9789174993783

Charlotte Brontë

JANE EYRE

Översättning av Ingegärd von Tell

Modernista stockholm

FÖR S TA DE L E N

i

Att ta en promenad den dagen var otänkbart. På morgonen hade vi visserligen varit ute en timme i den avlövade parken, men på eftermiddagen (mrs Reed åt tidig middag, då hon inte hade främmande) jagade den kalla vintervinden fram svarta moln och ett så häftigt regn att någon ytterligare motion i det fria inte kunde komma i fråga.

Jag var glad att slippa. Jag tyckte inte om långa promenader, allra minst sådana här kyliga eftermiddagar. Det var fasansfullt, tyckte jag, att komma hem i den råkalla skymningen med stelfrusna fingrar och tår, nedstämd av barnjungfrun Bessies gnat och tyngd av den förödmjukande vetskapen att jag var fysiskt underlägsen Eliza, John och Georgiana Reed.

De tre nämnda syskonen stod nu samlade kring sin mamma i salongen. Där hon halvlåg på en soffa framför den öppna spisen omgiven av sina älsklingar (som för tillfället varken grälade eller grät) verkade mrs Reed fullkomligt lycklig. Hon hade undanbett sig mitt sällskap. Det gjorde henne ont, sade hon, att nödgas hålla mig på avstånd, men så länge hon inte fått höra av Bessie och genom egna iakttagelser blivit i tillfälle att övertyga sig om att jag allvarligt lade mig vinn om att bli mer sällskaplig och lik andra barn, bli så att säga livligare, öppnare, naturligare, så kunde hon helt enkelt inte bevilja mig förmåner som bara var avsedda för nöjda och glada små barn.

– Vad säger Bessie att jag har gjort? frågade jag.

– Jane, jag kan inte med att man frågar och kritiserar. Dessutom är det direkt fult av barn att anmärka så där på vuxna.

7

Gå och sätt dig någonstans, och sitt tyst tills du har någonting trevligare att komma med.

Intill salongen låg ett mindre frukostrum. Dit in smög jag mig.

Där stod en bokhylla. Snart tog jag ned en bok, sedan jag först försäkrat mig om att det fanns gott om bilder i den. Så klättrade jag upp i fönstersmygen, drog upp fötterna och satte mig med benen i kors som en turk. Jag drog prydligt för den röda moarégardinen och var sedan i dubbel bemärkelse borta för världen.

De röda gardinvecken skymde sikten åt höger, medan de klara fönsterrutorna till vänster på en gång skyddade och gav utblick över det trista novemberlandskapet. Medan jag vände bladen i boken begrundade jag då och då vintereftermiddagen där ute.

Längst bort lägrade sig en vit mur av moln och dimma, och närmare huset utgjordes sceneriet av våta gräsmattor, buskage som pinades av vinden och ständiga regnbyar som drevs fram av långa, klagande vindstötar.

Den bok jag hade tagit ner från hyllan var Bewicks History of British Birds. Texten intresserade mig i stort sett inte, men vissa sidor kunde jag, så barn jag var, inte helt gå förbi. Det var de ställen som handlade om sjöfåglarnas tillhåll, om »de ensliga klippor och skär«, där de var de enda levande varelserna, och om den ända nedifrån Lindesnes, eller Näset, upp till Nordkap öomkransade norska kusten.

Där norra oceanen uti vida virvlar vilt sjuder kring det fjärrbelägna Thules dystert kala öar och Atlantens vågsvall med mäktigt dån in över Hebriderna sig störtar.

Inte heller kunde jag utan vidare gå förbi de rader som för min inre syn frammanade Lapplands, Sibiriens, Spetsbergens, Novaja Semljas, Islands och Grönlands kala, köldbundna kuster och »den arktiska zonens väldiga vidder – dessa gudsförgätna, öde regioner med sina väldiga anhopningar av is och snö, som under 8

århundradenas lopp bildat fasta isfält kring polen och tornat upp sig i jättehöga isberg, vilka mångdubbelt ökar en redan i och för sig fruktansvärd köld«. Om dessa dödsvita nejder bildade jag mig en egen uppfattning, dunkel som alla de halvsmälta föreställningar som driver omkring i ett barns hjärna, men förunderligt starkt känd och levande. Orden i den inledande texten anknöt osökt till de följande vinjetterna och gav mening åt den ensamma klippan i vågor och skum, åt den krossade båten som strandat på en öde kust, åt den kalla, likbleka månen som ur molnen blickade ned på ett fartyg som just höll på att sjunka.

Jag kan inte beskriva den stämning som vilade över den stilla, ensliga kyrkogården med dess ristade gravstenar, grinden, de båda träden, den låga horisonten som kransades av en förfallen mur och den nyss uppstigna nymånen som vittnade om att aftonen just var inne.

De båda orörliga fartygen på ett domnat hav var ett slags havsspöken, inbillade jag mig.

Djävulen som håller fast tjuvpacket som han har bakom sig, gick jag hastigt förbi. Den anblicken var fasansfull.

Detsamma gällde den behornade varelse som satt högt uppe på en klippa och beskådade en skara människor som i fjärran flockades kring en galge.

