Eva F Dahlgren
Det vita kolet
Tidigare utgivning Farfar var rasbiolog 2002 Det här är inte jag 2005 Fallet Sigrid Gillner 2008
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Eva F Dahlgren 2011 Omslagsbild © Poster advertising ”Rayon d’Or” Lighting, Paris (colour litho), French School, (19th century)/Private Collection/ Barbara Singer/The Bridgeman Art Library Omslagsdesign Elsa Wohlfahrt Larsson Tryckt 2011 hos GGP Media GmbH i Tyskland isbn 978-91-37-13420-8
Till Bjรถrn
I det jag drar för alkovens gardiner hör jag hur fienden ovanför mitt huvud stiger ur sängen och släpper ned ett tungt föremål i en kappsäck, vars lock han låser med nyckel. Följaktligen är det någonting han döljer; kanhända elektricitetsmaskinen! Ur Inferno av August Strindberg
Paris juli 1896 Tåget glider in på Gare Montparnasse och stannar med en knyck. Det gick ju utmärkt. Maximilian Lamotte hoppar ner på perrongen och ler för sig själv. Han hade rätt, en sådan olycka händer bara en gång. Hans hustru Marie hade protesterat, börjat gråta: ”Du menar inte att du ska åka till Montparnasse? Är du alldeles från vettet?” Nej, han är inte från vettet och han går fram för att inspektera den sextio centimeter tjocka väggen. Såren är läkta och rälsen är ny. Nu finns bara fotografierna kvar. Pressbilderna som valsade runt och som fick Marie att väcka honom genom att drämma tidningen i hans huvud. ”Där ser du. Det går för fort!” skrek hon. ”Aj”, sa Max, men blev klarvaken när han såg bilden. Ett tåg hade störtat från stationens övervåning och loket stod med nosen i trottoaren vid place de Rennes. Han hämtade sina glasögon. Det var expresståget Granville–Paris som sprängt iväg trettio meter för långt, forcerat väggen och med ett vrål kastat sig ut i luften. Fallit tio meter ner och dödat en kvinna på marken. Föraren hade försökt köra in en försening. Men det var fel på bromsarna också. Och det är
9
nästan nio månader sedan. Det är historia. Max vänder sig om efter en vacker kvinna och går visslande ut i Pariskvällen.
10
Paris. Sju år sedan sist och han har längtat efter berusningen. Euforin som höll honom vaken dygnen runt. Han stannar till på trottoaren. Minns sommaren 1889, då han och Tuxus, dansken han blev bekant med i tågkupén, skyndade ut från stationen, skålade i medhavd champagne och hurrade: ”Leve Paris! Leve världsutställningen!” De fick ett hotellrum på boulevard Saint-Michel nummer 3, skrev in sig och rusade ut. Mot de lysande fontänerna, det glödande Eiffeltornet. Han minns sensationen med glödlampan som kunde hålla utställningsfältet öppet under kvällstid. Hela Marsfältet förvandlat till ett illuminationsfyrverkeri. Elektriciteten – den var framtiden. Han hade ett år kvar till examen i elektroteknik och han hade valt rätt bana. En katt jamar, tvingar Max tillbaka till nuet. Några droskor passerar, hovar smäller mot gatstenen. Inga människomassor väller fram på gatorna, det luktar senap och gasljusen ger ett dunkelt sken. Han känner sig trött. Svetten rinner längs ryggen, han måste ta av kavajen. Det är nästan lika varmt som i tågkupén. Han kommer att tänka på sin mamma. Hon som blivit så ilsken på sista
11
tiden och fräst åt honom: ”Om du hade upplevt samma värmeattacker som jag, hade du också varit arg.” Han är inte arg. Han är hungrig och trött efter den långa resan från Bretagne och han måste hitta ett hotell. Tyskland, Schweiz och så Frankrike – i flera veckor har han rest runt och studerat moderna elektricitetsverk. Pianomusik lockar in honom på en restaurang. Han sätter sig intill en palm och köket ska precis stänga, men en köttbit ska nog gå att få fram, säger kyparen. Max tar ett glas vin. Och ett till. Och så en whiskytoddy efter maten, trots hettan. Han fortsätter leta efter ett hotell men har svårt att tänka i värmen, att orientera sig. Han som brukar vara så metodisk. Den där toddyn var onödig. Jo, nu stämmer hans memorerade karta, han närmar sig Luxembourgträdgården. En lunga. Han tvekar mellan rue d’Assas och rue Guynemer. Det blir Assas. Vid nummer 60 gör han halt, Hôtel Orfila står det på skylten. Orfila, den kände kemisten, pionjär inom toxikologin. Max drar i nattklockan. Är det stängt? Han drar några gånger till och ska just gå därifrån när en mager, blek man till sist öppnar. Jo, det finns rum, mumlar han och släpper in Max. Mannen verkar irriterad, har han slitit upp honom ur sängen? – Ursäkta, men det är väl ett hotell det här? Max skriver in sig och mannen piggnar till: – Är ni från Sverige? Förr hade vi aldrig en svensk här, och nu har vi två. Max är inte intresserad av landsmän. I morgon tar han gärna ett glas, men nu vill han sova.
