STRAFFA OCH LÅTA DÖ
av mats olsson har tidigare utgivits Olssons New York (1990) På andra förlag Olssons greatest hits vol 1 (1991) De ensamma pojkarna (1995) Sidor av Olsson, greatest hits vol 2 (1997) Blött och blåsigt, det låter som historien om mitt liv (2002) Feber – tillsammans med Jan Gradvall, Andres Lokko och Lennart Persson (2002) En pinne i skogen – en bok om fotboll (2008)
isbn 978-91-1-305800-9 © Mats Olsson 2014 Norstedts, Stockholm Svensk utgåva enligt avtal med Salomonsson Agency Omslag: Miroslav Sokčić Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2014 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
kapitel 1
HON VILLE HA smisk. Inte mer med det. Inte ovanligt eller ens uppseendeväckande längre, men det var så det började. Det konstiga var att jag inte förstod det med en gång. Det gjorde inte hon själv heller. Eller också gjorde hon det. Det var svårt att avgöra. Hon var i vissa ögonblick säker, i andra inte. Ville. Kanske. Helt säkert. Inte. Ja. Verkligen inte! Nä. Eller? Jag har alltid förstått, nästan direkt, nästan vid första ögonkontakten, första leendet, innan de själva har fattat det, men i det här fallet förstod jag ingenting, och när berg-och-dal-banan långsamt klättrade uppåt satt jag lugn och stilla, kanske förväntansfull, bara för att desperat tvingas klamra mig fast i vagnen när den i rasande fart for nedför stupet. Jag brukade veta vad jag ville, jag löste inte biljett till en berg-ochdal-bana om jag inte noggrant hade scoutat dess rutt och vagnarnas beskaffenhet, men i hennes fall blev det precis tvärtom: Trots att jag är dominant av naturen var det jag som hamnade i underläge, jag som blev ett lamm som villigt leddes iväg för att offras. 9
Kanske mer en bock, slog det mig. Jag hade kanske legat av mig. Det hade varit ett tag sen. Det var visserligen många år sen, det var när jag var yngre, men jag hade boxats, och jag visste att om man blott för en sekund släpper garden och tappar uppmärksamheten ligger man raklång och kan inte ens hoppas på gonggongen. Då kan det vara bra att ha huvudskydd. Förutom att jag alltid visste vad jag ville brukade jag ha full kontroll över det som händer, brukade sällan försätta mig i situationer där det fanns risk för att jag skulle tappa fotfästet och inte styra mitt eget öde. Jag var på så sätt precis som Lars Lagerbäcks fotbollslandslag: Bra på fasta situationer, snabb att utnyttja chansen när den kom. Jag har ofta låtit omständigheterna styra mitt yrkesliv, men i de här sammanhangen tror jag inte alls på slumpen. Jag tror inte att nånting bara händer, det är kanske själva innebörden i att vara dominant. Även om man aldrig kan förutse ett skeende till hundra procent är man bättre förberedd på det oförutsedda om man åtminstone har försökt att förbereda sig. När jag väl förstod att hon ville ha smisk förberedde jag mig så gott jag kunde. Jag gick punkt för punkt igenom en checklista som jag var välbekant med, jag hade nämligen själv sammanställt den. Det borde ha gått bra. Det gick fullständigt åt helvete. Kanske var det internets fel. Jag vet inte. Men allting gick fullständigt åt helvete, det kunde vem som helst se. Det var bara början.
