslig Person.

När färjan till slut, flera timmar försenad, anlände till den grådaskiga hamnen Lame och spydde ut sitt mänskliga, flytt- och skåpbilsinnehåll på den stinkande, oljiga, fullkomligt likgiltiga kajkanten, hade Israel onda föraningar, och de berodde inte bara på hans huvudvärk och sjösjuka. Tanken var att han skulle bli mött i färjeterminalen, men ingen väntade på honom där och ingen svarade när han ringde kontaktnumret till biblioteket. Så han tvingades använda det lilla som återstod av pengar och initiativförmåga till att ta tåget från Lame till Rathkeltair och sedan bussen till Tumdrum och vidare längs med de långa grå gatorna inklämda mellan kullarna och havet och hela vägen till biblioteket – till det stora, stängda biblioteket.

Det var som om någon hade slagit igen hans egen ytterdörr i ansiktet på honom.

Israel hade växt upp i och i kring bibliotek. Där hörde han hemma. Där hade Israel alltid känt sig lugn och rofylld och tyckt sig kunna andas lite lättare. När han gick in genom dörren till ett bibliotek var det som att träda in i ett heligt rum, det heligaste av det heliga: det vackra hyssjandet och rangeringen av de mässingsbeslagna trälådorna 15

med kortkatalogerna, referensböckernas lugnande inverkan, det eminenta Oxford English Dictionary och de smålustiga lådorna med barnböcker. Här fanns allt mänskligt liv tillgängligt och man kunde låna med sig det och ta hem det i två veckor åt gången, nio böcker per person och kort.

Vid tretton års ålder hade Israel två rosa lånekort alldeles för sig själv – man fick bara ha ett, nio böcker per kort, men hans pappa hade övertalat bibliotekarien och utverkat ett särskilt undantag åt honom, och han mindes hur hans pappa stolt hade utbrustit ”Fler böcker?” när Israel som vanligt stapplade hem med ännu en sportväska full med George Orwells titlar och specialiserad facklitteratur, ”Fler böcker? Det är min pojke det!” ”Han läser hundratals”, brukade hans pappa skryta inför lärare, vänner till familjen och andra föräldrar. ”Hundratals?!” rättade alltid hans mamma. ”Vad menar du med hundratals? Pojken läser tusentals böcker. Tusentals och åter tusentals. Hans huvud är fullt av böcker.”

Och det var alltså denne Israel Armstrong, denne förvuxne pojke – med huvudet fullt av böcker, numera kanske en smula överviktig i sin bruna manchesterkostym, korpulent rentav, men inte kraftig, och ännu inte trettio år fyllda – som hade funnit sig själv utestängd och utelåst i den fiskstinkande och grådaskiga staden Tumdrum den där kalla decembereftermiddagen, och som till slut hade lyckats leta sig fram till Tumdrumdistriktiets kommunalkontor, efter att ha behövt fråga om vägen ett halvt dussin gånger, och som till slut visades in, med sin gamla bruna resväska i handen och med huvudvärken som ständig följeslagare, för att träffa Linda Wei, ansvarig för kultur, fritid och samhällstjänster, och reda ut det här uppenbara missförståndet.

16

”Ah, ser man på, Mr Armstrong”, sa Linda Wei, som såg ut som om hon skulle ha känt sig ganska hemma på färjan mellan Larne och Stranraer – hon var en stor kinesisk kvinna med små glasögon och ett öppet Pringlesrör och en enlitersflaska med cola, till hälften tömd, på skrivbordet.

Du hade inte höjt på ögonbrynen om du sett Linda bakom ratten på en mullrande långtradare, ena handen på tutan och den andra höjd till en enfingershälsning. ”Så möts vi till slut”, sa hon – de hade tidigare talats vid per telefon. ”Kom in vet jag, stig på”, gestikulerade hon till honom, tämligen överdrivet, och upprepade sedan, för sakens skull, eftersom Israel redan stigit in, ”Kom in, stig på, kom in!”

