salla simukka
svart som ebenholts Översättning: Mattias Huss
I_Svart som ebenholts.indd 3
2015-06-01 15:11
Läs mer om Salla Simukka på rabensjogren.se Citat: s. 26 ur Prinsessan av Edith Södergran s. 45, 46 ur Last Christmas av Wham! s. 52, 53 ur Only If For A Night av Florence and the Machine s. 99, 100 ur Play Dead av Björk s. 101, 102 ur Sankta Lucia med text av Sigrid Elmblad s. 123 ur Ei-musta av Sanna Kurki-Suonio (i svensk översättning) s. 124, 125 ur Johda mua av Sanna Kurki-Suonio (i svensk översättning) s. 148, 149, 150 ur Breath of Life av Florence and the Machine s. 162 ur Stilla natt med text av Carl Oscar Mannström
Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm rabensjogren.se Copyright © Salla Simukka 2015 © Översättning: Mattias Huss © Omslag: Laura Lyytinen © Omslagsbild: Shutterstock Originalets titel: Musta kuin eebenpuu Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2015 isbn: 978-91-2969081-1 Original edition published by Tammi Publishers Swedish edition published by agreement with Tammi Publishers and Elina Ahlbäck Literary Agency, Helsinki, Finland Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Svart som ebenholts.indd 4
2015-06-01 15:11
1 Lumikki vaknade av en blick. En varm, glödande blick. En het blick. Den brände hennes hud och tankar. Ögon som hon kände bättre än några andra. Ljusblå som isen och vattnet och himlen. Just nu log de, fastän ansiktet förblev allvarligt. En hand rörde sig uppåt för att stryka över hennes hår och fortsatte sedan längs kinden till halsen i en mjuk smekning. Hon kände hur lusten högg till, först i magen och sedan längre ner. Åtråns grepp var så starkt att hon inte var säker på om det var svindlande skönt eller outhärdligt smärtsamt. På en sekund var hon redo. Liekki hade kunnat göra vad som helst med henne. Hon var öppen för allt, precis allt. Hon litade fullständigt på honom och visste att allt han gjorde skulle vara en ren njutning. De fick varandra att må bra, för de ville bara det bästa för varandra. Inget annat var gott nog. Liekkis hand rörde lätt vid hennes hals och fortsatte att se på henne. Hon kände redan hur fukten pulserade i henne. Hon andades snabbare. Pulsen i hennes hals slog mot hans fingrar. Han böjde sig fram mot henne och lät sina läppar snudda vid hennes, förde retsamt tungan längs hennes underläpp utan att kyssa henne ordentligt. Hon kämpade emot impulsen att gripa
11
I_Svart som ebenholts.indd 11
2015-06-01 15:11
tag i honom med båda händerna och girigt suga sig fast vid hans läppar. Till slut tryckte Liekki sin mun lätt mot hennes och började kyssa henne precis så oemotståndligt som bara han kunde. Hon skulle ha stönat om hon kunnat ge något ljud ifrån sig. Hon blundade och tänkte att hon kapitulerade, villkorslöst. Plötsligt förändrades kyssen. Den blev mjukare, mer ömsint och prövande. Det var inte Liekki. Hon slog upp ögonen, och den som kysst henne drog sig tillbaka en aning. Hon såg honom rakt i ögonen. De där bruna, vänliga, glada ögonen. Det var Sampsas ögon. – God morgon, Törnrosa, sa Sampsa och böjde sig fram för att kyssa henne igen. – Vilket gammalt skämt, mumlade Lumikki och sträckte på armarna. De kändes avdomnade. – Hundra år gammalt, minst. Sampsas skratt vibrerade mot hennes hals. Det kittlade på ett mysigt sätt. – Det är faktiskt mycket äldre än så. Perrault skrev sin egen version på 1600-talet och bröderna Grimm sin på 1800-talet. Men sagan berättades långt innan dess. Visste du till exempel att i en äldre version väckte prinsen inte Törnrosa med någon öm kyss utan genom att våldta henne? Men Törnrosa vaknade inte ens av det, utan först när hon födde tvillingar, som … Sampsa hade smugit in handen under täcket och smekte hennes lår. Handen var hela tiden på väg in mellan hennes ben. Hon fick svårt att prata vidare, lusten som drömmen väckt till liv var fortfarande överväldigande.