10
kapitel 2 Stockholm Oktober KVINNAN SOM VILLE men kanske inte ville ha smisk hette Ulrika Palmgren och var vinimportör. Hon bodde i Malmö. Jag satt öga mot öga med henne i Stockholm men det var via internet som jag lärde känna henne bättre. Eller också lärde jag känna henne sämre. Jag har ingen bra förklaring till varför jag ville sluta arbeta som journalist, och hade tjatat till mig ett avgångsvederlag, men jag tror att det dels berodde på rastlöshet och dels på oro för tidningens framtid. Det verkade inte som om det fanns nån plats för det tryckta ordet. Jag hade heller ingen bra förklaring till varför jag tänkte använda avgångspengarna till att öppna restaurang, men efter ett helt liv på krogen ansåg jag mig ha tillräckligt med kunskaper. Hur hon hade fått mitt namn blev jag aldrig riktigt klar över, men när Ulrika Palmgren kom till Stockholm för att sälja in ett vin som producerats av en rocksångare som jag aldrig hade hört talas om var jag en av de presumtiva kunderna hon tog kontakt med. Baren på hotell Anglais vid Stureplan var på dagtid en enda stor samlingsplats för alla som inte har egna kontor och valde att mejla, ringa, ha möten och jobba från en hotellbar. Det var det som förr kallades att ha kontoret på fickan, i dag har man kontoret i baren. Det var ett vuxendagis. Ulrika Palmgren hade blivit tilldelad ett hörn där hon hade sina flaskor i en låda av trä på golvet och sina broschyrer på bordet framför oss, och medan jag testade det ena vinet surare än det andra insåg jag att rocksångaren måste ha varit bättre på musik än vin, och 11
jag tittade ut över ett alltmer höstlikt Stockholm och fick en plötslig impuls att gå ut och sparka i löven på marken i Humlegården. Män i min ålder ska inte få den sortens impulser. Framför allt inte om vi ska föreställa vuxna och slå oss in i krogbranschen. ”Vi är några stycken som ska äta på Riche om nån timme”, sa Ulrika Palmgren när hon hade berättat om vinet och rocksångaren. ”Du är välkommen. Om du vill, alltså.” Jag förutsatte att hon skulle bjuda, så nån timme senare satt jag på Riches vackra rotunda med utsikt över Birger Jarlsgatan bort mot Stureplan. Det var Ulrika Palmgren, jag och två män som jag var vagt bekant med, eller också inte alls, men vi brukade nicka när vi träffades och jag hade läst om dem och deras krogar i både tidningar och på matbloggar. En av dem hade axellångt mörkt hår och läspade på ett manligt feminint vis medan den andre hade rakat huvud, ett stort tatuerat ankare på insidan av vänstra armen trots att han förmodligen aldrig sett en båt ens på bild. Och som för att bevisa att ingenting är som det verkar hade den läspande, långhårige öppnat en ganska modern köttkrog på Söder, medan den biffige ankarmannen med rakad skalle hade slagit igenom som konditor med små cupcakes och skulle nu försöka utvidga rörelsen, ”brancha ut” som han sa. De pratade om viner jag inte kände till, och om Micael Bindefeld fortfarande var den festarrangör man skulle anlita om man ville lansera ett vin som producerats av en känd rocksångare. Men jag lyssnade inte så noga, så jag vet inte med säkerhet. Jag tog lövbiff, den gamla klassiska varianten som den serverades på Victoria i Kungsträdgården på sjuttiotalet med mos, rå äggula, riven pepparrot och en biff så utbankad att den var tunn som ett, tja, löv. Ulrika Palmgren hade fått langa in några flaskor av ett vin som hette Devil’s Peak i baren, men om jag förstod det rätt hade det varken med bergstoppen i Kapstaden eller med Deon Meyers roman att göra. ”Dom hade en stor hit med den”, sa hon och syftade på gruppen som rocksångaren hade varit med i. Hon nynnade på nåt som slutade med ”… if you come into my arms, I’ll take you to the devil’s peak”. De skriver inte såna låtar längre. 12
