9789171261960

Svenska lanthus

Svenska lanthus

arkitektur och interiörer från fem sekel susanna scherman foto av åke e:son lindman

susanna scherman bokförlaget max ström

Detsvenskalanthuset.indb 1

2010-06-01 11.37

Detsvenskalanthuset.indb 2

2010-06-01 11.37

Svenska lanthus

arkitektur och interiörer från fem sekel susanna scherman foto av åke e:son lindman

bokförlaget max ström Detsvenskalanthuset.indb 3

2010-06-01 11.37

Publicerad med tillstånd av Thames & Hudson, London Först publicerad 2010 av Thames & Hudson Ltd, 181A High Holborn, London WC1V 7QX, UK www.thamesandhudson.com Originalets titel: The Swedish Country House © 2010 Susan Bright Svenska lanthus © Bokförlaget Max Ström Svensk översättning av ­bildtexterna: Åsa Jonason och Hans-Jacob Nilsson Svenskt omslag: Patric Leo Svenskt original: Petra Ahston Inkapööl Svensk redaktör: Eva-Maria Westberg Förlagskonsult Tryckt i:Kina 2010 www.maxstrom.se ISBN 978-91-7126-196-0

Detsvenskalanthuset.indb 4

2010-06-01 11.37

Innehåll

Inledning

6

Torpa stenhus, Västergötland

Fiholm, Södermanland

Skokloster, Uppland

Strömsholm, Västmanland

Länna prästgård, Uppland

Stola, Västergötland

Lövsta Bruk, Uppland

Stora Nyckelviken, Södermanland

Huvudsta, Uppland

Hallunda, Södermanland

Mårtes, Hälsingland

Heby, Södermanland

Gustav III:s paviljong, Haga, Uppland Siggebohyttans bergsmansgård, Västmanland

Krusenberg, Uppland

Stjernsund, Närke

Ystegårn, Hälsingland

Fågelsjö gammelgård, Dalarna

Trönö prästgård, Hälsingland

En gård i Blacksta, Närke

12 22 30 46 54 62 72 82 92 102 114 126 136 152 164 174 186 196 206 212

Detsvenskalanthuset.indb 5

Karta 222 Litteratur 223 Register 224 2010-06-01 11.37

Inledning

Den 23 juli 1757 höll Carl Fredrik Adelcrantz, arkitekt, överintendent och riddare av Nord­ stjärneorden, ett tal inför Kungliga Vetenskaps­ akademien i Stockholm. Det var långt och innehållsrikt och handlade om värdet och nyttan av de fria konsterna: byggnads­konsten, måleriet och bildhuggeriet. Det skedde mitt under frihetstiden då Sverige var präglat av tankarna om att en inhemsk industri, med tillverkning av konsthantverk, skulle kunna hjälpa landet ur den ekonomiska krisen efter stora nordiska kriget och föra det till en ny storhetstid. Byggnadskonsten och inrednings­ konsten handlade inte bara om stil eller mode utan också om vad varje enskild samhällsklass hade rätt att förvänta sig i form av den egna bostadens status, och vilken påverkan denna rättighet hade på samhället.

6

Detsvenskalanthuset.indb 6

2010-06-01 11.37

Detsvenskalanthuset.indb 7

2010-06-01 11.37

på sidan 7. En dörr i klassicerande stil i Riddarsalen på Torpa som har tillkommit cirka 1620. På väggen ovanför syns äldre väggmålningar med delfiner och arkitek­ toniska element som ska imitera en praktfull renässansportal.

Det var till att börja med kungen och de förnämsta ­herrarna, adelsmännen i ett land, som kunde låta bygga stora palats och pryda dem med praktfulla inredningar: tapeter, målningar, skulpturer och annat. Att så skedde var bara positivt. Det ledde till att hundratals konst­ närer och hantverkare fick arbete och lön. Nästa klass på samhällsstegen, borgarna, var av naturen berättigade till samma nöjen och bekvämligheter som ädlingen, menade Adelcrantz. De var driftiga och idkade handel och hantverk från morgon till kväll. Därför hade de rätt till ett bekvämt hem med vackra inredningar och moderna möbler. Bonden däremot kunde inte förvänta sig samma standard som borgaren. Men han kunde skaffa sig något vackert föremål. Hans begär efter sådant skulle uppmuntra honom att arbeta hårdare med sina odlingar, så att det inte bara räckte för dagens nödtorft, utan också till bekvämligheter och nöjen. Således skulle hans längtan efter prydnader till hemmet få honom att odla mer för avsalu, vilket gjorde att mer jordbruks­ produkter skulle framställas. Att alla byggde och inredde sina hem var bra för samhället, men var och en skulle hålla sig inom sin klass, och alla var viktiga.

Adelcrantz hävdade att: ”En nations styrka eller svaghet, dess upparbetade eller nedgrävda pund, dess blomstrande eller ödelagda handel, dess idoghet eller lättja, dess smak i konsterna, eller dess känslolöshet, röjas även så väl i de minsta tingen, som i de största.”

Det Adelcrantz syftade på var arkitektur och inredningsdetaljer som målade väggar, tak, tapeter och eldstäder som öppna spisar och kakelugnar. Det är bland annat det som den här boken handlar om: bostäder på landsbygden hos de olika samhällsklasserna från 1400talet till 1800-talets slut. Det finns många likheter i de byggnader och inredningar som de olika grupperna skapade åt sig. Men det finns också regionala stilar som handlade om vad som var passande för olika typer av hus och för dem som bodde där.

Urvalet av byggnader och inredningar i boken har gjorts med tanke på att några av husen inte tidigare har beskrivits så ofta, och de inredningar som har valts är sådana som inte är så praktfulla, utan som kan vara inspirerande även i dag.

Landsbygdens befolkning bestod till största delen av jordbrukare. Under många århundraden ägnade sig de

flesta åt olika former av lantbruk, och det gällde alla samhällsklasser. Bebyggelsen bestod av enkla trähus, ofta av timmer. Men under 1300-talet började adeln bygga befästa borgar av sten. Dessa kom att användas ­ i uppror och därför utfärdades det tidvis förbud mot dem. Under 1400-talet började herremännen bygga så kallade enkelhusborgar, rektangulära stenhus med höga tak och trappstegsgavlar. Från den tiden stammar Torpa stenhus, som är det äldsta i boken. Från början var husen så gott som odekorerade inuti med primitiva eldstäder eller inga alls. Det var bara kyrkan som hade makt och pengar att kunna anställa målare och hant­ verkare. Det kom att ändras genom reformationen under 1500-talet. Kung Gustav Vasa och hans söner satte igång med en intensiv byggnadsverksamhet. De gamla borgarna renoverades och man fortsatte att bygga nya. Byggmästare från kontinenten kallades hit och praktfulla inredningar skapades efter tryckta förlagor.

Gustav Vasa och hans söner förde renässansen till Sverige. Under denna tid började även adeln att inreda och dekorera sina hus.

Adeln och stormaktsväldet Järn är något som har varit vitalt för Sveriges utveckling. Även järnhanteringen reformerades under Gustav Vasas tid. Han omorganiserade järnframställningen, vilket kom att leda till en stark utveckling för bruks­ orterna. Under 1600- och 1700-talen ledde detta ­exempelvis i Uppland och Bergslagen till en speciell bebyggelse med bruksherrgårdar och bergsmansgårdar.

1600-talet präglades av adeln och stormaktsväldet.

Gustav II Adolf ville göra Sverige till en militär stormakt, han organiserade krigsväsendet på ett nytt sätt och adeln fick privilegier, till exempel ensamrätt till alla ämbeten och skattebefrielse. Det var förväntat från kungen att adeln skulle bygga representativa bostäder på godsen, som var donerad mark från kronan. Trettio­ åriga kriget utbröt 1618 och Sverige blev på det stora hela framgångsrikt. Hela samhället påverkades, inte minst kulturen, och adeln avlönades med kronojord.

Kungen hoppades att adeln skulle effektivisera jord­ bruket, och det bildades över 1 000 säterier som var skattebefriade enheter. Adeln fick mer makt och

8 Inledning

Detsvenskalanthuset.indb 8

2010-06-01 11.37

­ öndernas ställning var i fara. Utvecklingen fortsatte b under drottning Kristinas tid. Efter hand skulle adeln komma att äga två tredjedelar av all odlad mark och den fördubblades till 600 ätter.

Detta var en brytningstid. Adelsmännen hade tidigare använt sina befästa stenhus som baser för att göra uppror mot kungamakten. Men under 1600-talet tonades försvarsaspekten ned och försvann så småningom helt. Kriget pågick inte här utan nere i Europa. Förutom de fasta stenhusen bestod bebyggelsen på landet av påvra hus. Herrgårdarna kunde vara timrade mangårdsbyggnader i en sluten fyrkant som skulle kunna försvaras mot väpnade angrepp. Denna typ av byggnader förekom under lång tid på landsbygden, även hos bönderna, ända in på 1800-talets första hälft.

Byggnadstekniken utvecklas Fransk arkitektur och inredningskonst har under lång tid påverkat svenskarna. Man kan säga att det började på allvar 1637 när den franske arkitekten Simon de la Vallée kallades hit. Med sig hade han Nicodemus Tessin d.ä., en militärarkitekt från Stralsund i Pommern.

Sverige var vid den här tiden en ny stormakt i Norden som hade utmärkt sig på slagfälten. Landet var rikt och fyllt av outnyttjade resurser. Kungahuset och adeln ville uppföra palats och borgarhus som i Frankrike, och se till att de mäktiga fick en arkitektonisk omramning som framhävde deras rikedom. Under drottning Kristinas regeringstid 1632–1654 pågick en intensiv byggnadsverksamhet, hos adeln som byggde stenhus. Några av adelsmännen dominerade byggandet och lät bygga storslagna anläggningar, till exempel Magnus Gabriel De la Gardies Läckö och Carl Gustaf Wrangels Skokloster.

Skokloster är det första slottet med svit för fru och herre på var sin sida om salen, enligt franskt mönster i barock­stil. Byggnadstekniken hade utvecklats avsevärt sedan man byggde fasta hus som försvar. Murade ­väggar av tegel effektiviserade byggandet. Man hade en tegelugn intill bygget och gårdens eget folk var med och byggde. Nya takstolar togs fram och man byggde en avsats, en så kallad italian, på takets övre del. Den nya typen av tak kallades säteritak och blev en symbol för det adliga byggandet på säterierna, som måste vara

ståndsmässigt byggda för att få skattefrihet. Öppna ­spisar placerades intill hjärtmuren i husets centrum och inte längre utmed fasaderna. Taken dekorerades med stuck eller med målningar. På väggarna satte man upp gyllenläder eller vävda tapeter. Under 1600-talet etablerades sakta kakelugnen som efter hand skulle bidra till att revolutionera den svenska inredningskonsten genom att göra rummen varma och bekväma. De stora herrgårdsbyggnaderna som uppfördes under 1600-talet var praktiskt taget obeboeliga under den kalla årstiden, i stället bodde man hellre i flygeln och slottet användes för representation. Det enklare ståndsmässiga byggandet bestod ofta av en karolinergård. De uppfördes från 1600-talet till och med 1700-talets mitt och bestod av en timmerbyggnad i en våning med säteritak. Trä som byggnadsmaterial hade stor påverkan på husets utformning och dess storlek bestämdes av timrets längd. De minst bemedlade bönderna på landsbygden bodde ­oerhört enkelt. Vid den här tiden skedde övergången från takfönster till väggfönster, och många hade inte ens en skorsten utan ett hål i taket.

