9789152302248 by Smakprov Media AB

Medicin 1 är också lämplig för Naturvetenskapsprogrammet, medicinska yrkesutbildningar inom Yrkeshögskolan, t.ex. utbildning av medicinska sekreterare, samt som introduktion för studier i ämnet på högskolenivå.

HJELM, VON DER LIETH, LOOFT, OLSEN, ANDERSEN, HANSEN

Boken Medicin 1 är avsedd för det nya Vård- och omsorgsprogrammets kurs med samma namn. Att arbeta inom vård och omsorg förutsätter goda medicinska grundkunskaper. Boken Medicin 1 behandlar människans fysiska uppbyggnad och funktion vid hälsa och ohälsa. Vanliga sjukdomars orsak, symtom, undersökningar, behandling och prognos tas upp. Mikroorganismer, deras spridningsvägar och kroppens försvarssystem gås igenom grundligt och systematiskt. Kunskaper ges om läkemedel och läkemedelsanvändning samt om lagar och andra bestämmelser inom omrtådet. Den studerande erhåller kunskaper om första hjälpen vid akuta sjukdomar och skador, hjärt-lungräddning och brandsäkerhetsarbete samt får lära sig hur samhället är rustat inför krig och katastrofer. Pedagogiska medicinska illustrationer underlättar inlärningen. Medicinsk terminologi tas upp genomgående. Kapitlen inleds med fallbeskrivningar. Studieuppgifterna som avslutar kapitlen är pedagogiskt utformade med hänsyn till elevers olika lärstilar. Därför finns både rena faktafrågor och uppgifter som inbjuder till reflektion. Hänvisningar finns till internet.

MEDICIN 1 ●

Medicin1

Kjell Hjelm Vibeke von der Lieth Marianne Looft Inge Olsen Henrik Andersen Lissi Hansen

(523-1640-5)

Kapitel 1

Fysiologiska livsbetingelser, Cellen

Fysiologi och anatomi Människokroppen Människokroppen är uppbyggd av flera olika organsystem som alla samarbetar med varandra. Ett organsystem är både beroende av de övriga och ett stöd för dem. För att kunna förstå kroppens fascinerande och komplicerade funktioner behöver man först se på de olika systemen och de delar som ingår i vart och ett av dem, se figur 1.

Figur 1. Organsystem, organ, vävnad och cell. FYSIOLOGIska livsbetingelser, cellen ● 5

Kroppens funktioner De olika organsystemens funktion och uppbyggnad är basen för och utgångspunkten i denna bok. Det första avsnittet handlar om cellen eftersom en cells funktioner speglar hela kroppens funktioner. Vi kan röra oss för att den enskilda cellen kan röra sig, och att vi har behov av syre för att den enskilda cellen har det. En förståelse för cellens funktion och uppbyggnad är en förutsättning för att förstå vad som sker i kroppen.

Andningen Inandningsluften sugs ner i lungorna med hjälp av diafragma, mellangärdet. Syre (O2) tas upp till blodet genom små fina blodkärl, som omsluter alveolerna. Se kapitel 4 om andningen.

Cirkulationssystemet Varje cell i kroppen är beroende av syre och näringsämnen som transporteras i blodet till cellerna. Se kapitel 5 om cirkulationssystemet.

Ämnesomsättningen Näringsämnen och vätska tas upp i kroppen via mag-tarmkanalens slemhinna. Dessförinnan har maten vi äter finfördelats av tänderna och av de enzymer som finns i matspjälknings-vätskorna. Se kapitel 10 om matspjälkningen och kapitel 8 om vätskebalansen.

Urin, produktion och utsöndring Efter det att syre och annan näring tagits in i cellen och cellandningen skett så ska det som återstår, restprodukter, utsöndras från cellen. En av blodets många uppgifter är att transportera detta avfall till rätt utsöndringsstation i kroppen. Denna utsöndring sker bl.a. i lungorna där koldioxid, CO2, passerar ut ur kroppen tillsammans med utandningsluften. Andra avfallsämnen transporteras till njurarna som genom filtration av blodet tar hand om dem i samband med urinproduktionen och urinutsöndringen, se kapitel 9.

Temperaturreglering För att cellens arbete ska fungera på rätt sätt krävs en temperatur på ca 37 °C. Denna temperatur uppnås genom ett samspel mellan cellerna som producerar värme, blodet som transporterar värmen runt i hela kroppen, och hjärnans värmereglerande centrum. Se kapitel 7 om kroppstemperaturen.

6 ● FYSIOLOGIska livsbetingelser, cellen

Cellens uppbyggnad Cellen är den minsta levande beståndsdelen i en människa. Cellerna varierar avsevärt både i funktion, storlek och utformning, helt beroende på deras uppgift. De grundläggande livsvillkoren är desamma för varje enskild cell som för hela människokroppen. I cellerna pågår en livlig och noga kontrollerad aktivitet. Denna aktivitet är väl anpassad till den enskilda cellens uppgift. Även om det finns många olika slags celler finns ändå en gemensam grundstruktur: cytoplasma, cellmembran, beståndsdelar i cellen (cellorganeller), cellkärna med kärnmembran och DNA, se figur 2. Golgiapparaten Kärnmembran Mitokondrie

Endoplasmatiskt nätverk (retikulum) med ribosomer

Produkter som framställts i Golgiapparaten, Centrioler, Kärnkropp (nukleol), Cellkärnan med de 23 paren kromosomer framträder här som ett nät.

Fria ribosomer Lysosomer

Endoplasmatiskt nätverk (retikulum) utan ribosomer, Cellmembran, Cytoplasma

Figur 2. Schematisk framställning

av en cell med dess olika beståndsdelar.