12
– Fyrtio franc i månaden, säger mannen och presenterar sig: – Ginguet. Innehavare. Det är ett gammalt hus med ringlande trätrappor och lågt i tak. Som en mörk labyrint. Det luktar damm och gammal cigarr. Monsieur Ginguet slinker iväg. Max snubblar på mattan, men hinner ifatt, följer honom uppför en av de inre trapporna, vidare till andra våningen och så genom en smal, krokig korridor. Religiösa tryck på väggarna. Ett rytmiskt gnisslande hörs från ett av rummen. Stönanden, och så fnitter. – Ja, nu är man i Paris, säger Max. – De är snart klara, säger monsieur Ginguet. Inne i det lilla rummet vakar ett helgon över sängen. Max låter henne hänga, det är rent och snyggt och nu måste han skriva hem till Marie. Hon har fått vänta flera dagar på brev. Han vet hur orolig hon är, att hon vankar fram och tillbaka i våningen, kanske knackar på hos grannfrun och frågar: ”Varför skriver han inte? Varför skriver han inte?” Han längtar efter Maries kropp, hennes dofter, hennes nacke. Ja, nu ska han skriva. Men först måste han prova fjädringen. Han sträcker ut sig på den smala järnsängen och den tunna madrassen tar genast emot honom, sänker honom djupt ner i dvala. Han somnar med kläderna på.
13
Det knackar på dörren och Max vaknar till. Monsieur Ginguet står utanför, meddelar att bagaget har anlänt. – Er landsman. Monsieur Strindberg, viskar han och nickar bort i korridoren. Max blir nyfiken, han har bara sett Strindberg på bild. Han känner till att författaren bor i Paris och Marie, som följer med i den litterära debatten, har berättat om hans framgång härnere med skådespelet Fadren. Vad gör han uppe så här dags? Han tycks bara stå där. Lyssnar han eller väntar han på någon – eller spionerar han? Max tar på sig skorna och går fram för att hälsa. Strindberg ryggar tillbaka, men Max sträcker fram handen. Strindberg stirrar på honom, fixerar honom. Misstänksamt, som om han ville utröna: vän eller fiende? Max drar tillbaka handen och tittar på sina skor. Så höjer han blicken och säger: – Jag kan hälsa från Sverige. – Hur så? – Ja. Nej, det var väl allt, säger Max och rodnar lätt. Strindberg vänder sig om för att gå. – Jo, jag ville bara säga att jag beundrade er i ungdo-
14
men. Giftasåtalet. Att ni vågade trotsa kyrkan. Jag var bara nitton år och ni skrev att det var bedrägeri det där med vinet och brödet som Jesu kropp, att vinet var Högstedts Piccadon à sextiofem öre kannan och brödet var Lettströms majsoblater. – Ni har gott minne. Men nu är det slut på författandet. Jag är kemist, säger Strindberg och går tillbaka in i sitt rum. Han stänger dörren. Kemist? Max får bråttom, nu måste han verkligen skriva till Marie. Berätta att han hamnat på samma hotell som Strindberg, i rummet intill dessutom, och att författaren ägnar sig åt kemi. Det knackar på dörren igen och Max öppnar. – Ni kanske är intresserad av kemi? säger Strindberg och sticker in huvudet. – Ja, särskilt elektrokemi, säger Max och börjar berätta om sin studieresa. Om staden Mende i södra kanten av Centralmassivet, som haft elektriskt ljus i åtta år och så vidare till Toulouse och sedan Bretagne, vattenkraftverket i Ponts-Neufs. – Elektriciteten – den är framtiden, säger Max. – Vi får väl se, säger Strindberg med ett gåtfullt leende. Han upptäcker Max vigselring: – Ni är gift? – Ja, jag har hustru och barn hemma i Stockholm. En liten flicka på ett år. Jag är en lycklig man, säger Max. – Hm, muttrar Strindberg.
