1 Jag satt i soffan med fötterna på bordet och kollade på mitt pass. Så häpnadsväckande ful. Jag hade aldrig sett en sämre bild på mig själv. Jag som inte ens var i närheten av ful egentligen. ”Se neutral ut”, hade polisen sagt. Jag som led av resting bitch face såg ut som en förbrytare när jag såg neutral ut. Jag drog igång teven. Discovery bjöd på fröletarprogram, SVT på en dokumentär om klimatförändringar och Jamie Oliver lagade omelett. Jag hade inte lämnat Svea Rikes gränser på många år. Om allt gick som planerat skulle jag nu åka till Ryssland. Vodka-Ryssland. Pälsmösse-Ryssland. BalettRyssland. Jag hade äntligen samlat tillräckligt med mod för att skicka in en ansökan till Bolsjojteatern. Jag hade dragit upp en videokamera och filmat mig själv när jag dansade tills mina fötter blödde. Jag väntade bara på beskedet om jag skulle få komma och provdansa eller inte. Jag tittade ut genom fönstret. Solen hade börjat gå ner. Byggnaden mitt emot lyste upp av den ensamma gatlampan som varit trasig den senaste månaden och stått och blinkat ursinnigt sedan dess. Telefonen plingade.
Tjenare bönan. Jag har glömt att säga att vi är tillbaka i Stockholm igen. Har du tid att komma förbi Sjätte Tunnan? Det vore kul att ses!
Jag störtade upp från soffan och slängde mig in i duschen. Sofie, som hade skickat messet, var en kär gammal vän till mig. Jag tvekade inte en sekund. Jag hade så tråkigt att jag funderade på att börja med knyppling när Sofie messade. På femton minuter hade jag duschat, sminkat mig, klätt på mig och satt mig i en taxi. Tjugofem minuter senare slängde jag upp portarna till Sjätte Tunnan. Jag dansade ner i källaren och fram mellan de massiva träborden. Stället var fullsatt. Längst in i lokalen såg jag henne. ”Sofie”, ropade jag. Jag och Sofie lärde känna varandra på House of Shapes där hon undervisade i balett. Nu dansade hon balett på professionell nivå, till skillnad från mig. Hon hade pluggat på Kungliga Svenska balettskolan och i och med det fått en rejäl knuff in i dansvärlden. Jag hade gärna studerat där. Allra helst så tidigt man bara fick göra det, i årskurs fyra. Men tyvärr delade inte mina föräldrar
mina drömmar inför min framtid. Jag hade fått dansa i alla möjliga hobbyklasser, men de lät mig aldrig satsa fullt ut. Det tog mig många år av träning för att känna mig tillräckligt rutinerad för att själv göra en insats och söka till Bolsjojteatern. ”Iiihh”, tjöt Sofie och slängde sig om halsen på mig. Jag kramade hennes knotiga lilla kropp. ”Vad du har gått ner i vikt”, sa jag förfärat. Sofie var smal tidigare, men detta var på gränsen till anorexi. Hon hade för inte så länge sedan blivit handplockad av Gustav Fredlund för att spela huvudrollen i hans nya föreställning. Bara tanken på Gustav gjorde mig alldeles varm i kroppen. Han var en av Sveriges mest eftertraktade koreografer och min stora idol. Han gjorde stor succé när han fyra år tidigare satte upp Eldfågeln och adderade ett skräcktema till baletten. Den bestsellern gjorde honom eftertraktad över hela världen. Det fanns inte en enda tidning som inte skrev om Gustav och jag följde hans karriär slaviskt. Men Gustav var annorlunda. Han vägrade ställa upp på intervjuer och reportage trots att han blev jagad av varje kulturjournalist i hela Sverige. Sofie hade berättat att han förbjöd sina dansare att ställa upp i media. Hon beskrev honom som en introvert och plågad konstnär. En riktigt svår karl. ”Äsch”, sa hon och tog tag i mina röda lockar.