Cytoplasma, cellvätska Cellen består av en geléartad vätska, cytoplasma. Cyto är det grekiska ordet för cell, plasma betyder vätska. Cytoplasma består huvudsakligen av vatten och proteiner. Dessutom finns salter, kolhydrater, fettämnen och avfallsämnen.

Cellmembran Cellen avgränsas från omgivningen av, cellmembranet. Cellmembranet har fina porer som vatten och upplösta finfördelade ämnen kan tränga igenom. Cellmembranet är uppbyggt av protein- och fettämnen. 10 ● FYSIOLOGIska livsbetingelser, cellen

Ett membran är halvgenomträngligt, semipermeabelt, när det som cellmembranet är genomträngligt för vatten och åtskilliga andra ämnen. Överallt i vår kropp finns halvgenomträngliga membran för att syre och näringsämnen ska kunna passera såväl kapillärernas väggar som olika cellmembran på sin väg till cellens inre, och för att såväl nyttiga ämnen som avfallsprodukter ska kunna passera åt motsatt håll. Samtliga ämnen till och från cellerna passerar den vätska som omger cellerna, vävnadsvätskan. Passagen av ämnen genom cellmembranet beror på respektive ämnes speciella karaktär. Det kan vara diffusion, osmos eller transport med hjälp av transportmolekyler, specifika receptorer, fagocytos och pumpmekanismer. Vid diffusion sker transporten av ett ämne från högre till lägre koncentration. Såväl molekyler som joner rör sig konstant. Skillnaderna i koncentration på respektive sida av membranet är den kraft som driver denna transportform. Exempel på diffusion är syre och näringsämnen till vävnadscellernas ämnesomsättning, medan koldioxid och avfallsämnen transporteras från vävnadscellerna. När det på bägge sidor av ett cellmembran finns vätska med olika koncentration av upplösta ämnen så dras vätska vid osmos till området med den högsta koncentrationen. Kroppen strävar efter jämvikt. Den kraft med vilken en lösning drar vätska till sig kallas lösningens osmotiska tryck. (Se vidare figur 53 om det kolloidosmotiska trycket.) Då vätsketrycket är detsamma på båda sidorna om ett membran säger man att lösningen är isoton. Detta är viktigt att känna till då man ger vätskor i injektion eller som intravenös infusion. I cellmembranet finns transportmolekyler som kan föra över molekyler som är för stora för att själva kunna passera genom cellmembranets porer. Transportmolekylerna binder de stora molekylerna till sig på ena sidan av membranet och frigör dem på andra sidan. Glukosmolekylen transporteras på detta sätt. En del transportmolekyler är byggda så att de fungerar som specifika receptorer, specialiserade mottagarplatser i cellmembranet. Hormoner, liksom olika ämnen från nervsystemet, binder sig till sådana specifika receptorer. Cellmembranet öppnar sig endast för de ämnen som likt en pusselbit passar in i receptorn. Ett sådant exempel är beta2-receptorerna i luftrörens förgreningar (se s. 95).

FYSIOLOGIska livsbetingelser, cellen ● 11

Figur 9. Exempel på biverkningar vid cellgiftsbehandling. Trötthet

Tröttheten kan orsakas av cellgiftsbehandlingen, men kan i lika hög grad bero på själva sjukdomen, illamående, för lågt intag av näringsämnen, smärtor, depression eller dålig sömn.

Nedsatt immunförsvar

Ses som upprepade infektioner eftersom färre leukocyter produceras i benmärgen. Risken är störst 1–2 veckor efter behandlingen.

Blodbrist (anemi)

Utvecklas relativt långsamt under loppet av de första veckorna efter behandlingen. Symtomen är desamma som vid anemi av annan orsak (se s. 162).

Blödningar

Beror på nedsatt produktion av blodplättar (trombocyter). Man noterar en ökad tendens till blåmärken och blödningar (t.ex. från tandköttet vid tandborstning, från småsår, i avföringen).

Tand- och munförändringar

Ömhet och sveda i munnen kan uppstå liksom ökad tendens till svampväxt och infektioner. Dessutom upplevs ibland att smaksinnet förändras.

Illamående och kräkningar, nedsatt aptit

Patienter kan ofta känna illamående mycket snabbt efter behandlingen. Illamåendet kan vara i timmar eller eventuellt dagar. Detta är en vanlig biverkan som ofta kan förebyggas. Nedsatt aptit kan bero på behandlingen eller på själva sjukdomen.

Håravfall

Håravfall är en relativt vanlig biverkan – ses oftast veckor efter insatt behandling. Efter behandlingen växer håret ut igen, men det kan se något annorlunda ut och ha en annan struktur.

Nedsatt fortplantningsförmåga, könshormoner

För såväl män som kvinnor gäller att en tillfälligt nedsatt fortplantningsförmåga kan uppstå under behandlingen, alternativt bestående sterilitet. Kvinnor kan komma i klimakteriet tidigare än vanligt. Den sexuella lusten kan vara nedsatt hos såväl män som kvinnor.

22 ● FYSIOLOGIska livsbetingelser, cellen

Tand- och munförändringar

Studieuppgifter

Ömhet och sveda i munnen kan uppstå liksom ökad tendens till svampväxt och infektioner. Dessutom upplevs ibland att smaksinnet förändras.