Prästernas, de förmögna böndernas och bergs­ männens bostäder höll ungefär samma standard. Deras boningshus utgjordes ofta av ett timmerhus i form av en parstuga med en kammare innanför farstun, ett rum åt ena sidan, som kunde vara ett samlingsrum vid festen, och ett kök åt den andra.

Svensk rokoko Under 1700-talet fick bönderna en stärkt ställning i samhället, vilket syntes genom att de började dekorera sina hus. I mälarlandskapen hade man tidigare haft torv och nu lade man på tegeltak. Från runt 1700 och framåt infördes bruket av rödfärg. Både prästgårdar och bergsmansgårdar målades röda och man byggde alltmer representativa hus. Träet hade stor betydelse, golven och taken var gjorda av trä. Med kil­sågade brädor togs hela timrets bredd tillvara. Särskilt i mälarlandskapen och i Hälsingland lät även bönderna dekorera sina interiörer med väggmålningar.

När det gällde adelns byggande innebar reduktionen vid mitten av 1600-talet ett bakslag. Den syftade till att dra in gods som tidigare hade hört till kronan. Adeln

Inledning 9

Detsvenskalanthuset.indb 9

2010-06-01 11.37

hade genom frikostiga donationer skaffat sig kontroll över två tredjedelar av all odlad mark. Nu förlorade de hälften av godsen och en osäkerhet spred sig bland godsägarna. Först under 1700-talet började man bygga igen. Störst betydelse för inredningskonstens utveckling under 1700-talet hade slottsbygget i Stockholm.

Stockholms slott brann 1697, och återuppbyggnaden pågick i mer än femtio år. Under lång tid var Carl Hårleman ledare för bygget, och under denna tid skapades den svenska rokokon. Hårleman ritade Svartsjö slott och skapade efter franska förlagor en modell som skulle komma att användas under lång tid. Nu byggde man bekväma lustslott, Maisons de plaisance, för att leva på landet. Mansardtaket, ett yttertak med brutet takfall, ersatte säteritaket. Den sexdelade planen med salen i mitten blev allmän. Man byggde ofta två flyglar, en på vardera sidan om en gårdsplan, en för kök och en för gäster. Det blev modernt att bygga herrgårdar i två våningar. De hade stora fönster med kittade rutor i ­stället för blyspröjsade, och även på de gamla slotten byttes de blyspröjsade fönstren ut. På väggarna satte man målade vävtapeter eller papperstapeter. Hårlemans död inträffade alldeles för tidigt, men hans elever Carl Fredrik Adelcrantz, Carl Johan Cronstedt och Jean Eric Rehn fortsatte att utveckla den svenska inrednings­ konsten och arkitekturen. När det gäller böndernas inredningar fortsatte barocken att påverka, exempelvis i Hälsingland i väggmåleriet. Överhuvudtaget tog det lång tid innan rokokon slog igenom på landsbygden.

Kakelugnen i Sverige Några av de skapelser som togs fram under slottsbygget var nya svenska kakelugnsmodeller. När den tyska blivande kronprinsessan Lovisa Ulrika kom till Sverige uttryckte hon genast en önskan om att få kakelugnar uppsatta i en del rum. Carl Hårleman, som då var ledare för slottsbygget, lät ta fram dels en flat modell, dels en rund. Den flata med sin hylla, som på en öppen spis, var sannolikt inspirerad av den franska cheminéen. Den runda var tänkt att kunna användas i mindre rum.

Dessa båda modeller sattes upp i ett stort antal på Stockholms slott på 1750-talet när det var färdig­byggt.

De var helt gröna eller vita med dekor i flera olika

f­ ärger, oftast blått. Även i de andra kungliga slotten ­sattes sådana ugnar upp. Kakelugnen var vid den här tiden redan spridd och i bruk. Efter 1750-talets mitt, och i synnerhet efter det att dess konstruktion med rökgångar hade förbättrats 1767 av Cronstedt och Wrede, spreds kakelugnen alltmer. En av orsakerna till det nya värmesystemet var vedbristen, man ville spara skog.

Under frihetstiden var nyttan i centrum. Man försökte bygga i sten för att spara skogen och för att undvika eldsvådor. Under denna tid var det främst nyadlade familjer som byggde, sällan de gamla adelssläkterna. ­ De nya byggherrarna, brukspatroner och köpmän, hade pengar och de ofrälse ståndspersonerna blev allt rikare.

Under lång tid hade ju Frankrike haft stor påverkan på inredningskonsten. Under 1700-talets andra hälft var det brukligt att konstnärerna i stället for till Italien, till Rom och senare till utgrävningarna i Pompeji. De ­skatter som grävdes upp där och de interiörer som kom i dagen utgjorde en stor inspirationskälla för arkitekturen och inredningskonsten. Mot slutet av 1700-talet blev de svenska interiörerna alltmer klassicerande, med höjdpunkten i de inredningar som skapades under 1700-talets slut av den franske konstnären och arkitekten Louis Masreliez för de kungliga slotten. 1800-talets ­första årtionden innebar en fortsättning på klassicismen med en alltmer sparsmakad herrgårdsarkitektur, med släta och flacka sadeltak, av arkitekter som Carl Fredrik Sundvall och Carl Christoffer Gjörwell. Kakelugnarna, som tidigare hade varit målade i olika färger, blev nu helt vita. Kolonnkakelugnen som hade varit modern under de sista decennierna av 1700-talet fick konkurrens av de helt vita, släta kakelugnarna, med dekor av klassiska element som palmettbårder. Inne i husen målades väggarna enfärgade i starka färger och pryddes med bårder. Så småningom kom de så kallade pano­ rama­tapeterna med landskap på väggarna, precis som på vävda tapeter. De var egentligen bara en teknisk utveckling av en väggdekor som hade funnits sedan många århundraden. Böndernas hus kunde förses med en extra våning, och det representativa uttrycket förstärktes alltmer, med inspiration från herrgårdarnas arkitektur, med en huvudbyggnad och två flyglar.

Skråväsendets upplösning 1846 och den framväxande industrialismen innebar att hantverket alltmer

10 Inledning

Detsvenskalanthuset.indb 10

2010-06-01 11.37

f­ örsvann. Nystilarna slog igenom, och nyrokokon var först. Kakelugnarna började framställas mer fabriksmässigt och de fick en allt slätare, glansig yta, långt ifrån de handgjorda. Papperstapeterna, som har tillverkats i Sverige åtminstone sedan 1740-talet, genomgick en stor teknisk utveckling. Från att ha varit en hantverksmässig produkt blev de alltmer avancerade och trycktes slut­ ligen i maskiner. Det innebar att även bönderna vid 1800-talets början kunde köpa tapeter till något enstaka rum, men under 1800-talets andra hälft kunde de tapetsera hela huset och göra det ofta. De målade väggarna kom alltmer ur modet, men fortfarande kunde salen prydas med väggmålningar, både i slotten och i böndernas hem. Även sågverksindustrins framväxt innebar en tillbakagång för hantverket vad gäller golv och tak.

Smala sågade brädor slog igenom och de breda tiljorna försvann.

Stor betydelse för landbygdens bebyggelse hade de stora skiftena som genomfördes under 1800-talet och som syftade till att effektivisera jordbruket, lägga samman enheter och sprida ut bebyggelsen. Härigenom upplöstes de gamla byarna, husen flyttades ut och byggdes om. Det sista huset i boken, gården i Blacksta i Närke, visar det. Det är ett exempel på de sista åren av hantverksskicklighet, och visar en arkitektur med rötter i både bondekulturen och i herrgårdskulturen, där samma omsorg har lagts ned i såväl de största tingen, som i de minsta.

Sverige, i västra Sverige, övre Dalarna och norra Sverige.

Rödfärg gjordes av restprodukter, från början av ­rester från järnframställningen, senare av restmalm från koppargruvan. Malmen samlades i högar och vittrade sönder, och det bildades då rödmull som innehöll rikligt med järnoxider. Man vet inte om rödfärgen från början togs fram som ett medel mot röta eller om det fanns andra skäl, som estetiska. Men troligen började den användas för sina konserverande egenskaper, som även fanns i dess tillsatser. Från början blandades rödfärgen med tjära, och denna färg, så kallad rödtjära, användes också på släta ytor som hyvlade brädor. Sedan började man blanda den med rågmjöl, och då fick man en slamfärg som slog igenom vid slutet av 1700-talet.

Det är denna färg som alltjämt används.

Under 1600-talet användes rödfärgen på säterierna, där det ofta fanns en större huvudbyggnad av timmer.

Under 1700-talet rödfärgades även uthusen på herrgårdarna. Prästgårdarna kom inte långt efter, här började man måla husen med rödfärg vid slutet av 1600-talet.

Vid 1700-talets mitt kom rödfärgen till bönderna, och detta skedde samtidigt som den började tillverkas i stor skala. Efter 1740 började man allmänt klä in husen med träpanel som oftast målades gul med ockra, som var ­billigast. Kring sekelskiftet 1800 betraktades den röda färgen inte längre som förnäm, och den kom att bli en färg för hus på landsbygden.

Falu rödfärg Inte långt från Blacksta ligger Dylta bruk, och här tillverkade man rödfärg under en period. Den äldre rödfärgen var betydligt ljusare än dagens moderna, men den ljusa finns nu åter i handeln. Den färg som tillverkades vid Dylta var av den ljusare typen. Konsten att göra rödfärg av järn var känd under medeltiden, och redan vid slutet av 1500-talet tillverkade man rödfärg i Närke. Under 1600-talet inleddes tillverkning på många ställen, till exempel i Falu gruva, vilken ökade till stordrift under 1700-talet. Mest känd är rödfärgen från Falun, som har fått ge namn åt hela färggruppen.

Rödfärgen har använts över nästan hela Sverige, men den fick inte samma genomslag i sydliga delar av

Inledning 11

Detsvenskalanthuset.indb 11

2010-06-01 11.37

Torpa stenhus, Västergötland Torpa speglar sig mot sjön Åsunden i Länghems socken i södra Västergötland. Det är ett mycket stort vitt hus av sten som gör att det syns lång väg, och det har oregelbundet placerade fönster av olika storlek. Högst upp på taket sticker ett klock­ torn upp, målat i rödfärg. Inte bara tornet utan också fönstren längst ned i den norra längan skvallrar om att ett kapell finns inne i huset. Detta hus är ett av de äldsta bevarade i Sverige, och dess svindlande historia börjar i medeltiden. Man kan kanske tycka i dag att trakten där det ligger i mitt i skogen borde ha varit fridsam och lugn. Men här låg förr gränsen mellan Sverige och Danmark.

Inte bara närheten till Danmark gjorde att det ständigt fanns risk för konflikter, i trakten pågick också otaliga bondeuppror under 1400-talets slut.

Trots det var läget attraktivt. Det var nära till floderna Ätran och Viskan, och vattenvägarna var viktiga farleder som gjorde handelskontakter möjliga. Den som lät uppföra huset var riksrådet Arvid Knutsson. Adelns byggande har periodvis ansetts utgöra ett hot mot kungamakten eftersom de befästa husen kunde användas vid uppror. År 1397 utfärdades ett förbud mot att bygga privata befästa borgar, och det varade i nästan hundra år.