En rysning gick genom min kropp när det kittlade i hårbotten. ”Vad långt hår du har fått”, sa hon och gapade stort. Hennes blick sökte sig bakom min axel. ”Det är fler här som gillar ditt hår … eller din rumpa.” Hon skrattade. Jag vände mig om och såg en ung hipsterkille stirra på mig. Jag fnös och skrattade när jag vände mig om mot Sofie igen. ”Kom. Du måste träffa alla.” Hon tog tag i min hand och drog mig in i lokalen. Vi gick fram till ett fullsatt långbord. Jag kunde omedelbart se att de var dansare. Smala men muskulösa och samtidigt så graciösa. ”Jag visste inte att hela truppen skulle vara här”, viskade jag till Sofie. Hon brydde sig inte om att svara mig. ”Gänget, hälsa på Ebba nu. Vi tränade på House of Shapes tillsammans. En av de bästa balettdansöser jag känner till och då räknas även ni in i jämförelsen.” Hon skrattade tillsammans med sin trupp. Värmen i mitt ansikte bekräftade att jag rodnade. Jag tittade ner i golvet. De var alla professionella dansare och med i en uppsättning av Gustav Fredlund. Jag jobbade fortfarande heltid på WeCare, ett bemanningsföretag inom sjukvården. De personer som satt närmast hälsade på mig och presenterade sig. Resten var redan tillbaka vid sina
samtalsämnen. En man kom bärandes på två stolar som han ställde vid bordets kant. ”Jag tog din stol, Sofie”, sa han och pekade längre ner mot bordet innan han ställde ner stolarna åt oss. ”Det är lugnt. Tack så mycket, Pierre”, sa hon och pussade honom på kinden innan han gick bort till sin plats. ”Så, hur är det?” Sofie log stort mot mig när vi satte oss ner. ”Det är jättebra”, sa jag och kom av mig en aning. Det var så länge sedan vi sågs. Jag var tvungen att försökas minnas vad vi hade för relation egentligen. Vad var Sofie intresserad av att höra? Att mina föräldrar hade köpt radhus, att jag ett kort tag funderat på att börja knyppla eller att jag konstant drömde om att ha sex med Sandor Clegane från Game of Thrones? ”Var dansar du nu? Jag beställde ett glas till dig förresten, här”, sa hon och räckte mig ett glas mousserande. ”Skål, för … jag vet inte vad vi ska skåla för. Skål, helt enkelt.” Hon skrattade och klingade sitt glas mot mitt. Jag såg skeptiskt på glaset som jag hade i min hand. Jag hade inte druckit en droppe alkohol på flera år. Sofie såg misstänksamt på mig. Jag hade ingen lust att förklara att jag var alkoholist och skyndade mig att ta en liten klunk. Jag rös när jag kände bubblorna rinna
nerför strupen och leta sig ner i min mage. Jag hade saknat den känslan. ”Var dansar du nu?” frågade hon igen. ”Jag dansar fortfarande på Base. Men jag har sökt en anställning på Bolsjojteatern.” Sofie drämde glaset i bordet så att det stänkte mousserande. Hon slängde sin lediga hand framför det stora gapet i hennes ansikte. ”Är det sant?” nästan viskade hon. Jag såg ner i bordet och torkade snabbt bort stänket med min skjortärm. ”Men sluta nu, ja, det är sant”, svarade jag utan att se på henne. ”Det är ju fantastiskt!” utbrast hon och tog tag i min hand. Hon klämde den hårt. Jag såg mig omkring för att försäkra mig om att ingen hade hört oss. Jag skämdes när hon reagerade som hon gjorde. ”Hur gick det till?” Skrattrynkorna runt hennes ögon var vackra när hon hoppade upp och ner på sin stol. ”De har en annons ute. Jag sökte helt enkelt.” Jag skrattade generat. Sofie lutade sig över bordet, tryckte till min hand och såg rakt in i mina ögon. ”Du är en av de bästa dansare som jag någonsin sett, Ebba, jag tror inte att du behöver oroa dig över huvud taget. Din plats är säkrad”, sa hon bestämt och klappade lätt på ovansidan av min hand.
