jonas gardell
torka aldrig tĂĽrar utan handskar 3. DĂśden
Jonas Gardell romaner Passionsspelet 1985 Odjurets tid 1986 Präriehundarna 1987 Vill gå hem 1988 Fru Björks öden och äventyr 1990 En komikers uppväxt 1992 Frestelsernas berg 1995 Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter 1998 Ett ufo gör entré 2001 Jenny 2006 Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken 2012 Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen 2013 övrigt Mormor gråter 1993 Isbjörnarna. Cheek to cheek. Människor i solen 1997 Oskuld 2000 Om Gud 2003 Om Jesus 2009 Har man inget liv får man köpa ett som alla andra 2011 Jesus sista ord på korset var inte ”Härifrån ser man hela Mariannelund” 2012
ISBN 978-91-1-304419-4 © Jonas Gardell 2013 Norstedts, Stockholm Omslag: Pompe Hedengren Omslagsfotografi: Tuija Lindström Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013 Första tryckningen www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Redan som barn visste han att det måste finnas något mer i livet än Centralgatan fram och tillbaka på epatraktor. För vad fanns för honom i Hammarstrand? Skolutflykt med buss en gång per år då man alltid for för att titta på Döda fallet. Det var ju märkvärdigt ändå, att man på sjuttonhundratalet hade ändrat älvens lopp och torkat ut hela sjön på vars botten Hammarstrand nu reste sig. Vid Döda fallet kunde man titta på stenarna och klipporna där vattnet en gång tagit sig ner. Så det gjorde de en gång per år. Vad gjorde de mer? En gång per termin for man väl till Stugun också, för där fanns det badhus. Mer än en timme hann man för all del inte vara i vattnet, för man skulle ju hem också. Ja, det var väl i stort sett det. Det som fanns för honom i Hammarstrand. Ändå sjöd det av framtidstro där när Bengt växte upp på sextio- och sjuttiotalet. Som turistort om inte annat. Det låg ju så vackert, det var alla överens om, och bra skidbacke hade de och framför allt en av världens bästa rodelbanor. Orten arrangerade stora internationella tävlingar. De hade egen turistintendent och lanserade sig som ”Sveriges Cortina”. Problemet var bara att Hammarstrand var utkastat ut6
efter Indalsälven mitt i ingenting, med elva mil till Sundsvall och tio mil till Östersund. Med andra ord inte riktigt nära någonting alls. Det var inte lätt att få turisterna att ta sig hela vägen dit, trots rodelbanan och sevärdheten Döda fallet. Och om man frågade Bengt skulle svaret bli att Hammarstrand verkligen inte var något man tog sig till. Det var någonstans man tog sig ifrån. Hur vackert det än var. För naturskönt var det i alla fall i Hammarstrand. Kunde ingen förneka. Det var alla överens om. Själva samhället låg oerhört imponerande, djupast ner i en dalgång. Där hade man kraftverket – Hammarforsens kraftverk – och där hade man tätorten. På ena sidan älven Pålgård där de två kyrkorna var belägna, både den gamla och den nya, och ovanför samhället Kullsta, där bondgårdarna bredde ut sig uppför sluttningarna. Genom Hammarstrand löpte egentligen en enda väg. Centralgatan. Där låg ålderdomshemmet där Bengts mamma arbetade, där låg affärerna, frisersalongerna, bankerna och allt det andra som brukar finnas i en medelstor småort. Så vad gjorde man med sitt liv om man växte upp i Hammarstrand? Vad skulle det bli av Bengt om han stannade? Rodelklubben fanns ju, och Vildhussen, orienteringsklubben. Jakten förstås, bärplockningen när det var säsong, och så köra epatraktor eller moped, fram och tillbaka på Centralgatan, från grillkiosken i ena änden av 7
gatan till andra änden där ”Centrum” låg – ett stort hus som rymde både biograf och danslokaler. Men annars? Bengt visste alltid att han skulle lämna Hammarstrand. På högstadiet började han därför otåligt räkna ner. Han funderade på vilket som var bäst, att räkna terminer eller år. Antingen sex terminer eller tre år, det var bäst att bocka av varje termin, för då fick man bocka av oftare och snabbare. Var man uppvuxen i Hammarstrand gick man gymnasiet i Östersund. Visserligen fanns Ikea i Sundsvall, men i övrigt var det Östersund som var Världen. Till Världen åkte man med postbuss. Landstinget erbjöd elevhem för alla utsocknes. Bengts hette Hinden. Han delade rum med Thomas, sin bästa vän. De gick på Wargentinskolan, tvåårig social. Hans första pojkvän? De kysstes i alla fall och runkade tillsammans. Men inte heller Östersund var det Bengt väntat på, trots att det under hela hans uppväxt varit Världen. Snart efter att höstterminen i första ring börjat förstod Bengt det. Han väntade på något annat. Någonstans dit postbussen inte nådde. Han väntade på att bli upptäckt. Och det blev han. Upptäckt. Som en okänd kontinent. Som något som inte fanns innan. En eftermiddag under en håltimme när han satt på We8
dan tillsammans med Thomas och pluggade för ett historieprov kom en man fram till honom och sa att han inte hade kunnat låta bli att lägga märke till honom, att han sökte ungdomar till en ny film och kunde Bengt tänka sig att provfilma? Det märkligaste var kanske att Bengt egentligen inte ens blev förvånad. Han skulle alltid veta exakt i vilka ögonblick hans liv förändrades, och när den främmande mannen kom fram till honom och klasskamraten på Wedmans konditori visste han omedelbart att nu var ett av de ögonblicken. Den främmande mannen gav honom möjlighet att fara från Hammarstrand och Östersund och lämna sin barndom bakom sig för alltid. Bengt tvekade inte en sekund.
