Copyright © Jens Daniel Burman 2015 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Marcus Freij Formgivning inlaga: Anders Nyman, Whip Media Tryckt hos Scandbook, Falun 2015 ISBN: 978-91-7557-995-5
Till E
Gråhunden Abbott sprang in i huset genom den vidöppna ytterdörren. Han nosade omkring i den svagt upplysta hallen, slickade i sig några kexsmulor och försvann in i öppningen till köket. Costello dök upp strax efter. Han stannade på hallmattan och såg upp mot trappan. Spetsade öronen och lyssnade till vinden som tjöt när den drog genom husets trasiga rutor. Abbott bökade omkring i köket. Han sprang på en omkullvält stol och fortsatte förbi med nosen i golvet. Dean Martin sjöng Let it snow på en knastrig transistorradio. Det sönderslagna rummet lystes upp av en taklampa vars strålar spreds i asymmetriska vinklar genom en sprucken glasskärm. Fönstret ovanför diskbänken var krossat och den tunna revan som var kvar av gardinen hängde och slängde i vinddraget. På golvet nedanför låg spelkort med filmstjärnor: Brigitte Bardot, Judy Garland, Bette Davis och Jack Nicholson. Abbott rotade runt bland bestick och pepparkaksformar, glasbitar, en elljusstake och en diskmedelsflaska. Han stannade vid ett knippe hyacinter som låg i en söndertrampad näverkorg medan svansen trummade mot köksbordets ben. Tittade över bordskanten efter mat och när han inte fann något tassade han ut i hallen och upp för trappan. Costello som lagt sig på hallmattan med huvudet på tassarna ställde sig upp och tittade efter honom. Såg honom försvinna runt kröken i trapphallen ovanför. Vindens tjut hördes högre än innan och det knäppte och knarrade i husväggarna. Han stod länge och tittade innan han gick fram och stannade vid första trappsteget. Ett ljud var på väg upp från strupen, en litet gny, som växte till ett morrande. 5
Del 1
21 december
1 Mårten Snäll plockade upp morakniven och höll den i ögonhöjd. Bladet var slött. Det var bra. En slö morakniv var den bästa sortens verktyg att använda när man rengjorde ett ekorrskinn. Han riktade lampan, granskade den tjugofem centimeter långa gnagaren och tänkte att det kunde lika gärna vara han som låg på arbetsbänken, in och ut, med frilagda muskler och senor. Han tänjde och sträckte på sig. Tröttheten satt i axlarna och nacken, för att inte säga huvudet. Julen närmade sig och med den ett välförtjänt uppehåll från allt som hade med blod, päls och ben att göra. Han skulle koncentrera sig på att ta hand om familjen. De behövde honom och han behövde dem. Tanken på Lena och Elsa, och att de snart skulle få vara tillsammans i huset alla tre, gav honom styrkan han behövde för att övervinna tröttheten och fortsätta sitt arbete. Men han var också orolig. Med en lätt darrning på handen förde han kniven till ekorren och började skrapa. Det var Lenas permission som oroade honom. Han hade längtat och kämpat för att den skulle bli av. Hade lyckats övertala läkarna om att få ta hem henne till huset över julen, men i efterhand – när helgen närmat sig – började han tänka på alla risker som fanns. Lena, som låg totalförlamad, behövde sondmatas och medicineras flera gånger om dygnet. Hon var vaken men hade stannat i ett medvetandedjup som var komatöst. Ansvaret skulle ligga på honom. Om Lena blev sämre skulle han se till att hon kom tillbaka. Det lät bra, men problemet var att det från huset var fyrtio mil till Lenas hemsjukhus, och över tjugo mil till något sjukhus överhuvudtaget. Det var långt borta om något skulle hända. Han satte en tändsticka mellan läpparna och förde den från ena mungipan till den andra. En ovana han haft sedan han slutat röka. 8
Ekorrskinnet var nästan fritt från hinnor, fett och muskelrester. Det svåraste med att vara konservator var att få de döda djuren att se levande ut, att behålla ett slags ursprung. Speciellt svårt var det när koncentrationen började tryta, som nu efter en lång och intensiv arbetsvecka. Om man slarvade fick djuret ingen själ, som han brukade säga till sina kurselever. Han slängde en snabb blick på väggklockan och riktade kniven för att bli klar med det sista. Arbetslokalen i Sundsvall låg i en källare intill Mittuniversitetet och bestod av tre utrymmen, varav det största var ett rum på omkring trettio kvadrat. Överallt fanns monterade djur och jakttroféer. Det var fåglar och småvilt som antingen skulle tillbaka till kunder eller fotograferas