1. Berätta vad som skiljer en mänsklig cell känna från enklare Illamående ochkort kräkningar, Patienter kan ofta illamående mycket nedsattlivsformer. aptit snabbt behandlingen. kan Vilken människocell är efter minst respektive Illamåendet störst? Ange vara i timmar eller eventuellt dagar. Detta är värdena i mikrometer, μ. en vanlig biverkan som ofta kan förebyggas. 2. Vilka livsyttringar har cellen?Nedsatt aptit kan bero på behandlingen eller på själva sjukdomen. 3. Människans celler kan se olika ut men de har vissa likheter och

Håravfall är en(gärna relativt med vanligfärgpennor). biverkan – ses gemensamma beståndsdelar. Håravfall Rita en cell oftast veckor efter insatt behandling. Efter beMarkera kärnan, de olika cellorganellerna samt cellmembranet. handlingen växer håret ut igen, men det kan se Sammanfatta kort deras funktioner. något annorlunda ut och ha en annan struktur.

4. Vad är DNA? Redogör för den kodens princip ochen tillfälNedsatt fortplantningsförmåga, För genetiska såväl män som kvinnor gäller att beskriv hur celldelningen (mitos) går till. könshormoner ligt nedsatt fortplantningsförmåga kan uppstå under behandlingen, alternativt bestående 5. Vad menas med cancer? Hursterilitet. uppstårKvinnor cancer,kan förklara begreppen komma i klimakteriet metastaser och benign respektive malign tumör? tidigare än vanligt. Den sexuella lusten kan vara nedsatt hos såväl mängenerella som kvinnor. 6. Ge minst tre exempel på organspecifika respektive symtom. Vilka undersökningar kan bli aktuella vid misstanke om cancersjukdom?

7. Hur kan man förebygga cancer? Beskriv i korthet olika typer av behandlingar vid cancer. 8. Läs om Julia på s. 9. Hennes sjukdom kan inte botas utan behandlingen blir palliativ, dvs. lindrande. Arbeta tillsammans med en kamrat. Diskutera tänkbara orsaker till Julias sjukdom, utifrån begreppen människa, miljö, livsstil och sjukdom. Reflektera också över vilken hjälp Julia nu kan få. 9. Fördjupa dig i en valfri cancersjukdom. Sök information i litteratur eller på internet (var noga med att källorna är tillförlitliga). Koppla din uppgift till begreppen orsak, symtom, diagnos/undersökningar, behandling, komplikationer och prognos. 10. Det finns ett flertal filmer på internet som beskriver celldelningens olika skeden. Filmerna är av olika svårighetsgrad, så försök hitta någon av det lättare slaget. Förslag på sökord: dna, rna, mitos. Se gärna filmen tillsammans med en kamrat så att ni kan diskutera innehållet tillsammans.

FYSIOLOGIska livsbetingelser, cellen ● 23

Kapitel 2

Rörelseförmågan

Fysiologi och anatomi Kroppshållning och rörelsemönster är individuellt. Hur kroppen ser ut och hur vi rör oss präglas av vår miljö och hur vi mår och känner oss. En glad människa som utstrålar trygghet har en harmonisk och avslappnad hållning medan en otrygg och nedstämd människa präglas av hämmade, spända eller slappa rörelsemönster. En individ med svaga muskler får en annorlunda kroppshållning än en med kraftigt utvecklade muskler. För att kontinuerligt ha bästa möjliga funktionsförutsättningar behöver vi hålla oss i rörelse och motionera regelbundet. En förutsättning för vår rörelseförmåga är följande tre vävnadstyper:

n muskler med förmåga att växla mellan kontraktion och avslappning n skelettet, som stabiliserar kroppen och som erbjuder musklerna fästen n leder, som utgör förbindelser mellan två eller flera skelettdelar.

Muskler Det latinska namnet för muskel är musculus. I det grekiska namnet för muskel ingår förstavelsen myo-. Exempel på detta är ordet myos, muskelinflammation.

Muskelcellen Den enskilda muskeln är uppbyggd av långa muskelceller, muskelfibrer. En muskelcell kan vara lika lång som hela muskeln: från några få millimeter till åtskilliga centimetrar. I muskelcellernas cytoplasma finns tunna trådar, myofibriller. Det är myofibrillerna som har förmågan att dra sig samman, kontraheras. Muskeln blir då något kortare än i avslappnat tillstånd.

24 ● rörelseförmåga

Muskeltyper Beroende på sin funktion delas musklerna in i tre olika typer:

n tvärstrimmig muskulatur, som är viljestyrd n glatt muskulatur, som styrs autonomt, alltså inte styrs av den egna viljan n hjärtmuskulaturen, som är tvärstrimmig, men styrs autonomt.

Pannmuskel Tinningmuskel Tuggmuskel Halsens stora nickmuskel Deltamuskeln Stora bröstmuskeln Tvåhövdade armböjarmuskeln (biceps) Raka bukmuskeln Yttre sneda bukmuskeln

Skräddarmuskeln Lårets raka muskel Lårets inre breda muskel

Långa vadbensmuskeln Främre skenbensmuskeln

Figur 11. Skelettmuskulatur sedd framifrån. Dessutom ses här hudmuskler i ansiktet. rörelseförmåga ● 25

Motion

Vi håller musklernas styrka uppe genom en mängd olika aktiviteter och daglig motion. Musklernas styrka beror på det antal myofibriller som finns i den enskilda muskelcellen. Muskelstyrkan är störst i 20–30-årsåldern varefter den gradvis avtar för att vid 60–70-års ålder vara ca 3/4 av sitt maximum. Muskelstyrkan i ben och bål minskar snabbare än muskelstyrkan i armarna.

muskelatrofi

Om musklerna inte används, t.ex. på grund av sängläge vid sjukdom, så försvagas de. Detta kallas muskelatrofi. När muskelatrofi utvecklas blir den enskilda muskelfibern mindre. Härigenom blir muskeln svagare och mister en del av sin funktion.