12

Detsvenskalanthuset.indb 12

2010-06-01 11.37

Detsvenskalanthuset.indb 13

2010-06-01 11.37

14 Torpa

Detsvenskalanthuset.indb 14

2010-06-01 11.37

Strax före mitten av 1400-talet började adeln i stället bygga så kallade enkelhusborgar. Det var rektangulära stenhus som var byggda av bärande dubbla murar av sten och mellanrummet var fyllt av småsten. De kunde ha trappgavlar och höga tak. Den äldsta delen av Torpa stenhus uppfördes i slutet av 1400-talet, troligen kring år 1470. Det var en enkel byggnad, inte ens hälften så stor som i dag, och förmodligen försedd med trappgavlar liksom det skånska Glimmingehus. Denna typ av hus hade en bottenvåning som var delvis nedgrävd med källarvalv och här låg troligen köket. En trappa upp låg boningsrummen och på nästa våning fest­ salen. Från början hade man inga fönster, utan bara ­gluggar. Högst upp kunde det finnas en skyttegång, möjligen fanns en sådan också på Torpa. Där fanns också vallgrav och vindbrygga.

Det medeltida Torpa var förmodligen mycket enkelt inrett, men det skulle senare få en desto mer behagfull interiör. Under Vasatiden byggdes stenhusen om så att de blev bekvämare och de dekorerades invändigt, och kring mitten av 1500-talet byggdes även Torpa om. Huset fördubblades genom att man byggde ett hus intill, och ett trapptorn uppfördes mellan delarna. Ofta berättas historien om när Gustav Vasa kom till Torpa 1552 för att fria till sin tredje gemål Katarina Stenbock. Han var då 56 år gammal och hon bara 16. Stenhuset bör då ha varit ombyggt och renoverat. Fyra år senare skrev han till sin son Erik: ”Flere aff ­adelen haffve icke allenest sköne sätegårdar med träbygninger, uthan medh sköne stenhuss såsom slott uprättede och väll tilpyntede.” Kanske var Torpa ett av dem han då tänkte på.

Så småningom blev dessa borgliknande stenhus omoderna, och de var alltför obekväma att bo i. Torpa övergavs som bostad under 1660-talet då Gustaf Otto Stenbock lät uppföra ett nytt boningshus av trä. Efter det användes Stenhuset endast vid fester. Torpa rönte senare samma öde som så många andra hus och

motstående sida, ovan och nästa uppslag. Riddarsalen är slottets prakt­ fullaste rum. Här ser vi en rumsinteriör som har vuxit fram under flera århundraden. Det ursprungligen enkla rummet från 1470-talet smyckades med vägg- och takmålningar under mitten av 1500-talet, och fick slutligen omkring 1620 påkostade dörromfattningar i renässansstil och en ståtlig öppen spis av sandsten. I dag är rummet sparsamt möblerat, men det har förmodligen varit inrett med överdådiga textilier och väggbonader vid festliga tillfällen. Bland de målade växterna och frukterna i taket kan man urskilja ett ansikte som kanske före­ställer Beata Margareta Brahe, maka till Gustaf Otto Stenbock. De konstfärdigt skulpterade dörromfatt­ningarna är målade för att efterlikna exklusivare träslag.

på sidan 13. De mörka grå molnen som sveper in mot slottet påminner oss om att detta en gång var en plats för angrepp och försvar. Det ursprungliga huset syns till vänster, tillbyggnaden från mitten av 1500talet till höger. Bakom huset ser man trapptornet krönt av ett kors. Väggarna fick sin vita puts på 1930-talet.

Torpa 15

Detsvenskalanthuset.indb 15

2010-06-01 11.37

16 Torpa

Detsvenskalanthuset.indb 16

2010-06-01 11.37

Torpa 17

Detsvenskalanthuset.indb 17

2010-06-01 11.37

degraderades till magasin för spannmål och rotfrukter. Det skedde redan under 1700-talet. Men det gjorde ändå att byggnaden användes, vilket är en förutsättning för att en byggnad ska underhållas och bevaras. Sedan 1400-talet har egendomen gått i arv inom familjen i olika släktled. Under många år var det ätten Stenbocks stamgods. Under 1930-talet restaurerades byggnaden grundligt.

Murarna putsades och taket av spån byttes mot ett i koppar. Från början fanns här troligen ett sadeltak och det nuvarande valmade är från 1800-talets början.

Man lät också vitrappa väggarna inomhus och putsa dem utvändigt. På utsidan har det sannolikt först endast varit blottade stenmurar. Låt oss nu titta på de inredningar som har bevarats till i dag. Torpa är intressant inte bara på grund av sin höga ålder, utan även på grund av inredningarnas enkelhet.

Förmodligen är den första frågan man ställer sig hur man kunde värma upp detta hus. Även en solig dag på sommaren är den råa kylan i rummen påtaglig.

I dag finns ett antal öppna spisar av äldre datum i flera av rummen. Den spis som antas vara äldst finns på den översta våningen, och man gissar att den kan vara från 1500-talet. Den står i ett hörn mot ytterväggen i ett rum som troligen var ett vanligt bostadsrum. Det är inte omöjligt att likadana spisar kan ha funnits i flera av bostadsrummen, för i golvet finns spår av fler sådana. Liknande spisar finns även på Gripsholms slott, och de har antagits vara från samma tid. Man vet inte var och när den öppna spisen uppfanns, men det har antagits att det kan ha skett i det bysantinska riket under 500- och 600-talen. Den äldsta kända västerländska är från 1100-talet. De äldsta är halvcirkelformade med konisk huv och påminner om Torpas. Redan tidigt använde man tegel i murverket och järnhällar i botten.

Rökpiporna fördes inte samman, utan man hade en skorsten för varje eldstad.

Den här typen av spisar lagrar knappast någon värme, den enda värmen man får kommer genom strålningen från brasan. Men man kunde kanske värma upp

ovan vänster. Den enkla öppna spisen på övervåningen är av en typ som har varit vanlig i Sverige sedan medeltiden. ovan höger. En dovhjortshind, detalj av en väggmålning i Riddarsalen. Jaktscener var mycket vanliga motiv, men här är djuret avbildat i rofylld skönhet. motstående sida. Kungssalen har mycket ovanliga takmålningar som föreställer gudar ur den romerska mytologin. Här ser vi Bacchus, rusets och vinets gud, och Pan, skogsguden. Den stora öppna spisen här har, i likhet med den i Riddarsalen, en fram­ trädande spiskåpa som vilar på ett entable­ ment med arkitrav, fris och kornisch som bärs upp av två fristående pelare och två pilastrar. De öppna sidorna bör ha gjort det svårt att få bra drag i spisen och lett till att det ofta rykte in, men eldstäder av det här slaget var främst tänkta att beundras.

18 Torpa

Detsvenskalanthuset.indb 18

2010-06-01 11.37

Detsvenskalanthuset.indb 19

2010-06-01 11.37

20 Torpa

Detsvenskalanthuset.indb 20

2010-06-01 11.37

huset på annat sätt? I huset finns ett antal rökgångar vars funktion ännu inte har utretts. Det är inte helt omöjligt att här kan finnas ett system som innebar att värme från köket i nedre plan kunde ledas upp i väggarna via rökgångar. Man kan återigen jämföra med Glimmingehus i Skåne där en sådan värmeanläggning finns. I köket längst ned fanns en öppen härd. Röken från brasan försvann ut genom rökgången som var placerad ovanför, och den leddes vidare genom ­kanaler i de tjocka murarna. Detta system att värma hus användes redan under ­antiken och kallas hypokaust, från hypo, underifrån, och kaustos, brinna. Det användes först vid grekiska bastubad 200 år f. Kr., och förekom sedan i romar­ riket, både i baden och i lyxiga bostäder. Under medeltiden användes detta ­system i klostren i Sverige, som bevarade den antika traditionen.

Spisarna i de två salarna är av senare tillverkning. De är mer elegant utformade, men knappast mer effektiva än den medeltida spisen i bostadsrummen.

Spisarna har en klassisk arkitektonisk komposition i sten med två pelare och två pilastrar, och de har båda antagits vara uppsatta under 1620-talet. Båda spisarna är öppna i sidorna, och det gör det svårt att förstå hur man kunde få ett bra drag och undvika att det rök in i rummet. Men med tanke på att vanliga bostäder vid den här tiden inte ens hade skorstenar, bara ett hål i taket, borde man ha funnit denna lösning tillfredsställande.

I de båda salarna finns måleri på både väggar och tak. De äldsta målningarna är troligen från 1500-talet med hjortar som motiv, och de yngre från 1620-talen med frukter och blommor, gudar och gudinnor. Torpa är ett sällsynt välbevarat bonings­­hus från Vasatiden, och dess vackra inredningar kan inspirera oss än i dag.

Kapellet har en välbevarad interiör från slutet av 1600-talet, och en rofylld och välkomnande stämning. Påkostat deko­re­ rade bänkar för familjen och deras gäster står till höger och vänster om altaret, där förgyllda skulpturer av Tron och Hoppet flankerar en altartavla av Kristi grav­läggning – troligen ett krigsbyte från Tyskland under trettioåriga kriget. De enklare bänkarna längre bak i kyrkan var avsedda för tjänste­ folk och bönder. Träsniderierna i barockstil på bänkarna och predikstolen är utförda av den tyske träsnidaren Hans Christoffer Datan, som tros ha följt med Gustaf Otto Stenbock tillbaka till Sverige efter kriget.

Predikstolen, som är rikligt dekorerad med förgyllda akantusslingor, bärs upp av en Atlasliknande gestalt.

Torpa 21

Detsvenskalanthuset.indb 21

2010-06-01 11.37

Fiholm, Södermanland I dag är Fiholm en stillsam plats som inte många passerar och som få känner till. Här började man våren 1640 uppföra det som var tänkt att blir den mest spektakulära slottsanläggning som någonsin byggts i Sverige. Byggherre var rikskanslern Axel Oxenstierna, och detta var hans fädernegård, belägen nära Mälarens södra strand.

Oxenstierna var en mäktig ätt som tidvis dominerade politiken i landet, och det slott riks­ kanslern tänkte bygga skulle framhäva det. Vid den här tiden stod den svenska byggnadskonsten inför något helt nytt. Bara några år tidigare hade Simon de la Vallée anlänt till Sverige. Här skulle han arbeta som kronans byggmästare, och som vår förste professionelle arkitekt fick han genast en mängd prestigefulla uppdrag. I sällskap hade han Nicodemus Tessin d.ä., som då var helt ung, men som så småningom skulle bli tidens främste­inom sitt område, utnämnd till kunglig hov­arkitekt och adlad. På Fiholm skulle de ­arbeta tillsammans. Axel Oxenstierna var ­oerhört medveten om vad han ville ha, han lät bygga på många ställen och synade allt. Det skulle vara högsta kvalitet. Om det inte var tillräckligt bra rev han det och lät bygga nytt.

