AV JORD ÄR DU KOMMEN
Av jord är du kommen © Writers Universe AB Formgivning omslag och inlaga Cecilia Pettersson, Pica Pica www.picapicadesign.se Första upplagan HOI Förlag Tryck Bookwell, Finland 2015 ISBN 978-91-7557-861-3 HOI Förlag www.hoi.se
Denna bok vill vi till채gna v책ra barn.
FÖRSTA AKTEN
1 Peter Larson blickade allvarligt ut över den sörjande skaran. De svarta kläderna var fortfarande i majoritet bland besökarna. Alltfler anhöriga bad begravningsgästerna att inte ta traditionell klädsel så allvarligt. Och uppmaningarna att klä sig ljusare blev faktiskt allt vanligare. Vissa av prästkollegorna förfasade sig. Tyckte att det höll på att spåra ur. Det hade alltid varit svart på begravningar och det skulle alltid vara svart. Peter trodde inte att Gud brydde sig nämnvärt. Folk kunde ta på sig vad fasen de ville. Det stod ingenstans att man var tvungen att bära svart på begravningar. Egentligen var allt det svarta enbart deprimerande. Själv var han faktiskt klädd i vitt. Blicken svepte över de vitkalkade stenväggarna. Kyrkorummet blev aldrig varmt, inte ens på sommaren, och han önskade att han behållit långkalsongerna på under prästkappan. Han stod intill den oväntat lätta kistan och funderade. Det överraskade honom fortfarande att han råkat rubba den bara genom att knuffa till den med benet. Borde han ha kollat hur det kom sig? Men precis då hade begravningssällskapet anlänt och han hade blivit tvungen att koncentrera sig på annat. Han såg ut över församlingen och rabblade alla meningslösa fraser som han dragit så många gånger förut. I stället för att tänka på vad han gjorde funderade han på vitt eller rött vin till fisken ikväll. Han var less. Om han bara kunde byta jobb. Göra något mer inspirerande. Träffa lite glada människor som omväxling. Fast på bröllop var ju folk glada förstås. Nästan alltid i alla fall. Han såg anställningsintervjun framför sig. Vad gjorde ni tidigare? 8
Jag var präst i elva år. Och svaret: Åh. Någon hostade, högljutt och utdraget. Irriterande. Folk brukade undra varför han blev präst. Bra fråga. Peter funderade över om han trott på Gud ens i början av sin karriär. Nu gjorde han det definitivt inte. Guds närvaro var det han sett allra minst av i sin yrkesutövning. Han såg Gud mer som ett koncept, en tröst som människor i vissa tider hade behövt. Numera behövdes helt andra saker för att vara nöjd. Och den vanliga makten kontrollerade folket på annat vis utan att dra in en massa religiöst trams i ekvationen. Det var dags för en psalm. Som vanligt var han i princip den enda som sjöng. Kantorn räknades inte. Han sjöng alltid lika hängivet som om varje begravning vore hans sista. Peter kastade en blick över axeln. Vad i helvete är det som låter? Det var ingen radio heller. Han kunde inte komma på vad ljudet lät som. Men herregud, så irriterande. Under några ögonblick fick han för sig att det kom från själva kistan och återigen greps han av idén att han borde ha tagit sig en titt innan alla andra anlände. Men sedan insåg han att det måste komma från första bänk raden. Någon i sällskapet hade förmodligen en mobiltelefon som vibrerade. Kunde de inte stänga av dem ens här inne? Det förvånade honom att ingen klivit fram till kistan ännu och börjat filma. Det hände ungefär var tredje gång. Allt skulle dokumenteras, och stackars farfars hädanfärd gick inte att uppleva i nuet. Det störde Peters koncentration och försenade alltihop. Och vilka satt och såg på de där förbannade filmerna i efterhand? Makabra djävlar, strängt taget. Han rabblade lite bibelcitat med särskilt allvarlig min. Belåtet noterade han att hela den första raden faktiskt verkade ledsna på riktigt. Det värsta han visste var begravningar där ingen brydde sig. Alltså, alla döda gamlingar hade inte varit älskade, så mycket stod klart efter mer än ett decennium i branschen. Men när folk tittade på klockan redan efter tio minuter hade det gått för långt. 9
Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal. Han kunde rabbla den utantill på fem språk. I sömnen. En sista psalm innan allt var klart enligt de anhörigas önskemål. Han sneglade på klockan på väggen. Bara tjugofem minuter. Gubben måste ha varit ateist. Peter avslutade ceremonin och uppmanade mekaniskt de som ville komma fram till kistan för att ta sitt sista avsked. Han backade respektfullt undan och gav de anhöriga utrymme. En i taget lufsade de framåt med passande sorgsna ansikten. De radade snabbt upp sig och några sa vackra saker till kistan. Han lyssnade inte. Det var alltid samma sak. Han sitter uppe i himlen och tittar ner på oss. Herrens vägar är outgrundliga. Han är med änglarna nu. Tack för allt. Han gnuggade sig i pannan. En begynnande huvudvärk anmälde sin närvaro. Hade han varit mer uppmärksam hade kanske den här begravningen utvecklats annorlunda än den nu gjorde. I stället velade han mellan rött eller vitt till fisken. Herregud, det där med vitt till fisk och rött till kött stod väl inte i grundlagen? Bibeln hade då inte haft något att säga om saken. Och även om den hade haft det skulle han inte ha tagit rådet ad notam. Mest på grund av andra regler som fanns samlade i den heliga skriften. Exempelvis den, att om du ertappar din granne med arbeta på en söndag så bör du gå över och slå ihjäl honom. Hade Peter istället sett sig omkring skulle han lagt märke till den unga kvinnans förbryllade min när hon placerade sin ros på morfars, eller om det var farfars, kistlock. Kanske hade han också märkt att mannen intill rynkade pannan och stirrade stint på trälådan. Och kanske hade han hejdat den skinntorra änkan efter hädangångne Stig Berglund att göra det hon gjorde. ”Jag måste se honom en sista gång!” skriade hon plötsligt med rösten full av darr. Ingen kom på tanken att hejda henne. Innan Peter hunnit reagera 10
hade den gamla kvinnan klivit fram till den vita kistan, föst ner alla blommorna på golvet och börjat dra bort skynket. Han öppnade munnen, tvekade. Egentligen ville han himla med ögonen, men hejdade sig. Han tänkte inte hindra änkan från att ta en sista titt på sin döda man. Det var ovanligt att någon verkligen ville göra detta under själva akten, till och med mycket ovanligt. Det vanliga var att ta en titt på begravningsbyrån i förväg för att inte orsaka några uppträden i kyrkan. Men visst hade han varit med om att det hänt. Han klev snabbt fram till kistan och öppnade munnen för att säga någonting när han hörde det konstiga ljudet på nytt. Ett högljutt surrande som definitivt ökat i styrka. Han mötte änkans blick. Hon mötte hans. Hon hade hört det i samma ögonblick. Men hon befann sig i någon sorts begravningstrans och kunde inte hejda sig. Hon skulle säga farväl till Stigs bleka ansikte en gång till. Peter såg den unga kvinnan lägga handen på änkans arm. Mannen intill skakade på huvudet. Pekade på kistan. Änkan ruskade på sig, tog ett resolut grepp om närmaste handtag och ryckte upp locket. De var en miljon. Flugsvärmen som svepte upp ur kistan var kompakt som brandrök ur en ugn. Ursinnigt kastade den sig över alla i närheten. Änkan fick håret fullt av feta flugor och både den unga kvinnan och den unge mannen spottade flugor inom ett ögonblick. Änkan skrek rakt ut. Peter skrek ännu högre. Sedan skrek allihop. Flugorna spred sig med vilt raseri i hela kyrkan och folk reste sig från bänkarna som om någon gammaltestamentlig farsot kommit över dem. Som i ett töcken klev Peter fram till kistan. Han kunde inte låta bli. Medan han tittade ner på sina papper för att påminna sig om vem det var han just välsignat till den sista vilan lutade han sig över kanten och tittade ner på den döde. Det såg inte alls ut som Stig Berglund i sin finaste kostym. 11
Snarare såg det ut som en blond kvinna som låg naken och halv äten i det vadderade utrymmet. Han satte en hand för munnen. Utan att kunna hejda sig kräktes han rakt ner i kistan.
