9789172991620

Cornelia Funke

OPAL

Bl채ckmagi

CORNELIA FUNKE

Bläckmagi Illustrerad av författaren

Översättare: Gunilla Borén

OPAL

Fler ungdomsböcker av Cornelia Funke: Tjuvarnas herre, 2002 Lille varulven, 2003 Bläckhjärta, 2004 Drakryttaren, 2005 Bläckmagi är en fristående fortsättning på Bläckhjärta.

www.opal.se

Originalets titel: Tintenblut Originalförlag: Cecilie Dressler Verlag GmbH & Co © Cornelia Funke, 2005 Illustrationer: Cornelia Funke Översättning: Gunilla Borén Bokförlaget Opal AB Printed in Finland, 2006 ISBN 10: 91-7299-162-3 ISBN 13: 978-91-7299-162-3

Ombra

Späckfurstens rike

Roxanes gård

Väglösa skogen Det hemliga lägret

Gycklarnas värdshus

Värdshuset nära gränsen

Ormhuvuds rike

Capricorns fästning

Nattborgen

Muskvarnen

Sjukhuset

Bläckvärlden

Huvudpersoner i Bläckhjärta: Meggie är 12 år gammal och älskar att läsa böcker.

Mo är Meggies pappa. Bokbindare som försörjer sig på att reparera och binda om värdefulla böcker.

Meggies mamma Resa försvann in i böckernas värld när Meggie var tre år gammal. I bok två, Bläckmagi, har Meggies mamma återvänt till familjen. Hon har blivit återläst av en klåpare och förlorat talet.

Elinor är Meggies mammas moster. Boksamlare som bor ensam i sitt stora hus med sin stora samling sällsynta böcker.

Fenoglio är författare och har skrivit boken Bläckhjärta som berättelsen kretsar kring.

Sotfinger är eldslukare. Har en tam mård, Gwin, som alltid är i hans sällskap.

Farid är en pojke som Mo läst fram ur Tusen och en natt.

Capricorn är ledaren för en liga utpressare och mordbrännare.

Mortola är Capricorns mor. Även kallad Skatan.

Basta är Capricorns främste hantlangare. Han är rädd för eld men mycket förtjust i sin kniv som han alltid bär med sig.

Det här hände i Bläckhjärta: Har du någon gång önskat att du skulle få möta personerna i den bok du läser?

Meggie och hennes pappa Mo älskar böcker och de har båda en speciell förmåga: när de läser högt blir personerna i boken ibland levande. Tyvärr händer ibland också det motsatta: att personer ur Meggies värld försvinner in i en bok! När Meggie var tre år läste Mo ur en bok som heter Bläckhjärta och plötsligt kom tre män ur boken: Basta, Capricorn och Sotfinger. Samtidigt försvann Meggies mamma in i boken och hur Mo än försökte kunde han inte få Resa tillbaka. Sotfinger längtar tillbaka till Bläckhjärtas värld och har hela tiden försökt få Mo att läsa in honom i boken igen och när Bläckmagi nu börjar söker han fortfarande efter någon som kan föra honom tillbaka.

De rätta orden ef Hon hade ett egendomligt sätt att läsa. Till en början kunde hon inte vända bladen fort nog, sedan gick det allt långsammare och till sist vände hon sällan ett blad, hon liksom försvann långt bort, och när sidorna tog slut, tycktes de fyllas av nya ord och meningar under hennes ögon, hon tog själv vid där de slutade.

Maria Gripe: I klockornas tid

gh

Det skymde och Orfeus hade inte kommit ännu.

Farids hjärta slog snabbare, som det alltid gjorde när dagen lämnade honom ensam med mörkret. Förbannade Ostskalle! Var höll han hus? I träden tystnade fåglarna som om de kvävts av natten som närmade sig och de närliggande bergen färgades svarta som om den nedgående solen hade bränt dem. Snart skulle hela världen bli så kolsvart, även gräset under Farids nakna fötter, och andarna skulle börja viska. Farid visste bara ett enda ställe där han kunde känna sig säker för dem: tätt bakom Sotfinger, så tätt, att han kände hans värme. Sotfinger var inte rädd för natten, han älskade den. ”Hör du dem nu igen?” frågade han, när Farid trängde sig tätt intill honom. ”Hur många gånger ska jag behöva säga det?

