9789144114538 by Smakprov Media AB

Att vĂ¤xa tillsammans â&#x20AC;&#x201C; du och ditt barn genom livet

Ross W. Greene

Originalets titel: Raising Human Beings: Creating a Collaborative Relationship with Your Child © 2016 Ross W. Greene Först publicerad av Scribner, a division of Simon & Schuster, Inc. Publiceras enligt avtal med Ulf Töregård Agency AB

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 39318 ISBN 978-91-44-11453-8 Upplaga 1:1 © För den svenska utgåvan Studentlitteratur 2017 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Översättning: Emily Wigelius Sakgranskning: Bo Hejlskov Elvén Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: Martine Castoriano Kapitelbilder: Martine Castoriano Printed by Interak, Poland 2017

Innehåll Förord till den svenska utgåvan 9 Inledning: Vart är vi på väg? 13 1 Rollförvirring 17 2 Oförenlighet 23 3 Allt är som vanligt 41 4 Dina val 57 5 Att lösa problem tillsammans 85 6 Tekniskt stöd 125 7 Föräldrars oro 151 8 Ett varaktigt samarbete 171 9 Den större bilden 219 10 Att växa tillsammans 243 Tack 247 Person- och sakregister 249

Allt är som vanligt

HUR GÖR MAN

för att fixa till ett problembarn? Vi kan väl se hur många

sätt vi kan komma på! Men innan vi gör det kan det vara bra att fundera över de tankemönster som ligger bakom de olika alternativen. När barn har svårt att leva upp till våra förväntningar reagerar många vuxna med samma förutfattade mening: att allt är möjligt om man bara anstränger sig tillräckligt. Av denna förutfattade mening följer ofta ytterligare en av liknande slag: om mitt barn inte lever upp till en viss förväntning så måste det vara för att hen inte är motiverad att anstränga sig tillräckligt för att göra det. Och här kommer ytterligare en: att mitt barn misslyckas med att leva upp till förväntningar gör att jag som förälder kommer i dålig dager. Dessa förutfattade meningar gör att vuxna bemöter barn som har svårt att leva upp till förväntningar genom att uppmana eller tvinga dem att anstränga sig mer, vilket verkligen inte bidrar till att förbättra förenligheten. Här följer några exempel på hur det kan låta när föräldrar uppmanar eller försöker tvinga sina barn att anstränga sig mer.

K A P I T E L 3 A l lt ä r s o m va n l i gt

Påpekar helt enkelt att barnet inte lever upp till en viss förväntning Förälder: Sam, jag är bekymrad över ditt senaste mattebetyg. Du behöver verkligen göra bättre ifrån dig. Det är absolut inget fel med att påminna ditt barn om dina förväntningar och att se till att han har förstått att han inte lever upp till dem. Vissa barns respons på denna strategi är att gripa sig an uppgiften med dubbelt så mycket fokus eller ansträngning, och så blir det bättre. Men för många barn är sådana påminnelser inte till någon större hjälp. Lackmustestet här är ganska enkelt: om du ofta påminner ditt barn om en viss förväntning så är påminnelser inte en fungerande strategi. Det finns ingen anledning att tro att ytterligare påminnelser – kanske i form av tjat och gnat – kommer att hjälpa nämnvärt. Kanske förstår Sam helt enkelt inte varför det är så viktigt att han gör bra ifrån sig i matte … Förklarar varför det är viktigt att barnet lever upp till förväntningen Den här strategin handlar om att du förmedlar dina insikter och erfaren heter till barnet. Förälder: Sam, det är verkligen viktigt att du hänger med i matten – det ni lär er nu ligger till grund för det som ni ska lära er nästa termin. Sam:

Jag vet.

Vet han det? Om han redan vet det så kommer man ingenvart genom att förklara det igen. Han kanske behöver en liten puff … Ger en puff (kräver att barnet ska leva upp till förväntningen) Förälder: Du måste göra bättre ifrån dig än så här. Sam:

Jag vet. Jag försöker. Det är jättesvårt.