för att läggas ut på en hemsida för försäljning. Där fanns också kranier från allehanda djur, benbitar, (en bäverpenis!), samt tänder, öron, näbbar, tassar och annat smått och gott. På golvet låg högar av tidningspapper, kartongbitar, frigolit och gamla följebrev till förbannelse. Det fanns en hel del att göra. En växande, tärande arbetsbörda som inte gav särskilt mycket i plånboken. Han kunde inte fatta att det gått tio år sedan han startade upp företaget, M.S Konservator. Redan från dag ett hade han tänkt att han skulle byta till en större lokal. Det var inte idealiskt att hålla till i en källare. Förutom att luften var dålig fanns det inte tillräckligt med utrymme. Det var först när det blev tal om att flytta till Lenas föräldrahem som han hade sett en möjlighet att äntligen och på allvar utöka verksamheten. Två år tidigare hade en stor del av bohaget flyttats från lägenheten i stan till huset på landet, och en omfattande renovering påbörjades. Sedan hände olyckan som vände upp och ner på allting. Lena körde av vägen och flyttplanerna lades på is. När väggklockan visade sex hade Mårten jobbat klart för dagen. Han tvättade och torkade sig. Ekorrskinnet var färdigt för montering och fick ligga i frysen tills han kom tillbaka efter julledigheten. 9
Han såg sig omkring med en känsla av att det var någonting han borde ha gjort. Var det någonting Elsa hade sagt, som han hade glömt? Elsa var van vid det här laget. Senast var det hennes födelsedag. Han hade glömt bort sin egen dotters födelsedag och sedan lovat att det aldrig skulle hända igen. Han drog handen över ansiktet för att ta bort tröttheten. Det var inte enbart oron över Lenas hälsa, det var också allt annat som följde av hennes frånvaro. Som uppskjutningen av flytten, den försämrade ekonomin och pressen över att vara ensam förälder till en tonårsdotter. Vad var det han hade glömt? Känslan kom tillbaka.
* Elsa Snäll hade låst in sig i ett bås på tjejernas. Hon satt på det nedfällda toalettlocket och rabblade texten till Marilyn Mansons Last days on earth – den låt hon skulle uppträda med på högstadieskolans årliga julshow. Det var bara några minuter kvar, sedan var det hennes tur. Hon skulle stå ensam på scenen, i gymnastiksalen, med en gitarr hon bara hade spelat på i typ en månad. Det svarta håret föll ner över ansiktet när hon lutade sig fram och körde naglarna i hårbotten. Hon hade inte ätit på hela dagen men var inte hungrig. Alla niondeklassare på Klarahofskolan var tvungna att vara med i julshowen och eftersom Elsa inte ville bli tvångsplacerad i någon grupp sammansatt av lärarna, hade hon tagit beslutet att stå på egna ben. Hon skulle uppträda med något som visade vem hon var och skulle göra det på ett sådant sätt att ingen skulle glömma det. Hon hade förberett ett bildspel som skulle projiceras i bakgrunden. Det var korta filmsnuttar från Youtube som hon hade filmat av från en dator, och sedan klippt ihop på ungdomsgården ”Ung Film”. Temat var miljöförstöring och otäcka klipp ur verkligheten och allt hade skett i största hemlighet. Showen hade redan börjat. Bas och trummor dunkade genom 10
golvet. Hon tog fram en svart, vattenfast tuschpenna och använde sig av en hel ruta i kaklet när hon ritade ett hjärta. Hon fyllde i hjärtat med svart och började på en ny ruta, men visste inte vad hon skulle rita så hon skrev: Fitta. Hon satte korken på pennan och reste sig från toalettstolen, vek undan regeln på dörren och öppnade. I det kakelklädda utrymmet utanför såg hon sig själv i spegeln ovanför handfaten. Hon var tio månader när hon blev adopterad. Det asiatiska utseendet var hon inte ensam om, men det kändes som det, för det var inte många på skolan som såg ut som hon. Hon var en mörkhårig och tanig flicka, med så mycket hat i sig att hon ibland inte visste hur hon skulle hantera det. Ansiktsdragen var hårda och blicken kylig. I samma stund som hon klev ut från toalettbåset fick hon en knuff i sidan och skickades tillbaka till verkligheten. ”Men seriöst, kan du flytta på dig”, hörde hon. Den andra flickan hade gått in i henne och fortsatt ut genom dörren. Tjejernas var åter tomt. Elsa tog fram mobilen för att se vad klockan var. Störda lilla pissmongo suuuug min znabel! Hon klickade bort det nyinkomna meddelandet från ett okänt nummer och såg att det var dags. Kniven var i linningen på byxorna. Ingen skulle ana något.