15
Även nästa dag är kvävande het. Men en tung blygrå front närmar sig och Max hoppas på oväder. Regn och åska. Hans huvudvärk brukar lätta efter en urladdning. Han stannar till och får sina skor putsade på trottoaren. En automobil tutar och passerar. – Peugeot, förmodar jag, säger Max. Skoputsaren svarar inte. Han rycker på axlarna och fortsätter att polera. Max hastar vidare till dagens möte. Han har stämt träff på place de la République med sin vän Nils Gustafsson, som arbetar för ingenjör Nobel härnere. De dunkar varandra i ryggen och hälsar. Så börjar de skratta, pekar på varandras vaxade mustascher. Nog är de högre än sist. – Ja, nu bär det uppåt, säger Gustafsson. Ytterligare två automobiler passerar. Och härifrån går den nya elektriska spårvagnen. – Här har det hänt saker, säger Max. – Kom, låt oss ta en provtur, säger Gustafsson. Linjen ut mot Romainville är en succé, berättar Gustafsson, trots alla tekniska problem. Ibland ger inte dub-
16
barna i gatan ström. Eller ännu värre – sänks inte ner igen när spårvagnen passerat, utan sticker fortfarande upp och är strömförande. – Men luftledningar är fult, anser myndigheterna i Paris. De stör gatubilden. Det har sannerligen hänt en del, konstaterar Max, när han fått en resumé av Gustafsson. Efter den stora branden på Opéra Comique är det förbjudet med gasljus på teatrarna. De stora boulevarderna har elektriska bågljuslampor, liksom många affärer. Det grävs för ledningar i marken och det är växelström på vänstra stranden och likström på högra. Nej, gasen har inte en chans. Max föreslår en grogg. När han berättar att han bor på Orfila, granne med Strindberg, ler Gustafsson brett. Han umgås med flera personer i svenskkolonin här i Paris och känner till både det ena och det andra om författaren. – Nu ska du få höra, säger han. Och Max får höra om Strindbergs försök att göra guld, han håller på med sina experiment inne på hotellrummet på Orfila. Författarens devis lär vara: Strunta i alla läroböcker och följ intuitionen. Men det har inte gått något vidare, han har vårdats på Saint Louis-sjukhuset i flera veckor för sina blödande händer. Det är svavlet, sägs det. Och han dricker för mycket. Han ses ofta med ett glas absint på Closerie des Lilas. Lite för sig själv. Absinten får honom att hallucinera. – Han lär tala om en kyrktupp, som flaxar med vingarna när han tittar på den. Tuppen manar honom att fly, säger Gustafsson och sätter ett pekfinger mot tinningen och skakar på huvudet.
