lovisa lamm
lovisa lamm ambassaden i paradiset »Egentligen borde man ha förstått att om näringslivet ber om en ambassad, då är det något som inte stämmer. För de sköter ju i allmänhet sig själva och vill inte ha statlig övervakning.«
»Sverige är ett modigt litet land. Under ledning av sin kung säger svenskarna ifrån.«
lovisa lamm , född 1980, är utbildad på Dramatiska institutets radiolinje och har gjort flera uppmärksammade dokumentärer för Sveriges Radio P1 och P3. Tidigare arbetade hon under flera år som regi-assistent vid Dramaten. Ambassaden i Paradiset är hennes debutbok.
Författarfoto: Magnus Liam Karlsson Omslag: Annika Lyth
Ambassaden i Pyongyang har utgjort en unik utkikspost i världens mest slutna land. Med utgångspunkt från sin resa till landet, tidigare hemligstämplade UD-rapporter och Säpo-protokoll tecknar Lovisa Lamm en omtumlande och komplex bild av Nordkorea och Sveriges relation till denna säregna nation.
Det är mannen med pipan på omslagets framsida som fäller yttrandet. Hans namn är Erik Cornell, chargé d’affaires och den som öppnade ambassaden i »paradiset«, vårvintern 1975. Affärsförbindelserna mellan Sverige och Nordkorea hade intensifierats men samtidigt blivit alltmer komplicerade. Representanter ur näringslivet menade att öppnandet av en ambassad skulle underlätta och trygga handeln med Nordkorea. Här fanns avsevärda exportinkomster att hämta. Kommunistiska Nordkorea hade å sin sida mycket prestige att vinna på att Sverige som första västland öppnade en beskickning i Pyongyang.
am bassaden i paradiset
Så beskriver Nordkoreas ledare Kim Il Sung Sverige i samband med öppnandet av den svenska ambassaden i Pyongyang 1975. Under 26 år förblir Sverige det enda västlandet med en beskickning i den kommunistiska folkrepubliken. Ambassaden är en del av en storslagen svensk exportsatsning. Nordkorea betraktas som ett ekonomiskt under och svenska storföretag tror sig ha upptäckt det nya Japan. Året innan ambassaden öppnas föds Kim i en liten by i norra delen av landet. Han kommer som flykting till Sverige 2005. Inte långt från Kims by flyttar Kerstin Molitor och hennes man in i januari 1979 som ett led i den svenska satsningen.
Foto: Ian Lines
www.norstedts.se
sveriges unika relation till nordkorea
LOVISA LAMM AMBASSADEN I PARADISET
★
★ SVERIGES UNIKA RELATION TILL NORDKOREA
titelsidor Lamm.indd 3
2011-12-02 10.14
Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2012 Lovisa Lamm och Norstedts, Stockholm Omslag: Annika Lyth, Foto: Ian Lines Karta: Stig Söderlind Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2012 ISBN 978-91-1-303510-9
INNEHÅLL
Ambassaden i Paradiset
7
En öppning i järnridån
22
Näringslivets dröm om Nordkorea
43
Sverige och det oundvikliga kriget
61
Skulden
71
Pionjärbeskickningen
81
Smuggelskandalen rullas upp
91
Gruvprojektet
108
Livet i den nordkoreanska byn
128
”Man badar inte naken i Pyongyang”
140
Järnridån sluter sig
158
Ambassaden återuppstår
175
Källor
197
Tack
199
1 (10)
2011-06-09
Pyongyang
Landfakta om Nordkorea
Officiellt namn: Huvudstad: Yta: Folkmängd: Befolkning: Språk: Religion: Statsskick: Statschef:
Regeringschef: Utrikesminister:
Demokratiska folkrepubliken Korea (DPRK) Pyongyang (ca 2,7 miljoner invånare) 122 762 km2 (55% av Koreahalvöns yta) 24 miljoner invånare Koreaner Koreanska (nordkoreansk variant) Officiell religionsfrihet. Ingen från staten självständig religionsutövning tillåts. Republik, konstitutionell enpartistat i vilken Koreas arbetarparti är överordnad staten. KIM Yong Nam, president, Supreme People's Assembly. Statschefen har främst representationsplikter i externa relationer. Landet leds i realiteten av KIM Jong Il, general sekreterare för Koreas arbetarparti, ordförande för Nationella försvarskommissionen och överbefälhavare för de väpnade styrkorna. KIM Yong Il PAK Ui Chun