Jag hade inte direkt lagt märke till Ulrika Palmgren under eftermiddagens vinprovning på Anglais, upptagen som jag var av impulsen att sparka i höstlöv, så jag var inte säker på om hon hade bytt om till middagen eller inte. Hon hade i alla fall mörka långbyxor, vit blus och en kavaj som såg ut att vara i jeans-material men förmodligen var tillverkad av nåt mycket dyrare. Hennes bruna hår var tillbakadraget i hästsvans men några hårslingor hade rymt och hängde ned över hennes högra kind. Hon strök bort dem med jämna mellanrum, och det såg ut att vara nåt hon gjorde automatiskt, som en reflex och inte för att de störde. Hon verkade vara på väg mot femtio, hade små och ganska attraktiva rynkor i ögonvrårna, ett vinnande leende och ett halsband med en tunn silvernyckel som hängde långt ned mellan hennes bröst. Jag var varken intresserad av hennes viner eller av de två männen i sällskapet så till slut satt jag mest och tittade på henne, ibland räcker det med att sitta och titta på en kvinna för att livet ska vara uthärdligt. Jag trodde kanske jag hade gjort bort mig i hennes ögon när jag hade gått bort till baren för att be Stefan, den skallige barchefen, om ett glas fylligt australiskt rött i stället för Ulrika Palmgrens Devil’s Peak, men när middagen var avklarad, och de två andra försvann åt var sitt håll, höll jag upp kappan åt henne och hon sa: ”Du säger inte mycket.” Jag ryckte på axlarna. ”Du sa knappt nånting under hela middagen.” ”Ibland har jag inget att säga, och då säger jag ingenting. Ibland har jag mer att säga, och då pratar jag”, sa jag. ”Har jag druckit för mycket kaffe pladdrar jag, men ibland funderar jag bara.” ”Vad funderade du på i kväll?” ”Om nyckeln du har kring halsen går till ditt hjärta eller nån annanstans.” ”Det var snabbtänkt”, sa hon. Det hade hon rätt i. Jag hade inte funderat på nånting, men nånstans ska en nyckel passa. ”Mitt plan till Malmö går från Bromma klockan sju i morgon bitti, så jag … hinner inte vara uppe så länge, men får jag bjuda på nåt i 13
baren på mitt hotell? Vad säger man, en sängfösare?” frågade hon. ”Bara det inte är rocksångarens vin”, sa jag. Hon skrattade ganska intagande, och när vi var tillbaka i baren på Anglais hade hon inget emot att jag beställde en dubbel macchiato och en sexa illaluktande grappa, medan hon själv tog ett glas vitt. Jag såg inte vilken sort, men det var i alla fall inte rocksångarens. ”Du är inte din sångare trogen”, sa jag. ”Uppriktigt sagt så … tja … nåt ska man sälja”, sa hon. ”Allting går att sälja, och jag har druckit sämre viner.” Det kom ganska behaglig men opersonlig loungemusik ur högtalarna, och jag häpnade som alltid över att det i en helt vanlig bar står en discjockey i ett bås och väljer låtar. Hur svårt kan det vara? Lite gammal Sade, Norah Jones, en bossanova vad som helst eller den ganska gräsliga Melody Gardot, som borde hemsökas av Billie Holidays spöke varje gång hon lägger sig ned för att sova. Just den här unge mannen verkade ha haft jobbigast med att välja hatt, eller så hade han bara en och den verkade inte passa eftersom den höll på att trilla av hela tiden. ”Du är kanske den tysta, starka typen”, sa hon. ”Är det så man säger, den tysta, starka? Eller starka, tysta?” ”Man kan nog säga vad som helst”, sa jag. ”Tysta, starka eller starka, tysta, det kan gå på ett ut.” Hon tog en djup klunk av vinet, lutade sig tillbaka och la det ena benet över det andra. Jag hade inte sett det tidigare, men hon hade ett par ganska vasst klackade stövletter med hög snörning på fötterna. ”Man ska nog akta sig för att reta upp dig”, sa hon. ”Jaså?” ”Och inte vara olydig”, sa hon och log utan att släppa min blick med sin. Det var jag som vände bort blicken först och tittade ut mot Humlegården. ”Det känns så”, fortsatte hon. Jag högg inte på det betet eftersom jag inte visste om det var ett bete eller bara nåt hon sa, själv hade jag inte känt nånting. För vissa människor betyder somliga ord inget mer än vad som står i en ordbok, för andra kan samma ord ticka som en bomb med både löften och hot om kärlek, sex eller hat. Det hade varit så lätt, eller också 14
minns jag fel, men radarn hade inte blippat under hela kvällen, så även om jag noterade att hon sa ordet ”olydig” lät jag det passera och koncentrerade mig i stället på en man som klistrade upp affischer för en turné med Tommy Sandell på korvståndet snett över gatan. ”Jag fattar inte att nån vill se honom i dag. Han var inte ens bra när han var bra”, sa jag, och pekade ut mot affischerna. ”Han är på tv ibland”, sa Ulrika. ”Alla är med i tv”, sa jag. ”Jo, men ändå”, sa hon. När vi hade druckit upp, krafsade hon sitt namn och rumsnummer på notan, vi genomförde en av de där märkliga luftkindpussar som jag aldrig lyckats behärska, hon gick till sitt rum och jag gick ut, drog upp rockkragen och vandrade mot busshållplatsen vid Stureplan. Det satt en affisch för Tommy Sandell på busskuren också, och jag var förvånad över att han skulle ut på en så lång turné. Sist han var ute på vägarna hade han ställt in nästan hälften av spelningarna, det var ingen hemlighet att Tommy Sandell tyckte om att dricka. ”Den legendariske svenske bluesmästaren” stod det på affischen bredvid en bild av honom som var minst femton år gammal. Jag räknade till nitton spelställen, de flesta var pubar på landsbygden, men både KB i Malmö och Akkurat i Stockholm var med på listan. Jag hade aldrig gillat Sandell, och det var förmodligen fördomsfullt: Jag hade en tanke om att blues var nåt äkta, eller kanske ”äkta”, och även när Tommy Sandell sjöng Hoochie coochie man så lät det som allsång i tv. Han hade gjort Got my mojo working i tv-programmet från Skansen, och alla tanter, tonåringar, tv-chefer och b-kändisar sjöng med i refrängen. Jag hade aldrig sett programmet, men som tidningsman, eller före detta tidningsman, vet jag ofta mer än jag behöver. Jag brukade stöta på Tommy Sandell på krogen men hade börjat undvika honom eftersom jag var rädd för att säga nåt spydigt om Louisianas träskmarker, äkta blues eller att nån ens vågade ta ordet i sin mun när Sven Zetterberg fanns, en Sven Zetterberg som omfamnade, förstod och behärskade både blues- och soulidiom på ett sätt som Tommy Sandell aldrig skulle förmå sig till om man så stack 15
honom med en vass pinne i ryggen varje morgon klockan sju i tre år. Dessutom hade jag blivit allergisk mot hans allt yvigare gester och teatraliska språk. Eftersom han också hade börjat måla tavlor, och till och med lyckats kränga några som han hade visat i ett kaféprogram i tv, hade han börjat klä sig i uppknäppta, bylsiga skjortor och stora, vidbrättade hattar, och han lät och uppförde sig mer som en gammal trubadur än en bluesman, vad nu det är. Men det var ett tag sen jag hade stött på honom, och jag antar att ingen av oss just då visste att vi skulle få mer att göra med varandra än vi kunnat ha mardrömmar om. När bussen kom var det 1:an. Jag brukade hellre åka 56:an, men sen de bytt ut de flesta gamla, skramlande 56:orna som helt verkade sakna fjädring mot nya, ljudlösa och bekväma bussar kunde det kvitta. När jag tittade ut genom den långa, blå bussens fönsterrutor var himlen stjärnklar och det verkade komma ånga ur folks munnar när de pratade och andades. Fyra dagar efter vinmötet i Stockholm kom ett mejl med rubriken ”Tjoho!” från Ulrika Palmgren där hon undrade om jag skulle köpa nåt rocksångarvin, men jag hade en känsla av att hon redan hade förstått att jag inte skulle det, och att hon mejlade för mejlandets skull. Och kanske borde jag ha reagerat redan här, ”Tjoho!” är inget uttryck jag använder till vardags, men jag svarade artigt att det hade varit trevligt att råkas, men eftersom mitt krogprojekt fortfarande var på planeringsstadiet ville jag inte binda upp mig med att beställa viner redan nu. Förmodligen skulle jag inte komma igång förrän till sommaren, om ens då. Jag skrev också att det var mer troligt att jag skulle jobba för en krögare som hette Simon Pender. Vi hade känt varandra några år, och han hade erbjudit mig att hjälpa till på en krog som han skulle arrendera i nordvästra Skåne. Jag hade fått så pass mycket pengar när jag lämnade tidningen att jag inte behövde känna panik, jag hade tillräckligt för att klara mig de närmaste fyra åren, så egentligen gjorde jag inte så mycket denna höst mer än att träffa en del leverantörer, gå på bio, sitta på krogen och surfa nätets mörka vrår, och jag hade gott om tid att svara på 16
Ulrika Palmgrens mejl. Hon skrev i princip varje dag, och hon skrev förhållandevis roligt om sig själv och sitt liv. Hon var förvånansvärt öppenhjärtig, och jag tänkte ett tag påpeka för henne att mejla är det samma som att skicka vykort, vem som helst kan läsa. Hon var fyrtiosex och skild. Dottern pluggade och bodde i Köpenhamn. Efter skilsmässan lämnade Ulrika villan i Falsterbo och köpte en lägenhet i centrala Malmö. Hon hade inte jobbat när hon var gift, men när mannen, som var advokat, hade hittat ”nåt yngre och piggare” hade Ulrika Palmgren gjort vinintresset till sitt jobb. Eftersom jag aldrig sparar nånting har jag inget direkt minne av var eller hur min nyfikenhet väcktes. Jag raderar mejl när jag har läst dem, kastar böcker när jag är klar med dem och köper numera cdskivor bara för att lägga in dem i min iPod innan jag kastar eller ger bort dem. Det kan ha handlat om tv-serien Weeds. Hon höll på med säsong fyra, tyckte om serien och kastade plötsligt in några rader om en scen där Mary-Louise Parkers knarklangande rollfigur Nancy Botwin får smisk av en mexikansk borgmästare i hans limousin. Ulrika Palmgren tyckte scenen var fascinerande. Det tog tre dagar innan jag svarade. Jag visste inte om detta var ett bete – ”fascinerande”, en krok hon kastade ut, eller om hon bara helt oskyldigt beskrev en scen i en tv-serie. Eftersom jag hade prenumererat på nyhetsbrev och följde sajter om ”smisk på film och tv” hade jag en uppsjö av andra scener att nämna, men jag frågade till slut om hon hade sett Secretary, en film om en undergiven Maggie Gyllenhaal och en dominant James Spader. Hon skrev: ”Jag har sett den. Fascinerande.” Efter det släppte alla hämningar och hon berättade långt och ingående om hur hon efter skilsmässan hade lovat sig själv att testa allt hon var intresserad av, men tidigare hade varit för feg eller för hämmad för. Hon hade alltid fascinerats av straff. Hon förstod inte varför, men blotta tanken var upphetsande. Hon hade en gång berättat om sina känslor för advokaten, och vad han kunde göra med henne om hon var olydig, men han hade bara skrattat. 17
Jag visste mer än jag låtsades om detta ämne, och svarade att fantasi och verklighet är två vitt skilda saker, att det hade stått ’Smisk är den nya missionären’ på omslaget till en veckotidning, att tidningarnas sexrådgivare testade straffredskap och att det verkade som om var och varannan höll på med det i sina sexliv. Företeelsen måste vara kittlande eftersom den ingick i så många nya filmer, popvideor och tv-serier. Hon tyckte att jag verkade veta vad det handlade om, hon hade känt det redan i Stockholm, och det hade hon rätt i. Jag visste mer om detta ämne än vad som kan vara nyttigt, men som allting utvecklade sig blev jag osäker: Jag visste kanske inte alls vad det handlade om längre.
18