17
Max lyssnar roat och hoppas på ett nytt sammanträffande med Strindberg. Särskilt efter att Gustafsson berättat om författarens teorier om erotisk kemi – kopulation mellan de kemiska ämnena. Men när Max återkommer till hotellet och ska fråga monsieur Ginguet om han sett till författaren i dag, säger hotellägaren: – Det har kommit post till er, monsieur Lamotte. – Post? Ingen känner till min adress här. Ett tjockt, brunt kuvert med påskriften: ”Jag kan hälsa från Frankrike.” Max rodnar, tar kuvertet och går snabbt upp till sitt rum. Två skrifter: Själens irridation och utsträckningsförmåga och inledningen till Jardin des Plantes. Själen? Tror Strindberg att Max är intresserad av själen? Det skulle passa Marie bättre, det övernaturliga, något man skulle kunna kalla själen, det är sådant hon intresserar sig för. Själv tror han på det tekniska förnuftet. Max lägger undan själen och börjar läsa Jardin des Plantes: ”Kommen till mitten av min levnads väg satte jag mig ned att vila och efter …” Det knackar på dörren. Strindberg står ute i korridoren. – Nåå? – Jag kom just och har inte hunnit läsa. Men jag får tacka så mycket. En stor ära att få ta del av era alster. – Alster? Jag lägger grunden till ett nytt världsallt. En ny världsordning. – Oj. – I mitt universum härskar oordningen. Det är friheten. God natt.
18
– God natt, säger Max och stänger dörren. Men Strindberg öppnar den igen och stirrar på honom. – Jag hör allt ni gör. Jag hör att ni härmar mig, att ni skjuter tillbaka stolen för varje gång jag flyttar min. Och jag hör att ni viskar till någon. – Viskar? Det var märkvärdigt, säger Max och tittar bort mot sovalkoven, som om han letade efter någon där. Det rytmiska gnisslandet hörs från rummet tvärsöver korridoren. En kvinnoröst skriker till. Snabba steg, skratt och nya skrik. Och så ett vrål och något tycks falla i golvet. – Ja, detta är Paris. Kärlekens stad, säger Max och skrattar till, tänker att han kanske kan våga leda in samtalet på den erotiska kemin. Men Strindberg ger honom en förintande blick och säger: – Också hatets. Och det säger jag er: Lita inte på kvinnorna. En dag har ni förlorat både hustru och barn, och då har ni förlorat en bit av er själ. Ni blir halv. – Usch, säger Max och backar ett steg. Strindberg ler. – Exakt. Usch, är ordet. Max reglar dörren, lägger sig på sängen och fortsätter läsa. Om hur trött författaren är på en värld som avskaffat Gud, en värld där vetenskapen säger sig ha löst alla gåtor. Författaren förbereder sig för att ta sitt liv, men hejdar sig när han ser ett blommande mandelträd och hör en kvinnoröst säga: ”Nej, barn, tro ej därpå!” Boken handlar om ”den stora oordningen och det oändliga sammanhanget” och inledningen avslutas med
19
orden: ”Pilgrim, som vandrar förbi, om du vill följa mig, skall du andas friare, ty i mitt Universum härskar oordningen, och det är friheten.” Är detta verkligen den Strindberg han blev imponerad av som ung? Max trodde att de var överens om att Gud inte existerar. Och oordning – om det är något han avskyr så är det just det. Hur kan oordning innebära frihet? Han är glad att han lever nu, han är i takt med tiden och den är systematiserad. I Greenwich har man delat in världen i tjugofyra tidszoner och snart ska Sverige ansluta sig till den nya standardtiden. Det nordiska urmakarmötet vill införa tjugofyratimmarstid och i snart tjugo år har Sverige haft det internationella metersystemet. Det börjar bli ordning.