Hon gav ifrån sig en liten cola-rap och sträckte fram en svettig, saltig hand. ”Härligt att träffa dig. Härligt. Härligt.

Gick resan bra?”

Israel ryckte på axlarna. Vad skulle han säga? ”Jag ska säga att jag är ledsen att ingen mötte dig vid färjeterminalen nu i morse …” ”Ja”, svarade han. ”Du var sen, förstår du.”

En obekväm tystnad bredde ut sig. ”Men strunt samma. Nu är du ju här, eller hur? Te? Kaffe? Jag är rädd att det bara finns från automaten.” ”Nej tack.” ”Hmm, chips?” ”Nej tack.” ”Det är Pringles.” ”Tack så mycket, men nej tack.” ”Jag missade frukosten.” ”Okej.” ”Säkert att jag inte kan fresta dig?”

17

”Helt säkert. Tack ändå.” Det här var inte det rätta ögonblicket för Pringles. ”Ja, ja, okej. Så nu är du här.” ”Ja.” ”Och du har varit vid biblioteket?” ”Ja.” ”Aha, så då är du medveten om att …” ”Det är stängt”, svarade Israel, överraskad av det lätt hysteriska tonfallet i sin egen röst. ”Biblioteket är stängt.” ”Ja” – hon drog ut på ja:et, som om hon blåste upp en ballong – ”Ja, Mr Armstrong, det har skett en smärre planändring.”

Linda pausade för ett chips och intog en mer auktoritär hållning i sin stoppade, svarta konstlädersnurrstol. ”Mmm. Du vill förmodligen veta vad som har hänt?”

Israel höjde på ena ögonbrynet. ”Okej, få se nu, låt mig förklara. Sedan din utnämning till den nya bibliotekarien för filialen i Tumdrumdistriktet är jag rädd att det skett en viss resursallokering och att biblioteket …” ”Har stängts.” Israel försökte kontrollera sin skälvande röst. ”Tillfälligt”, sa Linda och höjde ett närmast varnande finger. ”Jag förstår. Så ni behöver inte längre mina …” började Israel. ”Nej! Nej, nej! Nej! Inte alls, absolut inte!” Linda slickade bort några chipssmulor från läpparna. ”Nej! Faktum är att du är absolut nödvändig för den … planerade resursallokeringen. Vi är fullkomligt överförtjusta över att ha lockat till oss någon av din kaliber, Mr Armstrong. Överförtjusta!”

18

”Men det finns inget bibliotek för mig att arbeta i.” ”Inte riktigt.” ”Inte riktigt?” ”Precis. Du förstår, det här handlar inte om att vi skurit ner våra anslag eller någonting i den stilen – nej, nej, nej!

Det handlar mer om att rikta om våra resurser. Förstår du?” ”Nej. Beklagar.” ”Ja, ja, du har förstås haft en lång resa hit. London var det va?” ”Det stämmer. Tio timmar med buss, åtta timmar …” ”Jag har en syster i London”, avbröt Linda. ”Okej.” ”Southfields? Vet du var det är?” ”Nej, tyvärr inte.” ”Hon är projektledare. På – vad heter de nu? Något som börjar på D?” Hon kämpade med svaret. ”Mobiltelefon­mastgänget?” ”Nej, ledsen, men jag har inte stött på dem.” Israel var inte intresserad av Linda Weis syster som bodde i Southfields och arbetade för ett mobiltelefonmastföretag som började med bokstaven D. ”Och för att återgå till biblioteket?” ”Just det. Biblioteket. Nå, för det första vill jag försäkra dig om att vi i Tumdrums kommundelsnämnd står helt och fullt fast vid vår strävan att fortsätta att erbjuda allmänheten fri tillgång till idéer och resurser.” ”Till bibliotek.” ”Ja. Om du vill uttrycka det så.” ”Utmärkt. Men ni har ju stängt biblioteket?” ”Ja” – och här drog hon ut på ja:et så länge som det verkade möjligt utan att det faktiskt sprack, krympte ihop 19

och förvandlades till ett ”nej”, och hon sträckte sig upp mot bokhyllan bakom sig och tog ner en tjock ringpärm som hon räckte över till Israel och gestikulerade åt honom att läsa. ”Här”, sa hon. ”Den här förklarar allt.”