Varje bild hade något att berätta – något för mitt outvecklade förstånd och mina ofullgångna känslor ofta mystiskt men gränslöst intressant. Det var lika intressant som de historier Bessie brukade berätta om vinterkvällarna, då hon någon gång var på gott humör och vi fick lov att sitta runt omkring henne, medan hon strök mrs Reeds spetsvolanger och pipade kråset på hennes nattmössa. Hon närde våra hungriga sinnen med kärlek och äventyr, brottstycken ur gamla sagor och ballader. Eller, som jag senare i livet upptäckte, ur Pamela och Henry Earl of Moreland.

Med Bewick i knät var jag lycklig, åtminstone på mitt sätt.

Det enda jag var rädd för var att jag skulle bli avbruten, och det blev jag också alltför snart. Dörren till frukostrummet öppnades.

9

– Var är du, surpuppa? hörde jag John Reed ropa, men han tystnade strax då han såg att rummet var tomt.

– Var sjutton håller hon hus? fortsatte han. Lizzy! Georgy!

Jane är inte här. Säg åt mamma att hon har sprungit ut i regnet, den otäckan.

Det var för väl att jag drog för gardinen, tänkte jag och bad en stilla bön att han inte skulle upptäcka mitt gömställe. Och John Reed skulle inte av sig själv ha upptäckt det. Han hade varken tillräckligt vaken blick eller nog snabb uppfattningsförmåga för det. Men Eliza stack just in huvudet i dörren och sade genast: – Hon sitter säkert i fönstret, Jack.

Jag kom genast fram, ty jag darrade vid tanken att bli framdragen av bemälte Jack.

– Vad vill du? frågade jag lite tafatt och försagt.

– Vad vill master Reed, säger man. Jag vill att du skall komma hit.

Han satte sig i en länstol och gjorde en gest som betydde att jag skulle komma och ställa mig framför honom.

John Reed var fjorton år, fyra år äldre än jag, som var tio. Han var stor och tjock för sin ålder och hade grådaskig, osund hy, grova drag i ett stort ansikte, klumpiga lemmar och stora händer och fötter. Han slukade alltid maten, vilket gjorde att han fick dålig mage, grumliga ögon och pussiga kinder. Han borde vid det här laget ha varit i sin internatskola, men hans mor hade tagit hem honom på ett par månader »på grund av hans klena hälsa«.

Mr Miles, läraren, förklarade att han skulle må utmärkt, om han åt lite mindre kakor och snask, som han fick hemifrån i massor, men modershjärtat uppreste sig mot en så krass uppfattning och utgick i stället från att Johns glåmiga hy berodde på överansträngning och kanske i viss mån på hemlängtan.

John hyste inte mycken tillgivenhet för sin mor och sina systrar, och för mig kände han ren antipati. Han kujonerade och plågade mig – inte bara några gånger i veckan, inte ett par gånger om dagen utan jämt och ständigt. Jag fasade för honom i varje nerv, 10

allt kött på benen krympte då han kom i närheten. Det fanns ögonblick då jag blev alldeles utom mig av den skräck han ingav mig, ty det fanns ingenstans jag kunde gå för att söka skydd mot vare sig hans hotelser eller hans misshandel. Tjänarna ville inte gärna ta mitt parti av fruktan för att han skulle bli dem gramse, och mrs Reed var både blind och döv i det här fallet. Hon såg honom aldrig slå mig eller hörde honom vara elak mot mig, fast det kunde hända att han tillät sig bägge delarna mitt för ögonen på henne. Oftast skedde det dock bakom hennes rygg.

Lydig som alltid när John befallde något kom jag fram till stolen där han satt. Så där en tre minuter räckte han bara ut tungan åt mig så långt han kunde utan att skada tungroten. Jag visste att han rätt som det var skulle slå till, och medan jag stod och var rädd för slaget, tänkte jag på hur äcklig och ful han var, han som skulle utdela det. Jag undrar om han kunde se vad jag tänkte, ty plötsligt, utan ett ord, slog han till hårt och obarmhärtigt. Jag vacklade till, och då jag återfick balansen drog jag mig ett par steg bort från hans stol.

– Där har du för du svarade mamma så oförskämt nyss och för du smyger dig bakom gardiner och för du såg på mig på det där sättet nyss, din katta!

Van som jag var vid John Reeds okvädinsord tänkte jag aldrig på att svara. Det enda jag tänkte på var hur jag skulle kunna uthärda det slag som med all säkerhet skulle följa på skymforden.

– Vad gjorde du bakom gardinen? frågade han.

– Jag läste.

– Får jag se boken.

Jag gick fram till fönstret och hämtade den.

– Du får inte lov att ta ner böcker. Du lever på nåder här, säger mamma. Du har inga pengar. Du fick ingenting efter din far. Du skulle egentligen gå omkring och tigga och inte bo här tillsammans med bättre mans barn som vi och äta vid samma bord som vi och klä dig på mammas bekostnad. Jag skall minsann lära dig att gå och rota i mina bokhyllor. För det är mina. Hela huset är 11

mitt eller kommer att vara det om några år. Gå och ställ dig vid dörren, så att du inte kommer för nära spegeln och fönstren.