12
I_Svart som ebenholts.indd 12
2015-06-01 15:11
– Spara ditt föredrag till skolan, viskade Sampsa och kysste henne hungrigt. Och Lumikki tänkte inte på något annat än Sampsas läppar och Sampsas fingrar. Hon hade ju ingen anledning att tänka på något annat. Eller någon annan. Lumikki satt vid köksbordet och tittade på Sampsas rygg medan han gjorde kaffe åt henne i espressobryggaren och samtidigt värmde mjölk till varm choklad åt sig själv. Hon tyckte om Sampsas rygg, den var så tillitsfull på något sätt, och alldeles lagom muskulös. Hans rutiga flanellpyjamasbyxor hängde precis så långt ner på höften att man såg de två groparna mellan rumpan och ländryggen. Hon fick hålla tillbaka impulsen att gå dit och sätta tummarna i dem. Sampsas mörkbruna hår var charmigt tilltufsat och han nynnade på en låt som hans band Vainio höll på att repa. De spelade modern folkmusik, och Sampsa var deras violinist och sångare. Hon hade hört dem spela ett par gånger på skolans fester. Det var egentligen inte hennes typ av musik, men den var svängig, glad och energisk. Riktigt bra i sin genre. Det var tidigt i december och köksfönstret pepprades av snöblandat regn. Hon lyfte upp fötterna på stolen, lade händerna om dem och tryckte hakan mot knäna. Exakt när hade det blivit helt normalt att en söt, halvnaken kille stökade runt i köket i hennes patetiska lilla etta? Allt hade väl börjat samtidigt som höstterminen, i mitten av augusti. Inte med en gång förstås. Under de allra första dagarna hade alla velat prata med henne om hur hon räddat folk från branden i Prag, där en sekt försökt begå kollektivt självmord.
13
I_Svart som ebenholts.indd 13
2015-06-01 15:11
Hur kändes det att vara en hjälte? Hur kändes det att vara berömd? Hur kändes det att se bilder på sig själv i alla tidningar? Händelsen hade förstås blivit omskriven även i Finland och flera tidningar hade velat intervjua henne när hon kom hem från resan, men hon hade tackat nej. Hon svarade korthugget på frågorna från nyfikna klasskamrater, tills de tröttnade på att tjata. Sedan kom Sampsa. De hade gått i samma skola sedan de började på gymnasiet. Gått i samma korridorer, suttit på samma lektioner. Hon visste vad han hette, men han hade aldrig varit mer än ett ansikte bland andra. Sampsa satte sig bredvid henne i matsalen. Han pratade med henne före lektionerna och slog följe med henne från skolan till Centrumtorget. Han betedde sig som om det var den naturligaste saken i världen. Han hade inte kommit in i hennes liv på något påträngande eller besvärande vis. När han märkte att den naturliga pratstunden var över försökte han inte dra ut på den. Han tog inte illa vid sig av hennes ibland väldigt tvära och avvärjande svar. Han hade helt enkelt pratat med henne, sett vänligt och öppet på henne, varit närvarande och förstått när det var dags att gå, innan stämningen blev pinsam. Allt Sampsa gjorde skickade samma signaler: ”Jag förväntar mig inget av dig. Jag hoppas inte på något. Jag kräver inget av dig. Du får vara precis som du är. Jag tycker bara att det är trevligt att vara med dig. Min självkänsla är inte beroende av att du ler mot mig, men jag tar inte illa upp om du gör det.” Efterhand hade Lumikki märkt att hon såg fram emot att få träffa Sampsa. Hon blev varm inombords när han satte sig bredvid henne och uppriktigt och glatt såg henne rakt i ögonen.