20
Han somnar med Jardin des Plantes i huvudet, men snart möter Strindberg honom i drömmen. Författaren är nu aeronaut och erbjuder honom en ballonguppstigning. Max känner sig hedrad, hoppar genast upp i korgen. Ballongen stiger, Strindberg står kvar på marken och Max ser honom bli mindre och mindre. ”Det räcker, det räcker!” skriker Max, men Strindberg bara skrattar åt honom. Ballongen fortsätter stiga. Högre och högre och Max slungas ut i rymden. Han vaknar. Max går upp och tänder fotogenlampan, plockar ner helgonbilden från väggen och lägger sig igen. Stilla på rygg, järnsängen jämrar sig mindre då. Marie, om hon ändå vore här. Han lyssnar till natten. Den rytmiskt gnisslande sängen, stönandena. Och nu tycks möbler flyttas runt. Hasande och skrapande. Ska han ta henne mot bordet? Stampningar i golvet. Och så bankanden i väggen. Eller är det väggarna? Det blir bara värre. Var kommer ljuden ifrån, de tycks fortplanta sig. Är det från ett eller flera rum? Max stiger upp igen och lägger örat mot väggarna, lutar sig ut genom fönstret och lyssnar i alla riktningar.
21
Men nerifrån hörs bara enstaka slammer från plåtlocken på avträdena i gränden. Han vill inte besvära, men han måste få sova. Till slut klär han på sig och går ner till monsieur Ginguet, som redan fått sällskap av fyra andra gäster. En röst hörs ropa på franska: – Man dödar mig! Man dödar mig! Någon skickar elektriska strömmar genom väggen! – Det låter som monsieur Strindberg, jag känner igen rösten, säger hotellägaren. Om inte Max vore så trött, skulle han börja skratta. Nu känns det mest obehagligt. Varför berättade han att han är elektrokemist? Tror Strindberg att det är Max som försöker döda honom? Författare kan få för sig saker, han vet hur negativa de kan vara. Som när de skrev ett upprop och protesterade mot Eiffeltornet. Varken författarna eller konstnärerna förstod att uppskatta den nya elevatortekniken, den avancerade byggnadstekniken. Konstruktionen. De såg bara en ”gigantisk fabriksskorsten”. Monsieur Ginguet går upp och skriker något otydbart till Strindberg. Det låter som om glas går sönder och sedan blir det tyst. Hotellägaren kommer tillbaka. – Jag beklagar. Men det är inte lätt med författare. Nu har han i alla fall bytt rum, säger han och gör en gest som om han tvådde sina händer. Max återvänder till sin säng. Är det möbler som hasas runt nu igen? Strindberg tycks ha hamnat i rummet rakt under honom. Men författaren lugnar ner sig och äntligen kan Max sova.
22
Det är nästan förmiddag när han vaknar. Han klär sig snabbt, han måste ut härifrån så snart som möjligt. – Bara två nätter? – Ja, bara två nätter, säger Max och betalar. – Jag beklagar verkligen, ni kan få reducerat pris. Max går mot dörren och monsieur Ginguet följer efter: – Monsieur Strindberg försvann tidigt i morse. I panik. Han fick bara med sig kläderna på kroppen. Max vill ändå byta hotell, han har inte tid att vara ur balans. I dag ska han sammanträffa med sin bekant, Paul Janet, som blivit chef för Paris centrallaboratorium för elektricitet. Och i övermorgon väntar München och därefter Berlin. – Vi har behållit hans saker. Han har inte betalat räkningen, viskar monsieur Ginguet. Max skakar på huvudet, öppnar porten och stiger ut i friheten. Det är en grå morgon. Gulgrå. Innan porten slår igen bakom honom, hör han hotellägaren igen: – Han var visst fortfarande förföljd av elektriker.