Rapporten hade titeln: Folkbiblioteket. Demokratins resurs. En avsiktsförklaring. Israel började bläddra igenom den. Den var full av allt det gamla vanliga – nyckeltal och diagram och tabeller. Han bläddrade fram till åtgärdsförslagen i slutet. ”Styrkommittén för informationsresurser är av åsikten”, reciterade Linda Wei, som verkade ha memorerat de centrala delarna av rapporten, ”att det är viktigt för stadsdelen att fortsatt kunna erbjuda informationsresurser som kombinerar ett höggradigt serviceerbjudande med mer konkurrenskraftig flexibilitet. Det övergripande målet bör vara att minimera kostnaden per utlån och maximera antalet betjänade kunder.” ”Okej”, svarade Israel. Höggradigt serviceerbjudande?

Mer konkurrenskraftig flexibilitet? ”Och det betyder?” ”Har du ett giltigt brittiskt körkort, Mr Armstrong?” ”Ja.” ”Du har det! Perfekt. Det är strålande!” Hon slog ihop händerna av förtjusning. ”Eftersom?” ”Eftersom tjänsten vi nu kan erbjuda dig är verkligt spännande. Mycket, mycket spännande. Även om den, det medges, skiljer sig något från den som du kanske hade förväntat dig.” ”Jag förstår.” ”Den är mer … bussig.” ”Bussig?”

20

”Ja.” ”Du menar en bokbuss?” ”Exakt!” utbrast Linda Wei. ”Precis så är det, just så.”

Hon var så förtjust över Israels slutledningsförmåga att hon försåg sig själv med ännu en handfull Pringles. ”Du är precis som Hercule Poirot!” fortsatte hon. ”Jag visste att jag valt rätt man för jobbet. Även om vi nuförtiden kallar det ett ambulerande lärocentrum.” ”Jag förstår”, svarade Israel. Linda erbjöd honom röret med Pringles. ”En Pringle?” ”Tack”, sa han, ”men nej tack.”

Linda lutade sig lätt åt ena sidan i sin stol och släppte sedan ljudligt väder. Åh, herregud.

Det skulle förmodligen inte vara för mycket sagt att påstå att bokbussar av många i branschen inte precis anses vara kronan på bibliotekarieträdet. Högst upp i den hackordningen hittar du, låt oss säga, British Library eller New York Public Library eller Kongressbiblioteket eller det i Alexandria. Sedan, strax under de här parnassiska höjderna, återfinns universitetsbibliotek och privata forskningsbibliotek, och sedan kanske stora offentliga bibliotek och därefter distrikts- och filialbibliotek, och skolbibliotek, sjukhusbibliotek, fängelsebibliotek och bibliotek på slutna mentalvårdsinstitutioner. Och till slut, längst ner på skalan, ungefär på samma nivå som röda konstläderinbundna uppsättningar av Det Bästa på fuktskadade landsorts­ hotell och i väntrum hos tandläkare, återfinns bokbussen.

Bokbussen förhåller sig till biblioteksyrket som fotvård till läkaryrket eller inomhusbowl till professionell idrott. ”Nej”, upprepade Israel.