14
I_Svart som ebenholts.indd 14
2015-06-01 15:11
Små, lätta fjärilar hade börjat dansa i hennes mage när hans hand snuddade vid hennes. De började träffas utanför skolan. Tog långpromenader ihop, fikade och gick på konserter. Hon kände sig som en fjäder i en mild vind, som bara förde henne till ögonblick och situationer som kändes helt naturliga. Hand i hand med Sampsa. En lite trevande men varm första kyss en mörk novemberkväll. Hans hand som smekte hennes hår och rygg när han sov över hos henne första gången. Sampsa hade kunnat vänta. Han hade inte försökt få henne att göra något som hon inte var redo för. Och så en kväll hade hon varit redo. Hon blev inte det minsta förvånad av att den fysiska närheten med Sampsa kändes precis lika bra, trygg och rätt som allt annat med honom. Precis i början av december hade de väl officiellt blivit ett par. Det kändes som att allt var som det skulle. Hon hade äntligen blivit kär i en ny människa. Hon hade kommit över Liekki och deras uppbrott, även om det tagit lång tid, över ett år. Liekki hade försvunnit helt ur hennes liv när hans könskorrigeringsprocess från tjej till kille kändes som svårast. Han hade känt att han inte kunde vara tillsammans med någon då, inte ens med sin älskade Lumikki. Hon hade inget annat val än att acceptera hans beslut, trots att hon aldrig helt kunnat begripa det. Men nu hade hon Sampsa i sitt kök, som gjorde varm choklad och nynnade så att hon ville pussa varje kota längs hans ryggrad. Det här var livet. Ett bra liv. Det gjorde inte ens något att snöslasket piskade så hårt mot rutan att det nästan lät som om någon försökte skrapa sig rätt igenom glaset.
15
I_Svart som ebenholts.indd 15
2015-06-01 15:11
2 Det var en gång en nyckel. Den var av metall, och lagom stor för att passa i handen. På skaftet fanns ett konstfärdigt präglat hjärtmönster. Nyckeln var smidd år 1898. Samma år som den lilla kistan som nyckeln passade till var tillverkad. Under decenniernas lopp hade nyckelns yta slitits blank av människors beröring. Den första som höll i den var smeden som smitt den. Sedan hade den hamnat i händerna på kistans första ägare, vars sju barn alla i tur och ordning hållit i nyckeln. Vid det laget hade nyckeln redan hanterats så flitigt att det var omöjligt att urskilja några individuella fingeravtryck. Senast någon tagit i nyckeln var för femton år sedan. Då hade två människor plockat upp den, efter varandra, flera gånger. I deras händer hade nyckeln känts mycket tyngre än den egentligen var. Och när de vred om nyckeln i kistans lås hade det känts som om någon vridit om en vass, sågtandad kniv i deras hjärtan. Sista gången någon rörde vid nyckeln hade den träffats av salta droppar. Sedan hade nyckeln gömts undan. Den hade legat på sitt gömställe, ensam och övergiven, år efter år.
16
I_Svart som ebenholts.indd 16
2015-06-01 15:11
Men den var inte bortglömd. Det fanns två människor som tänkte på nyckeln dagligen. Den hade etsat sig fast i deras sinnen och brände fortfarande som glödgat järn. Om deras tankar kunnat få nyckeln att lysa så skulle dess bländande sken ha avslöjat gömstället på flera kilometers avstånd. Det var en gång en gömd nyckel. I det verkliga livet, precis som i sagorna, vill allt som blivit gömt bli upphittat igen. Nyckeln väntade på att någon skulle röra vid den på nytt och öppna kistan. Den hade väntat tålmodigt, orörlig och stum. Snart skulle det vara dags.