11
2 Klockan var strax efter sju på kvällen. Ungefär samtidigt som Elsa klev upp på scenen med sin gitarr och sin kniv, steg Mårten in på Lenas avdelning. Han tvättade händerna med handsprit i slussen mellan korridoren och ensamsalen. Knackade lätt på dörren innan han steg in. Dofterna hängde tunga, men när han gick runt sängen till huvudändan och tryckte munnen mot Lenas panna, tyckte han att de beska medicinlukterna försvann och att det istället framträdde en pappersaktig doft. Som om där inte längre låg en människa utan en pappfigur. Hon var vaken men inte vid medvetande. Hon var borta i en dimma som han aldrig skulle förstå. Det var som om hon hade rest bort och lämnat efter sig ett skal. Eller, hemska tanke, att hon blivit stoppad med träull. Han tog munnen från hennes panna och istället för att säga något tänkte han att det kanske var lika bra att hon inte visste. På förmiddagen hade han fått ett samtal från Lenas morbror som han aldrig tidigare pratat med. Lenas mamma var död; de hade hittat Ritva i hennes lägenhet. Något mer ville han inte säga. Lät trött och pratade snabbt som om han hade bråttom. Mårten tänkte inte berätta för Elsa förrän efter jul. För honom var nyheten svår att ta in och han kom på sig själv med att vara besvärad snarare än sorgsen. Han hade inte känt sin svärmor så väl, trots att han träffat henne till och från genom åren. På senare tid var det sällan de hörde från varandra. I princip inte alls sedan Lena hamnat på sjukhus. Det var som om Ritva förträngt det faktum att hennes dotter var sjuk. Vad gällde övertagandet av huset var allt klart sedan länge. Lena var ägare till sitt barndomshem och därmed fanns inget mera att säga om den saken. Och Elsa ... Där hade det varit mer komplicerat. Ritva hade aldrig brytt sig om sitt barnbarn. För henne var ett 12
adopterat barn som vilket barn som helst som hon inte hade någon anknytning till. Vad Elsa tyckte om sin mormor visste han inte riktigt, inte heller hur hon skulle reagera när hon fick veta att Ritva var borta, så därför fick det vänta till efter julen. Han släppte Lena med blicken och såg sig omkring i salen där han tillbringat många oroliga timmar. Rummet var fritt från julpynt. Det var trist med vita väggar och tavlor med tråkiga abstrakta motiv. Där fanns en teve på en stålvagn, avstängd som vanligt. En sängradio som aldrig spelade. En veckotidning som han tagit dit för flera månader sedan, som han hade läst högt ur bara för att han ville att hon skulle höra hans röst. För att han inte hade vetat vad han skulle säga. Han blundade och försökte föreställa sig själv och Lena någon annanstans. På en resa, kanske? Var som helst utom i denna förbannat tråkiga sal. Han frös en aning och drog upp dragkedjan på täckjackan. Lyssnade fast han inte ville det. Hörde Lenas andetag som tycktes förstärkta i det tysta rummet. Det prasslade av jackan när han på nytt böjde sig över henne för att dra undan lite hår som fallit ner i pannan. Hon hade blivit klippt två gånger sedan hon hamnade här. Håret var kort, vilket var ännu en detalj som gjorde att hon inte riktigt var sig själv. Det var en frisyr som hon aldrig skulle valt. Han hade godkänt den eftersom den skulle vara lättare att tvätta och sköta om. Nu såg han att några hårstrån vid tinningarna hade vitnat. Var det på det här sättet hon skulle åldras? Tiden på sjukhuset hade fått henne att se minst tjugo år äldre ut. Han undrade om det berodde på att hon inte längre log. Att muskulaturen inte längre gav skärpa åt ansiktet? Hon som alltid brukade le, från det att hon steg upp på morgonen tills hon gick och lade sig på kvällen. Inte för att hon var världens lyckligaste människa, utan för att hon var den hon var – en leende människa. Kanske var det något hon hade lärt sig från Hotell Strand där hon hade jobbat som nattportier och där det ingick i serviceyrket att visa sig från sin bästa sida: Le Lena, så att gästerna känner sig välkomna. Le även 13