Att kräva ännu mer – vilket man kan göra på många olika sätt, till exempel genom att räkna till tre – är ett oerhört populärt sätt att bemöta barn som har svårt att infria en förväntning. Och ibland når man resultat genom att kräva ännu mer. Men ofta inte. I många fall reagerar barnen inte bra alls. Detta vet vi eftersom vi har sett de utmanande beteenden 42

K A P I T E L 3 A l lt ä r s o m va n l i gt

som de börjar uppvisa som en reaktion på vårt enträgna krävande (och räknande). Vi kan också ha missat den ledtråd som Sam gav oss, något om att matte är jättesvårt. Vi var för upptagna av att se till att förväntningen skulle infrias. Han kanske behöver lite ny energi … Peppar barnet Förälder: Kom igen! Jag vet att du kan! Du är ju jättesmart! Visst är det härligt med entusiasm och optimism. Ibland kan det hjälpa att uppmuntra barnet och vara positiv. Men ofta inte, för dessa saker bemöter inte de verkliga anledningarna till att Sam inte gör bra ifrån sig i matte. Bryter ner barnet Förälder: Alltså, det här är ju löjligt! Jag fattar inte vad jag ska göra för att få dig att göra bättre ifrån dig i matte! Jag vet att du kan; jag har ju sett dig göra det förr. Skärp dig! Det faktum att Sam tidigare, ibland, klarat av matten tas nu upp som bevis för att Sam alltid bör kunna klara av matten. Men eftersom det står ganska klart att Sam oftast har svårigheter med matten, är det oklart varför vi ska förvänta oss att han ska klara av den utan svårigheter större delen av tiden. Men vi kör på. Det kanske är dags för dig att ta över … Löser problemet åt barnet Förälder: Ja, då får du stanna kvar efter skolan så att mrs D’Angelo kan ge dig extra hjälp. Sam:

Jag har redan varit hos henne för att få extra hjälp! Hon hjälper mig inte!

Att påtvinga barnet en lösning kan verka vara en fullt rimlig metod. Det är helt klart en vanlig metod. Men påtvingade lösningar är oftast bara blindskott, eftersom vi fortfarande inte har en aning om vad det är som gör att Sam inte klarar sig särskilt bra i matte. Om ditt mål är varaktiga, effektiva lösningar hjälper det att veta vad det är du ska sikta på.

K A P I T E L 3 A l lt ä r s o m va n l i gt

Men låt oss säga att Sam går med på förälderns lösning. Vi kollar hur det låter några månader senare när han kommer hem med nästa betyg. Förälder: Sam, det går fortfarande inte bra för dig i matte. Sam:

Jag vet. Jag fattar fortfarande inte.

Det verkar som att förälderns lösning inte fungerade. Det är ingen katastrof, men som du snart kommer att förstå hade det kunnat gå att förutse. Ensidiga lösningar har en stark tendens att kraschlanda. Vad kommer härnäst? Belöningar Förälder: Vad säger du om det här: om du höjer ditt mattebetyg från C till B den här terminen så köper vi det där tevespelet som du har önskat dig. Vad är det nu det heter? Sam:

Assassin’s Creed?

Förälder: Vad tror du om det? Sam:

Jag har alltid önskat mig Assassin’s Creed!

Sam vill verkligen ha det där spelet. Vi har så klart fortfarande ingen aning om vad det är som gör det svårt för honom i matten. Även om en mycket åtråvärd belöning innebär att prestationen kanske förbättras tillfälligt finns det en ganska stor risk – vilket du kanske redan själv har upplevt någon gång – att det inte kommer att lösa problemet på sikt. Vad ska vi göra nu då? Tja, det finns ju andra typer av åtgärder … Bestraffningar Förälder: Sam, jag har gjort allt jag kan för att hjälpa dig med matten. Du vill inte att mrs D’Angelo ska hjälpa dig, så jag har själv försökt hjälpa dig. Jag har till och med erbjudit mig att köpa ett tevespel till dig om du förbättrade ditt betyg. Ingenting hjälper. Så om du inte får minst B i matte den här terminen tänker jag ta ifrån dig alla dina tevespel. Sam:

Det är inte rättvist!