21

”Jag har lite Tayto med ost- och löksmak om du föredrar det”, fortsatte Linda Wei, som var fullt upptagen med att slicka sina handflator rena. ”Nej. Jag tänker inte köra runt med en bokbuss”, sa Israel. ”Nej, nej, nej!”, upprepade Linda och vaknade till liv igen. ”Äsch. Naturligtvis inte, dumbom. Det får du en chaufför som gör. För att visa dig hur det går till. I alla fall i början.” ”Nej tack.” Israel reste sig upp för att gå. ”Jag tänker inte bli en bokbussbibliotekarie.” ”Uppsökande resursperson”, rättade Linda Wei. ”Ursäkta?” ”Vi kallar dem inte för bokbussbibliotekarier längre. Du blir en uppsökande resursperson.” ”Okej.” ”Vi hoppas kunna hjälpa folk med IT och digital fotografering, surfa på nätet, släktforskning, sådana saker.” ”Och böcker?” ”Böcker?” ”I bokbussen?” ”Ja, ja, böcker”, sa Linda avfärdande, ”det kommer förstås att finnas gott om dem också, massor av böcker. Vi kommer att ha allting där.” ”I en bokbuss?” ”Vi kommer att klämma in allting, det är bara en fråga om förvaring. Precis som med hörnskåpen i köket du vet.

Det är fantastiskt hur mycket man kan få in på en liten yta nuförtiden. Jag har precis gjort om mitt eget kök och jag lovar, det är som Tardis.” ”Säger du det så”, svarade Israel och började gå mot dörren. ”Lycka till, allt det där låter väldigt spännande, 22

men jag tänker inte bli en uppsökande resursperson i en bokbuss, beklagar.” ”Ambulerande lärocentrum!” rättade Linda. ”Ja, ja, du kan kalla det vad du vill, men jag tänker inte driva en bokbuss, tack så mycket. Jag anställdes för att driva en biblioteksfilial, så tack för mig och …” Det fanns inget snällt sätt säga det här. ”Adjö.” ”Nej!” utbrast Linda precis när Israel var på väg att öppna dörren. ”Nej. Gör det inte!”

Israel stannade upp. ”Sådär, bra. Gå inte. Sitt ner. Kom igen nu, kom igen!

Sitt!”

Israel var för trött för att göra något annat och gjorde som han blev tillsagd. ”Bra. Nu. Tror jag att om du kontrollerar ditt” – Linda hade satt chips i halsen och hostade igen – ”anställningskontrakt kommer du att upptäcka att ditt uppdrag är att fullfölja samtliga plikter som krävs av Avdelningen för kultur, fritid och samhällstjänster.”

Hon räckte honom en kopia av avtalet och knackade på det med en kulspetspenna. Den relevanta passusen var inringad. Israel läste den en gång. Och sedan en gång till.

Han försökte föreställa sig alla sätt som orden kunde tolkas och omtolkas på. Men kontraktet var vattentätt. Hon hade rätt. ”Nåväl”, sa han, ”jag är ledsen, men jag är inte intresserad. Jag tänker avgå från posten innan jag ens har tillträtt.” ”Okej, hmm, ursäkta mig!” Linda svalde en snabb klunk cola och gestikulerade åt Israel att han skulle dunka henne i ryggen, vilket han gjorde och vilket verkade ha avsedd effekt. ”Det var bättre”, sa hon. ”Beklagar. Chips.”

23

”Okej.” ”Var var vi?” ”Jag tänker inte ta jobbet.” ”Men du har ju, strängt taget, redan tagit jobbet.” ”Ja, men jag slutar.” ”Men det kan du inte.” ”Jag kan.” ”Det kan du inte.” ”Jag kan”, framhärdade Israel långsamt. ”Och jag gör det. Just nu. Jag avgår. Här och nu. I denna stund.”

Uppfylld av en plötslig, överväldigande förtvivlan och ilska och önskan om att komma därifrån och utan några som helst passande eller logiska sätt att uttrycka sitt missnöje i det lilla beiga kontoret, snappade Israel åt sig Lindas kulspetspenna, sträckte sig efter avtalet och började skriva orden, med versaler, ”JAG AVG”, men innan han hade hunnit till ”Å” ryckte Linda tillbaka pennan från hans hand. ”Tack. Du.” Hon glodde på Israel.