Valuta: Växelkurs: Viktigaste näringar: Utlandsskuld: Bytesbalans: Viktigaste exportprodukter: Viktigaste importprodukter: Största handelspartners:
Won 135 Won/1 Euro (officiell), 3 300 Won/ 1 Euro (marknadskurs) Jordbruk, gruvnäring, textil Ja (inga officiella siffror) Negativ (inga officiella siffror) Mineraler, jordbruksprodukter, textil Maskiner, mineraler, metall Kina, Sydkorea, Ryssland
1
AMBASSADEN I PARADISET
I minnespalatset
Först tror jag att jag drömmer. Jag glider sakta fram på ett rullband genom en kilometerlång kal korridor. I motsatt riktning kommer människor åkande på väg ut från mausoleet. Nordkoreaner uppklädda i helgdagskläder. Allvarliga och sammanbitna står de orörliga på bandet som för dem genom korridoren. Pratar inte utan ser rakt framåt. En stund tidigare har jag passerat genom en metalldetektor, kroppsvisiterats och gått genom en luftsluss. Trampat på indränkt skumgummi för att desinficera mina skosulor. Nu fraktas jag sakta framåt på väg mot det balsamerade liket. Rullbandet är inställt på långsam hastighet. Det hade gått fortare att gå till fots. Men det är inte tillåtet. Jag förs upp med en rulltrappa, svänger, ny korridor, nytt rullband, lika långsamt. Kommer fram till en upplyst sal. AMBASSADEN I PARADISET
7
Tom sånär som på en kolossal vit marmorstaty av Nordkoreas evige president Kim Il Sung. Han står där med putande mage, framför fonden av en soluppgång. Ur högtalare strömmar Nordkoreas nationalsång. Jag och de andra besökarna formar kolonner med fyra i varje rad. Som på en given signal marscherar varje rad framåt mot marmorskulpturen och bugar djupt. I nästa sal står skulpturer av gråtande människor. Någon räcker mig en liten bandspelare med hörlurar. Alla ställer upp sig på led och sen slingrar vi oss som en orm genom salen medan en högstämd mansröst mässar på engelska i hörlurarna om den ofattbara sorg som har drabbat landet. Sedan förs jag i hiss upp till ett nytt våningsplan. En kvinna intill mig gråter så hon skakar. Det är kö in till luftslussen. När det till slut blir min tur fastnar jag några sekunder inne i den tillslutna cellen. Renblåst föses jag in mot en fönsterlös sal med rött ljussken – det allra heligaste. I den mörka salen råder total tystnad. Kim Il Sung vilar i sin glaskista, belyst av en strålkastare. Fyra om fyra ställs vi upp och får sen tecken om att närma oss. Den store ledaren ligger klädd i uniform. Han har en röd fana som täcke och en liten kudde under nacken. Sakta vandrar vi runt kistan. Stannar och bugar samfällt och djupt vid varje sida för att visa vår vördnad. Samtidigt som jag bugar kikar jag efter den beryktade svulsten. Men jag ser den inte. Efter mötet med det balsamerade liket förklarar guiden att Kim Il Sung inte alls är död. Han lever! Hans revolutionära själ är odödlig och han är utnämnd till president för evigt. 8
Ambassaden i Paradiset