9
Juni går mot sitt slut och syrenen har redan blommat över. Som det kan vara ibland när sommarvärmen överraskar och lockar allt att komma ut och blomma lite för tidigt och lite för intensivt, med något som liknar ursinne mer än lycka. Försommaren flyr det här året så snabbt, flammar upp och är borta, lämnar efter sig bruna, torra blomklasar i syrenbuskarna redan till midsommar, och framför kyrkan uppe på kullen ligger kring syrenbuskagen ett täcke av blomblad som konfetti på marken. Som minnet efter en fest som är över. Inne i kyrkan, framme i mittgången i kyrksalen står en ensam kista i ljust trä, prydd med en enda ros. Framför kistan på ett staffli fotografiet av en lycklig ung man, svindlande skön med ett intagande leende. En vacker man, älskad av alla. Vad han hade kunnat bli som han aldrig blev. Bredvid kistan en golvljusstake i järn där ett ensamt ljus brinner. Det är något värnlöst över den ensamma ljuslågan och kistan så helt utan dekorationer. Som något som aldrig blev färdigt. Något som fortfarande var under konstruktion. Kyrkans dörrar står öppna och människor, ensamma, i par eller i grupp, närmar sig från alla håll. 10
Det skulle kunna vara en skolavslutning eller ett sommarbröllop, men på den lilla stentrappan som leder upp till dörrarna står allvarliga officianter i mörka kostymer och delar ut program, och de som träder in i kyrkan ser bleka och sammanbitna ut, ser ut att frysa trots att det är en sådan varm och solig sommardag. De flesta är mycket unga, för den döde var själv bara några och tjugo och hade bara stått alldeles i början, alldeles på tröskeln till livet. På väg ut i världen.
Utseendemässigt liknar den lilla bruna träkyrkan en landsortskyrka. Det sägs att det är helt avsiktligt. Kyrkan fick sitt utseende för att inte skrämma bort någon. De första årtiondena på 1900-talet strömmade fattiga människor från landsbygden till huvudstaden för att finna arbete där. Också de behövde ju någonstans att gå för att höra Guds ord och ta emot sakramenten, och kanske var den pompösa Katarina någon kilometer därifrån alltför respektingivande, alltför stadslik i sin majestätiska resning och med sitt väldiga kyrkorum i sten. Allhelgonakyrkan däremot skulle ingen behöva vara rädd för. Den byggdes välkomnande uppe på en kulle vid Helgalunden ovanför södra delen av Götgatan, vänligt inbäddad i grönska. Liten och anspråkslös som den är, med brädgolv, enkla 11
väggmålningar och stora fönster som släpper in dagsljuset, kan den inte gärna skrämma någon. Men ändå är det en skrämd liten familj som sitter i det minimala förrummet omedelbart till höger efter att man kommit in i kyrkan. De har kommit ner med tåget från Hammarstrand. Den tid de har varit i staden har alla varit så snälla mot dem. Filmregissören, han som upptäckte deras älskling den där gången på caféet i Östersund, har låtit dem bo i hans vackra träkåk på Södermalm och själv tagit in på hotell så att de slapp. Rektorn på Teaterhögskolan där Bengt gått i tre år tog emot dem för ett långt, enskilt samtal, och han talade så varmt och uppskattande om deras Bengt, han sa att det var en enorm förlust, en enorm förlust, sa han. Om deras Bengt. Och han visade dem klipp från tidningarnas recensioner av klassens examensföreställning där han framhävdes särskilt i samtliga tidningar. Samtliga! Klippen fick de ta med sig. Modern skall spara dem i en pärm med andra klipp från de filmer och tv-serier hennes son hann medverka i de korta åren han hade sin karriär. På väg ut från skolan stötte de ihop med en mycket känd skådespelare, en av de allra största, och när han fick veta vilka de var hade han tagit deras händer, ja, moderns händer hade han hållit i en evighet utan att vilja släppa taget, och han hade upprepade gånger sagt vilken sällsynt begåvning hennes son hade varit, hur mycket han upp12
skattat att arbeta ihop med honom, och också den mycket kände skådespelaren hade använt ordet förlust, och tårar hade stigit i hans ögon och hans röst hade brutits. Då hade de alla gråtit. Stått där i den stora trapphallen på Teaterhögskolan och gråtit. Att för dem helt främmande människor kunde sörja deras älskade så! Mitt i all förtvivlan fanns det ändå utrymme att vara stolta. Stolta över deras duktige, fine son och lillebror. Så blev det bestämt att begravningen ändå skulle äga rum här i huvudstaden, som han ju liksom hade erövrat och gjort till sin, bara ett stenkast från skolan som det hade varit hans dröm att få gå i. Bland alla dem som tydligen älskade honom. Älskade deras Bengt. Han hade velat det, sa de till varandra. Så nu sitter de i den lilla kammaren, skärrade och skrämda, medan kyrkan fylls till sista plats. De kan höra det dämpade sorlet från salen. Svartklädda och rädda, som mörka, våta fläckar väntar de på att få klartecken från prästen att gå in i kyrkosalen där det alltså kommer att sitta fullt med människor som de inte känner. Människor som säkert alla känner varandra men som för dem är främlingar – teatermänniskor, skådespelare, konstnärer, och alla har på något sätt del i deras Bengt. Deras märkvärdige Bengt. Deras stora förlust. 13
