ALLT ELLER INGET
Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2011 Rickard Engfors och Norstedts, Stockholm Grafisk form: Rickard Engfors Omslagsfoto: Karin Törnblom Originalarbete: Robert Lund Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2011 ISBN 978-91-1-303650-2
Förord 9 Kollapsen 11 Paradiset blev ett helvete 17 Man måste vara frisk för att orka vara sjuk 21 Inte som alla andra 25 Bögeriet är bara en del av min identitet 35 Kändisvärlden är en ytlig ankdamm 45 Fågelskrämman från Oz 53 Kronprins i högklackat 59 Sveriges snyggaste tjej 69 Sex, drag och rock'n'roll 77 En fallen hjältinna 97 Hip-hop, utvik och baddräkter 105 Varken vältränad eller välhängd 115 Redo för mig? 127 Innanför murarna 133 Ett vägskäl i Saint-Tropez 143 Nya roller 147 Livet är en schlager 153 Mellominnen 157 Bakom rubrikerna 173 Schlagersmurfen 177
Stjärnornas fall 191 Tills panikångesten skiljer oss åt 196 Hur evig är kärleken egentligen? 198 Panik-jävla-ångest 205 Vem är jag? 211 "Du ser för jävlig ut" 217 Det livsfarliga med droger är att det är kul 218 Summan av lasterna är verkligen konstant 223 Kukar blev mitt knark 226 Ska jag skämmas? 233 Ensamhet 239 Vad vore livet utan vänner? 241 Sånt är livet 245 Tomhet 252 Ett hälsosamt neråttjack 256 Bokstavskombinationen 263 Tillbaka till framtiden 265 Efterord 269
Förord
FREDag 23 OKTOBER 2009 Klockan är 04.22. Kan inte sova. Inget
ovanligt i och för sig, min hjärna går ofta på högvarv utan att jag själv kan styra det. Vaknade för ett par timmar sedan. Illamående. Inget ovanligt det heller, tyvärr. Orsaken stavas alkohol. För några timmar sedan satt jag på kvarterskrogen. Som vanligt. Där är jag stammis. Där kan jag intala mig att det är värt att lägga pengar på mat och dryck för att personalen är så trevlig. Mitt sällskap beställde en öl till maten. Jag körde på som jag brukar. Tre sexor sprit och nästan en hel flaska vin senare gick jag hem och kraschade i sängen. Nu ligger jag här och funderar över tillvaron. Jag gör ofta det numera. Nattens slutledning är att jag måste ta tag i min alkoholkonsumtion. Har jag alkoholproblem? Jag har länge förklarat min ohälsosamma konsumtion med att jag nog snarare har problem med att hantera alkohol. Vad är skillnaden? Jag har accepterat att jag har ett missbrukarbeteende, nu måste jag bara göra något åt det. Summan av lasterna är konstant, sägs det. Det kan jag ju alltid ursäkta mig med så länge. Jag är absolut en person som gladeligen ersätter en last med en annan. I snart två år har jag kämpat med att leva. Med att leva. Det är sant. Mitt nya liv började för ett par år sedan. 97 veckor. 685 dagar för att vara exakt. Sedan dess ser jag livet på ett annat sätt. Jag kämpar dagligen med att få ordning på tillvaron. Kampen mot destruktiva beteenden är tuff. Krydda den med en för stor dos panikångest så blir den onda cirkeln svår att komma ur. 9
För en vecka sedan åt jag middag med Jessica Andersson. Vi firade att hennes låt kommit med i Melodifestivalen ett par dagar tidigare och bollade idéer om vad hon skulle kunna göra med sitt framträdande. Samtalet övergick till djupare diskussioner om livet och jag avslöjade saker ur mitt förflutna som jag aldrig någonsin berättat tidigare. Jag har kommit till en punkt där jag behöver göra upp med det jag har i bagaget. Att även låta mina skelett komma ut ur garderoben. Jessica hade gjort just det när hon gav ut en bok om sitt liv. Där på kvarterskrogen konstaterade hon att jag också borde skriva en bok. Vad ska jag skriva om? Jag vet inte. Det enda jag är säker på är att jag vill vara mig själv nu. Inte den pensionerade dragartisten. Inte stylisten. Inte schlagerprofilen. Den Rickard som skriver det här är den riktige Rickard. Han som aldrig fått ta plats i offentligheten. Jag är inte längre rädd för att låta folk se mig på riktigt. Den fejkade bilden jag rätt framgångsrikt byggde upp under min artistkarriär slutade i katastrof. Jag tappade bort mig själv. Det var enklare att vara den där