17
I_Svart som ebenholts.indd 17
2015-06-01 15:11
3 Det här var hennes skog. Grenarna var svarta skuggor, de svarta skuggorna var grenar, trädens rötter slingrade sig som ormar längs marken, tills de dök in under jorden och bildade ett vidsträckt, tätt nätverk där rötter tvinnade sig om varandra, ådrorna från olika träd förenades med varandra och sög i sig samma livskraft. Grenverken ritade sin egen karta mellan träden och upp mot himlen med så många streck att ljuset hade svårt att hitta någon väg mellan dem. Grenarna var armar, penseldrag och hårstrån. Florstunna, spensliga, tjocka, starka, vackra. Skogen var en skuggornas lek, en dans av dunkelt ljus och dimma, dämpade viskningar och suckar, andetag som svepte förbi alldeles intill och fick håren att resa sig på armarna. Skogens alla skuggvarelser, drömdjur, smygande bestar och mörkerväsen hälsade henne välkommen. Hon var tillbaka bland sina egna. Svärtan som lade sig tillrätta omkring och inuti henne kändes både välbekant och främmande. Hon sprang friare i skogen. Hon andades djupare. Banden som höll hennes hår på plats löstes upp och flätorna öppnade sig, skogsvinden grep tag i håret och gjorde vad den ville med det. Kvistar och löv fastnade i lockarna. Tyget i hennes sidenklänning revs sönder. Hon fick
18
I_Svart som ebenholts.indd 18
2015-06-01 15:11
rispor på armarna. Hon kände lukten av jord och multnande löv. Hennes blick blev skarpare så att hon såg varje liten rörelse i skuggorna. Hon hade blod på händerna, det mörknade sekund för sekund och blev svart även det. Att försöka tvätta bort blodet var lönlöst. Det skulle alltid finnas kvar på hennes händer, för hon var en mördare, ett monster. Det här var hennes skog. Dess mörker lämnade plats åt passion och skräck, åt förtvivlan och glädje. Dess starka doft fyllde hennes lungor. I skogens famn blev hon hel. Hon blev mer sig själv, mer fri. Hon lade sig att vila på rötterna, tryckte sin handflata mot den fuktiga jorden och önskade att hon hade kunnat bli en del av rötterna, smälta samman med dem och tränga ner i jorden, ända till urkällan. Skogen suckade och bultade omkring henne som om den bara hade en enda puls. Hennes puls. – Yes, bra! Den där hjärtrytmen är jäkligt effektiv och ett perfekt avslut på den här scenen. Tinkas röst fick Lumikki att vakna till och sätta sig upp på scengolvet. Det kändes som om hon just vaknat ur en djup dröm. Den här scenen i pjäsen påverkade henne likadant varje gång. Hon levde sig in i den så fullständigt att hon för en stund helt glömde bort att hon stod på scenen i lilla salen på skolan och repeterade en pjäs de döpt till Det svarta äpplet. Lumikki var fortfarande inte helt säker på om det varit en bra idé att tacka ja till den här rollen. Det var förstås Sampsa som hade lockat med henne. – Hallå, en ny tolkning av Snövit. Den kan du bara inte missa. Rollen som Snövit är som skriven för dig, hade Sampsa sagt och
19
I_Svart som ebenholts.indd 19
2015-06-01 15:11
lett sitt glada, uppmuntrande leende som hon var beredd att göra nästan vad som helst för att få se. Åtminstone hade hon tydligen varit beredd på att vara med i pjäsen, trots att tanken på att spela figuren som hon själv döpts efter kändes pinsam, självförhärligande och obehaglig. Men Tinka, som skrivit manuset och regisserade Det svarta äpplet, hade redan på första repetitionen lyckats övertyga henne om att texten var lysande och att föreställningen skulle bli fantastisk. Tinka hade bara precis börjat på estetiska programmet den hösten, men hade tillräckligt med självförtroende och is i magen för att regissera elever som var två år äldre än hon själv. Utåt sett var Tinka rena klichén av en estetelev, som hela tiden bytte mellan olika udda klädstilar och frisyrer. En dag kunde hon komma till skolan i tyllkjol och det röda håret i en hög lockig knut, en annan dag hade hon boots, slitna jeans, en alldeles för stor munkjacka och håret som ett rörigt fågelbo, den tredje bar hon kostym och hade håret instoppat i ett plommonstop. Men för Tinka var variationen och ombytligheten inget försök att verka märkvärdig, och hon gjorde inget nummer av det. Hon var rak, jordnära och målmedveten på ett sätt som Lumikki respekterade. Det svarta äpplet började med att prinsen såg Snövit i hennes glaskista och kände en brinnande kärlek till den vackra, orörliga flickan. Sedan fördes kistan till prinsens slott, och på vägen snubblade en av bärarna, kistan gungade till och en bit av det förgiftade äpplet lossnade ur Snövits hals så att hon vaknade. Så långt följde handlingen den klassiska sagan. Men i Tinkas pjäs gladde sig Snövit inte över sin roll som prinsens brud, när