Han stirrade tillbaka.

Må så vara att han var trött och hade huvudvärk och en lång resa bakom sig, men Israel Armstrong var ingen man argumenterade med. När allt kom omkring hade han en irländsk pappa och en judisk mamma och tre systrar och hade därför en lång barndom av ofta hetsiga diskussioner och debatter bakom sig, plus tre års rigorös skolning i engelsk och amerikansk humaniora vid ett de bästa av landets förutvarande tekniska högskolor numera ombildad till universitet bakom sig. Hans kropp må vara rund men hans sinne var skärpt och vasst. Han kunde tala för sig.

24

Men å andra sidan var inte heller Linda Wei någon man sa emot. Hon var en nordirländsk-kinesisk katolik med en trygg anställning inom kommunen.

Det var ett dödläge. ”Lugna ner dig nu”, sa Linda och återtog initiativet. ”Låt oss inte förhasta oss. Jag kan förstås inte acceptera din avskedsansökan själv, förstår du Mr Armstrong, här och nu. Det finns allehanda slags procedurer.” ”Som du vill. Men jag tänker inte ta jobbet. Jag tänker helt enkelt ge mig av härifrån.” ”Okej, ja, det är ju förstås ditt beslut. Men så synd. Alla kommer att bli så besvikna. Folk har sett fram emot att få träffa dig och lära känna vår nya bibliotekarie.” ”Det tror jag säkert.” ”Och de kommer att bli utom sig nu. När jag tänker på dem”, sa Linda och gjorde en kort paus, böjde tankfullt huvudet framåt och stirrade ner i det tomma Pringlesröret, ”alla de gamla damerna som inte kommer att kunna låna några böcker och alla stackars små barn som inte kommer att kunna göra sina läxor – deras hunger efter kunskap omättad, deras längtan efter kunskapens gröna betesmarker och att kunna surfa på nätet avfärdad och …” ”Ja, ja, okej, jag fattar”, svarade Israel. ”Förtvivlade, fullkomligt förtvivlade.” ”Ja, det är mycket sorgligt, jag håller med, men …” ”Och vem vet, det kan gå månader om vi måste annonsera ut och tillsätta tjänsten på nytt, och då har vi kanske redan tvingats allokera våra resurser ännu en gång, vilket kan innebära” – här gjorde Linda en längre konstpaus för den dramatiska effektens skull och tog ännu en snabb klunk av colan – ”att det inte längre finns några bibliotekstjänster alls.”

25

”Inga alls?” ”Nix. Inte en enda.” Hon gjorde en liten trumpen grimas med munnen och stoppade in ännu ett chips. ”Vilket skulle vara förfärligt för alla, eller hur?” Hon plockade upp Pringlesröret med en dramatisk gest, vände upp och ner på det och plockade upp de sista smulorna från sin handflata. ”Inget bibliotek. Alls. Överhuvudtaget”, sa hon mellan tuggorna. ”På grund.”

Tugg. ”Av.” Tugg. ”Dig.” Israel hade ingen som helst avsikt att ge efter för den här kvinnans känslomässiga utpressning och hade redan till hälften bestämt sig för att resa sig upp, just nu, i det här ögonblicket, och gå sin väg, återvända med bussen och tåget och färjan och bussen och tunnelbanan hem till sitt älskade, lummiga norra London.

Förutom att … Ja, alltså, förutom att saken var den att det faktiskt var ganska länge sedan Israel Armstrong faktiskt hade arbetat som bibliotekarie, inte sedan han slutat en korttidsanställning vid ett litet bibliotek hos en ansedd advokatfirma i Londons finansdistrikt, ett jobb som hans flickvän Gloria, som faktiskt var jurist, hade lyckats skaka fram åt honom.