Tvärstrimmig muskulatur med speciella uppgifter Enskilda muskelgrupper med speciella uppgifter är muskler som har förbindelse med armar och ben, andningsmuskler, bukmuskler, mimiska muskler och tvärstrimmiga ringmuskler. Muskler som påverkar arm- och benrörelser Musklerna som rör antingen arm eller ben arbetar tillsammans på så sätt att en muskel som böjer samarbetar med en muskel som sträcker. Som exempel kan nämnas att den muskel, biceps, som böjer armen i armbågen motsvaras av en muskel, triceps, som sträcker armen, se figur 15. Underarmen sträcks ut Skulderblad Underarmen lyfts Kontraherad biceps Överarmsbenet

Kontraherad triceps

Armbågsled Strålben Armbågsben

Figur 15. Muskelfunktion då överarmsmusklerna är i rörelse. 30 ● rörelseförmåga

De latinska orden biceps och triceps betyder den tvåhövdade respektive den trehövdade muskeln. Muskelhuvud är det ställe på skelettet där muskeln har sitt ursprung.

Del av muskelpumpfunktionen Arm- och benmusklerna underlättar blodets tillbakaflöde till hjärtat. Under dynamiskt muskelarbete utsätts venerna för tryck. Blodet leds då mot hjärtat eftersom venklaffarna hindrar blodet från att ”gå baklänges”, se figur 54. Andningsmuskler Andningsmusklerna består av mellangärdet, diafragma, och revbensmusklerna, musculi intercostales.

Diafragma Mellangärdet, diafragma, bildar gräns mellan brösthålan och bukhålan. Diafragma består av en centralt placerad senplatta, omgiven av tvärstrimmig muskulatur. Diafragma utgår från insidan av skelettet: nedersta revbenen, nedersta delen av bröstbenet, sternum, samt översta ländkotan. Diafragma anknyter till senplattan i brösthålans mitt, se figur 16. I avslappnat tillstånd välver sig diafragma bågformat uppåt i två kupoler, en till vänster och en till höger.

Revbensmuskler

Bröstbenet Senplattan

Diafragmas vänstra sida

Höger sida av diafragma Ländkota

Figur 16. Till andningsmusklerna hör diafragma och revbensmusklerna. rörelseförmåga ● 31

Funktion

Hjärtmuskulaturen arbetar med noga avpassad rytm mellan kontraktion och avslappning. På så sätt kan hjärtmuskulaturen omväxlande förminska och förstora hjärtrummen. Under sammandragningsfasen pressas blod ut ur hjärtat via artärer. Under avslappningsfasen tar hjärtat emot blod via vener, se figur 57 och 58.

Skelettet Den latinska benämningen för ben är os. Som exempel kan nämnas korsbenet, os sacrum. Skelettets funktion är att:

n stödja och stärka kroppen n bilda muskelfästen n skydda inre organ, särskilt hjärtat, lungorna och hjärnan n producera blodets celler. Benmärg Benmärgen består av benmärgsceller som är inlagrade i en substans, bestående av kalk, fosfat och protein. Denna kombination ger skelettet såväl styrka som en viss elasticitet. Den minsta enheten i benmärgen är en bencell, osteocyt. En förutsättning för bildandet av nya benceller är kroppens förmåga att bygga upp nya benceller från nedbrutet benmaterial. I denna process deltar både skelettuppbyggande och skelettnedbrytande celler.

Skelettuppbyggnad Benvävnaden förnyas livet igenom. Den återuppbyggs regelbundet av benceller som lagras i mikroskopiska hålrum i skelettet. De inlagrade bencellerna har förbindelse med varandra genom blodkärl som finns i de tunna kanalerna i den kalkhaltiga substansen mellan cellerna. Genom dessa tunna skelettkanaler tillförs cellerna syre och näring och avlämnar sina avfallsämnen. Dessa tunna benkanaler står i förbindelse med lite större kanaler, de Haverska kanalerna, i vilka blodkärlen finns, se figur 19. De benbildande cellerna deltar också vid reparationer i skelettet. En fraktur kan läka tack vare nybildning av benvävnad, callus.

36 ● rörelseförmåga

Figur 19. Snitt ur benvävnad.

Haverska kanaler

Benhinna Kompakt substans Spongiös substans

Nedbrytning av benvävnaden Parallellt med att skelettets olika delar byggs upp sker en nedbrytning av benvävnad. Denna nedbrytning genomförs av förhållandevis stora bennedbrytande celler, osteoklaster, som i sin tur är ombildade benuppbyggande celler.

osteoporos

Det finns många orsaker till frakturer. En av dem är osteoporos, som orsakas av att bennedbrytningen går snabbare än ben nybildningen. Osteoporos uppträder när skelett inte belastas eller om kroppens intag av kalcium och D-vitamin är för lågt. Osteoporos ses dessutom som en följd av att bisköldkörtlarna insöndrar för mycket parathormon (PTH) till blodbanan (se s. 295).

Benstruktur I benvävnaden finns:

n porös benvävnad, spongiöst ben, innerst n hård benvävnad, kompakt ben, ytterst n benhinna, periost, bindväv som klär benets yttre ytor, se figur 19. rörelseförmåga ● 37

Hudens tjocklek varierar beroende på vilken del av kroppen som ska täckas. Den är tunnast på ögonlocken och tjockast i fotsulor och handflator, där den är mest utsatt för slitage.

Uppbyggnad Huden byggs upp av följande tre lager: överhuden, epidermis, läderhuden, dermis, och underhuden, subcutis. Se figur 34. Hår

Utförsgång för svett

Hornlager Tillväxtlager Basalmembran

Överhud

Talgkörtel Svettkörtel Nervtråd Hårmuskel Hårsäck Hårrot Blodkärl Fettväv

Läderhud

Underhud

Figur 34. Hudens uppbyggnad.