K A P I T E L 3 A l lt ä r s o m va n l i gt

Liksom belöningar har bestraffningar potential att förbättra prestationen tillfälligt, men oftast inte på sikt. De har också potential att avsevärt öka graden av konflikt mellan dig och ditt barn. Många föräldrar använder sig instinktivt och utan dröjsmål av bestraffningar så fort deras barn har svårigheter att infria en förväntning, som om det inte fanns några alternativ. Många av de strategier som nu nämnts kan naturligtvis framföras på ett hårdare sätt, genom skrik, hot, uppläxningar och andra sätt att förminska barnet enligt den felaktiga tron att ökad intensitet gör det mer troligt att budskapet går fram. Men du förlorar inte bara ”stilpoäng” genom att lägga till dessa saker utan du ökar också risken för att du snabbare förlorar ditt barn. Förlora mitt barn? Jag försöker bara göra vad som är bäst för mitt barn. Kanske det, men vad som är bäst för ditt barn är troligen att lyssna mer än du predikar. Och – här kommer något som verkligen är värt att påpeka – budskapet har redan gått fram. Sam vet, och har vetat ganska länge, att hans föräldrar vill att han ska göra bättre ifrån sig i matte. Men ”tuff kärlek” då? Föräldrar som säger att de tillämpar ”tuff kärlek” har en tendens att betona ”tuff” mer än ”kärlek”. Och även om kärlek är underbart kommer det inte att lösa problemet. Många föräldrar håller fast vid de här populära strategierna länge. De fortsätter att kräva att barnet ska infria en viss förväntning. De säger att de varken vet ut eller in. De ger och tar bort privilegier. De bestraffar. De ger smäll. De säger att de inte vet vad de annars ska göra. Dessa strategier är ofta ineffektiva – och till och med kontraproduktiva – av vissa mycket goda anledningar. Om vi har fel när vi tror att Sams dåliga prestationer i matte är ett tecken på att han inte anstränger sig tillräckligt, så kommer insatser inriktade på att se till att han anstränger sig ännu mer inte att uppnå målet. Dessa strategier kan i stället försämra saker och ting på flera olika vis. Sam är trots allt själv rejält frustrerad över att det går dåligt för honom i matte. Såvida han inte har gett upp allt hopp om att kunna göra bra ifrån sig i matte, och i så fall är han kanske inte så ledsen över det längre och har kanske till och med slutat anstränga sig. Så att blanda in incitament – när bristande motivation

K A P I T E L 3 A l lt ä r s o m va n l i gt

ändå inte är problemet – kommer bara att skapa ökad frustration. Och Sam är redan ganska upprörd över att han inte lyckas få de utlovade belöningarna utan i stället får olika straff. Såvida han inte blivit korrigerad och bestraffad så mycket att han är så van vid alla belöningar och bestraffningar att han inte längre påverkas av dem. Vissa barn som bestraffats mycket bestämmer sig för att bevisa för de vuxna att oavsett hur hårda straffen är har de ingen som helst effekt på dem. Dessutom är många av dessa strategier ett försök att tvinga barnet att infria en förväntning, genom makt. Tyvärr brukar tvång och makt ta fram det sämsta i människor, både hos yngre (t.ex. ditt barn) och äldre (t.ex. du). Det som är ännu värre är att om ditt barn har en viss personlighet, eller bara följer dina anvisningar, eller inte klarar av att göra det du tvingar hen att göra, så kommer barnet att svara på ditt maktutövande genom att hävda den makt hen själv har, vilket resulterar i det som brukar kallas maktkamp. Det främsta målet med en maktkamp är att ta reda på vem som kommer att vinna och vem som kommer att förlora – det är med andra ord ett vinna/förlora-upplägg. Men i själva verket finns det inga vinnare i en maktkamp; det känns bara som att någon vinner för att den fick övertaget, åtminstone tillfälligt. Oavsett om det var du eller barnet – för åtminstone ibland kommer det antagligen att vara barnet – är hela situationen ganska meningslös. Meningslös? Ja, meningslös. Även om makt är hårdvaluta i maktkamper – den är i själva verket hårdvaluta i Tyrannien – löser makt inga problem, i alla fall inte långsiktigt. Makt är inte hårdvaluta i Samarbetien; där förlitar du dig i stället på andra valutor: information och samarbete. Information? Information är avgörande. Om vi lyckas lösgöra oss från våra automatiska antaganden att Sams svårigheter i matte har sin grund i bristande ansträngning och motivation, och om vi i stället ser Sams dåliga prestationer i matte som ett tecken på att kraven och förväntningarna som finns på honom i matte inte är förenliga med hans karaktärsdrag, däribland hans förmåga, då blir det mycket tydligt varför det inte funkar att påminna, heja på, uppmuntra, förklara, kräva, tjata, puffa på, förmin46