I den här världen finns det inga spöken. En av de få fördelarna den har.”

Han stod lutad mot en stenek och såg upp mot den öde gatan.

Längre bort, där husen hukade sig för de mörka bergen, lyste en gatlykta på den trasiga asfalten. De var knappt ett dussin och

stod tätt intill varandra som om de fruktade natten lika mycket som Farid. Huset där Ostskallen bodde var det första på gatan. I ett av fönstren lyste det. I mer än en timme hade Sotfinger stått och stirrat på det. Farid hade ofta försökt att stå lika orörlig, men han kunde helt enkelt inte hålla armar och ben stilla. ”Nu går jag och ser efter var han är!” ”Gör du inte alls!” Sotfingers ansikte var uttryckslöst som vanligt, men hans röst förrådde honom. Farid hörde otåligheten … och hoppet, som inte ville dö, fastän de redan blivit besvikna så många gånger. ”Är du säker på att det var fredag han sa?” ”Ja! Och idag är det ju fredag, eller hur?”

Sotfinger nickade bara och strök det axellånga håret ur ansiktet. Farid hade försökt att låta sitt eget växa lika långt, men det lockade och krusade sig så ostyrigt, att han till slut hade skurit det kort igen med kniven. ”Fredag nedanför byn, klockan fyra, så sa han. Och hans hundracka morrade åt mig som om den inte önskade nåt hellre än att äta upp en läcker, brun pojke!” Vinden trängde igenom hans tunna tröja och han gnuggade huttrande sina armar. En varm, skön eld, det skulle han velat ha nu, men när det blåste lät Sotfinger inte ens honom tända en tändsticka. Klockan fyra … med en tyst svordom såg Farid upp mot den mörka himlen. Att det var långt senare, det visste han utan klocka. ”Jag slår vad om, att han låter oss vänta extra länge, den där uppblåste idioten!”

Sotfingers smala mun drogs till ett leende. Det blev allt lättare för Farid att få honom att le. Det var kanske därför, som han hade lovat att ta honom med ifall nu Ostskallen faktiskt kunde föra honom tillbaka. Tillbaka till hans värld, skapad av papper och trycksvärta och en gammal mans ord.

10

Än sen då! tänkte Farid. Varför skulle just den där Orfeus klara det som alla de andra misslyckats med? Så många hade försökt … han som stammade, Guldblicken, Korptungan … Bedragare som hade tagit deras pengar.

I Orfeus fönster släcktes ljuset och Sotfinger rätade plötsligt på sig. En dörr stängdes. Steg hördes i mörkret, snabba, oregelbundna steg. Sedan syntes Orfeus i lyktskenet – Ostskallen, som Farid i hemlighet döpt honom till på grund av hans bleka hud och för att han svettades som en ost i solen. Andfådd kom han nerför den branta gatan, bredvid sig hade han sin helveteshund, ful som en hyena. När han upptäckte Sotfinger vid vägkanten stannade han och vinkade honom till sig med ett brett leende.

Farid grep Sotfinger i armen. ”Se på det där dumma flinet.

Falskt som kattguld!” viskade han till honom. ”Hur kan du lita på honom!” ”Vem har sagt att jag litar på honom? Vad är det med dig? Du är ju så nervös. Vill du kanske hellre stanna här? Bilar, rörliga bilder, musik ur lådor, ljus som fördriver natten …” Sotfinger klev över den knähöga muren som kantade gatan ”… allt det där tycker ju du om. Du skulle ha långtråkigt där som jag vill vara.”

Vad pratade han om? Som om han inte mycket väl visste, att Farid bara önskade en enda sak: att vara hos honom. Han ville svara honom argt, men ett ljud, skarpt som om en stövel som trampat på en kvist, fick honom att sno runt.