Överhuden Överhuden, epidermis, består av epitel, hudens yttersta cellager, som i sin tur delas in i tre skikt: hornlagret, tillväxtlagret och basalmembranet. Allra ytterst finns hornlagret, som består av döda förhornade celler. Därunder finns tillväxtlagret, som sitter fast i basalmembranet. Basalmembranet är förbindelsen mellan överhuden och den underliggande vävnaden. I huden pågår en ständig avstötning av döda celler parallellt med att nya celler från tillväxtlagret ersätter de avstötta cellerna. Dessa kan innehålla mikroorganismer. Spridning av avstötta hudceller (t.ex. i samband med personlig hygien) kan därför medföra risk för smittspridning till omgivningen. Eftersom överhuden saknar blodoch lymfkärl så transporteras näringsoch avfallsämnen direkt mellan de enskilda cellerna i överhuden via den vätska som omger cellerna.

62 ● hud och slemhinnor

Överhuden innehåller dessutom pigmentceller, melanocyter. I pigmentcellerna bildas det pigment, melanin, som bestämmer hudens grundfärg. Ju mer melanin desto mörkare hudfärg. Pigmentet är i viss utsträckning ett skydd mot ultravioletta strålars skadliga effekt på tillväxtlagrets celldelning. I överhuden finns

n naglar n hårsäckar med hår n utförsgångar från talg- och svettkörtlar. Naglar Naglarnas viktigaste funktion är att skydda fingrars och tårs ytligaste delar mot tryck, stötar och slag. Välvårdade naglar har också en estetisk betydelse, som kan förstärkas kosmetiskt med form och färg. Naglarna består av en fast hornplatta, på vilken nagelbädden vilar, se figur 35. Nageln växer ut från nagelroten som täcks av nagelfalsen. Från denna växer ett tunt lager epitelvävnad, nagelbandet, ut på nageln. Det tar ca fyra månader för en nagel att växa från nagelroten och ut till full längd. Skador på nagelfalsen kan leda till missformad eller tillväxtskadad nagel. Luft kan ibland ”fastna” i, något man ser som vita fläckar i nageln. Nagelfalsen som täcker nagelroten Nagelbädden som nageln vilar på Fingerben Nagelfals Nagelrot

Nagelband

Figur 35. Ett fingers yttre del, sedd uppifrån och i genomskärning.

Hårsäck med hår Håret växer upp ur hårroten i läderhuden och förs igenom hårsäcken ut genom överhuden. Hårsäcken bildas i överhuden, men sträcker sig ner till läderhuden för att få tillräcklig blodförsörjning, se figur 34. Hela kroppen, utom fotsulor och handflator, täcks av hår, dels ett mjukt och ofta opigmenterat hår på särskilt armar och ben, dels ett kraftigare och

hud och slemhinnor ● 63

Studieuppgifter

1. Huden har många olika funktioner. Sammanfatta dessa funktioner med egna ord. 2. Rita hudens olika lager på ett stort papper? Använd olika färgpennor. Markera och beskriv utförligt de olika hudlagrens uppbyggnad och funktion. 3. Sabine är 92 år gammal och bor ensam, i sin lägenhet i centrala Stockholm. Hemtjänsten hjälper henne med städning, tvätt och handling ett par gånger i veckan. Sabine har under en tid blivit allt tröttare och är sedan några dagar nästan helt orkeslös. Hon blir mestadels liggande i sängen. Anna och Pär, som arbetar inom hemtjänsten, lägger märke till att Sabine inte rört maten i kylskåpet på flera dagar. När de ska hjälpa henne till toaletten noterar de röda märken på hennes skulderblad och rygg. De konstaterar också att Sabines hud har nedsatt turgor. Ange tänkbara orsaker till de röda märkena på Sabines skulderblad och rygg. Vad menas med nedsatt turgor? 4. Förklara begreppet ödem? Hur kan man upptäcka ödem? 5. Sammanfatta slemhinnornas uppbyggnad och funktion. 6. Läs om Peter s xx. Operationssåret blir infekterat och läkaren måste öppna såret för att rensa det från infektion. Vårdpersonalen måste därefter observera sårläkningen noga. Redogör för sårläkningens olika faser. Hur ser ett infekterat sår ut? 7. Vad menas med begreppet biopsi? 8. Redogör för några olika bakterier som kan störa sårläkningen. 9. Hur kan infekterade sår behandlas? Ge minst fyra exempel. 10. Arbeta tillsammans med en kamrat. Välj en hudsjukdom eller något hudbesvär och gör ett mindre fördjupningsarbete. Sök information i litteratur eller på internet (var noga med att källorna är tillförlitliga). Koppla din uppgift till begreppen orsak, symtom, diagnos/undersökningar, behandling, komplikationer och prognos. Förslag på sjukdomar: psoriasis, eksem, vitiligo och impetigo.

74 ● hud och slemhinnor

Kapitel 4

Andningsorganen 4

Fysiologi och anatomi Andningen, respirationen, är den ständiga växlingen mellan in- och utandning som leder till att kroppen tar upp det syre, oxygen, O2, som krävs för cellernas energiproduktion samtidigt som avfallet från samma process, blodets överskott av koldioxid, CO2, lämnar kroppen.

Funktion Andningens övergripande funktion är att:

n tillföra kroppen syre n separera koldioxid från kroppen n medverka vid tal n stimulera luktsinnet. Till andningsarbetet används såväl bröstkorgens muskulatur som lungorna i lungsäckarna. Luftens passage till och från de finaste förgreningarna i lungvävnaden går genom de övre och nedre luftvägarna, se figur 37.