Jag lydde utan att först förstå vad meningen var. Men då jag såg att han lyfte boken och måttade för att slänga den på mig gav jag till ett skri och ryckte instinktivt åt sidan. Dock inte hastigt nog, ty boken träffade mig. Jag föll och slog huvudet mot dörren så att det gick hål. Såret blödde, smärtan var intensiv. Men skräcken hade nått sin kulmen och efterträddes nu av andra känslor.

– Elak och grym, det är vad du är! sade jag. Som en annan mördare och slavdrivare. Du är precis som de romerska kejsarna!

Jag hade läst Goldsmiths romerska historia och personligen bildat mig en åsikt om Nero, Caligula och de andra. Jag hade också i tysthet gjort jämförelser, som jag aldrig hade tänkt skulle uttalas högt på detta sätt.

– Vad? Vad säger du? ropade han. Sa du det åt mig? Hörde ni, Eliza och Georgiana? Det skall mamma få veta. Men först – Han sprang rakt på mig. Jag kände att han grep tag i håret och ena axeln på mig. Men han hade givit sig i kast med en motståndare full av förtvivlans mod. För mig var han i det ögonblicket en tyrann, en mördare. Jag kände ett par droppar blod sippra ned på halsen och var medveten om en stickande smärta. Dessa intryck jagade nu bort fruktan, och jag mötte upp i vilt raseri. Jag vet inte riktigt vad jag gjorde med händerna, men han ropade: »Katta, katta!« och illvrålade. Hjälpen var nära till hands. Eliza och Georgiana hade sprungit efter mrs Reed som gått upp på övervåningen. Hon infann sig nu på scenen, åtföljd av Bessie och kammarjungfrun Abbot. Vi blev skilda åt. Jag hörde någon som sade: – Bevare mig! Att ge sig på master John på detta sätt! Man har då aldrig sett maken till vildsint unge.

Så hördes mrs Reed: – Bär upp henne i röda rummet och stäng in henne där.

Fyra händer grep omedelbart tag i mig och släpade mig uppför trappan.

ii

J a g gjorde motstånd hela vägen upp, något som var alldeles nytt för mig och som i hög grad styrkte Bessie och miss Abbot i deras uppfattning om mig. Sanningen att säga var jag smått utom mig.

Jag visste med mig att stundens uppror redan hade föreskrivit mig åt nya, underliga straff, och som varje rebellisk slav var jag i min förtvivlan fast besluten att driva saken till det yttersta.

– Håll fast armarna på henne, miss Abbot – hon är som en vildkatt.

– Att hon inte skäms! utropade kammarjungfrun. Hur kan man ge sig till att slå en ung herre, sin välgörarinnas son! Sin egen husbonde!

– Husbonde! Hur kan han vara det? Är jag en tjänsteflicka?

– Nej, hon är sämre än en tjänsteflicka, för hon gör ingenting för sin försörjning. Sätt sig nu ner och tänk på hur stygg hon är.

De hade nu fått in mig i det rum mrs Reed talat om och slängt ner mig på någonting lågt. Min första tanke var att resa mig igen som en stålfjäder, men två par händer höll mig ögonblickligen tillbaka.

– Om hon inte sitter still måste vi binda henne, sade Bessie.

Miss Abbot, låna mig era strumpeband, hon skulle bara slita av mina.

Miss Abbot vände sig om för att linda av banden från sina bastanta ben. Dessa förberedelser och tanken på den skymf fastbindandet skulle innebära gjorde att jag sansade mig något.

– Tag inte av dem, skrek jag. Jag skall inte röra mig ur fläcken.

Jag underströk löftet genom att med bägge händerna hålla mig fast vid sittplatsen.

13

– Låt bli och gör det då, sade Bessie. Och då hon övertygat sig om att jag hade kapitulerat släppte hon taget. Sedan stod hon och miss Abbot med korslagda armar och såg på mig med mörka fundersamma blickar, som om de undrade hur det stod till med mitt förstånd.

– Hon har aldrig gjort så förr, sade Bessie till sist vänd till kammarsnärtan.

– Men det har alltid legat på lur, var svaret. Jag har sagt frun min mening om flickan, och hon höll med mig. Det är en lömsk, bakslug unge. Jag har aldrig sett ett barn i den åldern som kan förställa sig till den grad.

Bessie svarade inte men var inte sen att vända sig till mig: – Hon borde förstå, miss, att hon står i tacksamhetsskuld till mrs Reed, som föder och kläder henne. Om miss Jane blev bortkörd, så skulle hon hamna på fattighuset.

Jag satt där svarslös. Orden innehöll ingenting nytt för mig.

Från min spädaste barndom mindes jag antydningar av just detta slag. Tjatet om min beroendeställning ljöd ständigt i mina öron som en svag, mycket pinsam och förkrossande men endast halvt begriplig refräng. Miss Abbot stämde in i samma ton: – Hon skall inte tro att hon är lika god som fröknarna Reed och master Reed, därför att frun är snäll och låter henne uppfostras tillsammans med dem. De kommer att få en massa pengar, men hon kommer inte att ha några. Hon skall bara vara ödmjuk och försöka vara dem till lags.