12
2 ”Hallå!” Rita Benson hängde in nycklarna i skåpet medan katten strök sig mot benet. Rita log och böjde sig ner, klappade den mjuka pälsen. ”Har du saknat matte?” Katten knuffade med huvudet och gned nosen mot handflatan innan den slank iväg in i köket. Huset knarrade trivsamt medan hon tog ett varv på under våningen. Gymnastikskor, allrengöring och rakvatten. Bekanta dofter. Att gå runt och ta in stämningen i huset fyllde henne med känslor. Här hade barnen kommit till, tagit sina första steg och vuxit upp. Hon ropade på nytt. Inget svar. Hon fortsatte in i köket med dess gamla furuluckor. Här behövde totalrenoveras. Det hade stannat vid diskussioner, men när hon nu klev in och såg på spåren efter barnens framfart och lådan som saknade handtag blev hon mer bestämd. Det var verkligen dags att ta tag i de där sakerna. Hon hade kokat gamla kräftskal från frysen till en buljong redan igår kväll. Brödet från bageriet stack doftande upp ur tygpåsen från Lindex. Kanske kunde de få lite tid för sig själva när barnen lagt sig, tänkte hon och kände hur en svag värme spred sig i mellangärdet. Det var länge sedan. Lars hade alltid arbetat mycket. Det hade bara blivit så. Rita var säker på att om hon hade varit man så hade pappa låtit henne ta över begravningsbyrån. Hon kunde jobbet, hade berett kroppar redan från övre tonåren. För henne var det inga problem att hantera döda människor, även om många undrade hur hon stått ut. Nu blev det Lars i stället. Det gjorde ingenting. Hon var nöjd med att ta emot kunder ibland och sköta en del av de praktiska detaljerna. 13
Hon ropade en tredje gång utan svar. Lars hade lämnat jobbet redan före lunch. Skulle åka hem och ordna med administrationen. Hon tittade på klockan på armen. En tunn länk i guld löpte runt armleden och höll fast den lilla urtavlan. Konfirmationspresenten var det vackraste hon ägde. Lars hade aldrig gett henne några smycken. Han höll hårt i deras pengar. Dessutom passade det sig inte att bära för mycket krimskrams i hennes profession. Diskretion och måttfullhet, sa han alltid. Precis som pappa. Aldrig förhäva sig. Vid ett tillfälle verkade dock pappa ha lidit av storhetsvansinne. Han hade varit så förtjust i skådespelerskan Rita Hayworth att han övertalat mamma att låta deras dotter heta Rita. Tyvärr fanns inte den minsta likhet mellan henne och den världsberömda skådespelerskan med sina kurvor och röda hårsvall. Tunn hade Rita alltid varit och värre hade det blivit efter barnen. Graviditeter och amning hade förstört det lilla hår hon hade på huvudet och än idag tilläts bara en kort page. Kroppen var motsatsen till kurvig. På gränsen till benig. Den fasta telefonen ringde. Hon harklade sig och lyfte luren i köket. ”Rita.” Bara ett svagt susande. ”Hallå?” Hon hörde någon andas. Sedan hördes ett klick när samtalet bröts. Hon höjde på ögonbrynen. La tillbaka telefonen. Hon gick sakta genom korridoren på övervåningen. Dörren till sovrummet var stängd och hon knackade försiktigt. ”Lars …? Är du där?” Tystnad. Hon lyssnade så intensivt hon kunde. En darrning spred sig i kroppen, fortplantade sig från handen ner till fötterna. Hjärtat slog hårdare. Sakta tryckte hon ner handtaget. Hon föste försiktigt upp dörren med handflatan. Vad höll hon på med? Det var hennes eget sovrum. Hon klev in över tröskeln. Garderobsdörrarna stod på vid gavel och blottade tomma hyllor. Några ensamma galgar blandades med hennes kvarvarande blusar. 14