* Hon lyfter luren efter bara en signal, som om hon väntat på mitt samtal. Vi känner inte varandra, har aldrig talats vid förut och egentligen har hon har ingen aning om att just jag ska ringa den här eftermiddagen. Hon bor i Tyresö utanför Stockholm. Jag vill ställa några frågor om Koreakriget. Hinner knappt presentera mig innan orden forsar ur henne. Hon är född i Nordkorea, var bara fem år när kriget bröt ut. Tillsammans med sin familj flydde hon till Sydkorea. Nu är hon i 65-årsåldern och har bott många år i Sverige. Hennes äldsta bror blev kvar i norr, han var soldat. Hon kvider, vet fortfarande inte vad som hänt honom. ”Bara jag som lever”, säger hon på sin brutna svenska. Tänk om brodern fortfarande är vid liv i Nordkorea? I bakgrunden ylar hennes koreanske make, jag hör honom genom luren. Han är dement. Hon ber om ursäkt inför mig, säger att sjukdomen gör honom orolig och ångestfylld. Hennes försvunne bror var äldst i syskonskaran, själv är hon yngst. Med spänd röst fortsätter hon: ”Hela mammas hjärta krossat”. Av kriget som tog sonen och delade landet. ”Jag vet ingenting om min brors ansikte” säger hon sen. Rösten skär sig. Om brodern dök upp, hur skulle hon då känna igen honom? Hennes mamma dog för tjugo år sedan och alla fotografier försvann redan vid flykten. Nu måste hon lägga på, maken ylar allt högre i bakgrunden. Efter samtalet sitter jag stilla en stund. Jag har läst om AMBASSADEN I PARADISET
9
Koreakrigets fasor, hur landet förvandlades till aska, att fem miljoner människor dog och familjer klövs mitt itu. Det kvinnan just berättat är ingen nyhet. Min överrumplade känsla handlar inte om vad hon sagt, utan hur hon sa det. Att jag på bara någon minut fick Koreakrigets trauma komprimerat genom en enda person. Jag hade inte trott att kriget fortfarande skulle vara så närvarande ända borta i Tyresö. * ”Byggkranarna sträcker sina långa giraffhalsar mot Pyongyangs klara himmel. De nya höghusen leder tankarna än till Klara, än till Vällingby.” Sveriges nyutnämnde ambassadör i Nordkorea, Kaj Björk, rapporterar hem till Utrikesdepartementet i februari 1975. ”Nordkoreas huvudstad imponerar första gången man ser den och fortsätter att imponera andra gången, när den hunnit bli en bra bit större.” Under våren 1975 är Sverige som första västland i färd med att upprätta ett ambassadkontor i Nordkoreas huvudstad Pyongyang. Denna ambassad ska förbli unik. Det kommer att dröja 26 år innan Sverige får sällskap av något annat EU-land i Demokratiska Folkrepubliken Korea. Kaj Björk har hunnit bli 91 år gammal när jag träffar honom, han är mer än 60 år äldre än jag. Vi går igenom hans gamla Nordkorea-rapport tillsammans. Vad tänker han när han läser den idag? ”Jag blir nästan en aning mallig, jag tycker den är ganska bra.” Han skrattar, säger lite trotsigt ”Så det så!” 10
Ambassaden i Paradiset
I rapporten läser vi hur han susar fram i en Mercedes på Pyongyangs breda avenyer. Genom bilrutan noterar han: ”Mödrar travar fram med väl insvepta småbarn fastspända på ryggen. Kvinnor utan barn kommer värdigt vandrande med väldiga bördor på huvudena. Militärer i präktiga långrockar och stora axelklaffar blandar sig med dystra, svartrockade portföljbärare.” Han har anlänt till ett land som under lång tid varit i det närmaste hermetiskt tillslutet. Rubriken på hans rapport från 1975 är ”Glimtar från Nordkorea”. Vid den här tiden är det få människor i världen som har sett något av denna nation som gjort sådana framsteg att man utropat sig själv till ”Paradiset”. ”Förr i världen var det vanligt att arga kritiker av Sovjetunionen hånfullt talade om det ’socialistiska paradiset’. I Nordkorea använder regimens propagandister detta uttryck på fullaste allvar. Man lever kort sagt i Paradiset”, skriver han. Kaj Björks hustru Claude är också med under intervjun. Jag