K A P I T E L 3 A l lt ä r s o m va n l i gt

ska, belöna, bestraffa, läxa upp eller skrika. Oavsett hur mycket makt man använder kommer problemet – Vad är det egentligen som gör det så svårt för Sam att klara av matten? – att förbli olöst tills vi har fått den information som vi behöver. Och samarbete? Samarbete är också mycket viktigt. Vuxna försöker ofta lösa problem genom att göra något åt barnet, men det är faktiskt mycket mer produktivt att lösa problem tillsammans med barnet, som samarbetspartner. Dessa strategier resulterar ofta i att barnet söker utanför sig själv för att finna drivkraften att göra rätt. Du vill inte att barnet söker utanför sig själv; du vill att barnet ska söka inom sig själv. Om du påtvingar ditt barn dina egna värderingar finns det stor risk att de kommer att avfärdas. Att ha inflytande innebär att hantera oförenlighet på sätt som hjälper barnet att utforska sina egna värderingar och att internalisera en del av dina. Att hjälpa ditt barn att fokusera på sin inre kompass – sin egen röst – är ett mycket mer pålitligt sätt att hjälpa barnet att göra rätt. Av de anledningar som just beskrivits kan bestraffningar faktiskt hindra barn från att höra sin inre röst. Resultatet blir att de främst känner ilska mot bestraffarna eller att målet blir att ”inte bli påkommen”.

Nyckelteman Det här känns som ett bra tillfälle att introducera det övergripande temat för hela boken:

Barn gör väl ifrån sig om de kan1 Här handlar det om uppfattningen att om ditt barn kunde göra väl ifrån sig skulle barnet göra det. Om ditt barn inte gör väl ifrån sig – om det inte infriar en viss förväntning – är det din uppgift att ta reda på varför och att placera bristande motivation längst ner på listan över möjliga 1 Detta är ett återkommande tema i Greenes böcker. På engelska heter det ”kids do well if they can”. I tidigare böcker på svenska har detta översatts som ”barn uppför sig väl om de kan”. I den här boken har vi i stället valt ”barn gör väl ifrån sig om de kan”, vilket passar bättre här. Övers. anm.

K A P I T E L 3 A l lt ä r s o m va n l i gt

orsaker. En ännu bättre idé är att ta bort bristande motivation från listan helt och hållet. Bristande motivation är aldrig en tillfredsställande förklaring till någonting. Om du inte själv kan ta reda på varför, är det din uppgift att hitta någon som kan hjälpa dig att göra det. Här kommer ett närliggande och lika viktigt tema:

Barn föredrar att göra väl ifrån sig Samhället är uppbyggt för att de som gör väl ifrån sig ska belönas. Det är i allmänhet så att oavsett vilka skäl det finns att göra dåligt ifrån sig, uppvägs de med råge av skälen att göra väl ifrån sig. Antagandet att ett barn som inte infriar en förväntning saknar motivation att göra det stämmer nästan aldrig. Färdigheter är motorn som drar tåget framåt; motivationen får man på köpet. Här kommer ännu ett tema:

Ett gott föräldraskap innebär att vara lyhörd för de kort du fått på hand Vid varje steg på vägen kommer det att handla om ditt barn och de förväntningar barnet infriar eller inte infriar, huruvida förväntningarna barnet har svårigheter att infria är realistiska och hur du bäst skapar en balans mellan barnets karaktärsdrag och dina insikter, erfarenheter och värderingar. Det är ju underbart om någon annans barn infriar en viss förväntning, men det har verkligen inte mycket att göra med ditt barn och de förväntningar ditt barn har svårt att infria. Även om det är lätt att spekulera i vilka kort de andra spelarna fått på hand, är det mycket bättre för dig och ditt barn om du fokuserar på hur du bäst hanterar de kort du har fått dig tilldelade. Det bör nämnas att barn gör väl ifrån sig om de kan-temat går att tillämpa även på dig. Det visar sig att även föräldrar gör väl ifrån sig om de kan.

K A P I T E L 3 A l lt ä r s o m va n l i gt

Frågor och svar FRÅGA: SVAR:

Är inte jag som förälder till mitt barn ansvarig för hur barnet blir?

Som du redan har läst kom ditt barn inte till världen som ett oskrivet

blad: barnet var någon redan vid födelsen. Det innebär att du har mindre kontroll över hur ditt barn kommer att bli än vad du kanske tror. Du har ansvar för att vara lyhörd för de kort du fått på hand, för att utöva inflytande på sätt som innebär verkligt inflytande, och för att hantera oförenlighet så att du tar fram det bästa i dig och ditt barn. FRÅGA:

Så belöningar och bestraffningar ingår inte i föräldraskaps

repertoaren? SVAR:

Den stora frågan är om du verkligen behöver belöningar och

bestraffningar. Med hjälp av ark med klistermärken, privilegier som man kan få och förlora, time-out, utegångsförbud och så vidare – ibland kallar jag detta för onaturliga eller artificiella konsekvenser – uppnår man egentligen bara två saker: barnet får klart för sig att hen inte infriar en viss förväntning (vilket du antagligen skulle kunna säga rakt ut och vilket barnet antagligen ändå redan vet) och barnet får ett incitament att infria förväntningen (om det stämmer att barn gör väl ifrån sig om de kan är barnet redan motiverat). Om det är något särskilt som hindrar barnet från att infria förväntningen behöver du verkligen få reda på vad det är, och konsekvenser ger dig inte den informationen. I själva verket kan konsekvenser försvåra informationsinhämtandet; barn sluter sig ibland om de är rädda för att föräldrarna ska bli arga eller för att de ska bli bestraffade. Jag bör nämna att det finns andra typer av konsekvenser, förutom de som barnet påtvingas av de vuxna och som innebär belöningar och bestraffningar. Det finns också naturliga konsekvenser – dåliga betyg, att känna sig generad, att inte bli invald i det önskade laget och så vidare – som kan vara väldigt kraftfulla och uppenbara, och dessutom oundvikliga. Den stora frågan är varför så många föräldrar lägger till ytterligare konsekvenser när det redan är uppenbart att de väldigt kraftfulla och uppenbara naturliga konsekvenserna inte hjälper. Ditt barn behöver något annat från dig.

K A P I T E L 3 A l lt ä r s o m va n l i gt

FRÅGA :

För mig känns det som om budskapet inte kommer att gå fram

om jag inte använder belöningar och bestraffningar. SVAR :

Om budskapet som du vill få fram är att du bekymrar dig över

förväntningar som inte infrias och att du vill ta upp det med ditt barn och se till att problemet blir löst, så finns det ett annat sätt att uppnå detta på. Du kommer att få lära dig det här andra sättet i nästa kapitel. FRÅGA :

Behöver inte belöningar och bestraffningar vara omedelbara?