23
Stockholm maj 1897 Max sitter femtio meter upp. Mellan en av de fyra minareterna och den stora mittkupolen. Den gamla tiden går mot sitt slut och han vill se mörkret. Minnas hur det sänkte sig ner, tvingade sig på. Ett mjukt duggregn skrynklar hans svarta kavaj och får det ostyriga håret att locka sig. Det är en kylig kväll och han knaprar på ett kex. Skymning. Ännu kan han blicka ut över hela utställningsområdet – från Djurgårdsbrunnskanalen och bort mot Gröna Lund. Och nu kommer mörkret. Staden försöker bjuda motstånd. Svaga gaslyktor flämtar längs de stora gatorna, fotogenlampor och någon enstaka glödlampa glimmar till inne i husen. Regnet tilltar. Så är det svart. Strandvägens nya bankpalats utraderade, kyrkspirorna upplösta och mörkret har slukat staden. Det är sista veckan på den gamla tiden. På lördag invigs den stora industriutställningen och då ska Maximilian Lamotte och hans kollegor gå till motattack. Elektrifiera hela himlen, förvandla natten till dag. Människan kan själv skapa ljus. Gud behövs inte.
25
Marie har väntat. Men timmarna blev många och nu har hon somnat. Med det långa håret som en solfjäder på kudden. Max smyger in i sovrummet. Parkettgolvet knarrar och Marie rör sig oroligt. Han kryper ner och lägger sig tätt intill henne. Han är in i märgen trött och om några timmar måste han upp igen. Hur ska han bli klar till invigningen? Maries kropp är varm och hon doftar gott. Hennes utstrålning, det är som om det vore något kemiskt. Nej, händerna på täcket, han måste sova. Max vänder ryggen mot henne, försvinner in i minnet av när han såg henne under kristallkronan hemma hos faster och farbror i Oskarshamn. Ljuslågorna spelade i prismorna och fick dem att glöda. Han såg henne. Kristallerna, det var som om hon bar en gigantisk brudkrona. Marie, hans kusin. Han hade aldrig tänkt på henne som brud, men nu höjde han sitt sherryglas och sa: – Får man skåla med fröken? Marie rodnade. Neg och försvann.
26
Den stärkande sömnen. Så väl han skulle ha behövt den. Men Max kan inte kontrollera drömmen och nu ser han Sverige ta sats. Kungen och drottningen och ingenjörerna och vetenskapsmännen och industrimännen – alla står de och väntar. Hopträngda högt, högt uppe på ett hopptorn med en väldig sviktbräda. Spända, redo för det stora språnget. En efter en ska de visa upp sig, göra konster i luften och sedan elegant klyva vattenytan. De väntar på de blå blixtarna, på att himlen ska tändas. Ett svagt sprakande ljud. Det börjar ryka. POFF. Kortslutning. Hopptornet viker sig, sviktbrädan slår i vattnet med en smäll och alla drösar i vattnet. De fäktar med armarna, ropar och sprattlar. Hjälplösa sugs de ner i djupet och nu är Max nästan vaken och han ser hela nationen falla tillbaka i sot och smuts. I vidskepelse och mörker. Han vaknar. Går snabbt upp och klär sig. Borde han ha tackat nej? Absolut inte. Vem skulle vara bättre lämpad, vem skulle annars ansvara för utställningens ledningar? Om det är något han behärskar, är det elektriska installationer och brandsäkerhet. Det var ju därför de reste ner från svenska försäkringsbolag till Magdeburg och övertalade honom att flytta hem. Kortslutning orsakade allt oftare bränder. Elektriska installationer fick göras utan kontroll – av helt oskolat folk. Man ville lära av tyskarna. När Max startade Elektriska pröfningsanstalten tänkte han bara på materialprovning. Nu inser han hur bra namnet är. Livet är en prövning. Han stryker Marie över kinden. Försiktigt, så att hon inte vaknar. En snabb blick i den stora spegeln i salongen
27