20
I_Svart som ebenholts.indd 20
2015-06-01 15:11
hon vaknat ur sin koma. Hon hade hunnit vänja sig vid skogen, dess skuggor och rovdjur. Hon ville inte bli uppassad som en drottning i ett gyllene slott, utan någon rörelsefrihet att tala om. Prinsen dyrkade bara Snövits skönhet och brydde sig inte om hennes tankar. Tinkas pjäs hade en stark feministisk underton, men den var inte predikande eller övertydlig utan hade en kraftfull och oroande atmosfär. Ingen av karaktärerna i Det svarta äpplet var egentligen någon dygdig hjälte. Inte ens Jägaren som försökte rädda Snövit. Även han handlade utifrån sina egna lustar och förhoppningar. Lumikki återvände till den vanliga, verkliga världen omkring sig med ett sinne i taget. Det tog sin tid att återhämta sig från pjäsens slutscen. Det var en mäktig, hypnotisk scen: Snövit låg kvar på marken. Ljuset släcktes. Scenen och salen var försänkta i totalt mörker, och de ekande hjärtslagen blev allt högre. Det var strax efter att Snövit hade fått bud om Jägarens död och då dödat Prinsen med en silverkam med vassa piggar. Sedan hade hon flytt från slottet, tillbaka till sin kära skog, till mörkrets och skuggornas och de vilda djurens skara. När de repeterat scenen första gången med kulisser, ljud och ljus hade det tagit en lång stund innan någon av dem kunde få ur sig ett ord. De sneglade misstroget på varandra som om de undrade: ”Kände ni också det där? Var vi någon helt annanstans nyss?” – Nästa repetition är på måndag kväll, samma tid, samma plats! påminde Tinka. – Börjar vi inte bli ganska klara? Vi skulle kanske kunna ta ledigt en kväll? föreslog Aleksi, som spelade Prinsen.
21
I_Svart som ebenholts.indd 21
2015-06-01 15:11
Tinka gav Aleksi en förebrående blick. – Vi har typ två veckor kvar till premiären och har en hel del kvar att göra. Vissa borde öva på sina repliker så att de sitter som de ska för en gångs skull. Aleksi ryckte på axlarna och började marschera ut ur salen. Sampsa kom bort till Lumikki och strök henne över ryggen. – Du var skitbra. Igen. – Tack, svarade hon och knöt sina kängor. Hennes händer darrade fortfarande en aning. – Vi ses i övermorgon. Jag måste rusa nu, jag är redan sen och morsan blir vansinnig då. Sampsa gav henne en puss på pannan, slängde ryggsäcken över axeln och stack iväg. Under de sista scenerna hade han hunnit byta Jägarens kläder mot sina egna. Hans familj hade för vana att äta en gemensam middag på fredagskvällarna, som även Sampsas morföräldrar och en faster som bodde i Tammerfors deltog i. Det var en tradition med många år på nacken, att hoppa över den ibland var inte ens att tänka på. Han hade bjudit Lumikki ett par gånger, men hittills hade hon tackat nej. Tanken på att ha allas värderande blickar på sig kändes inte bra. Hon hade lovat att komma och fika hos Sampsa på söndag när bara hans föräldrar och lillasyster var där. Bara det var ett tillräckligt stort steg för henne. Den mörka och ödsliga skolan var tyst och drömlik när Lumikki och Tinka gick nedför trapporna till spegelsalen. Det var underligt att se de öde korridorerna, och deras steg ekade. Dagtid var korridorerna smockfulla med elever och decibel nivån låg över alla rekommendationer. Tinka analyserade högt bristerna i pjäsens scener, men
22
I_Svart som ebenholts.indd 22
2015-06-01 15:11