Sotfinger hade också hört det. Han hade stannat och lyssnade.

Men bland träden syntes ingenting, det var bara grenarna som rörde sig i vinden och en nattfjäril, blek som ett spöke, fladdrade i ansiktet på Farid. ”Ursäkta! Det blev lite senare!” ropade Orfeus mot dem.

11

Farid kunde fortfarande inte fatta att en sådan röst kunde komma ur en sådan mun. De hade hört talas om den rösten i några byar och Sotfinger hade genast börja leta, men först för en vecka sedan hade han hittat Orfeus på ett bibliotek, där han läste sagor för några barn. Tydligen hade ingen av dem lagt märke till dvärgen som plötsligt slank ut ur en hylla full med sönderlästa böcker. Men Sotfinger hade sett den och hade väntat på Orfeus tills han skulle sätta sig i sin bil igen och till slut hade han visat honom boken, boken, som Farid redan svurit över fler gånger än över något annat föremål. ”Åh, ja, den boken känner jag till!” hade Orfeus andats. ”Och dig …” hade han nästan andäktigt tillagt och sett på Sotfinger som om han ville stirra ärren från hans kinder ”… dig känner jag också till. Du är den bäste i den. Sotfinger! Elddansaren! Vem kan ha läst hit dig till den dystraste av alla berättelser? Säg inget!

Du vill tillbaka, eller hur, men du hittar inte dörren, dörren mellan bokstäverna! Det gör inget. Jag kan snickra en ny av de rätta orden! Till ett vänskapspris – om du nu är den som jag tror!”

Vänskapspris! Vad då? Nästan alla sina pengar hade de blivit tvungna att lova honom och sedan dessutom stå och vänta på honom i timtal på den här gudsförgätna platsen, den här blåsiga kvällen som luktade av spöken. ”Har du mården med dig?” Orfeus riktade ficklampan mot Sotfingers ryggsäck. ”Du vet, min hund gillar honom inte.” ”Nej, den är ute och skaffar sig nåt att äta.” Sotfingers blick vandrade till boken som satt fastklämd under Orfeus arm. ”Hur går det? Är du … färdig?” ”Naturligtvis!” Helveteshunden visade tänderna och stirrade på Farid. ”Orden var lite motspänstiga först. Kanske för att jag 12

var så upphetsad. Som jag sa till dig redan första gången vi träffades: den här boken …” Orfeus strök med handen över omslaget, ”… var min älsklingsbok när jag var barn. Jag var elva när jag såg den sista gången. Den blev stulen ur det dammiga biblioteket där jag alltid lånade den. Själv var jag för feg för att stjäla den, men jag har aldrig glömt den. Den här boken har lärt mig en gång för alla, att med ord kan man lätt fly undan från den här världen! Att man kan hitta vänner bland sidorna, underbara vänner! Vänner som du, eldsprutare, jättar, älvor …! Vet du, hur mycket jag har gråtit över dig när jag läste om din död? Men du lever och allt blir bra! Du kommer att berätta historien på nytt …” ”Jag!” avbröt Sotfinger med ett roat leende. ”Nej, tro mig, det är det andra som gör.” ”Nåja, kanske!” Orfeus harklade sig som om han tyckte det var pinsamt att han avslöjat så mycket av sina känslor. ”Hur det än går, så är det bra synd, att jag inte kan följa med dig”, sa han och gick med sin egendomligt klumpiga gång mot muren vid vägkanten. ”Läsaren måste stanna kvar, det är en benhård regel.

Jag har försökt allt för att kunna slinka in i en bok, men det går helt enkelt inte.” Han stannade med en suck, stack handen under den illasittande jackan och drog fram ett papper. ”Tja, detta är alltså vad du har beställt”, sa han till Sotfinger. ”Underbara ord, bara för dig, en väg av ord som leder dig raka vägen tillbaka.

Här, läs!”

Tvekande tog Sotfinger emot pappret. Tunna, lutande bokstäver täckte det, hopslingrade som stickgarn. Sotfinger drog med fingret längs orden som om han måste låta ögonen få se ett i sänder. Orfeus betraktade honom som en skolpojke, som väntade på sitt betyg.