om du har en dålig dag, om du har mens eller om en släkting har dött. Le och du får ett leende tillbaka. Le och du får mer i dricks! Lakanet och filten formades efter kroppen. Hon hade sjunkit ihop lite för varje besök. Allt det levande var borta och det var svårt att tro att det skulle komma tillbaka. ”Lena hör du mig? Du ska få komma hem.” Han satte återigen läpparna mot pannan och kysste henne. Trots den brutala bilkraschen fanns bara några små ärr i ansiktet. Ögonen var stängda men läpparna var något åtskilda, som om det fanns ord där inne som ville ut. Något som hon inte fått chansen att säga tidigare. Han drog sig tillbaka, ställde sig vid fönstret och tittade ut. Det syntes att det var kallt på den tjocka rök som steg från bilarnas avgasrör och de mjölkvita puffarna från sjukhusbesökarna andetag. På skimret av frost som låg över allting. Det var nästan vackert. Han blundade och lutade pannan mot glaset och kände hur huden ilade av kyla. Han och Elsa skulle vänta på henne. Imorgon skulle de åka ut på landet. Till huset. Därefter skulle Lena komma med sjuktransport. En säng hade satts in i gästrummet på bottenvåningen. Den var fjärrstyrd med höj- och sänkningsanordning för rygg och knän. Med ett sängöverkast och avtagbara sidogrindar kunde den likna vilken säng som helst. Lena skulle få vara hemma över julen. Dörren öppnades bakom honom och när han vände sig om kunde han se att det var Nina, en av sköterskorna. ”Hejsan.” Med ett leende kvar på läpparna vände hon sig till sjukhussängen. ”Hur har vi det här då?” Hon tystnade som om hon väntade på ett svar. ”Men ...”, sa hon. ”Nu ligger du och tittar igen.” Hon lutade sig fram och fällde ner Lenas ögonlock. Mårten kände halsen snöras åt. Gjorde han verkligen rätt som tog hem Lena till huset? Han hade fortfarande chansen att avstyra det. Allt han behövde göra var att säga till. Nina skulle förstå. Ingen skulle klandra honom. Han rörde sig från fönstret, gjorde sig redo att säga vad han trodde var bäst, men klarade inte av det. 14
”Ögonen var stängda nyss”, hörde han sig själv viska. Första gången han hade upptäckt att Lena låg och stirrade hade han varit så oförberedd att hjärtat slagit dubbelvolter. ”Hon vaknar, hon vaknar”, hade han ropat, hes av lycka. Nu tog han några steg mot sängen. ”Det är bra om ögonen inte är öppna för länge”, sa Nina. ”Är de det får du stänga dem. Hornhinnorna är redan torra som de är. Skadorna kan bli bestående.” Mårten nickade. Han såg framför sig hur ett läkarteam kom inrusande med en plåtvagn för att sy igen Lenas ögon, och gned sig i ansiktet i ett försök att sudda bort bilden. ”Hon har i alla fall mycket bättre syresättning nu”, kluckade Nina. Hon slätade till täcket vid fotändan, det fanns ett litet veck där fastän Lena inte rört sig ett endaste dugg. Mårten lyssnade. Han tittade på Lena, på grimman i näsan och kvicksilverkulan som var nedskruvad så det knappt hördes något från den svirrande syrgasen. Han fick själv svårt att andas och önskade att han kunde få lägga sig på någon av sängarna och bli omhändertagen: bli tvättad, matad och medicinerad bort till en annan värld. ”Det kommer att gå bra”, sa Nina som om hon hört hans tidigare tankar om att avstyra permissionen. ”Tänk vad bra det kommer att kännas att ha henne nära på julen.” Han nickade. ”Jag vet”, sa han. De satte sig ner vid fönsterbordet med Lenas sjukjournal, som var lika omfångsrik som en bibel. Eftersom det var första gången Lena skulle lämna sjukhuset sedan hon kommit dit för arton månader sedan, fanns det mycket att gå igenom. Nina gjorde en noggrann genomgång av näringslistan, byteslistan, medicinlistan och det allmänna schemat. Hon förklarade hur allt fungerade: medicineringen, kontrollerna, påsarna, dränaget, katetrarna och ögondropparna. Hon gjorde klart för honom vad han måste göra och tänka på under de dagar Lena var borta från sjukhusets vård. Det var mycket noga att han inte kringgick schemat. När alla formaliteter var klara – papper påskrivna och listor och 15
scheman i ordning i en mapp – reste sig Nina från stolen. Hon lyfte upp journalen och höll den mot sitt bröst. ”Du kan nå oss på vårt direktnummer om det skulle vara nåt.” Mårten kände sig alldeles uttömd. Han hade aldrig kunnat föreställa sig att det skulle bli så mycket att tänka på. Men det var ju det här han ville och längtade efter – var det inte? Han nickade. ”Tack”, sa han. När han kom ut vände han sig sakta mot det stora sjukhuskomplexet. Puffar av ånga steg från munnen. Han kunde ta hur många andetag han ville tills han blev yr. Inga apparater, inga vita väggar. Visst, han var fortfarande rädd. Men samtidigt ... Det var som en dragkamp, där han bit för bit vann styrkan tillbaka, tillräckligt för att känna att det han gjorde var rätt. Han hade precis satt sig i förarsätet då mobilen spelade i fickan. Han plockade upp den och svarade. Det var från skolan, Elsas skola. Det var hennes lärare och han hörde direkt på rösten att något hade hänt.
16