– Det vi säger är för hennes eget bästa, tillade Bessie inte alls strävt. Hon bör försöka vara hjälpsam och snäll, så kanske hon kommer att finna ett hem här. Men om hon är häftig och ohyfsad så kommer frun att skicka i väg henne, det är säkert.

Och dessutom, sade miss Abbot, kommer Gud att straffa henne. Han kanske låter henne dö under ett sådant där raserianfall, och var kommer hon då att hamna? Kom Bessie, så går vi. Aldrig i livet skulle jag vilja ha miss Janes samvete. Läs nu sina böner, när hon blir ensam, för om hon inte ångrar sig, så kan det hända 14

att något sattyg kommer ner genom skorstenen och tar henne.

De gick och låste dörren efter sig.

Det röda rummet var ett gästrum, som mycket sällan användes, ja, man kunde gott säga aldrig utom vid de tillfällen då det råkade komma så många gäster till Gateshead Hall att man måste utnyttja alla de möjligheter som stod till buds. Och ändå var det ett av de största och praktfullaste rummen i huset. En säng med massiva mahognypelare i alla fyra hörnen och sängomhängen i djupröd damast reste sig som ett tabernakel i rummets mitt. De båda fönstren med sina ständigt neddragna rullgardiner doldes till hälften av de likaledes röda gardinernas veck och draperingar.

Mattan var röd. Ett bord som stod vid sängens fotända hade röd duk. Väggarna var hållna i en mild, ljusgul färg med ett stänk av rosa. Klädskåpet, toalettbordet och stolarna var i gammal mörkpolerad mahogny. Mot denna mörka färgbotten lyste sängens snövita bomullsöverkast, som var brett över travarna av madrasser och kuddar. Knappast mindre framträdande var en väldig, ävenledes vit fåtölj med plymå som stod intill huvudgärden med en pall framför. För mig tedde den sig som en spöklik tron.

Rummet var iskallt, eftersom det sällan eldades där, det var tyst eftersom det låg långt bort från barnkammare och kök, och det ingav en högtidlig stämning, eftersom alla visste att det mestadels stod tomt. Endast husan kom dit om lördagarna för att torka bort veckans stilla damm från möbler och speglar, och mrs Reed själv besökte det med långa mellanrum för att gå över innehållet i en viss lönnlåda i klädskåpet, där hon förvarade åtskilliga dokument, sitt juvelskrin och en miniatyr av sin avlidne make. Och i dessa sista ord ligger det röda rummets hemlighet – förhäxningen som trots ståten dömde det att stå öde.

Mr Reed hade varit död i nio år. Det var i detta rum han dragit sin sista suck. Här stod han lik. Från detta rum bars kistan ut av begravningsentreprenörens karlar. Och sedan den dagen hade något av gravens helgd vilat över rummet och skyddat det från större intrång.

15

Den sittplats som Bessie och den vassa miss Abbot hade nitat fast mig vid var en låg ottoman invid marmorspisen. Sängen reste sig framför mig. Till höger stod det höga mörka klädskåpet, där matta, brutna spegelbilder växlade med blank polityr, till vänster hade jag de försatta fönstren, och mellan dem hängde en stor spegel som fördubblade rummets och den stora sängens öde majestät. Jag var inte alldeles säker på att flickorna låst dörren, och så snart jag vågade röra på mig steg jag upp och gick bort och såg efter. Jo, tyvärr! Ingen fängelsecell kunde ha varit säkrare tillbommad. Då jag gick tillbaka måste jag passera spegeln, och min fascinerade blick sökte sig ofrivilligt in i dess djup. Allt såg kallare och mörkare ut i bildgrottan än det gjorde i verkligheten, och den lilla underliga varelse som stod där med kritvitt ansikte och vita armar, som bröt av mot allt det mörka, och med skräckslaget lysande blick, som irrade omkring i stillheten, kunde mycket väl tagas för en ande. Jag tyckte den såg ut som ett av de små andeväsen, till hälften älva och till hälften troll, som Bessie brukade berätta om på kvällarna och som hon sade dök fram ur ensliga ormbunkssnår på hedarna och visade sig för sena nattvandrare.

Jag gick tillbaka till min plats.

Spökrädslan hade redan börjat infinna sig, men den timme då den helt tog överhand hade ännu inte slagit. Mitt blod var ännu varmt, den rebelliska slavens förtvivlan höll mig ännu uppe med styrkan av sin bitterhet. Jag måste hejda en strid ström av tankar bakåt i tiden innan jag bröts ned av det kusliga nuet.

Alla John Reeds övergrepp, hans systrars högdragna likgiltighet, hans mors ovilja och tjänstefolkets partiskhet steg upp i mitt uppbragta sinne som den mörka bottensatsen i en grumlig källa.

Varför skulle jag alltid lida, alltid kuschas, alltid klandras och vara evigt fördömd? Varför kunde jag aldrig vara till lags? Varför tjänade det ingenting till att försöka vinna andras bevågenhet?

Den styvsinta och själviska Eliza visade man alltid aktning. Den bortskämda Georgiana med sin lynnighet och spotska fränhet, sin kitslighet och oförskämdhet, henne hade alla fördrag med.

16

Hennes skönhet, hennes skära kinder och gyllene lockar tjusade visst alla som såg henne och urskuldade alla hennes fel och brister.