”Kan vi prata om något annat nu?” Jag skruvade på mig i stolen. ”Hur går föreställningen?” Hennes leende försvann. ”Det går bra. Vi har fått fina omdömen av både publiken och journalisterna.” Orden som kom ur hennes mun var fulla av entusiasm och lycka, men hennes ögon visade något annat. Det fanns ingen glädje bakom det hon sa. Jag blev bekymrad. Hennes blick sökte sig bakom mig. Hon drog tillbaka axlarna och sträckte på sig. ”Vi pratar mer om det sen. Gustav är på väg mot oss. Jag vill inte prata om våra recensioner när han hör”, viskade hon. En ilning gick längs min ryggrad och min mage pirrade. Plötsligt blev jag väldigt illamående. Gustav Fredlund var i lokalen. I samma lokal som jag var i. Och han var på väg mot platsen där jag satt. Jag satt stel som en pinne och vågade inte vända mig om. Han stannade precis bakom min rygg och lade en hand på ryggstödet på min stol. Det värmde och brann i ryggen där hans hand rörde vid mig och jag stirrade storögt på Sofie. Jag var så nervös att jag ville rusa därifrån och springa fem varv runt huset innan jag kunde komma tillbaka och försöka vara mig själv igen. ”Har ni det bra?” frågade han Sofie och de andra.
Hans mörka basstämma gick rakt in i mitt öra och skakade om mitt huvud. Jag blev yr och svetten började rinna från mina armhålor. Ett brus av allas olika svar mötte honom. Jag vände långsamt på huvudet. Mina röda lockar studsade från mitt ansikte och ner på ryggen. Jag såg rätt in i Gustavs ögon och kände hur jag blev alldeles varm i ansiktet. ”Du tillhör inte min ensemble”, sa han och höjde på ögonbrynen. ”Det stämmer”, stammade jag. ”Det här är Ebba”, sa Sofie och sträckte ut sin hela hand pekandes mot mig. ”Hon är en av Sveriges främsta dansare inom balett, modern dans, jazz och street.” Jag vände snabbt på huvudet och såg på Sofie med stora ögon. Att hon vågade säga en sådan sak till Gustav. Han hade alltid de bästa dansarna med i sina föreställningar och jag var uppenbarligen inte en av dem. Jag försökte diskret signalera med min hand åt Sofie att sluta överdriva. Jag vände mig återigen mot Gustav som såg rakt in i mina ögon. Han sträckte fram sin hand som jag skakade. Han var iskall, medan jag var varm som ett element, på gränsen till svettig. ”En av Sveriges främsta dansare, säger Sofie. Varför har jag inte träffat dig tidigare i så fall?” ”Sofie!” ropade en tjej från andra sidan av det långa bordet.
Gustav vände sin blick mot henne. Jag tog chansen att ta ett första andetag sedan han äntrade lokalen. ”Kom och visa Miguel när du gör det där steget du visade mig förut!” skrek hon. Sofie skrattade och reste sig från sin stol. Jag stirrade på henne med skräck i ögonen. Hon kunde inte lämna mig där med Gustav. All värme i min kropp försvann. Jag blev med ens iskall. Jag hade ingen aning om vad jag skulle prata med honom om. ”Jag kommer!” ropade hon till tjejen som nu stod på tårna med tungan i ett farligt grepp mellan tänderna. ”Ta min stol du”, sa hon till Gustav och skuttade på lätta fötter bort från mig. Jag blundade och tog ett djupt andetag när Gustav drog ut stolen och satte sig. Jag kände mig liten mittemot honom även när vi båda satt ner. Han var lång och ståtlig. Hans svarta skjorta satt tajt på hans vältrimmade kropp. Han såg yngre ut än de trettionio år han egentligen var. ”Var har du gjort din utbildning?” frågade han och knep ihop ögonen när han studerade mig. Jag tänkte på hur det skulle vara att ha sex med honom. Han var antagligen dominant i sängen. ”Bara några kurser och terminer här och där. Men eventuellt ska jag till Ryssland och provdansa på Bolsjoj”, svarade jag.
”Jag gillar oskolade dansare. Då har ingen obetydlig lärare ännu kunnat sätta sin prägel på den unika dansarens karaktär.” ”Så är det nog”, sa jag utan att se honom i ögonen. Jag pillade med nageln på en spricka i foten på mitt glas. ”Är du blyg, Ebba?” frågade han. Jag tittade upp och han spände ögonen i mig. Jag ryggade tillbaka. ”Nej, det är jag inte. Hur så?” frågade jag och skruvade på mig i stolen. ”Du upplevs osäker.” Han såg mig rakt in i ögonen. Att han kunde säga en sådan sak till mig efter att vi träffats i tre minuter störde mig. Jag var inte blyg. Inte vanligtvis. Även om Gustav fick mig att känna mig lite mer obekväm än jag normalt kände mig i närheten av män så var jag definitivt inte blyg. ”Du känner inte mig”, svarade jag kaxigt. ”Nej, det gör jag inte. Det är därför jag frågar.” ”Varför undrar du det?” Jag satte armarna i kors över bröstet. Jag hade träffat en av mina största idoler i några få minuter och han hade redan hunnit ifrågasätta mig. ”För att jag hela tiden söker nya talanger till mina uppsättningar. Förutom att mina dansare ska kunna dansa som änglar så vill jag att det ska finnas lite jävlar anamma i personligheten. Jag koreograferar inga marionettdockor.” Han skakade på huvudet.