sitter mitt emellan dem i deras salongssoffa. De for tillsammans till Pyongyang i februari 1975. Som medföljande brukade Claude Björk alltid besöka ett varuhus och en marknad för att få ett eget intryck av levnadsstandarden. Det fanns ett stort fint varuhus i Pyongyang alldeles intill hotellet. Utanför tittade Claude Björk på de stora skyltfönstren som var fyllda med varor. De gav ett välmående intryck. ”Men inuti fanns nästan ingenting …”, säger hon och låter fortfarande lite skräckslagen vid minnet. Hon var mån om AMBASSADEN I PARADISET
11
att hennes nordkoreanska guide inte skulle tappa ansiktet och hade all möda i världen att hitta något att handla. På pappersavdelningen fick hon till sin lättnad syn på några kalligrafipenslar och köpte en. Kaj Björk hade med sig sina kreditivbrev till Pyongyang. Enligt diplomatisk sed förväntas en ny ambassadör vid tillträdet personligen överlämna dem till det mottagande landets statschef. Men vid ankomsten fick Kaj Björk höra att det fortfarande var oklart när överlämnandet till presidenten Kim Il Sung kunde ske. Dagar och kvällar fylldes med andra aktiviteter. Han besökte operan och gick på en akrobatföreställning och till Pyongyangs barnpalats. Där tog man en svartvit bild när han poserar tillsammans med ett fyrtiotal nordkoreanska flickor i tioårsåldern. Flickorna står uppställda i en trappa, klädda i likadana korta vita klänningar utbredda som en solfjäder. Alla spelar på varsitt dragspel. Kaj Björk står i centrum. Hans leende ser ansträngt ut. Han bär samma röda pionjärhalsduk som flickorna. Jag frågar honom om han minns ögonblicket. ”Nej, inte närmare.” Han berättar att veckan gick utan att något hördes från Kim Il Sung. Kaj träffade utrikesministern, försvarsministern och utrikeshandelsministern. Men ingen kunde ge besked om när, eller ens om, han skulle få möta presidenten. Men plötsligt en morgon blev han kallad. I sin rapport till UD skrev han att ”Detta betecknades som en stor ära, då åtskilliga ambassadörer bara får träffa någon av vicepresidenterna.” Mötet skulle ske samma dag. Han fick diskreta 12
Ambassaden i Paradiset
förhållningsorder om att inga frågor fick ställas till landets ledare, men däremot borde man som gäst vara beredd att svara på frågor. Under dagarna före mötet hade Kaj Björk mött Kim Il Sungs undersåtar i Pyongyang. Han talar om befolkningen som ”oerhört präglad av terror”. Ingen vågade tycka någonting eller ta något initiativ. ”Och sen mötte man då Den store ledaren, och han var en ganska trivsam herre”, säger han och skrattar farbroderligt. ”Kim Il Sung pratade vitt och brett om olika praktiska problem och vad man skulle göra. Jag upplevde det lite grann som att sitta med en framgångsrik svensk kommunalpolitiker som resonerade om avloppsledningar och lokala vägbyggen.” ”Jag har ett underbart foto av det där. Du kan få titta på det, men du får inte ta det med dig.” Han reser sig genast i hela sin längd och går bort till arbetsrummet. Återvänder med en svartvit bild. ”Där har du Kim Il Sung.” Han pekar på den rundnätte presidenten med tjocka svartbågade glasögon och förtydligar: ”Jag är uppenbarligen längre än han”. Enligt Kaj Björks rapport från 1975 beskriver Kim Il Sung Sverige som ”Ett modigt litet land. Under ledning av sin kung säger svenskarna ifrån.” Nordkoreas president konstaterar att ”Nationer likaväl som människor måste slå vakt om sitt oberoende. Sverige och Demokratiska Folkrepubliken Korea har olika samhällssystem, men gemensam är viljan till oberoende.”