13

När Sotfinger till slut lyfte huvudet igen, lät han överraskad. ”Du skriver väldigt bra! Väldigt vackra ord …”

Ostskallen blev röd som om någon hällt mullbärssaft i ansiktet på honom. ”Jag är glad att du tycker om dem!” ”Ja, jag tycker mycket om dem! Allt står där så som jag har beskrivit det för dig. Det låter bara lite bättre.”

Med ett förläget leende tog Orfeus tillbaka pappret ur Sotfingers hand. ”Jag kan inte lova att det blir samma tid på dagen”, sa han med dämpad röst. ”Lagarna för min konst är svåra att utforska, men tro mig, ingen vet mer om dem än jag! Om man till exempel vill ändra eller spinna vidare på en bok, då får man bara använda ord som redan finns i boken. Om det är för många främmande ord händer ingenting alls eller nåt som man inte hade tänkt sig! Kanske är det annorlunda om man själv är författare till …” ”För alla älvors skull, det finns ju fler ord i dig än i ett helt bibliotek!” avbröt Sotfinger otåligt. ”Hur skulle det vara om du bara tog och läste nu?”

Orfeus tystnade lika tvärt som om han svalt sin tunga. ”Javisst”, sa han med lätt sårad röst. ”Du ska få se. Med min hjälp kommer boken att ta emot dig igen som en förlorad son. Den kommer att suga upp dig som papper suger upp bläck!”

Sotfinger nickade bara och såg upp mot den öde gatan. Farid kände hur gärna han ville tro på Ostskallen – och hur rädd han var att bli besviken igen. ”Hur blir det med mig?” Farid ställde sig tätt intill honom. ”Han har skrivit nåt om mig också, va? Har du tittat efter?”

Orfeus kastade en inte alltför vänlig blick på honom. ”Herregud!” sa han hånfullt till Sotfinger. ”Pojken tycks verkligen hänga 14

sig fast vid dig! Varifrån har du läst fram honom? Nånstans vid vägkanten?” ”Inte direkt”, svarade Sotfinger. ”Han har plockats ut ur sin berättelse av mannen som gjorde samma sak med mig.” ”Den där … Trolltunga?” Orfeus uttalade namnet så nedlåtande, att det lät som om han inte kunde begripa att någon kunde förtjäna ett sådant namn. ”Ja. Så heter han. Hur vet du det?” Sotfingers överraskning gick inte att ta miste på.

Djävulshunden nappade efter Farids nakna tår – och Orfeus ryckte på axlarna. ”Förr eller senare hör man talas om alla som kan blåsa liv i bokstäverna.” ”Jaså?” Sotfinger lät misstrogen, men han frågade inte vidare.

Han stirrade bara på pappret som var täckt med Orfeus små bokstäver.

Men Ostskallen såg fortfarande bara på Farid. ”Ur vilken bok kommer du?” frågade han. ”Och varför vill du inte tillbaka in i din egen berättelse utan in i hans, där du inte har att göra?” ”Vad angår det dig?” svarade Farid fientligt. Han tyckte allt sämre om Ostskallen. Han var för nyfiken – och alldeles för listig.

Men Sotfinger skrattade bara lågt. ”Hans egen berättelse?

Nej, den har inte Farid ett spår hemlängtan efter. Pojken byter berättelse som ormar ömsar skinn.” Farid hörde något som nästan liknade beundran i hans röst. ”Jaså, gör han det?” Orfeus granskade åter Farid på ett så nedlåtande sätt, att han helst hade velat sparka honom på de tjocka knäna, om det inte hade varit för helveteshunden som fortfarande stirrade på honom med hungrig blick. ”Nåja”, sa Orfeus och sjönk ner på muren. ”Jag varnar dig i alla fall! Att läsa tillbaka 15

dig är en enkel sak, men pojken har inte i den här berättelsen att göra! Jag får inte nämna hans namn. Det talas bara om en pojke som du själv såg och jag kan inte garantera att det fungerar. Och även om det gör det, kommer han säkert bara att skapa förvirring. Han kanske rentav bringar dig olycka!”

