Kråkvicker
Vícia crácca
Vildväxande. Flerårig. Kråkvickern har funnits i landet sedan stenåldern och har följt människan som ett mellanting mellan ogräs och foderväxt i vallodlingen. Den gillades av boskapen och ansågs bra som foder. Conrad Quensel skriver i Svensk Botanik 1804: ”Till boskapsfoder är växten ganska förmånlig, emedan den växer tätt, frodigt, är bladrik och ätes gerna af alla hemtamda kreatur både torr och färsk.” Barnen åt kråkvickerns frön som godis och man kunde mala dem till mjöl och blanda i brödbak. Fröna äts även av fåglar och har kallats duvärter, tranärter och även musärter. Själva växten har också kallats fågelvicker. Om man ville få duvorna att stanna i duvslaget skulle man, enligt en romersk författare, utfodra dem med kråkvicker. Gamla dalsländska namn är joregräs och Jungfru Marie karer (kardor).
K
Se även fodervicker, häckvicker och skogsvicker.
Kummin
Cárum cárvi
Förekommer både vildväxande och odlad. Tvåårig. Kummin är den mest använda inhemska kryddväxten i Sverige och har nyttjats sedan stenåldern. Fröna har använts som krydda i mat, bröd, ost och spritdrycker. De har kramplösande verkan och motverkar gasbildning i magen. Dess användning i svårsmält föda som ost, kål och tungt bröd beror just på dessa egenskaper. Henriksson såg många gånger äldre dalslänningar som rökte ”komming” i vanliga pipor, som medel mot koliksmärtor. Rökningen framkallade rapningar och fick då avsedd effekt. De späda bladen är goda och nyttiga att äta om våren. De är rika på C-vitamin och karoten. Man kan koka soppa på dem precis som med nässlor. Roten är aromatisk och kan kokas som grönsak. Enligt Henriksson åt fattigt folk i Värmland och Dalsland ofta kumminblad eller rötter till potatis, i brist på sill eller kött. 62
Kråkklöver
Att tugga på kumminfrön förbättrar dålig andedräkt. Kummin har även visat sig innehålla ämnen som skys av mördarsniglar.
växtbeskrivningar
257