AMBASSADEN I PARADISET
13
Vallfärden till Nordkorea
Vad söker jag genom att resa till detta land? Kulisser fascinerar mig. Under flera år arbetade jag som regiassistent vid en teater i Stockholm. Jag gick in i en låtsasvärld som ofta blev en starkare sinnesupplevelse än den verkliga världen. ”Alice i Underlandet” var första föreställningen jag jobbade med. Satt instängd i hennes uppochnervända värld under tre månader. Ju mer jag läser om Nordkorea, desto mer besatt blir jag. Att på egen hand få uppleva landet som beskrivs som en kuliss. Hemma i Stockholm cyklar jag varje dag längs en lång trädallé med kraftfull nordkoreansk musik på högsta volym i hörlurarna. Hjulen snurrar snabbare och snabbare medan manskören dånar i mitt huvud. Jag måste dit. Det blir en charterresa, bokad hos en specialiserad resebyrå i Hässelby. Allt är inkluderat i priset: mat, boende och inträden. Dessutom ingår två guider som kommer att ta hand om gruppen dygnet runt, en chaufför som skjutsar överallt och en kameraman som filmar hela tiden. Jag reser dit för att få buga inför Kim Il Sungs balsamerade lik. Köpa blommor och lägga vid hans fötter framför jättestatyn i centrala Pyongyang. Jag vill underkasta mig och ryckas med. Sugas upp och in i denna skenvärld. Jag reser inte dit för att uppleva verkligheten bakom kulissen utan för att få uppleva det overkliga. Nordkoreanerna lever i sitt eget regisserade lyckorike, med egen tideräkning och version av världens historia. Gränsen mellan verklighet och mytologi verkar ha suddats 14
Ambassaden i Paradiset
ut i detta land med sin förvridna världssyn, där man med sitt tänkande och sin vilja kämpar för att övervinna världens villkor. Nordkoreanerna är herrar över sitt eget öde, för ”Människan är alltings herre och bestämmer allt” som det står i Den käre ledaren Kim Jong Ils ”Om vårt partis jucheidé”. Ordagrant betyder juche självtillit, Nordkorea ska vara ekonomiskt oberoende, politiskt självständigt och kunna lita till sin egen militära styrka. Enligt den hemmagjorda ideologin kan människan med sin vilja och skaparkraft omvandla världen så att den tjänar henne. Världen blir vad den påstås vara. * I november 1984 sitter en ny svensk ambassadör i en bil. Han heter Lars Bergquist och är på väg för att träffa statschefen Kim Il Sung. Bilfärden går genom Pyongyangs ståtliga storstadsgator med höghus på båda sidor. Lars Bergquist tänker ”är detta möjligt?” Höghusen ser ut som kulisser. Handbromsen dras åt, bilen är framme vid presidentpalatset. En dold dörr öppnas i palatsets vägg. Handtag saknas. ”Det påminde om hur Egyptens pyramider öppnas”, berättar Lars Bergquist nu för mig hemma i sin Östermalmsvåning med öppna dörrar och rum i fil. Vi sitter vid ett stort bord, väggarna omkring oss är vita och bakom Lars Bergquist står en prunkande grön växt som sträcker ut sina stora flikiga blad. Jag tänker direkt på en parisisk konstnärsateljé. Det är tidig eftermiddag i mitten av januari. Snön på gatan utanför förstärker solljuset så att jag måste kisa vid bordet. AMBASSADEN I PARADISET
15
Lars Bergquist beskriver hur han 1984 förs genom presidentpalatsets långa korridorer, kapprum och gemak. Får hänga av sin rock och förbereds inför mötet med statschefen. Till slut kommer han in i en sal stor som en tennishall. Längst bort i salen står en liten liten gubbe. Kim Il Sung bär svart kostym och på fötterna har han tofflor. Sveriges ambassadör får ett tyst tecken om att nalkas och gör det vördnadsfullt. När Lars Bergquist kommer nära ser han att Kim Il Sung har en väldig svulst som putar ut i nacken. ”Då försöker man säga till sig själv att man inte får stå och stirra på den”, säger han och lägger nästan viskande till att ”den var hårbeväxt också …” Ett samtal vidtar om vad nordkoreanerna förväntar sig av Sverige. Fortsatta investeringar och så vidare. Lars Bergquist redogör för Sveriges förbindelser med Korea och Kina i historisk belysning. Tar upp Nordkoreas gigantiska skulder till Sverige, frågar om återbetalningsplanen. Möts av häpet oförstående. Efter mötet slussas Lars Bergquist ut via nya salar och trappor. Han sätter sig i bilen, vänder sig mot protokollchefen, ansvarig för Nordkoreas internationella representation, och säger att det var mycket intressant att träffa Kim Il Sung. ”Men den där svulsten, borde den inte opereras bort?” Svaret blir en fråga: ”Vilken svulst?” Någon sådan har protokollchefen aldrig lagt märke till. När Lars Bergquist frågade andra om svulsten fick han höra att det tillhör kutym att förneka den. Alla ser den, men ingen 16