noga utvalda delen av hela min person. Delen som jag kunde styra. Delen som var lyckad. Personen jag blev tappade jag till slut kontrollen över. Min värld förändrades radikalt en lördag i december 2007 när jag kollapsade och fördes akut till sjukhus. Den dagen är utan tvekan den viktigaste hittills i mitt liv. Om jag inte hade kommit in till sjukhuset vet jag inte hur det skulle ha slutat. Sedan dess har min tillvaro till stor del pendlat mellan sjukskrivningar och ett oräkneligt antal mer eller oftast mindre givande läkarbesök. Men jag har inte gett upp. Jag är glad över att jag fått möjligheten att börja om. Att jag idag har börjat upptäcka vad som är viktigt i livet. 10
Kollapsen
LöRDag 8 DEcEMBER 2007 De långa tunnlarna som löper under Glo-
ben och Hovet är trots allt som pågår i de stora arenorna oftast folktomma. Jag har sprungit fram och tillbaka där nere ett oräkneligt antal gånger i samband med olika jobbprojekt. Framförallt så sprang jag omkring där som en galning under dygnet som ledde fram till det ögonblick då mitt liv förändrades. Även denna gång befann jag mig i de underjordiska gångarna för att jobba, men om sanningen ska fram så var det länge sedan mitt arbete i produktionen handlade om det jag faktiskt anlitats för. Världsstjärnan Liza Minnelli befann sig i Stockholm för att medverka i en exklusiv julshow tillsammans med Carola, Jan Malmsjö och Michael Nyqvist. Premiären hade gått av stapeln kvällen före. Det kändes helt overkligt att vi faktiskt lyckats genomföra en föreställning med tanke på de senaste veckornas kaos. Det största problemet för mig och regissören Edward af Sillén var att Liza Minnelli hade kontrakterats under helt andra förutsättningar än dem vi ombetts göra en show på. De sista dagarna fram till premiären ägnade vi oss bara åt skadereglering. Producenten hade stoppat huvudet i sanden. Istället tvingades jag och Edward sitta på Grand Hotel och bli förolämpade av Minnellis representanter. Enligt Lizas amerikanska manager hade han strumpor som var äldre än både mig och Edward. Vi bet ihop och satt tysta som lydi11
ga skolpojkar medan han skällde ut oss efter noter. The show must go on. Vi tog skiten. Vi ville ju ha en världsstjärna på scenen. Det blev en show till slut. Trots allt. Trots att symfoniorkestern inte fick repetera med Minnellis dirigent för att han förlorat sin koffert med alla noter under mellanlandningen på väg till Sverige. Trots att showordningen inte godkändes av amerikanerna förrän en timme innan publiken släpptes in i lokalen. Trots att ingen som arbetade med produktionen någonsin hade repeterat den på scenen. Vi var förresten mest glada över att det fanns en scen att stå på överhuvudtaget. Bara några dagar tidigare hade vi inte ens haft det. Jag sov inte mer än ett par timmar natten efter premiären. Mina sammanlagda sömntimmar under veckan som gått kunde lätt räknas på ena handens fingrar. Efter showen satt jag kvar i Carolas loge tillsammans med ljusteknikern Fredrik och drack kopiösa mängder alkohol. Men det spelade inte så stor roll hur mycket vi hällde i oss. Fyllan infann sig aldrig. Kanske inte så konstigt med tanke på att jag varje kväll veckorna innan druckit massor av alkohol för att kunna slappna av mitt i den omänskliga stressen. Jag var i alla fall tillbaka på Hovet för att försöka få någon ordning på kaoset inför kvällens föreställning. Jag kände mig inte trött. Inte bakis. Inte stressad. Jag hade för länge sedan slutat känna kroppens naturliga signaler. Telefonen ringde. Ola Svensson och hans manager ville träffas och ha ett möte om hans kommande medverkan i Melodifestivalen. Inga problem såklart. Vid det här laget kändes inte ytterligare en boll att hålla i luften som något påfrestande. Jag bad dem komma till mig på Hovet. Mötet med Ola gick bra. Egentligen vet jag inte vad det gick ut på mer än att jag skulle lugna honom lite. Vi kom i alla fall inte fram till några beslut. Ola frågade mig om jag kunde gå en sväng med honom på stan och kolla kläder dagen därpå. Jag minns att jag sva12