Vad få människor insåg var att det inte var lätt för utbildade bibliotekarier att hitta jobb och så här långt hade Israels yrkesbana varit en smula, vad ska man säga … ojämn.

Något som Linda Wei, som hade tillgång till hans CV, måste ha känt till. Hon måste exempelvis ha varit helt medveten om att Israel hade tagit sin examen vid Oxford 26

Brookes University med tämligen medelmåttiga 2:2 i betyg i engelsk och amerikansk humaniora, ett omdöme som enligt hans lärare och mamma inte alls avspeglade hans förmågor, på samma sätt som hon måste ha känt till att han efter en sex månader lång bibliotekarieutbildning hade flaxat runt från den ena tillfälliga anställningen till den andra och även det faktum att det ställe där han arbetat absolut längst var i en lågprisbokhandel i köpcentrumet Lakeside i Thurrock, intill motorvägen M25 i Essex, inte precis det slags uppdrag som framgångsrika karriärbibliotekarier brukar ta på sig, eller behålla någon längre tid, och han hade varit där i tre år, två månader och fem dagar, ända tills förra fredagen faktiskt, då han storslaget hade skakat hand med alla i butiken, sagt adjö och begett sig hem för att packa inför resan till Tumdrum och sitt stora irländska äventyr.

Så det är fullt möjligt att Linda Wei – medan hon satt där i sitt skabbiga, beiga kontor och tryckte i sig chips och hällde i sig cola och psykade honom – var mycket väl medveten om att Israel behövde det här jobbet.

Det är inte otroligt att hon hade på känn att Israel Joseph Armstrong – barnbarnsbarn till rabbinen i Brasov i Rumänien vars barn och barnbarn hade överlevt pogromer och koncentrationsläger och lyckats skapa sig framgångsrika liv i Europas och Amerikas huvudstäder och ledande handelscentra, liksom i Turkiet och minsann i självaste Israel, blivit läkare och tandläkare och kemister, lektorer och docenter, fastanställda och livstidsstädslade professorer i humaniora och naturvetenskap – att han – en ättling också till den mäktiga klanen Armstrong, ett släkte av praktiskt förslagna bönder med stora händer, ursprungligen från grevskapet Dublin och Dublins vackra stad, men 27

som numera också spritt sig till New Haven i Connecticut och Toronto i Kanada och London i England och överallt annars där det finns en telefonkatalog och där folk behöver skatterådgivare och byggmästare och pubinnehavare och journalister – att Israel – denna stolta, flyhänta, bestämda, hängivna läsare, gynnad av allt som en uppväxt i London kan erbjuda – var fullständigt desperat.

Och om hon anade det, hade hon rätt.

Israel behövde det här jobbet. Han behövde det för att komma bort från sin mamma som aldrig lät honom glömma att han var ett geni i vardande, om han nu bara kunde bestämma sig för vad han skulle viga sitt geni åt: förmodligen att jobba för FN efter att ha vidareutbildat sig till läkare eller jurist eller både och, och gift sig med en alltid sjungande, ständigt dansande, fruktsam, matlagande och bara-aningen-mindre-kvalificerad läkare eller jurist, villig att släppa allt för att följa med honom på besvärliga om än inte verkligt farliga fredsbevarande uppdrag i FN:s regi.

Dessutom behövde han jobbet för att bevisa för sin flickvän Gloria att han inte bara var en sluskig, överviktig slöfock som snyltade på henne för att ha råd att köpa dyra importerade inbundna amerikanska romaner. Och han måste visa sin döde pappa att han var stolt över att vara irländare eller åtminstone halvirländare. Även om Tumdrum i grevskapet Antrim var långt från Dublin i grevskapet Dublin, låg det när allt kom omkring på samma ö, och representerade ett slags hemkomst. Framför allt behövde han jobbet för att bevisa för sig själv att han inte skulle vara tvungen att tillbringa resten av sitt liv bakom kassapparaten med att slå in Da Vinci-koden och Schotts Miscellanies i en lågprisbokhandel i köpcentrumet Lakeside i Thurrock, intill motorvägen M25 i Essex.