Vad talade den förbaskade karln om? Farid tittade på Sotfinger.

Snälla! tänkte han. Åh, snälla! Lyssna inte på honom. Ta mig med.

Sotfinger besvarade hans blick. Och log. ”Olycka?” sa han och på hans röst hördes, att ingen behövde tala med honom om olycka. ”Dumheter. Pojken har tur med sig. Dessutom är han en ganska bra eldsprutare. Han följer med mig. Och den här också.”

Innan Orfeus fattade vad han menade, tog Sotfinger boken som Ostskallen hade lagt bredvid sig på muren. ”Du behöver den väl inte längre och jag sover betydligt lugnare om den är i min ägo.” ”Men …” Orfeus såg bestört på honom. ”Jag sa ju, att den är min älsklingsbok! Jag vill verkligen gärna behålla den.” ”Jag med”, svarade Sotfinger och räckte Farid boken. ”Här.

Ta väl vara på den.”

Farid tryckte den mot bröstet och nickade. ”Gwin”, sa han. ”Vi måste kalla på Gwin.” Men när han tog fram lite torrt bröd ur byxfickan och tänkte ropa Gwins namn, lade Sotfinger handen över munnen på honom. ”Gwin stannar här!” sa han. Hade han sagt, att han skulle lämna kvar sin högra arm, hade Farid inte kunnat sett mer oförstående på honom. ”Varför stirrar du så på mig? Vi fångar oss en ny mård där borta, en som inte är så bitsk.” ”Ja, du är då åtminstone förnuftig när det gäller den saken”, sa Orfeus.

Vad pratade han om?

16

Men Sotfinger undvek Farids frågande blick. ”Så börja nu äntligen läsa!” for han ut mot Orfeus. ”Eller ska vi stå här tills solen gått upp?”

Orfeus såg ett ögonblick på honom som om han ville säga något mer. Sedan harklade han sig. ”Ja”, sa han. ”Du har rätt.

Tio år i fel historia är lång tid. Nu läser vi.”

Ord. Ord fyllde natten som doften från osynliga blommor. De rätta orden, skapade ur boken som Farid höll så hårt, och hopfogade av Orfeus degvita händer till nytt liv. De berättade om en annan värld, om en värld full av under och skräck. Farid lyssnade och glömde tiden. Han kände inte längre att det över huvud taget fanns något sådant. Det fanns bara Orfeus röst, som inte alls passade till munnen den kom från. Den lät allt försvinna, den trasiga gatan och de ynkliga husen vid dess slut, gatlyktan, muren där Orfeus satt, ja, själva månen över de svarta träden. Och luften luktade plötsligt främmande och sött …

Han kan det, han kan det faktiskt, tänkte Farid, medan Orfeus röst gjorde honom blind och döv för allt som inte bestod av bokstäver. När Ostskallen plötsligt tystnade, såg han sig förvirrat omkring, yr av ordens välklang. Hur kunde husen fortfarande stå där och gatlyktan, rostig av vind och regn? Ostskallen var också där och hans helveteshund.

Bara en var borta. Sotfinger.

Men Farid stod fortfarande kvar på samma öde gata. I fel värld.

17

eggie läste för hundrade gången avskedsbrevet till sina föräldrar: Käraste Mo! Kära Resa!

Var inte oroliga. Farid måste hitta Sotfinger och varna honom för Basta och jag följer med honom. Jag ska inte alls stanna länge, jag vill bara se Väglösa skogen och Späckfursten, Cosimo den sköne och kanske också Svarte prinsen och hans björn. Jag vill se älvorna igen och glasmännen – och Fenoglio. Han ska skriva mig tillbaka. Ni vet, att han kan det. Var inte oroliga. Capricorn finns ju där inte längre.

Vi ses snart, tusen pussar, Meggie.

OPAL ISBN: 91-7299-162-3