Ambassaden i Paradiset
talar om den. Han upplevde det som emblematiskt för Nordkorea. ”Där är lögnen, sett ur en västerlännings perspektiv, så absolut allenarådande.” Sedan säger han att ”Egentligen fanns det inga som helst spärrar”. Personkulten hade utvecklats till religiositet. Allt var tillåtet för Den store ledaren Kim Il Sung och hans son Kim Jong Il. ”Och det är i det ljuset man ska se händelserna som sedan kom att rapporteras i Lektyr.” Jag hajar till när han nämner Lektyr. Har tidigare hört en skröna om två svenska eskorttjejer som blev inbjudna till Nordkorea under 1980-talet. Det sägs att det var den nordkoreanska ambassaden i Stockholm som fick uppdraget av Kim Il Sung. Ambassadtjänstemännen beordrades att skaffa fram två blonda tjejer som skulle skickas över till Den store ledaren. De gick ner till Malmskillnadsgatan och raggade upp två blondiner som sändes till Pyongyang. När tjejerna kom hem rapporterade en svensk porrtidning om deras äventyrliga resa. Lektyr, konstaterar Lars Bergquist.
Medan mörkret faller
Står framför fönstret på mitt hotellrum på fyrtiotredje våningen. En ensam liten bil söker sig fram med sina strålkastare längs gatan långt där nere. Jag kan följa färden med blicken. Staden håller på att försänkas i mörker, alla byggnader har släckts ner. Bilen är det enda som rör sig i skymningstimmen. Den åker sakta sakta framåt. Nu försvinner den. AMBASSADEN I PARADISET
17
Min blick dras hela tiden mot porträttet. Kim Il Sungs ansikte på den grå kontorsbyggnaden mitt emot. Ser egentligen inte hans ansiktsuttryck särskilt tydligt härifrån, men jag vet att han ler. Alla porträtt är likadana. Kim Il Sung hänger där och ser ut som den flinande Cheshirekatten. * Anne Abrahamson sitter bakom ett stort skrivbord i ek som hon har haft nästan sedan hon började på den statliga Exportkreditnämnden i maj 1974. Då var hon en ung handläggare i den grupp som försäkrade utländska betalningar till svenska storföretag som ASEA och Electro-Invest. Idag är hon ställföreträdande generaldirektör. Hon bläddrar bland sina papper på jakt efter en lista. Mumlar lite för sig själv trots att jag sitter alldeles bredvid. Hon vill vara helt säker innan hon bekräftar min fråga – om Nordkorea är ohotad etta på listan över länder med skulder till Sverige. Hon tittar upp och nickar. ”Jo, Nordkorea ligger etta.” Anne Abrahamson har också det exakta beloppet: Demokratiska Folkrepubliken Korea är år 2011 skyldig Sverige 2,6 miljarder kronor. Det är fyra gånger mer än tvåan Pakistan som har en skuld på 615 miljoner kronor. Den senaste återbetalningen från Nordkorea kom 1989. Skulden växer för varje år som går.
18
Ambassaden i Paradiset
Sushibaren Lunchrusning. Kön ringlar lång inne på restaurangen mitt i Stockholms innerstad. Tre asiater, en tjock och två smalare jobbar bakom disken. De ser mer kinesiska än koreanska ut, en är lite för gammal för att vara den jag letar efter. Det kan vara den tjocke eller en tredje som mest står inne i ett hörn. Två killar till. En blond och så en som ser ut att komma från Balkan. De verkar ha trevligt trots att det är fruktansvärt stressigt. En gång möter min blick den asiatiske mannen som står inne i hörnet. Jag blir orolig att han ska börja undra. Men jag tror inte att de misstänker något. Killen som är från Balkan kommer fram, lyfter upp min väska och går iväg med den. Jag stoppar honom, han trodde att den tillhörde en tidigare kund som glömt den och ber trevligt om ursäkt. Den tjocke asiaten kommer ut med min sushi och önskar smaklig måltid. Skönt åtminstone att stämningen verkar bra.
