9789173291309

Bรถrje Magnusson och Jonas Nordin

Drรถmmen om stormakten Erik Dahlberghs Sverige

Medstrรถms Bokfรถrlag

Den här boken är framställd med generöst produktionsstöd från Sven Hagströmer och Ragnar Söderbergs stiftelse.

Bokförläggare Thomas Magnusson Medströms Bokförlag Artillerigatan 13 Östra Blockhuset 114 51 Stockholm Omslagets framsida: Stockholm sett från norr med Riddarhuset till höger i ett utsnitt av en gravyr utförd av Willem Swidde. Infälld bild nedtill: utsnitt av en gravyr som i sin helhet avbildar Karlbergs slott sett från norr, även den utförd av Swidde. © Författarna och förlaget 2015 Tryck: Livonia Print, Riga 2015 Formgivning: Lars André, Medströms Bokförlag ISBN: 978-91-7329-130-9

Innehåll

Förord

1 Dahlberghs värld och Suecians 2 Konstnärliga drömmar i orostider 3 Teckningskampanjen 1661–1667 4 Graveringen i Paris 1667–1674 5 Samtiden och forntiden – motiven i Suecian 6 Att skriva om Sverige 7 Teckningskampanjen 1687–1694 8 De holländska gravörerna 9 Textförfattandet tar fart 10 Textförfattandet går i stå 11 Decenniet efter Dahlberghs död 12 Slutresultatet 13 Minnet av en förlorad stormakt 14 Nationalmonumentet

7 9 29 53 79 107 137 149 171 195 209 225 237 263 279

Referenser och kommentarer

296

Källor och litteratur

297

Bildkällor

300

Register

301

6

Förord Den här boken har tillkommit i anslutning till Kungl. bibliotekets arbete med att digitalisera alla Erik Dahlberghs bilder rörande Suecia antiqua et hodierna och göra dem fritt tillgängliga på nätet. Arbetet har inneburit att en mängd nya fynd och revideringar av tidigare uppfattningar kunnat göras, vilket kommer till uttryck i det följande.

Kungl. bibliotekets projekt har delfinansierats av Ragnar Söderbergs stiftelse och Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur, och deras bidrag har indirekt även gagnat arbetet med denna bok.

Generöst produktionsstöd till framställning av boken har beviljats av Sven Hagströmer och Ragnar Söderbergs stiftelse.

Många personer har varit behjälpliga under arbetet. Främst vill vi tacka Kungl. bibliotekets projektgrupp: Katinka Ahlbom, Anders Blomgren, Marlene Eriksson, Solveig von Essen, Ulrika Holmquist (tidigare Wingård), Per Erik Svedlund samt den oförtröttliga Anne Scherman. Ett alldeles särskilt tack går till Kungl. bibliotekets fotografer Jens Gustavsson och Jens Östman samt till Daniel Olofsson, fotograf på Krigsarkivet.

Marinarkeolog Niklas Eriksson, Södertörns högskola, har generöst delat med sig av sin expertis rörande äldre fartyg. Andra som bistått på olika vis är Carina Bromark och Åsa Henningsson, Uppsala universitets­bibliotek, Bo Lundström, Krigsarkivet, Håkan Håkansson, Lunds universitetsbibliotek, och Karin Borg­kvist Ljung, Riksarkivet. Även förläggare Thomas Magnusson, förlags­redaktör Britta Johansson och bokens formgivare Lars André vid Medströms Bokförlag förtjänar ett tack för sitt arbete.

Jonas Nordin har varit huvudförfattare till bokens kapitel 1, 5, 6, 9, 10, 13 och 14, Börje Magnusson till kapitel 2, 3, 4, 7 och 8. Kapitel 11 och 12 har författats gemensamt. Alla kapitel har dock bearbetats och kompletterats i flera led av båda författarna, och slutresultatet är en i hög grad gemensam produkt.

De äldre citaten i boken är med några få undantag normaliserade till modern ortografi. Översättningar av utländska citat är författarnas.

Eriksmåla och Stockholm i oktober 2015 Börje Magnusson och Jonas Nordin 7

Munkbron i Stockholm, ett stenkast från Erik Dahlberghs födelseplats, Stora Gråmunkegränd. Stockholm var under 1600-talet en snabbt expanderande metropol. Från 7 000 invånare vid seklets ingång hade befolkningen vuxit till uppskattningsvis 60 000 år 1700. Nya palats, som det kungliga rådet Carl Pipers i bilden, bidrog till att modernisera stadsbilden.

1 Dahlberghs värld och Suecians E

tt av de mest betydande verken i svensk bokhistoria är Suecia anti­ qua et hodierna, ”Det forna och nuvarande Sverige”. Dess påverkan på senare generationers bild av stormaktstidens Sverige går knappast att överskatta. Initiativtagare och drivande kraft bakom Suec­ian, som verket vanligen kallas, var Erik Dahlbergh, som i stor konkurrens får betecknas som en av stormaktstidens mest fascinerande gestalter. Han föddes 1625 och dog 1703. Hans långa levnad samman­föll med en era som kan kallas den egentliga svenska stormaktstiden. Sveriges expansion och makttillväxt måste för honom ha tett sig som en naturlig sak och han lyckades på ett enastående sätt utnyttja de karriärmöjligheter som den växande militärapparaten och stats­­byrå­kratin erbjöd.

Dahlbergh var fem år när Gustav II Adolf trädde in i det stora tyska kriget, i efterhand känt som det trettioåriga. Under några decennier kom beslut fattade i Stockholm att ha ett betydande inflytande på kontinentens politik. Vid tiden för det westfaliska fredsslutet år 1648 var Dahlbergh en ung man i lär­tjänst vid fortifikationen i den nyförvärvade pommerska provinsen. Han deltog själv aktivt i Karl X Gustavs krig, som gav det svenska väldet dess största utbredning. Under Karl XI:s framgångsrika försvar av landvinningarna var Dahlbergh general­kvartermästare och därmed högste chef för fältfortifikationen

Erik Dahlbergh på toppen av sin bana i början av 1690-talet. Av den enkle skrivarsonen har blivit en greve, fältmarskalk, generalguvernör och kunglig rådsherre, iförd den hermelinsbrämade sammets­dräkt som hörde till rådsämbe­ tet. Porträtt utfört av vännen och med­ arbetaren David Klöcker Ehrenstrahl.

9

Karl X Gustavs tåg över det tillfrusna Stora Bält i februari 1658 är svensk krigshistorias mest spektakulära episod.

Dahlbergh bidrog i hög grad till att ismarschen kunde genomföras och till eftervärldens bild av den. Han ledde flera av de rekognoseringspatruller som undersökte isens tjocklek och spanade på de danska fiendeställningarna.

Johann Philip Lemkes målning av övergången hänger på Drottningholm och bygger på Dahlberghs egenhändiga förlaga ”tecknad efter naturen”.

och rikets fästningar. När han avled förundrade Karl XII:s militära framgångar fortfarande Europa och nederlagen hade ännu inte hopat sig. Till sina övriga titlar kunde Dahlbergh bland annat lägga kungligt råd, generalguvernör och fältmarskalk, de högsta ämbeten som gick att uppnå nedom tronen. Från sitt ofrälse ursprung hade han också lyfts till grevligt stånd.

Ett titthål in i 1600-talet Arbetet med Suecian påbörjades 1661 och fortsatte långt efter Dahlberghs död 1703. Den sista gravyren framställdes 1715, men myndigheterna hade ett aktivt förhållningssätt till verket ända in på senare 10 drömmen om stormakten

halvan av 1700-talet. Den långa tillkomsthistorien har avsatt ett rikt källmaterial som är spritt på många offentliga institutioner.

Bildmaterialet fördelar sig i flera kategorier: skisser och detaljteckningar utförda på plats, renritningar framställda vid ritbordet och gravyrförlagor, som ofta har sammanställts från flera olika teckningar.

Mellan förlaga och färdig gravyr framställdes ett eller flera provtryck, som detaljstuderades och justerades av Dahlbergh själv. Till den beskrivande text som planerades men aldrig färdigställdes finns en stor mängd manusutkast och dekorativa typografiska prydnadselement, som även de berättar en historia. Huvuddelen av detta visuella material förvaras på Kungl. biblioteket i Stockholm, men ett trettiotal teckningar av hög kvalitet finns i Uppsala universitetsbibliotek. Räknar vi in motiv på teckningarnas fram- och baksidor rör det sig om sammanlagt närmare 1 500 bilder av städer, byggnader och miljöer från norr till söder. Det är det äldsta material som kan ge oss en systematisk och verklighetsnära uppfattning om ett förflutet Sverige. De spridda bilder som har bevarats från tidigare epoker är i regel schablonartade framställningar eller rena fantasiprodukter.

Erik Dahlberghs bilder är och förblir av oskattbar betydelse för den histo­riska och konsthistoriska forskningen. De har dessutom fått en spridning som är unik. Alla som någon gång har öppnat en bok om Sveriges äldre historia har mött Dahlberghs bilder. Även de som saknar intresse för förflutna tidevarv har mött bilderna på bärkassar, brickor och webbplatser, i tidningar, reklamblad och kaféinteriörer.

När man ser något som vagt kan uppfattas som ”en gammal bild” av en byggnad eller miljö är det inte sällan Dahlbergh som är upphovsmannen.

Avsikten med den här boken är att ge nya generationer möjligheten att fördjupa sig i Erik Dahlberghs fascinerande bildvärld. Den har tillkommit i samband med Kungl. bibliotekets arbete med att digitalt tillgängliggöra hela den omfattande bildsamlingen. Litteraturen om Dahlbergh och Suecian är riklig, men det har under arbetet visat sig att många frågor ännu är obesvarade och att många vedertagna uppfattningar behöver revideras. I boken lyfter vi fram en mängd nya fakta och rättar till en hel del tidigare missförstånd. Men det är inte ett vetenskapligt verk i den meningen att vi går in i uttömmande

Vid beskedet att isen mellan de danska öarna skulle bära de svenska trupperna utropade Karl X Gustav med syftning på Danmarks kung: ”Nu, bror Frederik, skola vi talas vid på god svenska!”

Orden har gått till eftervärlden genom Erik Dahlberghs dagbok. I Riddarhusets trapphall har Gustaf Cederström målat Dahlbergh då han, med ispik i hand, tar det första vägledande steget ut på Stora Bälts is. Liksom flera andra bilder i och kring Riddarhuset vill den visa den svenska kungamaktens beroende av adeln genom historien. Målningen, ”Det stora äventyret”, kom på plats 1912.

dahlberghs värld och suecians 11

Göteborg – Sveriges värn i väster Göteborg var rikets andra stad i storlek och under lång tid Sveriges enda port till Väster­havet. Invånarantalet var cirka 6 000 vid sekelskiftet 1700. På sin nuvarande plats har staden legat sedan 1619, och länge inklämd mellan det danska Halland och det norska Bohuslän fick den stor försvarsstrategisk betydelse. De första försvarsverken uppfördes av nederländska ingenjörer, men de moderniserades och upprustades väsentligt efter Dahlberghs ritningar från 1683–1684. Jordvallarna ersattes med stenmurar och bastionerna fick inböjda flanker som stod emot kanonskott bättre.

Dahlbergh räknas vid sidan av fransmannen Vauban och nederländaren Coehoorn till 1600-talets stora fästningskonstruktörer.

Liksom dem utvecklade han ett odogmatiskt förhållningssätt till fästningsbyggnadskons­ ten som byggde på praktisk erfarenhet av krigföring snarare än på teoretiska trakta­ ter. En av Dahlberghs specialiteter var höga bombsäkra torn, som syftade till att ge försvarsartilleriet samma koncentrerade eldstyrka som belägringsartilleriet. I gravyrförlagan, utförd efter 1708 av Johan Lithén, ser man både skansen Lejonet till höger och skansen Kronan i bakgrunden till vänster.

De var de enda av sju planerade skansar som kom till utförande, men båda finns kvar i dag och är två av Göteborgs äldsta byggnader.

Italien och Rom var Europas kulturella medelpunkt dit konstnärer, arkitekter och lärda vallfärdade, generation efter generation. Den av renässansmästaren Michelangelo påbörjade monumentala anläggningen på kapitolinska klippan i Rom blev en av de viktigaste inspirationskällorna för barockens klassicerande arkitektur redan innan den var fullbordad.

Arbetet pågick långt efter Michelangelos död, och när Dahlbergh besökte Rom 1656 hade flygeln till vänster på hans teckning just uppförts. Dahlbergh tillhörde alltså den första generation som såg platsen i hela sin glans.

polemik med tidigare forskning. Snarare har vi försökt att sammanfatta kunskapsläget på ett lättillgängligt, pedagogiskt och visuellt sätt – bilderna bär i sig själva på mycket information, men en på­fallande stor del av den befintliga litteraturen på området är endast sparsamt illustrerad.

En genomgående strävan har varit att beskriva och förklara de komplicerade tillkomstförhållandena. Suecian utarbetades under mer än ett halvsekel. Den avbildar objekt spridda över ett stort geografiskt område. Medarbetarna fanns såväl i Paris som i Torneå och alla orter däremellan; breven på tyska, franska, holländska och svenska färdades i flera veckor för att nå sina adressater. Suecian var ett besvärligt och mycket omfattande projekt, och när man bedömer resultatet måste man väga in att det hela tiden var en bisyssla som Dahlbergh skötte vid sidan av ordinarie militära och civila ämbetsåligganden.

Suecian har inte sällan misskrediterats och bedömts som opålitlig av många kritiker. Mot bakgrund av de oerhörda svårig­heter Dahlbergh hade att bemästra är det inte underligt att ett och annat blev fel. Mer anmärkningsvärt är i stället hur mycket som faktiskt blev rätt.

Men Dahlberghs intentioner var inte bara att dokumentera utan också att propagera. Han ville höja Sverige till rangen av europeisk kulturnation, en ambition som i hög grad präglat verket.

Vårt främsta syfte är inte att ärerädda Erik Dahlbergh utan att skapa en förståelse för den tid han verkade i, för de föreställningar som präglade hans världsbild, och för de konventioner och praktiska 14 drömmen om stormakten

Riga i Livland erövrades av Sverige 1621. Staden var en hörnsten i det svenska väldet. Vid seklets början var den något större än Stockholm, men medan Sveriges huvudstad nära tiodubblade sin befolkning under 1600-talet växte Riga bara från kanske 10 000 till 14 000 invånare under samma period. Erik Dahlbergh förnyade Rigas befästningsplaner på 1670- och 1680-talen och han satt själv som generalguvernör i staden då sachsiska trupper anföll år 1700 i stora nordiska krigets inledning. Fortifikationsingenjören Georg Günther Kräill von Bemeberghs akvarellerade karta utfördes vid belägringen 1621.

begränsningar som formade hans bildvärld. Vi vill erbjuda några nycklar som gör det lättare för den nutida betraktaren att läsa och tolka hans illustrationer.

En stormakt med mindervärdeskomplex Sveriges territoriella expansion utanför sina medeltida gränser hade inletts redan på 1560-talet, och även efter de fredsslut som följde på Karl XII:s död hade kronan en del kontinentala besittningar i behåll.

Men en verklig kraft i den europeiska politiken var man bara från 1630-talet och några få år in på 1700-talet. Den svenska stormakten var en ung och bräcklig konstruktion. Uppträdandet på den tyska krigsskådeplatsen var inledningen men samtidigt också kulmen på Sveriges roll som maktpolitisk aktör. Även om den svenska kronan kom att fortsätta lägga nya provinser under sig nådde dess internationella inflytande aldrig igen den höjd där Gustav II Adolf för en kort tid hade befunnit sig. En bidragande orsak var att Sverige inte togs rik­tigt på allvar av Europas gamla makter. Så fort trupperna demobiliserades efter fredssluten minskade rikets röst i stor­politiken till en viskning. För att genomdriva sin vilja var statsledningen gång på gång tvungen att ställa soldaterna på krigsfot, vilket var en mycket kostsam affär.

Våld och tvång var Sveriges främsta maktresurser, men som politiska övertalningsmedel var de ineffektiva och hade ofta kortvarig verkan. Den som tvingas till något mot sin vilja tenderar att göra det dahlberghs värld och suecians 15

mot­satta när hotsituationen avtar. Makthavare har därför i alla tider strävat efter att utnyttja det som kallas normativa maktresurser: om män­niskor delar värderingar som förutsätter vissa gemensamma hand­ lings­­mönster kan de agera kollektivt men samtidigt uppleva att det gagnar dem själva. Rättsordning, religion och nationalism är typiska sådana värdesystem. Genom historien har också kultur varit ett sätt att manifestera och upprätthålla makt.

Internationellt hade Sverige i alla tider varit en perifer aktör, både politiskt och kulturellt. Landet befann sig i kristenhetens och civili­ sationens utkant och gjorde få avtryck i omvärlden. Det lilla man kände till om denna nordliga avkrok var uppblandat med inte så små doser exotism. Man förundrades över de halvvilda samerna och lyssnade till berättelser om andra sällsamma folkgrupper som sades bo i nordlanden: bjarmer, jättar, kvener, skrikfinnar, samojeder med flera.

Hur fascinerande dessa människor än upplevdes var det inte bland dem man sökte sina förmän och allierade. De svenska statsmän och härförare som förhandlade på kontinenten hade därmed ett pedagogiskt problem att förklara Sveriges roll i storpolitiken.

I en propagandaskrift, Schwedischer Spiegel, som år 1658 utgavs på både holländska och tyska gick Philotheus Warner von War­hausen, en pseudonym som dolde en okänd författare, utförligt igenom hur svenskarna systematiskt bröt mot tio Guds bud. Från ”det kala usla Sverige och djävulska Lappland” hade de barbariska nordborna kommit för att plåga de civiliserade folken. Och trettio år tidigare, fort­ satte ”von Warhausen”: hade man i Italien, Frankrike, England, Holland eller Tyskland aldrig hört talas om någon svensk. Och om jag vid den tiden haft en svensk att visa upp på dessa orter, skulle jag ha tjänat så stora pengar som om jag hade visat upp ett havsvidunder [Meerwun­ der]. […] och när han någon gång lämnade sitt hål och visade sig på gatan så kände man lukten av svensken förr än man såg honom […].

På detta sätt fortsatte skildringen sida upp och sida ned. Det var för all del en av de grövre nidskrifterna riktade mot Sverige och svenskarna,

Sveriges kungar hade hånats och Vasaättens legitimitet var ifrågasatt, men med Gustav II Adolf fick svenskarna en gestalt ur den nyare historien som väckte omvärldens respekt. Han blev den oförliknelige hjälten som kunde mäta sig med Roms världshärskare och avbilda­ des i otaliga historiemålningar. I David Klöcker Ehrenstrahls målning avbildas han som imperator i antikiserande dräkt.

Sverige betraktades allmänt som en ocivili­serad avkrok fylld av vilddjur och barbariska folkslag i det tidiga 1600talets Europa. Det exotiska och okultiverade landet i norr blev visuellt åskådliggjort i Olaus Magnus’ Carta Marina, här i ett utsnitt ur Antonio Lafreris upplaga från 1572.

dahlberghs värld och suecians 17

men grunduppfattningen, att landet och dess invånare endast med tvekan kunde räknas till kulturfolken, var utbredd.

En fransk reseskildring från samma tid, nyligen upptäckt och utgiven av Ingemar Oscarsson, bekräftar bilden. Författaren är okänd, men han var i tjugoårsåldern, kom från Paris och var av förhållandevis enkel härkomst; han försörjde sig i cirka ett års tid, 1663–1664, som kammar­ tjänare åt uppkomlingen och storfinansiären Joel Ekman, senare adlad Gripenstierna. Även en enkel representant för tidens tjänarklass som denne fransman beskrev Sverige och dess folk med förundrad och lätt nedlåtande hållning. Under resan från Helsingborg till Stockholm noterade han inte ett enda stenhus. Han betraktade gapande det simpla knäckebröd som han serverades, ”så hårt att man måste slå sönder det med hammare”. Vid ett tillfälle misstog han det bröd som ställdes fram för en trätallrik. Under tio dagars ritt mötte han och husbonden inga sällskap på vägen, ingenstans såg han någon uppodlad jord och landets invånare beskrev han som bara ”halvt civiliserade”. Stockholm fann något större nåd inför hans kritiska blick, men han observerade att kulturen inte gick på djupet: I den brådmogna svenska stormakten njöt man av att plötsligt och för en tid vara föremål för omvärldens uppmärksamhet. Karl X Gustav tar emot sultanens, den osmanske kejsarens, sändebud i sitt högkvarter i Soldau i Ostpreussen år 1656. Utsnitt av gravyr efer Dahlberghs förlaga.

Förnämt folk klär sina rum med gyllenläder och vill gärna ha målningar, men inget sådant tillverkas i landet, allt kommer från utlandet där det finns bättre hantverkare än i Sverige, för som jag redan sagt så ägnar de sig inte åt konst och hantverk eftersom de anser det under sin värdighet, det är vapnens bruk som är deras största lidelse.

Attityder av detta slag retade sinnet och väckte hävdelsebehov hos svenska aristokrater och statsmän, men det var inte bara en fråga om nationens heder och ära – det handlade också om makt och prestige.

De svenska vapnen togs på nog så stort allvar i omvärlden, men för att vinna verkligt inflytande behövde även svenskarna själva respekteras.

Den svenska statsbyråkratins modernisering och effektivisering var en förutsättning för stormaktspolitiken. Parallellt med denna utvecklades och förfinades högreståndskulturen i linje med de normer som var gängse i den stora världen, bland de kulturfolk man krigade och förhandlade med. Svenskarna ville inte bara diktera omvärldens politik, de ville föra sig som stormän.

18 drömmen om stormakten

Det var i stor utsträckning samma individer som drev på båda processerna. Alla de namnkunniga krigarna och statsmännen – Axel Oxenstierna, Per Brahe, Johan Banér, Gustaf Horn, Carl Gustaf Wrangel, Gustaf Bonde, Magnus Gabriel De la Gardie och många fler – var också bemärkta byggherrar och mecenater. De byten som krigen gav skänkte dem betydande inkomster i reda pengar och än mer i ökad kreditvärdighet. De sammanblandade sina egna intressen med kronans och deras personliga prestige var oskiljaktig från statens.

Detta var en tid då plikt och lojalitet byggde på personliga trohetsband mer än på juridiska och professionella förpliktelser.

Ett kulturellt prestigeprojekt Det var i denna atmosfär som Erik Dahlbergh inledde arbetet med det stora planschverk som skulle föreviga alla märkvärdigheter som

Rustkammaren var en vanlig rumstyp i de större herremansboningarna och påminde om de inte alltför avlägsna tider då adelsmännen själva hade beväpnat sina följen för att strida antingen med eller mot kungamakten. Under 1600talet blev rustkammaren allt mer ett rum där man visade upp konstfärdigt utformade vapen och andra föremål, inte sällan krigsbyten. Här Carl Gustaf Wrangels rustkammare på Skokloster.

dahlberghs värld och suecians 19

Ingen har betytt så mycket för bilden av den svenska stormakten, dess städer och slott, som Erik Dahlbergh. Han påbörjade 1661 det svindlande projektet att avbilda sevärdheter från alla delar av Sverige. Den ambitiösa satsningen resulterade i verket Suecia antiqua et hodierna, ”Det forna och nuvarande Sverige”, med en stor mängd planscher som återutgivits under århundraden. Länge ansågs verket framställa Sverige som mer storslaget än det faktiskt var. Men hur är det egentligen med överdrifterna? Och vilka är människorna som rör sig i slottsmiljöerna? Vad kan vi från bilderna utläsa om livet i den svenska stormakten? Konsthistorikern Börje Magnusson och historikern Jonas Nordin går på en fascinerande upptäcktsfärd i 1600-talets Sverige.