22

Detsvenskalanthuset.indb 22

2010-06-01 11.37

Detsvenskalanthuset.indb 23

2010-06-01 11.37

24 Fiholm

Detsvenskalanthuset.indb 24

2010-06-01 11.37

Följaktligen ritade Simon de la Vallée en storslagen anläggning åt Oxenstierna, och han tog verkligen ut svängarna. Generalplanen bygger på den franske arkitekten Jacques Androuet Du Cerceaus (1510–1584) stora förslag till slottet Charleval, men den är förminskad och förenklad. Här var tänkt att finnas en omfattande borggård med fyra parallella smala flygellängor som skulle vara sammanbundna med murar.

Manbyggnaden skulle ligga i fonden av stora mittgården. Slottet skulle ligga på en terrass och det skulle även ha sammanbyggda korta flyglar. Anläggningen skulle bilda en inhägnad kvadrat vars sida skulle mäta hela 215 meter. Planen för Fiholm följer det franska hovceremonielets regler för den kungliga bostaden, där förväntningarna skulle stegras och upplevelsen förhöjas ju närmare bostaden man kom.

Det var första gången i Sveriges historia som en sådan arkitektonisk komposition hade planerats. Av planen framgår att den var ordnad med en regelbundenhet enligt renässansens estetik, uppbyggd av ungefär likvärdiga enheter, men med en ansats till mittaxel som är ett barockt drag. Att manbyggnaden hade utformats utan de karaktärsdrag som kännetecknat byggnadskonsten i Sverige hittills, med utgångs­punkt i det befästa huset, var också en nyhet. Fiholm var tänkt att vara en villabyggnad som skulle sätta trevnad och bekvämlighet framför de fortifikatoriska egenskaperna. Huvud­bygg­naden skulle ha symmetriskt placerade fönster och skorstenar genom taknocken. Den anläggning som skulle uppföras här var det första exemplet på den tidens moderna arkitektur.

Rikskanslern ansåg förmodligen att det hela var lite väl kostnadskrävande, för han reviderade planen. Två flyglar i stället för fyra kunde räcka, och dem började man bygga under ledning av den då endast tjugofemårige Nicodemus Tessin d.ä.

Men sedan kom man inte längre. Arkitekten Simon de la Vallée avled efter en

motstående sida och ovan. Denna byggnad uppfördes ursprungligen som en flygel, men kom att bli bostadshus. Fasaden under det imponerande taket är målad i röd­pigmenterad kalkfärg och har omfattande detaljer i huggen sandsten. på sidan 23. Två rumsinteriörer med detaljer från tre stilepoker: en rokokokakelugn, ett dörröverstycke med gustaviansk dekor och möbler i karljohansstil. nedan. För beställaren Axel Oxenstierna var inget annat än det bästa gott nog.

Fiholm 25

Detsvenskalanthuset.indb 25

2010-06-01 11.37

26 Fiholm

Detsvenskalanthuset.indb 26

2010-06-01 11.37

Fiholm 27

Detsvenskalanthuset.indb 27

2010-06-01 11.37

t­ ragisk olycka i Stockholm, där han blivit nedslagen av Erik Oxenstierna, en annan medlem av ätten. Fortfarande berättas skrönan att de la Vallée skulle ha blivit nedstucken sedan bygget blivit för dyrt, något som inte är sant. Bygget avbröts emellertid och en huvudbyggnad blev det aldrig, något som den ännu kvarvarande gropen till grunden vittnar om. Kanske ligger det mer sanning i antagandet att man redan hade ledsnat på bygget och tyckte det kändes omodernt. När sonen Johan Oxen­ stierna, en berest man som älskade prakt, kommit hem från Westfalen var hans kommentar till bygget på Fiholm att flyglarna ”var rätt passande till stallar och vagnshus”. Och då ska fadern Axel sårat ha svarat: ”Har jag byggt stall och vagnshus åt dig, får du själv bygga fähuset.”

Fiholmsbyggnaderna har ansetts tillhöra de bäst bevarade slottsanläggningarna från stormaktstidens äldre skede, trots att flyglarna bara är en del av den planerade anläggningen. Men de är de enda byggnader som finns, vilka från grunden är uppförda efter de la Vallées ritningar, och som i allt väsentligt följer hans intentioner.

Man bör dock ha i åtanke att flyglarna var tänkta som personalbostäder och ekonomilokaler. På den bäst bevarade flygeln finns ett valmat sadeltak som är svagt konkavt i det nedre fallet, en genialisk detalj som direkt avslöjar att detta är stor byggnadskonst. Från början var fasaderna målade med rödpigmenterad kalkfärg, i vilken man hade ristat in tegelskift och fogar. Här finns en välformad frontespis med pilastrar, och portalerna är prydda med släktvapen för Oxenstierna och Bååt.

Stendetaljerna på flyglarna som dörromfattningar är utförda av stenhuggare Heinrich Blume, och de har alla en stram klassicistisk prägel hämtad från Ludvig XIII:s Frankrike.

Om exteriören vittnar om en nyskapande franskinspirerad byggnadskonst, så är interiören desto mer svensk. Här möter oss en traditionell, enkel gustaviansk inredning med vackra snickerier, blommiga kakelugnar av provinsiell tillverkning och målade väggfält. När ägorna togs över av familjen Beck-Friis under 1780-talet lät de omdana en av flyglarnas inre. Flygeln fungerar i dag som bostad.

Familjen Beck-Friis ägde Fiholm till 1907, men under början av 1900-talet stod flygeln obebodd. Av de gamla inredningarna var då endast några bjälktak och kakelugnar synliga. Vid 1900-talets mitt restaurerades byggnaden och de vackra dekorerna i interiören återupptäcktes.

De paneler och snickerier som nu finns i rummen kan vara från slutet av 1700talet. En del fast inredning har flyttats till andra rum. I flygelns västra del finns två rum som har inretts med delar från den intilliggande salongen. Här har man satt upp några dekorativa dörröverstycken med romantiska ruinmotiv som skildrar drömmen om Italien. I de båda salongerna finns det målade väggfält. Dekoren är gustaviansk med enkla bårder och blomstergirlander, och den är målad i de ­blekaste pastellfärger, ljust blått eller rosa. Mot det kontrasterar de blommiga 1700-tals­kakelugnarna med sina dekorer i koboltblått, och även de bör vara uppsatta under 1780-talet. Vilka eldstäder som fanns här tidigare vet man inte i dag, men troligen var det öppna spisar. Här finns kakelugnar av tre olika typer, den flata med skänkhylla, den runda, och en kolonnkakelugn. Kakelugnar av den typ som finns på Fiholm, flata och runda med enkel blomsterdekor, tillverkades och sattes upp under mer än 50 år, hela 1700-talet ut.

Det finns ytterligare en kakelugnsmodell i detta hus – kolonnkakelugnen. Denna typ av kakelugn består av en rektangulär eldstad samt en rund, kolonnformad övre del. Också den modellen användes i de kungliga slotten, men vem som ritade den första i Sverige är inte känt, även om det finns en tidig ritning av Jean Eric Rehn.

Fiholm framstår i dag som en stormaktsdröm. Det är bara flyglarna som verkligen byggdes. Det var de första fristående flyglarna i vårt land, ett motiv som vidareutvecklades och kom att bli allenarådande för herrgårdsarkitekturen under 1700-talet.

föregående uppslag. Solskenet faller in i sju rum som ligger i fil. De har alla bröst­ paneler, utsökta snickerier och kakelugnar med blom­dekor. Rummen som syns här var sällskapsrum – salonger och matsalar.

Parkettgolven är från mitten av 1900-talet.

Ursprungligen hade man enkla brädgolv, som i de flesta hus under äldre tid. motstående sida. ovan vänster. En av salongerna har tygtapeter med målade rosengirlander och en rokokobyrå. De förgyllda stolarna är gustavianska. ovan höger. En av rokokokakelugnarna.

Kakelugnen med ett mer avancerat värme­ system var en svensk uppfinning som gjorde det möjligt att hålla en behaglig inomhus­temperatur även under den kalla tiden på året. nedan vänster. Detalj av en kolonn­kakel­ ugn med gustaviansk dekor av girlander och kannelyrer, men även med små fina blommor. Kolonnkakelugnen blev populär under 1770-talet och användes sedan huvud­ sakligen i klassicerande inred­ningar. Den brukar oftast vara vit, men även den typen av ugnar dekorerades med måleri, oftast med klassiska motiv som kannelyrer, lager­ girlander och festonger. Fiholms kakel­ugn är av en lite mer ovanlig typ, visserligen med den vanliga klassi­cerande dekoren, men också med en blomsterbård som är mer rokokomässig. Kolonn­kakel­ugnarna kunde ha ovala luckor, som denna ugn har, men det är ganska ovanligt. Tapeten är en modern reproduktion av ett 1700-­talsmönster. nedan höger. De målade tapeterna i de finaste salongerna är inramade av förgyllda bårder som ger ett intryck av lyx, vilket förstärks av de förgyllda möblerna.

28 Fiholm

Detsvenskalanthuset.indb 28

2010-06-01 11.37

Detsvenskalanthuset.indb 29

2010-06-01 11.37

Skokloster, Uppland

Skoklosters slott är ett av de herresäten som ligger utmed Ekolns stränder, en vik av Mälaren.

Som namnet antyder var detta också platsen för ett cistercienserkloster grundat under första halvan av 1200-talet. I samband med ­reforma­ tionen upphörde verksamheten och marken övergick i kronans ägo. År 1611 överläts ­egen­ domen som förläning till militären och ­riks­ rådet Herman Wrangel. Den ärvdes senare av sonen Carl Gustaf Wrangel (1613–1676). Han var också militär och deltog under flera decennier i krig och plundringar och blev ryktbar som en skicklig strateg och krigsherre i Europa. År 1646 blev Wrangel fältmarskalk över svenska armén i Tyskland, riksråd och några år senare general­ guvernör över Pommern. Där ägde han flera byggnader, men han hade även hus i Stockholm och flera på den svenska lands­bygden. Men han var född i Stenhuset, det gamla slottet på Sko­ kloster, därför beslöt han att man här skulle uppföra en ny stamborg för ätten.

30

Detsvenskalanthuset.indb 30

2010-06-01 11.37

Detsvenskalanthuset.indb 31

2010-06-01 11.37

Bygget inleddes 1654 och flera arkitekter antas ha arbetat med ritningarna. Den förste var den tyske arkitekten Caspar Vogel som han hade träffat i Pommern.

Sedan övertogs arbetet av Nicodemus Tessin d.ä. och Jean de la Vallée. Men Wrangel deltog själv i planeringsarbetet och styrde det hela. Det resulterade i ett magnifikt barockslott med 77 rum, med ett utseende som kan te sig något udda för svenska förhållanden. Med sina hörntorn påminner det snarare om tyska borgar från tidigare epoker. Men planlösningen var modern för tiden, med ­sviterna förlagda på sidorna kring en sal, och den påminner om det franska ­slottet Vaux le Vicomte. Det sägs att Wrangel endast tillbringade trettio dagar här.

Slottet blev inte heller färdigt under hans tid. Arbetena fortsatte efter hans död när dottern Margareta Juliana Wrangel och svärsonen Nils Brahe tog över.

Bygget fortgick under 1680- och 1690-talen och en del arbeten pågick även under 1700-talet under Abraham Brahes (1669–1728) tid. År 1728 övergick slottet till Erik Brahe som blev avrättad 1756, sedan han deltagit i Lovisa Ulrikas försök till statskupp. Strax före sin avrättning skrev han: ”…huset rekommenderar jag att det inte må förfalla, spika igen de söndriga fönstren i övervåningen till de något kan hjälpas”.