Övre luftvägar

Näshåla Svalg Strupe Luftrör

Nedre luftvägar

Vänster huvudbronk Vänster lunga

Figur 37. Andningsorganen. andningsorganen ● 75

Hjälpmuskler Vid försvårad andning, dyspné, aktiverar man, medvetet eller omedvetet, inandningsfunktionens hjälpmuskler. Hit hör hals-, rygg- och bukmuskler. Andningens reglering

Frekvens För vuxna i vila är antalet andetag , andningsfrekvensen, 12–16 gånger per minut. I varje andetag andas man in ca ½ liter atmosfärisk luft. Den samlade mängden inandnings- och utandningsluft kallas för lungventilationen. Den är i vila 6–8 liter per minut.

Andningscentrum Andningsprocessen styrs från kroppens andningscentrum i den förlängda märgen, se figur 138. Det är möjligt att medvetet hålla andan en kortare stund. Man hindrar då medvetet inandningsmusklernas aktivitet. Men med ökad koldioxidhalt i blodet kommer dock andningscentrum att sända impulser via nervbanor till inandningsmusklerna. I och med det kontraheras diafragma och revbensmusklerna, vilket leder till att brösthålans volym ökar. Dessa impulser från andningscentrum är starkare än den viljestyrda hämningen av inandningsmusklerna, och inandningsarbetet sätts under normala omständigheter alltid igång, oberoende av medvetna försök att hindra det. Under hårt arbete har man en ökad förbränning i cellerna. Kroppens behov av såväl mer syre som avlägsnande av koldioxid ökar följaktligen också. Så snart andningscentrum registrerar ökad koldioxidhalt i blodet sänds impulser om behov av snabbare och kraftigare andetag till andningsmuskulaturen. Under sådana förhållanden kan hjälpmusklerna i hals, rygg och bukvägg tas i bruk. Samtidigt ökas andningsfrekvensen.

Sjukdomar i luftvägar och lungor En stor del av Sveriges befolkning har lungbesvär/-sjukdomar i en eller annan grad. Många lungsjukdomar är kroniska och leder till behov av hjälp i det dagliga livets aktiviteter. Detta kapitel är uppdelat efter lungsjukdomar som är orsakade av:

86 ● andningsorganen

Karl Janson, 71 år, har alltid varit kedjerökare. För tio år sedan började han hosta redan vid mycket liten ansträngning, vilket bidrog till minskad aktivitet. Undersökningar visade att Karl hade kronisk bronkit (bronchitis chronica) och lätt inkompenserad hjärtfunktion. Läkaren ordinerade depåtablett Bricanyl 7,5 mg x 2 dagligen. Nu är situationen förvärrad. Karl har en snabb och ytlig andning (andningsfrekvensen är 36/minut) med rassel och feber på 39,3 °C på morgonen. Karl är andfådd även när han vilar sig (vilodyspné). Han andas med vidöppen mun och andningsmusklerna på halsen är framträdande. Karl har kraftiga hostanfall med slem och var i sputum. Han sitter framåtböjd i sängen, är orolig och drar i sin pyjamas medan han mumlar obegripliga ord. Karl kan inte äta, han får i sig lite vätska med hjälp av en tesked. Hans läppar är blåfärgade (cyanotiska). Blodtrycket är 190/110 mm Hg och pulsen är 120 slag per minut. Huden är varm och fuktig. Från vårdavdelningen sänds ett prov på sputum till laboratoriet för odling och resistensbestämning. Röntgen visar en kraftig lunginflammation i vänster underlob (bronko-pneumoni). Karl ordineras oxygen 1 liter per minut, via näsgrimma.

n infektion eller irritation (lunginflammation, kronisk bronkit/KOL och tuberkulos) n allergi (astma) n cancer.

Antalet lungtuberkulosfall har under många år blivit allt färre men idag kan man iaktta en stigande tendens. Rökning har stor betydelse för utvecklingen av många former av lungsjukdom. Därför kan ett stort antal sjukdomar begränsas genom rökstopp. FHI, Folkhälsoinstitutet, har ständigt pågående informationskampanjer mot rökning. Det finns idag också rökavvänjningshjälp att få på i princip alla vårdcentraler.

Lunginflammation, Pneumoni Definition och orsaker Lunginflammation är en inflammationssjukdom i lungvävnaden, dvs. i de minsta bronkerna och alveolerna. Pneumoni kan orsakas av bakterier eller virus. Pneumoni kan ses hos personer som i övrigt är friska men förekomandningsorganen ● 87

Arteriella delen av kapillären Venösa delen av kapillären

Vätska mellan cellerna Cell

De tjocka pilarna inne i kapillären anger blodets flödesriktning. De små böjda pilarna markerar dels näringsämnen och syre som på grund av blodtrycket pressats ut till vätskan mellan cellerna (intercellularvätskan) och dels avfallsämnen som sugs tillbaka in i blodbanan. Plasmaproteinet albumin är för stort för att kunna ta sig igenom kapillärväggen och förs därför vidare med blodet till den venösa delen av kapillären. Där fungerar albuminet ungefär som en tvättsvamp, som suger till sig dels avfallsämnen från cellerna i området, dels den plasma som pressats ut till intercellularvätskan. Figur 53. Schematisk framställning av det kolloid-osmotiska trycket.

Venoler Blodet från kapillärerna samlas upp i venoler. Blodet i venolerna flyter sedan samman i större blodkärl, vener.