SVAR : Vi är många som har fått lära oss att belöningar

och bestraffningar

ska vara omedelbara för att göra kopplingen tydlig mellan ett barns beteende och konsekvenserna av beteendet. Det leder ofta till två misstag: 1) att man främst fokuserar på barnets beteenden, inte på de oförenlig heter som orsakar beteendena och 2) att man är snabb att döma och agera. Men belöningar och bestraffningar löser inte oförenligheter, och oförenligheter löser man bättre genom att förebygga dem än genom att bemöta dem i stunden. Omedelbara eller inte – belöningar och bestraffningar är onödiga i de flesta fall och ofta kontraproduktiva. FRÅGA :

Så jag ska inte belöna mitt barn för att hen gör saker som jag vill

att hen ska, som att hjälpa till hemma? SVAR :

Inte om du vill lära ditt barn att en viktig del av att tillhöra en

familj är att man hjälps åt. Inte om du vill att barnet ska förstå att man inte alltid får en konkret belöning för att man gör som man ska. Och inte heller om du vill förstå vad det är som gör att barnet har svårt att utföra sina uppgifter. FRÅGA :

Jag ger ibland mina barn smäll, och börjar tro att det är ännu

mer extremt än många av de metoder som beskrivs i det här kapitlet. Tankar om detta? SVAR :

Det finns en riktlinje som de flesta är överens om när det gäller

barnuppfostran: den strategi man väljer för att utöva inflytande och ge vägledning bör vara den som innebär det minst skadliga bemötandet. Aga har alltmer kommit att uppfattas som det mest skadliga bemötandet. Det finns vid det här laget en stor mängd forskning som visar vilken

K A P I T E L 3 A l lt ä r s o m va n l i gt

stor skada man gör om man slår barn. Det finns också en lång rad olika forskningsbaserade, effektiva strategier att använda i sitt föräldraskap som är lika effektiva eller mer effektiva än aga, och som orsakar mindre skada. Hela länder har insett detta: år 1979 blev Sverige det första landet i världen att förbjuda barnaga, och sedan dess har 49 andra länder gjort detsamma. Många sammanslutningar av yrkesverksamma, däribland the American Academy of Pediatrics och the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, har uppmanat föräldrar att överge aga som bestraffningsform. Ändå bedömer Unicef att en miljard barn i världen fortfarande regelbundet utsätts för aga. I USA blir en tredjedel av barnen slagna före ett års ålder, och 80 till 90 procent av alla småbarn blir slagna av sina föräldrar. Dessa uppgifter antyder att det inte bara är föräldrar som upplever denna utvecklingsperiod som tuff. Och det är inte bara i hemmen som agan förekommer. I nitton av USA:s delstater är aga fortfarande tillåten enligt lag och praktiseras i skolor, där hundratusentals incidenter av aga förekommer årligen. Ett gammalt talesätt är: ”Den man älskar agar man.” I västvärlden finns det också de som hänvisar till Bibeln som ett sätt att rättfärdiga att de slår barn. Ett exempel är från Ordspråksboken 13:24: ”Den som spar på riset hatar sin son, den som älskar honom fostrar i tid”. Men Bibeln visar sig vara motsägelsefull när det gäller föräldraskap; man kan finna stöd för flera olika föräldraskapsfilosofier i den. Det finns faktiskt avsnitt i Bibeln som tyder på att en mer empatisk, individanpassad syn på föräldraskap kanske kan vara en god idé. Här kommer några, först det som ofta kallas den gyllene regeln: ”Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem” (Lukasevangeliet 6:31). ”Du skall älska din nästa som dig själv” (3 Moseboken 19:18). ”Varje människa skall vara snar att höra, sen att tala, sen till vrede” (Jakobsbrevet 1:19). ”Led den unge in på den väg han bör gå …” (Ordspråksboken 22:6). Det sista betyder att varje barn är en individ och att det är upp till vårdnadshavarna att överföra sina erfarenheter, insikter och värderingar