John fick fara fram som han ville och blev aldrig straffad, fast han vred nacken av duvorna, dödade de små påfågelsungarna, tussade hundarna på fåren, åt upp vindruvorna i drivhuset och bröt av knopparna på de vackraste växterna i orangeriet. Han kallade sin mamma »gumman«, hånade henne ibland för hennes mörka hy, som liknade hans, ignorerade utan vidare hennes önskningar och rev inte så sällan sönder och förstörde hennes sidenklänning.

Och ändå var han hennes »egen älskling«. Jag vågade inte göra odygd. Jag strävade att göra bara vad jag skulle, och ändå fick jag från morgon till kväll höra att jag var elak och tröttsam, trumpen och bakslug.

Mitt huvud värkte ännu och blödde av slaget jag fått och fallet mot dörren. Ingen hade bannat John för att han slog mig så där för ingenting. Och då jag vände mig mot honom för att förhindra vidare meningslöst våld, så överöste man mig med smälek.

Orättvist! Det är orättvist! sade mitt förnuft som av våndan sporrades till brådmogen om också endast momentan kraftutveckling, och min likaledes eggade beslutsamhet manade fram hemska utvägar att undkomma det olidliga förtrycket – som att rymma, eller om det inte gick för sig, att hungerstrejka och gå döden till mötes.

I vilket inre uppror befann jag mig inte denna dystra eftermiddag! Hjärnan sjöd, och hjärtat uppreste sig! Och dock, i vilket mörker, i vilken djup okunnighet utkämpades ej denna inre strid!

Jag kunde inte besvara den fråga som hela tiden brann inom mig: Varför skulle jag lida så? Nu då jag ser allt i de många förflutna årens perspektiv – jag säger inte hur många – står allt så klart för mig.

Jag var ett skärande missljud på Gateshead Hall. Jag var inte lik någon där. Jag hade ingenting gemensamt med vare sig mrs Reed, hennes barn eller hennes utkorade vasaller. Om de inte tyckte om mig, så tyckte jag sannerligen lika lite om dem. De var inte skyl17

diga att se med välvilja på en flickunge som inte sympatiserade med någon i kretsen, en avvikande varelse som var deras motsats i allt, i temperament, i begåvning, i smak och böjelser, en onyttig flickstackare som inte kunde tjäna deras intressen eller bidraga till deras nöje och som därtill var misshaglig såtillvida att hon harmades över deras behandling och hyste förakt för deras omdöme. Jag vet att om jag hade varit ett sangviniskt, strålande sorglöst, fordrande, vackert och bråkigt barn, så skulle mrs Reed, även om jag varit fattig och föräldralös, ha haft fördrag med mig, hennes barn skulle ha varit kamratligare och hjärtligare, och tjänarna skulle ha varit mindre benägna att göra mig till barnkammarens syndabock.

Dagsljuset började överge det röda rummet. Klockan var över fyra, och den mulna eftermiddagen gled över i dyster skymning.

Jag hörde alltjämt regnet piska mot trappfönstret och vinden tjuta i träden bakom huset. Efterhand blev jag kall som is, och då började modet sjunka. Min ordinarie sinnesstämning – en blandning av förnedringskänslor, bristande självförtroende och hopplöst missmod – lade sin fukt över den tynande vredens sista glöd. Alla påstod att jag var elak, och kanske var jag det. Hade jag inte alldeles nyss hittat på att jag skulle svälta så att jag dog? Det var absolut brottsligt. Och var jag beredd att dö? Var gravvalven under koret i Gatesheads kyrka ett inbjudande slutmål? Jag hade hört att mr Reed låg begravd i ett av de valven, och sedan tanken på honom väl fått insteg, dröjde jag vid den med stigande skräck.

Jag kunde inte minnas honom, men jag visste att han var min riktiga morbror, att han tagit mig hem till sig då jag var liten och hade blivit föräldralös och att han på sitt yttersta hade avfordrat mrs Reed ett löfte att hon skulle uppfostra och sörja för mig som om jag hade varit hennes eget barn. Mrs Reed ansåg troligen att hon hade hållit sitt löfte, och det skulle man kunna säga att hon hade – på sitt sätt. Men hur skulle hon uppriktigt kunna tycka om en inkräktare som inte var av hennes kött och blod och som efter mannens död inte hade någon anknytning till henne och hennes familj. Det måste vara ytterst ledsamt att stå där bunden 18

av ett avtvunget löfte att vara i föräldrars ställe för ett obefryndat barn, som hon inte kunde älska, och att ständigt se sig påtrugad en osympatisk främling i familjekretsen.