Vener Vener, blodådror, är de kärl som för blodet mot hjärtat. Venernas väggar består av enkelt plattepitel och glatt muskulatur men är tunnare än artärernas, se figur 50. Bortsett från venerna i huvud och hals är venerna invändigt försedda med parvisa klaffar som styr blodströmmen mot hjärtat. Dessa parvis anordnade klaffar har speciell betydelse i benen, där blodet i venerna ska flyta mot tyngdkraften.

116 ● cirkulationen

Venklaffarna och muskelpumpen Trycket från vänstra hjärtkammarens utpumpning av blod till aorta har helt försvunnit i venerna när blodet når fram till hjärtat igen. Blodet från särskilt kroppens nedre delar är därför beroende av den hjälp muskelpumpen ger. När skelettmuskulaturen omkring venerna kontraheras så trycker de på venerna. Blodet strävar efter att komma undan detta tryck varvid klaffarna öppnas av blodströmmen mot hjärtat. Under muskelavslappning stängs venklaffarna och hindrar på så sätt blodet från att flyta nedåt igen, se figur 54.

Öppna venklaffar

Kontraherad tvärstrimmig muskel

Stängda venklaffar Ven Figur 54. Schematisk framställning av venklaffarnas funktion vid dynamiskt mus-

kelarbete. Då muskeln drar sig samman så pressas blodet framåt i venen och klaffarna öppnas.

Även tryckskillnaderna i bröst- och bukhåla under andningsarbetet underlättar blodets återflöde till hjärtat. Vid inandning faller trycket i brösthålan men stiger i bukhålan. I samband med detta pressas bukhålans vener samman och blodet strömmar mot brösthålan. Vid utandning ökas trycket i brösthålan, trycket mot venerna ökar och underlättar blodets återflöde till hjärtat. Under tiden har pressen mot bukhålans vener lättat varpå dessa på nytt fylls med blod med hjälp av muskelpumpen.

Övre och nedre hålvenen De många venerna från hela kroppen samlar sig till två stora vener, den övre hålvenen, vena cava superior, och den nedre hålvenen, vena cava inferior, som båda mynnar i hjärtats högra förmak. cirkulationen ● 117

mande mikroorganismer och andra ämnen och sedan ta in dem i sin egen cell. Med hjälp av vissa enzymer i lysosomerna, en typ av cellorganell, kan granulocyten sedan upplösa och helt förstöra dessa främmande ämnen. Detta kallas fagocytos, se figur 71.

Främmande ämnen

Röd blodkropp

Granulocyter Kroppscell Blodkärlsvägg Figur 70. Granulocyter tränger ut genom kärlväggen för att förstöra främmande ämnen i den omgivande vävnaden. Granulocyter och kroppsceller visas här i genomskärning. Lysosomer

Främmande ämne

Rester av nedbrutet främmande ämne

Cellkärna

En granulocyt möter ett främmande ämne.

Granulocyten omsluter det främmande ämnet genom en inbuktning i cellmembranet.

Granulocyten har tagit upp det främmande ämnet i sin egen cytoplasma, och enzymer från lysosomerna töms i blåsan, som bildats kring det främmande ämnet.

Lysosomernas enzymer bryter ner det främmande ämnet. Slutligen avskiljs resterna från granulocyten.

Figur 71. Schematisk framställning av en granulocyt som omsluter, upplöser och tillin-

tetgör ett främmande ämne, detta kallas fagocytos. 152 ● immunförsvaret

Antigener Främmande ämnen kan vara mikroorganismer, olika proteiner och läkemedel bundna till proteiner. Främmande ämnen som kan få kroppens immunförsvar att reagera kallas antigener. Vid blodtransfusion och organtransplantation är det viktigt att blodoch vävnadstyp accepteras av kroppen. Om donatorns vävnadstyp inte är förenlig med mottagarens så kommer den donerade vävnaden att uppfattas som främmande och kommer därför också att bekämpas som om den vore ett antigen.

Histamin En sorts bindvävs- och slemhinneceller, mastceller, kan liksom granulocyter reagera på antigener. Mastcellerna finns i hudens bindväv, i luftvägarnas slemhinnor och i arterioler. Mastcellerna innehåller ämnet histamin. Histamin binder sig till mottagarens H1-receptorer i cellmembranen i arterioler och i luftvägar. När mastceller påverkas av ett antigen så reagerar de genom att frigöra

allergisk reaktion

När histamin frigörs medför det en infektionsliknande reaktion med rodnad och värme över det område där reaktionen sker, en lokal allergisk reaktion. En allergisk reaktion kan utlösas av mat, växtsaft, gift från insektsbett, djurhår, färgämnen och andra kemiska ämnen. Den allergiska reaktionen framkallar hudutslag, lokal ögonirritation eller hösnuva. Om histamin frigörs i större mängder blir den allergiska reaktionen så våldsam och blodtrycksfallet så kraftigt att hela cirkulationen kan kollapsa. Detta tillstånd kallas anafylaktisk chock.

infektion

Om infektionen orsakats av att mikroorganismer kommit in i kroppen så sker en motsvarande reaktion. Mikroorganismernas närvaro får mastcellerna att frigöra histamin. Histaminet leder till att arteriolerna vidgas, vilket i sin tur leder till rodnad och värme p.g.a. den ökade tillströmningen av blod. Från de vidgade blodkärlen pressas plasma och antigener ut i vävnadsvätskan. Den ökade mängden vätska mellan vävnadscellerna ger svullnad. Man känner ömhet/smärta eftersom den ökade vätskemängden trycker på perifera nervändslut (receptorer) i det infekterade området.

immunförsvaret ● 153

Svettutsöndring på hudens yta

Överhud

Avslappad hårmuskel Svettkörtel

Läderhud

Utvidgade blodkärl

Nervtråd till hårmuskel

Figur 82. Hudens reaktion vid ökad värmeavgivning.