K A P I T E L 3 A l lt ä r s o m va n l i gt

på de sätt som är bäst och mest effektiva för varje barn. Det rättesnöret gäller inte bara inom skolan, där det i USA och på andra ställen faktiskt är fastslaget i lagar om särskild undervisning, utan också föräldraskap. På samma sätt som barn lär sig och måste undervisas på olika sätt i matematik – för vissa går det lättare än för andra, och vissa kan behöva extra hjälp – bör du ta hänsyn till ditt barns temperament och personlighet när du försöker utöva inflytande. På sjuttonhundratalet skrev Elijah Ben Solomon att när ett barn är litet kan dess föräldrar kanske driva igenom sin vilja på sätt som inte är i enlighet med barnets egen stig, men att när barnets rädsla för föräldrarna så småningom avtar – vilket oundvikligen kommer att ske – kommer barnet att avvika från den påtvingade stigen eftersom det inte är den stig som passar barnet. Här kommer slutligen tre verser som framhåller att samarbete kanske kan vara en god idé: ”Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras” (Filipper brevet 2:4). ”Slår man följe på färden utan att känna varandra?” (Amos 3:3). ”Om en familj är splittrad kan den familjen inte bestå” (Markusevangeliet 3:25). FRÅGA :

Mina föräldrar slog mig, och det har gått bra för mig ändå.

SVAR : Så skönt att det har gått bra för dig. Men det var onödigt att slå dig

och det är ändå det mest skadliga bemötandet. FRÅGA :

Tycker du inte att det är viktigt att barn hålls ansvariga och får

stå för sina handlingar? SVAR :

Alltför ofta är ”hålla barnet ansvarigt” och ”låta barnet stå för

sina handlingar” kodord för bestraffning. Och många föräldrar tar till bestraffningar nästan automatiskt när deras barn inte infriar förväntningarna. Om den första bestraffningen inte hjälper utgår föräldrarna från att den inte var tillräckligt kännbar. Därför utdelar de en hårdare, mer kännbar bestraffning. I backspegeln kan de se att deras bestraffningar varit kännbara men inte inneburit några större framsteg. När ett

K A P I T E L 3 A l lt ä r s o m va n l i gt

barn ”hålls ansvarigt” på detta sätt blir det inte alls delaktigt i processen. Men om barnet är delaktigt i processen att lösa sina problem och samarbetar med dig för att förbättra situationen, då tar barnet ansvar och står för sina handlingar på ett mycket mer meningsfullt sätt. *** Nu ska vi träffa ännu en familj. Solen var just på väg att gå upp när Kayla öppnade dörren till sin pojkvän Tonys lägenhet efter ännu en natts arbete som undersköterska på sjukhuset. Att arbeta på natten och sova på dagen var inte hennes förstahandsval, men hon behövde pengarna. Att bo ihop med Tony var inte heller nödvändigtvis hennes förstahandsval, men pengar låg bakom även det beslutet. Hon och Tony kom bättre överens när de inte bodde ihop, främst på grund av att Tony hade en gammaldags syn på barnuppfostran och att Kaylas trettonårige son, Brandon, gav honom många chanser att påpeka alla Kaylas brister i sitt föräldraskap. Bortsett från den gammaldags synen på barnuppfostran tyckte Kayla att det var bra för Brandon att ha en manlig förebild, och Tony gjorde mycket tillsammans med Brandon. De gick på basebollmatcher, såg på sport på teve tillsammans och Tony var även tränare för Brandons basebollag. Ändå försökte Kayla alltid komma hem i tid för att väcka Brandon på morgonen. Om hon överlät det åt Tony blev det inte trevligt. Hon tog ett djupt andetag innan hon gick in i Brandons rum för att väcka honom. ”Brandon”, viskade hon och strök honom mjukt över ryggen. ”Mmpff”, lät hans halvkvävda svar. ”Brandon, älskling, du måste gå upp nu så att du kommer i tid till skolan.” ”Fem minuter till”, mumlade han. Detta var faktiskt ett ganska positivt svar för att komma från honom. Fem minuter senare försökte Kayla igen. ”Brandon, nu har det gått fem minuter. Dags att stiga upp. Jag vill inte att du blir sen.” ”Jag tänker inte gå till skolan i dag”, mumlade han och vände sig om. ”Brandon, kom igen. Jag har jobbat hela natten. Jag orkar inte hålla på med det här i dag.”