Jag går dit igen nästa dag. Klockan är strax efter två. Det sitter fortfarande kvar en del lunchgäster. En ny kille står i köket. Den tjocke kinesen är fortfarande här. Han som sa ”Smaklig måltid” till mig. Jag frågar tjejen i kassan om någon som heter Kim jobbar här. Hon ser väldigt undrande ut. Alla killarna bakom disken tittar på mig. En säger att Kim är ledig fredag, lördag och söndag. De andra blandar sig i samtalet, säger samma sak med olika brytning. ”Är han här på måndag?” frågar jag. Det ska han tydligen AMBASSADEN I PARADISET
19
vara. Jag säger att jag ska återkomma då. Herregud, det verkar som om jag har hittat honom. Jag undrar hur det kommer att gå. Tvivlar på att jag kan få honom att prata med mig. Men jag måste försöka. * Samtidigt som den svenska ambassadbyggnaden håller på att färdigställas öppnar grindarna till en stor svensk industriutställning i Pyongyang. Det är februari 1975. Aldrig tidigare har Sverige fått göra en så omfattande exportsatsning i ett så slutet land som Nordkorea. Stämningen är förväntansfull där alla står uppställda på gårdsplanen framför den pampiga mässhallen. Hundratalet svenskar från de deltagande exportföretagen och lika många inbjudna dignitärer från nordkoreanska företag och departement. Solen skiner på den ljust blå himlen och får de sex pelarna framför ingången att kasta skarpa skuggor på översta trappsteget. Där står de allra främsta representanterna, Sveriges nyutnämnda ambassadör Kaj Björk och hans maka Claude, chargé d’affairen Erik Cornell som nyss flyttat hit samt Exportrådets ordförande Kurt-Allan Belfrage. Sveriges och Nordkoreas flaggor har hissats och i trädgården som breder ut sig framför mässhallen står två gula grävmaskiner från Volvo med skoporna högt upp i luften. Två män har ställt sig i dem för att fotografera invigningen lite ovanifrån. Ian Lines, heter en av dem. 1975 arbetar han som produktchef för traktor- och maskintillverkaren Volvo 20
Ambassaden i Paradiset
BM i Östasien. Idag har bolaget bytt namn till Volvo Con-
struction Equipment. Det är Ian Lines som många år senare visar mig fotot från invigningen. Man anar de simultanöversatta högtidstalen som strömmar ut ur högtalarna där de varma relationerna mellan Sverige och Nordkorea lovordas. Utanför grindarna till mässområdet ringlar kön lång av besökare som vill komma in och titta på de svenska industrimaskinerna. Sverige står inför en ny marknad som enligt svensk bedömning har stor potential. Nordkorea har redan premierat Sverige för det tidiga diplomatiska erkännandet genom att lägga beställningar hos svenska exportföretag värda omkring 700 miljoner kronor. Handeln med Nordkorea förväntas öka och från svensk sida ser man chansen att vara banbrytande, hinna före Frankrike, Storbritannien och Västtyskland. Sverige ska bli det land som öppnar upp Nordkorea som en ny marknad. Den nordkoreanska staten har under hösten varit sen med en betalning. Orsaken var troligtvis bristande erfarenhet av internationella betalningar och problemet löste sig snabbt. Idag vill alla vara glada, känna sig nöjda med att ha fått denna unika utställning till stånd. Att den blev klar i tid, lite mot alla odds för det har varit en del byråkratiskt krångel med att få tillgång till vissa utrymmen i mässhallarna. Men strunt i det, nu står alla där i februarisolen och känner glädje och förväntan.
AMBASSADEN I PARADISET
21