En egendomlig tanke rann upp i min hjärna. Jag tvivlade inte på och hade aldrig tvivlat på att mr Reed, om han levat, skulle ha behandlat mig väl, och när jag nu satt och såg på den vita sängen och de mörknande väggarna och då och då kastade en fascinerad blick bort mot den dunkelt glimmande spegeln, började jag tänka på vad jag hört om de döda, hur de plågades i graven när deras sista vilja kränktes, och kom tillbaka till jorden för att straffa löftesbrytarna och hämnas dem som lidit oförrätt. Det kom för mig att mr Reeds ande, plågad av de oförrätter som begåtts mot hans systerdotter, kanske lämnade sin boning – vare sig denna nu var i kyrkans gravkor eller i de hädangångnas okända värld – för att uppenbara sig för mig i detta rum. Jag torkade tårarna och kvävde snyftningarna av fruktan att tecken på häftig sorg skulle mana en övernaturlig röst att trösta mig eller ur dunklet framkalla ett ljusomstrålat ansikte som i sällsam medkänsla sänkte sig över mig. Denna tanke, som teoretiskt sett var trösterik, föreföll mig fasansfull som verklighet betraktad. Med all makt försökte jag kämpa tillbaka den – jag försökte vara ståndaktig. Jag skakade håret ur ögonen, lyfte huvudet och försökte dristigt se mig omkring i det mörka rummet. I det ögonblicket glimmade det till ett sken på väggen. Var det en månstråle som trängde in genom något hål i gardinen? Nej, månskenet var stilla, och detta sken rörde sig. Medan jag stirrade på det, gled det upp i taket och dallrade över mitt huvud. Jag kan nu mycket väl tänka mig att ljusstrimman kom från en lykta, som någon bar tvärs över gårdsplanen, men just då, när mitt sinne var fyllt av skräck och mina nerver upprivna av våldsamma känslor, trodde jag att den spelande strålen förebådade en syn från andevärlden. Hjärtat bultade, det hettade i huvudet, och det sjöng i öronen, något som jag tyckte lät som suset av vingar. Någonting var alldeles inpå mig.

Jag kände mig klämd, kvävd. Min motståndskraft bröt samman.

19

Jag rusade till dörren och skakade den i förtvivlan. Någon kom springande i korridoren, nyckeln vreds om och Bessie och Abbot steg in.

– Miss Eyre, är hon sjuk? frågade Bessie.

– Vilket förfärligt oväsen! Det var så det gick genom märg och ben, utropade Abbot.

– Låt mig komma ut! Låt mig få komma tillbaka till barnkammaren! skrek jag.

– Varför det? Har hon gjort sig illa? Har hon sett något? frågade Bessie igen.

– Jag såg ett sken, och jag trodde att ett spöke skulle komma.

Jag hade nu fått tag i Bessies hand, och hon drog inte undan den.

– Hon skrek med flit, förklarade Abbot med avsky i rösten.

Och vilket skrik! Om hon haft ont skulle man ha kunnat ha överseende, men hon ville bara att alla skulle komma. Jag känner hennes knep, jag.

– Vad skall det här betyda? frågade en annan röst myndigt.

Mrs Reed kom svepande fram genom korridoren med flaxande mössband och ilsket rasslande kjolar. Abbot och Bessie, sade jag inte att Jane Eyre skulle stanna i röda rummet tills jag själv gick och öppnade.

– Miss Jane skrek så högt, frun, försvarade sig Bessie.

– Släpp henne, var det enda mrs Reed svarade. Släpp Bessies hand, flicka. På det sättet går det inte att komma ut, det kan du lita på. Jag avskyr konster, särskilt hos barn. Det är min plikt att visa dig att det inte hjälper med konster. Nu får du stanna därinne en timme till, och bara om du är absolut lydig och tyst får du komma ut sedan.

– Å, moster, ha förbarmande! Förlåt mig! Jag kan inte uthärda det – straffa mig på något annat sätt. Jag dör om…

– Håll tyst! Det här bråket är avskyvärt.

Detta var säkerligen hennes uppriktiga mening. Jag var i hennes ögon en liten fullfjädrad skådespelerska. Hon betraktade mig verkligen som en lågsint och farlig dubbelnatur, full av onda lidelser.

20

När Bessie och Abbot hade försvunnit, slängde mrs Reed, som nu var trött på min vilda ångest och mina snyftningar, utan vidare in mig i rummet igen och låste om mig. Jag hörde henne segla bort. Strax efter det hon gått fick jag förmodligen något slags anfall. Medvetslöshetens mörker sänkte sig över scenen.

iii Det nästa jag erinrar mig är att jag vaknade upp med samma obehagskänslor som efter en fasansfull mardröm och såg ett hemskt, rött sken bakom ett tjockt, svart galler. Jag hörde också röster, som lät ihåliga, som om de dämpades av vindilar eller vattenbrus. Oro, ovisshet och en allt överskuggande skräck förlamade mig både kroppsligen och andligen. Det dröjde emellertid inte länge förrän jag blev medveten om att någon tog i mig, lyfte på mig och hjälpte mig upp i sittande ställning, mycket varsammare än jag någonsin förut blivit lyft eller hjälpt. Jag vilade huvudet mot en kudde eller en arm och kände det lättare.

Efter fem minuter hade förvirringen lagt sig. Jag hade nu fullt klart för mig att jag låg i min säng och att det röda skenet var en kolbrasa. Det var kväll, ett ljus brann på bordet. Bessie stod vid fotändan av sängen med ett tvättfat i handen, och en herre satt vid huvudgärden och lutade sig över mig.