K A P I T E L 3 A l lt ä r s o m va n l i gt

”Okej, låt mig vara i fred då.” ”Brandon, jag vill gå och lägga mig.” ”Gå och lägg dig du. Jag går upp snart.” ”Jag går inte och lägger mig förrän du har kommit upp ur sängen.” Kayla tittade bort mot sovrumsdörren och hoppades att Tony inte skulle dyka upp. ”Det gör inget om jag är sen”, mumlade Brandon. ”Jag har självstudier första lektionen.” ”Om de tyckte att det var okej i skolan skulle de inte ge dig kvarsittning varje gång du är sen. Kom igen nu.” ”Jag behöver en dag ledigt. Bara en dag.” ”Brandon, snälla. Jag tycker inte om att jobba natt, men jag gör det eftersom jag inte har något val. Du har inte heller något val. Upp med dig.” Brandon rörde sig inte ur fläcken. Som så ofta började Kayla snabbt överväga vilket som var värst: vreden från Brandons skola eller Tonys vrede. Efter att ha kommit fram till att båda alternativen var lika otrevliga slet hon av Brandon täcket. Brandons högljudda svärande ledde till att Tony dök upp i dörröppningen. ”Håll honom borta från mig”, sa Brandon och svängde plötsligt benen över sängkanten för att komma upp. ”Bråkar du med din mamma om att stiga upp ur sängen igen?” sa Tony. ”Jag är uppe”, sa Brandon. ”Det går helt okej här”, sa Kayla. ”Det lät inte okej.” Tony blängde på Brandon. ”Han är precis på väg in i duschen”, sa Kayla, lättad att se att Brandon nu lufsade mot dörren. När Brandon tog sig förbi Tony i dörröppningen höjde Tony handen och simulerade ett slag mot huvudet. ”Låt honom vara!” förmanade Kayla, innan hon insåg att hennes ord inte tjänade något till. ”Du har låtit honom vara ända sedan han var liten”, sa Tony. ”Det är därför han inte lyssnar på dig. Den ungen förstår bara ett enda språk.” Kayla började bädda Brandons säng. ”Han har bara svårt att komma upp på morgonen.” Kayla ångrade direkt att hon gett sig in i en ständigt

K A P I T E L 3 A l lt ä r s o m va n l i gt

återkommande diskussion som aldrig ledde någonvart. ”Det blir inte bättre av att du smäller till honom.” ”Jag lovar: En smäll av mig då och då under en veckas tid, och du ska få se att han aldrig mer kommer att ha problem med att komma ur sängen på morgonen.” Kayla bestämde sig för att inte ge mer bränsle åt Tonys eld. Om hon inte sa något skulle den dö ut snabbare. ”Kolla på dig, du bäddar hans säng”, grälade Tony. ”Som på hotell.” Kayla inväntade Tonys nästa sedvanliga replik och blev inte överraskad. ”Han hade inte klarat sig i fem minuter om han hade växt upp i min familj.” Kayla gjorde sängen klar och ropade på Brandon genom badrumsdörren. ”Vad vill du ha till frukost?” ”Som ett jävla hotell”, muttrade Tony och skakade på huvudet i avsmak.

Att växa tillsammans – du och ditt barn genom livet I Att växa tillsammans beskriver den välkände barnpsykologen Ross W. Greene hur man som förälder skapar en god och hållbar relation till sina barn och samtidigt understödjer positiva mänskliga egenskaper som empati, ärlighet, resiliens och självständighet. I boken ger Greene detaljerad och praktisk vägledning till ett föräldraskap som främjar relationer, förbättrar kommunikationen och hjälper barn att lära sig hantera oenigheter utan konflikt. Med hjälp av Greenes samarbetsbaserade problemlösningsmodell kan föräldrar göra sig kvitt time-out och klistermärken, sluta tjata, förminska, hota och bestraffa, och i stället låta barnen känna sig bekräftade och lyssnade på. Att växa tillsammans ger föräldrar verktyg för att fostra barn utan bestraffningar och fiendskap och för att locka fram det bästa i både sig själva och sina barn. I den här boken vänder sig författaren inte främst till lärare utan fokuserar nu på föräldrar. Icke desto mindre kan boken med fördel även läsas av alla som i sin yrkesverksamhet kommer i kontakt med barn och unga.

Art.nr 39318

studentlitteratur.se