Rummen är placerade längs korridorer som löper runt en kvadratisk gård.

På bottenvåningen finns domestikrummen, som kök och mangelkammare. En trappa upp ligger bostadsvåningen. Den rumssvit som ligger mot vattnet kallas Wrangelvåningen och den mot trädgården kallas Brahevåningen. På nästa våning finns gästrumsvåningen och här finns också festsalen som aldrig blev inredd. Man vet inte säkert hur mycket av inredningarna som verkligen blev

Stenhuset stammar från det gamla klostret som ursprungligen låg på platsen, och här föddes Carl Gustaf Wrangel år 1613. Huset har undergått flera ombyggnader och fick troligen sitt nuvarande utseende på 1740-talet.

på sidan 31. En av längorna i galleriet som löper runt borggården på första våningen.

Dörrarna leder in till de privata bonings­ rummen på slottets framsida. Tjugo porträtt av Herman Wrangels officerare placerades mellan fönstren år 1664. Väggarna och taket målades 1839 i en historiserande stil, och på bröstpanelerna hittar man gamla tänkespråk som: ”Vänner är som meloner, man måste prova flera för att hitta en god.”

32 Skokloster

Detsvenskalanthuset.indb 32

2010-06-01 11.37

klara under Wrangels tid. Man vet att gipstaken, de öppna spisarna och sten­ golven gjordes färdiga under 1660- och 1670-talen och att kakelugnar levererades då. Men man vet inte när bröstpanel, dörrfoder och slutmålning gjordes. Slottet betraktas som en av de bäst bevarade barockbyggnaderna i Sverige, men mycket har hänt sedan 1600-talet. Vid slutet av 1760-talet började man byta ut fönstren som ursprungligen var sexdelade, till fönster i rokokoform. Och även här, liksom på flera andra ställen, byttes många dörrar mot pardörrar, allt enligt franskt mönster. Den största åtgärden var förmodligen den omgestaltning av slottet som ägde rum 1830–1844 under Karl XIV Johans rådgivare Magnus Brahes tid.

De renoveringarna försökte återknyta till 1600-talet men bär även 1800-talets prägel. Redan tidigt började familjen betrakta huset som ett museum och ett monument över släkten Wrangel, och möbler och inredningsdetaljer från andra hus ­flyttades hit.

Låt oss nu titta in i slottet. Interiörerna är unika genom spisar med skulpterade trähöljen, stucktak och gyllenläderstapeter från 1600-talet och genom den ­fantastiska samlingen kakelugnar. Allt detta kan vi se exempel på i slottets mest praktfulla rum, Kungssalen, som är belägen i Wrangelvåningen. Detta rum kallades tidigare dagliga matsalen, men döptes om efter de kungaporträtt som man lät hänga där. Här finns ett magnifikt målat stucktak, det enda i sitt slag i Sverige.

Det är gjort av stuckatören Hans Zauch år 1663–1664. Den typen av tak förekom endast i de mest exklusiva byggnaderna. Italienska konstnärer spred konsten att göra stucktak vidare till Frankrike, England och Tyskland, och vidare norrut, till stormaktstidens Sverige där den nådde sin höjdpunkt i byggnader som Karlbergs

Med sin kvadratiska planlösning runt en öppen borggård, sina fyra höga hörntorn och sin rustika vitrappade fasad avdelad med gesimser av sandsten, utgör Skokloster en tämligen ovanlig syn i Sverige.

Skokloster 33

Detsvenskalanthuset.indb 33

2010-06-01 11.37

34 Skokloster

Detsvenskalanthuset.indb 34

2010-06-01 11.37

slott och Skokloster. Här finns 17 stucktak, de flesta gjorda av den svenske stuckatören Nils Eriksson.

Stuck som material har en gammal historia, den användes troligen redan under den yngre stenåldern 7 000 f. Kr. I det antika Rom gjorde man 200 f. Kr fantastiska stuckarbeten i exempelvis Hadrianus villa. Den romerske arkitekten Marcus Vitruvius Pollio, som var verksam under kejsar Augustus tid, beskrev stucktillverkning i sitt verk De architectura libri decem, skriven någon gång under första århundradet f. Kr. När det västromerska imperiet föll samman försvann stuckaturen och var bortglömd i Västeuropa under 1 000 år. Vitruvius verk återupptäcktes under renässansen. De trycktes och spreds under 1400-talet och hade en stark påverkan på renässansens arkitektur. Även stucken återupptäcktes under utgrävningar.

Den italienske konstnären och arkitekten Giorgio Vasari (1511–1574) berättar i sin bok Livres från 1550 hur det gick till. Konstnären och arkitekten Giovanni da Udine var ute och grävde i Tituspalatsets ruiner. Där upptäckte han att det under jordmassorna fanns rum fyllda med figurer och scener i stuck gjorda i låg relief.

Han satte genast igång med att försöka få fram något liknande och prövade sig fram tills han fann formeln. Den bestod av marmorflisor som hade finfördelats till mjöl. Därefter tillsattes kristallisk sandsten som silades genom en blandning av flodsand och vatten. Denna blandning kom att utgöra grunden för all stuckanvändning i Europa.

Mot innerväggen i Kungssalen står en spis full av utsmyckningar gjorda av skulptören Marcus Hebel, som ursprungligen kom från Neumünster i Holstein.

De öppna spisarna murades först och försågs sedan med en yttre beklädnad av trä som pryddes med skuren dekor i de finaste rummen. Grundsnickerierna gjordes av snickare och de skulpterade trädekorationerna av bildhuggare.

Kungssalens spis är bara en av 21 i slottet, och det finns sju olika typer. Sex av ­spisarna är gjorda efter arkitekten Jean Barbets (cirka 1591–1650) förlagor: Livre d'architecture d'autels et des cheminées, som trycktes i Paris 1633. De flesta ­spisarna är målade och på deras övre del finns oftast en utarbetad dekor. Men under 1800-talet målades spisarna om på olika sätt. En del förgylldes medan ­förgyllningen målades över på andra.

Intill spisen står en kakelugn som har levererats av kakelugnsmakare Marcus Thim från Stockholm 1670. Att placera en kakelugn vid sidan av spisen var vanligt under 1600-talets andra hälft. På så sätt kunde man få omedelbar värme från den öppna spisen, samt en mer långtidsverkande från kakelugnen. Man kunde antingen elda kakelugnen framifrån eller skyffla in glödande kol från spisen genom en lucka i dess sida. Den här kakelugnen kan beläggas i räkenskaperna och bör ha stått här från början. Den är vit med dekor i blått och grönt. Mönstret med dekor av granatäpplen och nejlikor är moriskt-orientaliskt till sin karaktär.

Dekoren är gjord med matriser, det vill säga formar av lera som pressades mot den ännu våta leran. Vid den här tiden tillverkade Stockholms kruk- och kakelugnsmakare såväl gröna som svarta och vita kakel med dekor i olika färger. Som i många andra rum är väggarna klädda med gyllenläder. Detta är dock uppsatt först under 1930-talet, men i andra rum finns gyllenläderstapeter som bör ha ­suttit där sedan de var nya.

På motsatta sidan av slottet, i Brahevåningen, ligger Brahematsalen. I många av rummen på Skoklosters slott har gyllenlädret satts upp senare, och kan vara hitflyttat från andra hus. Men det silverfärgade lädret i det här rummet, som är dekorerat med bland annat strimmiga tulpaner och nejlikor, tror man kan ha ­suttit här sedan det var nytt, åtminstone fanns det här enligt en inventering år 1728. Läder som väggbeklädnad var populärt från 1500-talets sista decennier till

motstående sida. Kungssalen kallades till en början för ”dageliga matsalen” och har ett stengolv anpassat för ett sådant ändamål.

Men för övrigt är rummets inredning långt ifrån vardaglig, med ett magnifikt målat stucktak, en öppen spis med utskuren dekor av skulptören Marcus Hebel, och intill denna en monumental kakelugn levererad från Stockholm av kakelugnsmakare Marcus Thim år 1670. ovan. Detalj av kakelugnen i Kungssalen.

Dekoren i orientalisk stil avbildar bland annat nejlikor, en av de äldsta av de odlade blommorna.

nästa uppslag. Det målade stucktaket i Kungssalen som utfördes av den tyske stucka­tören Hans Zauch åren 1663–1664.

Motivet i mitten, en man som bekämpar en drake, sägs vara hämtat från Ovidius Metamor­foser, som är en källa till många av bildmotiven i slottet. Scenen omges i de fyra hörnen av ovaler med gestalter och djur som symboliserar de fyra världsdelar som då var kända.

Skokloster 35

Detsvenskalanthuset.indb 35

2010-06-01 11.37

36 Skokloster

Detsvenskalanthuset.indb 36

2010-06-01 11.37

Skokloster 37

Detsvenskalanthuset.indb 37

2010-06-01 11.37

och med mitten av 1700-talet, under senrenässansen och barocken. Tekniken att tillverka gyllenläder kom ursprungligen från Orienten. Kunskapen fördes till Spanien och sedan vidare norrut i Europa. Gyllenläderstapeterna är oftast ­dekorerade med mönster i barockstil, med blommor, frukter och figurer som avbildar mytologiska motiv. De tillverkades av läder i rektangulära bitar som bearbetades, fuktades och präglades. Till en början skedde detta med punsar, sedan övergick man till att göra det med träformar. Ytan beströks med lim och på det lade man tunna blad av silver eller tenn som sedan målades med gyllene eller silvertonad fernissa. Tapeterna kunde också målas med flera olika färger. Även spisen i detta rum är skulpterad av Marcus Hebel år 1657–1658, efter en förlaga av Barbet. Tidigare var den delvis förgylld, men har målats över med grått, förmodligen under 1800-talets första hälft. Ovanför eldstaden finns två putti som bär en liten sköld med Wrangels hustru Anna Margareta von Haugwitz initialer och vapen. På spisens övre del finns det Wrangelska vapnet målat inom en lagerkrans. Dessa båda målningar är sannolikt ursprungliga. Intill finns ett skåp av trä som har målats för att likna en tegelugn. I många av rummen finns den typen av eldstäder, som till formen och konstruktionen är likadana som kakelugnarna i slottet, men i stället för att vara klädda med kakel har de en ­putsad yta. Taket är gjort av stuck och utfört av den svenske mästaren Nils Eriksson 1672. Dekoren består bland annat av tre lagerkransar i takets mitt och akantusrankor runt om.

Intill matsalen ligger Alkoven, slottets förnämsta rum. Här finns en praktfull säng och en sängalkov prydd med kannelerade pilastrar med joniska kapitäl. Det har föreslagits att den kan vara snickrad 1672 av Berendt Gnau, målad av Johan

motstående sida och ovan. Brahe­ matsalen. Spisen skulpterades av Marcus Hebel åren 1657–1658 efter en förlaga av den franske renässansarkitekten Jean Barbet.

Carl Gustaf Wrangels familjevapen pryder överdelen ovanför en bruten fronton med två putti som med sina händer stöder hans makas, Anna Margareta von Haugwitz, familjevapen. Eldstaden kantas av sling­ ornament som avslutas med två putti­ huvuden smyckade med fruktgirlander.

Bredvid den öppna spisen står ett skåp för porslin som är målat för att efterlikna en murad ugn.

Det silverfärgade lädret på väggarna är den äldsta gyllenläderstapeten på ursprung­ lig plats som man känner till i slottet. De rektangulära och hopsydda läderstyckena har en präglad silverbakgrund mot vilken pioner, liljor, rosor och nejlikor avtecknar sig i målad relief.

38 Skokloster

Detsvenskalanthuset.indb 38

2010-06-01 11.37

Detsvenskalanthuset.indb 39

2010-06-01 11.37

40 Skokloster

Detsvenskalanthuset.indb 40

2010-06-01 11.37

Malchow, och att rummet inreddes inför Karl XI:s besök på Skokloster samma år.

På väggarna i rummet finns en äldre blå gyllenläderstapet som man har satt upp ovanpå en blå textiltapet, en brokatell, som är den ursprungliga i detta rum.

Tyget har ett mönster som påminner om dekoren på kakelugnen i Kungssalen, nejlikor i urnor influerade av orientaliska textilier. Lädret är mönstrat med rankverk lindade med druvor och runt om växer blommor av olika slag som liljor och rosor. Påfåglar och papegojor sitter uppflugna i grenarna och längs med taket löper en bård med lekande putti. Taket i alkoven är gjort av Nils Eriksson och är avsett att likna bjälkar lindade med frukter. Det gjordes genom att själva tak­ bjälkarna kläddes in med stuck.

I det här rummet finns en vanlig öppen spis med stenomfattning mot ytterväggen. Det är det enda rummet i slottet som har uppvärmningen ordnad på detta sätt.

Det grå rummet, som ligger innanför en sängkammare, användes en gång som garderob i grevens rumssvit. Här finns en annan typ av inredning som är lite enklare än i praktrummen. Spisen har en slät omfattning av trä, gjord av Daniel Knutsson 1663. Den är målad i grisaille, olika gråtoner, med accenter i rött. När detta gjordes är inte känt, men målningen kan härröra från 1800-talets restaurering. Den svarta kakelugnen som står intill är uppsatt 1669 av Michel Eriksson från Uppsala, och det är en av dem som har stått här från början. Den är dekorerad med samma teknik som de vita, men med ett motiv med en blomsterurna i en arkad. De svarta kakelugnarna betingade ett lägre pris än de vita med dekor. Även i det här rummet finns ett stucktak som imiterar bjälkar, gjort av Nils Eriksson på 1670-talet.

motstående sida och ovan. Denna sängkammare kallas Alkoven och var avsedd för de finaste gästerna. Alkoven ramas in av kannelerade pilastrar som bär upp ett rikt ornamenterat entablement krönt av för­ gyllda snäckor, och sängen har en broderad baldakin. Den omges av franska karmstolar från sent 1600-tal med målad dekor inspi­ rerad av kinesiska mönster. ovan vänster. Detalj av den blå gyllen­ läderstapeten där silverfärgade blommor och fåglar av olika slag avtecknar sig mot bladverk och rankor i guld. Här ses en av många påfåglar, som inom konsten symboliserar odödlighet. ovan höger. Takbjälkarna är klädda med stuck och dekorerade med druvrankor och granatäpplen, en fruktbarhetssymbol.

Skokloster 4 1

Detsvenskalanthuset.indb 41

2010-06-01 11.37

Sängen är prydd med pomponger, tofsar gjorda av trä och klädda med tyg, de kallades under 1600-talet knappar eller knöpfen.

På nästa våning är inredningarna enklare än i Wrangel- och Brahevåningarna.

De flesta rummen här var avsedda som gästrum redan på Wrangels tid, utom ett mycket stort rum som var tänkt att bli den stora festsalen, men som aldrig blev färdigbyggt. Det är känt att Tessin d.ä. arbetade med den 1668 men inga ritningar verkar ha bevarats. Mellan 1668 och 1673 pågick arbeten med taket som verkar ha lett till att hela arbetet försenades och sedan övergavs.

Gästrummen målades i livliga färger under Magnus Brahes tid, under 1830 och framåt, och i dag är det inte säkert att de färger som vi kan se i taken eller på en spis är från 1600-talet, förbättrade och övermålade under 1800-talet eller helt nymålade under 1800-talet. Här finns flera målade tak och två av dem påminner om graverade förlagor av den franske konstnären och gravören Jean Le Pautre.

Taket i den lilla salen är väldigt likt en illustration i Le Pautres Plafonds modernes från 1655.

Takets mitt är infälld och omgiven av en skuren lagerkrans målad i vitt och guld, och den är troligen utförd 1673. Runt om detta finns en målad dekor med enorma snäckor, fruktgirlander, nakna putti och arkitekturornament, målade i gråtoner och klarrött med en stark tredimensionell karaktär som gör att hela taket ser ut att vara av stuck.

All barockinredning på Skokloster är väldigt tredimensionell. Stucktaken, de skulpterade spisarna, mönstren på kakelugnarna och gyllenlädret på väggarna har alla ett visuellt djup och flata ytor är målade så att de skulle se ut att vara gjorda i relief. De har också ett djup i en annan bemärkelse, i tanken, vilket framgår av motiven som valts. Även den minsta detalj hade en mening: mytologiska eller heraldiska motiv på spisarna, och även blommorna på gyllenlädret och kakelugnarna. Människorna och djuren i Kungssalens tak, som dromedaren och

motstående sida och ovan. Grå rummet, som ursprungligen var Carl Gustaf Wrangels garderob, har stucktak, kalk­ putsade väggar, ett enkelt brädgolv, en öppen spis med omfattning av trä och en kakelugn.

I dag står här en säng med en broderad baldakin krönt av urnor med konstgjorda fjädrar. Vid sängens fotände finns ett litet rött bord som är tillverkat på Skokloster och som gör tjänst som ljushållare. ovan vänster. Omfattningen av trä runt den öppna spisen tillverkades av Daniel Knutsson år 1663. I dag är den målad i gråtoner med lagerblad och akantusslingor mot en röd bakgrund som troligen, i likhet med målningarna på bröstpanelen, härrör från 1800-talet. ovan höger. Detalj av kakelugnen som är uppsatt av Michel Eriksson från Uppsala 1669. Den svarta glasyren får den att likna en järnspis.

42 Skokloster

Detsvenskalanthuset.indb 42

2010-06-01 11.37

Skokloster 43

Detsvenskalanthuset.indb 43

2010-06-01 11.37

44 Skokloster

Detsvenskalanthuset.indb 44

2010-06-01 11.37

bältdjuret, symboliserade världsdelarna Asien och Amerika, och påfåglarna på tapeterna i Alkoven odödlighet. Även frukterna som finns på många av stuck­ taken betydde något: granatäpplet förknippades ofta med fruktbarhet.

Blommorna, exempelvis nejlikorna, som finns på både kakelugnar och tak, kunde betyda flera olika saker som Kristi korsfästelse, kärlek och fred, och ­liljorna var en vanlig symbol för oskuldsfullhet.

Det gamla slottet vid Skokloster, i dag även kallat Stenhuset, är en av de ursprungliga klosterbyggnaderna. Det byggdes om under 1600-talets första hälft av den dåvarande ägaren Herman Wrangel. I Stenhuset finns en blåglaserad kakelugn med dekor i emaljfärger, som bör vara gjord vid Mariebergs porslins­ fabrik. Där pågick under 1760-talet och några decennier framåt en tillverkning av fajanser med himmelsblå glasyr. Oftast använde man den på servisporslin under ett fint vitt spetsmönster kallat Marseille.

Det finns flera kakelugnar i den blå färgen från Marieberg, men det här är den enda hittills kända med måleri i emaljfärger. Motivet består av flera olika blommor, rosor, en vinda och en blomma som påminner om krinum. Kakelugnen kan vara gjord under tiden 1767–1788. Kakelugnen är uppsatt i en rak form som är typisk för 1800-talet. Från början bör denna ugn ha haft en skänkhylla. Inga andra kakelugnar av samma höga kvalitet finns i slottet, och den kan ha flyttats hit från något annat hus när släkten Wrangel höll på att samla värdefulla föremål för att skapa ett museum över sin egen historia.

motstående sida. Taket i Lilla salen är målat i grisaille och rött. Både de starka färgerna och målningstekniken påminner om dekorationerna på spisen i Grå rummet som troligen härrör från 1800-talet, men här kan det finnas äldre målningar under.

Mönstret ansluter till en förlaga av Jean Le Pautre som fanns i slottsbiblioteket, och som kan ha använts vid rummens tillkomst och senare kopierats eller använts som modell vid restaureringar. ovan. I det gamla Stenhuset finns en mycket ovanlig blå kakelugn tillverkad vid Marie­ bergs kakelugnsfabrik mellan åren 1767 och 1788, med naturalistiskt målade blommor i färg på varje kakelplatta och en rosa akantus­ slinga högst upp. Nederdelen består i dag av gröna kakelplattor, men ursprungligen stod den på smäckra träben och var försedd med en skänkhylla.

Skokloster 45

Detsvenskalanthuset.indb 45

2010-06-01 11.37

Karta SUNDSVALL

Fågelsjö

iska Bottn viken

Ystegårn Trönö

Mårtes

g e r n o

Lövsta Bruk

Siggebohyttan

Strömsholm Fiholm

Blacksta

Krusenberg Länna Skokloster Huvudsta Haga STOCKHOLM

Mälaren

Vänern Heby

Hallunda

Stora Nyckelviken

Stjernsund

Stola

GÖTEBORG

Vättern

ö

e st

r

ö sj

n

da

nm

ar

k

Torpa

222 Karta

Detsvenskalanthuset.indb 222

2010-06-01 11.37

Litteratur Adelcrantz, Carl Fredrik (1757). ”Tal om de fria konsters värde och nytta; hållit för kongl. vetenskaps academien vid præsidii nedläggande, den 23 julii, år 1757.” Tryckt hos dir. Lars Salvius. Stockholm.

Alm, Göran (1991). Franskt blev svenskt. Signum. Lund.

Andersson, Maj-Britt (1996). Hälsingerunor: en hembygdsbok. Bild på bondevägg: temanummer om Hälsinglands väggmålningar. Hälsinglands hembygdskrets. Norrala.

Andersson, Maj-Britt (1998). ”Storsnickare i Forsa under 1800-talets första hälft: Jöns Månsson i Böle och Jonas Lust i Nansta.” Hälsingerunor. Hälsinglands hembygdskrets.

Norrala.

Andersson, Maj-Britt (2000). Allmogemålaren Anders Ädel. Prisma. Stockholm.

Andersson, Maj-Britt; Ericsson, Nina (2004). Husbibeln. Prisma. Stockholm.

Andersson-Meijerhelm, Karl August (1888). Flydda dagar: anteckningar om en bergsmansslägt och dess samtida samt om händelser, seder och bruk m.m. i Lindes bergslag från 1500-talet till 1870. Nora.

Andrén, Erik (1948). Skokloster. Ett bygge under stormaktstiden. Nordisk Rotogravyr.

Stockholm.

Arfwidsson, Nils (1842–1843). Nord och söder: strödda anteckningar under resor emellan Avasaxa och Vesuven åren 1835–1839. Bagge. Stockholm.

Bedoire, Fredric; Hogdal, Lis (2000). Den stora hälsingegården: gårdar och befolkning i Voxnans dalgång. Byggförlaget. Stockholm.

Bedoire, Fredric (2001). Guldålder. Bonniers. Stockholm.

Bedoire, Fredric (2006). Svenska slott och herrgårdar. Bonniers. Stockholm.

Beier, Dieter (1995). Stuck: framtidens material sedan åttatusen år. Byggforskningsrådet.

Stockholm.

Berg, Villner, Lena (1997). Tempelman: arkitekten Olof Tempelman 1745–1816. Stockholmia.

Stockholm.

Berger, Jan-Eric (2002). Boken om Trönö. Trönö hembygdsförening. Trönödal.

Berglöw, Gösta (1989). Trönö kyrkor och prästgårdar. Trönö hembygdsförening. Norrala.

Bergström, Carin (2004). Skoklosters slott under 350 år. Byggförlaget. Stockholm.

Beskow, Hans (1965). Hufvudsta gård. Solna förr och nu. Solna.

Björkman, Stig M. H:son; Roosval, Albin (1922). Svenska hem i ord och bilder. E. Lundquists bokförlag. Stockholm.

Broström, Ingela; Stavenow-Hidemark, Elisabeth (2004). Tapetboken: papperstapeten i Sverige. Byggförlaget. Stockholm.

Cauvet, Gilles Paul (1777). Recueil d’ornemens à l’usage des jeunes artistes qui se destinent à la décoration des batimens. Paris.

Cederström, Brita (1996). Krusenberg: en herrgård vid Mälaren. Philgren press. Stockholm.

Dahlstedt, Olle (2003). Fågelsjöbygdens dramatiska förvandling 1860–2000: 140 händelserika år i Fågelsjös 400-åriga historia: en kulturekonomisk historik. Fågelsjö hembygdsförening.

Los. Eckerholm, Lena; Sundelius, Maria (2001). Torpa stenhus: från medeltida herresäte till nutida turistmål. Borås.

Edenheim, Ralph (2004). De röda husen. Byggförlaget. Stockholm.

Eimer, Gerhard (1961). Carl Gustaf Wrangel som byggherre i Pommern och Sverige: ett bidrag till stormaktstidens konsthistoria. Stockholms studies in history of art. Almqvist & Wiksell. Stockholm.

Engström, Jon (1834). Resa genom Norrland och Lappland til Sulitelma och Gellivare år 1834.

Stockholm.

Erixon, Sigurd (1934). ”Arv, nybildning och degeneration i svenskt bonadsmåleri.” Svenska kulturbilder, Ny följd, första bandet. Stockholm.

Erixon, Sigurd (1934). ”Målarna berätta: historia, dikt och iakttagelse hos gamla svenska bygdemålare.” Svenska kulturbilder, Ny följd, första bandet. Stockholm.

Forsell, Carl af (1839). Anteckningar och statistiska upplysningar öfver Sverige. Hörberg.

Stockholm.

Fridell Anter, Karin; Wannfors, Henrik (1997). Så målade man: svenskt byggnadsmåleri från senmedeltid till nutid. Svensk Byggtjänst. Stockholm.

Giertz, Martin (2009). Svenska prästgårdar. Carlssons. Stockholm.

Gräslund Berg, Elisabeth (2004). Till prästens bruk och nytta: jord till prästgårdar i Sverige under medeltid och tidigmodern tid. Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet. Stockholm.

Gustafson, Gunvor; Lundell, Jan (2008). Lador, logar och längor: om Hälsingeböndernas uthus. Hälsinglands museum. Hudiksvall.

Günther, Stefan (2006). Klassicismens interiörer: inredningskonst och arkitekturprofiler från Vitruvius till Tessin. Kungliga Tekniska högskolan, Arkitekturskolan –Trita ARK. Akademisk avhandling. Stockholm.

Hall, Thomas; Dunér Katarina (1995). Svenska hus. Riksantikvarieämbetet. Stockholm.

Hallbeck, Oscar (1969). Stora Nyckelviken. Nacka stad. Nacka.

Heggestad, Börje (1983). Fågelsjö: By i Orsa finnmark. Fågelsjö hembygdsförening. Fågelsjö.

Hidemark, Ove; Stavenow-Hidemark, Elisabeth (1995). Eko av historien: omgestaltningen av Skoklosters slott under Magnus Brahes tid. Skokloster-studier. Byggförlaget. Stockholm.

Hill, Örjan (2004). Torpa Stenhus. Borås museum. Borås.

Hjorth, Ragnar (1956). Restaurering och rekonstruktion av Gustaf III:s paviljong på Haga.

Generalstabens Litografiska anstalts förlag. Stockholm.

Hälsingegårdar i fem socknar (2002). Konsthögskolans arkitekturskola – Restaureringskonst.

Svensk byggtjänst. Stockholm.

Karling, Sten (1980). ”The Garden as a Paradise, Architectura naturalis and Ideal landscape.”

The feeling for nature and the landscape of man. Red. Hallberg, Paul. Kungl. Vetenskapsoch vitterhets-samhället i Göteborg – Nobel symposium. Göteborg.

Karlsson, Eva–Lena, Millhagen, Rebecka (2005). Strömsholms slott. De kungliga slotten.

Byggförlaget. Stockholm.

Karlsson, William (1940). Ett svenskt herremanshem på 1700-talet: Clas Julius Ekeblads inventarium över Stola 1796. Gleerup. Lund.

Kjellberg, Sven T. (1966–1971). Slott och herresäten i Sverige: ett konst- och kulturhistoriskt samlingsverk. Allhem. Malmö.

Knutsson, Johan (1990). ”Avtryck i leran. Orientaliskt och europeiskt i reliefpressat 1600-talskakel.” Porslin, fajans och annan keramik på Skokloster. Skoklosters slott. Bålsta.

Lagerqvist, Lars O.; Åberg, Nils (1989). Elfvedals porfyrverk 1788–1885. Vincent förlag.

Stockholm.

Lampe, Thérèse von (2004). Det skapande rummet: bildutsmyckningen i Gustav III:s paviljong på Haga: två tolkningsvägar. Stockholms universitet, Konstvetenskapliga institutionen.

Stockholm.

Linné, Carl von. Carl Linnæi västgöta-resa. Red. Edlund, Lars-Erik; Fries, Sigurd. Ny upplaga 1996. Wahlström & Widstrand. Stockholm.

Linnerhielm, Jonas Carl (1797–1816; facs 1985). Bref under resor i Sverige. Vol. 1–3. Rediviva.

Bromma.

Lundberg, Erik (1940–1948) Byggnadskonsten i Sverige. Nordisk rotogravyr. Stockholm.

Mickelsson, Hilding (1995). Förstukvistar i Hälsingland. Ekeström. Färila.

Nodermann, Maj (1997). Bonadsmåleri i Norden från medeltid och Vasatid. Nordiska museets handlingar 125. Nordiska museet. Stockholm.

Nordberg, Tord O:son (1970). de la Vallée: en arkitektfamilj i Frankrike, Holland och Sverige: Jean (I), Marin, Simon = Les de la Vallée. Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens handlingar. Antikvariska serien 23. Almqvist & Wiksell.

Stockholm.

Olsson, Martin (1953). Stjernsunds slott i Närke. Svenska fornminnesplatser 41. Wahlström & Widstrand. Stockholm.

Olsson, Wera; Olsson, Martin (1956). Stjernsunds slott i Närke under den Bernadotteska epoken 1823–1860. Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens handlingar.

Antikvariska serien 6. Almqvist & Wiksell. Stockholm.

Palmquist, P. E. (1878). Beskrifning öfver Botkyrka socken, Svartlösa härad och Södertörn af Stockholms län i historiskt, geografiskt och statistiskt hänseende från äldre tider. Stockholm.

Pihlgren, Ann S. (2003). Länna gamla prästgård: Upplands äldsta bevarade – uppförd 1703.

Länna-Blidö-Riala kyrkliga samfällighet.

Reimers, Gerd (1993). Lärdom och idyll: prästgården som bildningsmiljö. Natur och Kultur.

Stockholm.

Ripa, Cesare (1643; 1989 facs) Iconologie où les principales choses qui peuvent tomber dans la pensée touchant les vices sont représentées. Les recueils d’emblèmes et les traités de physiognomonie de la Bibliothèque interuniversitaire de Lille 5. Paris.

Romdahl, Axel L.; Erixon, Sigurd; Johansson, Cyrillus; Lundberg, Johan (1932). En bok om rödfärg. Stora Kopparbergs bergslags AB. Stockholm.

Roosval, Albin (1908–1915). Svenska slott och herresäten vid 1900-talets början. Lundquist.

Stockholm.

Roosval, Albin (1918–1924). Svenska slott och herresäten vid 1900-talets början. Ny följd.

Stockholm.

Ruhnbro, Eva-Lena (1982). Siggebohyttan. Örebro läns museum. Örebro.

Samuelsson, Lotta (2004). Ystegårn i Hillsta: kring en fyrbyggd gård i Hälsingland.

Schubert, Friedrich Wilhelm von (1823–25). Resa genom Sverige, Norrige, Lappland, Finnland och Ingermanland åren 1817, 1818 och 1820 af Fr. Wilh. von Schubert. Stockholm.

Selling, Gösta (1937: 1991 facs) Svenska herrgårdshem under 1700-talet: arkitektur och inredning 1700–1780. Rekolid. Stockholm Selling, Gösta (1977). Säterier och gamla gårdar i Stockholmstrakten. Bonnier. Stockholm.

Sinha, Kerstin; Folkesdotter, Gärd (2002). Bild på Bondevägg. Hälsinglands museum.

Hudiksvall.

Sjöberg, Lars; Sjöberg, Ursula; Snitt, Ingalill (1995). Det svenska rummet. Bonnier Alba.

Stockholm.

Sjöberg, Ursula (1994). Carl Christoffer Gjörwell 1766–1837: byggnader och inredningar i Sverige och Finland. Monografier utgivna av Stockholms stad 98. Stockholmia. Stockholm.

Svensson, Ingemar; Mickelsson, Hilding (1968). Hälsingemålningar. LT. Stockholm.

Söderhamn, Ingrid (1990). ”Gustavianism: kring lecturerummet på Haga.” Årsbok, Vetenskapssocieteten i Lund. Lund.

Söderhamn, Ingrid (2003). Gustav III:s Gamla Haga. Årsbok, Vetenskapssocieteten i Lund.

Lund.

Söderström, Rose-Marie (1993). Tre 1700-talsmiljöer. Signum. Lund.

Tengvall, Ingalill (1999). Ystergårn i Hillsta. Serie: Hälsingegårdar.

Tulpan, nejlika och ros: blomstermotiv på Skokloster (1999). Skokloster-studier 32. Skoklosters slott. Bålsta.

Wahlberg Liljeström, Karin (2007). Att följa decorum: rumsdispositionen i den stormaktstida högreståndsbostaden på landet. Stockholms universitet, Konstvetenskapliga institutionen.

Eidos 20. Stockholm.

Waldén, Bertil (1930). Hembygdsgården Siggebohyttan, Bergsmansgård i Lindes socken, Västmanland. Örebro läns museum. Örebro.

Westrin, Barbro (1986). Stola säteri. Byggnadsminnen i Skaraborg nr 4. Länsmuseet i Skaraborgs län. Skara.