rade ja med en reservation. ”Så länge jag inte ligger på sjukhus är jag på.” Jag sa det lite småtufft. Lite stolt. Som om det faktiskt var något att vara stolt över. Stolt över att jag var så dum i huvudet att jag inte tog någon som helst hänsyn till min kropps signaler? Jag anade inte då hur rätt jag skulle få bara några minuter senare. När jag vinkat av Ola och managern stod jag ensam kvar nere i en av tunnlarna. Jag tände en cigarett. Det råder rökförbud där nere, men jag orkade inte bry mig. Vid det laget hade det gått så långt att jag skulle ha blivit glad om någon slängt ut mig. Jag började gå upp mot Hovet igen men hann bara några steg innan det högg till i bröstet. Det var som om hela tillvaron stannade. Armar och ben slutade helt att fungera. Jag stod som förstenad. Kunde inte röra mig. Jag kommer aldrig att glömma känslan av hur livet sedan sögs ut ur min kropp. I det ögonblicket var jag övertygad om att jag skulle dö. Det tillstånd som antagligen bara varade i några sekunder kändes som en evighet. Det brukar sägas att folk som ska dö ser livet flimra förbi. Jag såg ingenting. Jag försökte känna efter om mitt hjärta slog, men jag kände ingenting. Då kom en bil runt hörnet från ett intilliggande garage. Bakom ratten satt Marie-Louise, en av de få stöttepelare vi haft under produktionen. Hon hade lånat bilen för att uträtta ett ärende nere på stan. Om inte hon hade kommit där och då vet jag inte vad som skulle ha hänt. Marie-Louise öppnade bildörren och sa någonting som jag inte kommer ihåg. Härifrån och framåt är mina minnesbilder suddiga och fragmentariska. Jag sjönk ner i sätet bredvid henne. Nu kunde jag känna kroppen igen. Från att ha varit fullständigt paralyserad skrek plötsligt varenda del av mig på hjälp. Jag kunde känna hjärtat igen. Det gjorde ont. Det slog för snabbt. Alldeles för snabbt. Det 13
bankade i bröstet. Det kändes som om någon försökte slå sönder min bröstkorg inifrån. Jag tittade ner och såg hur hjärtats bultande slag syntes genom t-shirten. Jag höll handen över bröstet och stammade fram att jag behövde en läkare. Marie-Louise ringde Edward som rusade ut till oss i bilen. På något sätt lyckades de lokalisera en sjukvårdare som fanns inne i Globen. Rädslan jag kände går inte att beskriva. Jag försökte koncentrera mig. Fokusera. Men kroppen vägrade lyda. Smärtan i bröstet blev bara värre. Det kändes som om min magra kropp var blytung. Jag kunde inte röra mig i passagerarsätet. Jag har inget begrepp om hur lång tid jag satt där innan sjukvårdaren kom. Jag minns bara att jag kände hans hand på mitt bröst. Jag tror inte ens att han försökte ta min puls. Jag försökte säga något men jag kunde inte formulera några ord. Blundade jag eller kunde jag inte se? Jag minns att jag kände hans fingrar öppna mina ögonlock. Då såg jag honom. Allvaret i hans ögon. Han vände blicken från mig mot Marie-Louise i förarsätet. Jag kommer aldrig att glömma hans ord. ”Vi kan inte vänta på en ambulans. Kör honom direkt till Södersjukhuset.” Tårarna började rinna längs mina kinder när vi körde ut ur garaget. Från mörkret ut i ljuset. Det kändes symboliskt. Som en filmsekvens. Allt runt omkring oss gick i slowmotion. Bilarna och människorna vi passerade var suddiga. Dödsångesten var outhärdlig. Jag kunde bara tänka på en enda sak: att jag ville leva. Jag ville torka tårarna men jag kunde inte röra armarna. När vi åkte över den gamla Skanstullsbron såg jag min pojkvän Felix ansikte framför mig. Jag trodde aldrig att jag skulle få se honom igen. Tårarna forsade men jag lyckades be Edward ringa honom. Signalerna gick fram men Felix svarade inte. Jag kände mig så ensam. Så liten. Kroppen skakade. ”Ring min mamma. Jag vill ha 14
min mamma.” Edward höll min hand. Han kramade den hårt. Mamma svarade. Jag hörde Edward förklara vad som hänt. Äntligen var vi uppe på Ringvägen. Nu var det ingen trafik i vägen längre. Snart skulle vi vara framme på Södersjukhuset.
15