28

Men Israel hade bestämt sig.

Det fanns inte en chans att han tänkte stanna. ”Nej”, sa han till Linda Wei. ”Jag beklagar.” ”Du kan inte ens tänka dig att ge det en chans?” ”Nej.” ”Inte ens en liten chans?” frågade Linda med en grimas. ”Nej.” ”En pytteliten chans då?” vädjade hon. ”Nej.” ”Inte ens i en månad eller två, bara för att få fason på saker och ting?” ”Nej.” ”Sex veckor?” ”Nej.” ”En månad för att se om du gillar det?” Nu bönade och bad hon honom. ”Kom igen!” ”Nej.” ”Äh, kom igen nu. Kom igen. Kom igen. Bara några veckor, fram till jul?” ”Nej.” ”Minskad arbetstid? Omförhandlad lön?” ”Nej.” ”Inte ens om vi flyger hem dig när du är klar?”

Nåja.

Det var det. Det var halmstrået för Israel, som vid det här laget inte bara var desperat på ett teoretiskt eller medel­långt eller långsiktigt plan, utan också desperat här och nu – i den traditionella uttröttade och känslomässiga betydelsen, i det att han var frusen och hungrig och slutkörd och långt hemifrån och fullkomligt oförmögen att föreställa sig ytterligare åtta timmar ombord på färjan följt av tio timmars bussresa tillbaka till London. Linda erbjöd 29

honom några veckor på Irland och sedan hem igen, med ansiktet i behåll, pengar på fickan och åtminstone något han kunde lägga till sitt CV, förstora upp det lite, förlänga två veckor till två månader eller rentav två år, och börja om på nytt med jobbletandet. Det var antingen det eller tillbaka med svansen mellan benen till lågprisbokhandeln i köpcentret Lakeside i Thurrock i Essex. ”Ja, ja, okej då”, sa han och justerade motvilligt sina glasögon. ”Men bara några veckor i så fall.”

Det var så här de flesta av livets stora beslut fattades, enligt Israels erfarenhet och i motsats till vad han läst sig till i världens stora romaner. Man behövde gå på toa, eller man var uttråkad, eller man var helt enkelt för trött för att säga emot och kunde inte komma på någonting annat att ta sig för, och plötsligt fann man sig själv vara gift, eller så hade man skrivit under ett upprop eller anmält sig som frivillig volontär till något som man normalt inte ens skulle överväga att göra även om man fick betalt, eller så accepterade man jobbet att köra runt med en bokbuss i en gudsförgäten avkrok i det nordligaste hörnet av den nordligaste delen av den irländska ön. ”Wow! Fantastiskt! Underbart!” utbrast Linda och sträckte upp sina salta, knubbiga nävar i luften. ”Fullkomligt förtjusande. Förtjusande för dig och förtjusande för oss.

Förtjusande, fantastiskt, fenomenalt. Underbart!” Hon sträckte sig över skrivbordet och skakade hans hand. ”Det kommer att bli som en semester för dig.”

Israel torkade av högerhanden på byxorna. ”Säkert. Och ni annonserar ut tjänsten på nytt?” ”Naturligtvis. Förstås. Absolut. Genast. Jag är glad att vi fick det utrett. Boende åt dig och allt annat är redan ordnat.”

30

”Okej.” ”Du kommer att älska det. Du kommer att bo hos George inåt landet. Det blir underbart. Och om du bara tar dig ner till Ted kommer han att informera dig om bokbussen.” ”Ted?” ”Du kommer att älska Ted. Han kommer att visa dig runt. Han har sin egen lilla taxirörelse inne i stan. Vet du vad? Jag tror att du kommer att älska det här stället, Mr Armstrong. Du kommer att passa in perfekt här.”