Två äldre syskon och en mor. Den döde var deras minsting. Familjens älskling. Han som flyttade till Stockholm för att bli stjärna. Storasystern håller armen om modern som har fått lugnande medel och sitter närmast apatisk och stirrar framför sig. Själv har hon bitit sönder sina naglar de sista veckorna. Nagelbanden är röda och inflammerade. Hon har gråtit så mycket att hon blivit alldeles liksom fnasig under ögonen. Dörren öppnas och storebrodern smyger in så diskret han kan och säger med sin mjukaste röst att det verkar bli helt fullsatt, och familjen försöker gemensamt finna tröst i att deras minsting, deras Bengt, varit så omtyckt så långt hemifrån. ”Han var så snäll”, viskar hans mor gång på gång och kramar sin dotters hand, söker bekräftelse i hennes blick. Dotterns ögon tåras, hon nickar och bekräftar. ”Han var det snällaste som fanns!” Det knackar diskret på dörren. Prästen kommer in för att meddela att det är tid att börja. Om familjen känner sig redo kan man börja ringa i klockorna. Om de känner sig redo? Hur skulle de kunna vara redo? Ett barn skall inte dö före sina föräldrar. Det är emot naturen. Emot allt. Allt! Hennes yngste, hennes solstråle. Hennes älskade, mest bortklemade! Men modern reser sig ändå, för man måste ju, hennes kropp reser sig, det är nästan som om hon svävar ovanför 14
sig själv och ser på, och hon nickar tomt mot prästen, samtidigt som hon snyter sig i en pappersnäsduk. Redo? Det går inte längre att skjuta upp. Ändå ser hon hjälplöst på sina barn som för att de skall säga åt henne vad hon skall göra. Hennes dotter biter nervöst på sina nagelband, hon liksom skrapar hårt över dem med tänderna. Det svider till och hon ser att det kommer blod. Hastigt, nästan som om hon skäms, tar hon upp den redan skrynkliga näsduken hon använt för att snyta sig med och pressar mot det blödande fingret. Samtidigt far hon upp ur stolen, nästan vresigt, otåligt. Låt oss gå då, tänker hon, till den här jävla avrättningen. När prästen frågar om de är redo att börja stelnar storebrodern till. Han skulle vilja skrika. Stoppa tiden. Göra allting ogjort. Han skulle vilja slå prästen. Mosa henne! Men det är oundvikligt. Hans sammanbitna käkar maler som en stenkross. ”Då går vi då!” viskar han till modern och också han reser sig, och när han reser sig rasar hela hans värld samman, det är nästan lustigt att det sker så samtidigt, att allt faller samman medan han själv reser sig. Och kyrkklockorna slår. Syskonen leder modern mellan sig in i kyrkosalen. Alla begravningsgästerna vänder sig och reser sig samtidigt om, alla som de inte känner, alla de skrämmande främlingarna, de fina och framgångsrika och lyckade, alla de som inte har en son eller ett småsyskon som har dött. Hundratals ögon stirrar på dem, de ser flera som gråter 15
redan, de känner nästan fysiskt främlingarnas deltagande, som om de också sörjer någon de älskar, och det är som om den lilla familjen från Hammarstrand går emot en mur av sorg. Respektfullt. Deltagande. Men hjälplösa. Just nu drunknar de alla. Inga livbojar finns. Inget land i sikte. Modern hinner tänka: Så många som har kommit! Hennes Bengt skulle ha glatt sig över det, tänker hon. Att han var så älskad. Att kyrkan var slutsåld. Sedan ser hon kistan där framme. Tornar upp sig som ett hot. Hon förstår ingenting. Ingenting! Vem är det som ligger där? Hon vet inte vem det är! Det är ett missförstånd alltsammans. Hennes kropp börjar spjärna emot. Hon vill inte gå mot den där otäcka kistan framme i koret. Vill inte! Hennes två barn får fösa henne framåt. Varför gör de såhär mot henne? Deras grepp om henne hårdnar. Tvingar henne närmare och närmare den otäcka kistan. Hon vill skrika, slita sig loss, klösa, riva! Det kommer ett klagorop ur hennes mun. Men det är inte hon som ropar. En röst i henne som skriker: Jag kände honom inte! Jag kände honom inte!
16