Armarna ramlade ner i mitt knä och min stolta hållning var som bortblåst. Mitt hjärta satt uppe i halsgropen och bankade på i 150 kilometer i timmen. Gustav var så rak på sak. Jag ville inte att han skulle tro att jag var blyg. Jag bestämde mig för att kavla upp ärmarna och visa honom vem jag egentligen var. Om jag bara skulle träffa Gustav Fredlund en gång i mitt liv så skulle jag i alla fall lämna ett spår hos honom. Jag sträckte på mig när jag långsamt förde glaset till min mun för att sippa på mitt mousserande. Jag lät honom vänta på mitt svar. Han log. Jag ställde ner glaset och såg honom rakt in i ögonen när jag svarade. ”Om dansen kräver att jag dansar som en ängel så gör jag det, om den kräver jävlar anamma så ser jag till att den får se på jävlar anamma och om jag ska spela marionettdocka så gör jag det. Jag gör inte vad min koreograf kräver av mig, jag gör vad dansen kräver av mig.” Han skrattade högt innan han pustade ut ljudligt och tog en klunk av sitt röda vin. Han sträckte sig över bordet och lutade sig närmare mig. Jag höjde på ögonbrynen för att markera att jag väntade och lyssnade. Jag kunde känna pulsen slå hårt i halsen. ”Skulle du vara besvärlig mot mig?” viskade han.
”Inte alls. Jag bara föredrar att lyssna på vad dansen vill mer än vad koreografen vill, herr Fredlund”, sa jag och blinkade flirtigt med ena ögat när jag sa hans namn. Jag lät mig inte bli trampad på även om jag hade fyrahundra myror i benen, en orkan i magen och ett blankt papper i mitt huvud. Han skrattade igen och lutade sig återigen bak i sin stol. Han satte armarna i kors över bröstet och tittade kisande in i mina ögon. Han studerade och analyserade mig. Han skakade långsamt på huvudet och drog på munnen. ”Jag skulle vilja se dig dansa”, sa han till slut. Mitt hjärta hoppade över ett slag och gjorde mig nästan andfådd på köpet. Gustav Fredlund ville se mig dansa. Han verkade inte alltför berusad men det lät nästan som fyllenonsens. Det var alldeles för bra för att vara sant. Han visste inte vem jag var eller vad jag hade för bakgrund över huvud taget. Det enda som han hade att gå på var Sofies smickrande ord. Gustav reste sig upp och satte på sig sin rock. Han grävde i fickan, fiskade fram ett visitkort och gav det till mig. ”Ring mig”, sa han. Det var varken ett erbjudande eller en invit. Det var en befallning. Jag tog emot visitkortet utan att svara. Gustav tog tag i axeln på den manliga dansare som satt bredvid honom. Han hade suttit med ryggen mot oss
under hela vårt samtal och såg nästan förvånad ut när han märkte att det var Gustav som tog i honom. ”Om det är någon som frågar efter mig så meddelar jag nu att jag ska åka vidare. Jag har personer att träffa. Jag hoppas att ni alla får en trevlig kväll.” ”Okej, vi hörs av då, Gustav”, sa dansaren och tog honom i hand. Gustav såg på mig och log ett snett leende. Jag blev alldeles varm inombords. ”Hör av dig”, sa han och pekade rakt på mig. Jag nickade och såg honom gå ut från baren. Han gick med beslutsamma steg. Han domderade fram som om han ägde hela stället. Det låg likt ett skimmer runt om honom. Det var nästan som om han var helig. Många människor i baren vände sig om och såg efter honom. Han hade en utstrålning som gjorde att man vände sig om. När Gustav gick förbi, då märkte man det. När dörren slog igen bakom honom drog jag en lång suck av lättnad. Jag stirrade in i väggen och slickade mig runt munnen. Jag var torr som fnöske och darrade som ett asplöv.