Jag kände en outsäglig lättnad, en lugnande förvissning om trygghet och beskydd i samma ögonblick som jag upptäckte att det var en utomstående i rummet, en person som inte hörde hemma på Gateshead, som inte var släkt med mrs Reed. Jag vände mig från Bessie (fast hennes närvaro var mig mindre förhatlig än till exempel Abbots skulle ha varit) och tog mig en ordentlig titt på den främmande herrn. Jag visste vem det var. Det var mr Lloyd, en apotekare som mrs Reed tillkallade då någon av tjänarna var sjuk. Gällde det henne själv eller barnen skickade hon efter en läkare.

– Nå, vem är jag? frågade herrn.

Jag sade hans namn och räckte honom samtidigt handen. Han tog den, smålog och sade: 22

– Vi ska nog bli bra så småningom.

Därpå lade han ner mig och sade till Bessie att laga att jag absolut inte blev störd under natten. Sedan han givit ännu några instruktioner och förklarat att han skulle komma tillbaka nästa dag, gick han – till min stora sorg. Jag hade känt mig så skyddad och ombonad medan han satt i stolen vid huvudgärden, och då dörren stängdes efter honom mörknade hela rummet, och mitt mod sjönk. En outsäglig beklämning tyngde mitt hjärta.

– Känns det som om hon skulle kunna sova, miss? frågade Bessie ganska milt.

Jag vågade knappt svara av fruktan att hon då skulle ändra sig och säga något hårt och ovänligt.

– Jag skall försöka.

– Vill hon ha något att dricka eller kanske hon kan äta något?

– Nej tack, Bessie.

– Då tror jag att jag går och lägger mig, för klockan är över tolv. Men hon kan ropa på mig om det är något hon vill i natt.

Vilken sagolik hövlighet! Jag fick mod att komma med en fråga.

– Bessie, vad är det med mig? Är jag sjuk?

– Hon blev sjuk i röda rummet av att hon grät för mycket, tror jag. Hon blir säkert snart bättre.

Bessie gick in i husans rum som låg strax intill. Jag hörde henne säga: – Sara, kom du också och ligg inne i barnkammaren. Jag vågar inte för mitt liv vara ensam med flickstackaren i natt. Hon kanske dör. Det var så konstigt att hon fick det där anfallet. Jag undrar om hon såg något. Frun var alldeles för hård.

Sara kom med henne in. Båda flickorna kröp i säng men låg och viskade med varandra en halvtimme innan de somnade. Jag hörde lösryckta bitar av samtalet av vilka jag bara alltför tydligt kunde sluta mig till vad det rörde sig om.

– Någonting strök förbi henne, någonting vitt, som försvann – en stor svart hund bakom honom – tre hårda knackningar på 23

sängkammardörren – ett sken på kyrkogården alldeles över hans grav, och så vidare. Och så vidare.

Till sist somnade de. Brasan och ljuset slocknade. För min del tillbringade jag den långa nattens timmar klarvaken med ögon, öron och alla sinnen på spänn av skräck – en skräck sådan som endast ett barn kan känna. Ingen svår eller långvarig kroppslig sjukdom följde på episoden i röda rummet. Men den gav mina nerver en chock vars återverkningar jag kan känna ännu i denna dag. Ja, mrs Reed, det är er jag har att tacka för många svåra stunder av själsligt lidande. Men jag borde förlåta er, ty ni visste inte vad ni gjorde. Då ni sargade mig in i hjärteroten, trodde ni att ni bara försökte utrota mina dåliga anlag.

Nästa dag vid tolvtiden var jag uppe och klädd och satt med en schal omkring mig framför barnkammarspisen. Jag kände mig fysiskt svag och nedbruten. Men min värsta plåga var en outsäglig inre beklämning, en beklämning som kom mig att fälla tysta tårar.

Knappt hade jag torkat en salt droppe från kinden förrän det föll en ny. Och ändå tyckte jag att jag borde ha varit lycklig, ty ingen av barnen Reed var i närheten – de var alla ute och åkte med sin mamma. Abbot var också borta, hon satt och sydde i ett annat rum, och Bessie, som gick omkring i rummet och plockade undan leksaker och städade byrålådor, sade då och då ett vänligt ord till mig, något som jag minsann inte var bortskämd med.

Detta sakernas tillstånd borde för mig ha varit som ett fridens paradis, van som jag var vid ständiga förebråelser och otacksamt slit. Men mina nerver var nu till den grad upprivna att inget lugn kunde vagga dem till ro och ingen fröjd stimulera dem.

Bessie hade varit nere i köket och kom tillbaka med en fruktpastej som låg på en assiett vars praktfulla paradisfågel omgiven av konvolvler och rosenknoppar i lysande färger alltid hade väckt min förtjusning och beundran. Jag hade ofta bett att få hålla den i handen för att kunna se den på närmare håll men hade hittills alltid förklarats ovärdig en sådan ynnest. Denna exklusiva assiett placerades nu i mitt knä, och jag anmodades på det vänligaste 24