Överhud Kontraherad hårmuskel Läderhud

Svettkörtel Kontraherade blodkärl Nervtråd till hårmuskel Figur 83. Hudens reaktion vid sänkt värmeavgivning.

Förhållanden som sänker värmeavgivningen När värmeavgivningen bör minskas på grund av kall omgivning, eller vid sänkt ämnesomsättning under sömn och vila, så drar sig hudens blodkärl samman. Blodgenomströmningen minskar och huden blir blek och sval. Därigenom sänks värmeavgivningen via strålning. Avdunstningen minskar som en följd av svettkörtlarnas minskade produktion och värmeavgivningen sänks. De små hårmusklerna drar sig samman, håren reser sig och bildar ett isolerande luftlager, som också bidrar 172 ● kroppstemperaturen

till den minskade värmeavgivningen. Huden blir knottrig som gåshud, se figur 83. För att sänka värmeavgivningen kan man klä sig i flera lager eller linda schalar och filtar om sig så att huden isoleras från den kalla omgivningen. All aktivitet i skelettmuskulaturen producerar värme och man kan också lämpligen dricka något varmt, t.ex. soppa, eftersom födointag ökar cellernas ämnesomsättning. Om kroppstemperaturen inte kan upprätthållas genom dessa åtgärder kommer musklerna att kännas allt stelare, en påverkan från autonoma nervsystemet. Man får frosskakningar och skallrande tänder.

Sviktande värmereglering

7 förfrysningsskador

Då kroppsdelar förfryser kopplas de små hudkapillärerna bort, genomblödningen sänks avsevärt och vätska samlas kring cellerna, ödem. Detta leder till att huden inte får vare sig syre eller näring. Blod med innehåll av avfallsämnen och för lite syre stannar i området och hudvävnaden kommer att dö, nekrotisera.

låg kroppstemperatur

Vid låg kroppstemperatur sänks ämnesomsättningen. Vid kroppstemperatur under 33 oC, hypotermi, förlorar temperaturcentrum sin regleringsförmåga. Den nedsatta funktionen visar sig i dåsighet, som kan leda till medvetslöshet vid ytterligare temperaturfall. Detta tillstånd kan uppstå om man vistas för länge i kallt vatten, t.ex. efter en båtolycka. Att somna utomhus i kyla, starkt påverkad av alkohol eller läkemedel, kan också leda till att temperaturcentrum sätts ur funktion. Vid en kroppstemperatur under 25 oC finns knappast några livstecken även om det fortfarande finns möjlighet att överleva.

solsting

Om skallen utsätts för extrem uppvärmning, t.ex. i starkt solsken riktat mot huvud och nacke, så riskerar man få solsting, ett tillstånd som gör att man mår dåligt och som kan leda till medvetslöshet. Speciellt barn och äldre riskerar att drabbas av solsting, p.g.a. nedsatt funktion i temperaturcentrum.

kroppstemperaturen ● 173

Njurarna Funktion För att kroppens olika vävnadsvätskor ska bevaras relativt konstanta, med hänsyn till mängd, sammansättning och koncentration, är det njurarnas funktion att:

n avskilja avfallsprodukter från cellernas ämnesomsättning n avskilja främmande ämnen, t.ex. läkemedelsrester n reglera kroppens vätskebalans n reglera koncentrationen av salt i blodet n delta i regleringen av blodets surhetsgrad (pH-värde) n delta i bildningen av enzymer och hormoner n ombilda vitamin D3.

Blodgenomströmning De ca 5 liter blod vi har cirkulerar normalt genom hjärtat på en minut. Ungefär en fjärdedel av denna blodmängd, motsvarande ca 1¼ liter, kommer inom loppet av denna minut att passera njurarnas kapillärsystem. Det motsvarar en genomströmning på 1 500–2 000 liter blod per dygn. Mikroskopisk uppbyggnad Blodet passerar in till respektive njure via aorta och de två njurartärerna, arteriae renales.

Kärlnystan Inne i njuren förgrenar sig njurartären i finare artärer, som i sin tur förgrenar sig till arterioler. Arteriolerna bildar arteriella kapillärer. Varje sådan arteriell kapillär ligger sammanrullad som ett nystan. Detta kärlnystan kal�las glomerulus, se figur 88. Varje kärlnystan har två ändar: en som för till arteriolen och en som för därifrån. Den frånförande delen slingrar sig många gånger tätt intill sin njurkanal, se figur 89. Från kapillärnätet omkring njurkanalerna samlar sig blodet i venoler och vener som i sin tur förenas i en ven, njurvenen, vena renalis, som lämnar varje njure. Blodet från höger och vänster njurven tömmer sig i nedre hålvenen, varifrån blodet flyter in i hjärtats högra förmak.

182 ● urinen

Kärlnystanets frånförande arteriol Kärlnystanet Njurkanal Bowmans kapsel

Kärlnystanets tillförande arteriol

Figur 88. En Malpigisk kropp. Pilarna visar blodströmmens riktning i kärlnystanet.

Tillförande del av arteriolen Frånförande del av arteriolen Bowmans kapsel Kärlnystan Njurkanal Kapillärnät Samlingsrör Henles slynga Njurbark Njurbark med pyramid Njurartär Njurven Njurbäcken Urinledare Njurpapill Bindvävskapsel

Figur 89. Njurarnas makroskopiska uppbyggnad. Den förstorade schematiska bilden visar njurarnas mikroskopiska uppbyggnad. urinen ● 183