och han ser en trött gestalt i helfigur. Han kommer att tänka på sin gamle latinlärare som var nästan sextio år och alltid såg ut som om han kom direkt från en dammig garderob. Men Max är bara trettiotvå och han nyper sig i kinderna för att få färg och han vrider upp mustascherna. En rosa nejlika. Varför inte? Han knipsar av en blomma från buketten på bordet och fäster den i knapphålet. Panamahatt och spatserkäpp och så nerför trapporna och ut på Drottninggatan. Han borde ha ätit någonting, eller åtminstone druckit te. Han huttrar, men går med bestämda steg över Brunkebergstorg. Fortsätter ner mot Jacobs kyrka och vidare mot Strandvägen. En ledig droska. Nej, han är fast besluten att röra på sig, få igång hjärnan. Han ska radera ut resterna av den korta sömnen, den snikna sömnen som inte gav honom annat än en mara. Den vita utställningsstaden skimrar i morgonljuset. Max närmar sig den ståtliga järnbron över till Djurgården och nu är det trångt. Han sugs in genom entrén, blir del av en väldig kropp av tusentals arbetare, militärer och utställare. Han armbågar sig fram till sitt bås för att hämta väskan med instrument och liggare. Fortsätter sedan till konsthallen. Den helvita byggnaden, där soldater vaktar ingången. Men Max hinner inte ens få upp sina instrument, förrän han blir bortknuffad. – Akta er, här kommer Strindberg! ropar männen och kånkar förbi med en stor låda. Max aktar sig. Plötsligt hör han tunga steg bakom sig och vänder sig hastigt om. Där står Strindberg själv. Han stirrar precis som i Paris för snart ett år sedan. Samma
28
genomträngande blick ur de blågrå ögonen. Författaren nickar mot lådan med bronsbysten och sedan mot Max, gör en min som om han ville säga: ”Honom är vi färdiga med.” Vad menar han med det? Max stirrar tillbaka, men nu finns ingen Strindberg där. Bara militärer. Har han hallucinerat? Han dricker ju aldrig absint. Strindberg befinner sig inte i Stockholm, han lär vara i Paris eller var det kanske Lund? Marie har rätt. Han är överansträngd. Han som brukar skoja om ”lokomotorisk hysteri”, den nya folksjukdomen. Han biter ihop, börjar lugnt och metodiskt sin inspektion. Installationerna är inte korrekt utförda överallt, men här är det riktigt gjort och han tränger sig snabbt vidare till maskinhallen. Här trivs han bäst. En varm byggnad i glas och stål, som ett gigantiskt växthus. Och hetare lär det bli, för härinne visas de elektriska visionerna upp. Generering och transformering av elektrisk ström, de Lavals ångturbin. Här ska åskådarna trängas, se maskinerna som är i rörelse och ger energi till utställningens belysningsanordningar. Till både glödlampor och de nymodiga Jandusbåglamporna. Max klättrar upp på taket för att mäta spänningen i ledningarna. Han plockar fram ett kex. ”Glänsande rik och ljus, glänsande rik och ljus”, strofen drar genom hans trötta huvud. Han försöker få tyst på den, överrösta den med det knastrande kexet. Men den återkommer, upprepas och blir alltmer uppfordrande. – Ja, ja. Framtiden och utställningen och Sverige …, muttrar han för sig själv. Han saknar sin vän, ingenjör Ottergren på Kongliga patentbyrån. För fyra år sedan klättrade de omkring på
29
tak en hel sommar och inspekterade ledningar tillsammans. När Max sedan reste till Oskarshamn för att förlova sig med Marie, reste Ottergren till Amerika för att bese världsutställningen. Men Ottergren hann knappt fram förrän han dog i tyfoidfeber. Om han ändå vore här nu. Max behöver assistans, någon att diskutera med, för han måste godkänna allting innan kung Oscar II ska inviga utställningen. Och tidningarna skriver att man aldrig kommer att bli färdig i tid, att invigningen måste skjutas upp. Det larmar från utställningsområdet och från Hasselbacken hör Max en manskör repetera Kungssången: ”Ur svenska hjärtans djup …” Jag har kontroll, intalar han sig själv. Fullständig kontroll. Max plockar fram sitt stoppur ur fickan och börjar leka med det. Om han kunde stanna tiden, ordna två extra timmar. Föreskrifterna för brandskyddet är inte klara. Nej, han kan inte flytta på kungen. Han klättrar ner från taket.
30