att smaka på det läckra runda bakverket som låg på den. Fåfänga ynnestbevis! Som de flesta andra ivrigt åtrådda och länge förvägrade fröjder kom det för sent. Jag kunde inte äta pastejen, och fågelns fjädrar och blommornas lysande färger tedde sig underligt urblekta. Jag satte ifrån mig både assiett och pastej. Bessie frågade om jag ville ha en bok. Ordet bok väckte verkligen en glimt av intresse hos mig, och jag bad henne hämta Gullivers resor i biblioteket. Det var en bok som jag med förtjusning hade läst om och om igen. Jag betraktade den som en skildring av verkliga händelser, och den grep mig djupare än sagorna. Ty älvorna, dem hade jag förgäves sökt bland fingerborgsblommans blad och klockor, under svampar och murgröna som täckte de gamla murarnas skrymslen, och kommit till den sorgliga slutsatsen att de alla dragit bort från England och begivit sig till något vilt och okänt land, där skogarna var tätare och befolkningen glesare. Lilliput och Brobdingnag ansåg jag däremot vara verkliga jordiska länder, och jag tvivlade inte på att jag en dag skulle kunna göra den långa resan dit och med egna ögon skåda de små fälten, husen och träden, de diminutiva människorna, de små korna, fåren och fåglarna i det ena landet och de skogliknande åkrarna, de väldiga hundarna, de vidunderliga kattorna och de jättelika männen och kvinnorna i det andra riket. Men när nu denna mycket älskade bok lades i min hand – då jag vände bladen och i dess underbara tavlor sökte den förtrollning som hittills aldrig uteblivit – var allt kusligt och skräckinjagande. Jättarna var ohyggliga spöken, pygméerna illvilliga och farliga troll, och Gulliver själv en ensam och övergiven vandrare i de hemskaste och farligaste trakter. Jag slog igen boken, som jag inte längre vågade bläddra i, och lade den på bordet bredvid den orörda pastejen.

Bessie hade nu slutat damma och städa i rummet, och efter att ha tvättat händerna öppnade hon en viss liten låda full av underbara lappar av siden och sammet och började göra en ny mössa åt Georgianas docka. Under tiden sjöng hon. Sången började med följande ord: 25

Under vår vandrings dagar för länge, länge sen.

Jag hade ofta hört den sången förr och alltid lyssnat med förtjusning, ty Bessie sjöng vackert – åtminstone tyckte jag det. Men fast hon sjöng lika bra som vanligt, lät hennes röst outsägligt sorgsen i mina öron. Då och då, när hon var särskilt upptagen av sitt arbete, sjöng hon refrängen halvhögt och dröjande. »För länge, länge sen« klang dovt och klagande som en begravningspsalm. Hon tog upp en annan visa, denna gång en verkligt sorglig.

Sårad är foten, snart dignar jag neder.

Vägen bland bergen är enslig och lång.

Skymningens dunkel kring nejden sig breder, Och ingen jag har som leder min gång!

Mänskorna äro så kalla och hårda, De sände mig ut på hedens ensliga stig.

Dock uti skyn bo små änglar som vårda Värnlösa barnet. På min vandring de följa mig.

Hör hur nattvinden susar i fjärran!

Himlen så molnfri är stjärnig och klar – Ja, jag vill glädjas och hoppas, ty Herran Tröstar den varken har mor eller far!

Skulle jag dårad av irrsken förvilla Mig ned ibland kärren, jag viskar Guds namn, Viss att till slut dock den fattiga lilla Trygg sjunker ned i hans skyddande famn.

Det bor en tanke inom mig som gjuter Mod uti själen och livar mig än.

26

Den att om jorden den arma förskjuter, Har hon i himlen ett hem och en vän!

– Gråt inte, miss Jane, sade Bessie när hon hade slutat sjunga.

Hon kunde lika gärna ha sagt till elden: Brinn inte! Men hur skulle hon ha kunnat ana vilket sjukligt svårmod som marterade mig. Längre fram på förmiddagen kom mr Lloyd tillbaka.

– Nej men redan uppe! sade han då han kom in i barnkammaren. Nå, Bessie, hur mår hon?

Bessie svarade att jag mådde riktigt bra.

– Då borde hon se gladare ut. Hör nu, miss Jane! Du heter Jane, inte sant?

– Ja, sir, Jane Eyre.

– Nå, Jane Eyre, du har gråtit. Kan du tala om för mig varför du har gråtit. Har du ont någonstans?

– Nej, sir.

– Å, jag skulle tro hon gråter för att hon inte fick följa med frun ut och åka, inföll Bessie.

– Inte! Hon är för gammal för att tjura för sådana saker.

Det tyckte jag själv också. Och då jag kände mig sårad av den falska beskyllningen, svarade jag snabbt: – Jag har aldrig gråtit för något sådant. Jag gråter därför att jag är olycklig.

– Å, fy skäms! sade Bessie.

Den gode apotekaren såg en smula förbryllad ut. Jag stod framför honom och han fixerade mig skarpt. Hans ögon var små, grå till färgen och inte särskilt klara – jag tror att jag nu skulle ha tyckt att de var klipska. Han hade hårda anletsdrag men såg ändå godmodig ut. När han hade tagit en grundlig titt på mig, sade han: – Hur kom det sig att du blev sjuk i går?

– Hon föll omkull, sade Bessie.

– Föll! Det låter ju som det vore fråga om ett litet barn som inte kan gå. Kan hon inte gå ordentligt vid sin ålder? Hon måste vara åtta eller nio år gammal.

27

L채s 채ven: