LIV FROHDE
Nypon fรถrlag
Nypon förlag – en möjlighet för alla info@nyponforlag.se www.nyponforlag.se Titel: Jakob och hunden Författare: Liv Frohde Illustratör: Asbjørn Tønnesen Originalets titel: Jacob og hunden © Cappelen Damm A/S, Norge 2015 Översättning: Catharina Andersson © 2016 Nypon förlag AB Första upplagan 2016 Sidantal: 138 Lix: 17 Lättlästnivå: Från 9 år. ISBN 978 91 7567 634 0 På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken. Det är kostnadsfritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.
Liv Frohde
Jakob och hunden Illustrationer: Asbjørn Tønnesen Översättning: Hans Peterson
Nypon förlag
I den här boken finns bland annat: Jakob, som boken handlar om Julia, hans kompis pü sommarstället Jakobs mamma och pappa Hunden
Hunden – en inledning till boken Hunden höll på att vakna. Han sträckte ut tassarna och öppnade ögonen. Det var halvmörkt i rummet. Det hördes ett raspigt ljud från sängen där hans matte låg. Sedan blev det tyst. Hunden reste sig och lade nosen mot mattes bröst. Så låg han tills ljudet hördes igen och bröstet rörde sig av mattes andning. Då lade han sig på filten vid sängen igen. Det värkte i hundens mage av hunger. Han hade inte fått mat på flera dagar. Hunden reste sig på darriga ben och gick ut i köket. 3
Så hoppade han upp på stolen och lade tassarna på bordet. Där fanns några torra brödsmulor som han åt upp. Sedan gick han in i rummet igen. Matte måste fylla på hans matskål och ge honom vatten. Han var så törstig. Nu knuffade han på henne med nosen. Hon rörde sig inte. Hennes hand hängde ner mot golvet. Hunden slickade den. Han kände hur hennes fingrar sakta rörde sig. Han ville att hon skulle öppna ögonen och se på honom. Prata med honom och klia honom under hakan. Han kröp ihop på filten och lade nosen mot tassarna. Han somnade till ljudet av hennes andetag. Så låg han tills det blev morgon och sedan kväll igen. 4
Hunden lyssnade efter ljud från sängen. Det var tyst. Han slickade handen som nu blivit kall. När det blev natt satte han sig upp och ylade. Han hoppade upp i sängen och lade sig mot den kalla kroppen. Hunden låg där tills det blev morgon. Då klämde han sig ut genom det halvöppna fönstret. Han måste hitta något att äta. Han lunkade iväg mot husen i backen ner mot sjön. Där det fanns människor fanns det mat, det visste han. I det närmaste huset bodde hans största fiende Caesar. Hans matskål stod på trappan till huset. Grinden var inte helt stängd, så hunden gled in genom öppningen. Han gick fram till matskålen och åt. 5
Då hörde han ett lågt morrande inifrån huset. Han stod först helt stilla. Sedan började han springa just när Caesar kom ut genom dörren. Hunden sprang fort mot grinden. Han kände Caesars andetag i nacken. Så pressade han sig genom grindens smala öppning.
6
Caesar fick stanna kvar. Han var för stor för att ta sig igenom. Hunden sprang upp i skogen, uppför den branta backen tills han inte orkade mer. Då lade han sig under ett träd. Han sjönk ihop på några vissna löv under trädet. Där låg han tills han kunde andas lugnt igen. Då fortsatte han gå upp genom skogen. Okända dofter kom emot honom. Magen drog ihop sig av hunger. Han hade inte blivit mätt av Caesars mat. Skogen blev tätare. Morgonens ljus nådde inte ner mellan träden. Hunden ryckte till när en stor fågel flög upp bakom honom. En liten mus kilade iväg mellan löven. Hunden spände kroppen men musen försvann under en rot. 7
Hunden fortsatte genom skogen och över en myr. Han sjönk ner i den våta jorden. Så kom han ut i en glänta i skogen. Han åt några blåbär som växte i riset. Drack vatten ur vattenpölar. På kvällen började det regna. Vinden ökade och trädtopparna for fram och tillbaka över hundens huvud. Hela skogen rörde sig. Hunden kröp in under en björk och gömde huvudet mellan tassarna. Då kände han en frän lukt. Ett djur stod utanför grenarna. Det var rödbrunt och hade en yvig svans. Djuret stirrade på hunden som kröp ihop. Så vände det sig om och försvann. Nu regnade det ännu mer. Hunden kröp närmare trädet för att få skydd. 8
Han vågade inte somna om, ifall djuret skulle komma fler gånger. Pälsen blev våt och han darrade av köld. Nästa morgon hade det slutat att regna och det blåste inte längre. Hunden fortsatte gå genom skogen. Så kom han fram till en bäck. Här kände han igen sig. Här hade han varit med den lilla flickan. Sedan hittade hunden en väg. Han följde ivrigt vägen med nosen mot marken tills han kom till en sjö. Den kände han också igen. Här hade han lekt med sin matte. Hon kastade pinnar och han simmade ut och fångade dem. Nu gick han i vattnet och drack. Plötsligt kände han sig glad igen. Under en sten fann han en bit av en fisk. Han åt fisken men blev inte mätt. 9
Sedan lade han sig i gräset och somnade. Då och då rörde han sina ben i sömnen. När han vaknade fortsatte han vandra. Han kom till en tom sommarstuga. Där letade han efter mat. Han stannade vid den tomma sommarstugan i två dagar. Sedan drev hungern honom in i skogen igen.
10
1 Jakob märkte att något var fel så snart han vaknade. Det var så stilla. Buster brukade alltid vakna först, även när de som nu var i sommarstugan. Då lade han sig tungt utanför Jakobs dörr och väntade på att Jakob skulle vakna. När Buster hörde att Jakob var vaken skällde han och krafsade på dörren. Nu var det bara tyst. Jakob klev ur sängen och öppnade dörren. Buster var inte där. Han gick vidare in i köket och där låg Buster vid dörren. Munnen var halvöppen och ögonen stirrade rakt fram.
11
Jakob stannade. En iskall rädsla fyllde honom. – Buster, sa han. Hunden rörde sig inte. Jakob satte sig på huk och lade handen på hunden. Den andades inte.
12
Han lyfte upp Busters huvud, skakade honom och ropade att han skulle vakna. Men hundens huvud låg tungt och stilla mellan hans händer. Jakob lade sig ner med armarna om hunden. Tårarna rann nedför hans kinder. Han strök över pälsen som fortfarande var varm. Nu kom mamma och pappa in i köket. – Buster är död, snyftade Jakob. Pappa lade sig på knä. Han kände under Busters öra och på hundens bröst. – Ja, vi kan inte göra något, sa han. Mamma lade armen om Jakobs axlar. Hon grät. Pappa lyfte upp Buster och bar honom försiktigt till filten under fönstret. Sedan böjde han sig ner och lade kinden mot hundens päls. Jakob såg att pappas axlar skakade lite. 13
– Vi måste ta honom till veterinären, sa pappa otydligt som om han grät. Så gick han upp till sovrummet för att klä sig. När pappa kom ner igen satt Jakob kvar på köksgolvet och höll om Buster. – Ska du följa med till veterinären? sa pappa med bilnyckeln i handen. Jakob skakade på huvudet. Buster var död. Veterinären kunde inte göra honom levande igen. När pappa bar ut Buster dinglade hundens tass i luften, som om han vinkade adjö.
14
2 Jakob tänkte mycket på döden och på morfar som dog för två år sedan. Han hade legat i den vita sängen utan att kunna röra sig. För varje gång Jakob såg honom hade morfar blivit sämre. Till slut var det bara ögonen som levde. När morfar dog sa de vuxna att det var skönt att han fått dö. Som om döden var en god vän. Nu hade döden tagit Buster. Buster som på sommaren brukade bada i den lilla sjön och som sprang efter pinnar som Jakob kastade. Varför måste döden ta Buster? Han var ju inte sjuk.
15
Dagarna gick och Jakob sörjde sin hund. Han märkte inte att det började bli höst. Att träden skiftade från grönt till gult och att himlen blev mörkare blå. Någon vecka efter att Buster hade dött kom pappa hem med en stor brun kruka. I krukan fanns askan av det som en gång varit Buster. Han var kremerad. De begravde honom i trädgården under den vita rosenbusken. – Så kan han fortsätta att vara hos oss, sa mamma och torkade tårarna. Bara några dagar senare flyttade de hem till stan. Sommaren var slut. En dag i skolan hände något. Olle som gick i Jakobs klass frågade om de skulle följas åt till fotbollsträningen. – Jag kan inte, sa Jakob. 16
– Varför inte? sa Olle. Jakob svarade inte. – Är det för att din gamla hund är död? Hur kan du gå och sörja en hund! Du kan väl köpa en ny, sa Olle. Det blixtrade till i Jakobs ögon. Hans händer for fram och slog Olle.
17
Olle hoppade upp på hans rygg och snart rullade de runt på marken och slogs. De andra eleverna på skolgården ställde sig i en ring runt dem och hejade. Vissa på Jakob, andra på Olle. Sedan blev de kallade till rektorn. Rektorn satt vid sitt bord. Han lutade sig bakåt i stolen. – Vad hände? frågade han. Olle rätade på sig. Han hade blod under näsan. – Jakob flög på mig. Bara för att jag frågade om vi skulle gå och träna, sa han. – Stämmer det? sa rektorn och tittade på Jakob. Jakob såg ner i golvet. – Ja, viskade han. – Du kan gå, sa rektorn till Olle. Olle reste sig och gick. 18
Jakob och rektorn satt tysta ett tag. Sedan sa rektorn: – Dina föräldrar har berättat om er hund. Det är svårt att förlora ett djur. Men livet måste gå vidare. Det är ju trots allt bara en hund. Jakob blev ledsen när rektorn sa så. Buster var inte bara en hund. Det var den bästa vän han någonsin haft. – Kan jag gå nu? sa han. Rösten darrade lite. – Ja, sa rektorn. Men kom ihåg att tiden läker alla sår. Du kommer att glömma sorgen efter din hund. En månad gick. Jakob tänkte på Buster varenda dag. När han kom in i köket kom han ihåg hur Buster legat på den gröna filten i hörnet. Pappa hade burit ner filten i källaren för länge sedan. 19
Han kom också ihåg den blanka matskålen. Den hade mamma ställt längst in i ett skåp. När han satt och åt hände det att han sträckte ner handen under bordet för att klappa Buster. Ibland tyckte han att han hörde Buster gnälla bakom dörren. Jag kommer aldrig mer att bli glad, tänkte han. Han suckade så tungt att mamma vände sig från spisen och såg på honom. En kväll när han låg i sin säng hörde han mamma och pappa prata med varandra. Sedan kom pappa in till honom. Pappa satte sig på Jakobs säng och klappade honom på kinden. Jakob rörde sig inte. – Vi har pratat om att köpa en ny Buster till dig, sa pappa. 20
Jakob blev arg. – Jag vill inte ha en ny Buster, sa han och slog handen i väggen. Det gjorde ont ända upp i axeln. Sedan drog han täcket över huvudet. Nu ville han bara att pappa skulle gå. Pappa sträckte ut handen och släckte lampan över sängen. – Mamma och jag trodde att du skulle bli glad, sa han. Jakob hörde att han var besviken. Pappa reste sig och gick mot dörren. Det värkte i bröstet på Jakob. Ingen förstod honom. Han ville aldrig mer ha någon hund.
21