Lumikki kunde inte koncentrera sig på vad hon sa. Hade det varit ett misstag att vara med i pjäsen? Hon gillade inte att hon gick upp i rollen så totalt att den verkliga världen försvann omkring henne. Hon spelade inte Snövit som sprang genom skogen. Hon var Snövit som sprang genom skogen, som såg och kände lukten av blod på sina händer. Pulsen var hennes egen. Hon var inte van vid att förlora kontrollen på det sättet, och det skrämde henne. Tinka verkade snappa upp hennes ovilja att prata, och de tog på sig jackorna under tystnad. Lumikki knöt en fin röd yllesjal om halsen. Den hade hennes gamla klasskompis Elisa gjort och skickat till henne. De hade fortfarande kontakt. Förra vintern hade Lumikki aldrig kunnat tro att hon och Elisa skulle kunna bli vänner. Ute föll stora, fjuniga snöflingor som smälte bort så fort de träffade den svarta marken. Fortfarande fanns inget hopp om någon vit jul. – Vissa i den här produktionen är fortfarande lite trevande, men du är det inte. Du är helt grym, sa Tinka när de gick ut genom skolgårdens grindar. Hon vinkade och gick åt ett annat håll än Lumikki, som inte hann säga något ens till hälften begripligt till svar. Leran klafs ade under hennes kängor när hon fortsatte mot Hämeenkatu. Lite längre fram på gångbanan såg hon både psykologi- och matteläraren, som inte gått från jobbet förrän nu på kvällen. Även lärarna jobbade långa dagar den här tiden på året, när de rättade prov och uppsatser. En del ville inte ta med sig jobbet hem, utan stannade hellre i skolan på kvällen. Det var på sätt och vis lustigt att se dem prata och skratta tillsammans, utanför
23
I_Svart som ebenholts.indd 23
2015-06-01 15:11
skolan. Samtidigt tyckte hon att det var skönt att hon gick så långt bakom dem att hon inte kunde urskilja några ord. Hon föredrog att veta så lite som möjligt om deras privatliv. Den upplysta Alexanderskyrkan i rött tegel reste sig storslagen och tryggt välbekant framför henne. Det var så mörkt att de enstaka gamla gravstenarna på kyrkogården inte syntes från gångvägen. De stora snöflingorna såg ut som fjädrar mot trädens svarta grenar. Som fjädrar från änglavingar. Hon körde ner händerna djupt i jackfickorna och började gå snabbare. Det var något som prasslade konstigt i den vänstra fickan, något som inte borde vara där. Hon tog ut det. Det var ett vitt A4-ark som vikts fyra gånger. Hon öppnade det, vikning för vikning. Det var ett kort brev skrivet på dator. Hon stannade under en gatlykta för att läsa det. Min Lumikki. Din prins känner dig inte. Varken i pjäsen eller i det verkliga livet. Han ser bara ditt yttre. Han ser bara en del av dig. Jag ser djupare, ända in i din själ. Du har blod på dina händer. Du vet det. Jag vet det. Jag ser allt du gör. Du kommer snart att höra av mig igen. Men kom ihåg det här: Om du berättar för någon, för en enda människa, om mina meddelanden, så blir det snart mycket mer blod. Då går ingen levande från er premiär. Kärleksfullt, Din beundrare, din skugga
24
I_Svart som ebenholts.indd 24
2015-06-01 15:11
Lumikki drog häftigt efter andan och höjde blicken från brevet. Något skymtade förbi i ögonvrån. Något svart. Men när hon tittade dit såg hon inget annat än trädens långa, mörka skuggor.
25
I_Svart som ebenholts.indd 25
2015-06-01 15:11
wW
Lumikki börjar äntligen få ordning på sitt liv i Tammerfors. Men så får hon ett anonymt hotelsebrev, följt av flera brev och sms. Brevskrivaren verkar bevaka varje steg hon tar och snart upptäcker Lumikki att förföljaren känner till hemligheter ur hennes liv som hon aldrig har berättat för någon. Dessutom antyder personen att det finns mörka händelser i Lumikkis förflutna som hon själv har förträngt. Och glömda minnen väcks till liv – minnen som kanske borde förbli glömda.
..
rod som blod
vit . . som sno
..
salla simukka O_Röd som blod.indd 3
salla simukka 2014-05-15 15:34
salla simukka svart som ebenholtz
salla simukka vit som sno
salla simukka rod som blod
Baksidestext ..
svart som ebenholts
salla simukka O_Svart som ebenholtz.indd 3
2014-05-16 14:30
Svart som ebenholts, är tredje delen i den hyllade spänningstrilogin om Lumikki Andersson. SAGT OM RÖD SOM BLOD: ”En ovanligt originell deckare, som lyckas förena både spänning och stilistisk briljans.” Dagens Nyheter
O_Svart som ebenholts.indd Alla sidor
SAGT OM VIT SOM SNÖ: ”Får läsarens blod att isas.” Barnens Bokklubb
salla simukka svart som ebenholts
Lumikki drog häftigt efter andan och höjde blicken från brevet. Något skymtade förbi i ögonvrån. Något svart. Men när hon tittade dit såg hon inget annat än trädens långa, mörka skuggor.
svart som ebenholts
salla simukka 2015-05-27 14:13