Vitruvius (1989). Om arkitektur: tio böcker. Granskning och kommentarer Mårtelius, Johan: översättning Dahlgren, Birgitta. Byggförlaget. Stockholm. Åman, Anders (2001). Stjernsund i Närke: slottet och godset. Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien. Stockholm.

Litteratur 223

Detsvenskalanthuset.indb 223

2010-06-01 11.37

Register Kursiva sidnummer hänvisar till bildtexter, vilka i sin tur hänvisar till bildsidor.

En asterisk (*) visar att huset var tillgängligt för besök av allmänheten, ibland genom överenskommelse, vid tiden då boken skrevs.

Adam, bröderna 144 Adelcrantz, Carl Fredrik 6, 8, 10, 50 Andersson, Anders 155, 161 Arnell, Carl 104 Asplund, Gunnar 218 August, prins 180, 184 Aulaevill, Sara 104

Barbet, Jean 35, 38, 38 Beck-Friis, familjen 28 Bellmansstol 95 Bergslagen 8, 46, 152 Bernini, Gianlorenzo 179 Blacksta: gård 11, 212–21, 213–21 Blume, Heinrich 28 Bolander, Lars 50, 50, 52, 75, 77 Borromini, Francesco 50, 179 Boucher, François 50, 50, 69 Brahe, Abraham 32 Brahe, Beata Margareta 15 Brahe, Erik 32 Brahe, Magnus 33, 42 Brahe, Nils 32 Bramante, Donato 179 Brattforshyttan 156 de Breteuil, Louis Auguste Le Tonne 85, 88 Brunelleschi, Filippo 179 Burenstam, Olof 176, 179, 179, 180 Bäck, A. H. S. 203

Carlberg, Johan Eberhard 130 Carlsdals bruk 75 Cassel, Knut 180, 183 Cederström, Gustaf 173, 173 Cederström, Olof Rudolf 171, 173 Charleval, slottet 25 Creutz, Gustaf Philip 143 Cronstedt, Carl Johan 10, 50, 57, 68, 142 Cruus, Karin 164 Dalarna 11, 104, 118, 144, 152, 196–205 Datan, Hans Christoffer 21 De Geer, Charles 72, 74, 77, 81 De Geer, familjen 75, 77 De Geer, Louis 72, 75, 77 De la Gardie, Eva 65, 69 De la Gardie, Magnus Gabriel 9 Du Cerceau, Jacques Androuet 25 Dufour, Joseph 107, 110, 110 Dylta: rödfärg från 11

Eckstein, Carl Gustav 143 Ehrenstrahl, David Klöcker 52, 52

Ekeblad, Claes d.y. 65 Ekeblad, Claes d.ä. 62, 65 Ekeblad, familjen 62, 65, 68, 69 Ekolsund 136 Elinander, Håkan 65 Emmaboda tapetfabrik 218 Eriksson, Michel 41, 42 Eriksson, Nils 35, 38, 41 Erson, Nils 189, 194–95 Erstavik 85, 91 Etruskisk stil 144

Falu rödfärg 9, 11, 12, 61, 113, 117, 155, 156, 189, 215, 215, 221, 221 Fénelon, François 110 *Fiholm 22–29, 23–29 Fontaine, Pierre 99 Forsa (bygd och stil) 117, 186– 95, 208; dörrar och stolar 189, 189, 193–94, 193, 194 Fredrik I 75 Fredrik Adolf, prins 172 Frommel, Carl 181 *Fågelsjö gammelgård 196– 205, 197–205

Gahn, Henrik 117 Geijer, Erik Gustaf 167 Gjörwell, Carl Christoffer 10, 75, 164, 169 Glimmingehus 15, 21 Gnau, Berendt 38 Gondoin, Jacques 179 Gotland, kalksten från 149 Greksåsar 156 Grill, Claes 68, 85 Grill, Johan Abraham 85 Gripsholms slott 18 Gustav II Adolf 8 Gustav III 50, 95, 95, 100, 128, 130, 136–51, 143, 179, 200 Gustaf, prins 180, 181, 183, 184

*Haga: Gustav III:s paviljong 136–51, 137–51, 181 Hagedorn, Fritz 181, 181, 183 Hallberg, Paul 118 Hallunda 78, 102–13, 103–13 von Haugwitz, Anna Margareta 38, 38 Hebel, Marcus 35, 35, 38, 38 Heby 126–35, 127–35 Hedvig Eleonora, drottning 46, 49, 52 Hedvig Elisabeth Charlotta, drottning 149–150 Hertman, Jonas 117, 118, 118, 123, 123 Homeros 143 Horn, Claes Fredrik 95, 100 Huet, Jean-Baptiste 50 Huvudsta 92–101, 93–101 Hårleman, Carl 10, 49–50, 50, 65, 65, 68–69, 71, 75 Hälsingland 9, 10, 104, 114–25, 181, 186–95, 206–11 Hässelbyholms slott 126

Josefina, drottning 184 Joséphine, kejsarinna 99–100

Karl X Gustav 46 Karl XI 41, 52, 52 Karl XII 62, 173, 173, 200 Karl XIV Johan 33, 100, 180, 180 Karl, hertig 156 Karlbergs slott 33–35 Karolinsk stil 9, 52, 56, 57, 58, 65, 65, 71, 74 Kilsbergen 212, 215, 215 Kina: import från, och kineserier 41, 50, 50, 52, 65, 69, 71, 71, 85, 91, 99, 123, 184 Kinnekulle 65 Klämmingen 126 Knutsson, Arvid 12 Knutsson, Daniel 41, 42 Kristina, drottning 9 *Krusenberg 164–73, 165–73 Kvaerner Brug 218

Lagerlöf, Selma 56 Le Pautre, Jean 42, 45 Leufsta bruk, se Lövsta bruk Liljencrantz, Johan 126, 128, 128, 130, 131 Liljencrantz, Sven 126, 128, 130 Linköping 184 von Linné, Carl 156 Linnerhielm, Jonas Carl 139, 142, 174 Lovisa Ulrika 10, 32, 52 Ludvig XIII 28 Ludvig XV 91, 91 Lundberg, Erik 65 Läckö 9, 65 *Länna 54–61, 55–61 *Lövsta bruk 72–81, 73–81

Malchow, Johan 41 Malmsten, Carl 218 Mariebergs porslinsfabrik och kakelugnar 45, 45, 69, 78, 126, 128, 131, 131, 134, 134 Masreliez, Louis 10, 139, 142, 143, 144, 144, 149 Michelozzo 179 Månsson, Jöns 193 *Mårtes 114–25, 115–25, 218 Mälaren 22, 30, 164

Napoleon 99–100, 162 Nordstjärneorden 6, 75 Norska kaminer 203, 204, 218, 218 Nystad, freden i 62 Närke 11, 152, 174–85, 212–21

Olsson, Anders 155 Oscar I 180, 181 Ostindiska kompaniet 69, 85 Ovanåker 117, 118 Oxenstierna, Axel 22, 25, 25, 28, 164 Oxenstierna, greve Johan Gabriel 174

Palladio 49, 139 Palmstedt, Eric 126, 130 Pasch, Johan 68–69 Percier, Charles 99

Persson, Mårtes Per 118 Petersen, Herman 85, 91 Pettersson, Anders Axel 215– 21, 216, 217, 218, 221 Piper, Fredrik Magnus 139 Piranesi, Francesco 143 Plomgren, Anders 95 Plommenfeldt, Carl Anders 95 Pompeji, pompejansk stil 10, 107, 128, 131, 139, 143, 144, 144, 179, 194

Rafael 179 Rehn, Jean Eric 10, 28, 50, 52, 68, 69, 74–77, 77, 81, 85, 91 Renard, Jean-Augustin 176 Ribbing, löjtnant Bengt 104 Ripa, Cesare 179 Rosersbergs slott 100 Rousseau, Jean-Jacques 136 Rudbeck, Per Alexander 164 Rung, Fredrik Ludwig 144 Rörstrands porslinsfabrik och kakelugnar 69, 74, 78, 113, 134, 142

Sergel, Johan Tobias 143, 171, 173, 179 *Siggebohyttan 152–63, 153–63 Silwer, Carl 61 Sjölin, Jacob 69 Skeppsbroadeln 82, 85 *Skokloster 9, 30–45, 31–45, 57, 95 Sofia Magdalena, drottning 49, 50 Stenbock, Gustav Otto 15, 15, 21 Stenbock, Katarina 15 Stenhammar, Per Jonsson 65, 65 *Stjernsund 174–85, 175–85 Stockholm 28, 30, 46, 82, 92, 102, 126, 162, 179, 218; kungliga slottet 10, 49, 57, 65, 75, 139, 142, 142; Börsen 130; Sofia Albertinas palats 130; Stora Nygatan 181 *Stola 62–71, 63–71 *Stora Nyckelviken 82–91, 83–91 *Strömsholm 46–53, 47–53, 123 van Suchtelen, J. P. 95 Sundvall, Carl Fredrik 10, 176, 179, 179, 180, 183 Svartsjö 10 Svindersvik 68, 85 Söderblom, Jonas 209, 210 Söderblom, Nathan 61, 208–9, 210 Söderhamn 118, 209 Södermanland 22–29, 82–91, 102–13, 126–35

Tessin, Nicodemus d.y. 164 Tessin, Nicodemus d.ä. 9, 22, 25, 32, 42, 46, 49 Tempelman, Olof 139 Thim, Marcus 35, 35 Thoman, Ernst Philip 172 Tilas, Daniel 77

*Torpa 8, 12–21, 13–21 Trettioåriga kriget 8, 21 *Trönö 206–11, 207–11

af Ugglas, Per Gustaf 164, 173 af Ugglas, Thérésine 173 Ulefors verk 203 Uppland 30–45, 54–61, 72–81, 92–101, 136–51, 164–73

de la Vallée, Jean 32 de la Vallée, Simon 9, 22, 25, 28 Vasa, Gustav 8, 15, 46, 56, 155 Vasaorden 149 Vasari, Giorgio 35 Vaux le Vicomte 32 Vergilius 143 Vetenskapsakademien, Kungliga 6, 65, 77, 179 Victoria, kronprinsessan 100 Vitruvius 35 Vogel, Caspar 32 Voltaire 136 Vänge-Gustavsberg keramikfabrik 169 Värmland 75, 152, 212 Västergötland 12–21, 62–71 Västmanland 46–53, 152–63

Wachtmeister, Carl Axel 104 Wahlgren, Johan 180, 184 Watteau, Jean-Antoine 50 Wertmüller, Adolf-Ulrik 179 af Wetterstedt, landshövding Erik 164, 167, 169 Wibom, Johan 95 Wrangel, Carl Gustaf 9, 30, 32, 32, 38, 42 Wrangel, Herman 30, 32, 45 Wrangel, Margaret Juliana 32 Wrede, general Fabian 10, 57, 142 Wåhlin, Per 104

*Ystegårn 186–95, 187–95

Xenofon 139 Zauch, Hans 33, 35 Zuber, Jean 107, 171, 183, 218

Åkerström, Jonas 143

Älvdalens porfyrverk 144, 149

Öhrmark, Eric 144 Örebro 184, 212 Öskevik 156, 161

224 Register

Detsvenskalanthuset.indb 224

2010-06-01 11.37