På golvet låg ett par urtvättade, grå joggingbyxor tillsammans med tre udda strumpor. Inget annat var rört. Bröllopsfotot stod i sin ram på hennes sida av sängen. Hon stirrade oförstående på bilden. Såg sitt eget ansikte. Lars ansikte. De aningen stela leendena som de efteråt skrattat lika stelt åt. Nu såg bilden på något sätt ännu mer fel ut. Rita slätade till överkastet och utplånade spåren efter resväskan som hade legat där. Satte sig sedan längst ut på kanten och plockade upp strumporna som lämnats kvar på golvet. Knöt ihop dem till en boll. Kramade bollen så hårt hon kunde. Lars hade rest en del i jobbet, men han hade alltid sagt till. Inte vid något tillfälle under de senaste femton åren hade han rest utan att berätta för henne. Aldrig. Det pep i bröstet när hon drog efter luft. Andetagen var grunda. Huvudet susade och hon satte strumpbollen under näsan och drog in doften. Allergivänligt tvättmedel och Lars. Så luktade det. Salt smak nådde munnen och hon slickade bort en tår i mungipan. Hon reste sig upp och gick fram till hans sängbord. Drog ut lådan. Fingrarna rev runt bland kvitton, mynt och gamla batterier. Inget brev, inga ledtrådar. Ingenting. Han är borta. Insikten fick det att vända sig i magen och hon rusade till badrummet. Toalettlocket slog i porslinet när hon kastade sig ner på knä och kräktes. Gul galla var allt som kom trots att magen vände sig ut och in. Flämtande stod hon kvar på alla fyra på det kalla golvet. Stirrade på den grå klinkerstenen och tänkte att hon hade velat renovera även badrummet. Precis som köket började det bli slitet. Var det fortfarande modernt med terrakotta? Hon tyckte om jordfärger. Borde de ta in offerter eller kunde de göra en del själva? Hur vore det med golvvärme? Som i en dimma tog hon sig upp. Knäna var röda och ömma. Hon famlade efter ledstången och gick på skakiga ben nerför trappan. Rummen på nedre våningen verkade orörda. På köksbänken stod vinflaskan. Inbjudande och sval lockade den på henne. 15
Rita vred av korken. Tvekade några sekunder och satte den sedan till läpparna. Djupa klunkar rann ner i magsäcken. Med flaskan i handen tog hon sig tillbaka upp till sovrummet. Snyftande drog hon till sig Lars kudde, luktade på den och kröp sedan ihop på heltäckningsmattan i fosterställning.
Ljudet av mobiltelefonen väckte henne. Hon såg sig om. Perspektivet från golvet gav en konstig dimension åt sovrummet. Gosans morrhår kittlade henne på kinden och hon viftade irriterat efter katten. Rummet var mörkt och hon sökte febrilt efter en lampsladd. Det klirrade till när lampan på bordet slog i golvet. Hon välte över på mage och reste sig försiktigt på knä. Hon frös. Den tunna klänningen värmde inte hennes magra kropp alls och hon slog armarna om sig själv. Hur hade hon kunnat somna? På vingliga ben gick hon till dörröppningen och hittade strömbrytaren till taklampan. Hon kisade när ljuset tändes. Telefonen hade slutat ringa och hon tittade på skärmen. Simon. Händerna fumlade när hon tryckte på återuppringning. Hon harklade sig. ”Det är mamma. Förlåt, jag hann inte svara. Jag kommer på en gång.” Hon la på. Strök med händerna över håret. Simon hade inte låtit glad. Alla utom han var redan upphämtade från träningen av sina föräldrar. Inte för att det egentligen behövdes. Tolvåringar kunde ta sig hem för egen maskin. Men när alla andra blev hämtade … Rita rusade in i badrummet och skvätte kallt vatten i ansiktet. Ögonen var röda och svullna. Hon gnuggade så gott det gick med handduken för att få bort det värsta. En hastig blick i badrummet bekräftade att Lars var borta. Till och med tandborsten saknades.
16